Regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för år 2004 (skr.2003/04:143)

Herr talman! Finansutskottets betänkande har rubriken Regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för år 2004 . Regeringen har i en skrivelse lämnat en översikt över de olika insatser som görs för barn och unga inom ramen för statsbudgetens olika politikområden. Den här skrivelsen är viktig som utgångspunkt för en fortsatt utveckling av redovisningen av barnfrågorna och strategierna för en utformning, uppföljning och utvärdering av barnpolitiken, både i budgetpropositionen för nästa år och framöver. Utskottet menar att det här underlaget är av avgörande betydelse för integrering av barnperspektivet i samtliga delar av det offentliga beslutsfattandet. Utskottet kan konstatera att regeringen redan har initierat arbetet med en ny skrivelse när det gäller insatser för barn och unga i statsbudgeten för nästa år 2005. Utskottet har behandlat tre motioner, och i betänkandet finns två reservationer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 Barnbilaga i budgetpropositionen, punkt 2. Bakom reservationen står förutom Vänsterpartiet också Miljöpartiet. Jag saknar Centerpartiet som i socialutskottet gjorde gemensam sak med oss i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag hoppas att Roger Tiefensee som anmält sig som talare lite senare kommer att meddela att Centerpartiet också ställer sig bakom reservationen. Herr talman! I regeringens skrivelse 2003/04:143 lämnas en samlad översikt av regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för 2004. I januari i år uttalade regeringen att man till vårriksdagen 2004 skulle lämna en skrivelse med genomgång av statsbudgeten för år 2004 ur ett barnperspektiv. Vi förväntade oss en genomgång av statsbudgeten ur ett barnperspektiv, det vill säga en skrivelse eller bilaga som innehöll konsekvensanalyser på hur statsbudgeten påverkar barn och unga. Vad vi fick var en sammanställning av olika insatser för barn och unga. Det beskrivs som ett första steg för att tydliggöra situationen för barn och unga inom de politikområden där de berörs. Nästa steg sägs vara att göra barn och unga synliga i statsbudgeten. Motivet att anlägga ett barnperspektiv är så mycket mer än att bara lyfta ut och särredovisa enskilda belopp ur budgeten. Både regeringen och finansutskottets majoritet anser att skrivelsen är föremål för en utveckling där bilagan är underordnad kraven på att redovisningen blir så aktuell och genomarbetad som möjligt. Herr talman! Visserligen skriver utskottsmajoriteten: "En vidareutveckling bör därefter ta sikte på att göra konsekvensbeskrivningar för barn och unga av olika satsningar och även nedskärningar i statsbudgeten." Men hur länge ska vi vara tvungna att vänta på dessa konsekvensbeskrivningar? Nästa steg säger regeringen ska handla om att göra barn och unga synliga i budgeten. Varför vill varken regeringen eller utskottsmajoriteten tala i klartext och avisera en skrivelse eller bilaga som innehåller konsekvensanalyser på hur barn och unga påverkas av förslagen i statsbudgeten? Alla förslag som kommer till riksdagen föregås av någon form av beslutsunderlag. Det som i dag generellt saknas i underlagen är konsekvensanalyser av hur förslagen påverkar barn och unga. Det skulle underlätta för alla oss beslutsfattare om dessa konsekvensanlyser samlades i en bilaga till budgeten. Det skulle också vara till god hjälp för medborgarna när de vill följa upp och värdera politiken ur barnperspektiv. Alla beslut i budgeten påverkar människor i samhället på olika sätt. Vi anser att det är ett för smalt perspektiv som regeringen nu har när man endast fokuserar på beslut som har direkt barnpolitisk anknytning och där det kan ses som självklart att det påverkar barn, till exempel barnbidrag och skola. Vad vi vill peka på är att till exempel ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet och hur det är utformat faktiskt får konsekvenser för barn och unga. Hur bostadspolitiken är utformad och vilka områden som prioriteras i budgeten är också exempel på sådant som påverkar barns liv och livsvillkor. Om barns vårdnadshavare saknar arbete och bra bostad får också konsekvenser för barn och unga. Herr talman! Jag vill exemplifiera barnskrivelsens tillkortakommanden. Jag läste med stort intresse i barnskrivelsen om insatser för barn och unga i asylprocessen. Innehållet i detta avsnitt blir en sammanställning för bland annat bestämmelser som finns i utlänningslagen och antalet asylsökande barn. I avsnittet med rubriken Barnperspektivet i utlänningsmyndigheternas verksamhet reduceras perspektivet till att beskriva innehållet i regleringsbrev och att utlänningsmyndigheten i årsredovisningen ska redovisa hur barnkonventionen beaktas. Ungefär samma struktur återfinns i de efterföljande avsnitten Utbildnings- och kvalitetsarbete inom utlänningsmyndigheterna, Rådet för migrations- och asylpolitiska barnfrågor, Insatser för ensamkommande asylsökande barn med mera och Uppföljning av asylsökande barns skolgång med mera. När jag läser detta står regeringens redovisning i bjärt kontrast till hur de asylsökande barnens verklighet är i dag. I utlänningslagen finns till exempel från 1997 en portalparagraf om barnets bästa: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet." Men hur ser det ut i praktiken? Sedan mitten av 90-talet finns en praxis som innebär att kravet på att beakta barnets bästa inte är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det skulle finnas omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det varit bäst för barnet att stanna här. Det är inte min mening att starta en debatt om barnperspektivet i asylpolitiken, men detta beskriver vikten av att ha en bilaga där man kan följa upp beslut och göra konsekvensbeskrivningar av hur barn och unga påverkas av besluten. Naturligtvis finns det en koppling till statsbudgeten. Det som jag har tagit upp ska ses som ett försök att beskriva vad en bilaga kan innehålla. Utan konsekvensanalyser faller även ambitionen att synliggöra barn och unga i statsbudgeten platt till marken. Det blir inte bättre av att man försvarar denna ambition med att bilagan är underordnad kravet på att redovisningen blir så aktuell och genomarbetad som möjligt. Avslutningsvis vill jag säga att statsbudgeten så fort som möjligt måste kompletteras med en barnbilaga där samtliga departement tydligt markerar vilka effekter olika budgetförslag kan förväntas ha på barn och unga och där regeringens barnpolitiska ambitioner tydligt framgår. Med en sådan bilaga går det inte att dröja med att fullständigt införliva barnkonventionen i svensk lag och prioritera annat i stället för att satsa på barn och unga.

Herr talman! Det är spännande att ha en debatt med finansutskottet om satsningar på barn och unga när vi nu har den här skrivelsen om regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten. Mitt ursprungsyrke är ju barnskötare. Därför är det extra kul att vi har ett sådant här betänkande och får debattera den här frågan som ligger mig varmt om hjärtat. Skrivelsen som regeringen har gjort är ett första steg i processen att lyfta fram barnperspektivet i statens olika verksamheter. Utskottet anser ju också att en djupare analys måste vidareutvecklas inför kommande budgetprocesser. Ett andra steg bör därför innefatta att tydliggöra barn och unga inom de politikområden där de berörs. Vad som förvånar mig oerhört är Moderaternas reservation och det inlägg från talarstolen där Cecilia Widegren anklagar oss i majoriteten för att föra fel barnpolitik och för en utebliven familjepolitik. Moderaterna anklagar oss dessutom för uteblivna satsningar på barn och unga. Jag vill passa på att kommentera det här och nu. När vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet satsar på höjda barnbidrag och på att införa flerbarnstillägg redan från andra barnet säger Moderaterna nej. Vem tror ni att vårt förslag gynnar? Kan det komma barnet till del, kanske? Vi satsar på höjning av flerbarnstillägg och Moderaterna säger nej. Vem tror ni att den höjningen kommer till del? När vi utökar föräldraförsäkringen och Moderaterna säger nej, för vem tror ni att vi gör det? Inte är det bara för att föräldrarna ska få njuta av tiden tillsammans med sitt barn. Vi gör det också för barnens skull. När vi nu också höjer taket i föräldraförsäkringen, vem gynnar det? Moderaterna säger nej även till det förslaget. Herr talman! Av Moderaternas budgetmotion framgår med all önskvärd tydlighet att barnfamiljerna hör till de stora förlorarna. Bland annat vill Moderaterna sänka ersättningen i föräldraförsäkringen till 75 % och samtidigt försämra sättet att räkna ut ersättningen så att den i själva verket blir ännu mindre än 75 %. Vem drabbar det? Föräldraförsäkringen ska i Moderaternas förslag försämras. Den ska bli kortare. Fyra månader vill Moderaterna ta bort. De öronmärkta pappamånaderna försvinner. Och som om inte det räckte vill Moderaterna också avskaffa bostadsbidraget. Vem drabbas av en sådan politik? Ni har förslag i ert budgetalternativ som jag hoppas aldrig kommer att bli verklighet i Sverige! Jag kan inte låta bli att utifrån detta ställa några frågor till Moderaterna och till dig, Cecilia Widegren, frågor som jag hoppas att du vill svara på. När en familjeförsörjare hamnar i arbetslöshet och omställningsförsäkringen från a-kassan träder in vill ni sänka den ersättningen till 65 %. Min fråga är: Kan det månne drabba barnen i familjen? När en familjeförsörjare drabbas av sjukdom vill Moderaterna ha fler karensdagar och lägre ersättningsnivå, ända ned till 65 % även här. Barnen får smäll efter smäll med moderat politik. Alla förslag som Moderaterna har lagt fram inom familjepolitiken är klara försämringar för barnfamiljerna, förslag som drabbar barnen hårt. Därför bli man förvånad när man hör Cecilia Widegrens inlägg tidigare här. Att läsa er reservation gör mig också skrämd över hur liten insikt ni har om er egen politik. "Det är därför vår uppfattning att den politik som förespråkas av Moderata samlingspartiet sätter barn i fokus och stärker barnens ställning i samhället", skriver Moderaterna - jo tack, genom att säga nej till alla förslag om att stärka familjepolitiken. Fru talman! Barnen är det viktigaste vi har. De är vår framtid. Därför är det viktigt att barnfamiljerna har goda villkor. Många barnfamiljer har det kämpigt i dag och svårt att få det att gå ihop. Därför vill vi socialdemokrater tillsammans i majoriteten fortsätta att värna om barnen och barnfamiljerna. Vi anser också att det är angeläget att regeringen utvecklar arbetet med att integrera barnperspektivet i statsbudgeten. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Agneta Gille säger sig vara stolt över att kunna ta den här debatten som barnskötare. Jag måste säga: Var är då perspektivet om föräldraansvar och barn? Vi har nu fått ett åtta minuters anförande med kraftig kritik i ungefär sex minuter mot Moderaternas politik. Det var två minuter med kort redogörelse för Socialdemokraternas politik, och den säger du dig vara stolt över. Jag förvånas över att man inte bättre tar chansen att presentera sin egen politik. Eller kan det vara så att man inte är tillräckligt stolt över och nöjd med den? Jag frågar mig: Vem är det som skapar välståndet? Vem är det som skapar möjligheten för oss i Sverige att ha det så bra som vi har det? Ja, det torde ju vara alla de som i dag har arbete. Tyvärr har i dag inte alla som kan ha arbete möjlighet att arbeta. Vi har drygt en miljon människor i arbetsför ålder som står utanför arbetsmarknaden och som skulle kunna vara med och skapa ett ännu bättre välstånd än det vi har i dag. Innan man börjar tala om alla dessa bidrag som du nu i ungefär fyra och en halv minut har talat om är det kanske bra att tala om vem som skapar möjligheten till dessa. Jag förvånas också över perspektivet att inte tala mer om föräldrarna och barnen. Hela tiden överöses vi med att en politik i Sverige ska lösa ansvaret kontra barnen. Det måste väl ändå vara föräldrarna och familjen som har det högsta ansvaret och den möjligheten. Om den moderata budgetmotionen går igenom här i riksdagen och vi inför det extra barnbidrag som vi har föreslagit kommer en normalfamilj med två barn att få 2 000 kr mer per månad att leva på. Vi har en politik som stimulerar till arbete, inte till att kunna leva och fortsätta att leva på bidrag. Det handlar inte bara om den korta period under vilken man har stort behov av bidrag utan om att faktiskt framöver komma tillbaka till arbete. Jag undrar därför: Var finns föräldraansvaret i Socialdemokraternas familjepolitik? Det har hittills inte existerat här i kammaren, men jag hoppas att det kommer att existera nu efter vårt samtal.

Fru talman! Det existerar i full utsträckning, Cecilia Widegren! Jag måste säga att även om jag inte är helt nöjd är jag väldigt stolt över den familjepolitik och den politik som vi i majoriteten och Socialdemokraterna står för och driver. Vi kämpar. Vårt främsta mål är just kampen mot arbetslöshet. Det är en ständig kamp, och den kommer vi aldrig att släppa. Vi kommer alltid att hålla fast vid den. Du säger att det jag gjorde här var att tala om bidragsberoende och att angripa Moderaterna. Jag talade om vår politik som ni sade nej till, och sedan beskrev jag er budgetmotion i nästa steg. Om du hade lyssnat hade du hört att det var ni som sade nej till alla de förslag som vi socialdemokrater har lagt fram för att stärka föräldrarnas roll. Varför tror du att vi bygger ut föräldraförsäkringen, varför tror du att vi ökar taket, varför tror du att vi ger pappamånader, om inte för att stärka föräldrarna? Du som själv är förälder vet ju hur det är. Du säger att jag bara pratar om bidragsberoende. Ser du dig själv som bidragsberoende? Som nybliven mamma har du varit hemma och varit bidragstagare. Sist jag pratade med dig berättade du att barnets pappa just nu var hemma. Är han då bidragsberoende därför att han i ett välfärdssamhälle har en möjlighet att vara hemma med sina barn? Nej, Cecilia Widegren, vi är väldigt långt ifrån varandra när det gäller familjepolitiken. Det är en vid avgrund oss emellan när det gäller hur man satsar på familjerna och på föräldrarna.

Fru talman! Jag förvånas av denna avsaknad av insikt om att föräldrarna och barnet i kombination kanske kan hitta de bästa lösningarna och att det inte är staten som kan hitta de bästa lösningarna åt föräldrarna och barnen. Det förvånar mig enormt att du som socialdemokrat inte har kommit till större insikt om att det här krävs en individuell lösning, att detta kanske inte kan lösas här i kammaren. Det är ett kappansvar och ett överförmynderi ni statuerar. Det förvånar mig enormt att ni inte kan hitta en lösning på detta. Det är förvånansvärt. Är det meningen att vi framöver i dessa barnskrivelser också ska ha staten och myndigheternas perspektiv och inte föräldrarnas perspektiv? Vi vet i dag att vi kan få en ännu bättre värld om fler är i arbete i Sverige. Ni säger att ni jobbar på detta. 1,2 miljoner människor i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden i dag. Många av dem borde kunna ha ett arbete i Sverige, men er politik har totalt misslyckats på det området. Om ni hade lagt kraft på detta område och också låtit föräldrar och barn hitta egna lösningar hade vi kanske sett ett bättre utfall i en sådan här skrivelse, om individuella lösningar hade blivit flaggskeppet och inte, som i dag, någonting som ni egentligen vill sticka under stol med. Låt barn och föräldrar hitta egna lösningar! Skapa inte en statlig politik som ni tror passar alla, för det gör den inte!

Fru talman! Det är väldigt många ord. Jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja på de här korta minuterna. Cecilia Widegren pratar om föräldraansvaret och kopplingen till staten. Vi har möjlighet att från statens sida här i riksdagen besluta om förmåner för föräldrar och barn så att de ska få tid tillsammans. Det hänger ihop. Det är vi som har möjlighet att ta de besluten och att avsätta pengar för att föräldrar ska få möjlighet att vara hemma med sina barn. I ert moderata budgetförslag ligger det en förkortning med fyra månader i föräldraförsäkringen medan vi hela tiden försöker arbeta för att förlänga och lägger fram sådana förslag som skulle förlänga möjligheterna för barn och föräldrar att få vara hemma tillsammans under den första tiden. Ni motarbetar det och säger att det är statens fel att det är så. Det är helt absurt. Som alltid är det skattesänkningar och privata lösningar som är alternativet för Moderaterna. Det är det jag säger: Vi står väldigt långt ifrån varandra när det gäller familjepolitiken - och för övrigt all politik, skulle jag vilja säga. I det som vi diskuterar just nu står vi väldigt långt ifrån varandra, alltså i frågor som rör barn och familjer. Jag måste säga att det är spännande och kul att också få ha en sådan här debatt i finansutskottet. Det är kul att det inte alltid bara handlar om pengar och siffror utan att vi också får ha det här perspektivet på den politik som vi faktiskt också beslutar om i finansutskottet.

Fru talman! Jag tycker att Agneta Gilles anförande var ett utmärkt exempel på vad en barnbilaga ska innehålla. Här radas ju en hel del konsekvensanalyser upp av hur förslagen påverkar barn och unga. Jag håller verkligen med om vikten av att till exempel synliggöra skillnaden mellan moderat politik och den politik som majoriteten nu för när det gäller de här sakerna. Poängen i vår reservation handlar ju om att vi också ska synliggöra detta i en barnbilaga. Vi ska inte bara göra en sammanfattning av insatserna utan också en fördjupad analys. Då kan vi få bra diskussioner. Jag skulle önska att socialministern tar intryck av det anförande som Agneta Gille höll och påskyndar arbetet för att få en barnbilaga. I finansutskottets majoritetstext står det ju att det så småningom kan bli så, men jag tycker att vi redan nu har väntat alldeles för länge och att det borde sättas mer kraft bakom detta med att få konsekvensanalyser.

Fru talman! Det är helt riktigt, Siv. Vi är överens i mångt och mycket när det gäller barnfrågor, familjepolitik och sådant. Och det är ju precis vad vi säger från utskottsmajoriteten också, att det här kommer att utvecklas, att det ska förbättras. Vi ska ha ett kraftigare och kanske också bättre barnperspektiv än vad det var i det här första utkastet. Jag tror att vi får jobba för att komma framåt, men för den sakens skull är jag inte benägen att bifalla motionen om en ren barnbilaga, utan vi ska utveckla barnperspektivet. Det är viktigt i all politik som vi driver, beslutar om och för att vi har med ett barnperspektiv. Det är helt riktigt.

Fru talman! Jag tycker att det är synd att inte finansutskottet tar det här tillfället i akt att sätta ytterligare press på att få en barnbilaga. Det här är ingen ny fråga. Den har diskuterats i väldigt många år. Jag har ju tillhört den gruppen som har avvaktat och väntat, men nu är även mitt tålamod slut. Jag hoppas att den här debatten kan innebära att vi får mer snabba åtgärder kring det här och att man även har tagit del av vad jag har sagt i mitt anförande.

Fru talman! Det är inte så att jag ser att det är ett måste med en barnbilaga. Däremot är det ett måste att få ett barnperspektiv på de beslut som vi fattar, och det här är ett första steg. Vi fortsätter i det arbetet.

Fru talman! Siv Holma sade precis: Nu är även mitt tålamod slut. Det gällde om det ska vara en barnbilaga eller inte, men Siv Holmas första inlägg borde tyda på att tålamodet är slut också på ett annat område. Jag delar nämligen till stor del hennes syn när det gäller bristerna i regeringens barnpolitik. Men vore det inte mycket smartare att driva på innan budgeten läggs fram än att kräva en barnbilaga för att utvärdera vad budgeten ställer till med? Det är trots allt så att Vänsterpartiet har ett ganska stort inflytande över vilken ekonomisk politik och barnpolitik som förs i det här landet. Vintern är på väg till Sverige. Därmed sätts det rätt stora ekonomiska stressfaktorer på många barnfamiljer i Sverige. Det handlar om att köpa nya jackor och ordentliga skor. Det saknar jag i den här skrivelsen, och jag saknar det framför allt i statsbudgeten för 2004. I valrörelsen 2002 lovade regeringen att krympa barngrupperna i förskolan. Men än i dag, denna morgon, gick det ettåringar till förskoleklasser med 25-26 andra barn. Vi ser också att andelen förskolebarn med särskilda behov ökar. I de tre storstäderna har andelen barn som växer upp i fattiga hushåll ökat kraftigt de senaste åren. Regeringen talar om en stark svensk ekonomi, men det märks inte för dem som har det allra kärvast och som är i allra störst behov. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt väldigt hög, och regeringens egen utredare har pratat om att väldigt många ungdomar står helt utanför samhället. Skolverket presenterade förra veckan en rapport om läget i grundskolan. Det var en väldigt dyster bild som gavs där. Detta betänkande redovisar utskottets syn på en skrivelse om regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för 2004. Det är bra att en sådan skrivelse tas fram. Vi välkomnar det. Det är bra att man tydligt och samlat redovisar de här insatserna. På det här sättet blir det också väldigt tydligt vilka brister som finns i politiken. Det blir väldigt tydligt med den här redovisningen att Sverige behöver förändring. Fru talman! Folkpartiet har ingen egen reservation i det här ärendet. Det innebär självklart inte att vi stöder politikens innehåll, men vi tycker att skrivelsen på ett rimligt sätt beskriver vad som sker och hur läget ser ut. När det gäller politikens innehåll har vi för statsbudgeten 2004 redovisat en hel mängd olika förslag som skulle stärka barnens situation. Också för den budget som snart behandlas, inför 2005, har vi ett antal konkreta förslag som skulle stärka barns och ungdomars situation i Sverige. Det är naturligtvis långt viktigare att man har en bra barn- och ungdomspolitik än att man har en bra skrivelse och redovisar på ett bra sätt. Även om vi inte har reserverat oss mot det här upplägget finns det åtminstone ett område där vi tycker att det saknas en del i redovisningen. Skrivelsen ska ju ge en redovisning, en genomgång, över regeringens insatser inom olika politikområden. Men det är faktiskt en sak som man glömmer bort. Det är att staten lånar till driften. Underskottet i statsbudgeten skapar ett lånebehov för 2004 på 57 miljarder kronor. Även de kommande åren fortsätter staten att låna till driften. Om denna lånepolitik inte avbryts är det barn och barnbarn, de kommande generationerna, som ska betala tillbaka skulden. Det borde framgå i skrivelsen om insatser för barn och unga hur stor andel av statsbudgeten som faktiskt läggs över på varje barn. Jag skulle gärna vilja fråga Agneta Gille om socialdemokraterna i utskottet anser att det är rimligt att en sådan sak inte finns med i den här skrivelsen. Varför står det inte att den statsbudget som gäller för 2004 innebär att varje barn som föds har en andel av statsskulden på 130 000 kronor? Är det inte rimligt att en sådan uppgift finns med i en redovisning av regeringens politik för barn och unga? Varför står det inte att den budget för 2005 som riksdagen inom kort ska behandla också den innebär att skulden för varje enskilt barn som föds faktiskt ökar?

Fru talman! Folkpartiet angriper här det jag sade om att mitt tålamod är slut. Den politik som samarbetskonstellationen mellan s, v och mp står för tycker jag är väldigt bra, framför allt i jämförelse med vad Folkpartiet skulle kunna åstadkomma tillsammans med den borgerliga maktalliansen. Det är helt riktigt att vi har betydelse i samarbetet, och vi får också genomslag. Kritiken som jag anförde här gällde att det saknas en barnbilaga där man så att säga gör konsekvensbeskrivningar av hur våra förslag påverkar barn och unga. Jag är förvånad över att Folkpartiet inte har någon reservation. Om jag inte minns fel har det funnits en hel del motioner från folkpartistiska kvinnliga riksdagsledamöter där man har talat för att det behövs ett barnperspektiv och att man gör barnbilagor. Det sägs att staten lånar till driften och att lånepolitiken skulle ha stor betydelse för att barnen i framtiden ska få en allt större lånebörda. Jag tycker att detta är intressant att ta upp. Jag tycker att vi ska ha en politik som är så att säga keynesiansk. Keynesianismen är viktig. I lågkonjunkturer ska man använda pengar för att klara av att se till att till exempel barns och ungas verklighet blir så bra som möjligt. Ekonomismen är inget självändamål för oss. Vi vill använda den ekonomiska politiken till att förbättra även när det blir sämre konjunkturer för barn och unga, vilket jag förstår inte är något viktigt för Folkpartiet.

Fru talman! Keynesianismen innebär att man ska låna pengar när det är dåliga tider i lågkonjunkturer. Jag tolkar detta som att Siv Holma förbereder sig för en lågkonjunktur under 2004, 2005 och 2006. Det är inte den bild som regeringen och samarbetspartierna brukar ge. Ni brukar säga att det nu har vänt, att ni nu ser till att ekonomin går bättre och att vi har en högkonjunktur. Problemet är att denna högkonjunktur inte spiller ned till dem som har det allra största behovet. Det är fortfarande väldigt många människor, framför allt i de tre storstadsområdena, som lever i väldigt fattiga miljöer. Särskilt tydlig är skillnaden mellan barn som lever i familjer med invandrarbakgrund, som har det väldigt kärvt, och barn i andra familjer. Siv Holma sade att hennes tålamod är slut. Det gällde i det sammanhanget just barnbilagan. Men om man lyssnade noga på hennes inledningsanförande var det faktiskt en ganska bred kanonad av kritik mot den regeringspolitik som förs och som Siv Holma och Vänsterpartiet också står bakom när det gäller situationen för barn och unga i Sverige i dag. Siv Holma tog upp förskolans problem och att det finns barn som lever i fattiga miljöer. Jag tycker att den inledningen var väldigt bra. Men jag undrar: Varför tar tålamodet inte slut när det gäller verkligheten? Varför tar tålamodet inte slut när det gäller att vidta rejäla åtgärder för att stärka dessa barn? Varför tar tålamodet slut bara när det gäller att ha en barnbilaga i statsbudgeten?

Fru talman! Christer Nylander säger att det var en kanonad som jag tog upp. Det var som exempel på att olika politikområden, även om de inte direkt fokuserade på till exempel barnbidrag och skolan, får konsekvenser även för barn och unga. Det tycker vi att denna barnbilaga ska innehålla. I jämförelse med vad Folkpartiet kan åstadkomma är jag ganska förvissad om att det som vi åstadkommer i vårt samarbete är oerhört mycket bättre för barn och unga. I mitt inlägg tog jag upp att det finns en klar skillnad mellan socialdemokratisk politik och vår politik när det gäller just asylsökande barn och asylpolitiken över huvud taget. Och i fråga om detta har vi egentligen inte något fungerande samarbete. Det är bara att beklaga, men vi får försöka göra detta så bra som möjligt. Jag tror tyvärr inte att Folkpartiet i en eventuell kommande regeringskonstellation med Moderaterna, som i dessa frågor är överens med Socialdemokraterna, kommer att ha några större framgångar. Det kan tyckas vara lätt att kritisera Vänsterpartiet och vårt sätt att samarbeta, men jag tror att ni har åtskilliga problem själva när det gäller just detta politiska område. Det handlar också om att man i en barnbilaga ska kunna beskriva och redogöra för vilka konsekvenser den ekonomiska politik som vi för får. Det är också oerhört viktigt för medborgarna att kunna värdera de olika insatserna och se vilka konsekvenser de får, till exempel en folkpartistisk politik jämfört med den politik som Vänsterpartiet står för.

Fru talman! Jag lägger märke till att både Agneta Gille och Siv Holma lägger väldigt stor vikt vid den politik som en ny regering skulle föra. Jag förstår det intresset för en ny regering, och jag tror att det intresset finns bland väldigt många andra också. Låt oss ta den debatten 2007 när det är dags att stå här och utvärdera den nya regeringens politik för barn och unga. Jag tror att det kan bli en väldigt trevlig debatt. Jag vill också passa på att svara på en fråga som Siv Holma ställde i sitt första inlägg om barnbilagan. Det är inte bara ett antal kvinnliga folkpartistiska ledamöter som har krävt detta utan det har även manliga gjort. Det fungerar så i vårt parti. Det känns lite ovant att säga, men den här gången hoppas vi på regeringen. Vi tror att denna skrivelse har en möjlighet att utvecklas i en riktning som vi tycker är bra och som kan fungera. Sedan tycker jag att det är bekymmersamt att Siv Holma i en tid då vi har högkonjunktur, då regeringen och Vänsterpartiet i alla andra sammanhang säger att det går bra för Sverige, tycker att det är rimligt att staten ska låna pengar och skapa nya skulder för barn och barnbarn och att man inte heller tycker att detta ska redovisas i en konsekvensbedömning av vilken ekonomisk politik som förs. Jag tycker att det är fullt rimligt att det också ska ingå, därför att om man till och med i en högkonjunktur skjuter över skulder till barnen, då är det en riktigt dålig politik för barn.

Fru talman! Som svar på Christer Nylanders fråga tidigare ska jag än en gång säga att vi är stolta men inte nöjda. Det är ändå så, Christer, att din förmåga att förstå de statliga finanserna har i finansutskottet bedömts som väldigt god. Och du har väl också insett att det är ett överskott i de offentliga finanserna. Jag tror därför inte att det är några större bekymmer. Om man tittar bakåt kan man se att det var bekymmer. Du talar om att låna och lägga skulden på barnen. Det var precis vad som hände under 90-talet att vi fick en väldigt svår situation som drabbade barnen. I dag är det en lågkonjunktur på arbetsmarknaden. Och vi sätter fokus på åtgärderna mot arbetslösheten. Det är det första steget för oss socialdemokrater. Det har vi alltid gjort och kommer att göra det i fortsättningen. Vi ska bekämpa arbetslösheten till varje pris. Och det kommer i längden att gynna barn och unga. Däremot måste jag ställa en fråga till Christer när det gäller den regeringsallians som ni håller på att sy ihop. Då ska du arbeta tillsammans med Moderaterna som har en barnfientlig politik. Hur ska du få det att gå ihop? Och jag är glad att du var här och lyssnade på den debatt som Cecilia Widegren och jag hade. Moderaterna säger nej till alla de förbättringar av familjepolitiken som vi har föreslagit. Och du hörde vilka förslag som de har och som Cecilia Widegren inte förnekade. Dem ska du samarbeta med, Christer. Hur ska du reda ut det med den barnfientliga politik som Moderaterna står för?

Fru talman! Detta handlar om att utvärdera regeringens barn- och ungdomspolitik för innevarande år. Låt oss utvärdera den borgerliga regeringens barn- och ungdomspolitik 2007 när vi har haft makten i ett år och lagt fram en statsbudget. Menar Agneta Gille att vi ska låna av pensionssystemet? Ska dagens barn betala med framtida pensioner för att finansiera att staten lånar pengar i en högkonjunktur? Är det detta som Agneta Gille menar? Jag förstår inte detta riktigt. Överskottet i de offentliga finanserna finns ju i pensionssystemet, och stora delar av det är grundlagsskyddat. Det är ingenting som man kan använda för att kommande generationer ska betala av på gamla skulder som staten har dragit på sig under högkonjunktur. Inte nog med att man vill se framåt och kritisera en kommande regering 2007, utan man vill också som vanligt gå tillbaka till 1994. Men då kan jag berätta för Agneta Gille att på detta område har de senaste tio åren inte varit särskilt framgångsrika. Förskolan har i dag större barngrupper än 1994. Personalen är mindre i fråga om antalet personer per barn i förskolan än 1994. Det har skett en kraftig ökning av andelen barn som bor i fattiga familjer sedan 1994. Och det finns lika många utanför arbetsmarknaden nu som 1994. Ta ansvar för den statsbudget ni själva lägger för i år, tio år senare, och framför allt för den statsbudget ni lägger för år 2005, för där behövs en hel del verksamhet! Vi ska gärna se till att det blir utvärderat också nästa gång.

Fru talman! Det är anmärkningsvärt att höra att man inte ens vill svara på frågan om synen på den barnfientliga politiken, men låt oss ta det vid ett senare tillfälle. Vi återkommer ju i en debatt även nästa vecka. Då gäller det hela statsbudgeten, så kanske får jag då svar på mina funderingar i det avseendet. Sedan gäller det låneskulden. Ja, om vi skulle titta på låneskulden för ett barn åren 1991-1993 och fram till i dag. Jag har inte de siffrorna framför mig, men jag kan inte tänka mig att det är så mycket försämringar. Åren 1991-1993 lånades kolossala belopp upp, något som vi sedan har fått jobba med för att nå dit där vi i dag är. Den period då ni satt vid makten är en oerhört viktig del att jämföra med. Det är ju det som vi har att jämföra med när vi ska se vilken politik som ni från den borgerliga alliansen ska föra. Det är alltså åren 1991-1993 som vi nu får jämföra med. Vi får också titta på de budgetmotioner som nu föreligger. Sedan kan vi se vad som händer med statsbudgeten. Det finns alltså mycket att svara på också utifrån de delarna, Christer!

Fru talman! Jag förstår inte varför Socialdemokraterna är så fixerade vid Moderaternas barnpolitik. Man skulle lika gärna kunna ha en politik om Folkpartiets barnpolitik. Varför tar ni inte den? Nej, låt oss i stället se vad det är för politik som den här regeringen för innan en utvärdering görs! Jag tycker att det är ganska rimligt att nu utvärdera den barnpolitik som regeringen för år 2004. Åren 2007, 2008, 2009 och så vidare kan vi utvärdera den politik som en ny borgerlig regering för. Jag tycker att det är rimligare att utvärdera i efterhand i stället för att på förhand göra det. Siv Holma sade tidigare att hon vill ha keynesiansk politik - hon vill låna pengar till statsbudgeten när det är lågkonjunktur. Det var väl ganska mycket lågkonjunktur åren 1991-1994. Var det då inte rimligt att låna pengar? Problemet är att man nu när vi har en högkonjunktur och vi haft flera år av en ganska bra konjunktur - i andra sammanhang säger ju regeringen att allting går bra för Sverige - lånar pengar till statsbudgeten, går med underskott och ser till att skjuta ytterligare skulder på framtiden. Vad innebär det den dagen konjunkturen vänder - åren 2008-2009 när vi återigen får en sämre konjunktur - och vi då går in med redan i en högkonjunktur lånade pengar? Det ser riktigt illa ut. Grundfrågan är det tekniska: Varför vill man inte redovisa detta i skrivelsen om vilka insatser regeringen gör för barn? Det här området måste ju rimligen vara ett ganska viktigt område att redovisa, inte dölja.