Strålningsskydd

Herr talman! Försvarsutskottet har behandlat motioner som bland annat handlar om elektromagnetisk strålning, elkänslighet och strålskyddslagen. Det är det vi nu ska debattera. Frågan om relationen mellan elektromagnetiska fält och ohälsa är mer aktuell än någonsin. Människor exponeras dagligen för olika typer av strålning från till exempel mobiltelefoner, mobilmaster, bildskärmar och diverse elektrisk utrustning. Allt fler serviceinrättningar i samhället bygger sitt tjänsteutbud på att kommunikation ska ske via mobiltelefon eller Internet. Det är ett snabbt och effektivt redskap för de flesta men för en del förenat med ohälsa. Fler och fler ställer sig därför frågan vilken påverkan den ökande förekomsten av elektromagnetisk strålning har på hälsan, både på kort och lång sikt. Enskilda människor beskriver besvär och ohälsa vid användandet av datorer, mobiltelefoner, i samband med el i alla dess former. Eftersom användning och förekomst av teknik som är beroende av el eller som avger strålning inte kommer att minska i framtiden, snarare tvärtom, kommer vi människor i framtiden att dagligen utsättas för och komma i kontakt med det. Det är omöjligt att undvika om man ska kunna leva ett fungerande dagligt liv. Redan under graviditeten utsätts den blivande mamman och barnet för strålning, i mycket små doser men ändock. Ultraljud och annan medicinsk utrustning avger strålning. Därför är det viktigt att det finns kontroll och gränsvärden och att man följer utvecklingen noga. Försiktighetsprincipen bör gälla tills man är säker på vilka effekter strålningen kan få. Statens strålskyddsinstitut har numera antagit en mer ödmjuk inställning och medger att man inte kan förutse långsiktiga effekter. Även Vetenskapsrådets granskning och sammanställning av svensk forskning öppnar för att mer forskning krävs innan man med säkerhet kan säga att elektromagnetisk strålning är helt ofarlig för människan. Man kan alltså inte bortse från att det finns hälsorisker i samband med exponering av elektromagnetiska fält. Det är oroande att forskningen om sambandet mellan elektromagnetisk strålning och hälsa präglas av låsta positioner och infekterade konflikter. År 2004 genomförde Vetenskapsrådet en sammanställning och värdering av svensk forskning kring hälsoeffekter av elektromagnetiska fält. Där konstateras det att den svenska forskningen generellt håller en tillfredsställande vetenskaplig kvalitet. Vetenskapsrådet anser samtidigt att det finns ett flertal metodologiska problem och att viss forskning får mycket splittrade omdömen av andra forskare. Vetenskapsrådets genomgång och analys av forskningen visar enligt vår mening att det krävs mer resurser för forskning om hälsoeffekter och elektromagnetisk strålning. Precis som Vetenskapsrådet med flera efterlyser också vi en patientnära forskning av dem som drabbas av överkänslighet på grund av strålning. Det finns flera skäl att, liksom flera länder i vår omgivning, upprätta ett nationellt forskningsprogram avseende elektromagnetisk strålning och hälsa. Herr talman! Allt fler människor upplever elöverkänslighet i varierande grad. Orsaken till dessa besvär diskuteras flitigt, och inte sällan har den enskilda människan hamnat i kläm. Det finns ännu ingen samstämmig förklaring till vad elöverkänslighet är. Många människor upplever sig missförstådda och utsatta samtidigt som arbetsliv och familjeliv drabbas av den enskildas ohälsa. Symtomen på överkänslighet kan vara huvudvärk, stress, sömnproblem, hudbesvär, smärta och muskelbesvär. Enligt Elöverkänsligas förbund lider så många som 180 000 svenskar av elöverkänslighet i olika hög grad. Herr talman! Vänsterpartiet anser att forskningen om elöverkänslighet måste breddas och fördjupas. Oavsett om det går att finna ett vetenskapligt stöd eller inte för att det är strålningen som är orsaken finns det ett stort behov av att ta reda på mer om vilka andra faktorer som kan bidra till elöverkänslighet. Det krävs en allsidig forskning där tekniker, medicinsk kompetens av alla slag och människor som upplever dessa problem samarbetar. Forskningen bör också inriktas mot att dokumentera och utvärdera åtgärder för rehabilitering och symtomlindring. Det behövs en fortsatt forskning för att vetenskapligt fastställa elöverkänslighet. Därmed yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Det är naturligtvis viktigt att man inte negligerar de personer som lider av så kallad elöverkänslighet. Det är väldigt viktigt att orsakerna till elöverkänslighet utreds så att denna grupp av människor kan få den vård och det stöd som de behöver. Den forskning som i dag bedrivs ger dessvärre inget vetenskapligt stöd för ett orsakssamband mellan elektromagnetiska fält och de upplevda besvären. Av denna anledning väljer SSI att inte betrakta elöverkänslighet som en strålskyddsfråga utan snarare som ett medicinskt problem som därför bör hanteras av hälso- och sjukvården. SSI är trovärdiga och kunniga inom detta område. Därför har vi ingen anledning att betvivla deras expertis. Däremot är det, som jag tidigare sade, djupt beklagligt och naturligtvis mycket plågsamt för alla de människor som lider av elöverkänslighet. SSI har tillsammans med bland annat Karolinska Institutet tre högre forskartjänster inom bland annat strålningsbiologi. Dessutom har Fas fått i uppdrag att bevaka forskning om elöverkänslighet och har tillsammans med andra aktörer fått i uppdrag att dokumentera och informera om det rådande kunskapsläget. Eftersom forskning om elektromagnetisk strålning och elöverkänslighet har kommit att intensifieras finns det all anledning att invänta resultaten från denna forskning, anser vi i utskottet. Vad gäller begäran om ett förtydligande vid tillämpning av försiktighetsprincipen som tas upp i betänkandet finns det i dag ingen anledning för riksdagen att begära en ytterligare lagreglering, anser alliansen. SSI har redan i sin riskanalys för elektromagnetiska fält bedömt att försiktighetsprincipen ska tillämpas inom två olika verksamhetsområden. Det är dels exponering av allmänheten för lågfrekventa elektriska och magnetiska fält, dels vid användning av mobiltelefon. Herr talman! När det kommer till Cecilia Widegrens motioner i det här betänkandet som handlar om att utöka möjligheten för tandhygienister att få äga sina röntgenapparater delar jag fullt ut hennes åsikt. Det är viktigt att tillvarata den resurs som tandhygienister utgör i tandvården i dag. Deras inriktning är mycket värdefull när det kommer till hälsofrämjande insatser. Med tanke på att den största delen av tandhygienisterna utgörs av kvinnor, precis som Cecilia Widegren lyfter fram, är det ännu viktigare att satsa på just denna grupp. Alliansregeringen har som ambition att öka och stötta kvinnors företagande. Därför borde tandhygienisterna vara en prioriterad grupp. Socialministern har dessutom i ett frågesvar i maj 2007 framhållit att ambitionen är att se över vilka hinder som finns för konkurrensen på tandvårdsmarknaden. Man har även aviserat att man vid behov ska vidta åtgärder för att avskaffa onödiga begränsningar för nya vårdgivare att bli egna företagare. Förhoppningsvis tar man där tandhygienisternas situation i beaktande och låter se över de lagar och förordningar som föreligger. Avslutningsvis skulle jag vilja konstatera att det i dag inte finns några vetenskapligt säkerställda hälsorisker som beror på strålning från trådlösa telefoner, mobiltelefoner, basstationer eller andra trådlösa datornätverk. Det är rimligt att anta att man på den myndighet, SSI, som vi i riksdag och regering har utsett att bedriva forskning och uppföljning av frågan är trovärdig och kunnig inom detta område. Däremot är detta, som jag tidigare sagt, djupt beklagligt och naturligtvis mycket plågsamt för de människor som lider av vad de upplever är elöverkänslighet. Det är dock viktigt att betona att det framför allt är ett medicinskt problem. Det bör därför bedrivas medicinsk forskning på området.

Herr talman! Vi är överens om att det finns människor som har symtom som kan bero på elöverkänslighet och om att det finns strålning. Kan Patrik Forslund förklara för mig vad som menas med att regeringen och SSI ser det här som ett medicinskt problem som ska åtgärdas medicinskt - det vill säga att läkarna och vetenskapen får ta hand om de symtom som människor upplever och ge rehabilitering, bot och hjälp och även symtomlindring? Tydligen ska man inte titta på om orsaken skulle kunna vara strålning eller elöverkänslighet och på hur det kan förebyggas, till exempel genom minskad strålning eller minskade andra strålningsvärden eller genom rekommendationer till människor om hur de kan minska risken att utsätta sig eller sina barn för strålning. Att hävda att detta är ett medicinskt problem är i min värld detsamma som att säga att det om jag blir skadad vid en trafikolycka och kommer in till sjukhuset med brutna armar och ben är ett medicinskt problem. Det är läkarna och sjuksköterskorna som ska se till att jag får den hjälp och den vård jag behöver eftersom jag har skador eller symtom. Då är det väl konstigt om inte Vägverket ska kunna göra vad de kan för att förebygga att skador uppstår och ha så kallad nolltolerans och säga: Vi ska göra vad vi kan för att ingen ska dödas i trafiken, och vi ska göra vad vi kan för att minska antalet olyckor i trafiken. Det är ju inte Vägverket som kör bilarna, men Vägverket har tagit på sig ett ansvar för att se till att vägarna är optimala för ökad trafiksäkerhet så att du och jag inte hamnar i kurvor eller korsningar där risken är väldigt stor att vi blir skadade. Samma resonemang har jag när det gäller att förebygga strålningsskador. Men hur kan du, Patrik Forslund, mena att det här bara är ett medicinskt problem?

Herr talman! Gunilla Wahlén tar upp en viktig grundläggande fråga. Det är inte jag själv som påstår att det är på nämnda vis. Regering och riksdag har ju gett Statens strålskyddsinstitut, SSI, i uppdrag att handha och ansvara för de här frågorna. Det är de på SSI som säger att det här är ett medicinskt problem och att det ska bedrivas medicinsk forskning. Trots att de säger det har vi initierat att SSI, vilket de också har tagit på sig, gett forskningsstöd till tre forskartjänster inom till exempel strålningsbiologi - bland annat på Karolinska Institutet; det finns även på Stockholms universitet. Trots att man säger att man egentligen inte ansvarar för de här frågorna eftersom det handlar om medicinsk forskning säger man: Om det blir så att något ramlar mellan stolarna tar vi ansvar för det eftersom vi är ansvarig myndighet, och vi tillsätter tjänster. Det tycker jag att man måste ha respekt för. Så gör vi med alla andra myndigheter. Försvarsmakten ansvarar till exempel för den territoriella integriteten. Det är ingenting som jag har hittat på, utan det är så fördelningen ser ut. Det tycker jag, som sagt, att man ska ha respekt för. Jag tycker att det är lite underligt att allt ansvar här jättesnabbt ramlar över på alliansen och på mig. Gunilla Wahlén har själv tidigare suttit i riksdagen, även i försvarsutskottet, och har i majoritetsställning stött socialdemokratiska regeringar. Varför har man inte då löst den här frågan och tillfört den här forskningen mer pengar?

Herr talman! Jag kan, Patrik Forslund, försäkra att jag förra mandatperioden när jag satt i socialutskottet skrev många motioner och hade många förhandlingar bland annat om patientforskning inom de här områdena, så detta har vi drivit i många år. Problemet är inte hur mycket pengar forskningen får, utan det handlar om att erkänna hur man ska förebygga. Det besked vi fått i utskottshandlingarna om detta är att man kan gå in på Strålskyddsinstitutets hemsida och där läsa om hur man bäst kan skydda sig för att så lite som möjligt utsätta sig för olika strålning, till exempel från mobilen. Man vet att det kortsiktigt inte är någon större fara med mobilstrålningen, men långsiktigt vet man inte säkert hur det ser ut. Framför allt är osäkerheten stor när det gäller barn. Vilka råd ger man till föräldrar när det gäller barn och hanteringen av mobiltelefoner? Rådet kan ju inte vara att man ska gå in på SSI:s hemsida, utan när jag köper en mobiltelefon ska det finnas med en bipacksedel där det står vilka risker som kan finnas och vad jag ska se upp med just för att förebygga att skador uppstår - precis som man kan få råd om förebyggande åtgärder för att undvika skador i trafiken eller på andra ställen.

Herr talman! Ja, nu flyttar vi fokus, från den nödvändiga forskning som jag tycker att det är väldigt viktigt att debattera till det som Gunilla Wahlén nämner om information om strålning till exempel från mobiltelefoner. Gunilla har ju själv varit med om att ta fram betänkandet. På s. 11 och 12 besvaras alla hennes frågor. Gunilla nämner här att man måste ha information om strålningshalter och sådant när man köper en mobiltelefon. Det så kallade SAR-värdet redovisas i medföljande manual. På alla språk som en manual är skriven på redovisas det för mobiltelefonen. Som jag sagt är SSI ansvarig myndighet. De har efter noggranna metoder utarbetat olika arbetssätt och föreskrifter på området. De säger att det är svårt att mäta effekterna av mobiltelefoner på lång sikt. Vi har ju inte haft mobiltelefoner så länge. Därför säger man att barn ska vara extra försiktiga. Det går man självklart ut med också via andra kanaler än bara hemsidan. Internet är också väldigt bra för information till barn. Det är på nätet som barn numera tillbringar mycket av sin fritid. Jag tycker inte att det i det avseendet finns något att klaga på. Här finns det både-och. Det finns en proaktiv information från SSI, självklart via skola, flygbladsinformation och olika material samt via Internet där barnen själva söker information. När man köper en produkt eller tjänst - kanske en mobil - redovisas det exakta SAR-värdet. Det tycker jag räcker; det är ett bra arbetssätt.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till försvarsutskottets förslag till riksdagsbeslut. Det är glädjande att kunna konstatera att huvuddelen av försvarsutskottets medlemmar är överens om det betänkande som vi nu debatterar och som bygger på ett antal motioner som lämnats in av ledamöter från olika partier. Viktiga miljö- och hälsofrågor tas upp i betänkandet. Det känns därför angeläget att påpeka att strålningens och de elektromagnetiska fältens påverkan på människa och miljö är mycket komplex. Det går kanske aldrig att etablera en absolut sanning som svar på de frågor och den oro som finns hos allmänheten. Påverkan sker på en grundläggande nivå på dna och våra minsta beståndsdelar i kroppen, men vi har också ett försvar mot sådana angrepp. Vad som slutligen blir effekten av strålning respektive elektromagnetiska fält avgörs av hur vi lyckats försvara oss mot dessa angrepp. Situationen är därför mycket lik den som inträffar när vi inandas, äter eller dricker giftiga ämnen som vi klassificerar som miljöföroreningar. Eftersom vi människor är mycket komplexa system är det inte enkelt att förutse vilka åkommor eller sjukdomar som kan komma att drabba en hel person. En särskild problematik utgörs av den så kallade elöverkänsligheten som vi har diskuterat. Den yttrar sig så att vissa personer upplever ohälsa eller till och med sjukdom i närheten av elektromagnetiska fält. Aktuellt exempel på sådan strålning är strålningen från mobiltelefoner, som har diskuterats här, men också från mobilmaster, trådlösa nätverk och bredband. Inom detta område har man bland annat inom EU:s miljömyndighet EEA uppmanat länderna i unionen att sänka gränsvärdena för den strålning som tillåts. Sedan ganska länge har vi i Sverige fått rekommendationer att till exempel skydda oss själva mot strålning från mobilerna genom handsfreearrangemang. Forskare inom överkänslighetsområdet uppges komma till olika slutsatser, men med stöd av försiktighetsprincipen måste man ändå hävda att vi så långt möjligt ska undvika att utsätta oss för starka elektromagnetiska fält. Som påtalats tidigare är detta synnerligen angeläget för barn. Man kan konstatera att det för närvarande råder osäkerhet om sambandet mellan de elektromagnetiska fältens styrka och de effekter som observerats. Inom breda kretsar är man överens om att vi i största möjliga utsträckning måste minska påverkan. Dessa signaler har också branschen tagit upp, och de arbetar systematiskt med att minska strålningen från mobiler och annan teknisk utrustning. Ändå tror jag att det är bra om allmänheten fortsätter att vara pådrivande, i synnerhet som användningen av bredband och annan elektronisk utrustning ökar i samhället. Flera av motionärerna diskuterar forskningens roll och efterlyser mer kritisk forskning och fortsatt forskning om just sambanden mellan påverkan från elektromagnetisk strålning och hälsoeffekter. Forskning inom området har, såvitt jag vet, pågått under flera decennier, bland annat på flera högskolor och universitet vid naturvetenskapliga, tekniska och medicinska fakulteter. Men den sammanlagda hälsoeffekten på en viss individ är mycket svår att förutse eftersom, som det har påtalats, även sociala och psykiska faktorer spelar in. Därför är det glädjande att SSI avser att öka satsningen på både grundläggande och tillämpad strålskyddsforskning. Jag utgår från att man angriper problemet på ett så brett och allsidigt sätt som möjligt. Här är det många vetenskapliga discipliner som är involverade. Från majoritetens sida kommer vi att bevaka denna forskning särskilt noga. Det kan vi nog lova Gunilla. För att värna om forskningens mångfald och kunskapsutvecklingen hos de unga behövs också en större satsning på forskningen vid universitet och högskolor. Tyvärr har jag nåtts av deprimerande nyheter om att forskningsråden under senare år till stora delar avvecklat sitt stöd till just denna forskning. Jag väntar mig därför att se ett ökat stöd för denna forskning i den kommande forskningspolitiska propositionen. Stödet bör riktas till våra lärosäten och till flera av våra forskningsråd, både de som är grundforskningsinriktade och de tillämpade. Samtidigt som jag alltså konstaterar att vi i försvarsutskottet är överens om behovet av ökad kunskap inom strålskyddsområdet är jag frågande inför några av reservationerna. Reservation 4 från Miljöpartiet om strålskyddslagens ställning gentemot andra lagar, exemplifierad med transporten av metalliskt uran och plutonium till Sellafield, diskuterades här för några månader sedan. Jag tror inte att jag behöver upprepa diskussionen. I reservation 1 hänvisar Vänstern till att det skulle finnas "låsta positioner och infekterade konflikter" som förhindrar ett brett angreppssätt när det gäller att öka kunskapen om de elektromagnetiska fältens påverkan på hälsan. Men eftersom jag är okunnig om dessa låsta positioner skulle jag vilja få de organisationer och individer som träter med varandra identifierade, för då kan man faktiskt åtgärda det. I reservation 2 konstaterar Miljöpartiet att det finns stor osäkerhet om ohälsa på grund av el, något som det är lätt att instämma i. Man är kritisk till att domstolarna lutar sig mot utsagor som saknar analys av vetenskapliga osäkerheter och uppmanar riksdagen att kräva redovisning av osäkerheterna i alla beslutsunderlag. Men som jag tidigare sagt är sambandet mellan de elektromagnetiska fälten - påverkan på mikronivå, dna-nivå, kroppens kemi - och hälsan hos enskilda människor svårt att fastlägga generellt därför att vi är individer. Man kanske inte kan överföra resultaten från en individ till en annan på ett enkelt sätt. Det är också svårt att genomskåda exakt hur detta sker. Det är det som gör att man har forskat mycket under lång tid, men man kanske inte har gjort det tillräckligt intensivt. Frågan är om vi någonsin kommer att få svar på detta. Då är frågan hur Miljöpartiet vill att regeringen ska gå till väga när man ska kvantifiera denna osäkerhet. Hur ska man bära sig åt? Jag som är fysiker kan räkna på osäkerheter i statistiskt material via osäkerhetsprincipen. Men hur ska man kvantifiera osäkerheterna? Vad är det egentligen regeringen förväntas göra i detta fall, och hur ska vi uppmana till det? Det är svåra frågor, tycker jag. En sak som Gunilla nämnde nyss, som jag också tycker haltar lite, är likheten mellan bilar och strålning. Vägverket och SSI kan inte ha samma myndighetsansvar, därför att strålningen är definitionsmässigt skadlig. När man använder strålning gör man det också för att döda levande organismer. Man vill nämligen döda cancerceller. Vi vet att den dödar, och man kan inte hindra den verkan. Men en bil behöver inte köra ihjäl folk, och vägarna behöver inte vara sådana att det sker. Därför kan man inte bara göra sådana liknelser mellan SSI och Vägverket, utan de måste ha olika mandat. Jag vill till både s och v säga det som Patrik tog upp, nämligen att båda partierna under lång tid haft möjlighet att påverka forskningen om sambanden, eftersom ni utgjort regeringsunderlag. Då undrar jag varför ni inte har tagit chansen eller om ni har försökt men misslyckats.

Herr talman! De motioner som behandlas i dag ska självfallet tas på största allvar och med stor ödmjukhet. Strålningsskydd är det enkla namnet på betänkandet, men innehållet är desto mer allvarstyngt. Betänkandet behandlar motioner från den allmänna motionstiden där motionärerna bland annat lyfter fram elektromagnetisk strålning och elkänslighet. Vi kan tyvärr konstatera att det finns människor ute i samhället som inte kan leva ett vad vi kallar för vanligt liv, bland annat på grund av elkänslighet. I samtal med berörda personer framgår det tydligt att varje dag är en hård prövning för dessa drabbade medmänniskor. Utskottet delar motionärernas syn på behovet av fortsatt intensiv forskning på detta angelägna område. Självfallet måste det bli en tydlig signal om att vi folkvalda ställer krav på ansvariga myndigheter att de fortsatt ska arbeta med forskning inom detta viktiga område. Det är speciellt viktigt nu när Statens strålskyddsinstitut, SSI, och Statens kärnkraftsinspektion, SKI, kommer att slås ihop till en och samma myndighet. SSI är i dag den tillsynsmyndighet som arbetar för ett gott strålskydd för både människan och miljön. Myndighetens verksamhet regleras av strålskyddslagen och miljöbalken. Statens strålskyddsinstitut har i uppdrag att utbilda, utfärda råd och rekommendationer och stödja och utvärdera forskning. Myndigheten finansierar bland annat forskartjänster inom strålningsdosimetri, strålningsbiologi och radioekologi. I sammanhanget kan nämnas att SSI även bedriver internationellt utvecklingssamarbete. Tydligheten kommer att bli ännu mer viktig så att rollfördelningen och prioriteringen hamnar rätt från början. Lika viktigt är det att vi får en kontinuerlig uppföljning av den nya myndighetens arbete inom detta område. Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till förslaget i betänkandet.