Anf. 15 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Det här ärendet är ett i en, som det tycks, aldrig sinande rad av ärenden om den ekonomiska krisen i eurozonen, om hur den ska mötas och hur framtida kriser ska kunna förebyggas.
I dag i kammaren handlar det om konkreta åtgärder för att, som det heter, stärka den ekonomiska samordningen och övervakningen inom eurozonen. Lagförslaget är en förlängning av den så kallade sexpacken, sex europeiska lagförslag med nämnda syfte.
Jag vill först och främst säga att den europeiska krisen inte primärt har orsakats av dålig budgetdisciplin. Den började, för att travestera Mikael Wiehe, som en skakning på övre däck.
I USA som i Europa var det så det började. Det började i den privata, illa reglerade finanssektorn, på finansmarknaderna och i bankerna, där risktagandet hade kopplats loss från ansvarstagandet, som vi tidigare har hört.
Det började faktiskt med en våldsam övertro på den fria marknadens välfärdsbringande egenskaper. För den övertron har naturligtvis politiker jorden runt ett stort ansvar.
Finanskrisen slog rakt in i staternas budgetar, in i välfärdssektorn och i enskilda hushåll. Väldiga kostnader och risker vältrades över från banksektorn och finanssektorn till medborgarna på Island, på Irland, i Europa och i USA. Det är tur att de som vill skylla på dålig budgetdisciplin har Grekland att ta till som bevismaterial.
När det är sagt måste det också sägas - då vänder jag mig i någon mening speciellt till Ulla Andersson - att det är helt nödvändigt att ha ordning på sina finanser. Det behövs för att vi - som en känd tidigare socialdemokratisk statsminister och finansminister sade under den svenska krisen - ska slippa tigga och be flinande finansvalpar om att de ska låna ut sina pengar.
Det är också så, Ulla Andersson, att de länder som har valt euron som valuta - vi har inte gjort det - faktiskt har beställt ökad samordning och övervakning av sina finanser. Så är det. Det är nödvändigt för att eurozonen ska fungera. Vi har valt att inte gå med. Men skulle inte eurozonen fungera drabbar det oss.
Det är också nödvändigt med inte bara övervakning utan också ett kraftfullt omfördelningssystem inom unionen, med ökad solidaritet mellan länderna. Det räcker självklart inte med bara åtstramningspolitik.
Det här lagförslaget om stärkt ekonomisk styrning rör omedelbart endast euroländerna. Men Sverige är en del av Europa. Vi kommer att påverkas av de beslut som tas i eurozonen. Vi har därför ett intresse av att ha synpunkter på vad som sker där, även om vi har valt att stå utanför. Vi är en del av den inre marknaden. Vi är en del av Europa.
Vi - då talar jag om oss socialdemokrater och den svenska arbetarrörelsen - är en del av den europeiska arbetarrörelsen. Europeiska löntagares och medborgares glädjeämnen och utmaningar är också våra. Glädjeämnena är våra, och bekymren är också våra.
Det kan inte heller uteslutas, även om det inte är särskilt sannolikt, att vi en dag kan komma att bli medlemmar i valutaunionen. Vi har dessutom, för att tala politiskt fikonspråk, fått ärendet för subsidiaritetsprövning. Vi har att ta ställning.
Vad är det då, herr talman, som gör att vi socialdemokrater menar att förslaget strider mot närhetsprincipen? Det har varit uppe tidigare. Vi menar att förslaget alldeles i onödan inkräktar på medlemsländernas och de nationella parlamentens suveräna befogenheter när det gäller budget och budgetprocess.
Det är en sak att länderna har åtagit sig att leva upp till stabilitets- och tillväxtpakten och att länder som hamnar i stora obalanser måste rätta till dessa obalanser för sin egen skull och faktiskt också för oss andra. Den samordningen är nödvändig. Men det innebär inte att det är vare sig nödvändigt eller rimligt att kommissionen ges befogenheter att överpröva de nationella parlamentens bedömningar eller val av åtgärder under själva budgetprocessen, och det innebär inte att vi ska acceptera förhandsgranskning och att man beställer nya budgetförslag under processens gång.
Detta, Ulla Andersson, är ingen enkel avvägning. Det är det faktiskt inte, givet att euroländerna har valt att ha en gemensam valuta och att länder med stora obalanser också för vår skull måste rätta till de obalanserna.
Som det heter i en finsk kommentar till förslaget: "Varje enskilt medlemsland ska ordna den nationella budgetplaneringen med beaktande av de egna omständigheterna och förutsättningarna, även om det samtidigt bör vara möjligt att diskutera på europeisk nivå om beredningarna lever upp till stabilitets- och tillväxtpaktens förpliktelser. . Medlemsländer ska hur som helst inte kunna tvingas till att utarbeta någon ny budgetproposition."
Precis så svårt är det. Det är inte så enkelt att vi kan säga: inga krav, ingen samordning. Det finns faktiskt en eurozon.
Även i andra länder än Finland har man haft invändningar, till exempel i Frankrike. Det är lite kul, höll jag på att säga, att även länder som hårt driver kravet på samordning sätter upp någon sorts gräns: Hit men inte längre, nu räcker det faktiskt, för det är inte nödvändigt att ge sig så långt in i budgetprocesserna.
Herr talman! Nu säger jag det igen: Det är nödvändigt att ett land har ordning på sina statsfinanser. Den som är i för stor skuld är inte fri, för att göra om Göran Perssons berömda uttalande något. Så är det. Man måste faktiskt ha ordning på grejerna, i varje fall i det långa perspektivet, så att inte marknaderna, givet att de är som de är, slår till och skadar ekonomierna.
Samtidigt är det viktigt att säga - då vänder jag mig till den andra sidan - att den högerpolitik som nu härskar i Europa och som helt domineras av ensidiga krav på åtstramning och budgetdisciplin riskerar att sänka Europa. Det enda som växer i dagens Europa är faktiskt massarbetslösheten, klyftorna och det sociala eländet.
Högerpolitiken tror jag håller på att armera en politisk bomb som i värsta fall kan hota hela det viktiga samarbetsprojekt som heter EU. Det ligger väl långt borta, men i dag ser vi faktiskt hur reaktionära stämningar breder ut sig därför att människor känner sig överkörda, illa behandlade och utsatta.
I vartenda dokument - jag tvingas läsa dem allihop, höll jag på att säga - som nu kommer från de europeiska toppmötena, rådsmötena och andra överläggningar betonas i de inledande artighetsfraserna i dokumentet behovet av jobb, tillväxt och konkurrenskraft. Men i varje dokument lyser åtgärderna för att skapa detta med sin frånvaro. Det handlar nästan enbart om budgetdisciplin. Och Europa sjunker faktiskt längre och längre ned i något som liknar recession.
Precis så svårt är det. Europa behöver ordning och reda i ländernas ekonomi, på finansmarknaderna och i banksektorn. Men Europa behöver framför allt en politik för jobb och välfärd. Det är det allra viktigaste. Det går inte - nu tittar jag på allihop - att välja enbart det ena. Man måste faktiskt klara - som det står i Lunds universitets valspråk - bådadera.