Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag

Herr talman! I civilutskottets utlåtande 11 prövar utskottet om kommissionens förslag till förordning om en EU-gemensam köplag är förenligt med närhetsprincipen. Syftet kommissionen har med förslaget är att underlätta den gränsöverskridande handeln och därmed stärka den inre marknaden. För att kortfattat beskriva vad kommissionen vill göra tänkte jag säga några ord om förslaget. Man kan säga att förslaget innebär att en näringsidkare och en konsument som ingår ett gränsöverskridande avtal om försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll eller liknande ska kunna välja att den gemensamma köplagen tillämpas i stället för nationell lagstiftning. Nämnas bör också att förslaget inte innebär någon harmonisering av det slag som vi är vana vid. Herr talman! Kommissionens uppsåt är gott. Den inre marknaden behöver förbättras och göras mer lättillgänglig för konsumenterna. Frågan är dock om detta är rätt väg att gå. Både utskottsmajoriteten och regeringen konstaterar att det är tveksamt om medlemsstaternas skillnader i nationell lagstiftning på detta område verkligen utgör något större hinder mot en välfungerande inre marknad. Vi delar denna tveksamhet, och det gör också att vi kommer till slutsatsen att detta förslag i dagsläget strider mot subsidiaritetsprincipen. Vi, de nationella parlamenten, klarar uppenbarligen av att parera de hinder som skulle kunna uppstå för den inre marknaden på detta område. Jag vill också påminna kammaren om det yttrande som riksdagen gjorde med anledning av kommissionens grönbok om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag. Riksdagen var väldigt tydlig när vi i och med yttrandet antog hållningen att EU på detta område endast bör fatta beslut om icke bindande modellregler och hjälpmedel för medlemsstaterna. Kort tänkte jag också beröra det verktyg kommissionen har valt. Det är en förordning som är tänkt att löpa parallellt med medlemsstaternas nationella lagstiftning. Vi ser stora risker med en sådan ordning. Tvärtemot kommissionens önskan att få den inre marknaden att fungera bättre riskerar vi att få en situation där konsumenterna på grund av osäkerhet över vilka regler som gäller väljer att avstå att handla gränsöverskridande. Det måste nog också anses tveksamt att den enskilda konsumenten kommer att ha särskilt stort inflytande över vilken ordning som ska väljas. Herr talman! Jag måste avslutningsvis få säga att förslaget om en gemensam köplag är ett dåligt förslag. Det är ett förslag som förmodligen inte kommer att underlätta gränsöverskridande handel men däremot riskerar att urholka konsumenternas tilltro till den inre marknaden. Vi ska pröva om förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen, men jag tycker också att vi måste tillåta oss att göra en lämplighetsbedömning. När vi har granskat och funderat över den tänkta ordningen kommer vi fram till att förslaget varken är lämpligt eller förenligt med närhetsprincipen. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen i utlåtandet.

Herr talman! Den europeiska köplagens intentioner är bland annat att förenkla för konsumenten vid gränsöverskridande handel. Jag menar att detta är bra intentioner, även om jag likt Jonas Gunnarsson inte är helt övertygad om att problemen är så stora som i dag görs gällande. Civilutskottet har haft en tydlig linje från första början att detta bör ske på frivillig väg och att förslaget snarare ska ses som ett verktyg att ta till vid behov. Jag är inte helt övertygad om att detta har införlivats. Sverige tvingas på detta sätt att införa en parallell lag vid sidan om den befintliga, en lag som således står över vår nationella lag. Den europeiska köplagen blir alltså tvingande för Sverige som land men frivillig för konsumenterna. I regeringens svar är det inte heller glasklart att förslaget inte kommer att strida mot subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, vilket ger ytterligare osäkerhet. Frågetecknen är alldeles för många, och ingen kan i dag svara på hur förslaget slutligen kommer att se ut. I praktiken tror jag inte heller att den europeiska köplagen kommer att innebära ett direkt aktivt val från konsumentens sida eller att konsumenten kommer att veta vad de olika förslagen innebär. Konsumenten ska då ha vetskap om skillnaderna i de båda lagarna och huruvida det innebär en förenkling eller inte. Det ställer jag mig väldigt tveksam till. Följden riskerar, likt Jonas Gunnarsson påtalar, att bli att konsumenter kanske helt avstår från köp. Herr talman! Frågetecknen är alltså alldeles för många i dagsläget. Jag väljer därför att yrka bifall till reservationen.

Herr talman! Inom EU har det under de senaste tio åren pågått ett omfattande arbete med att stegvis gå mot en övergripande europeisk avtalsrätt. Denna gemensamma europeiska avtalsrätt kan man ha många synpunkter på, men nu har arbetet kommit så långt att kommissionen har presenterat ett förslag till en förordning om en gemensam europeisk köplag. Riksdagen har att ta ställning till om förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprövningen ska inte avse förslaget i sak utan i stället ge svar på frågan om det som föreslås inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Om det är så strider förslaget inte mot subsidiaritetsprincipen. För att kunna svara på frågan om förslaget bör genomföras på unionsnivå måste man se till förslagets övergripande syfte. Herr talman! Enligt kommissionen är det övergripande syftet med förslaget att förbättra villkoren för etablerandet av den inre marknaden och dess funktionssätt genom att erbjuda en frivillig och enhetlig uppsättning av avtalsrättsliga regler. Förslaget har enligt kommissionen en klart gränsöverskridande dimension och kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna inom ramen för deras nationella system. Kommissionen menar att många hinder för den inre marknaden beror på olikheter i medlemsstaternas nationella avtalsrätt. Om medlemsstaterna skulle vidta åtgärder nationellt skulle man inte heller kunna undanröja de extra transaktionskostnader och den rättsliga komplexitet som näringsidkare drabbas av i den gränsöverskridande handeln, eftersom det ändå skulle kvarstå skillnader mellan de nationella avtalsrättsliga systemen. Kommissionen påpekar att syftet med förslaget är att bidra till en väl fungerande inre marknad. Bland annat framhåller man att för näringsidkare innebär olikheterna komplexitet och kostnader, speciellt vid export av varor och tjänster till flera andra EU-länder. Olikheterna sägs också göra det svårare för konsumenter att handla i andra länder än det egna. Detta är enligt kommissionen särskilt påtagligt vid köp på internet. Sammantaget framförs ytterligare argument från kommissionens sida för att denna ordning är lämplig just för att stärka den inre marknadens funktion. Det viktiga i sammanhanget är att den föreslagna förordningen om en gemensam europeisk köplag inte kommer att vara tvingande. Det har nämligen tidigare varit en ståndpunkt från svensk sida. Vi har inte önskat något sådant. Det blir alltså en möjlighet för parter i en gränsöverskridande transaktion att komma överens om att tillämpa den föreslagna gemensamma europeiska köplagen. Också regeringen anför ett antal invändningar, precis som vi har hört från oppositionen tidigare. Det är klart att man kan ha en mängd olika invändningar, framför allt på saklig grund, mot detta förslag. Konsekvensen av det är att regeringen i dagsläget inte kan ställa sig bakom förslaget i sak. Det har dock egentligen inte med själva subsidiaritetsprövningen att göra. Regeringen sammanfattar med att förslagets syfte och inriktning ändå är av gränsöverskridande karaktär, och dess målsättningar bedöms inte kunna uppnås genom reglering av medlemsstaterna var för sig. Det finns också en särskild notering om att artikel 8 i den föreslagna förordningen innebär att den gemensamma europeiska köplagen redan i ett tidigt skede också får företräde inte bara framför nationell rätt utan också i FN-konventionen om internationella köp, om parterna har valt att tillämpa den gemensamma europeiska köplagen. Det kan ifrågasättas om denna lösning är förenlig med proportionalitetsprincipen, men den frågan får avgöras vid ett senare tillfälle. Herr talman! Det övergripande målet med förslaget i förordningen är att förbättra den inre marknadens funktion genom att underlätta den gränsöverskridande handeln. Man kan naturligtvis i vidare mening ifrågasätta om problemen är tillräckligt stora i dag. Trots det kan olikheter i medlemsstaternas nationella lagstiftning på de aktuella områdena bidra till de hinder som ändå finns. Olikheterna kan föra med sig att näringsidkare får anpassa sina avtalsvillkor till utländsk lagstiftning, vilket kan leda till extra kostnader. Det är också svårt att se att medlemsstaterna utan EU-åtgärder skulle kunna samordna sina nationella lagstiftningar på ett sätt som undanröjer de hinder som finns. När det gäller risken för parallella system kan jag bara framhålla att det finns en mängd olika standardavtal som ser olika ut. Det finns olika branschavtal. Det är också så att de internationella privaträttsliga lagrådsregler som finns kan leda till väldigt olika resultat i fråga om vilka regler som faktiskt ska tillämpas. Det innebär att det i vart fall finns en valmöjlighet när det gäller en enhetlig lagstiftning som reglerar ett ganska begränsat antal fall som alltså gäller försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och vissa därtill anknutna tjänster. En tillämpning av förordningen kräver dessutom att parterna avtalat det, som jag har nämnt flera gånger. Det ska också följa en särskild form. Sammantaget innebär förslagets syfte en ambition att lösa de gränsöverskridande problemen. Målsättningarna kan knappast uppnås genom en reglering av medlemsstaterna var för sig. Så öppen måste man vara när man gör den här prövningen. Därför blir bedömningen att kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag inte kan anses strida mot subsidiaritetsprincipen. Det finns därför inte heller anledning att avge något motiverat yttrande. Herr talman! Jag yrkar att riksdagen ska besluta att lägga utlåtandet till handlingarna.

Herr talman! Civilutskottets utlåtande om subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag - nu stakade jag mig i alla fall där - är ju ingen kioskvältare direkt. Men visst vore det väl praktiskt om samma lag alltid gällde när man åker på semester eller när man handlar på nätet. Jag tror att det är det som är bakgrunden till kommissionens initiativ. Jag har skrivit ett anförande som jag tänkte hålla, men jag släpper det. Jag har redan tagit kammarens tid i anspråk så mycket att jag känner att det är lite oförskämt att hålla hela anförandet, och det känns inte så himla viktigt. Jag ska bara göra några korta kommentarer. Jonas Gunnarsson förklarade att bakom Socialdemokraternas övervägande ligger en viss lämplighetsprövning. Det gör att jag har förståelse för varför man har valt att göra som man gör, men jag tycker inte att det är detta vi ska göra i det här läget. Det här är ju ett utlåtande beträffande subsidiaritetsprövningen och inget annat. Bara väldigt kort yrkar jag avslag på reservationen och bifall till förslaget till beslut.

Herr talman! När man ska göra subsidiaritetsprövningen - det är inte bara svårt att uttala den utan det kan också vara svårt att göra den - bör man kanske först titta på vad det är för regler som gäller i dag. Om jag tar mig före och åker på en privat resa till Prag och handlar kontant i en butik och tar med varorna hem, vad är det då för lagstiftning som gäller vid reklamation? Om jag låter firman skicka varorna hem, är det då samma lagstiftning som gäller? Om jag beställer varorna över internet och de skickas, är det fortfarande samma lagstiftning? Och vilken lagstiftning är det som gäller? Jag tror inte att någon i den här salen kan svara så där rakt ut på frågorna, och inte heller den svenska allmänheten. Om vi, som kommissionen vill, som ett alternativ skulle ha en frivillig gemensam europeisk lagstiftning på köplagsområdet skulle man faktiskt kunna komma överens nere i Prag om att nu är det den här lagstiftningen som gäller eller komma överens via internet. Det finns, som jag ser det, uppenbara fördelar med att försöka samordna detta. Sedan kan jag medge att det är en lite annorlunda konstruktion att föreslå en förordning och att den ska vara frivillig. Men jag tror att det är på det sättet som man kan åstadkomma ett bra instrument när det gäller handeln på den inre marknaden. När det gäller själva subsidiaritetsprövningen är det uppenbart att vi här har en gränsöverskridande fråga och att det inte är möjligt att de 27 medlemsländerna ska kunna komma överens utan att det sker på EU-planet. Jag tycker därför att det är uppenbart att det här inte strider mot subsidiaritetsprincipen utan att vi ska gå vidare med förslaget. Sedan får vi naturligtvis se hur innehållet blir i förslaget. Jag nöjer mig med dessa korta ord och yrkar att riksdagen beslutar att lägga utlåtandet till handlingarna.

Herr talman! I likhet med Jan Lindholm kommer jag att fatta mig kort, kanske ännu kortare. Frågan om en subsidiaritetsprövning gäller inte om ifall lagen är rimlig. Jag kan utifrån den beskrivning som Jan Ertsborn gjorde av olika fall av köp av varor, dels på nätet, dels på plats, dels av varor som skickas hem till mig, inse att det finns väldigt stora problem och frågetecken för mig som konsument. Som konsument är det också begripligt att en sådan här lagstiftning skulle behövas. Sedan riskerar den naturligtvis att bli väldigt krånglig. Men jag har svårt att föreställa mig en situation som är krångligare än att jag som affärsidkare eller konsument ska kunna hålla reda på vilken konsumentköplag som råder i det land som jag för tillfället bestämmer mig för att göra affärer med. Går jag ut på nätet och letar efter varor, vilket inte händer så väldigt ofta, kan jag tänka mig att de företags hemsidor som jag besöker finns i ganska många länder. Under en tidsutdräkt på kanske 15 minuter är det företag i ett antal länder som jag har besökt och övervägt att göra affärer med innan jag till slut bestämmer mig för att köpa en vara från exempelvis Tjeckien. Att känna till att det finns en frivillig europeisk konsumentköplag som jag skulle kunna tillämpa om jag känner mig osäker på vilken lag som råder i det aktuella landet skulle jag nog uppleva som en stor trygghet. Därför, herr talman, ser jag ingen logik i att mena att införandet av den här lagen, alldeles oavsett dess kvalitet och omfattning, skulle strida mot subsidiaritetsprincipen. Jag är väldigt nyfiken på att se det förhandlingsresultat som vi kommer fram till i den fortsatta prövningen, och jag ser gärna att vi får se ett sådant här förslag. Jag yrkar i likhet med övriga att utlåtandet ska läggas till handlingarna.