Trossamfund

Fru talman! I veckan roade jag mig med att gå tillbaka till de anföranden jag har hållit under de sju år som jag har haft förtroendet att här i riksdagen debattera frågorna som rör våra trossamfund. Under de här åren har det kommit in en hel del motioner till konstitutionsutskottet som rör begravningsväsendet, uppbördssystemet och den överenskommelse som slöts mellan staten och Svenska kyrkan mellan 1995, då principbeslutet fattades, och den 10 december 1998, då regeringen överlämnade propositionen till riksdagen. Även i år har utskottet behandlat motioner i dessa frågor. När det gäller begravningsfrågorna överlämnades en utredning till kulturministern i september i år, och utskottet vill inte föregå beredningen av den utredningen. Under varje år som vi behandlar riksdagsledamöternas motioner rörande relationen mellan staten och Svenska kyrkan har konstitutionsutskottet varje år svarat att det har gjorts en överenskommelse mellan staten och Svenska kyrkan, och utskottet har inte varit berett att frångå denna. Tidigare i dag har kulturutskottet haft en debatt när det gäller relationen mellan kyrkan och staten. Detta tenderar att bli en liten repris på den debatten. Jag tycker att det visar komplexiteten i de här frågorna. Det är många departement och många utskott som är inblandade i detta, och framför allt är det två stora aktörer, nämligen staten och Svenska kyrkan. Den 1 januari 2000 trädde relationsförändringarna i kraft. Nu är vi framme vid första kontrollstationen som regeringen och Svenska kyrkan tillsammans kom fram till och som riksdagen beslutade om skulle vara 2009. Det fanns olika förslag på hur länge överenskommelsen skulle vara. Kommittén som föregick denna proposition föreslog 25 år. Någon remissinstans föreslog 50 år, men regeringen föreslog tills vidare, vilket också blev riksdagens beslut. En löpande utvärdering och uppföljning skulle göras vid så kallade kontrollstationer, och den första kontrollstationen skulle alltså infalla 2009. Därefter skulle kontrollstationerna infalla vart femte år. När jag lyssnade på den andra debatten innan var Centerns företrädare Anders Åkesson - nu är han inte här och kan ta en replik - glad åt regeringens långsiktighet i den här frågan. Men jag tänkte i mitt stilla sinne att regeringen ju faktiskt har följt vad som angavs i propositionen. I denna fråga har man följt riksdagens beslut, så det var nog inte på eget initiativ som regeringen var långsiktig den här gången. Det var ett viktigt ställningstagande att överenskommelsen skulle vara tills vidare. Det var en stor förändring. Den svenska folkkyrkan har under en lång tid varit en del av Sveriges kulturhistoria, och den har en lång tradition i Sverige. De ändrade relationerna och lagarna som följde byggde alltså på en överenskommelse mellan Svenska kyrkan och staten som föregicks - det har jag sagt tidigare i de här debatterna - av ett omfattande utrednings- och förhandlingsarbete. Det tog nästan 50 år. År 1958 kom väl den första utredningen om jag inte är felunderrättad. Det tog alltså nästan 50 år att utreda förslaget. 3 300 remissinstanser lämnade synpunkter. Det har alltså varit otroligt stor aktivitet runt den här överenskommelsen. I princippropositionen 1995 framhölls att bevarandet av de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och svenska folket samt att det inte är rimligt att den totala kostnaden för detta allmänintresse bärs endast av Svenska kyrkans medlemmar. I propositionen 1998 föreslog regeringen, vilket också riksdagen beslutade, att det är en uppgift för regeringen att träffa överenskommelsen med Svenska kyrkan. Överenskommelsen bör behandla allmänna frågor som rör de kulturhistoriska värdena inom Svenska kyrkan. De närmare villkoren bör formuleras fram till och med nästföljande kontrollstation, alltså fram till 2014. Inom ramen för den överenskommelsen bör bland annat frågan behandlas om justering av den statliga ersättningen för det fall omfattningen av Svenska kyrkans ansvar för de kyrkliga kulturminnena på något väsentligt sätt förändras. Vidare uttalas att relationsförändringen inte bör leda till försämrade förutsättningar för vård och underhåll av de kulturhistoriska värdena inom kyrkan. Vad gäller skattebefrielse av prästlönetillgångarnas avkastning skrevs att de, som kulturutskottet mycket väl har diskuterat i eftermiddag, skulle vara skattebefriade vid 2001-2010 års taxeringar. För tiden därefter skulle beskattningen ses över med utgångspunkt i principbeslutet om stat-kyrka-reformen. Alltså kan man inte utesluta att den beskattning av prästlönetillgångarna som nu kommer att ske kommer att ha betydelse för kyrkans förmåga att uppfylla sina förpliktelser enligt 4 kap. kulturminneslagen. Vidare står det i propositionen, och det har vi pratat mycket om i eftermiddag också, att i god tid före tioårsperiodens utgång ska ett underlag tas fram till en allsidig belysning av de kyrkoantikvariska frågorna. Innan tidsperioden löper ut förutsätts att regeringen överväger de med finansieringen av reformen sammanhängande frågorna på nytt efter överläggningar med Svenska kyrkan. Fru talman! Det är bland annat detta som vi har att ta ställning till i dag via den motion som har kommit till konstitutionsutskottet. Vi har inte att ta ställning till anslagets storlek eller om det är rätt att plocka bort beskattningen av prästlönetillgångarna eller förtroendevaldas möjlighet, utan vad vi har att ta ställning till är: Har regeringen skött det uppdrag och åläggande som riksdagen beslutade om? Har regeringen haft de erforderliga överläggningar med Svenska kyrkan som riksdagens beslut innebar? Nej, vi anser inte det. Det anser heller inte Svenska kyrkan. I december 2008 hade riksdagens kulturutskott en offentlig utfrågning om fortsättningen för de kyrkoantikvariska ersättningarna. Märk väl att det var riksdagen som bjöd in och inte regeringen. Kyrkan framförde då önskemål om sammanhållande överläggningar om alla de frågor som rörde finansiering av reformen. Vi har också hört de här frågorna, eller diskussionen, i eftermiddag. Svenska kyrkan har uppvaktat kulturministern och fått framföra sina synpunkter. Man har haft möten, talade kulturministern om vid ett flertal tillfällen i eftermiddag, och man har framfört önskemålen om att ha en sammanhållande överläggning eftersom frågorna rör tre departement. Men ingenting har hänt i denna fråga. De kontakter på tjänstemannanivå framför allt och underhandskontakter mellan kyrkan, departementen - mestadels Kulturdepartementet - och den referensgrupp som har funnits har enbart behandlat frågan om den kyrkoantikvariska ersättningens storlek. Kulturministern sade själv att frågorna hade kommit upp, men därvid stannade de. Den 3 november i år gjorde Svenska kyrkan en uppvaktning hos riksdagens kulturutskott för att om möjligt få hjälp härifrån. Det brev som man hade med sig har vi allihop i konstitutionsutskottet fått ta del av. Det slutar med beskedet att Svenska kyrkan upprepat har försökt att få till stånd samlade överläggningar med statliga företrädare utan att vinna gehör. Varje departement har bara velat tala för sig självt. Jag har som sagt följt den här debatten i eftermiddag och lyssnat till kulturministern, men jag har inte hört något som har fått mig att ändra inställning. Jag tycker att det är både bedrövligt och nonchalant att regeringen inte har kunnat kalla till en gemensam överläggning där samtliga frågor som rör denna relationsförändring har kunnat diskuteras. Framför allt anser vi att regeringen inte har efterlevt det beslut som riksdagen fattade 1999. Vi anser att man alltid ska respektera de överenskommelser som görs och inte ignorera de beslut som fattas. En överläggning, fru talman, är för oss, och även för synonymordboken som jag har tagit till hjälp, ett samtal, en förhandling, en diskussion, ett rådslag eller ett samråd mellan två parter där båda parterna har möjlighet att komma till tals. Målsättningen, som Hans Wallmark själv sade i denna talarstol för inte så länge sedan, måste vara att på något sätt kunna komma överens och nå en kompromiss. Men någon överläggning har över huvud taget inte skett mellan regeringen och Svenska kyrkan i alla de med finansieringen av reformen sammanhängande frågorna. Därför anser vi att regeringen bör ta upp överläggningar med Svenska kyrkan utifrån en helhetsbedömning av pågående förändringar för att finna långsiktiga överenskommelser. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1. I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn (s).

Fru talman! När det gäller detta betänkande tänker jag i mitt anförande ta upp reservation 2. Vänsterpartiet står också bakom reservation 1, men den har Helene ju så utförligt tagit upp. Reservation 2 handlar om statlig hjälp med avgifter till trossamfunden. Svenska kyrkan är sedan den 1 januari 2000 skild från staten, men i verkligheten har denna skilsmässa definitivt inte löpt linan ut. Denna separation tycks verkligen ha medfört ångest eftersom kyrka och stat fortfarande i dag 2009 har ett nära förhållande. Vid skilsmässan blev Svenska kyrkan en förening som vilken annan förening som helst i vårt land och ska då rimligtvis också skötas som en sådan. I vårt land är det Skatteverket som tar in skatt som sedan fördelas mellan landstingen, regionerna, staten och kommunerna. Men, fru talman, Skatteverket tar även in medlemsavgifter till Svenska kyrkan och till ytterligare åtta trossamfund. Det är oacceptabelt. Varför ska vissa religiösa samfund men inte andra ideella föreningar åtnjuta det? Vänsterpartiet anser att detta måste upphöra; det handlar om positiv särbehandling. Fru talman! Sverige är ett sekulärt samhälle, och i ett sekulärt samhälle ska religion och politik hållas isär. Men hålls religion och politik verkligen isär när staten är kyrkan behjälplig med att ta in medlemsavgifter? Nej, jag anser inte det. Religion och politik hålls inte isär så länge det fortgår. Jag och Vänsterpartiet vill naturligtvis se en förändring av detta. Därför hoppas jag att det verkligen sker en förändring under nästa år. Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 1 och 2 i betänkandet.

Herr talman! Ledamöter! Jag ska i mitt anförande som rör betänkandet Trossamfund ta upp några frågor som jag anser är viktiga utifrån reservationerna. Jag ska även beröra en motion som ett enhälligt utskott har avstyrkt. Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till ställningstagande och avslag på reservationerna. Detta betänkande är ett så kallat motionsbetänkande med 15 yrkanden från allmänna motionstiden, och där finns två reservationer. Jag har tittat på tidigare motionsbetänkanden om trossamfund och kan konstatera att trosfrågor, religionsfrågor, livsåskådningsfrågor är något som berör riksdagens ledamöter. Det handlar om sådant som är viktigt, essentiellt, i våra liv. Därför finns det en stor uppsättning motioner med olika ingångar till frågor som gäller religion, etik med mera. Låt mig börja med den motion som ett enigt utskott har yrkat avslag på. Det är motion K244 av Magdalena Andersson och Jan-Evert Rådhström. Motionärerna har yrkat att riksdagen ska tillkännage som sin mening en människas rätt att bestämma hur metaller i den egna kroppen ska hanteras efter det att mortum har inträffat. Jag skulle vilja säga att det är en mycket viktig motion, speciellt med tanke på framtiden. Fler och fler människor får olika metaller, kroppsdelar, inopererade. Frågan är viktig också för att det finns ett regelverk som säger att människor har rätt till ett värdigt omhändertagande efter det att döden har inträffat, samt för att vi människor inte äger vår kropp, varken medan vi är i livet eller efter det att vi avlidit. Därför är det här en oerhört viktig fråga som måste utredas närmare än vad vi har haft möjlighet att göra i utskottet. Det har gjorts en utredning. Begravningsberedningen har tittat bland annat på frågor som rör begravningar, hur dessa ska ske, och omhändertagandet av människor när de avlider. Från utskottets sida är vi i dagens läge inte beredda att ta ställning och ge ett tillkännagivande till stöd för motionen. Jag vill dessutom säga att ett perspektiv som kan behöva tas upp i det här sammanhanget är att det finns organdonationer. Det finns möjlighet för en människa i livet, liksom för anhöriga efter det att en person har avlidit, att donera organ. Samma sätt att tänka skulle kunna tillämpas när det gäller hur implantat i form av främmande föremål i en kropp ska hanteras efter det att döden har inträffat. Samtidigt finns det skillnader. En skillnad är att organdonationer handlar om att bevara liv. Jag vill inte nu ge mig in i denna diskussion ytterligare, men jag hoppas att frågan kan beredas och hanteras på ett sätt som leder till ett fortsatt värdigt bemötande och respekt för livet i framtiden. Låt mig sedan kortfattat bemöta den fråga som Marianne Berg tog upp och där det också finns en reservation. Det handlar om att Skatteverket, staten, erbjuder Svenska kyrkan indrivning av medlemsavgifter. Detta fanns faktiskt med i den överenskommelse som gjordes vid särskiljandet av kyrka och stat. Som Marianne Berg sade var det en möjlighet som även erbjöds andra trossamfund än Svenska kyrkan. I det perspektivet finns det en likställighet mellan trossamfunden när det gäller hjälp att uppbära medlemsavgifter. Om en ändring skulle ske behövs ett riksdagsbeslut i frågan. Majoriteten i utskottet är i det perspektivet inte beredd att ändra denna överenskommelse. Den andra fråga jag ska ta upp har debatterats tidigare av kulturutskottet och även tagits upp av Helene Petersson. Den handlar bland annat om kyrkans ekonomiska tillgångar och hur dessa ska hanteras nu när omställningsperioden på tio år har förlöpt, såsom det sades i kyrka-stat-överenskommelsen. Där stipulerades nämligen att det skulle ske en översyn efter tio år. Det vi nu granskar är om det skett eller inte. Jag skulle vilja säga att det har skett. Samtidigt är det viktigt att översynen fortsätter inför den kontrollstation som inträffar 2014 samt att den utvärderas ytterligare. När det gäller frågan om prästlönetillgångar vill jag säga att det är en viktig fråga för kyrkan. Kyrkan har 20 000 anställda medarbetare. En stor andel av dessa är präster, vilket finns angivet när det gäller prästlönetillgångar. Det sades att det ska ske en översyn beträffande hur dessa ska beskattas efter en tioårsperiod, men i den ursprungliga överenskommelsen sades även att en normalisering skulle ske, en anpassning till de regelverk som gäller i övrigt i samhället. Med den politik som alliansen bedriver kan jag konstatera att utan att undantag har behövt göras tas det inte längre ut någon förmögenhetsskatt. Det innebär stora summor för Svenska kyrkan, liksom för andra organisationer och för personer när det gäller beskattning. Det som kvarstår är skatt på avkastningen, och den är vi för närvarande inte beredda att ändra. När det sedan gäller den kyrkoantikvariska frågan är det, som det sagts tidigare i debatten, ett kulturarv som berör hela svenska folket, och inte bara svenska folket utan också dem som kommer och besöker vårt land och vill ta del av vårt kulturarv. Det är en tusenårig tradition med fler än 3 300 kyrkor spridda över landets alla delar, från söder till norr. Det är en fantastisk kulturskatt i form av konst, utsmyckningar och arkitektur men också när man vill lyssna på musik och ta del av den kultur som kyrkan erbjuder. Kyrkan har ju under många århundraden varit ledande när det gäller utveckling av kulturen. Det är säkert många här som tänker på Albertus Målare, som faktiskt var en stor förändrare och utvecklare av konsten, inte minst kyrkokonsten, i vårt nordliga land. Vad har då hänt? Hur har staten uppfyllt sina skyldigheter att ta ett delat ansvar tillsammans med kyrkan för det kulturhistoriska värdet? Det sades i överenskommelsen att det ska finnas långsiktighet och förutsägbarhet. Budgeten var ju satt till 2009, och här kan jag konstatera att de 460 miljoner som regeringen föreslår ska tillskjutas fram till 2014 inte är en summa som är hämtad ur luften. Den är i överensstämmelse med Kyrkoberedningens förslag 1995. Denna beredning ställde sig kyrkomötet bakom och riksdagen ställde sig bakom den. Där återfinns summan 460 miljoner. Inför det beslut som kommer att tas här i riksdagen senare när det gäller budgeten finns ett förslag på 460 miljoner. Därtill kommer 5 miljoner för 2009. Vad sades mer vid avskiljandet av kyrkan från staten? Det var ju att församlingarnas inflytande skulle öka. Det skulle finnas riktlinjer för hur kyrkobyggnader av betydelse ska hanteras och så vidare. Det sades att det skulle vara överenskommelser. Hur har dessa sett ut? Vad har det varit för kontakter? Det har varit kontakter med Kulturdepartementet. Det har fortlöpande varit kontakter med andra som ansvarar för kyrkoantikvariat med mera på tjänstemannanivå och med företrädare för Svenska kyrkan. Det har också funnits en arbetsgrupp där Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser har varit företrädda. Det har varit underhandskontakter och möten mellan politisk ledning för Kulturdepartementet och Svenska kyrkan, precis som kulturministern har sagt tidigare i dag, mellan Finansdepartementet och Svenska kyrkan. Det här tycker jag visar hur komplex frågan är. Det handlar om bidrag, men det handlar också om att det ska finnas utvärderingar. Det ska finnas mål. Det måste finnas någonting att förhålla sig till. Här har Riksantikvarieämbetet faktiskt slagit fast att det numera finns underhållsplaner för vård av 90 procent av kyrkobyggnaderna. Detta fanns inte tidigare. Det finns kulturhistoriska karaktäriseringar gjorda för 95 procent av byggnaderna. Det har också tagits fram planer för skadeförebyggande insatser, stöld, brandskydd, tillgänglighet med mera. Det här visar ju hur viktigt det är att arbetet med att utveckla ansvarstagandet för kyrkans kulturarv fortsätter, både när det gäller kyrkans ansvar och när det gäller statens ansvar. Det ska dessutom fortsatt föras en dialog och denna ska föras i god tid inför 2014 när det är dags för nästa kontrollstation och fastställande av kommande belopp.

Herr talman! Margareta Cederfelt räknade upp en hel del av de saker som stod i propositionen och som regeringen har fullföljt under de här åren, både den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga. Långsiktigheten på fem år stod. Det stod att det skulle finnas en arbetsgrupp. Det stod att det skulle finnas en utvärdering. Alltihop det här stod. Men det stod inte "översyn", Margareta Cederfelt. Det stod "överläggningar". Min första fråga är: Vilken innebörd lägger Margareta Cederfelt i ordet överläggningar? Den andra frågan som jag tänkte att jag skulle ställa utgår från att vi alltså inte har att ta ställning till om det ska vara fortsatt skattebefrielse för prästlönetillgångarna exempelvis. När den här frågan diskuterades 1998-99 var Margareta Cederfelts partikamrater väldigt stridbara i denna fråga och ville inte att detta skulle tidsbegränsas: Någon tidsbegränsning bör inte införas i den lagstiftning som nu antas om beskattning av prästlönetillgångarna. Man tyckte att den var så väldigt viktig, att ursprunget var unikt och att karaktären, hela identiteten och ändamålet, inte borde förändras. Min andra fråga till Margareta Cederfelt är: Vad är det som har hänt under den här tiden som gör att inte ens Margareta Cederfelts regering vill ta upp en överläggning eller en diskussion om detta, när partiets inställning 1998 var att det här var så viktigt att man inte skulle tidsbegränsa det?

Herr talman! Jag ska försöka besvara frågorna. Jag nämnde fyra olika exempel på överläggningar som har skett. Jag kan rabbla upp dem igen. Det handlar om kontakter mellan Kulturdepartementet på tjänstemannanivå och företrädare för Svenska kyrkan, arbetsgrupper, Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser - länsstyrelserna är som bekant statens förlängda arm - och underhandskontakter mellan den politiska ledningen för Kulturdepartementet, Svenska kyrkan och Finansdepartementet med mera. Detta är exempel på överläggningar. Eller vad anser Helene Petersson? Jag vill svara på en sak till, nämligen prästlönetillgångarna. Jag nämnde likvärdighet och jag nämnde också att förmögenhetsskatten är avskaffad. Är inte detta något som är väldigt positivt för Svenska kyrkans förvaltning och handhavande av prästlönetillgångarna?

Herr talman! Det jag pekade på i min replik var hur partiet tidigare har ställt sig. Det var ju där jag inte fick svar från Margareta Cederfelt. Tidigare tyckte man alltså att det här var en så viktig sak att man inte ville tidsbegränsa den. Nu vill man inte ens diskutera den. Jag tycker inte att kontakter eller underhandskontakter är samma sak som överläggning. Tidigare lyfte Margareta Cederfelts partikamrat också upp frågan om en överläggning där man säger att det är en kompromiss, det är en förhandling. När jag läser i ordboken, det nämnde jag i mitt anförande också, ser jag att det betyder rådplägning, samtal, samråd, förhandling, diskussioner, rådslag. Det finns alltså mer i ordet överläggning än att ha kontakter eller underhandskontakter. Som jag sade var arbetsgruppen reglerad i propositionen. Man sade det. Man sade att det skulle finnas representanter från de olika myndigheter som var inblandade i frågan också. Den arbetsgruppen går ju inte att lägga in i ordet överläggningar, för överläggningar är ju något helt annat. I dem skulle man ta med samtliga frågor som hade med finansieringen av reformen att göra. Arbetsgruppen har ju bara rört de kyrkoantikvariska ersättningarna. Så var det skrivet i propositionen och så har man gjort. Det är ingenting att anmärka på där, men överläggningarna skulle röra mer. De skulle röra alla frågor som hade med finansieringen av reformen att göra.

Herr talman! Nu låter det som semantik. Jag har nämnt arbetsgrupper. Jag har nämnt underhandskontakter. Jag kunde ha använt andra ord för detta, men jag håller fast vid den terminologi jag har använt. Det jag tycker är viktigt här är faktiskt att det har blivit ett beslut om ersättningar som är i nivå med det som har tagits fram i tidigare beredning, 460 miljoner per år fram till 2014. Det vi har sagt från majoritetens sida i konstitutionsutskottet - det har också kulturutskottet sagt - är att regeringen ska ta förnyade kontakter inför 2014, när den ersättning som kommer att beslutas när vi så småningom antar budgetpropositionen upphör, för att just ha en långsiktighet i ersättningsnivåerna. Det är oerhört viktigt. När det sedan gäller prästlönetillgångarna kan jag säga att vi ju från majoritetens sida har gått till val på att sänka skatterna. Förmögenhetsskatten är borta, och det är av stor betydelse för Svenska kyrkans förvaltning av prästlönetillgångarna. Jag skulle vilja säga att vi har tillgodosett att det också på lång sikt finns möjlighet till ett ansvarstagande i denna fråga.

Herr talman! Det här är andra kammardebatten om ungefär samma ärende i dag. Det är i och för sig naturligt eftersom det är tio år sedan relationerna förändrades mellan staten och Svenska kyrkan. Relationen till Svenska kyrkan är något som har engagerat inte bara konstitutionsutskottet utan hela kammaren även andra år. I den tidigare debatten framgick det tydligt från kulturministerns sida omfattningen och typen av överläggningar som har skett och att samtliga frågor var uppe på bordet vid dessa möten. Frågorna ställdes återkommande, och det gavs tydliga besked och svar. Jag fick också en fråga från Helene Petersson om Anders Åkessons uttalande om långsiktigheten och tillfredsställelsen med uppgörelsen. Jag instämmer helt och hållet. Vi har fått ett femårigt åtagande med 460 miljoner per år. Det är inte alls givet vare sig i denna ekonomiska situation för staten eller i något annat läge. Det här är ett åtagande som staten gör gentemot Svenska kyrkan på 460 miljoner. Det är ett stort och riktigt åtagande, men det är inte självklart mot vare sig kyrkan eller någon annan. Det är viktigt för staten att vårda relationerna med Svenska kyrkan. Det är viktigt att vårda den månghundraåriga gemensamma relationen och den betydelse Svenska kyrkan har i det svenska samhället. I det sammanhanget vill jag också nämna den uppbördshjälp som staten ger via Skatteverket inte bara mot Svenska kyrkan utan även mot övriga trossamfund som vill. Då blir det intressant att jämföra med den tidigare debatten. Vi hörde här Marianne Berg ifrågasätta detta och säga att Svenska kyrkan särbehandlas. Jag hörde hennes partikollega Siv Holma i den tidigare debatten. Hon var beredd att överväga en särlagstiftning när det gäller tjänstledighet för förtroendevalda i Svenska kyrkan. Det är ingen konsekvens i argumentationen. Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.

Herr talman! För de allra flesta människor är religion i hög grad kopplad till kyrkobyggnader. Att se en kyrka kan vara en påminnelse om att det finns ytterligare en dimension i tillvaron - den andliga. Även för icke-troende människor är kyrkobyggnaderna ofta viktiga. Det märktes till exempel för en del år sedan när Katarina kyrka på Söder i Stockholm brann. Då samlades det in stora belopp bland troende och icke-troende för en återuppbyggnad. Kyrkorna har kommit att spela en allt större roll som kulturförmedlare inom konst och arkitektur och framför allt inom musikens område. Så många kyrkor fylls av härlig musik under hösten och inför julen. Mitt intryck är att betydligt fler människor besöker kyrkornas konserter än kyrkornas gudstjänster. Konstitutionsutskottet delar engagemanget för kyrkobyggnaderna med kulturutskottet, som hade sin debatt om de kyrkoantikvariska frågorna i kammaren tidigare i eftermiddag. Jag tycker att det var en av de mest spännande debatterna jag har varit med om. Den var så laddad, och det var så mycket engagemang i frågorna. Det kanske man inte tänker på när man hör rubriken, nämligen att det ska handla om kyrkoantikvariska frågor. Men vi kan konstatera att frågorna går fram och tillbaka mellan utskotten. Det var kanske synd att vi inte kunde ha debatten tillsammans med kulturutskottet och då ha kulturministern på plats och få diskutera med henne. Det är tio år sedan som riksdagen fattade beslut om den kyrkoantikvariska ersättningen fram till och med i år. Jag var faktiskt med i KU redan då. Vi kände då att det inte var rimligt att fatta beslut för en längre tidsperiod än dessa tio år. Ambitionsnivån borde läggas fast först efter en uppföljning och analys, och därefter kan man göra överväganden. Dessa överväganden om ersättningens storlek efter tioårsperioden, som regeringen har framhållit, borde ske efter särskilda överläggningar mellan staten och Svenska kyrkan. Vi har hört här diskussionerna om huruvida det har varit överläggningar eller vad det egentligen har handlat om. Mitt intryck är att man från Kulturdepartementets sida har haft ordentliga diskussioner med företrädare för Svenska kyrkan. I samband med diskussionerna för tio år sedan om den kyrkoantikvariska ersättningen framfördes några viktiga och kritiska synpunkter som jag tycker är värda att lyfta fram i sammanhanget. Man slog fast att det är en viktig samhällsuppgift att skydda kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader. Men kritikerna menade att man inte kan se det så ensidigt att det handlar om en enhetskyrka. I stället för att rikta stödet till ett enda trossamfund, Svenska kyrkan, borde det statliga bidraget knytas till skyddsvärda kyrkobyggnader oavsett vilket trossamfund de tillhör. Principiellt ska alla trossamfund vara likställda. Det är också något som har slagits fast från regering och riksdag. Flera av de äldre samfunden, till exempel Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och romersk-katolska kyrkan, har många kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Sedan kan man inte säga att alla kyrkor, vare sig äldre frikyrkor eller svenska kyrkor, är värda att i alla lägen bevara. Det torde enligt kritikerna vara angeläget att anpassa och förändra kulturminneslagen så att man når en mer positiv effekt, nämligen att bevara ett mångskiftande kulturarv som Sverige har i sina många kyrkor inom Svenska kyrkans ram och också i kyrkobyggnader som tillhör andra trossamfund. De andra trossamfunden ska också ha del av den kyrkoantikvariska ersättningen. Det ligger mycket i kritiken som framfördes för tio år sedan. Men, herr talman, i dag handlar debatten om Svenska kyrkan och kulturarvet. Som vi har konstaterat har Kulturdepartementet haft kontakter med Svenska kyrkan, och som jag har uppfattat det har man lyssnat. KU anser att staten också i fortsättningen ska vara delaktig och stärka kulturarvet. Man har en stor och viktig uppgift här. Herr talman! Det finns all anledning att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Herr talman! Jag skulle vilja ha en diskussion om motion K244, som handlar om rätten att bestämma över metallen i sin kropp. Motionen har varit uppe till behandling tidigare år, och den har fått samma styvmoderliga behandling då som nu. Jag tänkte att det kanske är dags att ta en liten diskussion. Jag vill inte påstå att jag vill tala om kunskapsuppbyggnad eftersom ni säkert kan hanteringen, men det kan finnas någon i vårt land som inte känner till hur läget är. Det här handlar alltså om de människor som blir kremerade. I dag är läget sådant att om jag blir kremerad och har en höftled i metall plockas den höftleden bort från mitt stoft. Höftleden sparas i krematoriet till dess att det har samlats ihop nog mycket skrot, alltså andra metalldelar, så att allt kan läggas i en och samma låda. Min höftled kommer kanske någon gång i framtiden att befinna sig i samma skrotlåda som min värsta fiendes knäskål. Vad händer sedan, mina vänner? Jo, när lådan är full ska den grävas ned i vigd jord. Då grävs den ned under en grav där någon ska jordbegravas, för det är där som det är ett riktigt djup. Det är inte nog med att min höftled kanske ska vara hos mitt livs ovän - kanske en annan ovän kommer att ligga ovanpå mig resten av evigheten. Det är så det fungerar, mina vänner. Vi gräver ned metallerna i en jordbegravningsgrav. Det i sig är ovärdigt, men det är också ovärdigt att konstatera att de anhöriga till en person som jordbegravs inte är medvetna om att kyrkan har möjlighet, och också gör det, att passa på att gräva ned metallerna. Då blir man något upprörd när utskottets ställningstagande lyder "att det är viktigt att begravningar kan ske under former som uppfattas som värdiga". Är detta värdigt? Utskottet tycker alltså att vi ska gräva ned metaller och inte bry oss om miljöaspekten, men detta borde i sig vara skäl nog för konstitutionsutskottet att bifalla motionen. Vi gräver ned mängder av metaller på våra kyrkogårdar på detta sätt. När Sveriges riksdag inte bifaller en sådan här motion tycker jag nästan att man är ansvarig för att medvetet gräva ned metaller och skapa ett nytt yrke framöver: gravplundrare. När metallpriserna blir så pass höga att det finns ett värde vet man ju i förväg att det är på kyrkogårdar som man ska gräva upp metaller, eftersom de till och med är samlade i lagom portioner där. Det är anmärkningsvärt, mycket anmärkningsvärt. Att konstitutionsutskottet dessutom hänvisar till att det pågår en begravningsutredning gör att man häpnar. Konstitutionsutskottet är naturligtvis medvetet om att den del som handlar om att ta vara på metaller i kroppen inte ens ligger i den utredningen. Hovrättspresidenten i Jönköping hade inte ens uppdraget att se på den frågan. Herr talman! Jag är naturligtvis besviken över den hantering som den här motionen har fått. Jag är besviken över att svenska folket fortfarande kommer att få leva med den situation som råder, med ett begravningssätt som inte är värdigt. Jag är övertygad om att det i framtiden kommer att fattas beslut som leder i den riktning som Magdalena Andersson och jag föreslår i vår motion. Det är ett uns av glädje när det sägs här att det är en viktig motion och att man i framtiden kanske behöver se på detta. Ja, man behöver se på det. Det kanske är så enkelt, som Margareta Cederfelt sade, att man behöver se på och utreda det här närmare. Konstitutionsutskottet har möjlighet att ta ett utskottsinitiativ för att på fullt allvar se vilka konsekvenser detta får. Jag ska med glädje följa er diskussion om detta och återigen ta upp det till debatt om jag inte ser att ni i likhet med, vill jag påstå, både kyrkan och svenska folket har uppfattningen att vi i dag begraver stoftet från människor som kremeras på ett ovärdigt sätt. Jag står på svenska folkets sida, och jag beklagar att jag inte har konstitutionsutskottet med mig.

Herr talman! Döden, döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren säga när hon pratade med sin syster på gamla dagar. Så var det ämnet avklarat. Hon hade ett rätt odramatiskt förhållningssätt till döden, som jag kan önska att fler människor skulle ha. I medicinindustrin gör titan väldigt stor nytta. Metallen stöts inte bort och används som material i väldigt många saker, alltifrån tandimplantat till konstgjorda knän eller höfter. Men det är dyrt, och det är någonting som är möjligt att återvinna. Den här skruven, höftleden eller knäskålen tar vi i dag inte hand om efter döden, precis som Jan-Evert Rådhström berättar. Det är inte för att man av respekt för den som är död ser till att den hänger med i urnan efter kremering - det hade jag kunnat ha förståelse för. Nej, i detta fall lägger man etiken helt åt sidan. Efter kremeringen silar man askan, och om det finns främmande föremål som är lite större, till exempel en höftled, tar man bort dem och lägger dem i en låda tillsammans med höfter och leder från andra människor. När lådan är tillräckligt fylld placerar man den i en grav som tillhör någon som ska jordbegravas. Man slår två flugor i en smäll. Man slipper gräva en ny grav eller grop. Man berättar inte heller för de anhöriga till den döde att han eller hon i sin grav ska få samsas med leder och skruvar från andra. Det här är i allra högsta grad osmakligt, oetiskt och i viss mån lite oärligt. Jag tycker att man i stället skulle kunna välja att göra någonting som är etiskt och miljövänligt och samtidigt göra en humanitär insats. Vårt förslag handlar om det: att ta hand om inopererade metaller efter kremering och tillåta återanvändning av dem, exempelvis genom att låta godkända hjälporganisationer sälja dem och göra något bra av det. Det här har väckt stor genklang runt om. Helt genialt, sade chefen för kyrkoförvaltningen i Jönköping när han fick frågan från medier vad han tyckte om förslaget. Ett fantastiskt förslag, sade en av representanterna för den frivilligorganisation som hjälper barn i andra länder. Underligt att man inte tänkt på det tidigare, sade en doktor som berättade att pacemakrar som byts ut skickas till en särskild destruktion och för återanvändning av vissa metaller. Men vad säger då konstitutionsutskottet om detta? Man säger nej till återvinning och bevarande av naturresurser, nej till en ärlig och rak beskrivning till anhöriga och nej till att kunna göra gott för andra, till exempel genom att donera till hjälporganisationer. I stället säger man ja till att fortsätta en oetisk, miljödålig och dessutom ogenerös hantering och linje. Man följer helt enkelt det elfte och det tolfte budet: Så har vi alltid gjort, och så har vi aldrig gjort. Herr talman! Jag och Jan-Evert Rådhström kommer inte att ge oss i den här frågan utan kommer att återkomma till den. Den är för viktig för att sopas bort eller för att grävas ned - det gäller både på kyrkogårdar och i riksdagens arkiv.