Upphävande av förköpslagen

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation. Förköpslagen kom till en gång för att underlätta för kommunerna att tillgodose invånarnas behov inte minst vad gäller byggandet av bostäder. Det är något som verkligen känns aktuellt i dag med vår kris på bostadsmarknaden. Varje år genomförs ca 15 förköp där kommuner genom en aktiv markpolitik styr bebyggelseutvecklingen. Flertalet kommuner anser att förköpslagen har en betydelse. Även om denna lag inte används så ofta finns den där som ett redskap att ta till vid behov. Skulle man ta bort förköpslagen, vilket regeringen nu föreslår, innebär det sammantaget många minskade möjligheter att styra kommunernas bebyggelse och i förlängningen att tillgodose kommuninvånarnas behov. Även om bara 15 förköp görs varje år kan man lätt räkna ut hur många det blir över flera års sikt. Kommuner ändras som regel inte över natten utan långsamt steg för steg. Möjligheten till förköp har en stor betydelse för hur kommunerna utvecklas på lång sikt. Det talas vitt och brett om kommunernas ansvar att bygga bostäder, och det är helt klart att kommunerna spelar en viktig roll. Hur ska de kunna bidra till ökat bostadsbyggande om deras möjligheter att utöva en aktiv markpolitik tas bort? Hur ska kommunerna kunna utöva sitt lagstadgade bostadsförsörjningsansvar när ett viktigt verktyg försvinner? Förköpslagen möjliggör både ökat bostadsbyggande och upprustning av äldre befintliga bostadsområden. Hur kan det ligga i kommuninvånarnas intresse att denna möjlighet nu ska försvåras? Detta är mycket svårt att förstå. Det hänvisas från regeringen till att förköpslagen leder till mycket administration, höga kostnader och lång väntetid. Detta är överdrivet. Visst är det tre månaders väntetid från och med ansökan om lagfart, som dock kan tidigareläggas om köparen och säljaren är överens om detta. Men det gäller bara de delar av beståndet som ligger inom ramen för förköpslagen. Det finns många undantag från förköpslagen, exempelvis vad gäller bostadsaffärer mellan enskilda personer. Det är bara när ett förköp verkligen genomförs som det blir någon kostnad för vidare process. När det gäller större och viktigare affärer som berör den långsiktiga utvecklingen av kommunernas bebyggelse är det rätt att det blir en viss väntetid. Dessa affärer ska inte kunna genomföras alltför lättvindigt utan hänsyn till kommuninvånarnas långsiktiga behov. Det är inte bara kommuner som stöder lagen. Även Boverket stöder lagen och varnar för fler expropriationer om lagen tas bort. Vad gäller expropriationer kan vi verkligen tala om tids- och kostnadskrävande processer. Det haltar därför att ta bort förköpslagen med den argumentationen. Boverket föreslår dessutom en förenkling av förköpslagen och en begränsning av tillämpningsområdet. Det är tråkigt att Boverkets synpunkter nonchalerats av regeringen särskilt som det finns stöd för dessa hos flera remissinstanser. Här finns chansen att behålla kommunernas möjlighet till en aktiv markpolitik samtidigt som vi reformerar förköpslagen och gör den effektivare. Vår uppfattning från Socialdemokraterna är att i stället för att ta bort lagen borde regeringen lyssna på flera av de remissinstanser som anser att lagen bör vara kvar. Men lagen kan och bör ändras i vissa delar enligt vår uppfattning. Vi är beredda att se över lagstiftningen i enlighet med förslag från Boverket med flera. Det är ett bättre förslag än att bara ta bort lagen. Avslutningsvis vill jag ändå säga att jag kommer från en kommun, Malung-Sälens kommun, där många kanske tror att vi inte skulle använda oss av förköpslagen. Men detta är fel. Vi har i dag ett stort problem med markfrågan i Sälens by. Vi behöver kunna bygga flera bostadsrätter och hyresrätter så att alla människor som vill bo i Sälens by får den möjligheten. Jag är tveksam till att vi utan förköpslagen hade haft någon möjlighet att förvärva någon mark i Sälens by, givetvis om man bortser från expropriation, som alltid är vår sista lösning. Min slutsats är att om lagen tas bort kommer expropriationerna att öka i varje fall i vår kommun. Fru talman! Med dessa ord vill jag säga: Tänk om och behåll lagen, men utveckla den i enlighet med Boverkets förslag! Det finns ibland situationer där det allmänna måste gå före det privata, och förköpslagen är ett smidigare sätt än expropriation.

Fru talman! Dagens arbetsordning har blivit något ändrad, vilket också ställt till mitt förberedelsearbete. Vi ska nog klara ut det ändå. Ni får se mig agera på ett något annorlunda sätt här i dag, men det har ni säkert ingenting emot. Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation i betänkandet CU18 Upphävande av förköpslagen . Detta är en fråga där vi hört argument om regeringens linje om förenklingsarbete. Man ska enligt vad den tycker ta bort massor med onödiga lagstiftningar. Men man missar och skjuter långt utöver målet. Som vi hörde här innan är just den här lagstiftningen ett viktigt verktyg för samhällets och myndigheternas möjligheter att jobba med en aktiv markpolitik. En av de stora frågorna för att vi ska få ett aktivt bostadsbyggande är att kommunerna kan ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Kommunerna behöver alla verktyg de kan få för att arbeta med en aktiv bostadsförsörjning och en aktiv markpolitik. I det avseendet är förköpslagen oerhört viktig. Möjligtvis är kritiken mot förköpslagen att det är en trubbig lagstiftning. Den går naturligtvis att effektivisera på många sätt och vis. Det finns också kloka förslag, bland annat från Boverket, om hur förköpslagen kan effektiviseras. Det hade varit mycket mer konstruktivt av en regering att lägga fram förslag till hur man utvecklar en viktig och i grunden väl fungerande lagstiftning i stället för att ta bort den utan att se vilka konsekvenser det faktiskt får. Som vanligt när regeringen agerar har man inte gjort några vettiga konsekvensbeskrivningar av vad den här lagstiftningen innebär. Vi vet att förköpslagen har en oerhört grundläggande och viktig funktion. Det är ju så att kommunernas långsiktiga intressen i form av att planera sin mark för den långsiktiga bostadsbebyggelsen faktiskt handlar om att värna hela samhällsplaneringen i stället för ensidiga ägandeintressen som kanske står i strid med kommunens planering. Vi har också exempel på andra saker där kommunens och dess befolknings intressen går före andra intressen. Vi har exempel från min egen hembygd i Skaraborg där oseriösa intressen har varit ute för att köpa fastigheter och mark. Där ligger det naturligtvis i kommunens intresse att kunna använda sin förköpsrätt för att blockera oseriösa fastighetsägares köp då det inte är önskvärt för befolkningen i kommunen att de etablerar sig. Det här är också ett viktigt skäl för att kommunerna ska kunna använda sin förköpsrätt och därför är förköpslagen oerhört viktig. Enligt vår gemensamma mening inom Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är det oerhört viktigt att behålla förköpslagen. Vi ser naturligtvis gärna att den utvecklas och reformeras om det finns skäl till det utifrån den kritik som har förts fram mot den. Men det är också oerhört viktigt att slå fast kommunens långsiktiga bostadsförsörjningsansvar. Kommunens långsiktiga planering för sitt markbehov och den långsiktiga markplaneringen är oerhört viktigt för att kommunerna ska kunna ta sitt ansvar när det gäller bostadsförsörjningen. Bostadsbyggandet är ju, som också har nämnts här tidigare, oerhört eftersatt på många håll. Här måste alla kommuner runt om i landet jobba mycket mer aktivt för att faktiskt få fram mark som kan bebyggas. Från vår sida ser vi naturligtvis ett extra stort behov av att bygga hyresrätter och planera för det. Vi vet också att spekulationen med mark fördyrar byggandet enormt och också försvårar möjligheten att bygga hyresrätter till rimliga kostnader och med rimliga hyror i våra kommuner. Fru talman! Jag yrkar bifall till den gemensamma reservationen.

Fru talman! Civilutskottets betänkande 18 handlar egentligen om att försvåra för våra kommuner att långsiktigt planera sin markanvändning. Kommunerna har i dag möjlighet att använda den så kallade förköpslagen, den rätt de har att köpa en fastighet när en fastighetsägare bestämmer sig för att avyttra en fastighet i kommunen. Då får ju kommunen betala det pris som den tänkte köparen är beredd att betala så det blir ett marknadspris. Man måste dessutom från kommunens sida hänvisa till ett motiv för köpet. De här motiven är begränsade, fastställda i lagen. Den som är intresserad av att köpa kan naturligtvis ifrågasätta detta och det gör att det kan ta ett tag innan det definitivt är fastställt om den här köparen går miste om det köp han har tänkt göra på grund av det kommunala intresset. Självklart är det så att det kan uppstå problem. Det kan till exempel vara så att den person som vill köpa fastigheten på det sättet går miste om det näst bästa alternativet på den här platsen. Det kan ju hända att den fastigheten hinner bli såld under tiden som man är osäker på om man ska lägga sina pengar på det här köpet som man helst skulle vilja göra. Onekligen innebär förköpslagen problem för den som vill köpa en fastighet där de speciella kommunala intressen som lagen anger finns. Nu hävdar regeringen att de här olägenheterna för de privata fastighetsspekulanterna inte uppvägs av det kommunala intresset. Vad betyder det egentligen? Jo, det betyder att regeringen anser att majoritetens intresse, det lokalt och demokratiskt förankrade intresset, den planering som i demokratisk ordning har tagits fram i en kommun, inte är viktigare än en privat fastighetsspekulants intresse av att snabbt kunna avsluta en fastighetsaffär - alltså inte att kunna göra den, utan att just kunna avsluta den snabbt. Regeringen anser alltså att ett privat ekonomiskt intresse är viktigare än demokratiskt fattade beslut. Det kommer naturligtvis inte som någon överraskning för mig att den moderatledda högerregeringens främsta och övergripande mål är att krympa demokratin. Det tycker jag lyser igenom ganska tydligt i de flesta förändringar som man har genomfört den här mandatperioden. Frihet för fastighetsspekulanter på det gemensammas bekostnad är säkert en slogan som många i Alliansen skulle kunna skriva under på. Att jag tycker att en sådan slogan passar som en beskrivning av regeringens politik i det här fallet beror på att förköpslagen väldigt sällan berör vanliga medborgare. Den gäller nämligen inte vid försäljning mellan till exempel makar eller om barn skulle vilja köpa sina föräldrars fastighet. Förköpslagen gäller inte heller för fastigheter där markytan är mindre än 3 000 kvadratmeter. Vanliga, normala villafastigheter berörs nästan inte alls. Förköpslagen gäller alltså bara vid ägarbyten av större markinnehav, och det är ganska självklart att den kommunala, demokratiskt förankrade planeringen kan ha vissa intressen som är viktigare än ett snävt ekonomiskt intresse för en fastighetsspekulant. Som jag sade kan kommunerna inte heller bara hänvisa allmänt till förköpslagen utan de måste kunna visa att det finns ett enligt lagen legitimt intresse. Det kan ju handla om att skydda känslig natur eller det kan handla om att skydda känsliga kulturvärden. Men det kan även handla om långsiktiga intressen för utveckling av infrastruktur till exempel eller långsiktiga bebyggelseintressen för att kunna klara just bostadsförsörjningsansvaret. De intressen som en kommun kan åberopa måste alltså alltid vara så pass tydliga att en tänkt köpare knappast kan vara ovetande om att de här intressena finns. Köparen borde därför inte kunna uppfatta det som någon överraskning om kommunen nu skulle välja att hävda sin förköpsrätt. Många kommuner anser nu att regeringen lägger krokben för möjligheterna för kommunerna att leva upp till många av sina åtaganden. Då handlar det alltså inte bara om bostadsbyggandet, som just nu behöver utvecklas, utan också om andra mycket långsiktiga ansvar som kommunerna har. Då tänker jag naturligtvis, förstår ni säkert, på just klimatfrågan och de förändringar av förutsättningarna för byggande över huvud taget som exempelvis blir fallet av förändrade avrinningsförhållanden när vi får ett annorlunda nederbördsmönster, erosion, hur markvatten förflyttar sig och sådana saker som ställer nya krav på den kommunala planeringen. Där krävs det möjligheter till väldigt långsiktigt tänkande och agerande. Regeringen pekar nu på att det finns andra verktyg som kommunerna kan använda sig av för att nå samma mål, men jag delar remissinstansernas uppfattning att det blir både klumpigare och dyrare. Regeringen påstår sig alltså vilja genomföra förenklingar, men här tycker jag att man verkligen kan prata om motsatsen. Regeringen använder sin makt till att försvåra för kommunerna att genomföra demokratiskt fattade beslut på lokal nivå och försvårar för kommunerna att ta sitt ansvar för att hantera miljö- och klimatfrågor, liksom för att lösa bostadsförsörjningen. Vi i Miljöpartiet agerar ju för en decentralisering av makten. Regeringen gör här precis det motsatta. Därför är det självklart för mig att yrka bifall till reservationen i betänkandet.

Fru talman! Förköpslagen har spelat ut sin roll som ett medel att tillgodose kommunernas behov av mark för tätbebyggelse. Lagen medför att ett stort antal fastighetsöverlåtelser fördröjs och att det uppkommer olägenheter och kostnader för fastighetsmarknadens parter. Även i fråga om de övriga ändamål för vilka kommunerna kan utöva förköp har lagen endast en marginell betydelse. Kommunernas, domstolarnas och de statliga myndigheternas administrativa kostnader för att pröva frågor med anknytning till förköpslagen är betydande. Dessutom är det endast ett litet antal fastigheter som förköps varje år. Mot bakgrund av detta är det svårt att i dag se nyttan med förköpslagen. Det är också svårt att förstå varför Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser att förköpslagen alltjämt fyller en funktion, främst för kommunernas möjlighet att planera och styra bebyggelseutvecklingen. Det är också svårt att förstå varför man anser att ett upphävande riskerar att ytterligare försvåra ett ökat bostadsbyggande. Det har väl framgått med all önskvärd tydlighet i debatten hitintills att lagen har en högst marginell betydelse. Det har varit fråga om 15 förköp per år i hela landet sedan början av 1990-talet. Ja, man kan summera. Det blir inte speciellt mycket mer om man gör det. 75 förköp på 5 år. 150 förköp på 10 år. Då ska man komma ihåg att möjligheten att förköpa gäller tomter ned till en storlek av 3 000 kvadratmeter. Eftersom jag har varit kommunalpolitiker i många år har jag också sett hur man diskuterar eventuella förköp. Många gånger handlar det om just små tomter som är strax över 3 000 kvadratmeter. När man då anför att det här skulle vara ett dråpslag mot möjligheterna för kommunerna att utöva sitt bostadsförsörjningsansvar undrar jag vilken verklighet man lever i. Då bör man försöka räkna själv. Nej, fru talman, förköpslagen har spelat ut sin roll som ett medel för att föra en aktiv kommunal markpolitik och för att tillgodose behovet av mark för tätbebyggelse. Det har den gjort därför att för ett stort antal säljare och köpare innebär lagen en onödig tidsutdräkt, ett visst merarbete och en osäkerhet. I de fall där kommunen beslutar att utöva sin förköpsrätt kommer en betydligt längre osäkerhet för parterna med betydande olägenheter som följd. Genom lagstiftningen inom plan- och byggområdet, kulturminnesområdet och miljöområdet har det dessutom efter hand skapats förbättrade och alternativa möjligheter för kommunerna att genom planeringsåtgärder och på annat sätt säkerställa bevarande och skydd av mark och byggnader. Den information om fastighetsmarknaden som kommunerna får genom förköpslagen kan kommunerna få del av på ett betydligt mer effektivt sätt utan att fastighetsmarknaden påverkas. Det finns flera andra sätt för en kommun att förvärva fastigheter som behövs för att tillgodose ett kommunalt ändamål. Risken för en betydande ökning av antalet ansökningar om tillstånd till expropriation vid ett upphävande av förköpslagen är marginell. Dessutom har det visat sig att förköpslagen inte tillämpas på ett enhetligt sätt, vilket kan leda till bristande rättssäkerhet. Kunskapen om lagstiftningen är begränsad hos kommunerna, bland annat till följd av att kommunerna använder möjligheterna till förköp så sällan. Dessutom finns vissa möjligheter att kringgå lagen. Kommunerna kan agera på bostadsmarknaden som vilken köpare som helst. Man kan bjuda på fastigheter, och man kan vara mer aktiv i den delen. Bostadsförsörjningsansvaret tillgodoses genom andra åtgärder, möjligen i första hand genom planeringsåtgärder enligt PBL - där det för övrigt precis har kommit en alldeles ny proposition. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Anti Avsan tar här upp en diskussion där han utgår från att det är i endast 15 fall som rätten till förköp har utnyttjats. Det är rätt i sak. Men i många situationer - i alla fall med de erfarenheter jag har - används förköpsrätten för att komma in i olika förhandlingar. Om det är fråga om bara 15 fall, och det är så få som du ett antal gånger har sagt från talarstolen, varför kan då inte lagen få vara kvar? I den verklighet jag kommer från - det är säkert flera av er i kammaren som har varit i Sälen - finns ett markområde i en smal dalgång. Det området ägs i dag av i stort sett bara privatpersoner. Så fort det finns möjlighet att en fastighet kommer loss måste kommunen vara med och försöka bjuda och diskutera frågorna, det vill säga den metod Avsan i första hand föreslår. Men resultatet innebär ofta att man hamnar i situationen att priserna sticker i väg eller att kommunen inte får mark. Marken behövs för att kunna bygga så att medborgarna ska få tillgång till ett boende.

Fru talman! Jag ska svara på frågorna. De 15 fallen är 15 fall i genomsnitt per år under en förhållandevis lång tidsperiod. Det är inte speciellt mycket. Även om det är 15 fall i genomsnitt per år där det faktiskt sker ett förköp finns det ett stort antal fastigheter där frågan om förköp kan vara aktuell. Den tidsutdräkt som sker innan kommunen har bestämt sig för om man ska utöva sin förköpsrätt eller inte innebär en hel del problem för köparna och för säljarna, som inte kan komma till ett definitivt avslut när det gäller försäljningen av den aktuella fastigheten. Det måste vara klart med långivare. Andra aktörer är också inblandade. Det är fastighetsmäklare. Det kan vara olika parter om fler är med och köper en fastighet. Sedan kan det finnas fall där förköpsrätten ändå utövas i slutändan. Om kommunerna har begränsad erfarenhet därför att det förekommer så få förköp är risken för fel större. Man har konstaterat att rättssäkerheten inte är den bästa när tillämpningen av lagstiftningen är olika. Det finns en mängd olika skäl till att detta inte är rimligt. Man får alltid göra avvägningar. Det gäller då nyttan av lagstiftningen i förhållande till olägenheterna, och där väger olägenheterna över.

Fru talman! Frågan som jag fortfarande ställer, om det nu ändå var 15 fall, är varför det är ett så stort problem att ha kvar den här lagstiftningen, som både Boverket och flera kommuner tycker är bra. Man borde ha lyssnat på den diskussion som fördes av remissinstanserna, som hade tankar kring frågan hur man skulle kunna utveckla lagstiftningen och få de förbättringar som även vi har sagt att vi är beredda att föra en diskussion om i utredningen. Det måste vara bättre än att bara säga att förslaget ska kastas i papperskorgen. Nej, jag tror att det här bara är en ideologisk fråga, där ni har bestämt er för att det här ska bort. Då hamnar ni i den situationen att det är det som är det viktigaste - viktigare än att det behövs mark för att vi ska få bostäder byggda i olika delar av vårt land så att folk har någonstans att bo. Det är en mycket viktigare fråga för oss att det förs en politik som gör att vi kan se till att lösa markfrågan, så att vi kan utveckla både bygder och samhällen på ett bra och positivt sätt. Nej, lyssna på Boverket och på de andra som har sagt att man ska utveckla lagen i stället för att avslå lagstiftningen.

Fru talman! Lagstiftningen ska inte avslås, utan den ska sluta att gälla. Vi ska alltså upphäva förköpslagen. Det har varit en utredning, och man har belyst alla fördelar och nackdelar som finns. Jag upprepar det jag sade tidigare, fru talman, att vid sammanvägningen har det visat sig att olägenheterna är så pass mycket större än nyttan med lagstiftningen. Mot den bakgrunden finns det inget skäl att ha lagstiftningen kvar. Det visar sig också att det finns andra möjligheter för kommuner att köpa in mark. Man kan ha en markpolitik. Man kan vara mer aktiv. Det har varit fall där man har sagt att förköpslagen har fyllt behovet av att informera kommunen om markvärdespriset vid olika försäljningar, men den benchmarkingen kan man väl utföra på annat sätt. I väldigt många kommuner ägnar man sig åt omvärldsbevakning, och det vore inte konstigt om man gjorde det på detta område också. Nej, det ligger överväganden bakom detta. Jag kan förstå att man från kommunalt håll också har tyckt att det har varit ganska enkelt att ha en sådan här lagstiftning då det inte har ställts krav på kommunerna själva att vara mer aktiva. Om man ska tala om demokrati i detta sammanhang tror jag nog att de allra flesta människor tycker att det blir bättre med någonting som tar bort många besvär men som inte medför några egentliga större olägenheter, för man ställer högre krav på kommunerna att faktiskt bevaka sin omvärld och förhandla som vilka parter som helst vid fastighetsförsäljningar.

Fru talman! Vi har under drygt 40 år haft en lag som ger kommunerna rätt att gå in och köpa fastigheter som är till salu om man uppfyller vissa kriterier. Denna lag vill nu Centerpartiet och Alliansen upphäva. Oppositionen är av en annan uppfattning och vill behålla den nuvarande lagstiftningen. Jag vill inledningsvis ställa frågan om oppositionen har för avsikt att återinföra förköpslagen om det mot förmodan, Gud förbjude, skulle bli ett regimskifte till hösten. Det finns olika skäl att ta bort förköpslagen. Ett av dessa är att det ändå är möjligt för en kommun att, med vissa samhällsintressen som grund, få tillgång till marken om det behövs. Det går nämligen att expropriera när det finns särskilda skäl för det. Ett annat skäl är att det inte är fair play mot vare sig köpare eller säljare att en kommun kan sitta helt passiv i en försäljningsprocess och vänta på att det skrivs ett köpekontrakt. När det väl är underskrivet kan kommunen säga att de vill gå in och köpa på samma villkor som i det upprättade kontraktet. Tänk er själva en ung familj som har vunnit en budgivning, har varit på banken och säkrat sin finansiering och har förhoppningar om och ser fram emot att få köpa en fastighet och skapa ett eget hem. Då klämmer kommunen till och säger att den är intresserad, och allt går i stöpet. Det är inget bra sätt att behandla vare sig enskilda människor eller presumtiva kommuninvånare på, men det är så det går till i verkligheten. Egentligen är det inte heller okej mot fastighetsmäklaren, som lägger ned mycket tid, tämligen onödigt. Även om mäklaren självklart har möjligheten att ställa frågan till kommunledningen före är det inte alls säkert att det kommer något svar. Nu säger kritikerna att det kommer att bli svårare för kommuner att till exempel utveckla sina tätorter, men jag är inte så övertygad om det. Det kan kanske till och med bli lättare än i dag. Om man är klok som kommunpolitiker - och det är ju de allra flesta - skapar man bra relationer till de fastighetsägare som är berörda av eventuella expansionsplaner. Det kan gälla allt från utbyggnadsplaner som presenteras i översiktsplanen till att man konkret vill gå in och köpa en del av en fastighet när det behövs. Det finns också möjlighet för kommunen att aktivt informera mäklarna om vilka planer som finns, även om jag utgår ifrån att mäklarna själva tar kontakt med kommunen i de allra flesta fall. En av grundstenarna i demokratin är att söka lösningar genom samtal och skapa relationer. Den möjligheten har funnits i alla tider och kommer förhoppningsvis att finnas i alla tider, och då löser vi problemen på det sättet. Oppositionen hävdar att kommunernas markbrist är ett skäl till att det inte byggs tillräckligt många bostäder. Jag vågar påstå att det inte finns något som helst samband. Jag tar Lund som exempel. För drygt tio år sedan ägde Lunds kommun cirka 130 jordbruksfastigheter som arrenderades ut till lantbrukarna i trakten. Även om några kanske har sålts eller använts för byggnation fram till i dag är jag övertygad om att huvuddelen fortfarande är i kommunens ägo. Ändå byggs det inte i Lund. Det byggs inte heller hemma i Svalövs kommun, trots ledig mark, och jag bedömer att det är så i de allra flesta kommuner. Det är inte mark som saknas. Det beror på att byggbranschen och fastighetsägarna inte bygger och till viss del på att en del kommuner vill ha för mycket betalt för marken. Fru talman! Jag har några kommentarer till Egon Frid om kriminella gäng. Det är så att kriminella gäng inte ingår i de fem kriterier som ger kommuner rätt att använda förköpslagen. Det har alltså ingen som helst betydelse. Om Egon Frid har någon annan uppfattning får han läsa på lagstiftningen. Centerpartiet har den enskilda människans och medborgarens bästa för ögonen. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet utgår uppenbarligen ifrån att det är det offentliga, i detta fall kommunen, som ska bestämma. Det är skillnad, en skillnad som också återspeglas i andra politiska frågor. Som ett exempel kan jag nämna den nya expropriationslagen som kommer i vår. Äntligen ska de som tvingas sälja kunna få något extra för att det är en tvångsförsäljning. Det är egentligen en stor skam att det inte har varit så tidigare, men det visar väl skillnaden i hur vi ser på den enskilda människans rättigheter och skyldigheter. Centerpartiet och Alliansen har ju som mål att förenkla regelverk inom alla områden. Detta är ett sätt att minska den administrativa bördan både för kommunen och för mäklaren som företagare. Att det dessutom blir en mer sjyst behandling av både köpare och säljare är i det sammanhanget en positiv bieffekt. Fru talman! Sammanfattningsvis kan vi konstatera att nu försvinner ytterligare en lag som inte behövs eftersom syftet kan tillgodoses på ett annat sätt. Detta är både vi i Alliansen och alla berörda parter glada för. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att vi nyanserar och balanserar den här frågan. Jag är övertygad om att både Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet ser att det särskilt ur ett kommunalpolitiskt perspektiv finns viktiga grunder för att denna lagstiftning ska finnas kvar. Det är ju en ideologisk fråga. Regeringen har av ideologiska skäl velat få bort den här lagen. Man ser inte att det är en viktig lag för den kommunaldemokratiska planeringen och för att balansera allmänna och enskilda intressen. Jag är helt med på att vi när vi planerar för allmänna intressen ska ha full respekt för enskilda intressen. Lennart tog upp exemplet med en familj som avser att köpa. Men Lennart pratar då om en tomtmark som är mindre än 3 000 kvadratmeter och som inte avses i lagen. I det här speciella fallet skulle de säkert ha varit medvetna om att kommunen har intresse av marken. I regel är man med i den planeringen. Jag nämnde inte kriminella mc-gäng, vilket Lennart Pettersson säkert hörde, utan jag pratade om oseriösa ägarintressen. Det finns kriterier i förköpslagen i dag enligt vilka man kan pröva kommunens behov av fast egendom som är bebyggd för kommunala intressen. Man kan pröva detta enligt förköpslagen för att förhindra att oseriösa intressen kan komma över fastigheter om det strider mot de allmänna intressen som finns i kommunen.

Fru talman! Först och främst ska jag säga att jag har haft förmånen att sitta som kommunstyrelsens ordförande och underteckna ett antal sådana här handlingar. Vid ett tillfälle under de sex år det handlar om gällde det en kulturbyggnad, och det ärendet hade vi kunnat lösa på annat sätt om inte förköpslagen hade funnits. Detta är inte något avgörande för utvecklingen av samhället. I de fem kriterier som finns för att man ska kunna åberopa förköpslagen kan i alla fall inte jag läsa mig till att det skulle handla om allmänna kommunala intressen, utan grunderna för det hela beskrivs mycket specifikt. Det kan handla om kulturhistoria, miljöhänsyn eller att tillgodose bostadsförsörjningen. Gå inte och tro att man kan köpa en fastighet för att man har en allmän bild. I landsbygdskommuner är det ofta fråga om fastigheter över 3 000 kvadratmeter och om jordbruksfastigheter som ligger intill. Men även på en jordbruksfastighet kan man skapa sig ett hem där man väntar sig att både kunna idka verksamhet och bo. Det är då inte möjligt utan att man måste gå igenom hela processen. Ska man vara med i en fastighetsaffär får man se till att ha fixat pengarna på banken, och man får vara med i budgivning hela resan ända fram, och sedan ska man ändå känna en osäkerhet om kommunen ska gå in eller inte. Jag tycker inte att det är mänskligt att hantera människor på det sättet. Det är mycket klokare att politikerna för att prata om marktillskott tar kontakt med de lantbrukare som finns runt tätorterna och för en dialog om vad som är intressant att köpa och vad som är ointressant. På den vägen kan man hitta lösningar som är konstruktiva. Jag tror att detta kommer att bidra till att det blir en bättre samtalston också.

Fru talman! En bra samtalston och en bra kommunal demokrati är jätteviktigt för all planering, och det värnar vi väl allihop. Sedan måste Alliansens företrädare bestämma sig. Å ena sidan är ert argument att lagen används i så liten omfattning att det inte finns skäl för att den ska finnas kvar. Å andra sidan hänvisar ni till att den har varit otroligt begränsande. Den har begränsat de privata intressena och har tidsmässigt förhindrat massor av förvärv. Ni måste bestämma er: Är lagen för omfattande eller inte? Antalet förvärv har ju ingen betydelse. Det viktiga är att det finns en möjlighet för den kommunala demokratin att verka när det finns så starka allmänna intressen att kommunen vill förvärva marken för sin planering. Sedan hänvisar ni till exproprieringen. Här har regeringen också ett lagförslag som om inte annat kommer att fördyra exproprieringen. Detta handlar om kommunal demokrati för planering, för en aktiv markpolitik och för en aktiv bostadsförsörjning. Det handlar om kommunal planering för viktiga infrastrukturprojekt för att vi ska kunna bygga ut infrastrukturen, ha en god samhällsplanering och också jobba mycket med klimatutvecklingen och klimatförändringen. Jag hävdar fortfarande, och jag tror att också Lennart Pettersson inser det innerst inne, att det finns exempel i den nuvarande förköpslagen där man kan hävda att det är allmänna intressen som står mot oseriösa intressen av att förvärva.

Fru talman! Det är inte svårt att erkänna att det kan finnas enstaka fall där allmänintresset väger över, dock inte när det gäller oseriösa fastighetsägare. Det ingår inte i gällande lagstiftning. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det gör inte det. Jag har varit med och provat den lagstiftningen med kriterier som ligger nära, och den är inte tillräcklig. Oavsett om det bara är 15 fall är det ett oerhört stort administrativt arbete även på resten. Det slipper vi i fortsättningen. Kommunerna och mäklarna slipper det, och man slipper det på banken och lantmäteriet, som hanterar lagfartshandlingar. Hela kedjan i administrationen försvinner, och det har ett värde. Även om det är få som har gått fram skapar detta ändå en osäkerhet hos köparna som jag tycker är helt onödig och inte alltid helt mänsklig. Det är intressant att Egon Frid säger att förändringarna i expropriationslagen fördyrar. Fördyrar för vem? Vi får ta den diskussionen sedan. Där tar Egon Frid det offentligas perspektiv. Jag tar den enskildes perspektiv. Det fördyrar inte en krona för den enskilde. Tvärtom blir det en bättre ekonomisk situation för den enskilda människan. Där tror jag att vi har olika ideologiska utgångspunkter. Som jag nämnde i mitt huvudanförande är det inte det offentliga som är vår utgångspunkt, utan det är den enskilda människan i Sverige. Sedan må ni ha det - om jag får uttrycka mig lite slarvigt - mer socialistiska perspektivet att det är samhället som är det viktigaste, och den enskilda människan kommer i andra hand. Detta tycker jag återspeglas när Egon Frid säger att det blir dyrare.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen, och sedan vill jag instämma i vad mina allianskolleger Anti Avsan och Lennart Pettersson har sagt här tidigare. För lite drygt två månader sedan debatterade vi förvärvslagen här i riksdagen och beslöt att ta bort den. Vi beslöt även att skärpa bostadsförvaltningslagen. Det bärande argumentet var att förvärvslagen inte tillräckligt effektivt förhindrade att personer som inte var seriösa fick köpa hyresfastigheter och att en skärpning av bostadsförvaltningslagen var en lämpligare väg att gå. Varför tar jag nu upp detta - det är ju historia? Jo, jag tycker att det är en klar parallell till dagens debatt. Återigen diskuterar vi lämpligheten och ändamålsenligheten hos en lag. Trots allt är det så att verkligheten förändras, och då är vi tvungna att se över lagstiftningen också. Vi kan inte hålla på och försvara varje lag, utan den ska ha en given plats och ett givet ändamål. När nu förköpslagen så uppenbart har spelat ut sin avgörande roll som ett medel för kommunerna att tillgodose sitt markbehov har vi ett förslag från regeringen om att vi ska ta bort den förköpslagen. För min del och för Folkpartiets del känns det inte speciellt svårt att säga ja till det förslaget. Sedan kan man konstatera att den samlade oppositionen här har ett väldigt fokus på - Lennart Pettersson var också inne på det - kommunen, kommunens svårigheter och kommunens rättigheter och så vidare. Precis som Lennart Pettersson tycker jag nog att man ska vända på det fokuset lite och se på det utifrån enskildas besvär och olägenheter och intressen i övrigt. Som tidigare har nämnts har Boverket utvärderat förvärvslagen och kommit med en del förslag. Man redovisade det i en rapport som kom i juni 2008. I den kan man läsa att det faktiskt handlar om att man prövar 45 000 ärenden varje år, och bland dem hittar man då 15 som blir fullbordade förköp. Det finns ytterligare sifferexercis som jag inte tänker tynga er med, men det är ändå ganska uppenbart att de olägenheter och kostnader som det här förorsakar inte alls motsvaras av en tillräcklig nytta för att man ska kunna ha kvar en sådan här lag. Det handlar om onödig fördröjning och osäkerhet för både köpare och säljare. Till detta kommer inte obetydliga kostnader. Man kan alltid fundera på vem som får ta de kostnaderna, men någon får ju ta kostnaderna för proceduren. Den saken är klar. Sedan kan jag tala utifrån ganska lång kommunalpolitisk erfarenhet av just aktiv markpolitik inom ett högexploaterat område, eftersom jag kommer från Västkusten och norra Bohuslän. Det är alltid en stor konkurrens om mark. Och jag får säga att det är en väldigt överdriven bild som ges här av förköpslagens roll i denna markpolitik. Det handlar inte om det. Det handlar faktiskt om att komma överens med människor, och det fungerar oftast väldigt bra. Nu vill då, fru talman, den samlade rödgröna oppositionen avslå förslaget om att upphäva förköpslagen. Man framför ett antal argument som jag naturligtvis kan förstå, men jag tycker inte att det finns något argument som bär. Jag tycker att det handlar lite om att det är en, om man nu kan uttrycka sig så, bra-att-ha-lag för kommunen vid några enstaka tillfällen. Det går säkert att hitta de tillfällen då det skulle vara motiverat att ha den lagen, men det räcker inte för att det ska vara motiverat att ha kvar en lagstiftning av den här omfattningen. Som jag sade förut finns det alla möjligheter att bedriva en aktiv markpolitik utan förköpslagen. Att antalet expropriationer skulle öka får man väl se som ganska osannolikt. Det finns ju en säljare här som de facto är beredd att sälja sin mark. Vid expropriationer är det ganska vanligt att vi till och med har en markägare som inte vill sälja sin mark. Det nämns också i diskussionen att kommunerna kan få använda det här som en källa för information om fastighetsmarknaden. Det finns ju alla möjligheter att lösa det på annat sätt, så det är egentligen också ett icke-argument i sammanhanget. Fru talman! Man kan för ett ögonblick hypotetiskt vända på resonemanget och se: Vad är det för problem vi har? Vi har alltså ett problem att lösa. Det är 15 tillfällen per år när kommunerna i Sverige har användning av en förköpslagstiftning. Man ska då kunna gå före och ta över ett kontrakt. Det är det här som är problemet. Om vi då för att uppnå detta skulle behöva pröva 45 000 fastighetsaffärer och vi hypotetiskt inte skulle ha haft lagen undrar jag: Skulle någon över huvud taget komma på idén att införa en lag för att lösa detta problem? Jag tror att svaret med stor sannolikhet skulle vara nej. Då måste ju svaret bli ja på frågan om vi ska upphäva förköpslagen. Det är inte rimligt att lösa enstaka problem på det här sättet, med en generell lagstiftning som ger sådana konsekvenser för enskilda. Den här lagen har säkert haft en historisk betydelse, men den har spelat ut sin roll. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet Upphävande av förköpslagen .

Fru talman! Debatten i dag handlar om det betänkande där regeringens proposition om upphävande av förköpslagen hanteras. Nu har mina kolleger haft en bra och saklig uppmärksamhet kring skeendet. Jag får väl passa på att säga att jag är stolt över att vi har en alliansregering som vågar ta tag i problematiken kring lagar. Vad gör man när en lag har spelat ut sin roll? Vad gör den lagstiftande församlingen? Vi har många lagar som är instiftade därför att det har funnits behov i en viss tid. I en tid som har varit har det funnits behov av lagar för att strukturera en samhällsutveckling, en förändring och ett skapande på olika sätt. Då ansåg man att den här lagen behövdes. Sedan har vi en nutid när man kan fundera på: Behövs det här fortfarande? Det är en annan tid med nya möjligheter, med nya förutsättningar. Då är det dags att se: Behövs den här lagen i dag, och behövs den inför en framtid? Någonstans tror jag att man i den här församlingen, där lagar ska stiftas och där lagar ska upphöra att gälla, måste ha med tidsperspektivet och skeendet i ett samhälle som hela tiden utvecklas. Fru talman! Det finns kommuner som är framåtsyftande, som har sett precis de förhållanden som vi i dag diskuterar och lyfter fram. En sådan kommun kommer jag ifrån, Linköpings kommun. Den kommunen har för länge sedan beslutat om att man inte ska följa den här lagen, eftersom förfarandet och processerna tog mer kraft än vad man fick ut av lagen. Därför är den inte användbar, tycker man i den kommunen. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi hela tiden omprövar och ser: Vilka lagar ska vi ha, och vilka behöver vi inte ha? Den här lagen har, som det har sagts tidigare, spelat ut sin roll som medel för att tillgodose kommunens behov av mark för tätbebyggelse. Bara det faktum att vi diskuterar 45 000 ärenden, där 15 blir förköp, borde väl ändå göra att vi funderar över lagens relevans. Fördröjningen av fastighetsöverlåtelser är inte heller ett oansenligt bekymmer när det kan gälla både näringsverksamhet och andra saker. Det är orimliga kostnader för prövningar. Det har vi precis tagit upp. Det är helt sanslöst, och då handlar det oftast ytterst om skattebetalarnas pengar. Den bristande rättssäkerheten, som Anti tog upp, är inte heller oväsentlig. Ska vi ha en lag ska den vara rättssäker i den meningen att man inte kan kringgå den och att man döms utifrån den på ett enhetligt sätt. Detta finns inte heller. Vi och vår regering vill att vi ska ha relevanta lagar som behövs och där vinsterna i någon mening och i bredare betydelse är högre än utgifterna. Och det är viktigt att tryggheten finns kvar i dess stora bemärkelse. Om vi inte har modet att upphäva lagar som inte längre är relevanta i vårt samhälle kommer vi att få otroligt mycket lagar. Hur kan den enskilda medborgaren eller till och med den enskilda kommunen, eller vad man nu vill, då veta vilka lagar vi har? När blir de användbara? Ytterst kommer det att bli ett fåtal som förstår sig på de olika lagarna och användbarheten. Jag tror att det är viktigt att vi har levande lagar, lagar som är aktuella och användbara och som skapar trygghet i vårt samhälle. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Förlåt att jag står här igen. Lennart Pettersson nämnde i sitt anförande att alla tyckte att det här var bra, det vill säga han har inte uppfattat att den statliga myndigheten inte tycker om det och att kommunerna är emot det. Jag valde att inte reagera på det, men när sedan Lennart Pettersson i replikväxlingen som blev efteråt gav en märklig syn på demokrati kunde jag inte låta bli. Lennart Pettersson anser alltså att lokalt fattade demokratiska beslut i kommunerna är socialism. Här finns det uppenbarligen en stark motsättning mellan oss i det rödgröna och er i Alliansen. Vi ser naturligtvis att det finns konflikter som ska lösas i reglerad ordning mellan enskilda och det allmänna, men vi kommer aldrig att kunna se det allmänna i demokratiskt fattade beslut på lokal nivå som socialism. Vi menar att demokrati är när flertalet i ett samhälle kommer överens om att man har intressen som man bör verka för och ta strid för. Vi kallar det för demokrati. Jag tycker att det är synd att vi får höra sådana saker. Jag tycker att vi ska ha respekt för varandra och vad vi står för när vi debatterar och inte vara så vårdslösa med begrepp. (Applåder)