Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik

Herr talman! Jag börjar med formalia. Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 9. Därefter väljer jag att vända mig till mina borgerliga kolleger i civilutskottet och säga att jag är självkritisk. Socialdemokratiska regeringar tidigare genomförde en del bra politik på bostadsområdet. Bland annat var det bara under socialdemokratiska regeringsåren på 00-talet som det byggdes bostäder i den omfattning att det täckte behoven. Men det var inte tillräckligt. Jag räknar med att vi kan vara överens så långt. Socialdemokratiska bostadspolitiker har för länge påtalat fel och brister inom den svenska bostadspolitiken, men de har inte alltid hörsammats. Därmed hoppas jag att vi i dagens debatt kan lämna bostadspolitikens forntid och koncentrera oss på nu- och framtiden, hur vi ska göra för att skapa en bättre bostadspolitik för människors bostadsdrömmar. Herr talman! Hem ljuva hem. Egen härd är guld värd. Mitt hem är min borg. Det finns många sätt att säga vad hemmet betyder för oss - otaliga inredningstidningar, inredningsprogrammen på tv, den tid och de pengar som vi lägger på våra hem. Hemmet är en mänsklig drift. Hemma ska vi vara varma och trygga. Hemma ska vi bo med de människor vi har valt, och som har valt oss. Hemma kan vi vara de vi vill vara. Jag tror att det är därför vi gillar att skriva om, fotografera och tala om våra hem i olika offentliga sammanhang. Hemmet har en alldeles speciell plats i våra hjärtan och i våra drömmar. Antingen kan vi bestämma att bara några ska få bo i de där drömhemmen, eller också konstaterar vi att hemmet betyder så pass mycket för vårt välbefinnande, för vår välfärd och för vårt liv att alla ska kunna bo så att det passar dem. Det senare, herr talman, är politik. Det handlar om att vilja en utveckling som är allt annat än självklar. Därför har vi socialdemokrater tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett tydligt mål för bostadsbyggandet. Vi säger: "Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå ifrån människors efterfrågan och behov och bidra till jämlika förhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten." Herr talman! Sakta börjar svensk byggindustri kravla sig upp från den historiska bottennivå som 2009 var för bostadsbyggandet. Från att ha tryckt på alla stoppknappar som fanns ökar nu byggandet - tyvärr inte tack vare regeringens politik, kanske man ska säga, eftersom jag tror att ökningen hade kunnat bli ännu större med en aktiv regeringspolitik, utan trots en avsaknad av densamma. Men det kommer inte att lösa bostadsbristen för de hundratusentals 90-talister som vill flytta hemifrån och bli vuxna. Det kommer inte att uppfylla unga barnfamiljers dröm om en egen täppa. Det kommer inte att ge de äldre som vill bo smart för att själva klara ålderdomen den möjligheten. Och framför allt kommer det inte att ta bort den där klumpen i magen som många av oss känner när vi läser om Riksbankens ränteprognoser och boprisernas utveckling. Grunden till dessa problem är nämligen att det byggs för lite. Vi måste massivt och rejält öka byggandet om det ska svara upp mot dagens och morgondagens behov. Det byggs för lite, och anledningen är ett bostadspolitiskt vakuum. Din rätt att bo är inte längre en politisk utmaning utan har med den regering som vi har haft de senaste fyra åren blivit ett strikt individuellt problem som du får lösa bäst du vill. Vakuumet ger många bostads- och hemlösa, men det avslöjar också att man inte har en dröm för Sverige. För mig är inte bostadspolitik bara en dörr att gå in genom till det egna hemmet. Det är samhällsbyggnad för framtiden. Det är en vision om den socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara värld jag vill bygga. Det handlar om de förskolor, skolor, mötesplatser och lekytor som finns mellan husen. Det handlar om att vi som bor där ska ha makten och ansvaret över vår hembygd - för att det blir tryggare och roligare så. Jag vill kunna kombinera mina särintressen och min livsstil med att få ingå i ett större sammanhang där vi grannar ser och bryr oss om varandra. Det är samhällsbyggnadspolitik för mig, och jag förstår om det är verklighetsfrämmande om man ser bostadspolitiken som en marknad vilken som helst. Men rätten att bo är så mycket viktigare än valet av till exempel tvättmedel när vi storhandlar. Efter fyra tysta bostadspolitiska år hörs nu lite andra ljud i skällan. Den nya bostadsministerns tal manar till mycket försiktig optimism, även om bostadsministern hellre talar om fler boendemöjligheter än om fler bostäder. När han talar om unga bostadslösa talar han om fler hyresmöjligheter, inte fler hyresrätter. Statsministern talade i regeringsförklaringen om vikten av fler hyresrätter, men sedan har ingenting hänt. Det hela kröntes med en artikel på DN Debatt just i dag när vi har budgetdebatt. Det är tråkigt att ministern inte kunde vara här själv och diskutera frågorna. Läget är akut. Vi har, precis som jag har beskrivit, ett antal stora utmaningar inom bostadspolitiken. Därför vill jag som ny bostadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna sträcka ut en hand till mina utskottskolleger på högerkanten. Jag undrar om ni ser samma problem som jag och om ni är beredda att ta tag i dem. Jag är helt öppen för gemensamma problemlösningar. För det första: Ser ni skevheten i nybyggnationen av bostäder? Ser ni att det byggs för ensidigt? Är ni beredda att ta ett politiskt och ekonomiskt ansvar för det? Ser ni varningarna för bostadsbubblan, som Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros skriver om på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag? Ser ni vad det skulle kunna innebära för människor som är skuldsatta nästan upp till taknocken? För det andra: Ser ni att bostadsmarknaden präglas av en oligopolmarknad, där ett antal starka byggbolag kan diktera villkoren och driva upp priserna för konsumenterna? Tycker ni att det är en väl fungerande marknad? Eller ska vi hjälpas åt för att få den att fungera? För det tredje: Vad tycker ni om vår gemensamma markanvändning? Tycker ni verkligen att det är bra att gemensamma tillgångar säljs ut till högstbjudande och blir en kassako för stat och kommuner? Eller ska vi försöka styra markanvändningen så att den blir smartare och mer hållbar? Det är tre frågeställningar jag har funderat mycket på de här första månaderna i civilutskottet. Jag är öppen för alla diskussioner som kan leda till att människor kan uppnå sina drömmar om det goda boendet. Herr talman! Bostadspolitiken är den största delen av civilutskottets beredningsområde. Ett annat stort och viktigt område är konsumentpolitiken, som också avhandlas i detta budgetbetänkande. Så här i jultider står vi konsumenter verkligen i centrum. Vi ska köpa, köpa mer och när vi ändå håller på gärna lite till. När pengarna är slut ska vi ta snabba sms-krediter eller handla på avbetalning. Det är svårt att komma undan. Konsumtionen har faktiskt blivit en del av vår livsstil, på både gott och på ont, vare sig vi vill det eller inte. Det är därför som vi socialdemokrater i vår reservation tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet menar att konsumtionen måste vara hållbar. Vi konsumenter måste känna oss trygga i att vi handlar på ett sätt som är ekologiskt och socialt hållbart, ett sätt som brukar och inte förbrukar jordens resurser. Jag måste fråga mina utskottskolleger i Alliansen varför ni är så skeptiska till våra konsumentpolitiska mål. Speciellt nyfiken är jag på Kristdemokraternas och Folkpartiets svar. Jag tror nämligen att vi ligger tämligen nära varandra i vår syn att frihandel med etiska förtecken är ett ypperligt sätt att främja ekonomisk utveckling och demokrati i fattiga länder. Jag vet att många folkpartister och kristdemokrater brinner för etisk handel och socialt företagande - så varför inte hjälpa konsumenterna att göra kloka val? Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag hoppas på en bra och givande första budgetdebatt med det nya civilutskottet. Vi har som sagt ett otroligt viktigt uppdrag. Jag har sträckt ut min hand, så: Ska vi försöka lösa framtidens utmaningar tillsammans? I detta anförande instämde Hannah Bergstedt och Jonas Gunnarsson (båda S).

Herr talman! Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet presenterat förslag till ekonomisk politik och budgetpolitik i budgetmotionen Fi230. 1 vår gemensamma kommittémotion C329 har vi sedan vidareutvecklat våra förslag mer detaljerat inom civilutskottets ansvarsområden. Den här regeringen har gjort ett antal val, och jag menar, herr talman, att regeringen i huvudsak har gjort dåliga val, för samhället skadliga val, val som gör att klyftorna ökar på alla plan i vårt samhälle. Regeringen har valt att göra de redan relativt välbärgade ännu mer välbärgade. Man har samtidigt valt bort stora delar av de resurser som samhället tidigare har styrt till områden som gett människor en andra chans. Den som under livets resa av någon anledning hamnat utanför har i dag färre möjligheter att åter hitta en väg tillbaka till ett liv som medborgare, en som kan bidra och bygga. Vi har enkelt uttryckt fått ett samhälle med mer utslagning, ett hårdare samhälle. Regeringen har valt att lämna över till marknaden att lösa många av de problem som kräver mer än en marknad för att alla människor ska få en möjlighet. Det innebär även att regeringen har valt att premiera egoism och att bestraffa solidaritet. Sköt dig själv och skit i andra - så skulle man kortfattat kunna sammanfatta regeringens rekommendation till medborgarna. För den som håller sig till den regeln går det bra i Reinfeldtland. Jag påstår inte, herr talman, att det kallare samhälle med mer utslagning där mänskliga värden offras för marknadens friare spelrum är orsaken till att det som hände här i Stockholm förra lördagen hände. Medan, herr talman, jag är övertygad om att i ett samhälle där människan är viktigare än marknaden minskar risken för att individer drabbas av ett utanförskap av det slag som till exempel skulle kunna vara orsaken till de våldshandlingar vi har sett de senaste åren. Vare sig det handlar om ensamma galningar som har skjutit med handeldvapen in i lägenheter eller skolor, enskilda eller grupper som har sprängt bilar eller avrättat personer som försökt spåra högerextrema gruppers aktiviteter, hot mot domare och sprängningar av deras bostäder, polisers outredda övervåld eller självmordsagerande personer, kan man förmodligen utgå från att det allt kallare samhällsklimatet har bidragit till det ökande inslaget av våld. På civilutskottets område är det, herr talman, tydligare än på kanske något annat politikområde hur den ekonomiska omfördelningen har ökat klyftorna, omfördelat makten och gjort många människor rädda, ja, herr talman, rädda för sin egen framtid. Bostaden är nämligen grunden för tryggheten, och när allt fler känner allt tydligare att den förda politiken hotar det egna boendet, då blir människor faktiskt rädda. Den förda politiken, där allt fler hyresrätter ombildas till bostadsrätter och där byggandet av nya hyresrätter går på sparlåga, en politik som styr mot den nya upplåtelseformen ägarlägenheter, och en total ovilja att använda politiken för att sänka boendekostnaderna gör att allt fler känner ett hot och känner att de tvingas bli bolåneslavar. Föräldrar som under ett långt och slitsamt arbetsliv har klarat av att amortera bort lånet på sin bostad eller villa tvingas nu ofta pantsätta sitt boende en gång till, för att på så vis hjälpa sina barn att köpa en lägenhet där jobben finns. För att få tag på en bostad i närheten av jobben tvingas många i dag köpa ett boende, fast det kanske inte alls är säkert att jobbet där blir långvarigt. Möjligheten att bo i hyresrätt under den del av livet när man börjar sin yrkesbana och förmodligen måste flytta ett antal gånger har nämligen blivit väldigt liten. Det är säljarnas marknad, och bostadsbubblan växer snabbt i vårt land, som vi hörde tidigare. Man kan verkligen undra varför regeringen inte ser den risken. Vi får, menar jag, i snabb takt ett tudelat samhälle, ett samhälle med bolåneslavar i den ena ändan tillsammans med dem som har det ännu svårare, som jag tänkte säga några ord om senare. I den andra ändan har vi de som regeringen bygger sin ställning på, de redan välbärgade. Regeringen har valt att göra om fastighetskatten så att de som bor i små, lågt värderade villor i områden som är mindre attraktiva har fått höjd fastighetsskatt, medan de som har råd med de attraktiva villorna i de attraktiva områdena har fått kraftigt sänkt skatt. Enbart den förändringen innebar att man tog hundralappar från dem med låga inkomster och gav tusenlappar till dem med höga inkomster - varje månad. Vi ska heller inte glömma att när fastighetsskatten minskade uppstod det ett betalningsutrymme som relativt snabbt togs i anspråk av högre försäljningspriser. I stället för att styra den betalningsförmågan till gemensamma behov som skola, vård och omsorg har regeringen gjort valet att - i takt med att bostäderna byter ägare - styra det betalningsflödet, den betalningsförmågan till bankerna. Det är klart att vissa applåderar. Ovanpå det kom rikemansavdraget, som gör att den familj som har råd att anlita arbetskraft för 200 000 kronor per år för att höja värdet på den egna fastigheten får hälften av det beloppet, 100 000 kronor per år, i ökad förmögenhet som gåva från skattekollektivet. Med största sannolikhet är förmögenhetsökningen för den familj som kan använda bidraget större än bidragsbeloppet, eftersom bidraget kan användas för att tillföra fastigheten just sådana detaljer som har högt värde på marknaden. Tillsammans med fastighetsskattereformen kan därför många av regeringens kärnväljare varje år kamma hem över 150 000 kronor i ren förmögenhetsöverföring på grund av regeringens politik. Det är klart att vissa applåderar. Det finns de som tror att samhället blir bättre när de rika blir rikare. Men så är det ju inte, om klyftorna samtidigt växer, vilket man har glömt. Det är därför, herr talman, som vi i den rödgröna oppositionen påstår att regeringen inte tar ansvar för hela Sverige. Ja, egentligen skulle man faktiskt kunna hävda att regeringen inte tar ansvar för Sverige över huvud taget, eftersom vi vet att alla i slutändan egentligen är förlorare när klyftor växer. Det grundläggande problemet är att vi har en regering som helt saknar bostadspolitiska ambitioner. Man har ingen annan vision än att marknaden ska lösa de bostadspolitiska frågorna. Liksom i alla andra länder som tillämpar den modellen ser vi att det resulterar i uppblåsta fastighetsvärden och ett växande antal bolåneslavar, som med tiden får det allt svårare att klara sin ekonomi. När vi framöver får räntehöjningar, vilket är sannolikt, kommer tyvärr många att drabbas av samma problem som bolåneslavar i andra länder drabbas av. Sedan har vi alla de som inte har möjlighet att köpa en bostad ens med lånade pengar från föräldrar och vänner utan tvingas bo kvar i hyresrätter, många gånger på orter där det är svårt att hitta arbete. Ofta handlar det också om fastigheter som är eftersatta och många gånger hälsovådliga, fastigheter som skulle behöva ROT-avdrag inte för att lyxrenoveras utan för att få nödvändiga, basala funktioner säkerställda, som ventilation, värme, isolering, täta tak, säkra elsystem, hissar och mycket mer. Men för de fastigheterna och för de behoven finns inga allmosor i Reinfeldtland. Sedan har vi de som inte har några bostäder alls. För oss miljöpartister är det en självklarhet att alla har rätt till en bostad, och vi har en politik för dem. Den gruppen medborgare har förmodligen Borg och Reinfeldt aldrig hört talas om. Med de reformer som högerregeringen genomfört av sjukkassan och arbetslöshetsförsäkringen, i kombination med de beslut man tagit som nu faller ut i en snabbare ökning av hyrorna och naturligtvis också i kombination med, som jag nämnde tidigare, det faktum att man stängt många möjligheter till en andra chans att komma tillbaka till arbetslivet, är det väldigt många, herr talman, som upplever att risken att bli bostadslös ökat. Och det är faktiskt redan så. Det ser vi på Stockholms gator, och det rapporterar många organisationer som arbetar med de utsatta. Jag kan bara konstatera att bostadslösa, denna kyliga tid på året, även har hittat in i den fastighet där jag har mitt övernattningsrum. Det är första gången det har hänt under de sex år som jag har bott där. Även det är ett tecken på att problemet växer. Vi rödgröna erbjuder en politik för hela samhället. Vi har förslag som innebär att även de som inte tillhör de mest framgångsrika har en möjlighet att bygga sin framtid och därmed bidra till samhällets utveckling. Kärnan i en sådan bostadspolitik uttrycks i det bostadspolitiska mål som vi rödgröna partier enades om för rätt många år sedan, faktiskt, men som fortfarande i allra högsta grad är mycket aktuellt. Det lyfter vi fram i reservation 1. Vi menar att ett civiliserat samhälle måste ha en bostadspolitik med mål som tydligt uttrycker sociala ambitioner. Det är omöjligt, menar jag, att påstå att man kan leva upp till FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna när man lägger bostadsfrågan helt i marknadens händer. Det är därför som vi ser avskaffandet av det bostadspolitiska målet som det grövsta övergreppet på välfärdssamhället, som högerregeringen har genomfört under sina år vid makten. I dagarna har vi kunnat läsa att näringslivet till viss del är på väg att lämna Sverige. Det är resultatet av en företagarfientlig politik på många områden men även på det bostadspolitiska området. Företagen har svårt att rekrytera utbildad arbetskraft bland annat därför att byggandet av hyresrätter och studentbostäder i princip dog när högerkartellen tog över 2006. Ungdomar har sedan dess haft mycket svårt att flytta till utbildningsorter, och de som har lyckats skaffa sig lämplig utbildning har svårt att flytta dit där jobben finns. Och stöden för att få hjälp att flytta till jobben har nästan helt försvunnit. Regeringen tycks alltså inte inse att det finns ett samband mellan tillgång på hyresrätter och den rörlighet som en modern arbetsmarknad i synnerhet kräver. Bland annat det behandlar vi i reservationerna 2 och 3. Vi rödgröna föreslår en viss justering av det orättvisa rikemansavdraget, som jag tidigare har berört, på så vis att vi föreslår att ROT-avdraget utvidgas till att gälla även hyresrätter i privat och allmännyttig form. Vi föreslår även en utvidgning av ROT-avdraget för att göra det möjligt med främst underhåll av skolor och andra lokaler för barn och ungdomar. Vårt sätt att utforma stödsystem bygger nämligen på idén att vi vill lösa problem som vi ser. Det är inte som högerkartellens idé, att i första hand stödja dem som redan har det bra och underblåsa en växande egoism. Vi strävar efter att alla ska få lika möjligheter från början och att alla som behöver det ska få en andra chans. Och vi vill motverka den segregation som ökade klyftor innebär när allt lämnas över till marknaden. Frågan om ROT-avdrag behandlar vi i reservation 5. Till skillnad från regeringen, som har fullständig tillit till marknaden, anser vi att det finns behov av en demokratiskt förankrad styrning. Vi menar att det finns frågor som behöver hanteras i former som bidrar till att man ger alla likvärdiga möjligheter. I reservationerna 6 och 7 tar vi upp kommunernas bostadsförsörjningsansvar och bostadsförmedlingsfrågor. Vi menar att regeringen blundar för problem och avstår från att agera till förmån för de väljargrupper som man uppenbarligen struntar i. Det är tydligt att regeringen inte vill ta ansvar för hela Sverige. Nu, herr talman, har min talartid gått. Därför hoppar jag över den konsumentpolitiska delen i mitt anförande. Jag säger bara att jag instämmer i föregående talares argumentation till förmån för de reservationerna. Som talmannen säkert har förstått står vi i Miljöpartiet bakom samtliga de reservationer vi har i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att enbart yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 9.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi naturligtvis står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 1, 3, 8 och 9. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet har en bostadspolitik som har sociala mål. För oss är bostaden en social rättighet och en viktig välfärdsfråga. Alla människor ska ha en möjlighet att leva i bra bostäder till rimliga kostnader i en trygg bostadsmiljö. Högerregeringens politik gynnar bara dem som har goda ekonomiska förutsättningar. Regeringens insatser på bostadsmarknaden är fokuserade på att öka den sekundära bostadsmarknaden samt att öka andelen bostäder som kräver kapitalinsats. Vi anser att bostadspolitiken är en grundläggande del i den centrala välfärdspolitiken och central för samhällsbyggandet för en långsiktigt hållbar utveckling. Möjligheten till en god bostad är en viktig del i människors liv. Det gäller inte minst barnens uppväxt och de äldre och de med funktionsnedsättning. Bostaden är inte vilken vara som helst som kan bytas bort. Snabba hyreshöjningar kan inte mötas snabbt och enkelt med ett byte av bostad. Herr talman! Bostadsmarknadens funktionssätt är viktigt för att man ska kunna ha en fungerande och dynamisk arbetsmarknad och för möjligheten till studier och utbildning. Det är nödvändigt att ge alla de 216 000 unga som i dag saknar egen bostad chansen att för första gången se sitt namn på ett förstahandskontrakt. Det behövs särskilda åtgärder för att kommunerna ska ta sitt bostadsförsörjningsansvar och bygga hyresrätter med hyror som unga och studerande har råd att efterfråga. Det behövs helt enkelt ett trygghetspaket för ungdomar på bostadsmarknaden. Ofta efterfrågas hyresrätter med rimliga hyresnivåer. Förutom nyproduktion behövs det befintliga beståndet. Vi vänder oss starkt emot att man höjer trösklarna för många utan förmögenhet till eget boende. En del utförsäljningar sägs syfta till att finansiera produktionen av nya hyresrätter. De få hyresrätter som byggs med sådan finansiering har normalt mycket högre hyra än de sålda. Vi i Vänsterpartiet vänder oss emot ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Vi vänder oss också emot högerregeringens förslag om att befintliga bostadsfastigheter ska kunna ombildas till ägarlägenheter. Herr talman! Sverige behöver en ny bostadspolitik med tydliga och stora ambitioner. Vi vill möta bostadsbristen genom ökat bostadsbyggande. Därför vill vi utforma ett statligt stöd för att stimulera ökat bostadsbyggande med inriktning mot hyresrätter till rimliga kostnader och med miljövänlig teknik. Det behövs ett kraftig ökat bostadsbyggande jämfört med dagens nivåer för att möta behoven. Regeringens prognos om 7 500 påbörjade hyresrätter för 2011 motsvarar inte alls behoven. Förra mandatperioden avskaffade den moderatledda regeringen investeringsstödet till hyresrätter som ett av sina första beslut. Nyproduktionen minskade därmed kraftigt, detta redan innan finanskrisen slog till. Hyresgästföreningen redovisar att kostnadsutvecklingen för byggandet av hyresrätter också varit lägre än för bostadsrätter. Hyresgästföreningens pm tyder på att fria marknadspriser snarare än investeringsstöd driver på byggkostnaderna. Herr talman! Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterat en rödgrön överenskommelse om bostadspolitiken. Här sätts upp bland annat ett tydligt mål för bostadsbyggandet. Målet är att bostadsbyggandet till 2016 ska uppgå till 40 000 bostäder varav en majoritet bör vara hyresrätter. Vi i Vänsterpartiet värnar om allmännyttans roll och framtid. En stark allmännytta är avgörande i social bostadspolitik och för att klara bostadsförsörjningen. De allmännyttiga bostadsbolagen ska vara livskraftiga och ekonomiskt starka. De ska vara föregångare och leda utvecklingen mot framtidens boende. I egenskap av demokratiskt ägda företag ska de verka för allmännyttiga mål. Vi anser att hyressättningen på bostadsmarknaden ska styras av ett bruksvärdessystem som garanteras genom kollektivt förhandlade hyror. Vi säger nej till marknadshyror. Hyresgästernas inflytande över hyressättningen ska stärkas. Därför bör skyddsregler vid ny- och ombyggnad införas för att ge hyresgästerna ett avgörande inflytande. Vidare anser vi att hyresgästernas inflytande över det egna boendet och närmiljön ska stärkas. Därför behövs ökad möjlighet till hyresgäststyrt lägenhetsunderhållsavtal och boinflytandeavtal på områdesnivå. Herr talman! Ett statligt ansvarstagande för situationen gäller givetvis inte enbart nyproduktion av bostäder. Det finns också ett mycket omfattande upprustnings- och renoveringsbehov i delar av bostadsbeståndet. Detta gäller inte minst de bostäder som producerats under det så kallade miljonprogrammet. Huvudansvaret för att underhålla och förnya detta bostadsbestånd måste självfallet tas av respektive fastighetsägare. Det finns ett starkt samhällsintresse för att renoveringarna kommer i gång och att möjligheten till energibesparingar och miljövänliga lösningar tas till vara i förnyelsearbetet. Det behövs även ett bättre system för hur den kommunala allmännyttan på orter med avfolkning bättre ska kunna hantera sitt bestånd. Herr talman! Vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lagt fram ett budgetförslag på omfattande satsningar på upprustning av det befintliga bostadsbeståndet. ROT-avdraget ska kvarstå i sin nuvarande konstruktion och kompletteras med en särskild klimatbonus. Enligt Hyresgästföreningens redovisning är 650 000 lägenheter som byggts under miljonprogramåren i behov av renovering, och 350 000 av dessa behöver renoveras under den kommande femårsperioden. Regeringen bör återkomma med en handlingsplan angående upprustningen av miljonprogramområdena. Herr talman! Vi anser att blandade boendeformer är nödvändiga för att stärka människors möjligheter att välja hur de vill bo. Bostadspolitiken är därför också viktig för att aktivt bekämpa rådande boendesegregation. Sverige behöver fler bostadsområden med blandade boende- och upplåtelseformer. Sist men inte minst är det angeläget att kommunerna genom en aktiv bostadspolitik bidrar till ett varierat utbud på den lokala bostadsmarknaden. På så vis förbättras möjligheterna för den enskilde att bo i en bra bostad vilket är ett viktigt välfärdspolitiskt mål, samtidigt som utvecklingen inom näringsliv och arbetsmarknad främjas.

Herr talman! Om Maryam Yazdanfar räckte ut en hand gjorde Jan Lindholm något helt annat i De rödgrönas namn. Lyssnar man på Jan Lindholm undrar man om han över huvud taget vet vad som ligger inom civilutskottets utgiftsområde. Man undrar också om det är samma verklighet vi upplever. Det sista gäller till stora delar även Amineh Kakabaveh. Inom civilutskottets utgiftsområde finns de största meningsskiljaktigheterna mellan oss moderater och övriga allianspartier å ena sidan och oppositionen i form av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet å andra sidan i synen på hur en långsiktigt stabil bostadsmarknad ska skapas. Som grund för ambitionen att skapa en långsiktigt stabil bostadsmarknad står alliansregeringens och riksdagens reformer under den förra mandatperioden. Dessa reformer ska ställas mot en långvarig oförmåga att lösa bostadsmarknadens problem under en tidigare tolv år lång socialdemokratisk regeringsperiod. Efter att den socialdemokratiska regeringen under 2006 av någon anledning inte förlängt de riktade subventioner som under en lång följd av år skapat en inte obetydlig ryckighet i bostadsbyggandet har man snarast återfallit i en ambition att bota den sjuke med samma medel som framkallat sjukdomen. Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets budgetmotion innehåller, om dessa partier hade kunnat bestämma ramarna för budgeten, en kraftig dos av bostadspolitikens forntid, för att använda Maryam Yazdanfars egna ord. Det handlar om subventioner, närmare bestämt motsvarande mer än en fördubbling av anslagen inom utgiftsområde 18. Vi kan i och för sig se i flertalet av de motioner som har avlämnats att det i vissa avseenden inte finns några delade meningar. Det gäller till exempel önskemål om en politik som ger förutsättningar för ett bostadsbyggande som motsvarar efterfrågan, en bättre tillgång på bostäder för unga och en ökad valfrihet när det gäller boendeform. Det är först när det anges att en sådan politik förutsätter statliga subventioner och en ökad statlig styrning av bostadsmarknaden som skillnaderna i synen på bostadspolitikens inriktning blir tydliga. När det gäller den allmänna utformningen av bostadspolitiken ska det politiska arbetet fortsätta med den inriktning som har gällt under de senaste fyra åren. Utgångspunkten för detta arbete har varit att hushållens behov och önskemål ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas. Arbetet har till stor del inriktats på att ställa om bostadssektorn från ett bidragsberoende till en tryggare och bättre fungerande bostadsmarknad med långsiktigt stabila villkor för byggande, ägande och nyttjande av bostäder med alla typer av upplåtelseformer. Olika former av konkurrenssnedvridande produktionsstöd har avvecklats. Nya villkor för de kommunala bostadsföretagen och hyressättning har utformats i samverkan med bostadsmarknadens parter. I det fortsatta arbetet på det bostadspolitiska området bör det nu fokuseras på åtgärder som kan bidra till en bättre konkurrens inom byggsektorn och lägre byggkostnader som ytterligare kan stärka hyresrättens ställning, som kan bidra till en bättre bostadsmarknad för studenter och unga och som kan medverka till att bryta ett utanförskap som kommit att koncentreras till vissa bostadsområden. Herr talman! Den bostadspolitiska inriktningen har varit att utifrån den grundläggande förutsättningen ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande förändra bostadssektorn från att till stor del vara bidragsberoende och detaljreglerad till att verka på en långsiktigt väl fungerande bostadsmarknad, där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. När det gäller frågan om ett uttalat mål för bostadsbyggande har civilutskottet under de fyra senaste åren avstyrkt förslag om att riksdagen bör fastställa ett sådant mål. Det är visserligen viktigt för riksdagen och regeringen att följa produktionsutvecklingen inom bostadssektorn, men det innebär inte att det bör fastställas ett mål i absoluta tal för bostadsproduktionen. Utgångspunkten måste vara att förutsättningar skapas för ett fungerande bostadsmarknad där efterfrågan av produktion kan balanseras utan statlig styrning. Det handlar inte bara om åtgärder som är direkt riktade mot bostadssektorn utan i väl så hög grad åtgärder för att stärka samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Den omfattande ekonomiska internationella krisen har påverkat den svenska samhällsekonomin starkt, trots att Sverige har klarat sig bättre än alla andra länder inom EU. Den ekonomiska krisen har även lett till osäkerhet på bostadsmarknaden och till minskat bostadsbyggande. Nu har den ekonomiska utvecklingen i Sverige åter tagit fart, och positiva signaler kommer från bygg- och bostadssektorns aktörer. Enligt Boverkets prognos i oktober 2010 kommer bostadsbyggandet att öka med drygt 50 procent från 2009 till 2011. I år påbörjas 25 500 och nästa år 28 0000 bostäder enligt Boverkets prognos. Nyligen har också SCB lämnat rapporter om ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Enligt ett pressmeddelande från SCB har antalet påbörjade lägenheter i flerbostadshus mer än fördubblats under de tre första kvartalen 2010 jämfört med samma period 2009. Det är den kraftigaste ökning som hittills registrerats, och påbörjandet är åter på samma nivå som 2004. Utvecklingen under det senaste året visar tydligt på att bostadsbyggandet är starkt beroende av samhällsekonomin i övrigt. En framgångsrik ekonomisk politik i Sverige har bidragit till en bättre fungerande bostadsmarknad. Herr talman! Vi står fast vid att det inte är en sak för riksdagen att fastställa en lämplig produktionsnivå för bostadsmarknaden. När det sedan gäller olika former av riktade subventioner finns det anledning att påpeka att det främsta budskapet från bygg- och bostadssektorns aktörer till landets bostadspolitiker under en lång rad av år var att det behövs långsiktigt hållbara spelregler på bostadsmarknaden och för bostadsproduktionen. Man syftade då inte minst på de problem som skapades av statliga subventioner med olika varaktighet och villkor som lämnades till bostadsbyggandet. Subventionerna försvårade en långsiktig planering som är nödvändig på en marknad där det normalt förflyter relativt lång tid från de första planerna på ett bostadsbyggnadsprojekt tills det färdiga huset står inflyttningsklart. Dessutom innebar de villkor som var förknippade med subventionerna att bostadsproduktionen styrdes i en riktning som långt ifrån alltid motsvarade den verkliga efterfrågan. Vid det kommande årsskiftet har det gått fyra år sedan de statliga subventionerna till bostadsbyggande upphörde. Som jag sade inledningsvis förlängdes dessa inte av den då sittande socialdemokratiska regeringen. Under de fyra år som gått har bostadsbyggnadssektorn successivt anpassat sig till de nya förhållandena. Inte ens under den ekonomiska kris och lågkonjunktur som vi har gått igenom fanns det några uttalade krav på att återinföra subventionerna. Nu tar bostadsproduktionen åter fart. Det kan i sammanhanget erinras om att bostadsbyggandet under innevarande år, utan subventioner och i efterdyningarna av en finansiell kris som fortfarande starkt påverkar den europeiska ekonomin, kommer att hamna på drygt 25 000 påbörjade lägenheter. Det är en betydligt högre nivå än den genomsnittliga bostadsproduktionen under den föregående socialdemokratiska regeringsperioden 1994-2006, och då med omfattande subventioner och statlig styrning av bostadsmarknaden. Herr talman! Vi står fast vid uppfattningen att statliga bostadsbyggnadssubventioner inte bör återinföras. Jag kan nämna något om det som i ett antal motioner har tagits upp beträffande statligt stöd till ROT-verksamheten. Det är en del i det omfattande paketet av olika typer av bidrag och subventioner. Det framgår inte hur man har tänkt att det här stödet ska vara utformat. Man hänvisar i vissa fall till ROT-avdraget och menar att det ska omfatta flerbostadshus. Trots den hänvisningen verkar avsikten ändå inte vara att stödet ska ges i form av en skattereduktion, utan det handlar snarast om ett statligt bidrag till de ROT-arbeten som utförs eller beställs av ägare till flerbostadsfastigheter, det vill säga bostadsrättsföreningar och ägare till hyreshus. Under alla förhållanden verkar avsikten med bidraget inte vara att motverka svartarbete i byggsektorn. Det problemet har för övrigt inte alls samma omfattning när det gäller arbeten som utförs på uppdrag av professionella fastighetsförvaltare som för arbeten beställda av enskilda hushåll. Syftet med det förordade stödet tycks snarare vara att staten ska ta på sig en del av det ansvar för bostadshusens löpande underhåll och förnyelse som bör falla på fastighetsägarna. Civilutskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat olika förslag om bidrag för upprustning som varit särskilt inriktade på miljonprogrammets bostadsområden. Det har flera gånger framhållits att ansvaret för underhållet och upprustningen av fastighetsbeståndet primärt måste ligga på fastighetsägarna. Viktigt i sammanhanget är att huvuddelen av de bostäder som byggdes under miljonprogrammets tid löpande har underhållits och kan antas vara i relativt gott skick. Herr talman! Vi står fast vi uppfattningen att ansvaret för underhållet och förnyelsen av miljonprogrammets fastighetsbestånd primärt måste ligga på fastighetsägarna. Slutligen ska jag säga något om målet för området konsumentpolitik. Civilutskottet ställde sig hösten 2007 bakom ett nytt mål för konsumentpolitiken. Utskottet har tidigare och också nu framhållit att det krävs ett grundläggande konsumentskydd för människor i Sverige och tillgång till lättillgänglig och tillförlitlig information om till exempel produkters pris och egenskaper, produktionsmetoder, säkerhetsaspekter och vilken påverkan konsumtionen har på människor och miljö för att konsumenterna ska ha makt och möjlighet att göra aktiva val. Vi vidhåller uppfattningen att de konsumentpolitiska mål som antogs 2007 även ska gälla i fortsättningen. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, vilket innebär avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag konstaterar att min utsträckta hand lämnades svarslös. Tråkigt, därför att det var just en långsiktig bostadspolitik och långsiktiga spelregler för bostadsmarknaden som jag pratade om men som Anti Avsan inte verkar vara intresserad av att föra blocköverskridande diskussioner om. Med den vetskapen måste jag ställa några frågor med anledning av Anti Avsans anförande. Den första är: I dag säger bostadsministern - välkommen, roligt att bostadsministern vill ansluta - på DN Debatt att momssubventioner är spännande förslag för att se om man kan öka hyresrättsbyggandet. Jag undrar vad det är för skillnad på det och riktade stöd. Varför är det okej med bidrag som kallas för subventioner men inte när de kallas för stöd? Vi kan vara ärliga, det är ändå pengar från statskassan. Varför är det bättre och renovera och städa köket med ROT och RUT som privatperson än att staten hjälper till med klimatinvesteringar och renoveringsstöd i miljonprogramsområden? Det är det jag inte förstår. Jag skulle ha förstått den nyliberala approachen om Moderaterna sade: Vi tar händerna fullständigt från den här marknaden, vi låter den fungera på sina egna villkor. Men nu går man in och pillar så att säga bakvägen och kallar sig sedan för marknadsliberaler, och det är märkligt. Om man nu omhuldar den här marknaden, som den moderatledda regeringen gör, tycker Anti Avsan att den fungerar? Bostadsministern säger själv på DN Debatt i dag att hyresrätten är förfördelad. Tycker Anti Avsan att bostadsmarknaden, som den ser ut i dag, fungerar?

Herr talman! Jag skulle till att börja med ha kunnat fråga Maryam Yazdanfar - det kanske jag får göra senare - vad den utsträckta handen innebär. Det är ju alltid trevligt om någon sträcker ut en hand och vill föra en diskussion, men mot bakgrund av de motionsförslag och reservationer som finns har jag i nuläget lite svårt att se vad den utsträckta handen innebär. Det är möjligt att det är någonting som har tillkommit nu, för jag kan inte se det i reservationerna. Självklart har vi varit bekymrade över hur bostadsmarknaden har fungerat. Därför lades det ned ett omfattande arbete tillsammans med bostadsmarknadens parter under förra mandatperioden just för att få en överenskommelse kring hyresrätten. Det tror jag har varit nödvändigt för att stärka hyresrättens ställning. Det är riktigt som Maryam Yazdanfar säger, att hyresrättens ställning har varit svår. Vi vet att det inte har varit möjligt att producera hyresrätter på ett sätt som innebär att man med någon form av ekonomi kan förvalta och äga dem långsiktigt. Vi tror att det blir en förändring när det gäller det. När det sedan gäller stöd till bostadsmarknaden kan stöden utformas på olika sätt. Det har förekommit stöd som har varit inriktade på bostadsmarknaden. Det har också införts nya stöd under förra mandatperioden, men de har i första hand varit inriktade på enskilda, till exempel kommunala hyresgarantier - en möjlighet för kommunerna att ställa ut hyresgarantier till enskilda för att de ska kunna få en bostad. Det finns också regler, som Maryam Yazdanfar säkert känner till, för att kunna förvärva en bostad. Det här är inte den typen av stöd som snedvrider konkurrensen och snedvrider bostadsbyggandet. Det är sådana stöd som vi vänder oss emot och ser en fara i.

Herr talman! Problemet är att konkurrensen har varit snedvriden till hyresrättens nackdel. Min största kritik mot det är att det har hämmat rörlighet och utveckling. Det står i tidningen Metro i dag om ett ungt par som det har tagit 15 år för att få en hyreslägenhet i innerstan, för det var just en hyreslägenhet de ville ha. Det är två människor, heltidsanställda och tillsvidareanställda, som har fått stå i kö i 15 år för att få tag i en hyresrätt i Sveriges tillväxtregion. Det hämmar tillväxten och gör att både marknaden och människorna stagnerar. Anti Avsan nämner kommunala hyresgarantier. De har ju knappt använts, så de kan ju inte ses som ett spetsigt instrument för att förbättra situationen för enskilda. Om Anti Avsan hade lyssnat på mitt anförande hade han hört att det var tre områden som jag nämnde där jag gärna vill ha en blocköverskridande diskussion. Jag är glad för att bostadsministern nu är här så att jag senare kan begära replik även på honom och kanske ta initiativ till en sådan långsiktig diskussion om spelreglerna på bostadsmarknaden. Problemet är att politiken inte fungerar därför att det är ett vakuum; det är en ickepolitik. Marknaden fungerar inte heller därför att det är en oligopolmarknad där priserna hela tiden drivs upp och konsumenterna har en väldigt svag ställning. Så egentligen fungerar ingen av de här bärande arenorna. Om den borgerliga regeringen är beredd att erkänna det och därmed hitta lösningar för att få det här att fungera är vi mer än gärna med och jobbar fram lösningarna.

Herr talman! Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för samhället att fungera. Det är det som är ambitionen mer än att detaljreglera och tro att man genom lagstiftning kan framdriva exakt det man tror sig vilja åstadkomma. Det här är väldigt viktigt. Jag kan bara i förbigående nämna detta med kommunala hyresgarantier. Att de inte har utnyttjats behöver inte innebära ett misslyckande. Jag kan ta exempel från många kommuner där de inte har behövts därför att det fungerar i alla fall; unga får bostad. Men de har möjligen varit en hjälp i de kommuner som har använt dem. Hyresrätten är viktig, inte minst för ett parti som står för arbetslinjen, eftersom hyresrätten är en förutsättning för den flexibla bostadsmarknad som vi vill ha. Människor måste kunna flytta till arbete, människor måste kunna flytta till studier och också flytta av andra skäl, kanske för att man har träffat någon som man vill bo tillsammans med. Och vi har sett att hyresrätten har haft det svårt. Vi vet att det har producerats hälften så mycket bostäder i Sverige under de senaste 20 åren som i våra nordiska grannländer, och 12 av de åren hade vi en socialdemokratisk regering. Varför blev det inte någon uppgörelse med bostadsmarknadens parter under den tiden? Varför gjorde man inte de här ansträngningarna redan då? Då hade vi kommit längre nu. Utan tvekan är det på det sättet. De reformer som genomfördes under förra mandatperioden har skapat goda förutsättningar att gå vidare. Utifrån den utgångspunkten, den plattform som de reformerna innebär, är vi naturligtvis beredda att diskutera hur vi på bästa sätt och i största möjliga samförstånd kan lösa de problem som vi kan identifiera, som jag också nämnde i mitt anförande, och där vi inte har några avvikande uppfattningar.

Herr talman! Anti Avsan började sitt anförande med att undra om jag har någon kunskap om civilutskottets beredningsområde, och det visar att Anti Avsan lyssnade på mitt anförande. Vi har väldigt olika uppfattning om vad ansvaret ska vara. Vi anser att det bostadspolitiska ansvaret ska vara även ett socialt bostadspolitiskt ansvar, och det har vi med i vår första reservation där vi också har lagt in vårt förslag till den bostadspolitiska målsättning som vi menar ska vara den som civilutskottet ska arbeta utifrån. Det är alltså helt riktigt att vi har olika uppfattning om vad ansvarsområdet är. Vidare undrade Anti Avsan om vi inte lever i olika världar. Jag vet inte vilken värld Anti Avsan lever i. Men, herr talman, jag träffar människor som bor i hyresrätter. Jag träffar människor som bor i hyresrätter som är dåligt underhållna. Jag träffar människor som bor i miljonprogramsområden. Jag träffar alltså människor som är oroliga för sina möjligheter att bo i framtiden med den politik som regeringen har drivit under de senaste fyra åren. Jag träffar alltså människor som är rädda - den verkligheten lever jag i - för att de inte ska klara sitt boende i framtiden på grund av de ekonomiska åtstramningarna. Det är utifrån den verkligheten som jag argumenterar. Därför skulle jag vilja ha svar på några frågor. Ni argumenterar för och tycker att det är viktigt med långsiktiga spelregler, och det tycker vi också. Det är viktigt med långsiktiga spelregler och viktigt med stabilitet i byggandet, för det skulle kunna hålla nere priserna. Ni tycker så här men är ändå inte beredda att ha någon politik för det, ni är inte beredda att lägga några som helst offentliga resurser till det. Hur ska ni då kunna åstadkomma stabila villkor för produktion och en jämn produktion till låga kostnader? Vad ska ni göra för att åtgärda miljonprogrammens brister? Vad ska ni göra för att de människor som i dag bor i bostäder som faktiskt är hälsovådliga ska få någon form av stöd och hjälp för att kunna bo på ett mindre hälsofarligt sätt? Det undrar jag.

Herr talman! När det gäller det sociala bostadspolitiska ansvaret har jag nog uppfattningen att det tas i alla kommuner i Sverige i dag. Det kan möjligen variera i någon mån, men att det ansvaret finns är väl ganska uppenbart. Regelverket finns ju också, delvis i socialtjänstlagen men också på annat håll. Det finns sociala förturer och det finns fastighetsägare som tar emot människor som har svårt att få en bostad. Jag nämnde kommunala hyresgarantier tidigare. Att det skulle brista i någon särskild omfattning nu och att det skulle vara någon skillnad kan i alla fall inte jag se. När det gäller frågan om underhållet: Om underhållet inte har skötts på vissa håll - det har nog i och för sig gjorts på de allra flesta håll - beror det inte på något som har inträffat under förra mandatperioden, utan det är i så fall något som har skett under väldigt lång tid. För egen del tror jag att olika typer av riktade subventioner har lett till att fastighetsägare, inte minst kommunala bostadsföretag på många håll, inte har gjort det som en ansvarstagande fastighetstagare borde göra för att man också där har väntat på att det ska trilla ned pengar från staten och att någon annan ska ta det ansvar man faktiskt har. Detta rimmar ganska illa med de synpunkter som finns från oppositionen när det gäller kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Om kommunerna ska ta detta ansvar, varför har man då inte sett till att ha fullgoda bostäder och renoverat sina bostadsbestånd? Det är en missuppfattning eller så har man en annan verklighetsuppfattning om man tror att detta problem har kommit nu. Det har funnits under lång tid. Det är ett problem som måste åtgärdas, och det handlar i första hand om att fastighetsägare måste bära ansvaret för att rusta och underhålla sina bostäder.

Herr talman! Det var intressant information vi fick. Om vi ska ha en regering som ska ta ansvar för det som hände före 2006 måste vi alltså byta regering och inte ha en regering som har suttit bara sedan 2006. Jag tycker att det är märkligt. Jag trodde att om man vill ta ansvar för Sverige tar man ansvar för det Sverige vi har oavsett om det har bildats under de senaste fyra åren eller om det finns en historia bakom. Herr talman! Jag fick inte svar på någon av mina frågor. Jag frågade vad man tänker göra från regeringens sida. Jag har inte för avsikt att föra någon kommunalpolitisk debatt här. Jag vet att kommuner har olika möjligheter och förutsättningar. En del har det lättare än andra att klara de problem som finns. Det beror på en mängd olika saker, som till exempel den lokala arbetsmarknadens situation. Jag undrar alltså hur man från regeringens sida har för avsikt att agera. Eller har man inte för avsikt att agera över huvud taget för att ge människor som i dag bor i hälsovådliga bostäder möjlighet att bo bättre? Har man inga som helst ambitioner? Jag har många kontakter med byggsektorn och med privata fastighetsförvaltare. De säger att det är en omöjlighet för dem att klara miljonprogramsområdenas behov utan någon form av subventioner. Man har till och med föreslagit att regeringen ska agera för att man ska kunna använda en viss typ av EU-fonder som näringslivet självt har sett vore en möjlighet. Men regeringen har tydligen inga ambitioner. Jag undrar också över det som Anti Avsan för fram som viktigt, nämligen kontinuitet och stabilitet. Hur åstadkommer man det? I ett helt marknadsstyrt samhälle har vi konjunkturer. Ska man kunna få kontinuitet och stabilitet i produktionen med låga priser måste man agera för att balansera konjunkturförändringarna. Så har alla regeringar gjort i de flesta europeiska länder under lång tid, vad jag vet. Har regeringen någon politik på detta område?

Herr talman! Alla bostäder finns sannolikt i någon kommun. Direkta hälsovådliga förhållanden i en bostad är något för miljöförvaltningen och fastighetsägaren. Det är fastighetsägaren som bär ansvaret och inte staten. Tittar Jan Lindholm i budgetpropositionen kan Jan Lindholm se att det redovisas vissa överväganden om behovet av åtgärder i miljonprogrammets bostadsområden. Regeringen konstaterar att vissa av flerbostadshusen i miljonprogramsområdena står inför stora upprustningsbehov, vilket är helt korrekt, och att det innebär en stor utmaning för dem som är ägare och förvaltare av dessa bostäder. När det gäller det statliga engagemanget - och det är det som efterfrågas, herr talman - erinras det om att Statens bostadskreditnämnd i rapporten Upprustning av miljonprogrammets flerbostadsområden - statlig medverkan i finansieringen har föreslagit ett garantiprogram för upprustning av miljonprogramsområdenas flerbostadshus. Vid remissbehandlingen av den rapporten framkom det att de flesta remissinstanser var positiva till ett statligt engagemang, även om det inte fanns någon bred uppslutning bakom Bostadskreditnämndens förslag. På det viset har staten alltså tagit ansvar för denna fråga. Regeringen har också initierat en särskild dialog mellan boende, fastighetsägare och berörda kommuner i områden där man ser att det finns problem. Jag har själv varit i Herrgården i Malmö och sett hur det ser ut. Det ser inte alls trevligt ut, så visst finns det behov. Men när det handlar om hur vi skapar förutsättningar för att förändra den situation som många lever i och vilka som ska göra det må vi ha olika uppfattning.

Herr talman! Anti Avsan lyfte fram att det byggs mer än förra året och att byggandet har ökat med 50 procent. Problemet är att det inte byggs hyresrätter utan bostadsrätter. Tusentals unga och andra står i bostadskö, och er politik kommer inte att hjälpa dem. Hyresgästföreningen menar att det inte är fel med investeringsbidrag. Problemet är att det från 2008 inte har spelat någon roll eftersom prisbildningen på bostadsrätter gett en fortsatt stark efterfrågan på bostäder i dessa delar av landet och att bruksvärdessystemet dämpar prisutvecklingen för hyresrätterna. Det har varit ett problem sedan 2002, men det går inte att bevisa förrän man har byggt lägenheterna. Då ser man att bostadsrätter alltid är billigare än hyresrätter. Er politik gynnar inte dem som är utsatta. Den gynnar de välbärgade som redan har pengar och kan köpa bostadsrätter. Vad säger ni till oppositionen och till alla dem som står i bostadskö?

Herr talman! Bostadsbeståndet i Sverige består av 44 procent hyresrätter, 38 procent egna hem och 19 procent bostadsrätter. Det finns alltså hyresrätter. Vi vet dock att det är brist på hyresrätter i många kommuner. Jag delar uppfattningen att det är ett problem på många håll och att det är svårt för unga att komma ut på bostadsmarknaden när det inte finns hyresrätter. Det var därför alliansregeringen och riksdagen under förra mandatperioden fattade beslut om den nya lagstiftningen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag och nya hyressättningsregler. Bostadsmarknadens parter, Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna Sverige och Sabo, är här överens om att detta är vad som krävs på detta område till att börja med för att åstadkomma fler hyresrätter. Vi har ingen ideologisk uppfattning om hur det är bäst för människor att bo. Det spelar ingen roll vad jag eller andra politiker tycker. Det viktiga är vad enskilda människor gör för val. Vi efterstävar att komma till en situation där den efterfråga som finns på marknaden styr bostadsbyggandet. Det har tidigare inte varit möjligt för att det inte har gått att producera hyreslägenheter. Vänsterpartiet intar en särställning med sin reservation om allmännyttans roll. Det finns i dag ingen möjlighet att ha en sådan ordning som Vänsterpartiet förespråkar, vilket Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar har insett.

Herr talman! Det var inte förhoppningsfullt. Den moderata regeringen har inga ideologiska ambitioner och lösningar på samhällsproblemen. Det är bra att få höra det igen. Regeringens företrädare Mats Odell skrev i en debattartikel förra veckan att det handlar om sekundära lösningar på det här enorma samhällsproblemet. Det är ungdomar, invandrare, kvinnor och ensamstående som alltid får lida för regeringens politik. Det är en fruktansvärd människosyn att låta var och en själv lösa sitt bostadsproblem. Det är inte vars och ens eget problem. Det är ett samhällsproblem. Vi behöver en politik som ser till att människor inte hamnar i botten. Den politiken finns tyvärr inte i Sverige i dag. Här står en regeringsföreträdare och säger: Vi kan inte. Vi har inga ideologiska lösningar. Vad har ni? Vad lovar ni de 216 000 ungdomarna? Det finns inte ens sociala bostäder för alla som behöver det. Ni har en jobbpolitik, men människor i sociala bostäder vet inte om de ska börja med att vända sig till Arbetsförmedlingen eller socialtjänsten. Människor blir förvirrade av er politik. Det är tyvärr hopplöst.

Herr talman! Att vi inte har Vänsterpartiets ideologiska ambitioner innebär ju inte att vi saknar ambitioner. Våra ambitioner är att skapa ett samhälle där människor i möjligaste mån kan leva utifrån sina egna önskemål, behov och förutsättningar. Det innebär att människor som har det svårt ska få stöd på olika sätt. Som jag sade i ett tidigare inlägg har alliansregeringen och riksdagsmajoriteten valt att i första hand stödja enskilda människor som har det svårt. Vi har till exempel infört en höjning av bostadsbidragen, ett särskilt bostadstillägg för pensionärer och en mängd andra åtgärder och inte breda produktionsstöd som hamnar i bostadsbolagens fickor i stället för hos människorna. Vi har inga ambitioner när det gäller vilken typ av bostad människor ska välja. Jag kan erinra om att vi, enligt Boverkets prognos, hamnar på 25 000 påbörjade lägenheter. Det är betydligt fler än den genomsnittliga bostadsproduktionen under den tidigare socialdemokratiska regeringsperioden 1994-2006 med omfattande subventioner och statlig styrning av bostadsmarknaden. Det som gjordes under den förra mandatperioden och det arbete som fortsätter kommer att ge de 25 000 bostäderna. Det här är ett kvitto på att det börjar gå åt rätt håll. Om man har en bestämd uppfattning om att människor ska bo i en viss typ av bostäder, som Vänsterpartiet har framställt det många gånger, tror jag att man hamnar betydligt mer snett, och det skulle produceras ännu färre bostäder än under åren 1994-2006.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag instämmer i Anti Avsans anförande. Vi har samma uppfattning om hur bostadspolitiken ska byggas upp i Sverige. Maryam Yazdanfar började med att vara självkritisk och sträcka ut en hand. Det tycker jag är bra. Ju längre debatten fortgår kan jag dock konstatera att de politiska skiljelinjerna är tydliga och bestående. Därför känns dagens debatt som något av en repris av tidigare års debatter när det gäller den politiska inriktningen. Som Maryam Yazdanfar sade är vi i stort sett överens om målen. Det handlar om att öka det totala bostadsbyggandet. Det handlar om att ha blandade upplåtelseformer och om att människor ska få välja. Efterfrågan är något intressant. Det har funnits med i Alliansens bostadspolitiska mål sedan 2006. Det dök upp i det rödgröna målet i fjol. Det finns en viss förskjutning även på den rödgröna sidan. När det gäller samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande har Folkpartiets och alliansregeringens inriktning varit klart utstakad sedan regeringsskiftet hösten 2006. Förenklat kan man säga att vi har förflyttat oss från ett genomreglerat system med statiga subventioner till ett system med långsiktigt stabila regelverk utan de snedvridande subventionerna. Anti Avsan räknade upp alla de åtgärder som vidtagits, så dem behöver jag inte upprepa. Men det är naturligtvis inte så att det inte behövs fler åtgärder. Det finns en tydlig strategi som har gett tydliga resultat. Boverkets prognos för 2010 är mer än 25 000 nya bostäder, och för nästa år 28 000 bostäder. I skuggan av ekonomisk kris och lågkonjunktur är det anmärkningsvärt bra siffror. Som Anti Avsan sade är det betydligt högre siffror än tidigare mandatperioders genomsnittssiffror. Det är bevis nog för att strategin håller. Detta till trots hänger den rödgröna oppositionen kvar vid sitt gamla tänk. Man lägger fram nya förslag om statliga subventioner. Det är anmärkningsvärt med tanke på att varken bygg- och bostadsmarknaden eller branschen efterfrågar det. Man har till och med sagt att man inte vill ha det. Även från branschens sida ser man att det är snedvridande och konkurrenshämmande. Det verkar som om man inte ser att en fungerande bostadspolitik inte handlar om olika typer av statliga stöd. Det efterfrågas ingenstans längre. Det som har efterfrågats är faktiskt den politik som förs med långsiktigt stabila spelregler. Den politiken har förts sedan 2006, och den kommer regeringen att fortsätta att driva. En utsträckt hand kanske gör att vi kan hitta vissa saker som vi kan komma överens om. Maryam Yazdanfar kallar den här politiken för en icke-politik. Det faller ganska platt med tanke på att den ger ett så tydligt resultat. Vi har ju sett resultatet av den tidigare förda politiken - före 2006 - med statliga ryckiga subventioner. Det ledde till bostadsbrist i mer än hälften av våra kommuner. Den politik man förde då har vi facit på. Den politik vi för nu ser vi facit på med kraftigt ökat byggande. Det blir märkliga proportioner när vi lägger en budget för utgiftsområde 18 på 1,3 miljarder och oppositionen mer än dubblar det. Man lägger till 1,7 miljarder. Det är inget annat än statliga subventioner till olika ändamål. Herr talman! Siffrorna visar att vi är på väg åt rätt håll för att uppnå målet med en fungerande bostadsmarknad där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som motsvarar behoven. Efterfrågan har, som jag nämnde förut, blivit även ett rödgrönt honnörsord sedan ett eller två år. Det blir ofta diskussion om upplåtelseformer. Vi måste ha med oss att det totala byggandet är en avgörande faktor. Det låter som om ingen flyttar in i de bostäder som byggs. Det är självklart att vilken upplåtelseform som än byggs finns det en efterfrågan och någon flyttar in. Det måste lätta trycket på bostadsmarknaden. Det handlar om flyttkedjor och så vidare. Enda sättet att lösa problemet med hyresrätter till rimliga kostnader är att lösgöra bostäder i det befintliga beståndet. Mycket har handlat om hyresrätten. Vi är helt överens om att det finns en brist speciellt i expansiva delar av landet. Det kommer en ny lagstiftning redan den 1 januari 2011 som handlar om att ändra allmännyttans roll och hyressättningssystemet. Förmodligen, sannolikt och förhoppningsvis kommer det att leda till att det blir mer attraktivt att bygga och förvalta hyresrätter. Den stora styrkan som glöms bort i diskussionen är att förslagen och hela regelsystemet togs fram i samverkan med de stora aktörerna på hyresmarknaden, det vill säga Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Sabo. Då blir det lite märkligt att till exempel Vänsterpartiet driver en annan linje än den som de som är direkt berörda av detta vill. När vi ändå pratar om hyresrätten kan jag säga att vi i Folkpartiet och många regeringsföreträdare - det står även i budgetpropositionen - anser att utvecklingen av upplåtelseformen hyresrätten är viktig. Det finns en diskussion om tillval och frånval. Det är en diskussion som har pågått länge under förra och även förrförra mandatperioden. När vi diskuterade frågan 2005 fanns det inte riktigt kraft att komma i mål i frågan. Jag hoppas verkligen att vi kan fullfölja diskussionen nu. I diskussionen om utveckling av hyresrätten bör naturligtvis de förslag från hyresmarknadens parter om fastighetsavgiften, momsfrågor och underhållsfonder tas med för att se vartåt vi kan komma i frågan. Det är ändå en konstruktiv diskussion som förs. Vi pratar ju om utsträckta händer. Även om vi har diskuterat hyresrätten vill jag ändå vara tydlig med att vi från Folkpartiets sida naturligtvis inte har ändrat uppfattning. Den stämmer helt med vad Anti Avsan har framfört, det vill säga att upplåtelseformen i sig är ingen politisk fråga. Det finns inget värde i att främja en upplåtelseform framför en annan. Värdet ligger i att upplåtelseformer finns i den utsträckning som efterfrågas. Det är människornas individuella val som styr vilken fördelning vi ska ha av upplåtelseformer. Det är inte alls något politiskt avgörande från vår sida. Precis som Anti Avsan sade finns många hyresrätter. De utgör trots allt den största andelen bostäder i Sverige. När vi tar del av Vänsterpartiets reservationer om allmännyttans roll på hyresmarknaden kan vi konstatera att det finns djupt rotade ideologiska spärrar mot att normalisera bostadsmarknaden på hyresrättssidan. Vi kan också konstatera att Vänsterpartiet är konsekvent. Det var det enda partiet som i våras gick emot den reformering av hyressättningssystemet som övriga sex partier ställde sig bakom. Herr talman! Låt mig till sist säga något om det befintliga bostadsbeståndet. Jag tycker att det sker en ringaktning av en åtgärd som nu förstärks, nämligen att stimulera att det befintliga beståndet utnyttjas på ett bättre sätt genom att avdragsmöjligheterna för att hyra ut sin bostad ökar. De har först ökat till 12 000 kronor och ökar nu till 18 000 kronor per år. Det finns siffror som visar att det kan bli ett väsentligt tillskott på bostäder, speciellt i områden som Stockholm där det finns många bostäder som står tomma och oanvända. Då stimuleras till en användning av de bostäder som finns. Betänkandet ger tydliga besked om skiljelinjerna i frågor om bostadspolitik och även konsumentpolitik. Nu är det väl inte så stora skillnader i konsumentpolitiken som man vill göra gällande. Den stora skillnaden ligger i att från Alliansens sida sätter vi individens styrka i centrum. Vi vill stärka individens möjligheter att göra de rätta valen. Då kommer frågorna om att var och en väljer ett hållbart handlande. Det blir kanske en lek med ord, men jag ser den stora skillnaden i att vi vill ge individen makt att göra egna val. Det är det som styr konsumtionen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag har inte hävdat att bostadsbyggandet var tillräckligt under 1990-talet eller någon period före valet 2006 när den här regeringen tog över. Det är från den perioden som detta att bygga 40 000 bostäder i snitt per år togs fram som en nivå som Sverige behöver. Det är lite märkligt att använda det faktum att människor flyttar in i de bostäder som byggs som ett argument för att det är de bostäderna de efterfrågar. Det är självklart att när vi har ett sådant oerhört underskott på bostäder och oerhört stort behov av bostäder att varje bostad som byggs hittar någon som vill bo i den. Jag försökte i mitt anförande att förklara vad jag ser som en effekt bakom detta, nämligen att människor tvingas bli bolåneslavar. I ökad utsträckning har det blivit en brist på billiga bostäder som människor kan hyra under den del av livet när de inte har bestämt sig för att definitivt bosätta sig någonstans. Men det kan också gälla hela livet. Det finns människor som faktiskt föredrar hyresrätten som boendeform hela livet. Det är inte så att alla när de har fått den fasta punkten i tillvaron väljer att köpa sig en bostad. Det är i fråga om det här problemet som vi skulle vilja se några signaler från regeringssidan om hur ni tänker hantera det faktum att människor faktiskt inte hittar vad de efterfrågar. Jag kommer tillbaka till påståendet om att det här skulle vara en god grund för den förda politiken.

Herr talman! Jag vet inte om jag sade att Jan Lindholm har hävdat att det har byggts tillräckligt många bostäder. Den här frågan är grunden för den politik som Alliansen startade 2006. Vi konstaterade att med den förda politiken byggdes inte tillräckligt många bostäder. Om man märker detta får man ändra strategi. Man kan inte fortsätta med more of the same när man märker att det inte fungerar. Det är möjligt att byggandet ska ligga på nivån 40 000. Därför är det bra att se att bostadsbyggandet faktiskt ökar. Vi närmar oss ändå 30 000. Jag har sett andra siffror som ligger lägre än 40 000, men det är svårt med balanspunkten. Hur som helst är det inte riksdagens sak att fastställa en siffra. Vår sak är att fastställa ett regelverk som gör att folk kan efterfråga och få de bostäder de vill ha. Jan Lindholm hävdar att människor görs till bolåneslavar. Jag tror att människor i de flesta fall tycker att det är bra att investera i sin egen bostad. Det kan inte jag beskriva som en bolåneslav. De ser det nog snarare som en tillgång i livet att ha en egen bostad. I fråga om hyresrätter har både Anti Avsan och jag varit tydliga med att regeringen har som ambition att alla upplåtelseformer ska ha samma möjligheter på marknaden. Statens ansvar är att skapa ett neutralt regelverk. Därför finns det stora skäl att titta över frågan om hyresrätten i och med att hyresrätten är uppe till debatt.

Herr talman! Det är väl riktigt att Lars Tysklind inte har sagt att jag skulle ha hävdat att det skulle ha varit fel på bostadsbyggandet före 2006. Majoritetens argumentation utgår från en kritik av oppositionen som inte är korrekt. Oppositionens bild är en annan. Vi är medvetna om att det tidigare inte fungerade bra och ser att det inte heller nu har fungerat - bostadsbyggandet störtdök ju. Vi har ett stort problem. Vi har ett jättestort behov av bostäder. Det måste vi på något sätt lösa. Vi har också ett jättestort underhållsproblem, och en massa människor bor i bostäder som är direkt hälsovådliga. Varje år förlorar vi enorma belopp i samhället därför att människor inte kan arbeta på grund av ohälsa som är relaterad till boendemiljön. Vi har sett en enorm kapitalförstöring i vårt samhälle just på grund av dålig miljö. Att det där sedan till stor del är gammalt - bostäderna är i genomsnitt väldigt gamla; vi räknar med att det som byggs ska hålla i åtminstone hundra år - är inte, menar jag, ett argument för regeringen att undandra sig ansvaret för situationen. Regeringen har ett ansvar för det Sverige vi nu har, även om det är skapat av någon annan som ni inte gillar, som gjort det på fel sätt och så vidare. Jag ser alltså inte några som helst ambitioner här från er sida. Vi har också nya problem - problem som i och för sig inte tillkommit efter 2006 men som är nya relativt vårt bostadsbestånd. Jag tänker då på klimatutmaningen och miljöfrågorna - alla kemikalier i våra bostäder. Inte heller där har ni några som helst ambitioner eller någon uttalad vilja att försöka göra någonting för att ta itu med problemen. Människor upplever problem i den byggda miljön, men ni har bara svaret: Det sköter marknaden.

Herr talman! Det är säkert så att Jan Lindholm upplever att vi riktar kritik mot oppositionens politik. Anledningen är att man i den rödgröna oppositionen vill återgå till en politik som vi har facit på inte har fungerat. Vi ser ändå att den nu förda politiken, med långsiktiga spelregler som honnörsord, fungerar. Jan Lindholm säger att bostadsbyggandet störtdök. Jag antar att han avser slutet av 2008 och även 2009 då det var ekonomisk kris och lågkonjunktur. Men det är någonting som hela samhället påverkades av. Nu när läget normaliseras och Sverige tar sig ur det hela med en väldigt god ekonomi ser vi att det finns en mycket stor framtidstro. Därigenom ökar byggandet igen. Märkligare än så är det inte. Jag kan hålla med Jan Lindholm om att det inom byggandet finns väldigt mycket att utveckla när det gäller kemikalier och hur man bygger. Jag tror att en av byggbranschens stora utmaningar blir att ta ansvar för att det byggs på ett riktigt sätt och även långsiktigt. Inte på något vis blundar regeringen för problemet. Det är så lätt att säga att regeringen saknar ambitioner och att allt går till marknaden. Men här finns en ambition att inom vissa ramar skapa en fungerande marknad. Fortfarande är hyresmarknaden trots allt ganska reglerad i vårt land. Det är inte alls fråga om marknadshyror som här nämnts, utan det är fortfarande väldigt reglerat på området.

Herr talman! Några gånger har Lars Tysklind angripit mig och Vänsterpartiet. Ännu en gång ska jag förklara att det är självklart att Vänsterpartiet är ett parti för de resurssvaga människorna. Vi har velat och kommer att vilja stå för dessa människor. Vi är mot marknadshyror. I proportion till lönen kan människor inte betala mer än 5 procent i hyra. Högerregeringen har till exempel infört en lönedumpning avseende ungdomar som ska få en 75-procentig lön. Hur ska människor kunna betala när de inte ens kan få sin sjukförsäkring utbetalad utan tvingas ut på arbetsmarknaden? Hur ska dessa människor kunna betala hyrorna? Mot den bakgrunden är det bra att det finns en part på arbetsmarknaden och i samhället, nämligen Vänsterpartiet, som säger nej till marknadshyror. Det är vi stolta över, och det är inget konstigt med det. När det gäller detta med dålig argumentation och ovilja hos högerregeringen samt detta med att hänvisa till finanskrisen vill jag säga att finanskrisen har påverkat Sverige mycket mindre än något annat land. Men när det gäller bostadsbyggandet säger parterna på bostadsmarknaden att det redan före finanskrisen slog till var en låg byggnation framför allt beträffande hyresrätter. Varför inte tala klarspråk så att folk förstår? Det är väldigt enkelt att skylla på allt annat som man själv inte vill införa. Detta är det viktigt att komma ihåg.

Herr talman! Jag börjar med det sistnämnda. När det gäller omfattningen av den totala byggnationen ställdes politiken radikalt om 2006. Det tar naturligtvis tid för en bransch att anpassa sig till det. Sedan kom finanskrisen och lågkonjunkturen som egentligen fördröjde det resultat vi i dag ser. Nu ser man att landet har en regering som faktiskt tänker föra en långsiktig politik. Man känner att man kan bygga när man vet vilka regelverk som gäller. Som både Anti Avsan och jag nämnt finns det ständigt ett arbete att göra för att uppnå neutralitet mellan upplåtelseformerna så att ingen upplåtelseform gynnas framför en annan när det gäller att bygga och förvalta - detta just för att människor ska få göra egna val av hur man vill bo. I fråga om hyressättningssystemet får vi väl ändå lite grann balansera bilden. Amineh Kakabaveh säger att ni i Vänsterpartiet är det enda partiet som är emot marknadshyror. Men jag tror att alla partier när vi antog förslaget sade att det inte var fråga om marknadshyror. Det är det inte heller. Rena marknadshyror är en helt annan sak. Här bygger det på kollektivt förhandlade hyror. När Amineh Kakabaveh höll sitt huvudanförande lät det som att det var Vänsterpartiets politik, men det är faktiskt vad förslaget innebar och den lagstiftning som gäller. Dessutom finns det en tydlig skyddsregel när det gäller oförutsägbara stora hyreshöjningar. Systemet har alltså en trygghet i sig och även en ram som bygger på bruksvärdessystemet. Från Vänsterpartiets sida sägs det att Vänsterpartiet är det enda partiet som är mot marknadshyror, men de flesta kan nog instämma i att det inte handlar om marknadshyror här.

Herr talman! I dag har vi här i ett antal anföranden från regeringssidan hört att man inte har några ambitioner när det gäller en samhällelig lösning på de problem som finns. Hela tiden hänvisar man till den enskildes val. Men ni tvingar människor att gå till banken och ta lån för att tillgodose sitt behov av en bostad för sig och sina barn. Ni låser in människor i stället för att bidra med en större möjlighet till frihet för människor att flytta på sig och vara flexibla. Det går stick i stäv med den politik som ni brukar skryta om - värnandet av arbetsmarknaden och talet om ett arbetarparti. Ni är en allians för dem som redan är välbeställda, för söner och döttrar i välbärgade familjer. Övriga är så illa tvungna att ta banklån. Det finns en massa konstigt på bostadsmarknaden, och det är olika kriser. Men människor får inte ens en bra vägledning om konsumtion och om hur man ska göra när det gäller bankerna. Detta är inte bra, i alla fall inte för de 216 000 ungdomar som har behov av en hyresrätt. Det handlar alltså inte enbart om bostadsrätter. När det gäller sekundär uthyrning, andrahandsuthyrning, finns det så mycket av oskäliga hyror. Min fråga är därför: Vill ni verkligen införa ett system som innebär att man inte behöver betala så mycket och där man inte är i en sådan beroenderelation att man inte ens vågar prata om det?

Herr talman! Det var mycket ideologi på en gång. Det var kanske det jag slutade mitt huvudanförande med, sammanfattningen att det som skiljer Folkpartiet och Vänsterpartiet enormt åt är att vi har tro på individen och tycker att den enskilde måste få ha ett stort utrymme. Den största uppgiften för det offentliga egentligen är att skapa regelverk för individen att kunna göra de kloka valen. En annan stor skillnad som jag också framförde är detta med politik. Politik är att skapa ett fungerande regelsystem. Politik är inte att göra slut med så mycket skattemedel som möjligt. Jag får nästan intrycket att man från Vänsterpartiets sida inte kan se att man kan ha en fungerande bostadspolitik utan statliga subventioner, och det tycker jag är märkligt. Är detta en evig sanning är det ett av de få områden där det inte skulle kunna fungera att ha någon typ av ändå fungerande system. Jag tycker ändå att resultatet av den politik Alliansen har fört sedan 2006 talar sitt tydliga språk med tanke på de siffror som har nämnts med 25 000 bostäder i år och 28 000 nästa år. Jag vet inte hur man ska tyda det på något annat sätt än att det faktiskt är ett fungerande system. Samtidigt har jag också framfört, väldigt tydligt hoppas jag, att det finns arbete att göra. Jag tror att hyresrätten har alla möjligheter att utvecklas. Det gäller inte minst tillvaro och frånvaro så att man även i hyresrätten kan välja själv. Det bygger dock också på individen och att vi har tro på att individen faktiskt kan välja hur man vill bo och var man vill bo. Utan att gå in i detalj och svara på varje fråga där mot slutet ser jag alltså att det finns en ideologisk avgrund mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet i denna politik.

Herr talman! Alla människor bär på drömmar. Det är drömmar om kärleken, barn, jobb, mycket pengar, god hälsa, resor, fritid och kultur. Mitt i alla dessa drömmar finns drömmen om den egna bostaden. Det kan handla om samma bostad från vaggan till graven, eller om den bostad som för tillfället passar ditt liv bäst. Oavsett vilket är det i den du tillbringar det mesta av din tid sett över hela livet. Det handlar inte om att få en bostad, utan det handlar om att kunna skapa ett hem. Det senare kräver kanske lite mer av en själv, men det ger också mer tillbaka. Låt oss återskapa lite av denna hemkänsla så här veckan före jul. Centerpartiets utgångspunkt är att var och en ska kunna ha chansen att förverkliga sina bodrömmar oavsett bostadsort, ålder eller livssituation. Det kräver en helhetssyn på vilka faktorer det är som skapar utveckling, arbete och tillväxt inom bygg- och bostadssektorn precis som inom det övriga näringslivet. Det handlar om en insikt om att utveckling ska vara hållbar - ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Herr talman! Jag har varit verksam i Kungsbacka i Halland söder om Göteborg. Kommunen är landets tjugosjätte i storlek och växer med 1 200 personer varje år. Behovet av planerat bostadsbyggande är beräknat till 500 per år, och målet är att 30 procent av dessa i flerfamiljshus ska vara hyresrätter. Det klarar vi därför att den politiska viljan i Alliansen i Kungsbacka finns och därför att byggföretagen står på kö för att köpa mark, bygga, sälja och hyra ut. Jag är medveten om att det inte ser ut så i hela landet. I många kommuner står allmännyttans lägenheter outhyrda. Byggföretagen står inte i kö för att nyproducera. Bankerna lånar ogärna ut pengar, för de vet att ett nybyggt hus är svårt att sälja. Hela landet ska leva, och det betyder också att hela landet ska kunna bebyggas och befolkas. Viktigast är arbeten, lönsamma företag och trygga miljöer som ger människor möjlighet att växa genom utbildning och ett rikt och hälsosamt liv med kultur och fritidsaktiviteter. Helena Lindahl och Annika Qarlsson från Centerpartiet vill i sin motion helst se en statlig lånegaranti för byggande på landsbygden. I en rapport om garantiorganisationer presenterar Bostadskreditnämnden för regeringen sex olika bostadsbyggnadsprojekt som stötts av lokala föreningar där låntagare solidariskt skapar säkerheter för långivare och därigenom ger goda lånevillkor för dem som önskar bygga och bo på landsbygden. I rapporten föreslår man att sådana föreningar via Bostadskreditnämnden ska kunna ställa ut säkerheter som överstiger marknadsvärdet för fastigheter, och det är min uppfattning att staten borde kunna ha en aktiv roll för att skapa och vidmakthålla ett sådant system precis som den stöder innovationer och nyföretagande genom till exempel Almi. Därmed finns det anledning att förvänta sig att regeringen verkställer det Annika Qarlsson och Helena Lindahl vill, nämligen att hela landet ska leva och att människor ska kunna förverkliga sina bodrömmar där de vill. Herr talman! Jag har som jag sade viss erfarenhet av planering och byggande från hemkommunen. Under de första veckorna i riksdagen har jag ägnat mycket tid åt att lyssna till vad byggindustrierna och bostadsbolagen, inte minst de allmännyttiga, har att säga. Ingen av dem har sagt att det är kvantitativa mål och statliga subventioner som skapar bostäder åt människor. Tvärtom menar de att det är detta som motverkar konkurrensen och gör att bostäderna blir dyrare. Detsamma gäller förslagen om att rikta skattepengar specifikt till att rusta upp ett illa underhållet fastighetsbestånd med hög energiförbrukning och dålig miljö. Syftet är gott, men det blir i praktiken ett stöd till de fastighetsägare som missköter underhållet. Centerpartiet ser gärna riktade satsningar för att stimulera ett energieffektivt och hållbart byggande, men då ska stödet riktas till dem som vill ligga i framkant och inte dem som avsiktligt avstått från åtgärder i avvaktan på statliga bidrag. ROT-avdraget, liksom RUT, syftar till att göra svartarbete vitt och hålla sysselsättningen uppe under tider av nedgång. Det gläder mig att man från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser möjligheter att åstadkomma en annan utveckling via möjlighet till skatteavdrag för tjänster. ROT liksom RUT har en viktig funktion på arbetsmarknaden för att motverka svartarbete. Att just detta skulle vara särskilt utbrett bland de företag som beställer och utför energiåtgärder är inte troligt. Därför tänker de fel när de vill införa ett klimat-ROT. Om vi som riksdagen beslutat ska nå målet och halvera energiförbrukningen i den svenska bebyggelsen till 2050 handlar det om ofantliga investeringar motsvarande byggandet av 15 Öresundsbroar. 2 miljoner svenskar kommer under en period att behöva ha någon annanstans att bo medan detta pågår. 30 000 nya jobb kommer förstås att skapas i byggbranschen. Resurserna skapas genom den tillväxt som själva satsningen ger och räknas hem med på sikt minskade kostnader för energiförbrukning i våra bostäder. Därför är långsiktiga spelregler på energiområdet A och O. Det finns anledning för riksdag och regering att fundera över vad det är som krävs i form av byggutbildning, tillgång till arbetskraft, evakueringsbostäder och inte minst vilka incitament för fastighetsägarna det är som behövs. Nyproduktionen av passivhus är enligt byggindustrierna på frammarsch. Att ett tredje ben i energipolitiken med förnybart utvecklas bidrar till trygg energiförsörjning nu när kärnkraften går som tåget. Möjligheten att öppna fjärrvärmenäten för fler leverantörer av spillvärme ger ett bättre tillvaratagande av energin, och det bidrar till en lägre kostnad genom ökad konkurrens. Det är viktigt att kommunerna sätter upp mål för bostadsbyggandet och för hur detta med hänsyn till lokala förutsättningar ska kunna realiseras ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Låt oss därför inte ha en statlig bostadspolitik som präglas av ryckiga subventioner av planhushållning eller att det ställs orimliga krav på att varenda liten kommun i landet ska tvingas bygga upp en egen bostadsförmedlingsverksamhet! Herr talman! Vi har tagit fram den nya plan- och bygglagen som ska förenkla och snabba på handläggningen samtidigt som vi öppnar för attraktiva boendemiljöer framför allt på landsbygden genom förändringar i strandskyddet. Ändå uppges krångel och överklagande vara ett hinder för byggandet. Det finns anledning att fortsätta det regelförenklingsarbete Centerpartiet har påbörjat. Plan- och bostadsfrågor ligger nu under statsrådet Attefall medan de juridiska frågorna inom byggandet ligger under statsrådet Ask. Låt inte detta vara ett hinder för en god dialog kring hur bygglovsprocessen ska kunna fortsätta förenklas och snabbas på! Det har byggts för lite bostäder, och det kan vara svårt för framför allt ungdomar att hitta en bostad till rimligt låg kostnad. Det höga kostnadsläget oroar Centerpartiet. Subventioner verkar kostnadsdrivande. Det som behövs är lägre skatter, ökad konkurrens inom byggsektorn och en utveckling mot mer industriellt byggande. I Kungsbacka använder vi planmonopolet i kombination med en hållning till markägare och bygg- och bostadsföretag som präglas av rättvisa, långsiktighet, delaktighet och en rak och öppen dialog. Vi planerar och ställer krav på blandade upplåtelseformer i bostadsområdena med bostadsrätter, äganderätter och hyresrätter. Till skillnad från många socialdemokratiskt styrda kommuner klarar vi att bygga 30 procent hyresrätter men erkänner gärna att unga, frånskilda och nyinflyttade tidigare har kommit i kläm. Vi beklagar att bostadsbristen har varit ett skäl till att vi inte har tagit vårt ansvar för flyktingmottagningen, men det gör vi i dag. Vi försörjer vår växande yngre och äldre befolkning med bostäder i både hög- och lågkonjunktur. Det behövs studentlägenheter. Det höjda schablonavdraget för uthyrning av bostad ger en ökad tillgång och ett bättre utnyttjande av de bostäder som finns. Möjligheten att lägga till och dra ifrån när man skapar sitt hem kommer att göra att kostnaderna kan minska för den som inte har jättehöga krav på standard i sin lägenhet. Ägarlägenheterna välkomnas förstås från många håll. Inte minst tror jag att de kan bidra till att minska segregationen när de kan tillskapas i redan befintliga områden med många hyresrätter. Allmännyttan borde kunna gå före och ge de boende möjlighet att köpa sin lägenhet på detta sätt. På så sätt kan man få en kapitalbas som de senare kan investera i nya hyresrätter. Herr talman! Vi ser hur bostadsproduktionen har satt fart igen. Inte sedan 2004 har det tillkommit så många bostäder i Sverige. 18 500 bostäder påbörjades under 2010. Boverket bedömer att takten framöver kommer att ligga på runt 25 000. Det är betydligt fler än vad som åstadkoms under S-regeringarnas tid, och detta i efterdyningarna av en finansiell kris. Nya bostäder betyder möjlighet att flytta till något som är bättre anpassat till det liv som du vill leva just nu samtidigt som det ger möjligheter till någon annan att flytta in i den bostad som du lämnar. Oavsett vilken upplåtelseform som byggs skapar det möjlighet för någon som behöver en bostad att kunna få det. Centerpartiet tror att ökad konkurrens och lägre skatter på byggandet är det som skapar flest nya, billiga bostäder. Att fler väljer att hyra ut sin bostad eller en del av sin bostad tack vare det höjda schablonavdraget skapar möjligheter för unga att få en bostad, till exempel under studenttiden. En bosparandereform för unga efter en modell som finns i Norge skulle kunna förbättra ungdomars möjligheter att etablera sig på bostadsmarknaden och skapa egna byggplaner i god tid för att sedan kunna låna sex gånger det sparade beloppet. Vi välkomnar nya upplåtelseformer som äganderätt och kooperativ hyresrätt. Vi gillar valfrihet och enkelhet och tycker att det är bra att kunna lägga till och dra ifrån för att kunna skapa det boende som passar både livsstil och plånbok. Vi tycker om det regelförenklingsarbete som regeringen arbetar med inom bygglovsprocesserna. Vi vill se ett ökat byggande på orter där marknadsläget är svagt genom framväxt av kreditgarantiföreningar med ett visst statligt stöd. Om hela landet ska kunna leva måste det också bebyggas. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga S-, V- och MP-reservationer. I detta anförande instämde Per Lodenius (C).

Herr talman! Vi har i dag att fatta beslut om utgiftsområde 18 med en budgetomslutning på 1 282 195 000 kronor. Jag vill börja med att tillstyrka den summan och yrka avslag på samtliga motioner. Låt mig börja med konsumentpolitiken. Jag noterar att vi i riksdagen är överens om att konsumenternas ställning ska stärkas. Det är upp till den enskilde att ta ansvar för sin egen situation och se vad man behöver för att kunna göra de egna, förnuftiga valen. Det är upp till kommunerna att ha en fungerande konsumentvägledning och en adekvat utbildning i skolan. Konsumenträtten utvecklas mycket inom EU. Vi har här i kammaren nyligen fattat ett beslut om den nya konsumentkreditlagen som träder i kraft den 1 januari. De som tänker ta sms-lån under julen ska nog inte göra det. Det är glädjande att den här lagstiftningen där vi skärper reglerna för sms-lånen kommer på plats. Den nya bostadsministern har precis varit här, och han kommer säkert tillbaka igen. Det ska bli intressant att höra de nya tankar han har om detta med hyresrätter, som vi har debatterat så mycket i dag. Socialdemokraterna räcker fram en utsträckt hand. Det lät ju bra, och det är positivt. I mångt och mycket kan vi vara överens om att det långsiktiga målet är att vi har ett bra byggande där konsumenternas krav tillgodoses. Men ju mer man lyssnar på det, desto tydligare ser man skillnaderna. Vi får inte heller glömma bort att det är viktigt att titta på historien här också. Vi har haft en kraftig lågkonjunktur där byggande föll ordentligt under 2008 och 2009. Det föll från nästan 40 000 år 2006 ned till 20 000 år 2009. Vi har problem med våra byggkostnader. Vi ligger långt över våra nordiska grannar. Det kan nog till viss del skyllas på den konkurrenssituation vi har i Sverige där vi har ett antal vertikalt integrerade aktörer. Samtidigt ser vi också att befolkningen ökar ganska mycket. En stor andel ungdomar kommer ut på marknaden i 20-25-årsåldern. Samtidigt har vi också problem i en hel del kommuner där det finns miljonprogramsområden med eftersatt underhåll. Det är dock inte en generell bild. Oppositionen hävdar att vi inte har någon politik och att det saknas ideologi. Jag vill säga att så är inte fallet. De har fel på det här området. Den första ambitionen är att få en väl fungerande marknad med långsiktiga spelregler. Det måste understrykas. Det är också viktigt att titta på konkurrensen och öppna för utländska företag. Det finns en möjlighet att få ned byggkostnaderna genom en ökad konkurrens. Det visar bland annat BKN:s analyser. Genom den förre bostads- och kommunministern, Mats Odell, har vi fått en väldigt väsentlig uppgörelse mellan bostadsmarknadens parter, Hyresgästföreningen, Sabo med flera. Det gör att intresset för hyresrätter kommer att öka igen. Den obalans som har funnits mellan de olika upplåtelseformerna ställer detta till viss del till rätta, men det är inte tillräckligt. Bostadsministern kommer säkert tillbaka till detta. Det är också viktigt att se över och förenkla regelverket. Boverket har fått i uppdrag att titta på det här, och speciellt när det gäller studentbostäder. Det handlar bland annat om att ta bort krav på parkeringsplatser och en avskiljbarhet för smålägenheter. Och regeringen tittar över hur man ska göra med fastighetsavgifterna. Det viktigaste för en sund bostadsmarknad är att det finns en efterfrågan och en underliggande bra och sund ekonomi som både kan ge trygghet i sociala miljöer och vara med och bryta det sociala utanförskapet. Det är viktigt att skilja på de olika delarna i vårt trygghetssystem. Kommunerna har ett ansvar för bostäder, men de har också ett socialt ansvar enligt bostadsförsörjningslagen att leva upp till. Att staten skulle gå in och detaljreglera detta är inte en målsättning för alliansregeringen och Kristdemokraterna. När man läser oppositionens målsättning ser man att de vill ha ett byggande av 40 000 lägenheter inom en snar framtid. Senast 2016 ska den målsättningen uppnås. Det är alltså fem år dit. Ser man till vad som händer i dag är det en ganska svag ambition. Jag kan glädja kammarens ledamöter med att färsk statistik visar att det under september påbörjades 3 283 lägenheter. Det är den högsta siffran på åtminstone tre år. Multiplicerar man den med tolv månader blir det 39 396, alltså nästan 40 000 lägenheter. Vad är det då för ambitioner oppositionen har? Det betyder inte att det är ambitionen från Alliansens sida, utan det är snarast efterfrågan som ska styra. Det visar dock att det finns en potential hos byggbolagen att kunna leva upp till efterfrågan. Oppositionen vill spendera ytterligare 1,7 miljarder, alltså nästan en fördubbling av det anslag som är givet, för subventioner till nybyggande, för att hjälpa privata och kommunala företag med eftersatt underhåll, bland annat genom ROT. Detta är rätt märkligt. Man fråntar många företag deras initiativkraft. Man går in och förstör marknadskrafterna helt och hållet. Dessutom fråntar man många av de företag som inte skött sig deras egentliga ansvar. Om vi tittar lite närmare på förslaget är ROT kanske betingat av att det är ett populärt uttryck som möjligen fungerade i valrörelsen. Vad blir konsekvensen av att införa ett ROT-bidrag så att en enskild person ska få göra avdrag om han bor i en hyresrätt? Jo, det är en subvention. Han får betala 50 procent av subventionen, och staten får betala de övriga 50 procenten. De hamnar rätt ned i hyresvärdarnas fickor, och det kan väl inte vara meningen. Vad händer? Det blir en jättesubvention som höjer priset på alla hyreshus till förfång för våra hyresgäster. Man talar också om miljö-ROT, att det är en viktig utmaning. Man säger att vi måste bygga på ett klokt sätt. Som det ser ut i dag tror jag att det är så stora vinster i ett klokt och förnuftigt byggande att det sker automatiskt. Det behövs inga subventioner. Det ligger dessutom i de klimatmål som regeringen ställt upp fram till både 2020 och 2050. Det talas även om en skol-ROT. Också det är ett sätt att stödja kommuner som inte har gjort sin läxa. Visst finns det ett underhållsbehov, men det finns ju andra möjligheter, i form av byggarantier etcetera, att åstadkomma det. Jag tycker att vi ska visa respekt för det kommunala självstyret och inse att kommunerna klarar sig ganska bra själva. Om man tittar lite på vad som kommit fram under debatten ser man att ett blandat boende är en mycket bra form för kreativitet och för att minska segregationen. I en aktuell doktorsavhandling från Uppsala visas att ett blandat boende är ett sätt att öka studieresultaten. Det finns också ett sparande i att bo. Det har sagts att man låses in i någon form av boendefälla och skuldfälla. Men titta på hur det ser ut i verkligheten i dag. Hur är det när människor har fått investera i sin bostad? Det är ett sätt att gå vidare, att skapa sig en förmögenhet. Jag tror att det är viktigt att ha valfrihet. Man kan välja att låna pengar och få en värdetillväxt som kan användas till annat, till exempel ett tryggat boende på ålderdomen. Här finns som sagt stora ideologiska skillnader, och jag tycker att det är bra att debatten har kommit till stånd. Återigen, herr talman, vill jag tillstyrka utskottets förslag i betänkandet och avstyrka motionerna.

Herr talman! Jag hade inte för avsikt att begära replik och förlänga debatten, men jag kunde till slut inte låta bli. Vi har fått höra ett långt anförande som tydligt beskriver det jag i mitt anförande betecknade som den rekommendation som regeringen lämnar till medborgarna, nämligen sköt dig själv och skit i andra. Vi har från allianssidan tidigare hört att de problem som härrör från tiden före hösten 2006, då man tog över regeringsmakten, ger man blanka sjutton i. Vi har nu tydligt fått höra att det är den politiken som gäller. Man gör det under täckmanteln att man ska ha respekt för det kommunala självstyret. Företag läggs ned och kommuner drabbas av en besvärlig arbetsmarknad. Tidigare fanns en kommunakut som gick in och hjälpte till att sanera bostäder och så vidare. Regeringen har inte någon som helst ambition att hjälpa de människor som bor på orter där det saknas jobb. Dessa människor har inte möjlighet att bli bolåneslavar, för ingen vill låna ut pengar till dem så att de kunde köpa bostad där jobben finns. I stället får de bo kvar i dessa bostäder som blir allt sämre. Vi har hört Anti Avsan berätta att han till och med har besökt ett sådant område. Det är ju strålande att någon från allianssidan trots allt besökt och sett hur det ser ut i dessa områden där många människor i dag bor. Nu har vi tydligt fått höra att regeringen inte har för avsikt att ta ansvar för de problem som inträffade före 2006. Sedan har man någon sorts tanke om att allt som gått fel under de senaste fyra åren beror på den ekonomiska krisen, trots att bostadsbyggandet störtdök redan 2007 på grund av politiska beslut.

Herr talman! Det var precis vad jag önskade skulle ske, att få upp Jan Lindholm på banan. Det är bra att vi ser den klara ideologiska skillnaden. Det är bra att man lär sig av historien. Den politik som fördes före 2006, och som inte ens Socialdemokraterna förnyade, slog fel vad gällde subventionerna. Nu försöker nog Jan Lindholm dra allt över en kam. Det är nämligen viktigt att skilja på bostadspolitik och socialpolitik. Den enskilda människan ska hjälpas. Detta sägs i bostadsförsörjningslagen, och vi har dessutom hela sociallagstiftningen. Det innebär att vi ska hjälpa människor med problem. Att kommuner inte skött underhållet, att bostäderna är dåliga, är en helt annan sak. Det måste kommunerna själva ta ansvar för. Att staten ska gå in och subventionera detta ger helt felaktiga signaler. I så fall kan alla kommuner låta bli, eller också kan alla privata företag sitta och vänta tills kommunen kommer med sitt ymnighetshorn och stoppar det i halsen på dem. Då behöver de inte ta något ansvar. Det är fråga om ansvar här och nu.

Herr talman! Jag blir fascinerad av argumentationen. Rakt ned i fickan betyder alltså att Otto von Arnold ser sin egen regering som inkompetent. Han menar att den regering vi har inte på något sätt skulle kunna se till att statliga medel, som man avser att ge i stöd för saker och ting, går till det de är avsedda för, utan de hamnar rakt i fickan på den som får pengar. Så slarvig tror jag inte att någon regering har varit tidigare. Vi förespråkar heller inte någon planhushållning eller någon ryckighet i bostadsbyggandet, absolut inte. Däremot tycker vi att man ska planera, för vi tycker att långsiktighet är viktigt. Ska vi kunna ha långsiktighet krävs det ett aktivt samhälle, för konjunktursvängningarna kommer vi inte ifrån. Sedan glömmer kanske Otto von Arnold att det också finns privata fastighetsägare - det handlar inte bara om kommuner - och de finns även i de kommuner som har en besvärlig arbetsmarknad. Även i privat regi finns det många dåliga fastigheter. Visst kan vissa åtgärder som rör dessa fastigheter bekostas av den kommunala sociala budgeten, men nu är det inte sådana saker vi pratar om. Nu pratar vi faktiskt om fastighetsbeståndet, och där är det fel att säga att marknaden inte efterfrågar stöd. Tvärtom gör man det i dag. Ni bygger på en inställning från aktörerna som fanns före valet 2006. Men efter att ni införde denna politik har de själva sett att stödformer för att klara detta är nödvändigt. Fråga vilken fastighetsägare som helst, och du får höra: Vi klarar inte detta utan någon form av stöd från samhället! Så är det i dag.

Herr talman! För att hantera konjunkturcykler har regeringen infört ett antal bostadsgarantier. Det gjorde man redan under den förra nedgången, för att jämna ut skillnaderna och se till att det fanns en möjlighet att bygga även under en konjunktursvacka. När det gäller dåliga fastighetsägare vill jag fråga: Det är väl inte meningen att staten ska gå in och stötta dem? Jag tycker att ett är lite märkligt: Det finns också lagstiftning som gör att man kan gå in och ta över fastigheter som inte sköts. Jag har också varit i Herrgården och sett hur miserabelt det ser ut. Det finns många orsaker till det, och det skulle ta alltför lång tid att utveckla detta ytterligare nu. Men låt mig ställa en fråga till Jan Lindholm: Varför är ni så negativa till ägande av bostäder? Inser ni inte att människor vill och kan få en möjlighet att välja olika saker? Nu kommer vi snart att få höra om hur vi ska stärka hyresrätten. Det här är väl en alldeles ypperlig möjlighet att göra det lagstiftningsvägen. Man stoppar inte in en massa pengar i systemet, utan detta ska marknaden klara själv.

Herr talman! Först vill jag be om ursäkt för att jag kom lite sent till kammardebatten. Väderlek och kommunikationer fungerar inte alltid så bra ihop. Det är orsaken. Jag vill också tacka för den debatt som har varit. Jag tycker att det har varit många intressanta inlägg, och jag tror också att det är viktigt att vi alla kommer ihåg att bostadsfrågorna är oerhört centrala i människors liv. En grundläggande förutsättning för att man ska uppleva trygghet är ju att man har en egen bostad och kan skapa ett hem för sig själv och för sina nära och kära. Nu ökar bostadsbyggandet. Samtidigt har vi en debatt i Sverige om att vi har en prisbubbla på bostadsmarknaden. En del är rädda för att denna bubbla redan har kommit, andra ser den som en hotande fara. Det som är det centrala i att undvika och bemästra en sådan bubbla är faktiskt att vi bygger mer. Bostadsbristen är ju huvudskälet till att vi har stegrande priser på bostadssidan. Det enda som rår på bostadsbristen är alltså det som nu sker, alltså att bostadsbyggandet ökar. Trots vad den rödgröna oppositionen påstod under den förra mandatperioden ökar just bostadsbyggandet. Man har kallat alliansregeringen för passiv i bostadspolitiken. Sanningen är snarare att Alliansen har varit ytterst aktiv medan de rödgröna har sagt nej till det mesta. När finanskrisen slog till med kraft drabbades byggandet hårt, liksom andra kapitalintensiva investeringar. Men nu går det uppåt, och allt tyder på att uppgången håller i sig. Sveriges Byggindustrier meddelade i torsdags att under den senaste mätmånaden, september 2010, påbörjades nästan 3 300 nya bostäder. Jag vore överdrivet optimistisk om jag inbillade mig att det kommer att vara så varje månad, men som Otto von Arnold påpekade skulle en månadstrend av den karaktären leda oss till nästan 40 000 bostäder på ett år. 40 000 nya bostäder är också vad kommunerna var för sig tror kommer att påbörjas 2011, enligt Boverkets enkät. Nu vet vi av erfarenhet att sådana siffror kan vara överdrivna, men de indikerar ändå att det är bra fart på bostadsbyggandet för närvarande. Som bostadsminister vill jag skapa förutsättningar för att det ska byggas bostäder. Det tycks vara så att de reformer som Alliansen genomförde förra mandatperioden har gett bättre förutsättningar för just ett ökat bostadsbyggande. Någon kanske invänder att det är mest bostadsrätter som byggs och inte hyresrätter. Ja, det kan ligga något i det, men till skillnad från många på den rödgröna sidan är jag positivt inställd till alla bostäder och alla upplåtelseformer. När någon flyttar in i en ny bostadsrätt ger det nämligen upphov till flyttkedjor, och sannolikt byter flera hyreskontrakt ägare i den efterföljande kedjan. Man brukar också säga att när en ny villa byggs sker det sju byten i en flyttkedja. För unga och hushåll med lägre inkomster är det bästa om det kan frigöras lite äldre och kanske billigare bostäder. Att producera nytt är inte alltid realistiskt för alla grupper. Däremot har de nytta av att det rör sig på bostadsmarknaden. Oppositionen hävdar nu att man ska nå 40 000 bostäder senast 2016, genom byggsubventioner. Man tar god tid på sig för att uppnå detta. Det är sex år till 2016. Men det är otur för inte minst de unga människorna. Enligt officiell statistik föddes det mellan 1990 och 1992 omkring 123 000 barn i Sverige varje år, vilket ska jämföras med det normala, ca 100 000 barn. Det gör att det nu sammanlagt finns 100 000 fler 19-24-åringar än 2005. År 2012 kommer antalet ungdomar i åldern 19-24 år att vara ytterligare 50 000. Men De rödgröna har som mål att få upp bostadsbyggandet till 2016. Det är inte höga ambitioner. Det är nog troligt att det tar extra lång tid med subventioner, till 2016 eller något sådant. Det beror ju på att det som De rödgröna avsätter till subventioner också är det som kommer att bli bostadsbyggandet. Ta nästa år som exempel. När man försöker göra en bedömning av De rödgrönas politik kan man se att de rödgröna subventionerna på 500 miljoner kronor år 2011 till ca 4 000 hyresrätter, baserat på hur de tidigare stödformerna har varit utformade. Min fråga till de rödgröna är då: Vad händer med de övriga 3 500 hyresrätter som enligt Boverket ska påbörjas nästa år, eftersom få om ens någon kommer att bygga hyresrätter utan subventioner, givet att subventioner finns? Finns det inte en risk för att de rödgröna med sin subventionspolitik kommer att minska byggandet av hyresrätter på grund av otillräckliga subventioner? Det finns många problem på bostadsmarknaden och inom bostadsbyggandet, men det är inte brist på subventioner som är problemet. Laga inte det som inte behöver lagas! Det finns mycket bättre saker man kan göra med 500 miljoner kronor per år än att i värsta fall minska bostadsbyggandet. Hur mycket subventioner krävs det för att få i gång byggandet av 20 000 hyresrätter, som ju är De rödgrönas mål, om det kostar 500 miljoner att få i gång 4 000 hyresrätter? Det handlar om flera miljarder. Var finns de pengarna i ert budgetalternativ? Även om bostadsbyggandet nu ökar är jag långt ifrån nöjd. De fyra år som vi har bakom oss har fört med sig flera viktiga bostadspolitiska reformer, men vi har mycket kvar att göra, och jag ser det som mitt ansvar som bostadsminister att bidra till att den uppåtgående kurva vi nu ser förstärks och förlängs. Det kan bara ske genom en bättre fungerande bostadsmarknad, byggd på sunda och långsiktiga spelregler. Herr talman! Jag har redan hunnit besöka några miljonprogramsområden i Malmö, Landskrona och Uppsala, och jag kommer att besöka fler under början på nästa år. Jag känner mig både ödmjuk inför de problem vi där står inför och samtidigt optimistiskt med tanke på den initiativkraft som de boende och många seriösa kommunala och privata hyresvärdar visar. Vi har utlovat i budgetpropositionen att analysera statens roll när det gäller den fysiska och boendesociala miljön i utsatta områden. Det är självklart viktigt att boende, kommuner och hyresgästföreträdare ställer samma krav på standard och trivsel i dessa områden som man gör på andra ställen. Men i grunden är jag helt övertygad om att det som styr hur bra det går för dessa områden är jobb, skola och språket. Boendemiljön är viktig, men den kan inte ensam lösa bristerna när det gäller jobb och skola. Hyresrätten är en vanlig upplåtelseform i miljonprogramsområdena och faktiskt i hela Sverige. Vi har närmare två miljoner hyresrätter. Men likaväl som jag vill se fler bostadsrätter vill jag se fler hyresrätter. Bara genom ökat utbud kan vi lösa problemen. Vi har sett att hyresrätten hamnat i ett sämre konkurrensläge framför allt när det gäller nyproduktion. Det kommer vi att vidta åtgärder mot. Under 2011 kommer vi att tillsätta en utredning om hyresrättens ställning. Bostadsmarknaden parter har kommit med tre förslag, och bland annat dessa ska övervägas i utredningen. Vi vill att det ska bli mer attraktivt att investera i och förvalta hyresrätter genom långsiktigt stabila spelregler för förvaltandet av hyresrätter och inte temporära nyproduktionsstöd. Som vi också redogjort för i budgetpropositionen ska vi införa lagstiftning som underlättar till- och frånval i hyreskontrakt, som ju också är ett sätt att stärka hyresrätten. Vi kommer under mandatperioden att införa ägarlägenheter även i befintligt bestånd för att underlätta mångfald i bostadsområdena. Ny plan- och bygglagstiftning träder i kraft den 2 maj nästa år. Vi kommer att noggrant följa hur den nya lagstiftningen för allmännyttan och de nya hyressättningsreglerna fungerar, särskilt på bostadsmarknader med vikande befolkningsunderlag. Vi behöver se över regler på både statlig och kommunal nivå och likaså hur vi kan förbättra konkurrensen på byggmarknaden. Herr talman! Bostadsbristen som råder i dag är ett resultat av felaktig bostadspolitik som lett till nära två decennier av lågt bostadsbyggande. Vi har byggt ungefär hälften av vad våra nordiska grannar har gjort. Vi har bland Europas högsta boendekostnader i förhållande till våra totala utgifter. Vi har långsiktiga problem på den svenska bostadsmarknaden som vi inte löser lättvindigt. Men nu har vi börjat vända skutan, vill jag påstå. Jag kan åtminstone instämma med oppositionen när man i sitt särskilda yttrande skriver att bostadsbristen riskerar att få allvarliga konsekvenser för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Jag ser fram emot att de närmaste fyra åren få debattera med er i denna kammare hur vi bäst förbättrar den svenska bostadsmarknaden. Den behöver fungera bättre för tillväxtens och arbetsmarknadens skull men framför allt för enskilda människors skull. (Applåder)

Herr talman! Är det någonting jag har väldigt svårt för i den politiska debatten är det gafflande med statistik. Vi har en statistisk centralbyrå. Den gör statistik över påbörjade lägenheter. Jag har här statistiken för 1997-2009. Där har jag med en blå pil så att det är lätt att hitta för bostadsministern prickat för när alliansregeringen kom till makten. Det sammanfaller med störtdykningen och byggstoppet på bostadsmarknaden. Bostadsministern kommer att få det statistiska underlaget av mig så att vi vet vad vi har att prata om. Det handlar om den ekonomiska krisen men också om borttagandet av de bostadssubventioner som gjorde att det blev ett totalstopp på studentlägenheter och små hyresrätter som ungdomar främst efterfrågar. Vi lägger nu statistiken åt sidan. Bostadsministern har ägnat sitt anförande till att tala om att vi ska bygga mer. Det var tråkigt att bostadsministern inte var på plats när jag höll mitt anförande. Jag nämnde volymökningen och det massiva bostadsbyggandet som en av framtidsutmaningarna. Jag sträckte ut en hand till regeringen eftersom ni inte har egen majoritet i kammaren och vi uppenbarligen delar målsättningen att vi behöver massivt bygga mer. Jag bjöd in till att vi sätter oss ned tillsammans ser vilka gemensamma utgångspunkter vi kan ha för att bygga just mer, mer varierat och för alla, precis som bostadsministern sade. Jag tror inte på en ensidig byggnation. Slutligen läste jag att bostadsministern var ute i miljonprogrammen. Jag kan inte låta bli att undra: Vad gjorde bostadsministern mer än att bara gå runt i miljonprogrammen? Bostadsministern konstaterade att det fanns utmaningar men sade inte hur man skulle klara dem.

Herr talman! Vi bygger mer i dag. Vi har starka tecken att det kommer att vara en uppåtgående trend under en längre tid. Det ska vi främja. Det är min ambition som bostadsministern. När det gäller Maryam Yazdanfars utsträckta hand lyssnar jag gärna på goda råd och goda synpunkter. Problemet vi har i dag är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill rösta för ett tillkännagivande om att vi ska införa den typ av subventioner och investeringsbidrag som har varit misslyckat tidigare. Jag visade också i mitt anförande att det inte kommer att fungera. Det finns till och med risk att det minskar bostadsbyggandet. Maryam Yazdanfar får gärna utveckla hur ert system kommer att fungera och i fall det kommer att öka bostadsbyggandet. Pengarna räcker kanske till hälften av de hyresrätter som ska byggas. Det är problemet. Men kom gärna med konstruktiva förslag. Vi ska gärna lyssna på dem. Vi ska också komma tillbaka till riksdagen med olika förslag. Det finns säkert anledning att diskutera i olika sammanhang exakt hur de ska utformas. När det gäller miljonprogramsområden vill jag upplysa Maryam om att vi har en utmaning som består av både ett integrationsproblem och ett stort upprustningsbehov. Det intressanta med upprustningsbehovet var att jag mötte ganska optimistiska hyresvärdar framför allt på den kommunala sidan. De talade om att de redan har kommit ganska långt i sitt arbete. Den ansvarsfulle fastighetsägaren sköter om sitt underhåll och sina fastigheter. Här fanns ganska många positiva tecken att peka på. Det fanns mycket kreativitet när det gällde dialogen med hyresgästerna men också för att försöka skapa en bättre boendesocial miljö runt bostäderna. Jag fick många goda sådana erfarenheter med mig. Vi ska jobba vidare med de sakerna och återkomma till regeringen men också riksdagen om hur vi analyserar utvecklingen framöver.

Herr talman! Ingen borgerlig bostadspolitiker har i den här kammaren lyckats förklara för mig vad skillnaden är att skattesubventionera att jag renoverar och städar köket genom att anlita tjänster mot att vi tillsammans hjälps åt för att göra klimatinvesteringar och renoveringar i slitna bostadsområden. Ingen har lyckats förklara det för mig, Stefan Attefall. Jag skulle bli jätteglad om du är den första som gör det. Vari ligger skillnaden? Det handlar om att vi alla hjälps åt eller att vi tar ett individuellt ansvar. Jag tror att det är nödvändigt att göra både och. Jag vill tala om miljonprogramsområdena. Jag kan miljonprogrammet. Jag måste citera en vän till mig som sade: Det är så himla roligt. Den borgerliga regeringen tror att vi förstod att vi är i utanförskap 2006 när de borgerliga började använda det ordet i valrörelsen. Då har de inte varit uppe i våra trappuppgångar, sett den flagnande färgen och de trasiga lekytorna. Det blir lika skrattretande när man åker dit och sedan inte har någon åtgärdsplan för det. Det finns inget integrationsproblem i miljonprogramsområdena. Integrationsproblemet finns i de mattor av villaområden som är helt etniskt segregerade. I miljonprogramsområdena florerar idéer och kunskap som kan lyfta de områdena. De människorna behöver samma rättigheter och skyldigheter som på övriga platser i samhället. Jag vill avsluta med att överlämna Statistiska centralbyråns statistik så att vi i framtiden, eftersom jag misstänker att vi kommer att debattera detta många gånger framöver under de fyra åren framöver, använder oss av samma siffror.

Herr talman! Maryam Yazdanfar frågar: Vad är skillnaden mellan skattesubventioner och olika typer av lägre beskattning på saker och ting? Det är att om man har en skattesubvention av den karaktär som vi tidigare haft i form av investeringsstöd har man detaljerade regler och tidsbegränsade bidrag. Man har regler för när pengarna ska betalas ut, och man ska uppfylla vissa villkor. Det skapar en ryckighet på marknaden. Det är självklart att om man sänker en skatt generellt över tid och långsiktigt skapar det andra spelregler och många fler möjligheter för aktörerna att anpassa sig långsiktigt till de nya spelreglerna. Det är så man måste jobba. Man måste jobba med långsiktiga spelregler som skapar förutsägbarhet för aktörerna på bostadsmarknaden. Det är den principen som präglar alliansregeringens arbete. Jag vill också säga något om miljonprogramsområdena. Jag delar i mycket den positiva beskrivning av kraften och initiativförmågan som finns i dessa områden. Jag tycker att jag möter den mycket själv när jag är ute och besöker dem och deltar i olika aktiviteter. Jag har gjort det i många år. Jag har varit aktiv i bostadsdebatten, inte minst här i Stockholm, sedan 90-talets slut. Men ansvaret för att underhålla och rusta upp bostäderna måste vara fastighetsägarnas. De ska aldrig kunna smita undan sitt ansvar. Statens roll i sammanhanget är att se om det finns någonting som vi kan göra för att underlätta förutsättningarna för deras arbete. Det analysarbetet gör vi. Vi måste också jobba med de andra omständigheter som många gånger finns kopplade till miljonprogramsområdena. Det handlar om att det finns en högre arbetslöshet och kanske inte alltid de bästa skolorna på alla ställen. Där måste vi jobba brett. Vi ska också titta på hur vi kan bidra för att skapa goda förutsättningar för de aktörer som finns i områdena att skapa en bra yttre miljö runt omkring bostäderna. Här finns en del att göra, men ansvaret ligger i grund och botten hos dem som äger fastigheterna. Om vi börjar tumma på den principen har vi skapat nya principer som jag tror kommer att få förödande effekter både för det långsiktiga underhållet och för statsfinanserna.

Herr talman! För att travestera ministern vill jag börja med att säga: Till skillnad från regeringen är vi i oppositionen positiva till alla upplåtelseformer, även upplåtelseformer för dem med små ekonomiska omständigheter. Vi har hört här i dag att det som regeringen har att erbjuda är att fler ska bli inneboende hos dem som hyr ut rum. Det är det som är alternativet. Vi har också hört att allting är historiens fel och att regeringen inte har något ansvar för det som hände före övertagandet hösten 2006. Vi har även hört mycket om de 40 000 bostäderna och att det skulle vara låga ambitionsnivåer i förhållande till byggandet i dag. Vi vet att nu när vi har marknadsmässiga spelregler som ni påstår vara långsiktiga blir det naturligtvis stor variation i hur mycket som byggs från år till år. Den siffra som vi har uttalat är en siffra som beskriver den nivå på bostadsbyggandet som långsiktigt är nödvändig i Sverige för att vi ska klara att försörja dem som bor i det här landet med bostäder. Sedan kommer naturligtvis antalet per år att variera upp och ned lite grann. Vår ambition är att hålla variationerna så låga som möjligt eftersom vi anser att det är det mest effektiva sättet att hålla kostnaderna för produktion av bostäder nere. Vi menar att det därför behövs ett samhälle som är berett att justera i marknadsmekanismernas konjunkturvariationer. Jag har en kort fråga: Vad avser regeringen att göra för att ta ansvar för de miljö- och klimatutmaningar vi står inför när det gäller bostadssektorn och den byggda miljön?

Herr talman! Problemet är att vi i nästan två decennier har byggt för lite bostäder i Sverige. Vi har byggt ungefär hälften av vad våra nordiska grannländer har gjort. Det är ett systemfel vi har haft i bostadsmarknaden under lång tid. Lösningen på det har från Socialdemokraterna och de stödpartier Socialdemokraterna har haft varit att försöka införa olika typer av investeringsbidrag. Dessa har förryckt och förstört bostadsmarknaden, och ingen vill som sagt längre ha dem tillbaka utom möjligtvis de rödgröna partierna. Vårt recept är att lägga grunden till ett långsiktigt ökat bostadsbyggande genom långsiktigt goda spelregler. Vad är då alternativet från De rödgröna? Jo, det är en subvention som kanske hjälper 4 000 lägenheter i gång. Det fungerar inte. Titta på den reservation som ni själva står bakom! Vad är ert alternativ till regeringens politik? Det har inte visat sig fungera historiskt och det kommer inte att fungera med de summor och de regelverk som ni har. Ni har inte redovisat tydligt exakt vad det innebär, men man får utgå från de underlag som man kan läsa ut av era olika rapporter. Detta är problemet. När det gäller energi- och miljöeffektiviseringar ska vi självfallet framför allt jobba med generella ekonomiska styrmedel så att vi får incitament för att se till att när vi renoverar och bygger nytt gör vi det mycket mer energisnålt och miljövänligt. Vi ska också jobba med de normer som kommer från EU och som handlar om att vi ska få ned energikostnaderna och energiförbrukningen i de nya bostäderna. Här skärps regler, och här pågår ett arbete för att också skärpa dem ytterligare. Vi ska självfallet också försöka att med olika typer av tekniskt utvecklingsarbete få fram ny teknik som kan hjälpa till med detta. Det är ett arbete för att hela tiden se till att varje investering och varje nyproduktion blir mer energieffektiv och miljövänlig än den som gjordes förra gången. Detta arbete pågår. Det är delvis framgångsrikt redan och kommer att bli ännu mer framgångsrikt med tiden.

Herr talman! Det finns två fel i ministerns påståenden. För det första är det fel att jämföra den svenska byggproduktionen de senaste 20 åren med de nordiska ländernas. Vi har olika historia. Ministern och regeringen glömmer historien hela tiden. Olika länder har produktion av olika saker under olika tidsepoker. Man brukar jämföra medelåldern på olika investeringssaker som vägar, broar, bilar, hus och så vidare. Annars hamnar man helt fel i debatten. Jag beklagar att ni håller fast vid detta. För 20 år sedan hade faktiskt Sverige ett bättre bostadsbestånd än man hade i våra nordiska grannländer. Därifrån har vi skillnaden. För det andra är det fel att komma med någon sorts argumentation om att de former för stöd till bostadsbyggandet som vi har i vår budget skulle falla därför att man tittar på historien. Man kan utforma stödformer på olika sätt. Det är också fel att påstå att marknaden inte efterfrågar det. Ni har en gammal grund för er politik. Den bygger på vad marknaden sade innan ni tillträdde 2006. Det har hänt saker sedan dess. Marknaden har sett hur det fungerar, och marknaden har därmed kommit med nya krav. Man kan gå ut och fråga i dag och höra vad marknaden vill ha för någonting. Den vill ha långsiktiga spelregler och stödformer. Det är jätteviktigt med långsiktiga spelregler, men man behöver också stödformer för att klara att ta hand om det befintliga bostadsbeståndet och anpassa det till de miljökrav och klimatkrav som vi har. Marknaden fixar inte det annars. Men man vill ha långsiktiga spelregler, och stödformer kan vara långsiktiga. Vi kan utforma ett regelverk som gör att samhället tar ansvar. I stället hör vi, som vi också har hört här nu, varenda företrädare från regeringssidan tala om att detta är de enskildas ansvar och kommunernas ansvar och att regeringen inte har något ansvar. Jag tycker att det är beklagligt. När vi sitter på den här nivån i vårt samhälle måste vi ta ansvar för helheten. Det är därför vår motion heter Ansvar för hela Sverige . Jag tycker att vi har hört här nu upprepade gånger att regeringen inte är beredd att ta ansvar för Sverige.

Herr talman! Det är intressant att Jan Lindholm är den första oppositionspolitiker som påstår att han är nöjd med det bostadsbyggande som Sverige har haft historiskt sedan början på 90-talet. Jag tycker att det är ett anmärkningsvärt lågt bostadsbyggande som Sverige har haft. (JAN LINDHOLM (MP): Det har jag inte sagt.) Du negligerade ju mina uppgifter alldeles nyligen, Jan Lindholm, om att vi har byggt för lite och byggt bara hälften av vad våra nordiska grannländer har gjort. Jag tycker att det är en indikator på att vi ligger helt fel när det gäller antalet nya lägenheter och bostäder. Investeringsstödet som finns redovisat i era motioner är oerhört otydligt redovisat. Det finns en summa, och det finns väldigt lite detaljer om vad det exakt innebär. Det enda vi kan göra är att gå tillbaka till det tidigare investeringsstödet när De rödgröna bestämde och se hur det var. Man ser då att effekten blir att det räcker till 4 000 lägenheter. Eller finns det någon annan idé om hur investeringsstödet ska utformas? Presentera den då för oss! Kan vi få höra en gemensam presentation från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet av hur ni tänkte få 500 miljoner kronor att räcka till mycket mer än vad det gamla investeringsstödet gjorde? Jag väntar med spänning på den informationen. Kanske Jan Lindholm kan presentera den? Långsiktiga spelregler handlar just om långsiktiga spelregler och inte om investeringsstöd som är tidsbegränsade och detaljreglerade när det gäller vad de ska omfatta. Det var så det fungerade tidigare när Miljöpartiet var med och stödde Socialdemokraterna i deras politik.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Stefan Attefall angående utgiftsområde 18 i regeringens budgetproposition. Regeringen skriver att det finns en begränsad kunskap om diskriminering. I en rapport från Diskrimineringsombudsmannen, DO, förra året angående de brister som finns när det gäller etnisk diskriminering på bostadsmarknaden föreslogs ett antal åtgärder. Regeringsföreträdarna lägger hela tiden ansvaret på den enskilde, kommunerna eller parterna på bostadsmarknaden. Vilket ansvar tar regeringen? En statlig myndighet har faktiskt getts ett uppdrag av regeringen. Sedan säger man att det saknas. När man ger uppdragen finns det ingenting. Vad tänker ministern om detta? Det räcker att komma till bostadsområden som Rosengård, Gottsunda, Tensta eller Rinkeby. Ministern kanske inte har varit där. Där är diskrimineringen så tydlig. Det handlar inte bara om att dessa bostadsområden är oerhört slitna. Jag bor själv i Skärholmen i en sådan sliten lägenhet. Det är som om människorna i dessa områden inte har något människovärde eftersom det inte finns någon ambition att ge möjligheter och ge stöd till kommunerna. När det gäller de kommuner som inte agerar och som inte gör saker måste man skärpa reglerna och ha sanktioner. Regeringen och politiken måste vara handlingskraftiga så att saker görs. Här gör man ingenting. Man lägger bara ansvaret på de enskilda. Vad tycker ministern?

Herr talman! Först och främst något om diskriminering. Självklart ska vi ha, och vi har, lagar mot diskriminering. När det gäller den faktiska diskrimineringen tror jag att vi har ganska bra lagar. Sedan finns det en indirekt diskriminering i form av att människor som kanske har hamnat sämre till på arbetsmarknaden, har språkproblem och kanske är nya på den svenska arbetsmarknaden ofta bor i områden som kanske inte har det allra bästa ryktet. Då kopplas hela den situation som man lever till att man inte får den bästa boendesituationen. Detta måste vi jobba med. Det handlar om bostadsbristen, det handlar om hur vi rustar upp dessa områden, det handlar om hur vi jobbar i de enskilda fallen, och här ska vi självklart följa lagstiftningen för att se om vi kan vidta ytterligare åtgärder. Men diskrimineringslagstiftningen finns på plats, och den har sin roll att spela. Men det handlar också mycket om det personliga ansvaret hos de enskilda fastighetsägarna och de enskilda människorna som finns i närområdena. Jag har själv varit engagerad i dessa frågor. Jag satt i styrelsen i ett kommunalt bostadsbolag och försökte se till att vi ändrade reglerna för vilka hyresgäster vi skulle godkänna därför att vi såg att de regelverk som vi hade i praktiken diskriminerade människor som kom från andra länder och inte hade en fast förankring på arbetsmarknaden. När det gäller det personliga ansvaret för upprustning av lägenheter kan jag ta ett exempel. Landskronahem som jag har besökt har 4 000 lägenheter i miljonprogramsområden. 2 000 av dem är redan upprustade. På Landskronahem säger de att de klarar av detta, att de har skött sig hittills och att de kommer att klara resten också. Där blir de inte så glada över om man plötsligt börjar subventionera dem som inte har skött sig och som inte har rustat upp sina lägenheter. Jag tycker att vi måste ge ett klart besked till alla fastighetsägare att det är deras ansvar att rusta upp sina lägenheter. Sedan ska vi se till att vi skapar generellt goda förutsättningar för fastighetsägarna att agera. Men låt oss inte säga att staten nu ska ta över ansvaret för lägenheter som enskilda fastighetsägare har. Det finns många exempel som visar samma sak. De som sköter sig ska inte straffas för att de har skött sig.

Herr talman! Det är glädjande att statsrådet vill jobba mot diskriminering och segregation. I 15 kap. 7 § i plan- och bygglagen regleras hur blandade upplåtelseformer ska byggas - det ska vara hyresrätter och andra typer av upplåtelseformer. Men problemet är att detta inte följs. Om regeringen inte bryr sig om hur kommunerna sköter sig kommer ingen att bry sig om själva problematiken. Dessa problem kommer att växa. Självklart handlar det inte bara om de år som den nuvarande regeringen har suttit vid regeringsmakten. Detta problem har funnits länge, men det har blivit större under den moderatledda regeringens tid. Hela ansvaret ligger på politikerna och samhället. Man kan inte ge ansvaret bara till de enskilda. Självklart vill var och en bo i en bostad där man trivs. Man vill ha tak över huvudet. Men alla människor har inte de kontakter som behövs eller de resurser som en kapitalinsats kräver. De som hyr ut lägenheter i andra hand tar ut mycket höga hyror, men många studenter som jag har kontakt med vågar inte anmäla det till hyresnämnden. Jag undrar vad ministern och regeringen gör för att reglera detta, så att de som hyr ut bostäder i andra hand får anmäla det?

Herr talman! Vi har i budgetpropositionen sagt att vi ska analysera de boendesociala och fysiska förutsättningarna i miljonprogramsområdena för att se vad statens roll kan vara för att hjälpa till i de processer som pågår. Man står bland annat inför stora upprustningsbehov. Jag försöker betona att huvudansvaret för att rusta upp lägenheterna åvilar fastighetsägarna. Men självklart underlättas detta om vi har ett hyressättningssystem som är mer flexibelt. Det har vi fått på plats nu. Nu gäller det att få det att fungera i praktiken. Här pågår ett arbete med att få fram många goda och kreativa lösningar i samråd mellan fastighetsägare och Hyresgästföreningen för att skapa ett bra hyressättningssystem för att finansiera upprustningar och skapa goda spelregler för framtiden. Det handlar om att stärka hyresrättens ställning. Vi har aviserat att vi ska utreda detta ytterligare. Det handlar självklart om bostadsbristen. Har man inget alternativ att flytta till om man är missnöjd med hur lägenheten ser ut och sköts är det så klart ett problem i sig. Men vi ser också problem framför oss, exempelvis arbetskraftsbrist som jag tror kommer att bli ett problem framöver när vi både ska öka nyproduktionen och rusta upp många lägenheter. Regeringen måste titta närmare på en rad sådana omständigheter för att se vad vi kan göra. Det återkommer vi till. Jag försöker emellertid betona att huvudansvaret ligger på fastighetsägarna. Vi behöver en aktiv hyresgästförening, vi behöver aktiva medborgare, och vi behöver ett starkt tryck både på privata fastighetsägare och på kommunala fastighetsägare som inte sköter sig. Här får vi också till syvende och sist titta på lagstiftningen om vi upplever att det finns hyresvärdar som missköter sig så till den grad att deras bostäder faktiskt borde bli föremål för tvångsförvaltning. Det finns tyvärr sådana exempel också. Jag vill återigen betona att huvudansvaret måste ligga på fastighetsägarna, och det gäller att se till att de tar sitt ansvar. Problemet är att många av dem har skjutit problemen framför sig under många år. Då står de nu inför en stor puckel och ska renovera många fastigheter under en kort tid. Då kommer också praktiska omständigheter in som att helt enkelt ha tid och ork att klara av det hela på kort tid. Det finns många sådana utmaningar där staten ska se hur man på olika sätt kan hjälpa till. I samband med detta ska vi se till att vi också skapar en bra yttre miljö runt omkring bostäderna. Det jobbar vi gärna med, men huvudansvaret ligger på fastighetsägarna.

Herr talman! Jag vill börja med och tacka för en trevlig och lärorik debatt. Samhällsplanering och byggnation utgör i dag en viktig del av samhället och dess utveckling. Det är någonting som vi alla här i dag tycks vara överens om. Jag har hört många intressanta och kloka ord, intressanta infallsvinklar, som jag tar med mig i skapandet av ett sverigedemokratiskt bostadspolitiskt program. Tyvärr är det så att bostadspolitiken ännu inte har varit föremål för några djupare diskussioner inom Sverigedemokraterna. Vår politik på området är därför ännu inte helt utformad. Vi har vår inriktning klar, men vi är beredda till omprövning om så skulle behöva ske. Av den anledningen går jag inte djupare in på några detaljer kring bostadspolitiken. Men det är vår åsikt att politikens roll aldrig kan vara att peka ut eller detaljstyra människor och deras liv. Inte heller ska politiken försöka styra bostadsproduktionens närmare inriktning, utan de beslut som vi fattar här i riksdagen måste ta hänsyn till både lokala och regionala skillnader. Det är den lokala efterfrågan som måste vara avgörande, och vi menar att det måste finnas en valfrihet på bostadsmarknaden som möter människors behov och önskemål om hur de vill bo. Därför, herr talman, har vi valt att i dagsläget inte ställa oss bakom motionsförslagen om att införa statlig styrning genom bidrag i syfte att stimulera vilken sorts byggande som avses att genomföras. Samtidigt talar vi oss varma för byggande då det finns problem att åtgärda i de allmännyttiga bostadsföretagen. Tusentals allmännyttiga bostäder i landets större städer har kommit att bli så kallade utanförskapsområden. Vi menar att regeringen bör se över möjligheten att riva bostadsområden som annars kan liknas vid getton och som skulle tjäna på att rivas och ersättas med exempelvis nya energisnåla bostadsområden. Om det är någonstans det behövs ett statligt stöd skulle det vara för att riva områden och skapa ett bättre boende för en allt större grupp människor. Allmännyttan har tagit ett stort socialt ansvar för svensk bostadsförsörjning och har varit en av grundstenarna i byggandet av det moderna Sverige, som har gått från ett fattigt till ett rikt land. Men allmännyttan behöver både stärkas och förbättras. Det finns ett behov av fortlöpande förbättringar i miljö, separering av fordon och fotgängare samt skapande av grönområden med mera. Sverigedemokraterna vill vidare framöver att det satsas på trygghetsboenden för äldre och boendeplatser för människor med särskilda behov. Dessutom behövs det en bättre användning av redan befintligt bostadsbestånd med prioritering av eftersatt underhåll. En fortsatt gentrifiering av regionalt intressanta områden kan skapa attraktiva och trygga boendemiljöer. Vårt mål är att bidra till att det skapas flyttkedjor. För att detta ska kunna fungera krävs det en stor variation av boendeformer, så att jag från det att jag väljer att flytta hemifrån tills jag på grund av sjukdom eller ålderdom inte längre klarar av att bo själv har en valmöjlighet som utgår från mitt behov och mina förutsättningar. När det gäller byggandet i glesbygden anser vi, precis som civilutskottet skriver i sitt betänkande, att det är angeläget att målet om en levande landsbygd inte hindras på grund av svårigheter att finansiera ett lämpligt boende. Vi ser positivt på att problematiken kring detta har uppmärksammats av regeringen och ser med spänning fram mot eventuella lösningar på problemet. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Jag lovar att återkomma med mer konkreta förslag och en väl genomtänkt och kraftfull bostadspolitik framöver.