Utvärdering av penningpolitiken

Fru talman! I finansutskottets betänkande nr 27 behandlas en utvärdering av den svenska penningpolitiken under åren 1995-2005. Sex av riksdagens partier står bakom betänkandet. Finansutskottet gav i november 2005 professorerna Giavazzi och Mishkin i uppdrag att tillsammans göra en utvärdering av den svenska riksbanken och penningpolitiken. Det är den mest omfattande och genomarbetade analys av svensk penningpolitik som gjorts sedan inflationsmålet infördes i mitten av 1990-talet. Utvärderingen skulle bland annat ge svar på följande frågor: Är Riksbankens övergripande mål rätt utformat? Är inflationsmålet rätt utformat? Har Riksbanken fört en penningpolitik som uppfyllt inflationsmålet? Vilka prognos- och analysmetoder använder sig Riksbanken av samt hur ser Riksbankens beslutsprocess ut? Har Riksbanken en effektiv och ändamålsenlig kommunikation med omvärlden? Har Riksbanken rätt verktyg för att nå inflationsmålet? Hur klarar sig Sverige jämfört med andra länder med inflationsmål? Utredarna Giavazzi och Mishkin har bland annat haft möjlighet att träffa företrädare för Riksbanken, arbetsmarknadens parter, universitetsvärlden, finansmarknaden, regeringen och riksdagen. Dessutom har ett 20-tal remissinstanser haft möjlighet att avge yttranden om penningpolitiken direkt till utredarna. Den färdiga utvärderingen presenterades av professor Giavazzi vid en presskonferens i november 2006. Två dagar senare höll utskottet en utfrågning om utvärderingens resultat där, förutom professor Giavazzi själv, också riksbankschefen Stefan Ingves och professor John Hassler vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet deltog. Utvärderingen skickades i början av december 2006 på remiss till ett stort antal utvalda remissinstanser. Riksbanksfullmäktige, Riksbankens direktion, Konjunkturinstitutet med flera viktiga institutioner svarade med yttranden. Vidare har finansutskottet besökt Stockholms universitet och diskuterat utvärderingens resultat. Finansutskottet delar utvärderarnas allmänna omdöme, att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Utskottet framhåller också vikten av att det finns en bred samsyn om inflationsmålets utformning. Ett viktigt uttryck för detta är att riksdagen och regeringen ställer sig bakom målet, vilket regelmässigt sker i samband med behandlingen av budgetpropositionen. Med detta överlämnar jag betänkandet till partiernas företrädare för debatt.

Fru talman! Det är alltid bra med utvärderingar, för att se resultaten och kunna genomföra förändringar. Därför välkomnar Vänsterpartiet även denna utvärdering. Den har lett mig till tankar om de stora frågorna, tankar om demokratins utveckling och dess brister. Utvärderingen har inte skrivits med det syftet, och troligtvis har inte så många som deltar i debatten i dag funderat i de banorna. Den proposition som förelåg före beslutet om Riksbankens ställning 1999 ägnade fyra rader och ett ord åt demokratin. Demokratin hade inte någon större betydelse när beslutet togs - annat sågs vara överordnat. Som medborgare har man svårt att förstå vad som kan vara viktigare än just demokratin, men vi fick en så kallad fristående riksbank - fristående från just demokratin. På s. 16 i utvärderingen kan man läsa: "I en demokrati är det alltid med viss olust man lämnar över makt över politiska beslut som påverkar så gott som alla medborgare till icke folkvalda tjänstemän." Sedan kommer man fram till att det är en olust som medborgarna ska stå ut med. Men det här är faktiskt en kärnfråga - och en märkvärdigt otuggad kärnfråga, en som försvinner i tekniskt prat om antalet ledamöter i direktionen, mandatperiodens längd för de oavsättbara eller utformningen på diagram. Lotta Fogde säger i Dagens Nyheter i maj: "När riksbanksledningen missar inflationsmålet, till priset av högre arbetslöshet och lägre produktion än annars vore möjligt, händer - ingenting. Det är svårt att komma på någon grupp i samhället vid sidan av kungen som åtnjuter samma privilegium. - - - Kungen får man åtminstone kritisera. När Riksbanken får kritik blir det debatt om kritiken." Sedan slutet av 80-talet har den ekonomiska politiken avdemokratiserats. Vi har sett avregleringar, privatiseringar, en minskande offentlig sektor, behov av ökad avsättning för kapitalet med behov av en alltid tillgänglig arbetskraftsreserv. Lägg därtill de tvångströjor som de förtroendevalda har klätt sig i för att tillmötesgå marknaden, överskottsmål, budgettak och en så kallad fristående riksbank - allt för att anpassa oss till EU:s stabilitetspakt. Sedan början av 90-talet har vi haft en för oss ovanligt hög arbetslöshet. Allmänhetens intressen har underordnats marknadens. Ja, då blir det möjligt att frångå målet om full sysselsättning men ändå låtsas som att det inte har hänt. Det är utifrån den historiska tillbakablicken vi också måste se utvecklingen av penningpolitiken. Den ekonomisk-politiska retoriken är naturligtvis fylld av prat om jobb. För de breda folklagren är full sysselsättning fortfarande det som är överordnat. Många människor kanske till och med tror att det är så i politiken. De kanske har missat att en majoritet i riksdagen har beslutat att Riksbanken enligt lag ska ha prisstabilitet som det överordnade målet och att Riksbanken ska vara helt fristående, alltså från de demokratiska politiska besluten. I förarbetena till riksbankslagen står det till och med uttryckt att Riksbanken kan och ska motverka en förbättrad sysselsättning om den menar att denna sysselsättningsökning står i motsättning till den egna bedömningen om jämviktsnivån på arbetslöshet. Vi menar att det här är både samhällsekonomiskt och demokratiskt problematiskt. I utvärderingen uttrycks det dessutom mycket tydligt, vilket inte har gjorts i den politiska debatten, att Riksbanken styrs utifrån en teori om jämviktsarbetslöshet. Det här låter tekniskt, som någonting som experter skruvar och rattar med. Men det är mycket viktigare än så. Utgångspunkten har i stället varit teorier om att det finns en naturlig nivå på arbetslösheten, att inflationen ökar om arbetslösheten sjunker under den nivån. Till priset av hög arbetslöshet försöker man därför hålla inflationen nere. Med andra ord: Arbetsmarknaden betraktas som vilken marknad som helst, där utbud och efterfrågan bestämmer priset på varan. Arbetslösheten blir med ett sådant synsätt så låg som möjligt om det finns så lite som möjligt som hindrar en marknadsmässig prissättning. Då kan utbud och efterfrågan mötas på arbetsmarknaden. I en sådan marknadsmodell är det naturligt att fackföreningars krav på goda och kollektivt framförhandlade lönevillkor eller en arbetsrättslagstiftning som skyddar arbetstagare från godtycke utgör stelheter som stör den fria prisbildningen och därmed höjer nivån på jämviktsarbetslösheten. Om man beskriver arbetsmarknad på det sättet landar man bekvämt i en politik som sticker rakt högerut. Den ekonomiska politikens uppgift blir i det perspektivet att släppa fram de fria marknadskrafterna. Efterfrågan på arbetskraft eller fördelningen mellan vinster och löner får inte någon vikt i en sådan beskrivning. Det är uppenbart för de flesta att det här är ett fundamentalt politiskt ställningstagande om hur samhället ska organiseras. Arbetslösheten är inte vilket marknadsproblem som helst. Människor som går eller inte går till jobbet en vanlig dag är inte varor som blir kvar eller inte blir kvar på hyllan. Och mellandagsrea på sommarkläder har inte samma effekter på samhället som lönesänkningar eller timanställningar. Dagens penningpolitik utgår från en märklig marknadsliberal världsbild. Här blir ökad sysselsättning eller lönelyft till grupper som kräver sin rättmätiga del av tillväxten ett problem som Riksbanken måste ta tag i. Och i stället för stimulanser i ekonomin som kan öka efterfrågan på arbete, som till exempel Vänsterpartiets förslag om byggande av hyresrätter eller satsningar på järnvägar eller välfärd, är fokus på det man kallar arbetsmarknadens funktionssätt. Lösningarna blir fler visstidsanställningar, sänkta ersättningsnivåer i a-kassan och press nedåt på lönerna. Det är mumma för högern, men socialdemokraterna borde stå för något annat. Riksbanken har varit dålig på att uppnå sitt eget inflationsmål. Målet har systematiskt och långvarigt underskridits, vilket enligt utvärdering har lett till såväl onödigt hög arbetslöshet som produktionsbortfall. Även om man skulle acceptera synsättet att det finns en jämviktsarbetslöshet som inte penningpolitiken kan bidra till att rubba bör man kunna se att arbetslöshet på kort sikt också får långsiktiga effekter, till exempel i och med att människor förlorar kompetens och kanske inte kan komma tillbaka till arbetsmarknaden när arbetslösheten kommit ned till sin så kallade korrekta nivå. Det är katastrofalt både för individen och för samhället, för alla vill vara behövda. I utvärderingen lyser dessutom samhälleliga maktförhållanden helt med sin frånvaro. Men penningpolitik kan inte särskiljas från en samhällspolitisk debatt. Därför är det inte heller en slump att husprisernas inflytande på inflationsbedömningen blir föremål för väsentligt större diskussioner än arbetslösheten. Det torde ha samband med vilka samhällsskikt som först och starkast påverkas av förändrade huspriser respektive hög arbetslöshet. Den penningpolitiska debatten har präglats av en syn på inflation som nästan gett intryck av att det är en katastrof som diskuteras. Allt över 2 procent ±1 procent är en stor olycka. Men är detta rimligt? Tillväxtforskningen yttrar sig genom regressionsanalyser där många signifikanta effekter testas på tillväxttakten. Där går det förstås att hitta studier som pekar på ett positivt samband mellan låg inflation och högre tillväxt. Men det finns samtidigt gott om empiriska studier som visar på helt andra resultat. I den stora EMU-utredningen konstaterade man att den "empiriska forskningen om de samhällsekonomiska kostnaderna av inflation finner i allmänhet att de är relativt små vid en måttlig inflationstakt - under 10 procent". Flera andra studier pekar i samma riktning. Handelsbankens Mats Kinnwall konstaterar för finansutskottet att i ett urval av 18 OECD-länder sedan 1992, i nästan den största undersökning som har gjorts, har det funnits ett starkt signifikant positivt samband mellan genomsnittlig inflation och genomsnittlig tillväxt. Siffror från Världsbanken visar ungefär samma sak. Den högsta genomsnittliga tillväxten finns i gruppen med en inflationstakt på mellan 4,6 och 7,5 procent, följt av en grupp med högre inflationstakt. Därefter kommer länder med lägre inflation. Jag misstänker att jag kan få den där typen av tröttsamma på gränsen till infantila motargument som att Vänsterpartiet vill elda på inflationsbrasan och det ena med det andra. Men nej, vi påstår inte att hög eller volatil inflationstakt är eftersträvansvärt. I stället manar vi med dessa konstateranden till ett ifrågasättande av fokuseringen på en mycket låg inflationstakt som en viktig målvariabel för den ekonomiska politiken. Vi menar att de samhällsekonomiska följderna av penningpolitiken i första hand är intressanta om man tittar på bredare samhällsekonomiska effekter och då särskilt följderna för arbetsmarknaden. Penningpolitiken kan självklart inte enskilt lösa problemen med hög arbetslöshet. Men precis som utvärderingen visar bidrar den till att tusentals arbetstillfällen missas och framför allt att fokus i den ekonomiska politiken flyttas från efterfrågan på arbete till arbetsgivarnas krav på att arbetstagarna ska vara flexibla, underdåniga och inte ställa för höga lönekrav. Majoriteten i utskottet väljer att kritisera Riksbanken för att den har bidragit till högre arbetslöshet, och de kräver ökad flexibilitet. De vill också utveckla uppföljningen och ansvarsutkrävandet av Riksbanken, vilket i sig är bra, men de väljer ändå inte att ändra i riksbankslagen. Även fortsättningsvis blir kungen och riksbanksdirektionen de enda oavsättbara i vårt land. Även fortsättningsvis kommer vi att styras av en penningpolitik som styrs av tjänstemän. Även fortsättningsvis kommer prisstabilitet att vara överordnat full sysselsättning. Ja, det kanske till och med ska motverka full sysselsättning. Majoriteten vill debattera penningpolitiken i större utsträckning, och det är bra. Men vem ska vara mottagare? Enligt riksbankslagen får de inte ta emot instruktioner i direktionen när de fullgör penningpolitiska uppgifter. Majoriteten anser också att regeringen ska fortsätta att avhålla sig från att delta i den penningpolitiska debatten. På så sätt kan en regering fortsätta att ducka för att diskutera viktiga delar av sin ekonomiska politik. Och omvänt kan vi hamna i den märkliga situationen att en regering inte skulle kunna gå i polemik mot en politik som strider mot den egna. Till sist, fru talman: Det nuvarande systemet skapar en benägenhet att exempelvis peka ut breda samhällsskikts löneökningar som ett problem medan de samhällsekonomiska effekterna av vidgade klyftor och en formidabel inkomst- och förmögenhetsutveckling för de allra rikaste förbigås med ointresse. I och med den nuvarande riksbanksregimen förpassas viktiga politiska ställningstaganden till en debatt som förmodas vara icke-politisk och från vilken medborgarna förväntas hålla sig undan. Det undergräver det demokratiska systemet mer allmänt. Därför, fru talman, anser Vänsterpartiet fortfarande att penningpolitiken är politisk och ska styras av de folkvalda, för det handlar trots allt om demokratin. Jag yrkar bifall till vår reservation.

Fru talman! Bakgrunden till dagens betänkande är, som Lars Elinderson redovisade inledningsvis, en omfattande utvärdering gjord av de två internationellt erkända professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin. De har utvärderat den svenska penningpolitiken mellan åren 1995 och 2005. Det är värt att understryka vad de två professorerna skriver, nämligen att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Låt oss vara stolta över dessa berömmande ord och också tacka alla dem som arbetat i Riksbanken under dessa år för deras insatser. I dag kommer vi att fatta ett mycket viktigt beslut. Det handlar om människors jobb, boende och privatekonomi. En penningpolitik som leder till hög inflation och stora produktionssvängningar slår rakt in i människors plånböcker. Den straffar den som sparar och investerar, premierar den som lånar, gör den rike rikare och drabbar dem med små marginaler hårt. Därför är en sund och stabil penningpolitik tillsammans med ordning och reda i statsfinanserna två fundamentala hörnstenar i ett anständigt samhälle. Därför är också lättsinne på detta område så förödande. Mot denna bakgrund är jag som finansutskottets ordförande oerhört glad åt den breda partipolitiska enighet som finns bakom detta betänkande. Jag vill rikta ett tack till mina utskottskolleger för ett konstruktivt och gott samarbete i framväxten av det betänkande som vi nu ska ta ställning till. Tack vare detta samarbete kan vi nu visa upp en imponerande politisk bredd kring ramverket för den svenska penningpolitiken bestående av sex av riksdagens sju partier. Det är 94 procent av mandaten i kammaren. Sex av sju partier slår fast tre viktiga principer i dagens beslut: 1. Riksdagen markerar vikten av en oberoende och självständig riksbank. 2. Riksdagen uttrycker sitt tydliga stöd för det nuvarande inflationsmålet och inflationsmålets nivå på 2 procent ±1 procentenhet. 3. Riksdagen stryker under vikten av att riksdagen och finansutskottet tar ett större ansvar för att följa upp och utvärdera den förda penningpolitiken. Så här tydlig och bred var inte uppslutningen 1998 när nuvarande ramverk antogs. Då var det fem partier bakom den nya ordningen, och det var inte alls samma helhjärtade uppslutning. Det betänkande vi har i handen och det beslut vi i dag kommer att fatta är därför av stor betydelse för stabiliteten i den svenska penningpolitiken. I det svenska politiska systemet finns också en god tradition av att samla oss till breda överenskommelser om viktiga grundläggande frågor för Sverige. Det kan gälla grundlagsförändringar, pensionsuppgörelser, stora delar av utrikespolitiken, EU:s grundläggande regelverk, budgetlagen och som nu det penningpolitiska ramverket. Det är goda exempel i denna tradition. Fru talman! Det ifrågasätts ibland, inte minst av politiska krafter ute till vänster, om det är bra för jobben och demokratin med en självständig riksbank. Till detta vill jag ge två svar, ett principiellt och ett ekonomiskt. Först tar jag det principiella argumentet. Det är inte odemokratiskt om vi här i riksdagen fattar ett demokratiskt beslut om att delegera den dagliga skötseln av exempelvis penningpolitiken till ett annat organ. Vi gör på ett liknande sätt i statlig förvaltning, där myndigheter och styrelser får ett ganska stort utrymme att inom givna ramar sköta det dagliga arbetet, eftersom vi vet att verksamheten då bättre uppnår sitt syfte. Hela vårt rättsväsende är också uppbyggt på det sättet. Riksdag och regering lägger sig inte i de enskilda domsluten men däremot lagarna som styr domstolens arbete. Låt oss ta ett annat exempel. Förbundskaptenen för det svenska fotbollslandslaget, Lars Lagerbäck, har det direkta och ensamma ansvaret för lagets träning, uttagning av vilka spelare som ska spela och den taktiska uppläggningen av matcherna. Ägaren till laget, i det här fallet Svenska Fotbollförbundet, utser förbundskaptenen och ger riktlinjer för arbetet. Men alla vet att svenska landslaget inte skulle fungera särskilt bra om Svenska Fotbollförbundets styrelse skulle lägga sig i uttagningen av laget och det taktiska spelet i de enskilda matcherna. Coachen har ansvaret tills hans kontrakt går ut eller tills han avgår. Jag vet inte om Vänsterpartiet exempelvis anser att det är odemokratiskt av Svenska Fotbollförbundet att ge Lars Lagerbäck det här ensamma ansvaret eller om man överväger att ringa Lars-Åke Lagrell, Fotbollförbundets ordförande, och skälla ut honom för odemokratiska metoder. Samtidigt som landslaget spelar sina matcher pågår en bred debatt om landslaget har rätt spelare och använder rätt taktik. Motsvarande roll i penningpolitiken har riksdagen, och denna roll har vi nyttjat för lite, och vi måste utveckla den. En självständig riksbank kräver en livlig penningpolitisk debatt, uppföljning och utvärdering, dels för att debatten i sig breddar samhällsengagemanget i dessa viktiga frågor, dels för att det tvingar Riksbanken att vässa sin analys, argumentation och pedagogik. Det mår både Riksbanken och Sverige bra av. I dagens betänkande poängteras vikten av att riksdagen och finansutskottet utvecklar sin roll i utvärderings- och uppföljningsarbetet. Det gäller exempelvis våra utfrågningar och våra årliga utvärderingar. Dessutom trycker vi på den viktiga roll som riksbanksfullmäktige har, både när det gäller processen att utse direktionsmedlemmar och att kontrollera Riksbanken. Det ekonomiska skälet till en självständig riksbank är att den har varit framgångsrik. Det visar professorernas utvärdering tydligt. Inflationen har sjunkit ned till en stabil och låg nivå liksom inflationsförväntningarna, och svängningarna i produktionen har minskat. Allt detta leder till fler jobb, mer investeringar och en bättre fördelningspolitik. Vårt nya penningpolitiska ramverk är därför en viktig delförklaring till de ekonomiska framgångar Sverige upplevt under 1990-talets slut och på 2000-talet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att penningpolitiken långsiktigt inte kan lösa problemet med hög arbetslöshet och utanförskap. För att komma ned till den låga arbetslöshet vi hade på 1980-talet krävs att spelreglerna för svensk ekonomi förändras, exempelvis när det gäller företagsklimat, skattepolitik och arbetsmarknadens funktionssätt. Riksbanken kan gasa och bromsa i ett rådande väglag, men om inte vägen rustas upp och rensas från sådant som begränsar framkomligheten, ja, då kan aldrig Riksbanken trycka så hårt på gasen som kanske vore önskvärt för exempelvis jobbens skull. Riksbanken har således bara en del av ansvaret för den ekonomiska utvecklingen. Regering och riksdag har ansvar för att göra vägen så rak och framkomlig som möjligt, så att farten kan hållas på en jämn och hög nivå. I rapporten konstaterar vi också att inflationen under senare år konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen lägre än annars. Detta beror enligt utvärderarna på att Riksbanken underskattat produktivitetsutvecklingen. Den underskattningen var i och för sig inte Riksbanken ensam om. Alla andra gjorde liknande underskattningar. På grund av globaliseringen och den tekniska utvecklingen steg produktiviteten snabbare än vad någon riktigt insåg. Riksbanken har också erkänt att med facit i hand hade räntan under en viss tid kunnat vara något lägre. Vad kan vi dra för lärdom av detta? För det första att penningpolitik inte är någon exakt vetenskap eftersom det handlar om att bedöma framtiden, ibland utifrån ett statistiskt svårtolkat material. För det andra måste Riksbanken, trots svårigheterna, utveckla sina prognosmetoder och sin analysförmåga av vad som sker i den reala ekonomin. Här har Riksbanken redan påbörjat ett arbete, och finansutskottets roll är att följa upp hur det arbetet fortskrider. Fru talman! Jag sade att sex av sju partier i riksdagen står bakom dagens betänkande. Vänsterpartiet är det parti som utmärker sig. Man skriver i sin motion att den nuvarande svenska penningpolitiska modellen är ett "institutionellt uttryck för en nyliberal grundsyn" och att den har till syfte att "minska de folkvaldas möjligheter att föra en ekonomisk politik för full sysselsättning" och samtidigt bidrar till att försvaga löntagarnas positioner på arbetsmarknaden. Det är starka ord. Retoriken är så uppskruvad att man kan läsa den vänsterpartistiska svordomen "nyliberal" hela fem gånger i motionen. Jämför man Vänsterpartiets motstånd mot vår penningpolitiska regim i Sverige i dag med den argumentation som partiet hade i slutet av 1990-talet så ser man att utvecklingen har gått åt det hållet att Vänsterpartiet rör sig allt längre ut i den politiska periferin. Samtidigt säger sig partiet vilja ingå i en regering tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna, de som står för den här så kallade nyliberala grundsynen och vill försvaga löntagarnas positioner på arbetsmarknaden, enligt er egen retorik. Hur får ni ihop detta, Ulla Andersson? Ni är svaret skyldiga i denna debatt. Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till förslaget finansutskottets betänkande FiU27 i sin helhet.

Fru talman! Jag ska återigen börja med att citera. "I en demokrati är det alltid med viss olust man lämnar över makt över politiska beslut som påverkar så gott som alla medborgare till icke folkvalda tjänstemän." Det här står Stefan Attefall och jämför med en fotbollsmatch. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag kan konstatera att den demokratisyn som detta präglas av gör mig väldigt orolig. Sedan kommer Stefan Attefall även in på att han vill föra en livlig debatt om Riksbanken och penningpolitiken. Penningpolitiken är precis som jag sade: Den påverkar varenda människa genom det instrument som den faktiskt är. Den är en viktigt verktyg i den ekonomiska politiken. Om man då har en regering som säger sig verka för full sysselsättning, och om då Riksbanken anser att det här motverkar prisstabiliteten, har vi alltså ett verktyg som gör tvärtom mot vad det andra gör, alltså motverkar de folkvaldas beslut. Om väljarna på något sätt ska kunna påverka fullt ut, hur ser då Stefan Attefall på det här problemet? Det är till och med inskrivet i den lagstiftning som du här står och försvarar. Sedan säger du att det här är ett demokratiskt beslut. Ja, visst kan man fatta demokratiska beslut om sådant som är odemokratiskt. Det är fullt möjligt, och det har vi nog gjort även tidigare, tyvärr. Vi har fört över en mängd lagändringar till en högre institutionell nivå. Sedan frågar Stefan Attefall mig hur jag ser på det här med arbetstagarna och om det här försvagar arbetstagarnas ställning. Ja, jag tycker att det är mycket tydligt. Tittar vi till exempel på den senaste lönerörelsen så har Riksbanken hotat med högre ränta i och med att löneökningarna förväntas bli högre än vad Riksbanken tycker att de ska vara. Är inte det då ett hot mot arbetstagarna, som får ytterligare en part att förhandla med? Inflationspiskan viner, men Riksbanken är ju inte förhandlingsbar. Det är däremot deras mottagare i lönerörelsen i övrigt.

Fru talman! Syftet med min jämförelse med en fotbollsmatch och fotbollslandslaget var att visa att det är ganska vanligt i vårt samhälle att vi lägger över ansvar på olika aktörer och organ som sköter verksamhet under vissa givna förutsättningar. Jag nämnde också rättsväsendet. Om Ulla Andersson inte gillar fotboll så kan vi ta rättsväsendet i stället. Vi stiftar lagar, men vi låter domstolarna tolka lagarna och göra det oberoende. Det innebär en delegation av att leva upp till lagstiftningen och se till att människorna i Sverige följer svenska lagar. Det innebär inte att vi tycker att det är oviktiga beslut. Tvärtom - det är oerhört viktiga beslut som fattas. Men vi överlämnar dem till domstolar, inte folkvalda politiker, därför att vi tror att rättsstatens principer bättre upprätthålls med den ordningen. Det är samma princip bakom detta. Sedan måste man inse en sak. Vad är Riksbankens roll? Jo, den är som jag sade: Den innebär att gasa och bromsa i rådande väglag. Men Ulla Anderssons och min uppgift här i riksdagen är att se till att vägen blir så rak och bra som möjligt så att Riksbanken kan gasa eller kan släppa bromsen. Då kan vi också ha både högre löneökningar, fler människor i arbete och liknande saker. Det är att inte smita undan från det ansvar vi har här i riksdagen att inse vad Riksbanken har för roll och vad riksdagen har för roll. Det intressanta med Ulla Andersson är att hon bedriver en politik som kommer att leda till högre inflation, och högre inflation leder alltid till att sparare och investerare missgynnas medan låntagare gynnas. Människor med små marginaler hamnar alltid i kläm i ett sådant samhälle. Det visar all erfarenhet. Det är beklämmande att Vänsterpartiet försvarar en sådan ordning.

Fru talman! Jag måste säga att jag tycker det är en tråkig utveckling i Kristdemokraterna som tidigare åtminstone var oeniga i den här frågan. Nu verkar de helt stå bakom den rigida ordning som finns. Stefan Attefall säger att jag skyller ifrån mig. Jag anser att vi bör ta det ansvar vi faktiskt har. Jag anser inte att vi ska lägga det ansvar som vi folkvalda har på oavsättbara tjänstemän. De är alltså helt oavsättbara och ska inte ta emot instruktioner från de folkvalda. Det är en odemokratisk ordning, och det är också ett sätt för de folkvalda att inte ta det ansvar de är satta att ta. Politiken formas ju i en konflikt. Det är en samhällelig rörelse. Vi har olika ingångar till hur vi vill lösa samhällets problem, och det bör även kunna påverka penningpolitikens utformning. Stefan Attefall kanske inte lyssnade tidigare, men jag redogjorde för ett stort antal forskningsstudier utifrån de utfall som funnits i olika länder. Där visar man att just länder med medelhög inflation haft bättre tillväxtmöjligheter än till exempel Sverige som haft låg inflation. Jag tycker att också det är värt att fundera över. Min ingång i det hela är utifrån demokratin och den syn vi fått när arbetsmarknadens funktionssätt hela tiden är i fokus. Stefan Attefall jämför det med vägbanan och att vi ska rensa den från sådant som stör. I Stefan Attefalls politik ingår att sänka a-kassenivåer och öka antalet visstidsanställningar. Är det sådant som stör arbetsmarknadens funktionssätt? Vad anser Stefan Attefall att vi ska rensa bort? Om man läser de penningpolitiska rapporterna eller Konjunkturinstitutets rapporter ser man att det är just sådana problem som stör arbetsmarknadens funktionssätt. Eller hur? Jag tycker att det här är en politisk fråga som de förtroendevalda i riksdagen ska ha inflytande över. Det är tråkigt att Stefan Attefall inte tycker det.

Fru talman! Den kraftiga kritiken mot det penningpolitiska ramverk som vi har, och som gör att Ulla Andersson använder så starka uttryck som att det försvagar löntagarnas position och bidrar till högre arbetslöshet, skulle Ulla Andersson alltså förena med ett samarbete med partier som också står för det synsätt som jag här redovisat gällande det penningpolitiska ramverket. Det blir nog lite svårt att få ihop dessa två saker. Det handlar helt enkelt om att ha en tydlig uppdelning mellan vad som sköts på olika områden i vårt samhälle. Rättsväsendet fungerar bättre om domare oavhängigt tolkar lagen och utfärdar de domar som ska utfärdas. Politikerna lägger sig inte i detta. Varför? Jo, för att vi på så sätt får ett bättre rättssamhälle med tydligare regler för hur det ska fungera. Vi gör en bodelning mellan vad de politiska besluten ska omfatta och inte omfatta. Så är det också med penningpolitiken. Det innebär dock inte att riksdagen inte spelar en viktig roll för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen. Jag är övertygad om att ju bättre vi får ramverket för finanspolitiken att fungera, alltså arbetsmarknadens funktionssätt - vi kan diskutera vad exakt det ska innehålla; det kan vi ha olika politiska uppfattningar om - desto högre tillväxt och sysselsättning kan vi ha och desto högre reallöneökningar kan vi tillåta oss. Men om ekonomin inte fungerar ger det en bromsande effekt på jobben och även på löneökningarna. Att tro att man bara kan gasa med hjälp av Riksbanken och strunta i det finanspolitiska ramverket är att vara naiv. Vi vet också att om vi låter inflationen gå upp kan den lätt skena i väg, vilket slår mot de svagare grupperna i vårt samhälle. Den rike klarar sig alltid. Den som lånar gynnas i ett sådant samhälle, medan den som sparar och investerar missgynnas. Ett sådant samhälle vill inte jag ha.

Fru talman! I april 2005 fattade riksdagens finansutskott efter förslag från dess dåvarande socialdemokratiske ordförande Arne Kjörnsberg beslut om att genomföra en extern och oberoende utvärdering av penningpolitiken under 1995-2005. Två internationellt välrenommerade utländska professorer fick uppdraget att granska om Riksbankens mål är rätt utformat och om penningpolitiken uppfyllt inflationsmålet samt lämna förslag till att Riksbanken bättre kan fullfölja sitt uppdrag i olika hänseenden. Även om utvärderarna inte hade till uppgift att se över själva grundbulten i den penningpolitiska regimen, nämligen Riksbankens oberoende och självständighet, finns det skäl att inledningsvis säga något om den saken. Det råder i dag bred enighet världen över om att penningpolitiken bäst hanteras av en oberoende och självständig centralbank som hämtar sitt mandat från ett folkvalt parlament. I Sverige väljer följdriktigt folket riksdagen som väljer riksbanksfullmäktige som väljer riksbanksdirektion som i sin tur bestämmer räntan. Så ser delegeringskedjan ut. Riksbanken är en myndighet underställd riksdagen. Av detta följer en uppenbar parallell. De flesta myndigheter i vårt land är underställda regeringen som utses av en statsminister som väljs av riksdagen som väljs av folket. Regeringen får inte intervenera i de enskilda ärendena vid dess underlydande myndigheter. Lika lite får riksdagen styra de enskilda penningpolitiska besluten. Det följer av grundlagen i regeringsformen i båda fallen. Den ordningen har vi socialdemokrater varit med om att införa, och den står vi bakom. Ett sådant arrangemang ställer emellertid stora krav på öppenhet och granskning av den institution som anförtrotts uppgiften att fatta ett så avgörande myndighetsbeslut som räntebeslutet är. Räntan är, som alla vet, avgörande för såväl enskildas ekonomi som för hela samhällsekonomin. Den offentliga debatten om penningpolitik får inte föras uteslutande av experter och sakkunniga. I slutändan är det bedömningar gjorda av enskilda individer med olika erfarenheter, kunskaper och värderingar i form av Riksbankens direktion som sätter räntan, inte datorer fullmatade med avancerade kalkylprogram. Riksdagen är det naturliga forumet för debatt och granskning av penningpolitiken. Det är svenska folkets valda företrädares skyldighet att aktivt debattera, granska och utvärdera samtliga politikområden, så även penningpolitiken. Det kommer också att ske än tydligare framöver. Det kommer i dag beslut om att riksdagens och finansutskottets granskning och utvärdering av Riksbanken och penningpolitiken ska förstärkas och tydliggöras. Att se tillbaka, utvärdera och lära av framgångar och misstag måste även ske i penningpolitiken. De två oberoende utvärderarnas allmänna omdöme är att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Utvecklingen har enligt utvärderarna främjats av en bra styrning av landet och en regeringspolitik inriktad på en ansvarsfull finanspolitik, finansiell stabilitet och en ökning av produktiviteten. Vi delar den uppfattningen. Samtidigt noterar finansutskottet att inflationen konsekvent underskridit inflationsmålet under senare år, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktiviteten lägre än vad den annars skulle ha varit. Det är ett viktigt konstaterande. Riksdagen kommer i dag att ge rätt till dem som kritiserade Riksbanken för några år sedan. Riksbanken misslyckades med sin fundamentala uppgift, att bedöma inflationens utveckling och därmed sätta räntan på rätt nivå. Det bidrog till högre arbetslöshet. Finansutskottet noterar samtidigt med tillfredsställelse att Riksbanken tagit lärdom av dessa år och nu bygger ut sin förmåga att bedöma den reala ekonomins utveckling. Det råder bred enighet i det svenska samhället om att det nuvarande inflationsmålet är väl avvägt och definierat. Finansutskottet anser dessutom att den nuvarande ordningen med ett av Riksbanken fastställt inflationsmål som riksdag och regering ställer sig bakom fungerar väl. Någon ändring på den punkten är inte nödvändig. Ett annat viktigt beslut som riksdagen i dag kommer att fatta är att den svenska penningpolitiken bör bedrivas på ett flexibelt sätt, det vill säga att politiken bör inriktas på att stabilisera såväl inflations- som sysselsättnings- och produktionsutvecklingen. Finansutskottet konstaterar att Riksbanken redan tagit steg i den riktningen men bör ytterligare tydliggöra sin penningpolitiska strategi och utveckla beskrivningen av vad flexibiliteten innebär. Likaså bör Riksbanken tydligt ange och diskutera om och varför till exempel husprisutvecklingen påverkat direktionens bedömning av inflationen. Tillgångspriser ska inte utgöra självständiga mål för penningpolitiken. Fru talman! LO-ekonomen Gösta Rehn myntade uttrycket "Vi måste hata inflationen". Bakom detta märgfyllda citat finns insikten om att hög inflation gröper ur vanliga löntagares köpkraft, omfördelar resurser från dem som inte har till dem som har fasta tillgångar och dessutom driver upp räntan, så att investeringar hämmas. Gösta Rehn hade varit nöjd med det senaste decenniets inflationsutveckling. Hans efterträdare som LO-ekonom, Per-Olof Edin, gjorde en banbrytande insats då han under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet lyckades övertyga den samlade fackföreningsrörelsen om att lönebildningen måste stå i samklang med vad samhällsekonomin och den internationella konkurrenskraften tillåter. Som inga andra har svensk fackföreningsrörelse bidragit till att knäcka inflationen i vårt land. Detta tillsammans med en stark finanspolitik har gjort jobbet lättare för Riksbanken. Löntagarna har följdriktigt under det senaste decenniet fått reallöneökningar. Det är för tidigt att summera årets avtalsrörelse. Riksbanken kan emellertid alltjämt förlita sig på en ansvarsfull fackföreningsrörelse. Det framgår av de avtal som hittills har slutits på arbetsmarknaden. Det är inte de lågavlönade kvinnornas rättmätiga krav på högre löner som äventyrar inflationsmålet. Nu ankommer det på arbetsgivarna att hålla emot den lokala löneglidningen. Inte minst måste de sifferlösa avtalen i tjänstemannasektorn rymmas inom de samhällsekonomiska ramarna. Samtidigt kan vi konstatera att finanspolitiken har lagts om sedan valet förra året. Stora ofinansierade skattesänkningar eldar på i högkonjunkturen, skattesänkningar som till avgörande del hamnar hos redan högavlönade och förmögna. Det skapar spänningar i samhället och kommer att bidra till högre räntor. Finanspolitikens utformning och dess inverkan på penningpolitikens utformning har vi olika uppfattningar om här i riksdagen. Men om spelreglerna, ramarna och den penningpolitiska regimen råder bred politisk enighet. Det är bra för Sverige att riksdagen från tid till annan kan visa stor samsyn i för nationen avgörande frågor. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 27. I detta anförande instämde Agneta Gille, Hans Hoff, Sonia Karlsson, Tommy Ternemar och Christina Zedell (alla s).

Fru talman! När beslutet om en fristående riksbank fattades här 1999 deltog ingen socialdemokrat från finansutskottet, för frågan var en särskiljande faktor i det socialdemokratiska partiet. I finansutskottet sade du, Pär Nuder, att penningpolitik inte är något hokuspokus, utan just politik. Jag tycker också att det är bra att du har kritiserat Riksbanken för deras missar. En ytterligare sak som är bra med Socialdemokraterna är att ni har samma övergripande ekonomisk-politiska mål som Vänsterpartiet, nämligen full sysselsättning. Men den här utvärderingen borde ställa till vissa problem för er. Den visar att människor har drabbats av arbetslöshet, eftersom inflationsmålet ständigt har underskridits. Den visar att Riksbanken jobbar utifrån en norm om jämviktsarbetslöshet, alltså att det finns någon sorts naturlig arbetslöshet som inte ska rubbas, för att inflationen då ökar. Inflationspiskan blir även en ytterligare part i lönerörelsen, en part som fackföreningsrörelsen inte kan förhandla med. Lågavlönade kvinnor straffas för detta, inte till exempel de enorma vinsterna i företag eller aktieutdelningar. Fokus blir hela tiden på arbetsmarknadens funktionssätt och löneökningar hos arbetarna. Ni har ställt er bakom en riksbankslag som säger att prisstabiliteten ska vara överordnad den fulla sysselsättningen. År 2000 går Riksbanken in och motverkar den förda politiken, vilket vi kan ta del av i Riksbankens protokoll, eftersom de anser att arbetslösheten blir för låg, att detta påverkar inflationen och att de därför måste höja räntan. Det här är ett problem som ni har. Därför vill jag fråga dig, nu när ni håller på att utveckla er politik inom många olika områden, hur diskussionen pågår i ert parti. Kommer ni utifrån det som nu har framkommit att fundera vidare kring att prisstabiliteten ska vara överordnad den fulla sysselsättningen?

Fru talman! Ulla Andersson går väldigt hårt åt den nuvarande penningpolitiska regimen. Och det kan man väl göra när man är i opposition. Jag har med mig en av de 15 budgetpropositioner som vi tillsammans arbetade fram när vi samarbetade och hade en socialdemokratisk regering. Jag vill till riksdagens protokoll läsa in det som Vänsterpartiet då ställde sig bakom, för det var precis samma formuleringar som fanns i alla 15 propositionerna. "Den av riksdagen fastlagda övergripande uppgiften för penningpolitiken är prisstabilitet. Riksbanken bedriver penningpolitiken självständigt. Riksbanken har definierat prisstabilitet som att ökningen av konsumentprisindex skall begränsas till 2 procent med en tolerans på 1 procentenhet uppåt och nedåt. Regeringen stöder penningpolitikens inriktning och står bakom inflationsmålet." Så gjorde även Miljöpartiet och Vänsterpartiet. När vi kommer tillbaka 2010 tror jag att ni också kommer att ställa er bakom det. Jag tar diskussionen om Riksbankens oberoende och självständighet som en parentes. Det intressanta är vem som egentligen ska sätta räntan, Ulla Andersson, om det inte är en oberoende och självständig riksbank som ska göra det. Vad är bäst för den fulla sysselsättning som du och jag är överens om? Är det att vi har ett instruktionsförbud som förbjuder en moderat finansminister att tala om vad han tycker att penningpolitiken ska göra, eller är det att räntan sätts av riksbanksfullmäktige, där det finns en borgerlig majoritet och moderaten Johan Gernandt är ordförande? Analogt med ditt resonemang ska väl räntan sättas av riksbanksfullmäktige, som är demokratiskt valt och hämtar sin majoritet ur den rådande riksdagens majoritet. Det vore intressant om du kunde tänka lite högt om vem som ska sätta räntan och vad som är bäst för den fulla sysselsättningen.

Fru talman! Jag är glad att Pär Nuder uppskattar en penningpolitisk debatt. Jag förstod nästan att han skulle ta med sig även den nådiga luntan. Men du vet precis som jag att det där inte är fullt ut socialdemokratisk politik. Det är inte fullt ut Vänsterpartiets politik, och det är inte fullt ut Miljöpartiets politik. Det är en mix av oss. Vi har fått ta och ge, som man måste göra i ett samarbete. Jag konstaterade att du, Nuder, i ditt inledningsanförande först nämnde huspriserna och därefter arbetslösheten. Jag vet inte om du också påverkas av den normbildning som sker. Jag har också läst en del av det du tidigare har sagt och då konstaterat att du är väldigt inriktad på arbetsmarknadens funktionssätt och inte alls i samma utsträckning på efterfrågan på arbete. Om folket har valt en regering ska man ge den regeringen förtroendet att föra den politik som folket har valt, oavsett vilken partifärg det är. För mig är den frågan inte särskiljande på det sättet, utan det är en demokratisk fråga som jag tycker är avgörande. Man har gjort vissa jämförelser mellan domstolarna och penningpolitiken. Det här blir ungefär som om vi skulle säga till domstolarna: "Ni ska minska brottsligheten. Nu får ni utforma lagar och döma som ni vill." Det är riksdagen som utformar lagstiftningen, men här har vi inte gjort så. Vi har bara sagt att det ska vara prisstabilitet. Sverige är ett av få länder i världen, faktiskt ett av sju, som har överlåtit till Riksbanken att sätta inflationsmålet. Vi är ett unikum på det sättet, och det tycker jag också är rätt odemokratiskt. Det finns goda exempel runt omkring oss att titta vidare på, där det finns en delvis mer flexibel penningpolitik och där den fulla sysselsättningen inte är överordnad prisstabiliteten.

Fru talman! För att ta det sista först börjar jag med inflationsmålet. Vi har ordningen att Riksbanken fastställer inflationsmålet. Sedan ställer sig riksdag och regering bakom det. Jag ser fram emot att Vänsterpartiet om man ogillar inflationsmålet berättar var det ska ligga. På samma sätt tycker jag att Vänsterpartiet har bevisbördan om vem som egentligen ska sätta räntan om det inte är en oberoende direktion, som inte får ta direktiv från en regering. När det gäller huspriserna måste du ha lyssnat dåligt på vad jag sade. Jag sade att huspriserna inte ska få vara ett självständigt mål för penningpolitiken. Målet för penningpolitiken är, enligt den flexibla inflationsregim som vi nu med Riksbanken preciserar, att stabilisera svängningarna i bland annat produktionen, det vill säga också sysselsättningen. Det är en banbrytande signal som riksdagen i dag skickar till Riksbanken att den ska ta hänsyn också till svängningar i produktionen. Jag tror att det här är en parentes. Vi kommer att få ge och ta även nästan gång vi kommer tillsammans i regeringsställning. Jag är ganska övertygad att vid nästa tillfälle vi gör en sådan utvärdering kommer även Vänsterpartiet att sluta upp bakom en självständig och oberoende Riksbank. Vid närmare eftertanke tror jag inte att ni tycker att det är bättre för den fulla sysselsättningen att vi låter den borgerliga majoriteten i riksbanksfullmäktige sätta räntan. Det gagnar inte den sak som jag tror att du och jag har gemensam.

Fru talman! Den svenska penningpolitiken är viktig för oss alla oavsett om vi bor och verkar i Vilhelmina, Stockholm eller Borås. Penningpolitiken har, som jag kommer in på senare, en betydelse för sysselsättningen men fastmer för att skapa långsiktiga förutsättningar för en effektivt fungerande ekonomi och en stabil övergripande ekonomisk utveckling. Begreppet penningpolitik upplevs nog av många människor i vårt samhälle som komplicerat och kanske också svårtillängligt. Just därför, fru talman, är det av central betydelse att den penningpolitiska debatten vitaliseras och breddas i framtiden. I detta arbete är Riksbankens förmåga till fortsatt öppenhet och transparens oerhört viktiga komponenter. Den svenska riksbanken är en av de mest öppna centralbankerna i världen. Det tydliggörs av att den nyligen beslutade att publicera ledamöternas namn i protokollen från de penningpolitiska mötena. Det är en åtgärd som har fått internationellt erkännande. Vi uppmuntrar en fortsättning av denna process. Jag vill också inledningsvis slå fast vikten av att värna riksbanksreformen från år 1999 särskilt med avseende på Riksbankens oberoende och självständighet. Jag känner stort förtroende för den svenska penningpolitiken och för Riksbankens förmåga att hantera densamma. Utvärderingen av den svenska penningpolitiken har gjorts som ett led i finansutskottets arbete med utvärdering och uppföljning av Riksbankens arbete och omfattar, som tidigare sagts, åren 1995-2005. Utvärderingen koncentrerades kring ett antal frågeställningar. Är Riksbankens övergripande mål rätt utformat? Är inflationsmålet rätt utformat? Har Riksbanken en effektiv och ändamålsenlig kommunikation med omvärlden? Har man rätt verktyg för att nå inflationsmålet? Två oberoende forskare och professorer - Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin - fick uppdraget. I november förra året fick vi och alla andra ta del av resultatet. En bred remissomgång, seminarier och utfrågningar ligger till grund för det betänkande vi debatterar här i dag. Rekommendationer till förändringar handlade bland annat om vikten av att förtydliga att tillgångspriser inte är ett självständigt mål för penningpolitiken. Riksbanken bör lämna information om den framtida räntebanan, och inflationsmålets nivå bör inte ändras. Dialogen mellan riksdagen och Riksbanken bör förbättras. Tiden för finansutskottets utfrågning av riksbankschefen med anledning av inflationsrapporten bör läggas senare än i dag. Man slår också fast att riksdagen, och inte minst denna plenisal, är en viktig plats för offentliga debatter om penningpolitiken. Man ansåg också bland annat att presumtiva direktionsmedlemmar borde framträda i utfrågningar i riksdagen innan de utsågs. Utskottet delar många av uppfattningarna som redovisades av Giavazzi och Mishkin. Det gäller inte minst omdömet att den svenska penningpolitiken och Riksbanken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Vi avvisar dock förslaget om en minskning av antalet ledamöter i direktionen. Vi avvisar också förslaget om minskning av den karenstid som finns för avgångna ledamöter från tolv månader till nio månader eftersom bärande skäl för en sådan förändring inte har presenterats. Vi delar uppfattningen att inflationen de senaste åren konsekvent har underskridit inflationsmålet på 2 procent, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen varit lägre än vad den annars skulle ha varit. I den processen har Riksbankens bedömningar haft en betydelse. Dessa prognoser delades dock av de flesta andra bedömare, fru talman, vilket är viktigt att framhålla. Det är bra att man arbetar med en tydligare organisation och ledning inom Riksbanken. Organisationsförändringarna måste dock ske i enlighet med regeringsformens och riksbankslagens regler och intentioner. Förslag som går längre måste givetvis underställas nödvändiga förändringar i gällande lag och författning. Debatten om den svenska penningpolitiken ska i ännu högre grad föras i riksdagen i framtiden. Riksdagens roll som utvärderare av penningpolitiken och granskare av det uppdrag som delegerats till Riksbanken bör stärkas. Riksdagens dialog med riksbanksfullmäktige bör också stärkas. Fru talman! Erfarenheten av att anlita extern expertis för granskning av penningpolitiken har varit mycket positiv. Vi kommer med all säkerhet att förfara så även i framtiden. Utskottet betonar att det nuvarande inflationsmålets nivå på 2 procent med plus minus en procentenhet som toleransintervall har fungerat bra. Vi betonar också vikten av en bred samsyn om inflationsmålets utformning och att den nuvarande ordningen i Riksbanken med att såväl inflationsmål som nivån på målet anges fungerar väl. Fru talman! Det är positivt att Riksbanken numera publicerar sin egen prognos över reporäntans utveckling de kommande tre åren. Jag tror inte att det har någon negativ påverkan på förtroendet för penningpolitiken. Fru talman! Sex partier står bakom betänkandet. Det är ett bra betänkande. Det är ett betänkande som är väl underbyggt. Jag vill avslutningsvis med glädje yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag tror nog att finansutskottet borde tacka mig för att vi får debattera penningpolitik i dag. Det verkar annars vara en ganska dålig debatt, eftersom alla står och säger ungefär samma sak, eller hur? Jag har några frågor här. I era anföranden talar ni väldigt mycket om ansvarsutkrävande och att vi måste stärka utfrågningarna av Riksbanken. Jag minns också när vice ordförande i riksbanksfullmäktige Leif Pagrotsky fick frågan av mig i finansutskottet om hur deras kontroll av direktionens arbete såg ut. Han skrattade och sade: Vad är det vi ska kontrollera när vi inte får ha åsikter om penningpolitiken? Problematikens kärna finns lite grann där. Vi ska utkräva ansvar. Ledamöterna är icke avsättningsbara, vilket man brukar vara i en demokrati. Ansvarsutkrävandet är en grund i svensk representativ demokrati. I detta forum med penningpolitiken och den regim vi har valt fungerar inte det, eftersom ledamöterna är icke avsättningsbara. Jag vet att Moderaterna gillar monarkin. Men någon grundläggande demokratisk faktor borde även ni ha funderat på i detta. Det är nu bara kungen och direktionen i Riksbanken som inte går att avsätta. Jag skulle gärna vilja ha några synpunkter på det från Ulf Sjösten. Jag förstår att Moderaterna gillar det här. Ni är för expertstyre. Ni tycker inte att folkvalda ska ha så stort inflytande, utan experter vet oftast bättre. Därför ska de också fatta beslut i frågor som även är avgörande för människors livsförutsättningar. När man tittar i den penningpolitiska rapporterna ser man att de lösningar som finns där för att hålla inflationen nere är just lösningar som Moderaterna gillar. De går högre upp; det är alltså sådant som inte ska störa arbetsmarknadens funktionssätt. Därför är era lösningar också ett svar på det här, med sänkta nivåer i a-kassan och ökat antal visstidsanställningar till exempel. Jag har alltså full förståelse för att ni gillar det här. Däremot har jag mindre förståelse för Socialdemokraterna ställningstagande.

Fru talman! Den ordning som antogs 1999 har tjänat Sverige mycket väl. Vi har haft en låg inflation, vi har haft en bra ekonomisk utveckling och vi har haft en god utveckling på arbetsmarknaden. Det är vi fullständigt eniga om här i kammaren - sex partier. När det gäller Riksbankens roll är just självständigheten och oberoendet en grundläggande del av Riksbankens uppdrag och dess förmåga att fungera som den självständiga part som anger de penningpolitiska målen. Det är så vi har avsett att det ska vara. Självständigheten och oberoendet är grundläggande för den här politiken. Det framgår tydligt att Ulla Andersson och Vänsterpartiet är emot det här. Men frågan är: Vad är alternativet? Var ska inflationsmålet ligga om ni själva ska ange detta? Ulla Andersson har fått frågan tidigare, och jag tycker att det är dags att avge ett svar nu. Var bör inflationsmålet ligga enligt Vänsterpartiet? Jag vill gärna ha ett svar på det.

Fru talman! Ni säger att den här regimen har tjänat Sverige väl. Jag säger inte att Riksbanken inte har gjort ett fullgott jobb. Men det finns grundläggande problem. Det här ska vara en av de riksbanker som fungerar bäst i världen, och ändå konstaterar även ni i utvärderingen att detta har lett till att vi har missat tusentals arbetstillfällen. Då funderar man på hur det ser ut runt omkring i världen. Det är konstigt att inte ni ser det här som ett problem. Det är en katastrof för varje individ som har missat ett arbetstillfälle på grund av detta. Jag tycker att det grundläggande problemet i hela resonemanget är att ni avsäger er ert eget ansvar för politiken. Penningpolitiken är politik, som vi här helt överlåter till oavsättbara tjänstemän. Ni frågar: Vad är alternativet? På vilken nivå ska inflationsmålet ligga? Det beror väl på hur det ser ut i samhället i stort. Om vi har en hög arbetslöshet så måste vi kanske göra insatser som kräver ett annat inflationsmål än det vi hade fem år tidigare. Det är väl så att verktygen har förändrats beroende på vilken situation i samhället vi har. Det beror på hur maktförhållandena på arbetsmarknaden ser ut, till exempel. Det kan väl inte vara så att arbetstagarna hela tiden ska vara underordnade. När arbetslösheten kraftigt sjunker kan arbetstagarna ställa berättigade krav på stora löneökningar, trygga anställningar och så vidare. Men då har vi Riksbanken som enligt sitt uppdrag, som ni står bakom, ska motverka detta. Det är ett demokratiskt problem.

Fru talman! Det är svårt att fastslå hur många arbetstillfällen som vi inte har fått på grund av de underskattningar som Riksbanken har gjort. Men frågan är hur många arbetstillfällen vi har fått i och med att vi har haft en stabil ekonomisk utveckling över tid och genom att vi har haft en låg inflation och en trovärdig penningpolitik. Det tycker jag är en viktig fråga i sammanhanget. Penningpolitiken och politiken i övrigt är givetvis två incitament för en god utveckling i Sverige - ekonomiskt, sysselsättningsmässigt och i övrigt. Vi är eniga, nästan samtliga i den här kammaren, om att penningpolitiken är ett viktigt instrument för att nå en stabil ekonomisk utveckling. Vi är också eniga om medlen för att nå detta. När det gäller politiken i övrigt har det väl framgått att vi är något mindre eniga. Det ska vi debattera nästa vecka. Men jag tycker att det är mycket glädjande att sex partier nu kan sluta upp kring det här betänkandet. Det är ett viktigt betänkande. Det är viktigt för Sverige, och det är viktigt för utvecklingen i Sverige.

Fru talman! Penningpolitiken kanske inte är den vanligaste frågan vid landets köksbord. Men den är och förblir den viktigaste frågan för hushållen och för medborgarnas ekonomiska välfärd. När riksdagen debatterar den förda politiken bör vi också ta utgångspunkt där. Oavsett vilka mål vi sätter upp för Riksbanken och oavsett hur banken väljer att eftersträva dem är och förblir det yttersta målet en god ekonomisk utveckling och en stigande välfärd i vårt land. Därför är den utvärdering som har gjorts av de första tio åren med inflationsmålet glädjande läsning. Det har varit en tioårig framgångshistoria med stabila räntor och en god och uthållig tillväxt. Den breda enigheten i utskottet visar också en bred uppslutning bakom det sätt som Riksbanken utför sitt uppdrag på. Det är i alla avseenden ett gott betyg både åt Riksbanken och åt de politiker som enades bakom dess oberoende ställning. Det förhindrar inte en debatt om Riksbankens verksamhet och de penningpolitiska målen. Tvärtom bidrar en öppen och levande debatt både till ständig förbättring och till en större förståelse och ett stöd för den förda politiken. Bland alla de åtgärder som vi diskuterar i dag finns en fråga som kommer att få större uppmärksamhet än de övriga. Den handlar om ifall Riksbanken har varit alltför försiktig i sina räntebeslut och om detta har betytt sämre ekonomisk utveckling och en högre arbetslöshet än nödvändigt. Jag står naturligtvis bakom utskottets yttrande och instämmer i bedömningen att Riksbanken sett i backspegeln kunde ha bedrivit en mer expansiv politik, samtidigt som detta också har haft viss inverkan på ekonomisk utveckling och arbetslöshet. Jag vill ändå mana till försiktighet i tolkningen av utvärderingen. Slutsatsen om arbetslösheten är inte på något sätt självklar. Den reservationen gör också författarna till rapporten. Den viktigaste orsaken till att vi har högre arbetslöshet i dag än för 20 år sedan är inte penningpolitik utan andra faktorer. Att göra Riksbanken till huvudansvarig för det som är ett politiskt ansvar är vare sig rättvist eller framåtsyftande. Det är inte heller självklart att den förda politiken har lett till en sämre ekonomisk utveckling. Till att börja med måste vi konstatera att den förda politiken och fokuseringen på inflationsmålet har varit en förutsättning för den höga och uthålliga tillväxten, och inte en broms. Förmodligen skulle Riksbanken ha kunnat vara bättre på att förutsäga den reala ekonomiska utvecklingen. Analysen hade kunnat vara bättre. Men Riksbankens analys har inte varit dålig. Tvärtom visar utvärderingen att dess prognoser har varit bättre än genomsnittet. Alla tog i början av 2000-talet miste på tillväxtkraften i ekonomin. Det är naturligtvis inte bra, och därför är det ett positivt besked att Riksbanken nu håller på att ytterligare se över sina modeller. Fru talman! De viktigaste slutsatserna i utvärderingen och även i utskottets betänkande kanske finns i de lärdomar som vi i riksdagen som huvudman för Riksbanken bör dra. Det handlar främst om hur den penningpolitiska debatten ska föras. Jag är helt enig med utskottet om att riksdagens kammare är det naturliga forumet för denna debatt. Jag delar dessutom utredarna Giavazzis och Mishkins beskrivning när det gäller problematiken i om den verkställande makten eller ministrarna ägnar sig åt att debattera eller kritisera centralbanken, i synnerhet om syftet är att påverka centralbankens beslut. En tredje observation handlar om penningpolitikens mål. När utskottet har uttalat sitt stöd för den mer flexibla politik som Riksbanken för är det viktigt att framhålla att det inte handlar om flera jämställda mål. Målet är fortfarande en stabil prisutveckling. Men när banken utformar medlen måste man också ta hänsyn till arbetsmarknad och produktion. Den flexibla politiken handlar om hur prisstabiliteten ska uppnås och inte om det ska göras. Det är lärdomar som de politiska partierna och statsråden, oavsett vilken ministär som sitter, bör ta till sig. Vi bär alla ansvar för Riksbankens möjligheter att bedriva en penningpolitik som gynnar tillväxt och välfärd. Fru talman! Den självständiga Riksbankens arbete med att bevara prisstabiliteten har varit ytterst framgångsrikt. Det har varit så framgångsrikt att vi tillhör den globala elitserien. Frukten av det kommer alla medborgare i vårt land till del genom ökade reallöner, stabila priser och förutsägbara kostnader för våra lån. Det resultat vi uppnått är också något att vara rädd om. Därför välkomnar jag den breda uppslutning bakom målen och instrumenten som dagens debatt visar. Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets sexpartiuppgörelse i betänkandet FiU27.

Fru talman! Penningpolitiken är, som vi har hört tidigare, någonting som påverkar de allra flesta i det här landet. De senaste månaderna har många människor funderat på om det är dags att binda räntorna eller om man ska avvakta ytterligare något. Det är viktiga politiska beslut som fattas av Riksbanken. När penningpolitiken bestäms av en självständig, oberoende riksbank är det väldigt viktigt att vi i riksdagen lägger kraft på att utvärdera, kontrollera och granska. Finansutskottet har under ganska lång tid jobbat med detta betänkande om penningpolitiken, och vi får väl säga att vi har lärt oss en hel del. Förmodligen kommer det att innebära att debatterna om penningpolitiken blir vanligare framöver, och vi kanske också blir mer insatta. Jag vill passa på att tacka Ulla Andersson för att hon har bidragit till att det har blivit en debatt. Det är mycket bra. Jag vill redan så här i början slå fast att det är min och Folkpartiets fasta övertygelse att politiken med en självständig och oberoende riksbank är riktig och bra. De förändringar som gjordes av det svenska ramverket på 90-talet är en av huvudförklaringarna till att vi nu kan skörda. I den omläggningen var en självständig, oberoende riksbank ett avgörande sätt att skapa förtroende för svensk ekonomisk politik. Utvärderingen visar också att Sveriges riksbank tillhör de mest framgångsrika i världen. Det är också Folkpartiets och utskottets bedömning. Fru talman! Den förda penningpolitiken har tjänat Sverige väl. Men det är klart att inget är så bra att det inte kan bli bättre. I det här fallet handlade det framför allt om prognoserna. Penningpolitiken tar sikte på hur ekonomin utvecklas de kommande åren. Beslut om räntenivån måste därför bygga på prognoser om framtiden. Man ska fundera på konjunkturläge, arbetsutbud, hur arbetsmarknaden fungerar, hur produktiviteten utvecklas, tillgångspriser och mycket annat och göra en bedömning av hur detta förändras och hur det påverkar inflationstrycket. Under de senaste åren är det framför allt produktivitetsutvecklingen och hur globaliseringen påverkar importpriserna som har varit svårt att förutsäga. De strukturella förändringar som har skett i världsekonomin, ökad globalisering, ny informationsteknik och annat, har gjort att vi producerar mer och smartare. Riksbanken har missat kraften i denna utveckling, och det har också alla andra prognosmakare gjort. Den överraskande starka produktiviteten har i sin tur inneburit att man har underskattat tillväxten och överskattat inflationstrycket i ekonomin. Samtidigt har den globala konkurrensen inneburit att importpriserna hållits nere. Mycket talar nu för att produktivitetsutvecklingen håller på att avta. Det brukar ju vara så när konjunkturen går in i en mognare fas, men vi har ju blivit överraskade förr. Jag tycker personligen att det är ganska skönt att det inte finns några prognoser om framtiden som stämmer exakt. Det är skönt att man inte i detalj kan förutsäga vad som kommer att hända om några år eller ens om några veckor. Så länge människan är fri att förändra sin egen vardag är varje prognos om framtiden osäker. Därför finns det all anledning att vara ödmjuk i det här läget. När detta är sagt måste man ändå också säga att vissa felprognoser får större konsekvenser än andra. Finansutskottet och utvärderarna konstaterar gemensamt, som vi hört från tidigare talare, att riksbanksdirektionens prognosmissar, som i sin tur innebar att man höll för hög reporäntan under en period, sannolikt lett till högre arbetslöshet och sämre produktion. Det är inga stora fel. Det handlar om tiondelar av procent, men det har fått konsekvenser som berör människor. Samtidigt ska vi dock komma ihåg att vi i detta läge redan hade en rekordlåg ränta. Reporäntan har varit nere på 1 ½ procent. Man måste nog fundera på vad ytterligare en sänkning skulle kunna innebära för realekonomin och om det kanske skulle skapa nya problem, till exempel på tillgångsmarknaderna. Man kan hävda att Riksbanken borde vara bättre än alla andra på att göra just inflationsprognoser, och så är det nog. Därför är det viktigt att Riksbanken nu visar att man tar till sig den kritiken. Det är bra att man redan har inlett ett arbete med att bättre förstå hur den reala ekonomin och arbetsmarknaden fungerar. Fru talman! I detta sammanhang vill jag lyfta upp några andra granskningar av prognoser som Riksrevisionen har gjort. När Riksrevisionen granskade den förra regeringens ekonomiska prognoser kom man fram till följande: Regeringens prognoser skiljer sig dock på en punkt från de andra prognosinstitutens prognoser. Under de år som granskningen avser har regeringen systematiskt redovisat mer optimistiska prognoser för den öppna arbetslösheten. Så skriver riksrevisorerna i sin granskning. Det var kanske anledningen till att det aldrig kommer några tillräckligt kraftfulla jobbåtgärder. Jag tar inte upp detta för att klandra den gamla regeringen utan för att visa att prognosfel är ganska vanliga. Det är inget unikt för just denna utvärdering. Men det får också konsekvenser för den politik som förs. Därför är det viktigt med ödmjukhet och sans och balans även i denna debatt. Fru talman! Utskottet konstaterar, liksom utvärderarna, att öppenhet är viktigt. När riksdagen delegerar penningpolitiken är det viktigt med insyn och öppenhet. Riksbanken ligger redan bra till i internationella jämförelser. Man är en av de bästa också på detta område. De penningpolitiska rapporterna publiceras kontinuerligt, och där kan var och en läsa vilka bedömningar som görs. Finansutskottets öppna utfrågningar är en del av utvärderingen. Det är viktigt att de bibehålls. Protokollen offentliggörs, vilket också är viktigt för öppenheten. Det är bra att detta sker på frivillig basis. Folkpartiet har tidigare argumenterat för att det också bör skrivas in i lagen. Jag tycker fortfarande att man bör vara öppen för att överväga en sådan lagstiftning. Riksbanksdirektionen har dessutom aviserat att sätta namn i protokollen. Även om jag i grunden sympatiserar med denna ökade öppenhet vill jag ändå ta tillfället i akt att markera att detta inte får innebära en ökad försiktighet i diskussionerna. Penningpolitiken är viktig, men man kan inte lösa alla Sveriges problem med reporäntan. Sverige har under lång tid haft för hög arbetslöshet. Vi haft en hög ungdomsarbetslöshet, och vi har haft ett stort utanförskap. Detta kan inte skyllas på penningpolitiken. Det krävs olika medel i den ekonomiska politiken. I det läge vi nu befinner oss i är det till exempel viktigt att finanspolitiken fungerar på ett sätt som gör att man ökar arbetskraftsutbudet och att den och inflationspolitiken gemensamt drar åt samma håll. En viktig del i det här betänkandet handlar om riksdagen och utskottet och att vi måste bli bättre på att utvärdera penningpolitiken framöver. Jag ska gärna erkänna att jag tycker att vi har varit lite för försiktiga och haft för få penningpolitiska debatter i riksdagen tidigare. Jag hoppas att vi, trots den breda överenskommelse som nu finns, också får en debatt framöver. Jag vill särskilt säga att jag tycker att det är bra att Miljöpartiet nu också ingår i den breda överenskommelsen om en självständig, oberoende riksbank. Jag tror att det är viktigt för Sverige. Nu är det Vänsterpartiet som mäler ut sig. Man ska komma ihåg att det som Vänsterpartiet i sin reservation kallar institutionaliserad nyliberalism har inneburit lägre inflation, vilket gynnar dem med få tillgångar, lägre räntor, vilket inte minst barnfamiljer har fått känna av, och allmänt stabilare ekonomisk utveckling i Sverige, vilket har varit bra för oss alla. Nu ser vi också att jobben kommer på bred front. Jag lyssnade väldigt intresserat på replikskiftet tidigare mellan Ulla Andersson och Pär Nuder. Där sades det att det var ett givande och tagande när s, v och mp gjorde upp om budgetarna. Då kan man konstatera att i det givandet och tagandet valde tydligen Vänsterpartiet att acceptera ett system som man egentligen tycker är nyliberalt. Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att från Miljöpartiets sida uttrycka att vi ser väldigt positivt på denna breda uppslutning kring utskottets betänkande. Så många som sex partier står bakom det. Jag passar på att yrka bifall till förslaget i betänkandet redan nu. För Miljöpartiet är det egentligen en grundprincip att det måste vara en stabil ekonomi, för en långsiktigt hållbar politik och utveckling kan inte finnas om man inte också har en stabil ekonomi. Därför är det viktigt med en ansvarsfull ekonomisk politik. Särskilt om man också vidgar blicken och ser på de utmaningar när det gäller miljö- och klimatfrågor som världen står inför är det viktigt att man vet att denna bit, till exempel låg och stabil inflation och penningpolitik, ligger fast. Det utgör en bra och stabil grund för framtiden. Det gör det också lättare att behålla ett grepp om resten av utvecklingen. Vi välkomnar också den ytterligare fokusering på målstyrning som denna utvärdering innebär med att ta in externa experter, att konkretisera och förtydliga också utskottets och riksdagens roll som kontroller men att sedan se att det faktiskt är Riksbankens självständighet som det hela måste vila på. Som flera talare tidigare har uttalat vill jag säga att det måste finnas starka skäl för att man ska ändra på en politik som har varit så framgångsrik. Naturligtvis ska man ändra om det finns skäl, men de skälen har i alla fall inte historien visat. Det är klart att inför de utmaningarna är det bra att vi klargör att penningpolitiken också bör vara mer flexibel och att den har varit för restriktiv. Antagligen är det så att sysselsättningen har lidit av en för restriktiv politik. Men det är också andra aspekter som kan lyftas fram, och det är ju bra att detta med oklarheten kring tillgångspriser och speciellt huspriserna - att det inte är ett mål i sig - finns med i utskottets betänkande. Som helhet - det har flera talare redan tidigare sagt - är det från Miljöpartiets sida viktigt att det är riksdagen som sätter målet för penningpolitiken och att vi kan fortsätta diskutera detta så mycket som möjligt. Detta är också någonting som Miljöpartiet har påtalat ganska länge, även om det kanske inte har nått fram till alla. Jag kan roa mig med att citera Miljöpartiets motion 1996/97:Fi213 där vi skrev: "Prisstabilitet har avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå en ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling." Vi har väl själva under de gångna åren när vi har samarbetat med den socialdemokratiska regeringen varit ett av de partier som har stått upp för inflationsmålet och betonat betydelsen av det. Därför tycker vi att denna utredning är bra, och därför, fru talman, yrkar vi också bifall till finansutskottets förslag.

Fru talman! Jag börjar känna mig hemma här på vänsterkanten i talarstolen! Jag skulle vilja fråga dig, Mats, om det i Miljöpartiets värld är en förutsättning för en stabil ekonomi att det bara är tjänstemän som bestämmer. Eller hur resonerar ni egentligen? Vad är det som har hänt i Miljöpartiet? Ni som brukar ifrågasätta rådande ordningar, så kallade sanningar och det politiska etablissemanget ställer nu er själva i det ledet. Är stugvärmen så lockande att ni gör avkall på det ni tidigare har stått för? Jag ska citera vad som sades i debatten förra gången detta debatterades. Jag börjar med Per Lager från Miljöpartiet. "Vi i Miljöpartiet menar att det är odemokratiskt att låta så gott som oavsättliga tjänstemän bestämma över ett så centralt politikområde. Inflationsbekämpning kan komma att drivas till ytterlighet och leda till oönskade effekter, bl.a. till stigande arbetslöshet. Det är självklart att det är de valda politikerna som skall ha ansvaret och som också bör ta det vad gäller avvägningen mellan inflation och t.ex. sysselsättning." Jag går över till vad er nuvarande partiledare sade i debatten 1998. "Det är inte en formalitet om olika metoder att organisera hur Riksbanken skall fungera, utan det är ett mycket viktigt politiskt vägval. Orsaken till att vi står vid denna vägkorsning är att ekonomismen har blivit religion, en kult som landets politiska ledning i brist på egna idéer och visioner har gjort till sin egen religion. Från att det ekonomiska perspektivet varit en fråga om något enkelt och ganska pragmatiskt har det blivit överordnat och själva meningen. Bakgrunden till dagens beslut är att en del ekonomer anser att kapitalplacerarna, valutahandlarna, har större förtroende för Sverige om vi överlämnar penningpolitiken till experter, till tjänstemän." Vad är det som har hänt i Miljöpartiet? Vilken förändring har skett i er syn på demokratin?

Fru talman! Det är inte så mycket som har hänt inom Miljöpartiet, utan det kanske snarare är så att man inte får göra ifrågasättandet till en fråga i sig. Man måste se till verkligheten. Det är klart att ekonomismen kan bli kult, och det är klart att det är någonting som vi alltid kommer att bekämpa, liksom dogmatism i den frågan. Samtidigt handlar det om att vi har ett ansvar att skapa realistiska och bra förutsättningar för en långsiktig ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. Det tror vi att vi gör bättre genom att ha en oberoende riksbank och genom att samtidigt som finansutskottet och riksdagen sätta upp målen i stället för att vi här ska börja diskutera vilken ränta vi ska ha och så vidare. Miljöpartiet har inte ändrat sig, utan vi ser snarare på vad som är det verkliga behovet i dag i stället för att fastna i en dogmatisk hållning kring att detta absolut vore fel.

Fru talman! Vad är det verkliga behovet? Behovet ser tydligen i Miljöpartiets värld ut så att vi inte behöver använda oss av de ekonomisk-politiska verktyg som finns längre. Eller hur ska jag tolka detta? Jag ska fortsätta att citera Peter Eriksson. "Det är en trött, gammal och desillusionerad maktelit av personer som helt har övergått till att se sig själva som de tjänstemän och förvaltare som genomfört det här. Jag undrar var ni har gjort av visionerna, drömmarna om att tillsammans bygga ett bättre samhälle. Var finns lusten och glädjen i att arbeta politiskt? Var finns elden? Finns det ens en enda gnutta glöd kvar någonstans långt där inne? Man måste ifrågasätta det eftersom ni nu är beredda att återigen sälja ut demokratin för en vattvälling!" Jag tycker att det är kloka ord från Peter Eriksson. Jag tycker att Miljöpartiet många gånger har kloka uppfattningar. Men vad som har hänt i denna fråga, i den demokratiska, grundläggande uppfattningen i Miljöpartiet, skapar en viss oro hos mig. När jag hör hur du resonerar förstår jag att du anser att oavsättbara tjänstemän är bättre på att utforma den ekonomiska politiken än vad förtroendevalda är och vad deras väljare har för förväntningar på dem att de ska utföra. Är det så i Miljöpartiets värld i dag? Är stugvärmen så himla lockande? Jag tror nog inte att ni resonerar på det sättet när det gäller miljöpolitiken eller klimathotet. Är det bara tjänstemän som ska lösa det också, eller?

Fru talman! Nej, Miljöpartiet resonerar varken-eller i den frågan, utan vad vi säger är tydligt. Det handlar om att skapa förutsättningar för att just skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Det gör vi inte om vi samtidigt låter den ekonomiska politiken fara iväg. Det var någonting som både ert parti och Socialdemokraterna upplevde i våra förhandlingar där Miljöpartiet ofta var det parti som pekade på betydelsen av att ha en fortsatt hållbar ekonomisk utveckling som inte fick fara iväg, vilket Vänsterpartiet snarare var benäget att låta den göra. Det är därigenom vi skapar långsiktig utveckling. Det du citerar från Peter Eriksson står vi fortfarande för. Vi sätter upp målen och kontrollerar dem, men vi har tjänstemän som utför målen. Den målstyrningen står vi också bakom.