Vissa elmarknadsfrågor

Fru talman! Men det är ju så: Vill man ha varg och det är ett riksintresse måste hela landet ta ansvar för det. Alternativet är att sprida ut varg på andra ställen. Sprider man inte ut vargen, utan vargen blir kvar i Värmland, tycker jag att det är mycket logiskt att länsstyrelsen får det beslutet. Då är det ju ett län i landet som mer eller mindre får bära ansvaret för det som är ett riksintresse. Och man måste väl ändå kun- na påverka det man blir starkt berörd av. Vi har två vägar. Välj att sprida vargen över hela landet så att fler får lära sig att leva med den! Så länge som det finns en koncentration i Värmland och i gränstrakterna till Norge bör också ansvaret för riksintresset tas på den nivån.

Fru talman! Då var den dagen inne när vi skulle diskutera vargfrågan i riksdagen. Jag har sett fram emot den här dagen. Nu när jag står här som en av de sista talarna kän- ner jag en ganska stor besvikelse över vad det kom- mer att bli för resultat. Jag är även besviken över en hel del av de inlägg jag har hört här i dag. Man blir lite besviken över att politiker inte kan lyssna på folket som bor där vargen bor. Det är ett problem vi diskuterar. Det senaste re- plikskiftet var mellan Viviann Gerdin och Maggi Mikaelsson. Det är ju ingen tvekan om att där rovdju- ren blir för många påverkar det utvecklingen negativt för bygden. Det har jag många bevis för. Jag vill till protokollet läsa upp fem punkter: 1. Antalet vargar i landet bör inte överstiga 100. 2. Vargstammen ska spridas över hela landytan. Inga landsdelar ska vara befriade från varg- stammen på grund av ett riksdagsbeslut. 3. Staten ska ersätta drabbade djurägare eller andra fullt ut för vargens skadegörelser. 4. Lokala utredningar bör göras i vargtäta områden för att man ska kunna avläsa lokalbefolkningens livskvalitet beroende på vargens närvaro i byg- den. Det gäller även övrig verksamhet som t.ex. näringsliv och rekrytering av arbetskraft. 5. Skydds- och licensjakt måste tillåtas. Besluts- fattandet om vargstammen bör flyttas ned, så nära de berörda som möjligt till länsstyrelsen alternativt till kommunal nivå. Dessa fem punkter är antagna av kommunfull- mäktige i Årjängs kommun med röstsiffrorna 41-0. Samma ord finns från kommunen som en reserva- tion i länsstyrelsens yttrande över Rovdjursutredning- en. Dessa ord kommer från befolkningen där vargen bor. Vi har, tror vi själva, redan nu 100 vargar inom en cirkel av ca 10 mil, och förökning sker. Jag kan berätta att jag förra söndagen var ute och gick med en egen vargforskare vi har i bygden som vet var varen- da varg finns. Vi följde en ny revirbildning i närheten av ett samhälle. Vi vet att antalet nästa år troligen kommer att öka med ytterligare åtta till tio vargar. Så bygger det på, ganska snabbt. Folket vet var vargen är. Folket vill ha vargen. Men folket vill ha makten över rovdjuren så att vi kan ha en stam som passar in i viltlivet i området där vargen nu bor. När ni i dag röstar på 200 vargar, kom då ihåg att de kommer att finnas på samma plats - där vi bor, där det folk bor som har skrivit dessa fem punkter som jag här nu har läst upp. Det betyder att kampen går vidare för nya beslut redan från i morgon. Jag vill också yrka bifall till yrkande 1 och 2 i min motion MJ918.

Fru talman! Det betänkande som nu har debatte- rats en lång stund, som handlar om sammanhållen rovdjurspolitik, väcker många känslor, både positiva och negativa. Jag har inget yrkande, men jag vill ändå ta chansen att delta i dagens debatt. Utskottet har inte haft ett lätt arbete med att försö- ka få fram ett förslag till en sammanhållen rovdjur- spolitik. Det finns så många åsikter om rovdjurens vara eller icke vara. I mångt och mycket skiljer sig åsikterna mellan oss som har en stor del av rovdjuren nära oss och de som inte kommer i kontakt med de fem stora rovdjuren i sitt dagliga liv. I ett flertal av motionerna belyses vikten av forsk- ning och information och behovet av ökade kunska- per om de stora rovdjuren. Det bedrivs i dag ett stort arbete i bl.a. Orsa björnpark. Det är inte utskottets och inte heller riks- dagens sak att föreslå konkreta insatser i fråga om vare sig etablering eller lokalisering av ett rovdjur- scentrum, men jag vill ändå från talarstolen ge beröm för det arbete som utförs i Orsa björnpark. Jag hoppas att de får ta del av de statliga medel som kommer att finnas för etableringen av ett rovdjurscentrum. En viktig del i betänkandet är den som belyser en hållbar utveckling och undvikandet av konflikter. Jag bor själv i ett område i Dalarna där vi har gott om både björn, lo och varg. Det är nog inte så många i den här kammaren som får väja för lodjur på vägen till arbetet här i riksdagen. När jag en morgon var på väg till Stockholmståget stod det ett lodjur mitt på vägen. Det är väl inte precis vad man väntar sig. Älgar och rådjur är man ju van att väja för, men lodjur hör inte till vanligheten att man ser. Men de finns, och det är ganska gott om dem. De flockar och familjegrupper av vargar som finns är, som ni har hört tidigare, till största delen lokaliserade till mina hemtrakter i Dalarna och till Värmland. Det känns bra att utskottet föreslår att där en art gör stor skada måste man försöka minska an- talet individer. Det här är självfallet under förutsätt- ning att det finns områden där arten existerar i till- räckligt antal med mindre konflikter med människan. Det är ändå en viktig markering som man har gjort i betänkandet. Vi kan ju inte tvinga rovdjuren att flytta, men vi delar gärna med oss av dem till övriga landet. Det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till de människor som ska leva med de stora rovdjuren i sin närhet. Precis som flera talare har sagt, är det inte riktigt så som Gudrun Lindvall sade, att bara rovdju- ren och inga människor bor i skogen. Vi är faktiskt ganska många människor som bor i skogen. Vi jägare får ofta höra att vi inte vill dela viltet med de stora rovdjuren. Det är ett påstående som verkligen inte stämmer för många av oss som jagar. Den stora behållningen i jakten består inte av att skjuta viltet. Det handlar om så oerhört mycket mer, som t.ex. att en tidig septembermorgon ge sig ut i skogen på harjakt med sin stövare och lyssna på hur drevet går mellan bergen. Ofta blir det inte mer än just det: motion både för mig själv och hunden. Ett annat problem som finns i mina hemtrakter är att jakthundar råkar ut för att rivas eller dödas av framför allt varg. Hunden är för oss inte bara en jakt- kamrat utan också en kär familjemedlem. Förslaget om att återinföra vargen under 28 § i jaktförordningen är ett viktigt steg för oss vars tam- djur och husdjur ofta kommer i kontakt med framför allt varg och björn. Jag vet att det finns många, både på åhörarläktaren och i kammaren, som anser att vi redan nu skulle gå på Rovdjursutredningens förslag när det gäller 28 §. Men livet består ofta av kompro- misser, och det är ändå ett steg på vägen att vi nu återinför vargen tillsammans med björn, järv och lo under 28 §. Utskottet skriver också i sitt betänkande att det inte för närvarande är lämpligt med en förändring i enlighet med Rovdjursutredningen. Men det innebär ju inte att den här frågan är slutdebatterad. Den kom- mer säkert att dyka upp i många olika forum. Det totala antalet vargar i familjegrupper och re- virmarkerande par är efter den senaste norska av- skjutningen 70-72. Dessutom tillkommer ett antal ensamma strövvargar. Hur många de är är okänt. Troligen omfattas den svensk-norska vargstammen i dagsläget av ca 100 djur. Det visar ändå på att den svensk-norska varg- stammen är livskraftig. Att man återinför vargen under 28 § tror jag inte kommer att leda till någon minskning av tillväxten av vargstammen. Jag vill än en gång säga att om vi ska få förståelse för rovdjursstammens betydelse för den svenska fau- nan måste man också ta hänsyn till de människor som lever med de stora rovdjuren i sin vardag, och i möj- ligaste mån se till att spridningen över landet blir bättre och inte koncentrerad till ett litet område i vårt avlånga land, som ni har hört i de senaste tre inläggen från Dalarna och Värmland. I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).

Fru talman! I DN av den 16 februari i år finns en artikel baserad på vad Moskvatidningen Sevodnja rapporterat i början av februari, nämligen att en varg- flock överfallit och dödat en man i samhället Pri- morsk som ligger i länet Krasnojarsk. I min och Carl Erik Hedlunds motion MJ10 har vi dristat oss till att ge en rad exempel på situationer där människor, främst barn, rivits och dödats av varg. Jag har milt sagt blivit något förvånad över hur vissa s.k. vargvänner behandlar dessa fakta i den allmänna debatten. De förnekar ofta existensen av en rad mycket väl belagda händelser. Denna typ av förnekelse har samma drag som - jag säger det utan några paralleller i övrigt - den förnekelse av Förintelsen som historikern David Ir- ving ägnat sig åt. Jag tycker att debatten om vargens farlighet även för människor och främst barn skulle vinna på om alla kunde respektera oavvisliga fakta och inte förne- ka händelser som ägt rum. Det finns nämligen ganska många sådana som dokumenterar att även varg kan angripa människor, särskilt dem som uppfattas som försvarslösa, nämligen barn. Under 1880-talet dödades i Åbo län under kort tid ett 35-tal personer, mest barn, av varg. Namnen på de dödade har jag här framför mig. De finns förtecknade i bl.a. boken Minnen från vargåren 1880-82 av Uno Godenhjelm och i Evert Pousettes bok De människo- ätande vargarna. Parentetiskt vill jag nämna att Selma Lagerlöfs skildring av anfallande vargar mycket väl kan ha grundats på just dessa händelser i Åbo län. Kontak- terna mellan Värmland och Åbo var ganska livliga på den tiden, och dessa händelser diskuterades säkert en hel del i brev landskapsinvånare emellan. I Ryssland har enligt goda belägg flera hundra personer vargdödats under 1900-talet. Akademileda- moten Pavlov rapporterade 1990 i boken Volk 26 dödade barn i Kirovdistriktet 1944-1952 och två dödade kvinnor i Postavskij 1980. I Prjasja i Karelen, nära Finland, dödades en sex- åring 1999, och som sagt, nu senast en man i Pri- morsk i februari i år. I Ryssland, med en mycket stor vargstam, har man tydliga erfarenheter av att vargen är skygg mot människa om den utsätts för regelbunden jakt. Under andra världskriget, när som regel den manliga befolk- ningen deltog i kriget, ökade kraftigt vargangreppen på människor eftersom det då i regel inte fanns några jägare tillgängliga. Efter kriget, när regelbunden jakt på nytt bedrevs, blev vargen betydligt skyggare. Jag förmodar att en och annan här i kammaren har tagit del av Jakthundgruppens hemsida på Internet med dess uppräkning av incidenter, bl.a. de där män- niskor hotats av varg på senare tid. Det är ett inte föraktligt antal. Jag begriper inte poängen med att ifrågasätta sanningshalten i dessa konkret beskrivna episoder. Nu kan ju någon undra varför jag i denna debatt anger dessa fakta som i stora delar redan finns i vår motion. Svaret är helt enkelt att jag finner det uppse- endeväckande att man, när beslut nu fattas, förbigår den uppenbara risken att en ökande vargstam också kommer att öka risken för personskador orsakade av varg. Vi menar att dessa skador, precis som skador av t.ex. björn, måste ersättas av staten, som är ansvarig för rovdjurspolitiken. Jag noterar att man nu enligt utskottets tillkänna- givande avser att till en del lösa dessa frågor just när det gäller personskador förorsakade av björn. Men det är en gåta att man inte inkluderar skador orsakade av varg i detta. Fru talman! Jag vill instämma helt i Carl G Nils- sons anförande och hans tidigare yrkande. Men jag noterar att det till det betänkande vi behandlar också fogats reservationer till förmån för Carl Erik Hed- lunds och mina yrkanden om ersättning för per- sonskador orsakade av varg och om möjligheten att delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt även av varg.

Fru talman! Det var bedrövligt det vi fick lyssna till nu. I motionen tar Lennart Hedquist upp en del fall från Sverige där människor skulle ha dödats. Det är sant att det har förekommit, men vad berodde det på? Jo, det exempel som Lennart Hedquist tar upp i sin motion handlar om den s.k. Gysingevargen, som hade hållits i fångenskap. Efter denna fångenskap skedde olyckor. När det nu har blivit tydligt går Lennart Hedquist över gränserna till Ryssland. Vi har inte haft möjlig- het att kolla de uppgifterna. Att på det här sättet använda Gysingevargen för att skrämma upp människor tycker jag är någonting oerhört. Blir konsekvensen av det här resonemanget att Lennart Hedquist så småningom kommer att skri- va en motion om att vi ska utrota getingen? Det är nämligen så att getingen tar död på rätt många barn årligen, och vi behöver hitta sätt att skydda små barn från getingen. Men min slutsats blir inte att vi måste utrota getingen. Jag vill fråga Lennart Hedquist: Varför kan inte Hedquist stanna kvar vid de här fallen i Sverige? Varför gå över till Ryssland, till förhållanden som vi inte har haft någon möjlighet att följa upp i samband med den här debatten? Min fråga är också: Blir följden en motion om att utrota getingen?

Fru talman! Jag är lite beklämd över Harald Nordlunds argumentation. Jag har inte sagt ett ord om att utrota varg. Det jag har talat om är att varg kan vara farlig även för människa, inte minst för barn. Jag har då talat om att personskador med anledning av detta bör kunna ersättas på samma sätt som per- sonskador som är förorsakade av björn. Jag tycker att Harald Nordlund ska hålla sig till fakta. Det är riktigt att Gysingevargen har diskuterats en hel del och finns med i vår motion. Men det är en av de incidenter som finns med. Händelseförloppet där är inte så tydligt utrett som man kan tro av Harald Nordlunds anförande. Däremot är händelseförloppet i Åbo mycket väl utrett. Harald Nordlund kan gå till de finländska arki- ven och där få en förteckning över de omkomna bar- nen. En sådan har jag framför mig. Sedan finns alla dokumenterade fall också i Ryssland. De är inte nya. De har diskuterats en hel del under många år. Men dessutom har vi alla de incidenter som nu har börjat komma, där människor hotats av varg. Dessa finns med på Jakthundgruppens hemsida, om Harald Nordlund vill läsa den. Där finns ganska många inci- denter, bl.a. en kvinnlig älgjägare som hade 20 års erfarenhet. Hon hotades av vargar. En av vargarna var mycket aggressiv och var inte mer än tio meter ifrån henne. Hon skrek och en jaktkamrat kom till undsätt- ning och lyckades hejda angreppet genom att skjuta över huvudet på vargarna, som dock inte ens då gav upp. Det skildras ytterligare. Jag vill inte skrämma någon, men jag tycker att Harald Nordlund ska hålla sig för god för att tillhöra de vargvänner som över huvud taget vill förneka att det förekommer incidenter människa-varg.

Fru talman! Jag ska läsa ur Lennart Hedquists motion: "Om vi i Sverige som propositionen förut- sätter på sikt skall ha ett antal hundra friströvande vargar kan man räkna med att barn förr eller senare kommer att anfallas och dödas." Det kallar jag att skrämmas. De slutsatser Lennart Hedquist drar av det reso- nemanget är ju ändå att vi ska ha ett minimalt antal vargar i Sverige. Det vet vi, och det är alla forskare eniga om, att skulle vi gå ned till ett så litet antal innebär det ett hot mot vargen som art.

Fru talman! I vår motion diskuterar vi inte antalet vargar i Sverige. Av den euroasiatiska vargen finns minst 100 000 troligtvis fler exemplar. Den är inga- lunda utrotningshotad. Några hundra vargar mer eller mindre i Sverige har ingen som helst betydelse för arten som sådan. Däremot är vi troligtvis alla ense om att det i den svenska faunan även bör ingå vargar. Det vi har påtalat är att man med en ökande varg- stam också måste räkna med ökande risker för per- sonskador förorsakade av varg. Vi finner det anmärk- ningsvärt att man inte tar tag i det problemet innan det uppstår. Om vi får personskador förorsakade av varg är sannolikheten högst att det är barn som råkar illa ut. Vargen är i det fallet ett ganska intelligent djur som ger sig på de försvarslösa. Det gör den ofta när den är på jakt. Den försöker splittra t.ex. en stor älghona och ett mindre djur och ger sig på det mindre djuret. Det är ett vanligt beteende hos varg. Man bör vara upp- märksam på att vargen kan vara farlig.

Fru talman! Jag tror att det är sant att människor har skadats och dödats av varg. Men det är lika sant att människor i många områden, i Europa, i USA och i andra delar av världen, samsas mycket väl med stora vargstammar utan att det sker några konfrontationer. Självklart väljer man vilka sanningar man vill pre- sentera. Lennart Hedquist säger att han inte vill skrämma någon. Men det kan inte finnas något tvivel om att en sådan här motion bidrar till att underblåsa ett varghat, en vargskräck som till stora delar är obe- fogad med tanke på det sätt som vargen finns i Sveri- ge. Det tycker jag är viktigt att påtala. På samma sätt har det förts en diskussion om hur hotade jägarnas hundar är när det gäller jakten i de områden som är vargtäta. Vi har fått och jag antar att flera har fått den undersökning som Viltskadecenter har gjort. Man har intervjuat 411 jakthundägare som har jagat just i de vargtätaste områdena i Värmland. Där visar det sig att det går 3 881 jaktdagar på varje vargangrepp under det år mängden angrepp av varg på hundar var som störst. Det är klart att man alltid har ett syfte när man presenterar sina sanningar. Man vill uppnå någonting. För mig är det nästan cyniskt att slutsatserna av Len- nart Hedquists motion och anförande blir att vi ska betala för de skador som han förutser.

Fru talman! Det är ju vad som föreslås beträffande t.ex. björn. Jag har lite svårt att förstå varför man inte skulle inkludera varg i detta, att personskador föror- sakade av varg också ska ersättas. Jag tror att den viktigaste lärdomen man ska dra av människans kontakter med varg är att man ska göra vargen skygg för människan. Det är erfarenheten i alla länder där man har ganska mycket varg, att vargen måste så att säga hållas under uppsikt. Det måste vara tillräcklig jakt på den för att den ska bli skygg för människan. När det inte är någon jakt alls vänjer sig vargen vid att människan är ofarlig. Det är då vargen kan bli farlig. Nu vill jag inte alls påstå att vargen normalt är farlig gentemot människan - det är relativt sällsynt även om det förekommer en del inci- denter - men man gör oss alla en otjänst om man försöker beskriva verkligheten som att vargen i det avseendet skulle vara ett ofarligt djur. Så är det inte.

Fru talman! Jag har faktiskt inte hört någon i da- gens debatt som har sagt att vargen är ett ofarligt djur. Jag anförde i mitt anförande att det är viktigt att vi har respekt för de vilda djuren, oavsett om de är rov- djur eller icke rovdjur. Alla djur kan vara farliga i fel sammanhang eller där människor uppträder olämp- ligt. Jag håller med Lennart Hedquist - konstigt nog kanske många skulle tro - att det är viktigt att vi ser till att de rovdjur som finns behåller sin naturliga skygghet, rädsla och distans till människor - vilket de allra flesta gör. I de fall djur uppträder fel, börjar röra sig för nära människor, björnar börjar rota i soptunnor osv. ska det gå att få tillstånd att avlägsna de djuren. Det tillåter propositionen. Det tillåter betänkandet. Det är alldeles självklart. Det viktiga är att den här sortens ytterlighetsupp- fattningar, som Lennart Hedquists motion ger uttryck för, inte bidrar till att få en sansad och bra diskussion om de problem som finns när det gäller rovdjuren i Sverige.

Fru talman! Det förefaller som att vi i mycket är överens. Jag kan därför fundera över varför motionen som sådan skulle väcka sådana känslor. Vad vi säger är att det har förekommit att varg har gett sig på män- niska. Det kan förvisso vara mycket speciella episo- der, men det förekommer fortfarande mycket regel- bundet i Ryssland. Man bör vara på det klara med att med en ökande vargstam kan den typen av händelser inträffa även i vårt land. Då kan man fråga sig varför utskottets majoritet inte har kunnat inkludera per- sonskador förorsakade av varg i sin hemställan, på samma sätt som man har inkluderat personskador förorsakade av björn. Det kan leda till tron att varg inte kan förorsaka personskador, men Maggi Mika- elsson inser tydligen att det är fel.

Fru talman! Vi har haft en lång diskussion i dag om rovdjur i allmänhet och vargar i synnerhet. Vi har diskuterat teknikaliteter, miniminivåer för björn, lo och kungsörn, och vi har diskuterat etappmål för varg och järv. Men vi har framför allt - om man har följt diskussionen - diskuterat förutsättningarna för skyddsjakt. När är det befogat att avliva ett rovdjur? Under vilka omständigheter? 28 § i jaktförordningen är inte något under av klarhet i det fallet. Man har sagt att det finns risk för att det kan uppstå misstag i tolk- ningen av paragrafen, där djurägaren tolkar ett rov- djursangrepp på ett annat sätt än ansvariga myndig- heter - med rättsprocesser som följd. Det vi nu tar ställning till anses förmodligen väl balanserat utifrån givna förutsättningar och kommer säkert att om en stund bli antaget av en majoritet av riksdagens ledamöter. Jag vill ändå beskriva några synpunkter som kommer från landsbygdsbor i min omgivning, eftersom jag själv bor på landet, i gles- bygd, där rovdjuren finns och förmodligen kommer att finnas i större antal i framtiden. Jag vill försöka balansera diskussionen. Det är inte så att landsbygdsbor eller samer i all- mänhet hatar rovdjur, men det finns en glasklar upp- fattning om att rovdjuren måste finnas där på befolk- ningens villkor. Det innebär att om ett rovdjur uppför sig på ett avvikande sätt, måste det finnas en laglig rätt att skydda sin egendom utan att riskera böter eller fängelse. Det handlar oftast om att skydda husdjur och boskap. Det är vad jag förstår en fullt normal reaktion hos alla människor att skydda det man äger och har runtomkring sig. De människor som lever i områden där rovdjur också finns är mycket medvetna om de omständig- heter som råder, men man tycker att det låter konstigt att fastställa antal rovdjur av olika sorter. Man tycker att antalet måste vara det som är möjligt utifrån alla andra omständigheter i omgivningarna. Landsbygds- och glesbygdsbor går inte ut på rov- djursjakt för nöjes skull - om det skulle vara någon som tror det. Tvärtom välkomnar man straffskärp- ningen för tjuvjakt och jakthäleri av olika slag. Det anses vara en kriminell handling som ogillas starkt av skogs- och fjällbefolkningen. Man vill uppnå en na- turlig balans mellan det vilda och det tama i bygden och att det sker under kontrollerade former. Det är min förhoppning att vi ska klara av att leva upp till det beslut vi ska fatta om en stund. Jag är glad över att man har tagit särskild hänsyn till samernas verksamhet. Jag är också glad över att man har sagt nej till den 25-procentiga reduktion som föreslogs för rovdjursskador i vinterbetesområden. Min förhopp- ning är att det ska finnas en bra balans i den rättsliga bedömningen när olyckor inträffar, vilket det kommer att göra i ökad utsträckning i och med att rovdjursan- greppen kommer att öka när det blir fler rovdjur. Det är trots allt något annat att fatta ett snabbt beslut vid angrepp på boskap eller husdjur än att i efterhand sätta sig till doms över det som skedde. Jag hoppas att jaktförordningen kommer att ses över så snart som möjligt när det gäller skyddsjakt, att det sker på ett sätt som gör att man vågar lita på att inte betraktas som en brottsling när man tvingas vidta åtgärder mot rovdjursangrepp. Jag förstår att det inte går att komma längre nu. Utskottet har säkert gjort vad man har kunnat utifrån givna förutsättningar, men jag hoppas att det snarast kommer initiativ som undanröjer den oro som finns kvar.

Fru talman! I föreliggande betänkande, KU19, behandlas ett antal motioner från allmänna motionsti- den som rör frågor om behandling av personuppgifter och vissa frågor med beröring på IT-området. Det är inte precis första gången vi här i kammaren ska be- sluta om ett betänkande i dessa frågor. Alldeles säkert är det inte heller sista gången. Det kan synas vara tekniska frågor som vi diskuterar här, men under lagparagraferna, eller kanske över dem ska jag säga, ligger värden som är djupt människonära och oerhört viktiga för ett lands demokratiska utveckling och därmed för landets och medborgarnas frihet. PUL, personuppgiftslagen, fyller i höst tre år. Jag tror inte att det är många som tycker att det är en födelsedag värd att fira. Redan under de utredningar som föregick PUL var vi några stycken som var tvek- samma till om den modell för lagstiftning som valdes var den rätta. Tveksamma var rättare sagt alla i Data- lagskommittén, som skrev att modellen var dömd att misslyckas och skulle komma att dra ett löjets skim- mer över lagstiftningen. Det är trist att se, tycker jag, att spådomen gick i uppfyllelse. Men det var ännu sorgligare när de begav sig, då endast tre partier, nämligen kd, Folkpartiet och Moderaterna, förelog att man borde ha gjort en djupa- re analys av förutsättningarna för att implementera en annan modell för lagstiftning, det som vi i dag kallar för missbruksdmodellen. Dessvärre avfärdade alltså utredningen det försla- get till förmån för hanteringsmodellen. De flesta är överens om att det är en byråkratisk, otidsenlig och snudd på omöjlig lagstiftningsmodell i det här sam- manhanget. Under remisstiden förordade åtskilliga remissinstanser en missbruksmodell. Tyvärr neglige- rade regeringen dessa önskningar. Där hade man annars kunnat utnyttja tiden till att arbeta fram en annan modell för lagstiftning. Fru talman! Att vi behöver en ny lag på detta om- råde tror jag att de flesta är överens om. Lagstift- ningsmodellen är som sagt inte den ideala, och den drar nu ett löjets skimmer över PUL. Det kan man kanske skämta om emellanåt. Men skämtet bör ha en allvarlig underton, dels av generella lagskäl, dels för att området, eller ämnet, som jag började med att säga, är värt att tas på yttersta allvar. En lag ska vara robust och räcka länge. Det är vi överens om i utskottet. Därför uttalade vi redan för två år sedan i enighet att regeringen med kraft bör verka inom EU för att en revidering sker av EG- direktivet. I väntan på denna revidering föreslog vi också att regeringen inom det nuvarande direktivets ram skulle se över lagen för att åstadkomma en för- ändring av lagstiftningen mot ett regelverk som tar sikte på missbruk av personuppgifter. Vad har då hänt? Jo, regeringen har uttryckt sig om det här. De har sagt att de såväl nationellt som inom EU-samarbetet vill verka och avser att verka för att det ska bli möjligt att gå ifrån denna hanterings- modell. Det är väl bra att man vill. Men om man verkligen ska uppnå förändring fordras det mer av handling. Vad har man då faktiskt åstadkommit? Vad har man faktiskt gjort under dessa tre år, eller om jag nu ska säga två år, dvs. sedan KU:s senaste betänkande på det här området? Jo, under de här två åren har regeringen haft något som man kallar en seminarieserie med de övriga EU- länderna. Om man skrapar lite grann på ytan och tittar efter vad det här innebär är det så att man har träffats tre gånger och pratat om sina erfarenheter av EG- direktivet. Endast ungefär en tredjedel av EU- länderna har deltagit. Det kallar inte jag en seminarie- serie - tre möten där en tredjedel av de länder som borde ha varit med närvarade. Inte minst under Sveri- ges ordförandeskap hade åtminstone jag större för- hoppningar än så. Enligt § 33 i EG-direktivet ska kommissionen se- nast den 24 oktober i år avge en rapport om genomfö- randet med eventuella förslag till ändringar av lagen. Det är alltså hög tid nu om man vill påverka. Det var det ena som regeringen säger sig ha gjort, alltså denna seminarieserie. Så har regeringen kallat en samrådsgrupp med ledamöter från alla partier som har träffats någon timme två gånger, eller om det möjligen är tre gånger, på departementet. När jag säger "möjligen" beror det på att det inte har före- kommit någon dokumentation från de här mötena om diskussionsunderlag, beslut eller de frågeställningar som har diskuterats på ett tydligt sätt. Från den seminarieserie som regeringen talar så mycket om att man har genomfört finns inte heller någon dokumentation. Det finns inga inbjudningar. Det finns ingen dagordning. Det finns inga minne- santeckningar. Det finns ingenting som talar om vad man har utfört. Slutligen har departementet skickat ut en enkät och välkomnat alla intresserade att besvara denna enkät. Den handlar om erfarenheter av dagens lag- stiftning. Sammantaget anser jag att de vidtagna åtgärderna ligger rätt långt från den beställning som riksdagen gav regeringen för två år sedan; att med kraft verka för förändringar såväl inom EU som i Sverige. Jag tycker att resultatet av detta arbete är tämligen kraft- löst. Likväl är nu de flesta partier överens om praktiskt taget samma skrivning som för två år sedan. Jag måste erkänna att jag inför mitt anförande i dag, när jag gick igenom det här och verkligen fäste på papper vad regeringen har gjort, alltså summerade det lilla som har gjorts, nästan blev överraskad över att det var så ynkligt. Jag tycker kanske att utskottet är i snäl- laste laget. Nu får det dock vara som det är. Jag hop- pas att regeringen känner att förväntningarna växer ju längre tiden går. Frågan är för allvarlig för att man i längden ska kunna slira på frågan om en lösning. Vi moderater har alltså ingen reservation i den del som kanske kan kallas för huvudfrågan i det här be- tänkandet. Däremot har vi en reservation gällande SPAR-registret. Vi finner det orimligt att staten har anammat affärsidén att sälja uppgifter om sina med- borgare, uppgifter som man har hämtat ur allmänna och offentliga register och sedan sammanställt. Den som får tillstånd att köpa uppgifter av SPAR kan skapa profiler om i princip alla bosatta i Sverige. Ju fler personuppgifter som finns tillgängliga desto tyd- ligare blir profilerna. Även om det kanske rör sig om uppgifter som kan vara harmlösa var för sig, och i sig, kan en behandling komma att ske på ett sätt som känns kränkande för den enskilda. Därför menar vi att SPAR bör avvecklas, och jag yrkar bifall till reserva- tion 3.

Fru talman! Det är säkert fler än jag i den här kammaren som tycker att det är en onödig debatt, att vi hört den förr och att den inte borde upprepas. Det är tragiskt att behöva upprepa debatter på det här sättet. Särskilt tragiskt är det att behöva göra det när alla ständigt bedyrar hur eniga vi är och hur viktigt det är att göra någonting åt problemet. Men tyvärr händer ingenting. Det viktigaste yrkandet i dag är Centerpartiets krav på att upphäva PUL och låta andra lagar stå för skyddet på Internet liksom i många andra vardagliga sammanhang. Jag tänker uppehålla mig vid det. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 i ut- skottets betänkande. Det är ingen slump att vårt krav kommer och att det kommer nu. Det är för mig och Centerpartiet en naturlig konsekvens av den hantering som varit, de många debatter vi haft och det ointresse som vi mötts av när det gäller att förändra en i grunden ganska tokig lag. Frågan om personuppgiftslagen är inte en liten fråga. Den kan lätt bli teknisk, som Inger René sade. Men tekniken till trots är det principerna som är det viktiga. Vilka principer ska styra vem som får och vem som inte får utnyttja sin yttrandefrihet på största möjliga sätt? PUL är en utomordentlig central fråga när vi dis- kuterar sådana principer. Det är inte en fråga om lagtext och implementering av EG-direktiv, som majoriteten vill få oss att tro. Det är en fråga om grundbultar i den svenska demokratin. Om någon till äventyrs tror att jag tänker nöja mig med den här debatten tror man fel. Jag tänker fortsätta att peka på de brister som finns, de effekter som upp- står och ständigt återkomma och lyfta debatten fram- gent. Det är nödvändigt med en sådan debatt. Den enkla sanningen är faktiskt att ingenting har hänt. Inga förslag har lagts fram som på något verkligt sätt för- ändrar lagen eller det sätt lagen tillämpas på. Fru talman! Det finns alltså en bakgrund till mitt som kan tyckas radikala krav på att upphäva PUL. Det är inte bara så att lagen i sig är oförenlig med tankarna bakom yttrandefriheten. Det finns tyvärr inte mycket som talar för att lagen i grunden kommer att förändras. Det är samma frågetecken som Inger René lyfte förut. I dagarna är det två och ett halvt år sedan jag be- gärde ett utskottsinitiativ i konstitutionsutskottet för att se över PUL. Jag gjorde det precis innan lagen trädde i kraft när vi blivit varse de följder lagen skulle komma att få. Både Centerpartiet och andra partier begärde i motioner förändringar och snabba åtgärder från regeringen. Vi var många, och vi var eniga. Ungefär ett halvår senare, dvs. för två år sedan, ställde sig ett enigt utskott bakom ett tillkännagivande till regeringen. Utskottet begärde krafttag för att göra någonting åt situationen. Det begärde större ansträng- ningar för att korrigera direktivet, och det begärde att något gjordes åt PUL i väntan på att direktivet kunde ändras. Vi var många som kände att nu, äntligen, sker något. Nu kommer situationen att förändras. Våra förhoppningar kom tyvärr på skam när vi såg de förändringar som föreslogs. Regeringens pro- position om PUL:s överföringsregler visade vad enigheten ett år tidigare varit värd. Av kraven på respekt för yttrandefrihet och opinionsbildning kom ett förslag om att undanta harmlösa yttranden från PUL. Det är inte vad yttrandefrihet handlar om. Det handlar inte om harmlösa påståenden och me- ningslöst pladder. Det handlar om rätten att kritisera, ifrågasätta och debattera. Harmlösheten behöver inte skydd, inte i Sverige, inte i Frankrike och inte i Vit- ryssland. Det är påståenden som inte är harmlösa, påståen- den som berör och som kan såra, yttranden som är kontroversiella och oppositionella som behöver skydd. Det är därför, fru talman, som yttrandefriheten är grundlagsskyddad. Det är den inte för att värna rätten att säga det harmlösa, utan just för rätten att säga det harmfulla. I årets betänkande hänvisas till att det sker en översyn av direktivet inom regeringen och att det finns en samrådsgrupp. Men man inriktar sig på di- rektivet och inte på svenska grundlagar och PUL. Man tittar inte på frågan om yttrandefrihetens tradi- tioner är förenliga med PUL. Det är inte heller så att det är en formell grupp. Var kan vi ta del av de avvikande meningarna, av diskussionerna och voteringarna? Var kan vi se vem står för vad, vem som verkligen vill förändra och vem som nöjer sig med att putsa på ytan? Det är precis de frågetecknen som Inger René också lyfte inlednings- vis. Fru talman! Vi var eniga i utskottet för två år se- dan. Vi borde kunna vara eniga nu. Vad har hänt på två år? Vilka steg har tagits för att vidga yttrandefri- heten, för att få bort avarterna i PUL och för att van- liga människor efter två och ett halvt års tystnad ska kunna få tillbaka yttrandefriheten? PUL påstås vara till för att skydda människors integritet. Men den skyddar inte integriteten. Myn- digheter beviljas frikostiga undantag av alla möjliga lovvärda skäl. När det kommer till grunden handlar det inte om att skydda vanliga människors integritet. Det handlar om en rädsla för en vidsträckt yttrande- frihet och en frimodig debatt. Den enkla sanningen är att det återstår mycket för att skapa det medborgarnas Europa dess regerings- chefer säger sig vilja uppnå. Mycket återstår för att få den öppenhet som demokratiministern driver kam- panj för att nå. Det sägs att de står i motsats till varandra, yttran- defrihet och integritet. Men så är det inte. De männi- skor som värnar yttrandefriheten värnar också männi- skors integritet. De vet att det finns två sidor av sam- ma mynt, att det inte gäller det ena eller det andra. Alltför ofta är det så att de som ställer yttrandefri- heten och integriteten i motsats till varandra säger att vi måste göra antingen det ena eller det andra, bara för att landa i slutsatsen att det är bäst att göra varken eller. Vi vet alla att människors privata sfär är olika stor beroende på om de är offentliga eller ej. Jag har inte samma privata sfär som fiskaren i Strömstad där jag bor. Det vet jag, och det följer med uppdraget. Var och en kan inse att det är orimligt att försöka reglera båda på samma sätt och att inte använda sunt förnuft och proportionalitet när lagar tillämpas. Fru talman! Det är inte förslag till förändringar av PUL som saknas. De har prövats i riksdagen och i utredningar. Det som saknas är den verkligt politiska viljan att förändra den. Jag ska kanske inte fördjupa mig ytterligare i de förslag som kan hanteras i sam- band med PUL, men jag nämner trots allt några. 1. Ett förslag skulle kunna vara ett starkare skydd för individens yttrandefrihet, inte tidningens el- ler radiostationens yttrandefrihet och markera det i mediegrundlagarna. 2. Kravet på att journalistiska ändamål ska vara uteslutande journalistiska ändamål skulle kunna lättas upp. Det skulle kunna göras en friare tolkning av det journalistiska och konstnärliga uppdragets möjlighet. 3. Man skulle kunna förändra PUL så att skyddet för integritet följer en proportionalitetsregel, där det framgår att jag, statsministern och t.ex. Kofi Annan inte kan göra samma anspråk på den per- sonliga svären som den enskilde medborgaren. 4. Möjligheten att utdöma skadestånd för mindre överträdelser borde bort. Slutligen, fru talman, behöver skyddet för den personliga integriteten förstärkas. Det behövs inte för att skydda människor mot debatter, diskussioner eller granskning men väl för att skydda dem mot över- grepp från enskilda och kanske än mer företag och myndigheter. Det görs inte genom en lag som kraftigt inskrän- ker den vanliga debatten men ger vidlyftiga undantag för kommersiella och offentliga intressen. Det görs genom ett starkt skydd för den personliga integriteten i grundlag och genom en missbruksbaserad lag. Jag menar då en lag som verkligen bygger på att förhind- ra missbruk, inte på en tillämpning där myndigheter godtyckligt avgör vad som är missbruk och vad som är inte är det. Det görs också genom proportionalitet i tillämpningen. Det är uppenbart att det inte är förslag som saknas utan den politiska viljan. Nu har jag redogjort för min och Centerpartiets syn. Det är nu hög tid för utskot- tets majoritet att redovisa hur den förhåller sig till PUL, till yttrandefriheten och till våra förslag. Fru talman! Yttrandefriheten och tryckfriheten är hörnstenar i den svenska demokratin. Det är begrepp vi är och ska vara stolta över. Jag vill att vi ska kunna fortsätta att vara stolta över dem. Det ställer krav på att inte lättvindigt avfärda människors oro och ilska över lagstiftning som begränsar och sätter munkavle. Det ställer krav på att faktiskt ta vara på teknikens möjligheter att vidga yttrandefriheten och stärka de- mokratin. I den ambitionen finns det ingen plats för PUL. Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva- tion 1.

Fru talman! Öppenhet och yttrandefrihet är vä- sentliga frågor för oss alla, inte minst för oss libera- ler. Dessa friheter ska garanteras oavsett medium. Just nu pågår ett arbete inom EU med att revidera det dataskyddsdirektiv som tidigare antagits. Det handlar alltså inte om att revidera PUL. Sveriges position i de kommande förhandlingarna bör vara att särskilt värna just offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Här har vi motstånd ute i Europa - det har vi märkt på olika sätt. Ett sätt att göra detta på är att införa den s.k. missbruksmodellen. Fru talman! Det är beklagligt att KU:s majoritet har valt att behandla och avslå motioner kring da- taskyddsdirektivet och PUL under den tid som det ändå pågår ett beredningsarbete med att mejsla ut en svensk position inför de kommande förhandlingarna. Jag kan till viss del dela Inger Renés kritik mot det hittillsvarande arbetet kring dataskyddsdirektiven och personuppgiftslagarna. Men jag vill ändå säga att detta också är ett ansvar för oss som ingår i den sär- skilda gruppen. I beredningsarbetet ingår represen- tanter från samtliga riksdagspartier. KU borde ha uppskjutit behandlingen av dessa ärenden till dess att den offentliga utvärderingen av dataskyddsdirektivet och personuppgiftslagen är klar och till dess att den särskilda samrådsgruppen, där jag själv ingår, har arbetat färdigt. Detta arbete ska ju vara klart senare i år, i höst. Detta är en så central fråga att arbetet med att ta fram ett bra förslag till nya regler måste få ta tid. Annars riskerar man att göra om det misstag som gjordes när den nu existerande personuppgiftslagen antogs. Flertalet partier är numera överens om att beslutet om personuppgiftslagen hastades igenom i riksdagen utan närmare eftertanke och analys av tänkbara konsekvenser. Det var kanske rentav så att man inte förstod vad det egentligen handlade om. Efter bara en kort tid kom nämligen en rad klagomål över att lagen i prak- tiken innebar kraftiga inskränkningar av yttrandefri- het och offentlighetsprincip. Jag tror att många politi- ker blev tagna på sängen av den kraftiga kritik som den nya lagen mötte. Denna situation bör inte vi lag- stiftare försätta oss i på nytt. Att uppskjuta behandlingen av de motioner som rör dataskyddsdirektivet och PUL hade varit att visa respekt för det viktiga men ändå svåra lagstiftnings- arbete som ligger framför oss och som delvis dess- utom är avhängigt diskussion och beslut inom EU. Utskottets sätt att behandla motionerna ger uttryck för en vilja att hasta igenom ärendet. Men det är viktigt att lyssna på de synpunkter och tankar som kan komma fram i samband med den enkät som nu har riktats till allmänheten och att avvakta behandlingen av enkätresultaten, som ska ske i den parlamentariska samrådsgruppen. Vad är det för poäng med att ge- nomföra en enkät till allmänheten och ha en parla- mentarisk samrådsgrupp om riksdagen redan innan resultaten är färdiga fattar viktiga beslut i frågor som berörs i enkäten och av samrådsgruppen? Fru talman! Jag har valt att framföra dessa syn- punkter i ett särskilt yttrande. Därför har jag ingen reservation på den här punkten. I Folkpartiets motion framhålls vikten av att PUL och det bakomliggande EU-direktivet inte får krocka med offentlighetsprincipen. Frågan har blivit högak- tuell sedan det socialdemokratiskt styrda Göteborg åberopat den PUL-relaterade § 7:16 i sekretesslagen. Denna bestämmelse innebär i dag att en myndighet inte ska lämna ut en personuppgift om det kan antas att ett utlämnande skulle behandlas i strid med PUL. På så sätt vill Göteborgs kommun slippa lämna ut personuppgifter om 2 006 politiker och tjänstemän till Göteborgs-Posten. Eftersom Offentlighets- och sekretesskommittén nu ska göra en allmän översyn av sekretesslagen räknar jag med att kommittén också kommer att ta upp frågan om den så hårt kritiserade § 7:16 i sekre- tesslagen och föreslå lättnader i den. I den förhopp- ningen har jag valt att inte reservera mig för mitt yrkande i motionen. Vi från Folkpartiet är väldigt kritiska till PUL. Vi har i andra sammanhang fört fram det som skulle kunna innebära lättnader, nämligen att man ändrar förhållandena som gäller uppgifter för journalistiska, litterära och konstnärliga ändamål. De är undantagna PUL, och vi menar att det egentligen är tillämpligt för var och en att åberopa den speciella paragrafen i PUL. På så sätt undanröjer man mycket av PUL:s värsta skadeverkningar. Fru talman! Jag har ändå en reservation tillsam- mans med Åsa Torstensson från Centern. Vi har läm- nat en gemensam reservation och betonat vikten av att regeringen i sitt intensifierade arbete med att verka för en revidering av dataskyddsdirektivet i riktning mot en missbruksmodell också arbetar för att det inte sker en utvidgning av direktivet till att omfatta juri- diska personer. Det ligger i farans riktning. Jag har nämligen hört att diskussioner nu pågår om detta på andra håll i Europa. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva- tion nr 2, som handlar om juridiska personer och PUL. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reser- vationerna. Jag tänkte kommentera reservationerna. Reserva- tion 1 har lagts fram av Centern och heter Personupp- giftslagens upphävande. Reservation 2 från Centern och Folkpartiet gemensamt handlar om dataskyddsdi- rektivet och juridiska personer. Jag måste säga att Åsa Torstenssons reservation 1 tillhör det originellare jag har stött på, för att uttrycka mig artigt. Det är få lagar i vårt land som gett upphov till en sådan intensiv debatt som personuppgiftslagen från 1998. Jag kommer fortsättningsvis att kalla den PUL. Den intensiva PUL-debatten har bl.a. gällt hante- ringen av personuppgifter på Internet - vad som får sägas och av vem det får sägas. PUL bygger på EG:s dataskyddsdirektiv. I lagen finns bestämmelser för att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. En central fråga har varit och är hur lagen är uppbyggd. PUL är, i likhet med både datalagen från 1973 och dataskyddsdirektivet, uppbyggd enligt hanteringsmo- dellen. Det innebär att all hantering av personuppgif- ter omfattas och att endast det som är författnings- reglerat är tillåtet. En enig riksdag har uttalat sig för en s.k. missbruksmodell, dvs. att endast sådan hante- ring av personuppgifter som innebär missbruk ska regleras. All annan användning som inte är reglerad är då tillåten. Både utskottet och regeringen är således överens om att vi ska arbeta i riktning mot en miss- bruksmodell. Utskottet ser det som mycket angeläget att rege- ringen fortsätter att vara aktiv och pådrivande för en förändring av dataskyddsdirektivet. Jag tycker samti- digt att det är ärligt att erkänna att uppgiften är svår. Internationellt finns ingen persondatalagstiftning som konsekvent är uppbyggd uteslutande efter en miss- bruksmodell. Men på samma sätt som Sverige var föregångare med världens första datalag 1973 vore det naturligtvis önskvärt att bli föregångare även nu. Inom Regeringskansliet pågår nu arbetet med en offentlig utvärdering av EG:s dataskyddsdirektiv. Ett led i det arbetet är den s.k. Samrådsgruppen med representanter från samtliga riksdagspartier, alltså även Centerpartiet. Samrådsgruppen är en del av regeringens strävan efter bredast möjliga förankring i förberedelserna för en revision av dataskyddsdirekti- vet i riktning mot en missbruksmodell. Att driva en ren demonstrationspolitik och motio- nera om ett upphävande av PUL tycker jag är obe- gripligt. Visst kan riksdagen som högsta lagstiftare även upphäva lagar, men att föreslå att riksdagen ska driva sådana förslag enbart i påtryckningssyfte mot regeringen tycker jag är oansvarigt. I den andra reservationen som Centern och Folk- partiet står bakom om dataskyddsdirektivet och juri- diska personer är det lyckligtvis inte längre tal om att upphäva personuppgiftslagen. Här talas i stället helt korrekt om regeringens intensifierade arbete för en revidering av dataskyddsdirektivet. Utskottet anser det vara en självklar utgångspunkt att direktivet inte ska utsträckas till att omfatta juridiska personer. Nå- got åtgärd från riksdagen, som reservanterna föresla- git, behövs därför inte. Till den moderata reservationen om Statens per- sonadressregister vill jag säga dels att gällande regle- ring av personuppgifter i SPAR är förenligt med dataskyddsdirektivet, dels att utskottet anser att SPAR fortfarande fyller ett behov, dvs. behovet att försörja såväl enskilda som myndigheter med tillför- litliga befolkningsuppgifter av hög kvalitet. Fru talman! Jag yrkar även avslag på Per Lagers reservation om ett inrättande av en särskild Interne- tombudsman. Självfallet instämmer utskottet i att det behövs insatser för att ge föräldrar kunskap och hjälp för att kunna skydda sina barn mot skadligt innehåll på Internet. Av just den anledningen bedrivs det ett omfattande arbete både nationellt och internationellt på det här området. En Internetombudsman finns redan bildad på privat initiativ. Föreningen har fått 4 miljoner kronor i projektbidrag av regeringen avseen- de år 2000 och 2001. Föreningen har nyligen avläm- nat en rapport till Näringsdepartementet med en första redovisning av sin verksamhet. Låt oss avvakta departementets bedömning av verksamheten innan vi föreslår inrättandet av ytterligare en ombudsman.

Fru talman! Det var intressant, kanske t.o.m. ori- ginellt, att höra Britt-Marie Lindkvist anklaga riksda- gen för att driva politik som går ut på att stärka ytt- randefriheten i landet. Det ligger kanske i Britt-Marie Lindkvists ansvar att uttala sådant. Jag tror att uttalandet om att det råder enighet om att den socialdemokratiska regeringen är aktiv och pådrivande skulle behöva ett förtydligande. Inled- ningen på Inger Renés anförande här i kväll betonade ju inte speciellt majoritetens uppfattning att regering- en har varit aktiv och pådrivande. Hon efterfrågade snarare aktivitet och pådrivande. Det är av den anled- ningen som Centerpartiet och jag har lagt fram för- slaget om personuppgiftslagens upphävande. Jag tror att det har framgått tydligt. Jag skulle vilja höra om Britt-Marie Lindkvist är nöjd med personuppgiftslagen.

Fru talman! Jag sade inte att riksdagen förde de- monstrationspolitik. Jag sade att Centerpartiet gjorde det. Det ligger lite i det som Helena Bargholtz sade - hon har gått nu - om Samrådsgruppen och det arbete som nu sker i regeringen. Det måste få ta tid. Det här är ingenting man gör i en handvändning. Man ska helst också ha med hela EU. De arbetar med frågan, och det måste få ta tid. Åsa Torstensson frågar om jag är nöjd med PUL. Det kan jag ju inte vara. Vi har gjort ett tillkännagi- vande till regeringen om att vi vill att det ska gå över mot en missbruksmodell.

Fru talman! Saker och ting måste naturligtvis ta tid, men då krävs det att man också sätter i gång och arbetar. Regeringen har haft två år på sig att arbeta, och snart har tiden passerat för att lägga fram ett förslag. Vad förväntar sig Britt-Marie Lindkvist att förslaget om förändringar innebär?

Fru talman! Jag förväntar mig att vi på något sätt ska kunna gå över mot en missbruksmodell. Jag skulle vilja ställa en fråga till Åsa Torstens- son. Vilket rättsläge hamnar vi egentligen i från den 1 januari 2002? Kraven på öppenhet och på skydd för den person- liga integriteten rymmer ju flera konflikter. Vi måste arbeta vidare med det här. Vilken särlagstiftning menar Åsa Torstensson när hon i sin reservation skriver: "Endast i de fall direkti- vet eller 2 kap. 3 § regeringsformen innehåller be- stämmelser som inte tillgodoses genom detta förfa- rande bör särlagstiftning tillämpas."

Fru talman! Jag vore tacksam om jag inte får någ- ra frågor när jag inte har någon replikrätt kvar i vårt meningsutbyte. Också jag skulle vilja fokusera på det som Britt- Marie Lindkvist sade. Det är alldeles riktigt att det är viktigt att arbeta för en annan lagstiftningsmodell. Det är också riktigt att detta är ett segt, svårt och besvärligt arbete. Det vet vi allesammans. För två år sedan skrev vi kraftfullt att regeringen skulle arbeta med dessa frågor. Under dessa två år har man haft en seminarieserie. Jag vet inte när den startade, men jag ska snart ställa en fråga till Britt-Marie Lindkvist om den. Strax före jul förra året - alltså mer än ett och ett halvt år efter vårt senaste betänkande på det här om- rådet - började man arbeta med Samrådsgruppen. Nu i februari skickade man ut en enkät. Då hade det alltså gått nästan två år sedan vi fattade det gemen- samma beslutet att kräva ett kraftfullt agerande från regeringen. Jag tycker att detta är att sinka frågans behand- ling. Jag skulle vilja ställa en fråga till Britt-Marie Lindkvist. Jag har försökt få uppgifter om seminarie- serien, men de är mycket magra. Jag skulle vilja veta hur långt man har hunnit i diskussionerna i denna seminarieserie. Hur avser man att fortsätta, och är det fortfarande bara ungefär en tredjedel av EU:s länder som medverkar i den?