Vissa elmarknadsfrågor
Debatt om förslag 28 mars 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenKG ABRAMSSON (S)
- Hoppa till i videospelarenKARIN FALKMER (M)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenKARIN FALKMER (M)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenKARIN FALKMER (M)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenINGER STRÖMBOM (Kd)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenINGER STRÖMBOM (Kd)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenINGER STRÖMBOM (Kd)
- Hoppa till i videospelarenÅKE SANDSTRÖM (C)
- Hoppa till i videospelarenEVA FLYBORG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenEVA FLYBORG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenLENNART VÄRMBY (V)
- Hoppa till i videospelarenEVA FLYBORG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD SAARINEN (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKARIN FALKMER (M)
- Hoppa till i videospelarenINGEGERD SAARINEN (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKARIN FALKMER (M)
Protokoll från debatten
Anföranden: 22
Anf. 141 KG ABRAMSSON (S)
Fru talman! Men det är ju så: Vill man ha varg
och det är ett riksintresse måste hela landet ta ansvar
för det. Alternativet är att sprida ut varg på andra
ställen. Sprider man inte ut vargen, utan vargen blir
kvar i Värmland, tycker jag att det är mycket logiskt
att länsstyrelsen får det beslutet. Då är det ju ett län i
landet som mer eller mindre får bära ansvaret för det
som är ett riksintresse. Och man måste väl ändå kun-
na påverka det man blir starkt berörd av.
Vi har två vägar. Välj att sprida vargen över hela
landet så att fler får lära sig att leva med den! Så
länge som det finns en koncentration i Värmland och
i gränstrakterna till Norge bör också ansvaret för
riksintresset tas på den nivån.
Anf. 142 KARIN FALKMER (M)
Fru talman! Då var den dagen inne när vi skulle
diskutera vargfrågan i riksdagen. Jag har sett fram
emot den här dagen.
Nu när jag står här som en av de sista talarna kän-
ner jag en ganska stor besvikelse över vad det kom-
mer att bli för resultat. Jag är även besviken över en
hel del av de inlägg jag har hört här i dag. Man blir
lite besviken över att politiker inte kan lyssna på
folket som bor där vargen bor.
Det är ett problem vi diskuterar. Det senaste re-
plikskiftet var mellan Viviann Gerdin och Maggi
Mikaelsson. Det är ju ingen tvekan om att där rovdju-
ren blir för många påverkar det utvecklingen negativt
för bygden. Det har jag många bevis för.
Jag vill till protokollet läsa upp fem punkter:
1. Antalet vargar i landet bör inte överstiga 100.
2. Vargstammen ska spridas över hela landytan.
Inga landsdelar ska vara befriade från varg-
stammen på grund av ett riksdagsbeslut.
3. Staten ska ersätta drabbade djurägare eller andra
fullt ut för vargens skadegörelser.
4. Lokala utredningar bör göras i vargtäta områden
för att man ska kunna avläsa lokalbefolkningens
livskvalitet beroende på vargens närvaro i byg-
den. Det gäller även övrig verksamhet som t.ex.
näringsliv och rekrytering av arbetskraft.
5. Skydds- och licensjakt måste tillåtas. Besluts-
fattandet om vargstammen bör flyttas ned, så
nära de berörda som möjligt till länsstyrelsen
alternativt till kommunal nivå.
Dessa fem punkter är antagna av kommunfull-
mäktige i Årjängs kommun med röstsiffrorna 41-0.
Samma ord finns från kommunen som en reserva-
tion i länsstyrelsens yttrande över Rovdjursutredning-
en.
Dessa ord kommer från befolkningen där vargen
bor. Vi har, tror vi själva, redan nu 100 vargar inom
en cirkel av ca 10 mil, och förökning sker. Jag kan
berätta att jag förra söndagen var ute och gick med en
egen vargforskare vi har i bygden som vet var varen-
da varg finns. Vi följde en ny revirbildning i närheten
av ett samhälle. Vi vet att antalet nästa år troligen
kommer att öka med ytterligare åtta till tio vargar. Så
bygger det på, ganska snabbt.
Folket vet var vargen är. Folket vill ha vargen.
Men folket vill ha makten över rovdjuren så att vi kan
ha en stam som passar in i viltlivet i området där
vargen nu bor.
När ni i dag röstar på 200 vargar, kom då ihåg att
de kommer att finnas på samma plats - där vi bor, där
det folk bor som har skrivit dessa fem punkter som
jag här nu har läst upp. Det betyder att kampen går
vidare för nya beslut redan från i morgon.
Jag vill också yrka bifall till yrkande 1 och 2 i min
motion MJ918.
Anf. 143 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Det betänkande som nu har debatte-
rats en lång stund, som handlar om sammanhållen
rovdjurspolitik, väcker många känslor, både positiva
och negativa. Jag har inget yrkande, men jag vill ändå
ta chansen att delta i dagens debatt.
Utskottet har inte haft ett lätt arbete med att försö-
ka få fram ett förslag till en sammanhållen rovdjur-
spolitik. Det finns så många åsikter om rovdjurens
vara eller icke vara. I mångt och mycket skiljer sig
åsikterna mellan oss som har en stor del av rovdjuren
nära oss och de som inte kommer i kontakt med de
fem stora rovdjuren i sitt dagliga liv.
I ett flertal av motionerna belyses vikten av forsk-
ning och information och behovet av ökade kunska-
per om de stora rovdjuren.
Det bedrivs i dag ett stort arbete i bl.a. Orsa
björnpark. Det är inte utskottets och inte heller riks-
dagens sak att föreslå konkreta insatser i fråga om
vare sig etablering eller lokalisering av ett rovdjur-
scentrum, men jag vill ändå från talarstolen ge beröm
för det arbete som utförs i Orsa björnpark. Jag hoppas
att de får ta del av de statliga medel som kommer att
finnas för etableringen av ett rovdjurscentrum.
En viktig del i betänkandet är den som belyser en
hållbar utveckling och undvikandet av konflikter.
Jag bor själv i ett område i Dalarna där vi har gott
om både björn, lo och varg. Det är nog inte så många
i den här kammaren som får väja för lodjur på vägen
till arbetet här i riksdagen.
När jag en morgon var på väg till Stockholmståget
stod det ett lodjur mitt på vägen. Det är väl inte precis
vad man väntar sig. Älgar och rådjur är man ju van att
väja för, men lodjur hör inte till vanligheten att man
ser. Men de finns, och det är ganska gott om dem.
De flockar och familjegrupper av vargar som
finns är, som ni har hört tidigare, till största delen
lokaliserade till mina hemtrakter i Dalarna och till
Värmland. Det känns bra att utskottet föreslår att där
en art gör stor skada måste man försöka minska an-
talet individer. Det här är självfallet under förutsätt-
ning att det finns områden där arten existerar i till-
räckligt antal med mindre konflikter med människan.
Det är ändå en viktig markering som man har gjort i
betänkandet.
Vi kan ju inte tvinga rovdjuren att flytta, men vi
delar gärna med oss av dem till övriga landet.
Det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till de
människor som ska leva med de stora rovdjuren i sin
närhet. Precis som flera talare har sagt, är det inte
riktigt så som Gudrun Lindvall sade, att bara rovdju-
ren och inga människor bor i skogen. Vi är faktiskt
ganska många människor som bor i skogen.
Vi jägare får ofta höra att vi inte vill dela viltet
med de stora rovdjuren. Det är ett påstående som
verkligen inte stämmer för många av oss som jagar.
Den stora behållningen i jakten består inte av att
skjuta viltet. Det handlar om så oerhört mycket mer,
som t.ex. att en tidig septembermorgon ge sig ut i
skogen på harjakt med sin stövare och lyssna på hur
drevet går mellan bergen. Ofta blir det inte mer än
just det: motion både för mig själv och hunden.
Ett annat problem som finns i mina hemtrakter är
att jakthundar råkar ut för att rivas eller dödas av
framför allt varg. Hunden är för oss inte bara en jakt-
kamrat utan också en kär familjemedlem.
Förslaget om att återinföra vargen under 28 § i
jaktförordningen är ett viktigt steg för oss vars tam-
djur och husdjur ofta kommer i kontakt med framför
allt varg och björn. Jag vet att det finns många, både
på åhörarläktaren och i kammaren, som anser att vi
redan nu skulle gå på Rovdjursutredningens förslag
när det gäller 28 §. Men livet består ofta av kompro-
misser, och det är ändå ett steg på vägen att vi nu
återinför vargen tillsammans med björn, järv och lo
under 28 §.
Utskottet skriver också i sitt betänkande att det
inte för närvarande är lämpligt med en förändring i
enlighet med Rovdjursutredningen. Men det innebär
ju inte att den här frågan är slutdebatterad. Den kom-
mer säkert att dyka upp i många olika forum.
Det totala antalet vargar i familjegrupper och re-
virmarkerande par är efter den senaste norska av-
skjutningen 70-72. Dessutom tillkommer ett antal
ensamma strövvargar. Hur många de är är okänt.
Troligen omfattas den svensk-norska vargstammen i
dagsläget av ca 100 djur.
Det visar ändå på att den svensk-norska varg-
stammen är livskraftig. Att man återinför vargen
under 28 § tror jag inte kommer att leda till någon
minskning av tillväxten av vargstammen.
Jag vill än en gång säga att om vi ska få förståelse
för rovdjursstammens betydelse för den svenska fau-
nan måste man också ta hänsyn till de människor som
lever med de stora rovdjuren i sin vardag, och i möj-
ligaste mån se till att spridningen över landet blir
bättre och inte koncentrerad till ett litet område i vårt
avlånga land, som ni har hört i de senaste tre inläggen
från Dalarna och Värmland.
I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).
Anf. 144 KARIN FALKMER (M)
Fru talman! I DN av den 16 februari i år finns en
artikel baserad på vad Moskvatidningen Sevodnja
rapporterat i början av februari, nämligen att en varg-
flock överfallit och dödat en man i samhället Pri-
morsk som ligger i länet Krasnojarsk.
I min och Carl Erik Hedlunds motion MJ10 har vi
dristat oss till att ge en rad exempel på situationer där
människor, främst barn, rivits och dödats av varg. Jag
har milt sagt blivit något förvånad över hur vissa s.k.
vargvänner behandlar dessa fakta i den allmänna
debatten. De förnekar ofta existensen av en rad
mycket väl belagda händelser.
Denna typ av förnekelse har samma drag som -
jag säger det utan några paralleller i övrigt - den
förnekelse av Förintelsen som historikern David Ir-
ving ägnat sig åt.
Jag tycker att debatten om vargens farlighet även
för människor och främst barn skulle vinna på om
alla kunde respektera oavvisliga fakta och inte förne-
ka händelser som ägt rum. Det finns nämligen ganska
många sådana som dokumenterar att även varg kan
angripa människor, särskilt dem som uppfattas som
försvarslösa, nämligen barn.
Under 1880-talet dödades i Åbo län under kort tid
ett 35-tal personer, mest barn, av varg. Namnen på de
dödade har jag här framför mig. De finns förtecknade
i bl.a. boken Minnen från vargåren 1880-82 av Uno
Godenhjelm och i Evert Pousettes bok De människo-
ätande vargarna.
Parentetiskt vill jag nämna att Selma Lagerlöfs
skildring av anfallande vargar mycket väl kan ha
grundats på just dessa händelser i Åbo län. Kontak-
terna mellan Värmland och Åbo var ganska livliga på
den tiden, och dessa händelser diskuterades säkert en
hel del i brev landskapsinvånare emellan.
I Ryssland har enligt goda belägg flera hundra
personer vargdödats under 1900-talet. Akademileda-
moten Pavlov rapporterade 1990 i boken Volk 26
dödade barn i Kirovdistriktet 1944-1952 och två
dödade kvinnor i Postavskij 1980.
I Prjasja i Karelen, nära Finland, dödades en sex-
åring 1999, och som sagt, nu senast en man i Pri-
morsk i februari i år.
I Ryssland, med en mycket stor vargstam, har
man tydliga erfarenheter av att vargen är skygg mot
människa om den utsätts för regelbunden jakt. Under
andra världskriget, när som regel den manliga befolk-
ningen deltog i kriget, ökade kraftigt vargangreppen
på människor eftersom det då i regel inte fanns några
jägare tillgängliga.
Efter kriget, när regelbunden jakt på nytt bedrevs,
blev vargen betydligt skyggare.
Jag förmodar att en och annan här i kammaren har
tagit del av Jakthundgruppens hemsida på Internet
med dess uppräkning av incidenter, bl.a. de där män-
niskor hotats av varg på senare tid. Det är ett inte
föraktligt antal. Jag begriper inte poängen med att
ifrågasätta sanningshalten i dessa konkret beskrivna
episoder.
Nu kan ju någon undra varför jag i denna debatt
anger dessa fakta som i stora delar redan finns i vår
motion. Svaret är helt enkelt att jag finner det uppse-
endeväckande att man, när beslut nu fattas, förbigår
den uppenbara risken att en ökande vargstam också
kommer att öka risken för personskador orsakade av
varg. Vi menar att dessa skador, precis som skador av
t.ex. björn, måste ersättas av staten, som är ansvarig
för rovdjurspolitiken.
Jag noterar att man nu enligt utskottets tillkänna-
givande avser att till en del lösa dessa frågor just när
det gäller personskador förorsakade av björn. Men det
är en gåta att man inte inkluderar skador orsakade av
varg i detta.
Fru talman! Jag vill instämma helt i Carl G Nils-
sons anförande och hans tidigare yrkande. Men jag
noterar att det till det betänkande vi behandlar också
fogats reservationer till förmån för Carl Erik Hed-
lunds och mina yrkanden om ersättning för per-
sonskador orsakade av varg och om möjligheten att
delegera till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt
även av varg.
Anf. 145 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Det var bedrövligt det vi fick lyssna
till nu. I motionen tar Lennart Hedquist upp en del
fall från Sverige där människor skulle ha dödats. Det
är sant att det har förekommit, men vad berodde det
på? Jo, det exempel som Lennart Hedquist tar upp i
sin motion handlar om den s.k. Gysingevargen, som
hade hållits i fångenskap. Efter denna fångenskap
skedde olyckor.
När det nu har blivit tydligt går Lennart Hedquist
över gränserna till Ryssland. Vi har inte haft möjlig-
het att kolla de uppgifterna.
Att på det här sättet använda Gysingevargen för
att skrämma upp människor tycker jag är någonting
oerhört. Blir konsekvensen av det här resonemanget
att Lennart Hedquist så småningom kommer att skri-
va en motion om att vi ska utrota getingen? Det är
nämligen så att getingen tar död på rätt många barn
årligen, och vi behöver hitta sätt att skydda små barn
från getingen. Men min slutsats blir inte att vi måste
utrota getingen.
Jag vill fråga Lennart Hedquist: Varför kan inte
Hedquist stanna kvar vid de här fallen i Sverige?
Varför gå över till Ryssland, till förhållanden som vi
inte har haft någon möjlighet att följa upp i samband
med den här debatten?
Min fråga är också: Blir följden en motion om att
utrota getingen?
Anf. 146 KARIN FALKMER (M)
Fru talman! Jag är lite beklämd över Harald
Nordlunds argumentation. Jag har inte sagt ett ord om
att utrota varg. Det jag har talat om är att varg kan
vara farlig även för människa, inte minst för barn. Jag
har då talat om att personskador med anledning av
detta bör kunna ersättas på samma sätt som per-
sonskador som är förorsakade av björn. Jag tycker att
Harald Nordlund ska hålla sig till fakta.
Det är riktigt att Gysingevargen har diskuterats en
hel del och finns med i vår motion. Men det är en av
de incidenter som finns med. Händelseförloppet där
är inte så tydligt utrett som man kan tro av Harald
Nordlunds anförande.
Däremot är händelseförloppet i Åbo mycket väl
utrett. Harald Nordlund kan gå till de finländska arki-
ven och där få en förteckning över de omkomna bar-
nen. En sådan har jag framför mig.
Sedan finns alla dokumenterade fall också i
Ryssland. De är inte nya. De har diskuterats en hel
del under många år.
Men dessutom har vi alla de incidenter som nu har
börjat komma, där människor hotats av varg. Dessa
finns med på Jakthundgruppens hemsida, om Harald
Nordlund vill läsa den. Där finns ganska många inci-
denter, bl.a. en kvinnlig älgjägare som hade 20 års
erfarenhet. Hon hotades av vargar. En av vargarna var
mycket aggressiv och var inte mer än tio meter ifrån
henne. Hon skrek och en jaktkamrat kom till undsätt-
ning och lyckades hejda angreppet genom att skjuta
över huvudet på vargarna, som dock inte ens då gav
upp. Det skildras ytterligare.
Jag vill inte skrämma någon, men jag tycker att
Harald Nordlund ska hålla sig för god för att tillhöra
de vargvänner som över huvud taget vill förneka att
det förekommer incidenter människa-varg.
Anf. 147 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Jag ska läsa ur Lennart Hedquists
motion: "Om vi i Sverige som propositionen förut-
sätter på sikt skall ha ett antal hundra friströvande
vargar kan man räkna med att barn förr eller senare
kommer att anfallas och dödas." Det kallar jag att
skrämmas.
De slutsatser Lennart Hedquist drar av det reso-
nemanget är ju ändå att vi ska ha ett minimalt antal
vargar i Sverige. Det vet vi, och det är alla forskare
eniga om, att skulle vi gå ned till ett så litet antal
innebär det ett hot mot vargen som art.
Anf. 148 INGER STRÖMBOM (Kd)
Fru talman! I vår motion diskuterar vi inte antalet
vargar i Sverige. Av den euroasiatiska vargen finns
minst 100 000 troligtvis fler exemplar. Den är inga-
lunda utrotningshotad. Några hundra vargar mer eller
mindre i Sverige har ingen som helst betydelse för
arten som sådan. Däremot är vi troligtvis alla ense om
att det i den svenska faunan även bör ingå vargar.
Det vi har påtalat är att man med en ökande varg-
stam också måste räkna med ökande risker för per-
sonskador förorsakade av varg. Vi finner det anmärk-
ningsvärt att man inte tar tag i det problemet innan
det uppstår.
Om vi får personskador förorsakade av varg är
sannolikheten högst att det är barn som råkar illa ut.
Vargen är i det fallet ett ganska intelligent djur som
ger sig på de försvarslösa. Det gör den ofta när den är
på jakt. Den försöker splittra t.ex. en stor älghona och
ett mindre djur och ger sig på det mindre djuret. Det
är ett vanligt beteende hos varg. Man bör vara upp-
märksam på att vargen kan vara farlig.
Anf. 149 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Jag tror att det är sant att människor
har skadats och dödats av varg. Men det är lika sant
att människor i många områden, i Europa, i USA och
i andra delar av världen, samsas mycket väl med stora
vargstammar utan att det sker några konfrontationer.
Självklart väljer man vilka sanningar man vill pre-
sentera. Lennart Hedquist säger att han inte vill
skrämma någon. Men det kan inte finnas något tvivel
om att en sådan här motion bidrar till att underblåsa
ett varghat, en vargskräck som till stora delar är obe-
fogad med tanke på det sätt som vargen finns i Sveri-
ge. Det tycker jag är viktigt att påtala.
På samma sätt har det förts en diskussion om hur
hotade jägarnas hundar är när det gäller jakten i de
områden som är vargtäta. Vi har fått och jag antar att
flera har fått den undersökning som Viltskadecenter
har gjort. Man har intervjuat 411 jakthundägare som
har jagat just i de vargtätaste områdena i Värmland.
Där visar det sig att det går 3 881 jaktdagar på varje
vargangrepp under det år mängden angrepp av varg
på hundar var som störst.
Det är klart att man alltid har ett syfte när man
presenterar sina sanningar. Man vill uppnå någonting.
För mig är det nästan cyniskt att slutsatserna av Len-
nart Hedquists motion och anförande blir att vi ska
betala för de skador som han förutser.
Anf. 150 INGER STRÖMBOM (Kd)
Fru talman! Det är ju vad som föreslås beträffande
t.ex. björn. Jag har lite svårt att förstå varför man inte
skulle inkludera varg i detta, att personskador föror-
sakade av varg också ska ersättas.
Jag tror att den viktigaste lärdomen man ska dra
av människans kontakter med varg är att man ska
göra vargen skygg för människan. Det är erfarenheten
i alla länder där man har ganska mycket varg, att
vargen måste så att säga hållas under uppsikt. Det
måste vara tillräcklig jakt på den för att den ska bli
skygg för människan. När det inte är någon jakt alls
vänjer sig vargen vid att människan är ofarlig. Det är
då vargen kan bli farlig. Nu vill jag inte alls påstå att
vargen normalt är farlig gentemot människan - det är
relativt sällsynt även om det förekommer en del inci-
denter - men man gör oss alla en otjänst om man
försöker beskriva verkligheten som att vargen i det
avseendet skulle vara ett ofarligt djur. Så är det inte.
Anf. 151 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Jag har faktiskt inte hört någon i da-
gens debatt som har sagt att vargen är ett ofarligt djur.
Jag anförde i mitt anförande att det är viktigt att vi
har respekt för de vilda djuren, oavsett om de är rov-
djur eller icke rovdjur. Alla djur kan vara farliga i fel
sammanhang eller där människor uppträder olämp-
ligt. Jag håller med Lennart Hedquist - konstigt nog
kanske många skulle tro - att det är viktigt att vi ser
till att de rovdjur som finns behåller sin naturliga
skygghet, rädsla och distans till människor - vilket de
allra flesta gör. I de fall djur uppträder fel, börjar röra
sig för nära människor, björnar börjar rota i soptunnor
osv. ska det gå att få tillstånd att avlägsna de djuren.
Det tillåter propositionen. Det tillåter betänkandet.
Det är alldeles självklart.
Det viktiga är att den här sortens ytterlighetsupp-
fattningar, som Lennart Hedquists motion ger uttryck
för, inte bidrar till att få en sansad och bra diskussion
om de problem som finns när det gäller rovdjuren i
Sverige.
Anf. 152 INGER STRÖMBOM (Kd)
Fru talman! Det förefaller som att vi i mycket är
överens. Jag kan därför fundera över varför motionen
som sådan skulle väcka sådana känslor. Vad vi säger
är att det har förekommit att varg har gett sig på män-
niska. Det kan förvisso vara mycket speciella episo-
der, men det förekommer fortfarande mycket regel-
bundet i Ryssland. Man bör vara på det klara med att
med en ökande vargstam kan den typen av händelser
inträffa även i vårt land. Då kan man fråga sig varför
utskottets majoritet inte har kunnat inkludera per-
sonskador förorsakade av varg i sin hemställan, på
samma sätt som man har inkluderat personskador
förorsakade av björn. Det kan leda till tron att varg
inte kan förorsaka personskador, men Maggi Mika-
elsson inser tydligen att det är fel.
Anf. 153 ÅKE SANDSTRÖM (C)
Fru talman! Vi har haft en lång diskussion i dag
om rovdjur i allmänhet och vargar i synnerhet. Vi har
diskuterat teknikaliteter, miniminivåer för björn, lo
och kungsörn, och vi har diskuterat etappmål för varg
och järv. Men vi har framför allt - om man har följt
diskussionen - diskuterat förutsättningarna för
skyddsjakt.
När är det befogat att avliva ett rovdjur? Under
vilka omständigheter? 28 § i jaktförordningen är inte
något under av klarhet i det fallet. Man har sagt att
det finns risk för att det kan uppstå misstag i tolk-
ningen av paragrafen, där djurägaren tolkar ett rov-
djursangrepp på ett annat sätt än ansvariga myndig-
heter - med rättsprocesser som följd.
Det vi nu tar ställning till anses förmodligen väl
balanserat utifrån givna förutsättningar och kommer
säkert att om en stund bli antaget av en majoritet av
riksdagens ledamöter. Jag vill ändå beskriva några
synpunkter som kommer från landsbygdsbor i min
omgivning, eftersom jag själv bor på landet, i gles-
bygd, där rovdjuren finns och förmodligen kommer
att finnas i större antal i framtiden. Jag vill försöka
balansera diskussionen.
Det är inte så att landsbygdsbor eller samer i all-
mänhet hatar rovdjur, men det finns en glasklar upp-
fattning om att rovdjuren måste finnas där på befolk-
ningens villkor. Det innebär att om ett rovdjur uppför
sig på ett avvikande sätt, måste det finnas en laglig
rätt att skydda sin egendom utan att riskera böter eller
fängelse. Det handlar oftast om att skydda husdjur
och boskap. Det är vad jag förstår en fullt normal
reaktion hos alla människor att skydda det man äger
och har runtomkring sig.
De människor som lever i områden där rovdjur
också finns är mycket medvetna om de omständig-
heter som råder, men man tycker att det låter konstigt
att fastställa antal rovdjur av olika sorter. Man tycker
att antalet måste vara det som är möjligt utifrån alla
andra omständigheter i omgivningarna.
Landsbygds- och glesbygdsbor går inte ut på rov-
djursjakt för nöjes skull - om det skulle vara någon
som tror det. Tvärtom välkomnar man straffskärp-
ningen för tjuvjakt och jakthäleri av olika slag. Det
anses vara en kriminell handling som ogillas starkt av
skogs- och fjällbefolkningen. Man vill uppnå en na-
turlig balans mellan det vilda och det tama i bygden
och att det sker under kontrollerade former.
Det är min förhoppning att vi ska klara av att leva
upp till det beslut vi ska fatta om en stund. Jag är glad
över att man har tagit särskild hänsyn till samernas
verksamhet. Jag är också glad över att man har sagt
nej till den 25-procentiga reduktion som föreslogs för
rovdjursskador i vinterbetesområden. Min förhopp-
ning är att det ska finnas en bra balans i den rättsliga
bedömningen när olyckor inträffar, vilket det kommer
att göra i ökad utsträckning i och med att rovdjursan-
greppen kommer att öka när det blir fler rovdjur. Det
är trots allt något annat att fatta ett snabbt beslut vid
angrepp på boskap eller husdjur än att i efterhand
sätta sig till doms över det som skedde.
Jag hoppas att jaktförordningen kommer att ses
över så snart som möjligt när det gäller skyddsjakt, att
det sker på ett sätt som gör att man vågar lita på att
inte betraktas som en brottsling när man tvingas vidta
åtgärder mot rovdjursangrepp.
Jag förstår att det inte går att komma längre nu.
Utskottet har säkert gjort vad man har kunnat utifrån
givna förutsättningar, men jag hoppas att det snarast
kommer initiativ som undanröjer den oro som finns
kvar.
Anf. 154 EVA FLYBORG (Fp)
Fru talman! I föreliggande betänkande, KU19,
behandlas ett antal motioner från allmänna motionsti-
den som rör frågor om behandling av personuppgifter
och vissa frågor med beröring på IT-området. Det är
inte precis första gången vi här i kammaren ska be-
sluta om ett betänkande i dessa frågor. Alldeles säkert
är det inte heller sista gången. Det kan synas vara
tekniska frågor som vi diskuterar här, men under
lagparagraferna, eller kanske över dem ska jag säga,
ligger värden som är djupt människonära och oerhört
viktiga för ett lands demokratiska utveckling och
därmed för landets och medborgarnas frihet.
PUL, personuppgiftslagen, fyller i höst tre år. Jag
tror inte att det är många som tycker att det är en
födelsedag värd att fira. Redan under de utredningar
som föregick PUL var vi några stycken som var tvek-
samma till om den modell för lagstiftning som valdes
var den rätta. Tveksamma var rättare sagt alla i Data-
lagskommittén, som skrev att modellen var dömd att
misslyckas och skulle komma att dra ett löjets skim-
mer över lagstiftningen.
Det är trist att se, tycker jag, att spådomen gick i
uppfyllelse. Men det var ännu sorgligare när de begav
sig, då endast tre partier, nämligen kd, Folkpartiet och
Moderaterna, förelog att man borde ha gjort en djupa-
re analys av förutsättningarna för att implementera en
annan modell för lagstiftning, det som vi i dag kallar
för missbruksdmodellen.
Dessvärre avfärdade alltså utredningen det försla-
get till förmån för hanteringsmodellen. De flesta är
överens om att det är en byråkratisk, otidsenlig och
snudd på omöjlig lagstiftningsmodell i det här sam-
manhanget. Under remisstiden förordade åtskilliga
remissinstanser en missbruksmodell. Tyvärr neglige-
rade regeringen dessa önskningar. Där hade man
annars kunnat utnyttja tiden till att arbeta fram en
annan modell för lagstiftning.
Fru talman! Att vi behöver en ny lag på detta om-
råde tror jag att de flesta är överens om. Lagstift-
ningsmodellen är som sagt inte den ideala, och den
drar nu ett löjets skimmer över PUL. Det kan man
kanske skämta om emellanåt. Men skämtet bör ha en
allvarlig underton, dels av generella lagskäl, dels för
att området, eller ämnet, som jag började med att
säga, är värt att tas på yttersta allvar.
En lag ska vara robust och räcka länge. Det är vi
överens om i utskottet. Därför uttalade vi redan för
två år sedan i enighet att regeringen med kraft bör
verka inom EU för att en revidering sker av EG-
direktivet. I väntan på denna revidering föreslog vi
också att regeringen inom det nuvarande direktivets
ram skulle se över lagen för att åstadkomma en för-
ändring av lagstiftningen mot ett regelverk som tar
sikte på missbruk av personuppgifter.
Vad har då hänt? Jo, regeringen har uttryckt sig
om det här. De har sagt att de såväl nationellt som
inom EU-samarbetet vill verka och avser att verka för
att det ska bli möjligt att gå ifrån denna hanterings-
modell. Det är väl bra att man vill. Men om man
verkligen ska uppnå förändring fordras det mer av
handling.
Vad har man då faktiskt åstadkommit? Vad har
man faktiskt gjort under dessa tre år, eller om jag nu
ska säga två år, dvs. sedan KU:s senaste betänkande
på det här området?
Jo, under de här två åren har regeringen haft något
som man kallar en seminarieserie med de övriga EU-
länderna. Om man skrapar lite grann på ytan och tittar
efter vad det här innebär är det så att man har träffats
tre gånger och pratat om sina erfarenheter av EG-
direktivet. Endast ungefär en tredjedel av EU-
länderna har deltagit. Det kallar inte jag en seminarie-
serie - tre möten där en tredjedel av de länder som
borde ha varit med närvarade. Inte minst under Sveri-
ges ordförandeskap hade åtminstone jag större för-
hoppningar än så.
Enligt § 33 i EG-direktivet ska kommissionen se-
nast den 24 oktober i år avge en rapport om genomfö-
randet med eventuella förslag till ändringar av lagen.
Det är alltså hög tid nu om man vill påverka.
Det var det ena som regeringen säger sig ha gjort,
alltså denna seminarieserie. Så har regeringen kallat
en samrådsgrupp med ledamöter från alla partier som
har träffats någon timme två gånger, eller om det
möjligen är tre gånger, på departementet. När jag
säger "möjligen" beror det på att det inte har före-
kommit någon dokumentation från de här mötena om
diskussionsunderlag, beslut eller de frågeställningar
som har diskuterats på ett tydligt sätt.
Från den seminarieserie som regeringen talar så
mycket om att man har genomfört finns inte heller
någon dokumentation. Det finns inga inbjudningar.
Det finns ingen dagordning. Det finns inga minne-
santeckningar. Det finns ingenting som talar om vad
man har utfört.
Slutligen har departementet skickat ut en enkät
och välkomnat alla intresserade att besvara denna
enkät. Den handlar om erfarenheter av dagens lag-
stiftning.
Sammantaget anser jag att de vidtagna åtgärderna
ligger rätt långt från den beställning som riksdagen
gav regeringen för två år sedan; att med kraft verka
för förändringar såväl inom EU som i Sverige. Jag
tycker att resultatet av detta arbete är tämligen kraft-
löst.
Likväl är nu de flesta partier överens om praktiskt
taget samma skrivning som för två år sedan. Jag
måste erkänna att jag inför mitt anförande i dag, när
jag gick igenom det här och verkligen fäste på papper
vad regeringen har gjort, alltså summerade det lilla
som har gjorts, nästan blev överraskad över att det var
så ynkligt. Jag tycker kanske att utskottet är i snäl-
laste laget. Nu får det dock vara som det är. Jag hop-
pas att regeringen känner att förväntningarna växer ju
längre tiden går. Frågan är för allvarlig för att man i
längden ska kunna slira på frågan om en lösning.
Vi moderater har alltså ingen reservation i den del
som kanske kan kallas för huvudfrågan i det här be-
tänkandet. Däremot har vi en reservation gällande
SPAR-registret. Vi finner det orimligt att staten har
anammat affärsidén att sälja uppgifter om sina med-
borgare, uppgifter som man har hämtat ur allmänna
och offentliga register och sedan sammanställt. Den
som får tillstånd att köpa uppgifter av SPAR kan
skapa profiler om i princip alla bosatta i Sverige. Ju
fler personuppgifter som finns tillgängliga desto tyd-
ligare blir profilerna. Även om det kanske rör sig om
uppgifter som kan vara harmlösa var för sig, och i sig,
kan en behandling komma att ske på ett sätt som
känns kränkande för den enskilda. Därför menar vi att
SPAR bör avvecklas, och jag yrkar bifall till reserva-
tion 3.
Anf. 155 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Det är säkert fler än jag i den här
kammaren som tycker att det är en onödig debatt, att
vi hört den förr och att den inte borde upprepas. Det
är tragiskt att behöva upprepa debatter på det här
sättet. Särskilt tragiskt är det att behöva göra det när
alla ständigt bedyrar hur eniga vi är och hur viktigt
det är att göra någonting åt problemet. Men tyvärr
händer ingenting.
Det viktigaste yrkandet i dag är Centerpartiets
krav på att upphäva PUL och låta andra lagar stå för
skyddet på Internet liksom i många andra vardagliga
sammanhang. Jag tänker uppehålla mig vid det. Jag
vill börja med att yrka bifall till reservation 1 i ut-
skottets betänkande.
Det är ingen slump att vårt krav kommer och att
det kommer nu. Det är för mig och Centerpartiet en
naturlig konsekvens av den hantering som varit, de
många debatter vi haft och det ointresse som vi mötts
av när det gäller att förändra en i grunden ganska
tokig lag.
Frågan om personuppgiftslagen är inte en liten
fråga. Den kan lätt bli teknisk, som Inger René sade.
Men tekniken till trots är det principerna som är det
viktiga. Vilka principer ska styra vem som får och
vem som inte får utnyttja sin yttrandefrihet på största
möjliga sätt?
PUL är en utomordentlig central fråga när vi dis-
kuterar sådana principer. Det är inte en fråga om
lagtext och implementering av EG-direktiv, som
majoriteten vill få oss att tro. Det är en fråga om
grundbultar i den svenska demokratin.
Om någon till äventyrs tror att jag tänker nöja mig
med den här debatten tror man fel. Jag tänker fortsätta
att peka på de brister som finns, de effekter som upp-
står och ständigt återkomma och lyfta debatten fram-
gent.
Det är nödvändigt med en sådan debatt. Den enkla
sanningen är faktiskt att ingenting har hänt. Inga
förslag har lagts fram som på något verkligt sätt för-
ändrar lagen eller det sätt lagen tillämpas på.
Fru talman! Det finns alltså en bakgrund till mitt
som kan tyckas radikala krav på att upphäva PUL.
Det är inte bara så att lagen i sig är oförenlig med
tankarna bakom yttrandefriheten. Det finns tyvärr inte
mycket som talar för att lagen i grunden kommer att
förändras. Det är samma frågetecken som Inger René
lyfte förut.
I dagarna är det två och ett halvt år sedan jag be-
gärde ett utskottsinitiativ i konstitutionsutskottet för
att se över PUL. Jag gjorde det precis innan lagen
trädde i kraft när vi blivit varse de följder lagen skulle
komma att få. Både Centerpartiet och andra partier
begärde i motioner förändringar och snabba åtgärder
från regeringen. Vi var många, och vi var eniga.
Ungefär ett halvår senare, dvs. för två år sedan,
ställde sig ett enigt utskott bakom ett tillkännagivande
till regeringen. Utskottet begärde krafttag för att göra
någonting åt situationen. Det begärde större ansträng-
ningar för att korrigera direktivet, och det begärde att
något gjordes åt PUL i väntan på att direktivet kunde
ändras. Vi var många som kände att nu, äntligen, sker
något. Nu kommer situationen att förändras.
Våra förhoppningar kom tyvärr på skam när vi
såg de förändringar som föreslogs. Regeringens pro-
position om PUL:s överföringsregler visade vad
enigheten ett år tidigare varit värd. Av kraven på
respekt för yttrandefrihet och opinionsbildning kom
ett förslag om att undanta harmlösa yttranden från
PUL. Det är inte vad yttrandefrihet handlar om.
Det handlar inte om harmlösa påståenden och me-
ningslöst pladder. Det handlar om rätten att kritisera,
ifrågasätta och debattera. Harmlösheten behöver inte
skydd, inte i Sverige, inte i Frankrike och inte i Vit-
ryssland.
Det är påståenden som inte är harmlösa, påståen-
den som berör och som kan såra, yttranden som är
kontroversiella och oppositionella som behöver
skydd. Det är därför, fru talman, som yttrandefriheten
är grundlagsskyddad. Det är den inte för att värna
rätten att säga det harmlösa, utan just för rätten att
säga det harmfulla.
I årets betänkande hänvisas till att det sker en
översyn av direktivet inom regeringen och att det
finns en samrådsgrupp. Men man inriktar sig på di-
rektivet och inte på svenska grundlagar och PUL.
Man tittar inte på frågan om yttrandefrihetens tradi-
tioner är förenliga med PUL. Det är inte heller så att
det är en formell grupp.
Var kan vi ta del av de avvikande meningarna, av
diskussionerna och voteringarna? Var kan vi se vem
står för vad, vem som verkligen vill förändra och vem
som nöjer sig med att putsa på ytan? Det är precis de
frågetecknen som Inger René också lyfte inlednings-
vis.
Fru talman! Vi var eniga i utskottet för två år se-
dan. Vi borde kunna vara eniga nu. Vad har hänt på
två år? Vilka steg har tagits för att vidga yttrandefri-
heten, för att få bort avarterna i PUL och för att van-
liga människor efter två och ett halvt års tystnad ska
kunna få tillbaka yttrandefriheten?
PUL påstås vara till för att skydda människors
integritet. Men den skyddar inte integriteten. Myn-
digheter beviljas frikostiga undantag av alla möjliga
lovvärda skäl. När det kommer till grunden handlar
det inte om att skydda vanliga människors integritet.
Det handlar om en rädsla för en vidsträckt yttrande-
frihet och en frimodig debatt.
Den enkla sanningen är att det återstår mycket för
att skapa det medborgarnas Europa dess regerings-
chefer säger sig vilja uppnå. Mycket återstår för att få
den öppenhet som demokratiministern driver kam-
panj för att nå.
Det sägs att de står i motsats till varandra, yttran-
defrihet och integritet. Men så är det inte. De männi-
skor som värnar yttrandefriheten värnar också männi-
skors integritet. De vet att det finns två sidor av sam-
ma mynt, att det inte gäller det ena eller det andra.
Alltför ofta är det så att de som ställer yttrandefri-
heten och integriteten i motsats till varandra säger att
vi måste göra antingen det ena eller det andra, bara
för att landa i slutsatsen att det är bäst att göra varken
eller.
Vi vet alla att människors privata sfär är olika stor
beroende på om de är offentliga eller ej. Jag har inte
samma privata sfär som fiskaren i Strömstad där jag
bor. Det vet jag, och det följer med uppdraget. Var
och en kan inse att det är orimligt att försöka reglera
båda på samma sätt och att inte använda sunt förnuft
och proportionalitet när lagar tillämpas.
Fru talman! Det är inte förslag till förändringar av
PUL som saknas. De har prövats i riksdagen och i
utredningar. Det som saknas är den verkligt politiska
viljan att förändra den. Jag ska kanske inte fördjupa
mig ytterligare i de förslag som kan hanteras i sam-
band med PUL, men jag nämner trots allt några.
1. Ett förslag skulle kunna vara ett starkare skydd
för individens yttrandefrihet, inte tidningens el-
ler radiostationens yttrandefrihet och markera
det i mediegrundlagarna.
2. Kravet på att journalistiska ändamål ska vara
uteslutande journalistiska ändamål skulle kunna
lättas upp. Det skulle kunna göras en friare
tolkning av det journalistiska och konstnärliga
uppdragets möjlighet.
3. Man skulle kunna förändra PUL så att skyddet
för integritet följer en proportionalitetsregel, där
det framgår att jag, statsministern och t.ex. Kofi
Annan inte kan göra samma anspråk på den per-
sonliga svären som den enskilde medborgaren.
4. Möjligheten att utdöma skadestånd för mindre
överträdelser borde bort.
Slutligen, fru talman, behöver skyddet för den
personliga integriteten förstärkas. Det behövs inte för
att skydda människor mot debatter, diskussioner eller
granskning men väl för att skydda dem mot över-
grepp från enskilda och kanske än mer företag och
myndigheter.
Det görs inte genom en lag som kraftigt inskrän-
ker den vanliga debatten men ger vidlyftiga undantag
för kommersiella och offentliga intressen. Det görs
genom ett starkt skydd för den personliga integriteten
i grundlag och genom en missbruksbaserad lag. Jag
menar då en lag som verkligen bygger på att förhind-
ra missbruk, inte på en tillämpning där myndigheter
godtyckligt avgör vad som är missbruk och vad som
är inte är det. Det görs också genom proportionalitet i
tillämpningen.
Det är uppenbart att det inte är förslag som saknas
utan den politiska viljan. Nu har jag redogjort för min
och Centerpartiets syn. Det är nu hög tid för utskot-
tets majoritet att redovisa hur den förhåller sig till
PUL, till yttrandefriheten och till våra förslag.
Fru talman! Yttrandefriheten och tryckfriheten är
hörnstenar i den svenska demokratin. Det är begrepp
vi är och ska vara stolta över. Jag vill att vi ska kunna
fortsätta att vara stolta över dem. Det ställer krav på
att inte lättvindigt avfärda människors oro och ilska
över lagstiftning som begränsar och sätter munkavle.
Det ställer krav på att faktiskt ta vara på teknikens
möjligheter att vidga yttrandefriheten och stärka de-
mokratin. I den ambitionen finns det ingen plats för
PUL.
Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 1.
Anf. 156 EVA FLYBORG (Fp)
Fru talman! Öppenhet och yttrandefrihet är vä-
sentliga frågor för oss alla, inte minst för oss libera-
ler. Dessa friheter ska garanteras oavsett medium.
Just nu pågår ett arbete inom EU med att revidera det
dataskyddsdirektiv som tidigare antagits. Det handlar
alltså inte om att revidera PUL. Sveriges position i de
kommande förhandlingarna bör vara att särskilt värna
just offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Här
har vi motstånd ute i Europa - det har vi märkt på
olika sätt. Ett sätt att göra detta på är att införa den
s.k. missbruksmodellen.
Fru talman! Det är beklagligt att KU:s majoritet
har valt att behandla och avslå motioner kring da-
taskyddsdirektivet och PUL under den tid som det
ändå pågår ett beredningsarbete med att mejsla ut en
svensk position inför de kommande förhandlingarna.
Jag kan till viss del dela Inger Renés kritik mot
det hittillsvarande arbetet kring dataskyddsdirektiven
och personuppgiftslagarna. Men jag vill ändå säga att
detta också är ett ansvar för oss som ingår i den sär-
skilda gruppen. I beredningsarbetet ingår represen-
tanter från samtliga riksdagspartier.
KU borde ha uppskjutit behandlingen av dessa
ärenden till dess att den offentliga utvärderingen av
dataskyddsdirektivet och personuppgiftslagen är klar
och till dess att den särskilda samrådsgruppen, där jag
själv ingår, har arbetat färdigt. Detta arbete ska ju
vara klart senare i år, i höst.
Detta är en så central fråga att arbetet med att ta
fram ett bra förslag till nya regler måste få ta tid.
Annars riskerar man att göra om det misstag som
gjordes när den nu existerande personuppgiftslagen
antogs. Flertalet partier är numera överens om att
beslutet om personuppgiftslagen hastades igenom i
riksdagen utan närmare eftertanke och analys av
tänkbara konsekvenser.
Det var kanske rentav så att man inte förstod vad
det egentligen handlade om. Efter bara en kort tid
kom nämligen en rad klagomål över att lagen i prak-
tiken innebar kraftiga inskränkningar av yttrandefri-
het och offentlighetsprincip. Jag tror att många politi-
ker blev tagna på sängen av den kraftiga kritik som
den nya lagen mötte. Denna situation bör inte vi lag-
stiftare försätta oss i på nytt.
Att uppskjuta behandlingen av de motioner som
rör dataskyddsdirektivet och PUL hade varit att visa
respekt för det viktiga men ändå svåra lagstiftnings-
arbete som ligger framför oss och som delvis dess-
utom är avhängigt diskussion och beslut inom EU.
Utskottets sätt att behandla motionerna ger uttryck för
en vilja att hasta igenom ärendet. Men det är viktigt
att lyssna på de synpunkter och tankar som kan
komma fram i samband med den enkät som nu har
riktats till allmänheten och att avvakta behandlingen
av enkätresultaten, som ska ske i den parlamentariska
samrådsgruppen. Vad är det för poäng med att ge-
nomföra en enkät till allmänheten och ha en parla-
mentarisk samrådsgrupp om riksdagen redan innan
resultaten är färdiga fattar viktiga beslut i frågor som
berörs i enkäten och av samrådsgruppen?
Fru talman! Jag har valt att framföra dessa syn-
punkter i ett särskilt yttrande. Därför har jag ingen
reservation på den här punkten.
I Folkpartiets motion framhålls vikten av att PUL
och det bakomliggande EU-direktivet inte får krocka
med offentlighetsprincipen. Frågan har blivit högak-
tuell sedan det socialdemokratiskt styrda Göteborg
åberopat den PUL-relaterade § 7:16 i sekretesslagen.
Denna bestämmelse innebär i dag att en myndighet
inte ska lämna ut en personuppgift om det kan antas
att ett utlämnande skulle behandlas i strid med PUL.
På så sätt vill Göteborgs kommun slippa lämna ut
personuppgifter om 2 006 politiker och tjänstemän till
Göteborgs-Posten.
Eftersom Offentlighets- och sekretesskommittén
nu ska göra en allmän översyn av sekretesslagen
räknar jag med att kommittén också kommer att ta
upp frågan om den så hårt kritiserade § 7:16 i sekre-
tesslagen och föreslå lättnader i den. I den förhopp-
ningen har jag valt att inte reservera mig för mitt
yrkande i motionen.
Vi från Folkpartiet är väldigt kritiska till PUL. Vi
har i andra sammanhang fört fram det som skulle
kunna innebära lättnader, nämligen att man ändrar
förhållandena som gäller uppgifter för journalistiska,
litterära och konstnärliga ändamål. De är undantagna
PUL, och vi menar att det egentligen är tillämpligt för
var och en att åberopa den speciella paragrafen i
PUL. På så sätt undanröjer man mycket av PUL:s
värsta skadeverkningar.
Fru talman! Jag har ändå en reservation tillsam-
mans med Åsa Torstensson från Centern. Vi har läm-
nat en gemensam reservation och betonat vikten av
att regeringen i sitt intensifierade arbete med att verka
för en revidering av dataskyddsdirektivet i riktning
mot en missbruksmodell också arbetar för att det inte
sker en utvidgning av direktivet till att omfatta juri-
diska personer. Det ligger i farans riktning. Jag har
nämligen hört att diskussioner nu pågår om detta på
andra håll i Europa.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 2, som handlar om juridiska personer och
PUL.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
Anf. 157 LENNART VÄRMBY (V)
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
förslaget i utskottets betänkande och avslag på reser-
vationerna.
Jag tänkte kommentera reservationerna. Reserva-
tion 1 har lagts fram av Centern och heter Personupp-
giftslagens upphävande. Reservation 2 från Centern
och Folkpartiet gemensamt handlar om dataskyddsdi-
rektivet och juridiska personer.
Jag måste säga att Åsa Torstenssons reservation 1
tillhör det originellare jag har stött på, för att uttrycka
mig artigt. Det är få lagar i vårt land som gett upphov
till en sådan intensiv debatt som personuppgiftslagen
från 1998. Jag kommer fortsättningsvis att kalla den
PUL.
Den intensiva PUL-debatten har bl.a. gällt hante-
ringen av personuppgifter på Internet - vad som får
sägas och av vem det får sägas. PUL bygger på EG:s
dataskyddsdirektiv. I lagen finns bestämmelser för att
skydda människor mot att deras personliga integritet
kränks genom behandling av personuppgifter. En
central fråga har varit och är hur lagen är uppbyggd.
PUL är, i likhet med både datalagen från 1973 och
dataskyddsdirektivet, uppbyggd enligt hanteringsmo-
dellen. Det innebär att all hantering av personuppgif-
ter omfattas och att endast det som är författnings-
reglerat är tillåtet. En enig riksdag har uttalat sig för
en s.k. missbruksmodell, dvs. att endast sådan hante-
ring av personuppgifter som innebär missbruk ska
regleras. All annan användning som inte är reglerad
är då tillåten. Både utskottet och regeringen är således
överens om att vi ska arbeta i riktning mot en miss-
bruksmodell.
Utskottet ser det som mycket angeläget att rege-
ringen fortsätter att vara aktiv och pådrivande för en
förändring av dataskyddsdirektivet. Jag tycker samti-
digt att det är ärligt att erkänna att uppgiften är svår.
Internationellt finns ingen persondatalagstiftning som
konsekvent är uppbyggd uteslutande efter en miss-
bruksmodell. Men på samma sätt som Sverige var
föregångare med världens första datalag 1973 vore
det naturligtvis önskvärt att bli föregångare även nu.
Inom Regeringskansliet pågår nu arbetet med en
offentlig utvärdering av EG:s dataskyddsdirektiv. Ett
led i det arbetet är den s.k. Samrådsgruppen med
representanter från samtliga riksdagspartier, alltså
även Centerpartiet. Samrådsgruppen är en del av
regeringens strävan efter bredast möjliga förankring i
förberedelserna för en revision av dataskyddsdirekti-
vet i riktning mot en missbruksmodell.
Att driva en ren demonstrationspolitik och motio-
nera om ett upphävande av PUL tycker jag är obe-
gripligt. Visst kan riksdagen som högsta lagstiftare
även upphäva lagar, men att föreslå att riksdagen ska
driva sådana förslag enbart i påtryckningssyfte mot
regeringen tycker jag är oansvarigt.
I den andra reservationen som Centern och Folk-
partiet står bakom om dataskyddsdirektivet och juri-
diska personer är det lyckligtvis inte längre tal om att
upphäva personuppgiftslagen. Här talas i stället helt
korrekt om regeringens intensifierade arbete för en
revidering av dataskyddsdirektivet. Utskottet anser
det vara en självklar utgångspunkt att direktivet inte
ska utsträckas till att omfatta juridiska personer. Nå-
got åtgärd från riksdagen, som reservanterna föresla-
git, behövs därför inte.
Till den moderata reservationen om Statens per-
sonadressregister vill jag säga dels att gällande regle-
ring av personuppgifter i SPAR är förenligt med
dataskyddsdirektivet, dels att utskottet anser att
SPAR fortfarande fyller ett behov, dvs. behovet att
försörja såväl enskilda som myndigheter med tillför-
litliga befolkningsuppgifter av hög kvalitet.
Fru talman! Jag yrkar även avslag på Per Lagers
reservation om ett inrättande av en särskild Interne-
tombudsman. Självfallet instämmer utskottet i att det
behövs insatser för att ge föräldrar kunskap och hjälp
för att kunna skydda sina barn mot skadligt innehåll
på Internet. Av just den anledningen bedrivs det ett
omfattande arbete både nationellt och internationellt
på det här området. En Internetombudsman finns
redan bildad på privat initiativ. Föreningen har fått 4
miljoner kronor i projektbidrag av regeringen avseen-
de år 2000 och 2001. Föreningen har nyligen avläm-
nat en rapport till Näringsdepartementet med en
första redovisning av sin verksamhet. Låt oss avvakta
departementets bedömning av verksamheten innan vi
föreslår inrättandet av ytterligare en ombudsman.
Anf. 158 EVA FLYBORG (Fp)
Fru talman! Det var intressant, kanske t.o.m. ori-
ginellt, att höra Britt-Marie Lindkvist anklaga riksda-
gen för att driva politik som går ut på att stärka ytt-
randefriheten i landet. Det ligger kanske i Britt-Marie
Lindkvists ansvar att uttala sådant.
Jag tror att uttalandet om att det råder enighet om
att den socialdemokratiska regeringen är aktiv och
pådrivande skulle behöva ett förtydligande. Inled-
ningen på Inger Renés anförande här i kväll betonade
ju inte speciellt majoritetens uppfattning att regering-
en har varit aktiv och pådrivande. Hon efterfrågade
snarare aktivitet och pådrivande. Det är av den anled-
ningen som Centerpartiet och jag har lagt fram för-
slaget om personuppgiftslagens upphävande. Jag tror
att det har framgått tydligt.
Jag skulle vilja höra om Britt-Marie Lindkvist är
nöjd med personuppgiftslagen.
Anf. 159 INGEGERD SAARINEN (Mp)
Fru talman! Jag sade inte att riksdagen förde de-
monstrationspolitik. Jag sade att Centerpartiet gjorde
det.
Det ligger lite i det som Helena Bargholtz sade -
hon har gått nu - om Samrådsgruppen och det arbete
som nu sker i regeringen. Det måste få ta tid. Det här
är ingenting man gör i en handvändning. Man ska
helst också ha med hela EU. De arbetar med frågan,
och det måste få ta tid.
Åsa Torstensson frågar om jag är nöjd med PUL.
Det kan jag ju inte vara. Vi har gjort ett tillkännagi-
vande till regeringen om att vi vill att det ska gå över
mot en missbruksmodell.
Anf. 160 KARIN FALKMER (M)
Fru talman! Saker och ting måste naturligtvis ta
tid, men då krävs det att man också sätter i gång och
arbetar. Regeringen har haft två år på sig att arbeta,
och snart har tiden passerat för att lägga fram ett
förslag. Vad förväntar sig Britt-Marie Lindkvist att
förslaget om förändringar innebär?
Anf. 161 INGEGERD SAARINEN (Mp)
Fru talman! Jag förväntar mig att vi på något sätt
ska kunna gå över mot en missbruksmodell.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Åsa Torstens-
son. Vilket rättsläge hamnar vi egentligen i från den 1
januari 2002?
Kraven på öppenhet och på skydd för den person-
liga integriteten rymmer ju flera konflikter. Vi måste
arbeta vidare med det här.
Vilken särlagstiftning menar Åsa Torstensson när
hon i sin reservation skriver: "Endast i de fall direkti-
vet eller 2 kap. 3 § regeringsformen innehåller be-
stämmelser som inte tillgodoses genom detta förfa-
rande bör särlagstiftning tillämpas."
Anf. 162 KARIN FALKMER (M)
Fru talman! Jag vore tacksam om jag inte får någ-
ra frågor när jag inte har någon replikrätt kvar i vårt
meningsutbyte.
Också jag skulle vilja fokusera på det som Britt-
Marie Lindkvist sade. Det är alldeles riktigt att det är
viktigt att arbeta för en annan lagstiftningsmodell.
Det är också riktigt att detta är ett segt, svårt och
besvärligt arbete. Det vet vi allesammans. För två år
sedan skrev vi kraftfullt att regeringen skulle arbeta
med dessa frågor. Under dessa två år har man haft en
seminarieserie. Jag vet inte när den startade, men jag
ska snart ställa en fråga till Britt-Marie Lindkvist om
den.
Strax före jul förra året - alltså mer än ett och ett
halvt år efter vårt senaste betänkande på det här om-
rådet - började man arbeta med Samrådsgruppen. Nu
i februari skickade man ut en enkät. Då hade det
alltså gått nästan två år sedan vi fattade det gemen-
samma beslutet att kräva ett kraftfullt agerande från
regeringen.
Jag tycker att detta är att sinka frågans behand-
ling. Jag skulle vilja ställa en fråga till Britt-Marie
Lindkvist. Jag har försökt få uppgifter om seminarie-
serien, men de är mycket magra. Jag skulle vilja veta
hur långt man har hunnit i diskussionerna i denna
seminarieserie. Hur avser man att fortsätta, och är det
fortfarande bara ungefär en tredjedel av EU:s länder
som medverkar i den?
Dokument
Beslut
Utredning om sanktionssystem mot nätbolag (NU8)
Riksdagen gav, med anledning av motionsförslag, regeringen i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningarna och formerna för ett sanktionssystem mot nätbolag som inte uppfyller de regler som gäller vid byte av elleverantör. Bakgrunden är att många elkunder inte får sina leverantörsbyten genomförda inom den tid som gäller enligt regelverket. Den s.k. schablonreformen syftade till att även små elkonsumenter skulle kunna minska sina kostnader genom att enkelt byta elleverantör eller omförhandla sina leveransavtal. (Se även 1999/2000:NU4 .) Vidare gav riksdagen, med anledning av motionsförslag, regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning om åtgärder och metoder för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar. Riksdagen avslog också motioner om olika elmarknadsfrågor.
- Utskottets förslag till beslut
- delvis bifall till motioner om byte av elleverantör och strålningsrisker från kraftledningar. Avslag på övriga motioner.
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan