Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation i detta betänkande.

Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Betänkandet, Ytterligare åtgärder för makrotillsyn, som vi nu ska avhandla handlar om förutsättningarna för delar av Finansinspektionens arbete med finansiell stabilitet. Det är ett viktigt område som har stor betydelse för svensk ekonomi som helhet, där det samlade ansvaret delas med Riksbanken och Riksgälden.

Låt mig först konstatera att förutsättningarna för arbetet med finansiell stabilitet i Sverige lämnar en hel del övrigt att önska. Ett återkommande problem är frågan om hur ansvarsfördelningen mellan de tre myndigheterna ser ut och vilka befogenheter respektive myndighet har i sin del av uppdraget. Det är av avgörande betydelse för arbetet med finansiell stabilitet att de myndigheter som hanterar frågan har ett tydligt mandat och att samverkan mellan myndigheterna fungerar väl.

Bristerna i hur vi hanterar arbetet med finansiell stabilitet i Sverige är väl dokumenterade. Det handlar om brister i ansvarsfördelning och befogenheter och inte minst om hur de operativa myndigheternas arbete kan synkroniseras bättre. Det aktuella betänkandet hanterar en liten bit av en liten del av detta problemkomplex.

Betänkandets förslag ger Finansinspektionen i uppdrag att utarbeta föreskrifter för några delar av kreditmarknaden när det gäller kreditgivare som arbetar inom ramen för bolånelagen.

Det har i flera sammanhang konstaterats att det finns stora brister i Finansinspektionens mandat. Frågan ställdes på sin spets 2015, när en föreskrift om amorteringskrav olagligförklarades och åtgärden fördröjdes i väntan på ny lagstiftning med sämre resultat som följd.

Det är helt avgörande att med väl avvägda åtgärder skapa ett tillräckligt brett och djupt mandat, med tillhörande åtgärdsverktyg för respektive område, för att myndigheten ska kunna fullfölja sitt uppdrag och därigenom bidra till god stabilitet på den svenska finansmarknaden.

Propositionen har tre huvudförslag - för det första att ställa krav på kreditinstitut som verkar inom ramen för bolånelagen att "inte bidra till finansiella obalanser på kreditmarknaden", för det andra att amorteringskravet ska tillämpas även av kreditgivare som verkar inom ramen för bolånelagen och för det tredje att regleringar inom andra EES-länder ska kunna gälla också för svenska företag.

Fru talman! Det är bra att regeringen försöker ta tag i dessa viktiga frågor. Bolånemarknaden kan anses utgöra en krutdurk med stora potentiella risker för den svenska ekonomin. Det behövs därför bättre reglering av hur Finansinspektionen ska hantera frågor inom denna sektor liksom inom övriga delar av finanssektorn som kan leda till finansiella obalanser och kriser.

Det är bra att Finansinspektionen får i uppdrag att bygga upp en uppsättning föreskrifter som kan aktiveras vid behov då finansiella obalanser riskerar att uppstå. Vi tycker att man bör arbeta mer med det förebyggande arbetet och på detta sätt skapa handlingsberedskap. Det bidrar till att öka myndighetens förmåga att hantera problem på rätt sätt och ökar tempot i åtgärderna när de behöver sättas in, vilket i sin tur bidrar till att öka förtroendet för myndighetens åtgärder. Det är en mycket viktig bit.

Vi har förespråkat en sådan utveckling i vårt förslag till ett nytt sätt att organisera arbetet med finansiell stabilitet, som vi motionerat om de senaste två åren. Vi hade därmed förväntat oss en betydligt bättre proposition som avspeglar en insikt hos regeringen om att det myndigheterna behöver är tydligare regler och ett väl avvägt mandat. Vi skulle ha behövt ett påtagligt mer genomarbetat förslag till verktygslåda för Finansinspektionens hela arbete med makrotillsynen. Vi skulle ha behövt förslag om tydligare gränsdragningar och bättre samverkan mellan de tre myndigheterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Fru talman! Bolånemarknaden är viktig, absolut. Det är nog alla överens om. Men det räcker inte att hantera en liten del av denna marknad för att skapa stabilitet. I dag får vi hålla till godo med vad som bjuds, men vi har två huvudsakliga invändningar mot utformningen av de förslag som regeringen lägger fram i propositionen med målet att "förtydliga ansvar, befogenheter och verktyg inom makrotillsynen".

För det första anser vi att det finns risk att regeringens förslag inte leder till det mål man satt upp. Vi anser att det är bra med föreskrifter som kan aktiveras i olika förutbestämda situationer och scenarier, men för att ge önskad effekt krävs det att katalogen av föreskrifter är tillräckligt omfattande. De nu framlagda förslagen går bara en liten bit på vägen. Det krävs en bred satsning på väl avvägda föreskrifter för olika scenarier inom alla de områden som makrotillsynen ska utövas på. Den snuttifiering förslagen i betänkandet innebär riskerar att leda till ny osäkerhet om Finansinspektionens förmåga att hantera risker i det finansiella systemet som helhet.

För det andra anser vi att regeringen behöver förtydliga vad som avses i just detta sammanhang med att motverka åtgärder och företag som "bidrar till finansiella obalanser på finansmarknaden", kopplat till de föreslagna åtgärderna. Det blir oklart vad som avses med en så bred ansats när avgränsningen för föreskrifterna sätts till att enbart handla om restriktioner som kan kopplas till nya bolån eller de verksamheter som sysslar med detta.

Avgränsningen av åtgärdsområdet gör att flera av de finansiella obalanser som regeringen pekar på risker för inte kommer att kunna hanteras med hjälp av de snäva föreskrifter som Finansinspektionen ges i uppdrag att utarbeta. Häri ligger en fara för osäkerhet om hur regeringens avsikter för Finansinspektionens mandat egentligen ser ut eller vilka framtida eventuella obalanser som kan komma att hanteras med de aktuella åtgärderna. Därför krävs det ett förtydligande.

En enskilt viktig fråga i betänkandet är hanteringen av amorteringskravet. En speciell typ av kredit, kapitalfrigöringskredit, riktar sig till personer med låg inkomst och en lågt belånad bostad som man vill bo kvar i. Idén är att man belånar en del av värdet på sin bostad men skjuter på såväl ränta som amortering till dess att man till slut avyttrar bostaden i livets slutskede.

Själva poängen med dessa krediter är att man ska kunna använda värdet av sin bostad för att till exempel konsumera och leva ett bättre liv trots att man inte har tillräckliga inkomster. En gemensam nämnare för lån av detta slag är att låntagarna inte beviljas vanliga banklån på grund av för låga inkomster. Om man skulle vara tvungen att amortera på sådana krediter med dessa förutsättningar skulle de inte finnas över huvud taget. Vi anser därför att sådana krediter inte ska omfattas av amorteringskravet.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag uppmana regeringen att bygga vidare på denna propositions intentioner och återkomma till riksdagen med fler och mer genomtänkta förslag så att vi till slut får till ett väl avvägt regelverk för arbetet med makrotillsyn och hela fältet av åtgärder för finansiell stabilitet. Vi anser också att regeringen i detta sammanhang bör göra en ordentlig utvärdering av till exempel amorteringskravet och bolånetaket, som vägledning för kommande förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Det börjar bli ganska bråttom att få till ett heltäckande sådant regelverk. Dagens beslut kan i jämförelse med behovet av åtgärder liknas vid en portion aptitretande vitlöksbröd som start på en väl avvägd femrättersmeny, så det finns en hel del kvar att göra.

I detta anförande instämde Crister Spets (SD).

Fru talman! Vi debatterar nu alltså betänkandet som behandlar förslag om att ge Finansinspektionen ytterligare verktyg för makrotillsyn.

Jag vill inledningsvis framhålla att jag tycker att det är otroligt betryggande att vi i utskottet har en mycket bred enighet om förslagen, och jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionen. Jag noterar också att ansvarigt statsråd ämnar delta i debatten, vilket jag tycker är väldigt bra.

Fru talman! Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits för att minska de makrofinansiella och finansiella stabilitetsriskerna med hushållens alltmer ökande skuldsättning och för att stärka konsumentskyddet i sammanhanget.

Finansinspektionen införde 2010 ett allmänt råd om att ett lån med bostaden som pant inte bör överstiga 85 procent av bostadens marknadsvärde, det så kallade bolånetaket. Finansinspektionen införde också 2013 ett riskviktsgolv för bolån, vilket innebär att bankerna måste hålla ett schablonmässigt beräknat lägsta kapitalbelopp för ett visst värde av utestående bolån. Kravet skärptes från 15 procent 2013 till 25 procent 2014.

EU:s nya kapitaltäckningsregler för kreditinstitut och värdepappersbolag infördes 2014. Regeringen har dessutom i de budgetar som lagts fram under senare år presenterat miljardinvesteringar inom bostadssektorn för att stimulera ett ökat bostadsbyggande, och vi ser nu att nyproduktionen tar fart ordentligt.

Under våren 2015 rådde viss oklarhet över vilket lagstöd Finansinspektionen hade för att vidta åtgärder avseende amorteringskrav. Då slöts en överenskommelse mellan regeringen, de borgerliga partierna och Vänsterpartiet som gjorde att vi fick till en ny lagstiftning som tydliggör detta. Den trädde i kraft i maj 2016. Regeringen har också nyligen sagt ja till Finansinspektionens begäran att införa en viss skärpning av amorteringskravet från den 1 mars 2018. Det är glädjande att samma partier som stod bakom den överenskommelsen nu också är överens om att ge Finansinspektionen det bredare mandatet att i framtiden vidta åtgärder som går utöver amorteringskravet.

Fru talman! Förslagen i betänkandet innebär att det införs ett nytt krav på kreditinstitut och sådana kreditgivare som bedriver verksamhet enligt bolånelagen. De ska bedriva sin verksamhet så att de inte bidrar till finansiella obalanser på kreditmarknaden. Detta tar sikte på framför allt olika slag av begränsningar av hur stora lån och ränteutgifter kredittagaren kan anses klara i relation till sina ekonomiska förutsättningar. Det kan gälla individuella lån eller kreditgivarens samlade utlåning under en viss period. Det ska enbart gälla nya krediter.

Vidare innebär förslaget att amorteringskravet, som i dag bara gäller kreditinstituten, ska tillämpas också av dem som bedriver verksamhet enligt bolånelagen. Det är rimligt att reglera så att dessa kreditgivare inte kan bidra till osund konkurrens genom att erbjuda lånevillkor som utifrån ett makroperspektiv kan orsaka finansiell instabilitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Slutligen föreslås att det införs en möjlighet att i Sverige erkänna krav som ställs upp i ett annat land inom ESS och som motsvarar amorteringskravet eller kravet på att inte bidra till finansiella obalanser. Förslaget gäller den verksamhet ett svenskt kreditinstitut driver i det aktuella landet. Finansinspektionen - detta är viktigt - ska även fortsättningsvis inhämta regeringens medgivande innan ytterligare verktyg för makrotillsyn införs.

Fru talman! Bakgrunden till att vi successivt stärkt makrotillsynen såväl internationellt som i Sverige är självfallet finanskrisen 2008 och 2009. Baselkommittén för banktillsyn, BCBS, utarbetar internationella standarder för banktillsyn, och det senaste reformpaketet - Basel III - som genomfördes inom EU i det så kallade kapitaltäckningsregelverket 2014 innehåller bland annat ökade krav på institutens likviditet, kapital och verktyg för makrotillsyn.

I Sverige är det Finansinspektionen som har ansvaret för makrotillsynen, och dess mandat utvidgades den 1 januari 2014 till att även omfatta ansvar att vidta åtgärder för att motverka finansiella obalanser i syfte att stabilisera kreditmarknaden - men med beaktande av åtgärdernas effekt på den ekonomiska utvecklingen. Därefter uppstod frågan om Finansinspektionens mandat är tillräckligt för att ta hand om detta utvidgade ansvar, vilket resulterade i den nya lagstiftningen om Finansinspektionens rätt att meddela föreskrifter om amorteringskrav. Den trädde ikraft i maj 2016.

Trots detta har det såväl från denna kammare som från Finansinspektionen, IMF och EU-kommissionen framförts synpunkter på behovet av att ytterligare förtydliga ansvaret, befogenheterna, verktygen, och processen kring makrotillsyn.

Fru talman! Mot denna bakgrund är det som jag sa inledningsvis glädjande att vi har en bred överenskommelse om de förslag vi behandlar här i dag. Det är viktigt för stabiliteten att vi är överens om ramarna för makrotillsynen. Det är också bra att regeringen är tydlig med att det är rimligt att göra undantag vid kreditgivning när det gäller till exempel äldre personer som har sin säkerhet i en bostad de redan äger och inte betalar amortering eller räntor löpande under kredittiden, så kallade seniorlån.

Regeringen anser att det finns skäl att utvärdera och följa upp att de verktyg som enligt förslaget kan bli aktuella uppfyller sitt syfte men att det bör ske när verktygen tillämpats under en tid, så att det går att bedöma på ett realistiskt sätt. Utskottet delar den bedömning regeringen har gjort.

Vissa remissinstanser anser att kravet bör preciseras bättre, medan regeringen anser att lagförslaget överensstämmer med det som gäller övriga bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och bolånelagen. Förslaget innebär att Finansinspektionen kan meddela föreskrifter vars konsekvenser ska utredas så att effekterna beskrivs. Finansinspektionen ska därutöver inhämta regeringens medgivande innan ytterligare verktyg införs, vilket naturligtvis stärker det möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande.

Fru talman! Med detta sagt vill jag avslutningsvis uppmana alla intresserade att följa den årliga hearingen om den finansiella stabiliteten och ansvarsfördelningen för makrotillsyn som utskottet genomför nästa gång den 23 januari nästa år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

(Applåder)

I detta anförande instämde Monica Green (S).

Fru talman! Även Moderaterna och Alliansen yrkar bifall till utskottets förslag, kanske med en något mer nyanserad bild än vad vi nyss hörde från talarstolen.

Det är också viktigt att inskärpa det som förvisso betonades i slutet av det förra anförandet men som var otydligt i början: Man kan delegera uppgifter, men man kan aldrig delegera ansvar. Ansvaret för den finansiella stabiliteten och konsekvenserna av förslagen ligger hos ansvarigt statsråd och därmed hos hela regeringen. Finansinspektionen är ett verktyg för att nå de politiska målen. Den är inte självständig i den bemärkelse som till exempel Riksbanken är.

Den 9 september 2008 vänder Lehmanaktien ned med 45 procent. Standard and Poors 500-index droppar samma dag med 3,4 procent. Dagen efter, den 10 september 2008, höjer Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter upp till 4,75 procent. Detta sker under en höst då både ECB och Fed sänker räntorna. Vi har alltså en utveckling i den svenska räntepolitiken som går på tvärs med den övriga världen.

Den 23 april 2010 begär Grekland nödlån på 45 miljarder euro - en summa som är så pass stor att den är svår att förhålla sig till - bland annat från IMF.

Den 27 juli, det vill säga strax därefter, inleder Riksbanken en lång rad räntehöjningar för svensk ekonomi. Därefter är inflationsförväntningarna i ekonomin knäckta. Vi kommer in i ett läge där ekonomin vänder uppåt men där Riksbanken känner sig nödgad att i stället sänka räntan för att nå sitt inflationsmål. Vi befinner oss då i det som ofta beskrivs som ett onormalt läge för den ekonomiska politiken.

Man kan givetvis diskutera detta på kors och tvärs och fram och tillbaka. Men det råder en bred samsyn om att högkonjunktur i kombination med låga räntor givetvis kommer att elda på en skuldsättning. Allting annat är otänkbart. Detta har också varit kontroversiellt inom Riksbanken med öppna konflikter på ett sätt som varken är önskvärt eller för den delen särskilt förväntat från en myndighet som Riksbanken, där denna onormala räntepolitik har debatterats mycket. Detta har givetvis också lett till en kraftig ökning av hushållens skuldsättning.

Fru talman! Det skedde en utjämning i hushållens skuldsättning i förhållande till inkomster från 2006 och framåt. Men den onormala räntepolitiken har knäckt denna utveckling och givetvis ytterligare exponerat de svenska hushållen för risk. Det exponerar givetvis hela det svenska samhället och hela den svenska ekonomin, jobben, välfärden och tryggheten för risker.

Vi berömmer oss gärna i Sverige för att vi har en låg statsskuld, och det är förvisso sant. Men om man väger ihop statsskulden och hushållens skuldsättning är vi knappast bättre än andra länder. Då är vi möjligtvis genomsnittliga. Vi har bara fördelat risken på ett annat sätt. Det beror delvis på faktorer som det råder bred samsyn om. Det är bra att man äger sitt eget boende. Det är generellt sett bättre att äga boendet än att hyra det, särskilt om man tillhör de ekonomiskt lite svagare grupperna i samhället, eftersom det hyrda boendet över tid blir dyrare. Det kommer givetvis att förskjuta en del av skuldsättningen från stat till hushåll. Därom råder det en bred samsyn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Men det är inte bara Riksbanken och räntepolitiken som påverkar den finansiella stabiliteten eller uppkomsten av finansiella obalanser. Det är mer grundläggande problem än så i samhället. Det mest grundläggande problemet, fru talman, är den svenska dysfunktionella bostadssituationen, där vi har en mycket passiv regering som under snart en hel mandatperiod inte har lyckats vidta en enda åtgärd som enligt någon trovärdig bedömare förbättrar bostadsmarknadens funktionssätt. Här finns det ett dubbellås mellan ett miljöparti som inte vill göra några förändringar på den sidan som begränsar utbudet och en socialdemokrati som på inget sätt vill stöta sig med Hyresgästföreningen, även om det på sikt skulle bli bättre för nästa generations hyresgäster.

Detta har också drivits på av en mycket ansvarslös socialdemokrati, som via statliga organ har eldat på eller till och med startat de stora finansiella obalanserna i Sverige. Problemen var begränsade fram till 2000-talets början, då en mycket aktivistisk politik inleddes av det statliga bolaget SBAB. Dessförinnan kunde man låna upp till 70 eller 80 procent, beroende på om det var en villa eller om det var en bostadsrätt. Därefter bestämde man från det statliga hållet, med en mycket aktivistisk hållning, att detta skulle bort. Människor skulle låna till kapitalinsatsen. Det var devisen i början av 2000-talet. Vi kan fundera på vad det betyder. Men det var en aggressiv kampanj från ett under den tiden socialdemokratiskt lett Sverige via SBAB om att skuldsättningen skulle upp till 100 procent eller till och med över 100 procent när det var fråga om köp av bostäder. Detta ledde givetvis till en mycket explosiv utveckling av hushållens skuldsättning. Det var ett mycket oansvarigt drag av ett statligt bolag som nu har försatt Sverige i en mycket svår situation.

Det som vi diskuterar här i dag, om ytterligare verktyg i makrotillsynen, bör vi gemensamt vara medvetna om är en lindring av men inte en bot mot de problem som vi har.

Fru talman! I dag väljer vi att ordinera oss själva lite mer Magnecyl, när det kanske egentligen är en ordentlig läkarundersökning, friskvård eller kanske till och med riktig medicin som landet behöver för att komma till rätta med de grundläggande problemen. Det betyder inte att Magnecylen inte behövs.

Fru talman! Det är emellertid oroande att det inom de grundläggande problemområdena, och då främst bostadsmarknaden, inte sker några förbättringar. För den långsiktiga ekonomiska utvecklingen, för stabiliteten i det finansiella systemet och för att motverka de finansiella obalanserna, det vill säga två av tre av Finansinspektionens uppdrag, vore det bättre med en strukturreformsinriktad politik som löser de grundläggande problemen i stället för att enkom mildra symtomen.

Fru talman! Det är också förståeligt att dessa förslag om att skjuta över ansvar eller åtminstone uppgifter till en myndighet kommer från regeringen. Vi har inte en stark historia i Sverige, och särskilt inte hos Socialdemokraterna, av att klara av att hantera detta inom ramen för det politiska systemet. Det är därför som denna typ av uppgifter flyttas över till myndigheter. Om detta har det funnits en insikt hos alliansregeringen, som startade detta och göra Finansinspektionen mer potent. Det är i dessa tider än mer angeläget när vi ser hur den andra delen av den ekonomiska politiken, finanspolitiken, helt underkänns av alla expertmyndigheter - Finanspolitiska rådet, Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och så vidare - vilka entydigt säger att finanspolitiken strider mot det finanspolitiska ramverket. Därmed är det nödvändigt att väga upp det andra benet kring finansiell stabilitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Fru talman! Det är dock viktigt att vi också ser och uppmärksammar att det finns en medvetenhet om de avigsidor som kan finnas kring detta - negativ påverkan på tillväxt och negativ påverkan på arbetslöshet. En stor mängd regleringar kan också leda till att det byggs upp obalanser i ekonomin som vi på förhand inte känner till. Ofta är det precis så det går till. En välvillig och välmenande politik som försöker lösa problem som vi har i dag lyckas på ett sätt som man inte kan förutse skapa problem som uppstår i morgon. Därmed finns det anledning att både vara ödmjuk när man vidtar nödvändiga åtgärder av den typ som vi nu föreslår och givetvis vara lite framsynt och vara noggrann med att inte nöja sig med de smärtstillande tabletterna utan ta tag i det grundläggande problemet. Här efterlyser vi givetvis fler och riktiga åtgärder av regeringen.

Fru talman! Avslutningsvis: En liten och öppen ekonomi som den svenska, med en stor valuta utan några internationella valutasamarbeten som på olika sätt kan garantera vår stabilitet i olika kristider, även om det självklart också finns fördelar med att stå utanför, måste givetvis värna stabilitet och robusthet i det svenska systemet.

I dag ger vi ökade möjligheter för den berörda myndigheten att med regeringens godkännande göra detta. Det är nödvändigt i den situation som har uppkommit, men man måste också ställa sig frågan om det är det mest önskvärda. Vi känner till avigsidorna med en mycket reglerad kreditmarknad, något som vi tidigare har prövat i Sverige. Det har också ett pris.

Det är därför en önskan från oss moderater att sittande regering i stället för att bara vända sig till pillerburken också tar tag i friskvården av det ekonomiska systemet, där bostadsmarknaden är ett grundläggande problem och driver hushållens skuldsättning. Det finns också skäl för Socialdemokraterna att självkritiskt reflektera kring hur detta system uppkom och hur det eldades på av en statlig bank samt att ta tag i skattesystem och bostadsmarknadsregleringar så att det finansiella systemet i sig självt blir mer robust och motståndskraftigt.

Men i väntan på detta är det självklart att vi i Moderaterna på tyngsta möjliga sätt stöder en inriktning som gör Sverige mer robust och motståndskraftigt genom att den berörda myndigheten är potent att utföra de åtgärder som krävs.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Niklas Wykman, för anförandet! Det var intressant att höra. Jag hörde Niklas Wykman säga flera gånger att detta är ett förslag och ett betänkande som vi är väldigt eniga om. Åtminstone två eller tre gånger sa du det. Men med tanke på vad du sa i övrigt kändes det inte som att det fanns någon trovärdighet i det du underströk.

Jag skulle därför vilja fråga: Är ni egentligen från Moderaternas sida överens med regeringen om innebörden i detta? Ni har ju till exempel väldigt tydligt varit kritiska mot det senaste som regeringen gjorde när den accepterade Finansinspektionens förslag om att förstärka amorteringskravet. Därmed måste man ställa frågan i detta sammanhang. Ni signalerar nu tydligt att ni inte är beredda att stödja det regeringen har gjort, nämligen sagt ja till det förstärkta amorteringskravet. Ämnar ni därmed, om ni får möjlighet, försvaga sammanhållningen kring makrotillsynen genom att riva upp ett amorteringskrav om det kommer till stånd?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Fru talman! Ingela Nylund Watz inre känsloliv kan jag nog inte göra så mycket åt. Däremot kan jag råda viss bot på hennes okunskap. Det fanns en överenskommelse som byggde på att Finansinspektionen skulle få möjlighet att ha de verktyg som krävdes. Det ingicks en politisk överenskommelse om att det var regeringen som skulle godkänna dem.

Det är alltså, fru talman och Ingela Nylund Watz, regeringen som ska göra det. Det är en mycket märklig situation när man har gjort en överenskommelse som bygger på att myndigheten ska utforma åtgärder och regeringen ska godkänna dem. Då är det alltså inte till riksdagen man sedan kan vända sig. Så Ingela Nylund Watz fråga saknar helt relevans. Det är inte riksdagen som ska godkänna överenskommelserna; det är regeringen som ska göra det.

Fru talman! Niklas Wykman behöver inte vara orolig för mitt inre känsloliv. Däremot tycker jag nog att det finns anledning att fundera över de signaler som Moderaterna i hög grad har bidragit med. Det handlar om att öppet kritiskt säga: Vi stöder inte förslaget från Finansinspektionen; vi tycker att det är dåligt och att tajmningen är dålig. Jag vet inte alla ord som har använts.

Det är ju precis som Niklas Wykman själv säger: Vi har en överenskommelse om att ge Finansinspektionen detta verktyg. Vi har kommit överens om att regeringen ska ta ställning till detta och säga ja eller nej. Eftersom Moderaterna och åtminstone dess partiledning i hög grad är bärare av denna överenskommelse är det viktigt inte minst för denna kammare att få klarhet i hur Moderaterna tänker agera framöver. Om det finns minsta tvivel om att det råder enighet om de verktyg vi ger till Finansinspektionen finns ju en risk att vi raserar förtroendet för stabiliteten genom vårt eget agerande.

Därför tycker jag faktiskt att det är relevant att ställa frågan: Hur tänker Moderaterna göra, givet att det blir ett regeringsskifte och man får möjlighet att påverka detta? Kommer Moderaterna i så fall att driva på politiken så att man avvecklar det förstärkta amorteringskravet?

Fru talman! Först och främst får man konstatera två saker. Den första är att det är socialdemokratin som alltid har misslyckats med den finansiella stabiliteten i Sverige. Det går bra att läsa sig till den kunskapen.

En annan sak som Ingela Nylund Watz kan notera apropå osäkerhet är att vi har en finansmarknadsminister, en bostadsminister och en finansminister som i medierna inför detta beslut har varit i öppen konflikt med varandra och hävdat olika saker. Så jag tror att Ingela Nylund Watz skulle göra klokt i att vara lite ödmjuk i sin beskrivning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Men, fru talman, jag blir ändå oroad, för har man gjort en överenskommelse där det är tydligt att det är regeringen som ska bemyndiga myndighetens beslut kan Ingela Nylund Watz inte sedan komma till riksdagen och säga att det är där beslutet ska fattas. Det finns ju en anledning till att vi från början placerade beslutet hos regeringen.

Om Ingela Nylund Watz på allvar tycker att det ska vara förankrat i riksdagen måste hon snarast ta kontakt med sin regering och säga att detta ska omförhandlas och att beslutet ska flyttas till riksdagen. Det Ingela Nylund Watz nu gör är att bryta mot den överenskommelse vi har, nämligen att det är regeringen som ska fatta beslutet.

I en så här allvarlig fråga är det ytterligt oansvarigt att kringgå den överenskommelse vi har, där regeringen ska fatta beslut. Vill Ingela Nylund Watz att det beslutet ska fattas i Sveriges riksdag rivs alltså överenskommelsen upp. Det finns väl anledning för statsrådet som närvarar här att sedan kommentera den utflykt från överenskommelsen som Ingela Nylund Watz nyss gjorde.

Fru talman! Vi debatterar i dag en fråga som låter väldigt svår; inte minst när man hör Niklas Wykman låter detta jättekomplicerat. Det låter också som att det inte har med människors ekonomi att göra, men egentligen är det precis tvärtom. Makroekonomi är, väldigt förenklat, alla svenskars ekonomi samlad på en nationell nivå. Sedan finanskrisen har debatten och diskussionen kring makrotillsyn ökat kraftigt, och det är i grunden mycket bra.

Marknaden har nämligen inget intresse av att ta ansvar - den har intresse av att tjäna pengar. Det är därför man ska dra öronen åt sig i dessa frågor när storbankerna, mäklarna eller Bankföreningen säger att nya regleringar är dåligt. Dåligt för vem? För bankerna, för staten eller för den enskilda?

Frågan är om det finns någon reglering som bankerna i grunden har varit för, eller om det bara handlar om olika grader av motstånd. Storbankerna har nu visat en väldigt god lönsamhet på historiskt höga nivåer, och man har också ökat sina marginaler just på bolån, vilket gör att den ökade skuldsättningen hos hushållen har varit en god affär för storbankerna.

Genom att Finansinspektionen får detta uppdrag ökar makrotillsynen. Samtidigt innebär modellen en rimlig balans mellan effektivitet och demokrati. Behöver man genomföra åtgärder snabbt, till exempel i samband med en kris, får nu Finansinspektionen mandat att snabbt komma med åtgärdsförslag.

Samtidigt har regeringen makten att besluta, vilket gör att demokratin säkerställs. Ansvaret kan fortfarande utkrävas av en regering, oavsett om den är socialdemokratiskt eller borgerligt ledd. Regeringen måste därför hela tiden göra en helhetsbedömning när nya åtgärder införs.

Den makrorisk som nu är mest aktuell för Finansinspektionen att övervaka är den ökade skuldsättningen hos hushållen i Sverige. I Sverige har vi en låg statsskuld. I stället ligger en stor del av skulderna hos hushållen, främst i form av lån för att äga en bostad.

Utvecklingen har gått fort. För hela hushållssektorn är skuldsättningen i dag 180 procent av disponibel inkomst. Men hushållen med bolån hade en genomsnittlig skuldkvot på 338 procent i september 2017, vilket är en ökning med 47 procentenheter jämfört med 2010, enligt Riksbanken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Samma data visar också att 640 000 hushåll har en skuldkvot som överstiger 400 procent, medan 260 000 hushåll har en skuldkvot som överstiger 600 procent. Det är hushållen med högst skuldsättning som utgör den största risken vid en kris eller störning i ekonomin eftersom de dels kan förlora stora belopp, dels kan komma att strama åt sin ekonomi så kraftigt och så snabbt att det får påverkan på deras konsumtion, vilket därigenom påverkar samhällsekonomin.

Det är därför man lugnt kan säga att ett samhälle utan kraftigt belånade hushåll är ett bättre fungerande samhälle.

I debatten har det funnits flera förslag på vad man ska göra. Det som skulle ha störst effekt vore att minska incitamentet för skuldsättning på hela stocken av låntagare, till exempel genom nedtrappning av ränteavdrag. Vänsterpartiet var tidigt ute och krävde en sådan nedtrappning, och i dag anser sex av åtta partier att det vore en bra åtgärd.

Beklagligt nog finns det en axel i svensk politik mellan socialdemokrater och moderater som vägrar att göra något åt problemet, särskilt när de tror att det kan skada deras opinionssiffror. Det kan visa sig bli en dyr läxa i framtiden.

I stället har man bollat upp olika förslag som gäller nya låntagare. Detta ger betydligt mindre effekt på hushållens skuldsättning, och eventuella åtgärder får större effekt på unga hushåll som är på väg in på bostadsmarknaden eller ofta byter boende i takt med att man bildar familj.

Tidigare har bolånetaket, alltså ett hushålls egeninsats, höjts från 10 procent till 15 procent. Ett amorteringskrav har införts i syfte att få alla hushåll att amortera på sin skuld och inte bara betala sina räntekostnader.

Det aktuella förslaget, som regeringen redan har tagit ställning till, är ytterligare ett amorteringskrav för de högst belånade hushållen - de som tar ett lån över fyra och en halv gånger sin inkomst. Förslaget siktar in sig på de 15 procent av hushållen som är mest belånade och tvingar dem till en högre amorteringstakt. Därigenom minskar deras incitament att låna mycket.

Vänsterpartiet har landat i slutsatsen att det är en bra åtgärd. Detta är hushåll som riskerar att skapa obalans i ekonomin, och därför är det rimligt att sätta in makroåtgärder mot deras höga belåningsgrad.

Samtidigt pekar Finansinspektionens analyser på att detta är välmående hushåll med relativt goda inkomster. Inte särskilt många är väldigt unga. Det gör att denna åtgärd snarare lär ha en avkylande effekt på den tidigare osunda bostadsmarknaden.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! De senaste tio åren har präglats av finanskrisen och konsekvenserna av den. Detta visar, tycker jag, på ett påtagligt sätt vikten av att bygga ett finansiellt system som är robust och innehåller regler som gör att man kan hantera att det börjar blåsa på de finansiella marknaderna.

Det förslag som nu ligger på riksdagens bord är ett förslag som regeringen har förhandlat fram tillsammans med oppositionen. Jag är glad att vi över blockgränserna har kunnat hitta en samsyn kring hur det här ska se ut. Det är ett arbete som inleddes under alliansregeringen, och det har tagit väldigt lång tid, men nu har den rödgröna regeringen till slut kommit med ett förslag till riksdagens bord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Fru talman! I det som vi är överens om över partigränserna är det väldigt tydligt att vi ger Finansinspektionen ett brett och tydligt mandat, men till syvende och sist är det ändå det politiska systemet som tar ansvar för den finansiella stabiliteten. Tydligast blir detta i att regeringen ska godkänna flera av de förslag som Finansinspektionen eventuellt lägger fram för regeringen.

Varför? För det första därför att det är viktigt att svenska folket, de som påverkas av den här typen av beslut, kan göra ett politiskt ansvarsutkrävande av regeringen. Det är viktigt att man kan kräva politiker på ansvar för de beslut som faktiskt tas.

För det andra därför att det är viktigt att någon har ett helhetsperspektiv. Det finns ju alltid en risk när man i sin iver att hantera exempelvis hushållens skuldsättning går fram med åtgärder som får en rad andra konsekvenser och effekter i samhället. Den helhetsbedömningen behöver någon göra, och det är rimligen inte Finansinspektionen utan det politiska systemet och regeringen.

Fru talman! Vi ser nu, och har sett under alltför lång tid, hur hushållens skuldsättning blivit ett allt större problem i det svenska samhället och riskerar att bli ett större problem i framtiden för den svenska ekonomin. Den senaste mandatperioden har präglats av en påtaglig passivitet och en ovilja att ta itu med bostadsmarknaden liksom en väldig ovilja och oförmåga till politiskt mod att göra någonting åt hushållens skuldsättning.

Detta gör att vi de senaste åren har sett hur skulderna har ökat väldigt mycket, vilket står i skarp kontrast till det jag tycker borde prägla debatten, nämligen hur människor kan stimuleras att spara. Regeringen har nu på riksdagens bord lagt fram ett förslag om att höja skatten på sparande - i ett läge där hushållen har väldigt mycket skulder. Vem förstår logiken? Ingen!

I ett läge där denna passivitet har varit så tydlig väljer Finansinspektionen att gå fram med ett förslag om att förstärka amorteringskravet. Finansinspektionen säger väldigt tydligt att det här förslaget inte alls är det man egentligen vill göra, utan man lägger fram detta förslag eftersom regeringen har dragit benen efter sig och inte gjort någonting under väldigt många år. Man säger också att man lägger fram förslaget eftersom det finns en brist på andra åtgärder.

I det läget hade jag hoppats och förväntat mig att den rödgröna regeringen skulle göra det som står i det vi diskuterar i kammaren i dag, nämligen göra en helhetsbedömning av vad det innebär om man skruvar åt amorteringskravet ytterligare. Vad innebär det för unga människor? Vad innebär det för den 28-åriga civilingenjören från Linköping som får drömjobbet i Stockholm och vill flytta dit, till en bostadsmarknad som präglas av köer och som innebär att 28-åringar i väldigt många fall måste betala dyra tusenlappar för att bo i andra hand? Till dessa människor säger nu regeringen: Vi vill göra det ännu svårare att ta drömjobbet och flytta till en större stad!

Det var inte meningen med den lagstiftning som ligger på vårt bord och det regelverk som vi har tagit i hand på att regeringen så flagrant skulle bortse från att ta detta helhetsansvar.

Det blir också väldigt tydligt, fru talman, när man ställer frågan till regeringen vilka egna bedömningar, analyser och utredningar regeringen har gjort för att anlägga ett helhetsperspektiv. Svaret är då noll - nada.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Detta är inte att ta politiskt ansvar. Det är inte att ta ansvar för svensk bostadsmarknad. Det är inte att ta ansvar för de unga människor som vill komma in på bostadsmarknaden. Det är att göra bostadsmarknaden krångligare. Det är att försvåra ännu mer för unga människor att komma in på bostadsmarknaden.

Fru talman! Detta sker i ett läge där vi ser prisnedgångar på den svenska bostadsmarknaden. I Stockholm och Göteborg finns en påtaglig risk för att det förstärkta amorteringskravet driver och fördjupar prisnedgången ytterligare. Den osäkerheten är det sista det svenska folket behöver. Den osäkerheten är det sista unga människor som har en bostad eller unga människor som vill flytta till en ny bostad behöver.

Det människor behöver nu är trygghet. Det människor behöver nu är stabilitet. Det människor behöver nu är en regering som tar ansvar för den förda politiken och inte duckar och lämnar det till en statlig myndighet.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till propositionen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

Sveriges ekonomi är stark. Vi rider på en våg av hög global tillväxt, exceptionellt låga räntor, hög befolkningstillväxt och goda reformer historiskt som gynnar Sverige även nu.

Men det finns också en del problem. Tillväxten per capita är lägre. Arbetsmarknaden har stora strukturella problem som håller framför allt nyanlända och en del unga med låg utbildning ute. På bostadsmarknaden har vi tillgångspriser, hög skuldsättning i hushållssektorn och stora problem vad gäller rörlighet och sådant.

I kölvattnet av det senare har belåningen ökat kraftigt, vilket utgör en sårbarhet för ekonomin. Tidigare kriser har lärt oss behovet av att stärka det finansiella skelettet när ekonomin blir större. Därför är det bra att vi brett kan komma överens om en kost som har potential att motverka skörheterna.

Propositionen om makrotillsyn tydliggör ramverket för den finansiella stabiliteten och vem som bär ansvar för att möta obalanser i ekonomin.

För oss kristdemokrater har det varit viktigt i denna process och när vi har fört samtal med regeringen att det ska finnas en demokratisk förankring av den typ av förslag som myndigheterna har att lägga fram utifrån propositionen och att det är regeringen som slutgiltigt ska ta ansvar för förslagen. Det är inte en myndighet utan regeringen som kan göra en helhetsbedömning av hur dessa förslag "lirar" med övrig utveckling och politik.

Den här propositionen är särskilt viktig eftersom den potentiellt påverkar miljontals hushåll. I samtalen med regeringen har vi varit angelägna om att lyfta fram att myndigheten inte bara ska titta på makronivån när de gör sina förslag utan också på hur det påverkar den enskildes ekonomi och förutsättningarna för bostadsköp och att behovet och resultatet av reformer ska utvärderas löpande. Det är bra att dessa perspektiv finns med i detta förslag.

Det är ytterligare ett skäl till att det är bra att regeringen bär ansvaret och får ta ställning till de förslag som kommer från Finansinspektionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Har man då gjort detta i det aktuella fallet med skärpt amorteringskrav, eller skuldkvotsbroms? Här finns det skäl att både demokratiskt utvärdera regeringens beslut och konstatera att man har fattat fel beslut i denna fråga.

Enligt mitt sätt att se det har regeringen även gjort en bristfällig egen analys. Efter att först ha tagit del av Finansinspektionens förslag och sedan regeringens ställningstagande och ja till förslaget är det uppenbart för mig att det handlar om en och samma analys. Den har inte breddats eller fördjupats av regeringen, utan man har valt att helt och hållet gå på inspektionens analys.

Det kan man givetvis göra, men det hade varit välgörande att få mer av en egen analys av regeringen av hur detta påverkar förutsättningarna, inte minst för rörligheten på bostadsmarknaden och för unga hushåll som redan i dag har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Hur påverkar det bolånemarknaden och prisutvecklingen i bostadssektorn, som just nu befinner sig i ett skört läge?

Vi tycker att det inte heller har gjorts tillräckliga utvärderingar av hur det förra amorteringskravet har förändrat marknadens spelregler. Vi ser nu en mycket kraftig tillväxt av blancolån, det vill säga konsumtionslån utan säkerhet. Enligt Riksbanken har de ökat från 3 procent till 8 procent. Riksbanken säger uttryckligen att det är en konsekvens av amorteringskravet. Hushållen tar fler osäkra lån för att kringgå amorteringskravet.

Eftersom logiken givetvis är lik för det förstärkta amorteringskravet kommer vi sannolikt att se tillväxten av denna typ av lån tillta ytterligare.

Vi ser också stora risker för att detta kan komma att påverka rörligheten. Finansinspektionen tillstår att rörligheten kommer att påverkas av detta förslag om skärpt amorteringskrav. Vi menar att regeringen borde ha tagit större hänsyn till denna typ av problem. Det kan vi ju förvänta oss att regeringen gör när man gör den helhetsbedömning som man ska göra när man har att ta ställning till ett förslag.

För en äldre person med relativt låg pension kan det bli väsentligt dyrare att bo varje månad, och man kan drabbas av ett mycket högre amorteringskrav bara för att man flyttar. Detta kommer inte att gynna rörligheten på svensk bostadsmarknad. Det leder också, precis som Mats Persson pekade på, till att det blir svårare för unga hushåll med lite lägre men stabila inkomster att kunna ta sig in på ägd bostadsmarknad.

Vi ska vara varsamma så att vi inte skapar en situation där personer med något lägre men stabila inkomster inte kan komma in på ägd bostadsmarknad utan blir hänvisade till dyra hyresrätter. Risken är att vi skapar en fattigdomsfälla där man finns i ett boende som inte är anpassat för att man ska bo där under lång tid och själv kunna sköta om sitt boende. Man finns i ett helserviceboende trots att man egentligen skulle vilja äga sin egen bostad.

Vi behöver vidta en lång rad åtgärder vad gäller detta. Vi behöver få ett bosparande för unga personer på plats, och vi behöver se till att det finns startlån för att kunna överbrygga en del av dessa problem. Samtidigt behöver vi i detta läge inte den typ av skärpta amorteringskrav som regeringen förordar.

Jag konstaterar också att regeringen har haft lite svårt att samla sig kring detta beslut. I statsrådet Bolunds parti har det torgförts olika uppfattning i detta. Dessa olika uppfattningar fanns inte representerade i analysen, vilket hade varit intressant.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Regeringen lyckades samla sig kring en hållning i detta förslag. Det vore bra om regeringen också samlade sig kring en hållning vad gäller ränteavdragen. Statsrådet Bolund förespråkar att vi trappar ned ränteavdragen, men regeringspartnern Socialdemokraterna har inget sådant förslag. Jag tror att det är olyckligt att en sådan diskrepans finns mellan regeringspartier under så lång tid. Det skapar en osäkerhet.

Jag tror för egen del att om man läser mellan raderna vill Finansinspektionen inte ha ett skärpt amorteringskrav utan ett nedtrappat ränteavdrag. Men nu föreslår de det som de kan föreslå, nämligen detta amorteringskrav.

Låt oss sätta oss ned och försöka komma till en bred överenskommelse där vi växlar nedtrappat ränteavdrag mot sänkta inkomstskatter och samtidigt vidtar åtgärder för att unga hushåll utan stora kapitaltillgångar men med stabila inkomster ska kunna komma in på ägd bostadsmarknad.

Det vore en väsentligt bättre väg att gå än att gå fram med det skärpta amorteringskrav som nu kommer att blir verklighet - och som regeringen givetvis är i sin fulla rätt att besluta om eftersom det är i linje med den proposition som föreligger.

Fru talman! Jag vill tacka övriga debattörer. Det är bra att det finns en bred samsyn i Sveriges riksdag för detta förslag. Det borgar för en stabilitet framåt, och det borgar för att det kommer att finnas en kapacitet att hantera finansiella risker i det svenska systemet.

Det är ett viktigt beslut som riksdagen om en stund kommer att fatta. Vi åtgärdar nu brister som har funnits i systemet för att hantera finansiell stabilitet och ger ett tydligt lagutrymme för den ansvariga myndigheten, Finansinspektionen, att kunna ta fram förslag till åtgärder, utreda dem, remittera dem för att få in synpunkter och sedan lägga dem på regeringens bord.

Det är tydligt att en framgångsrik makrotillsyn handlar om att vidta åtgärder i goda tider som minskar risken för finansiell och makroekonomisk instabilitet i framtiden. Man kan se det som en form av försäkring, och som alla försäkringstagare vet måste man betala en försäkringspremie.

Erfarenheten visar dock att det ofta finns ett motstånd inom det politiska systemet mot att fatta ett beslut som innebär en liten kostnad i dag i utbyte mot en minskad risk för ett mycket dåligt utfall i framtiden.

En sådan ovilja att i dag ta ansvar för morgondagen är ett problem. Men det är ett problem som kan minskas genom att man har ett bra ramverk för beslutsfattande och ansvarsutkrävande. Det är därför mycket värdefullt att vi har en bred politisk samstämmighet som ger ett tydligt mandat till Finansinspektionen att agera samtidigt som vi säkerställer att det finns ett demokratiskt ansvarsutkrävande.

Resan dit har tagit några år. I januari 2014 utsågs, som en del av en bred politisk överenskommelse och genom beslut som togs av den förra regeringen, Finansinspektionen till ansvarig myndighet för makrotillsyn. Man kan konstatera i efterhand att den lagstiftning som då lades fram inte riktigt höll måttet. Det lagutrymme som vi i oppositionen förutsatte skulle finnas där har under den efterföljande processen visat sig inte finnas, och det kan man beklaga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Om det hade funnits ett tydligt lagutrymme genom det beslut som den förra regeringen lade fram hade den nuvarande regeringen kunnat ägna sin kraft åt många andra åtgärder. Nu har vi varit tvungna att se till att det finns ett tydligt lagutrymme för Finansinspektionen, och jag är glad att vi nu kan lägga fram ett sådant förslag.

Diskussionen om lagutrymmet för Finansinspektionen och det mandat som de har att arbeta efter uppstod framför allt våren 2015, då Finansinspektionen skulle meddela föreskrifter om amorteringskrav. Eftersom diskussionen kom upp och det fanns en tveksamhet togs det fram en lagstiftning som trädde i kraft den 1 maj 2016, för att göra det tydligt och klart att man skulle ha möjlighet att gå fram med förslaget. Även då var det en bred politisk överenskommelse som låg bakom, vilket jag värdesätter.

Därefter har Finansinspektionen gått vidare och meddelat föreskrifter om amorteringskrav, som trädde i kraft den 1 juni 2016. Vid sidan av amorteringskravet har Finansinspektionen inte haft mandat att använda vissa ytterligare makrotillsynsverktyg. Därför har många bedömare, bland andra Finansinspektionen, Internationella valutafonden och EU-kommissionen, betonat att mer behöver göras. Det behöver tydliggöras vilka verktyg som ska kunna användas.

I samband med den senaste utvärderingen av Riksbankens penningpolitik gjorde riksdagen bedömningen att befogenheter, verktyg och processer kring makrotillsynsbeslutet behöver förtydligas.

När det gäller propositionen är ytterligare verktyg för makrotillsyn, som regeringen tillsammans med de borgerliga partierna och med stöd av Vänsterpartiet har tagit fram, en lösning på detta och stärker ytterligare Finansinspektionens förmåga att agera preventivt.

Förslaget innebär att Finansinspektionens möjlighet att besluta om åtgärder som motverkar obalanser inom kreditgivningen nu förstärks. Åtgärderna bör ha fokus på nya krediter och inte påverka befintliga lån. Det är i samtliga fall fråga om förebyggande åtgärder, det vill säga åtgärder som över tid minskar riskerna för finansiella obalanser i det svenska ekonomiska systemet.

Att Finansinspektionen i det ramverk som vi nu diskuterar först behöver få regeringens medgivande är viktigt för att det ska finnas en möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande. Makrotillsynsåtgärder kan nämligen vara ingripande i både hushållens och samhällets generella ekonomi. Ansvarsutkrävandet ger också möjlighet till ett effektivt samspel mellan makrotillsynen och finanspolitiken.

Under debattens gång har det kommit antydningar till kritik mot regeringens politik. Det är viktigt att i detta sammanhang påminna om den utveckling som har lett fram till en del av de problem som vi ser på bostadsmarknaden, till exempel kraftigt stigande bostadspriser.

Det går inte att glömma historiken. Den förra regeringen fattade många beslut som eldade på bostadsmarknaden aktivt och också ledde till ökad skuldsättning, enligt våra expertmyndigheters bedömningar. Därför är det bra att vi nu går till handling och ger ett tydligt mandat. Förslaget innebär att processen för att genomföra nya krav nu blir tydligare och kommer att gå snabbare. Ibland kan det finnas behov av att fatta snabba beslut i politiken för att hantera risker och finansiella obalanser som uppstår.

Detta betyder inte att ytterligare åtgärder kommer att vidtas i närtid, särskilt med tanke på att det skärpta amorteringskravet snart träder i kraft, men det är viktigt att det finns beredskap om behov skulle uppstå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Det är också viktigt att notera att detta självfallet inte är den enda åtgärd som regeringen vidtar. Det är inte den enda politik som finns för att hantera risker i ekonomin, utan vi har en ganska bred repertoar.

Med tanke på den diskussion som har varit här i kammaren är det kanske viktigt att poängtera att det i år enligt prognoserna kommer att byggas 76 000 nya bostäder på den svenska bostadsmarknaden och att detta är nivåer som vi inte har sett på decennier och som verkligen inte syntes under den förra regeringens tid vid makten. Detta är något som jag är glad för, och det är också något som över tid kommer att leda till en bättre balans på bostadsmarknaden mellan tillgång och efterfrågan.

Eftersom det i debatten har kommit upp en diskussion kring de enskilda verktyg som Finansinspektionen har föreslagit och som regeringen har gett sitt medgivande till tycker jag att det kan vara värt att nämna några ord om dem också.

Vi kan konstatera att hushållens skuldsättning under det senaste årtiondet har ökat snabbt och att det är den allvarligaste risken för den svenska ekonomin. Detta säger en samstämmig kår av både svenska och internationella bedömare.

Ökningen hänger självfallet nära ihop med utvecklingen på bostadsmarknaden generellt. Där har bostadsrättspriserna i Sverige tredubblats sedan 2005, alltså under drygt en tioårsperiod. Villapriserna har under samma period mer än fördubblats. Priserna för bostadsrätter har därmed under det senaste decenniet stigit med ungefär 10 procent per år.

Vi vet väl genom internationell erfarenhet att högt skuldsatta hushåll är särskilt utsatta och känsliga för makroekonomiska störningar, till exempel bostadsprisfall eller ökad arbetslöshet. Hushållen kan då komma i en situation där de mycket snabbt behöver minska sin konsumtion kraftigt för att kunna betala tillbaka räntor och amorteringar på sina lån.

Det är också väl känt från internationella erfarenheter att detta både kan fördjupa och förlänga en konjunkturnedgång och i värsta fall skapa en långsiktig lågkonjunktur.

Det är värt att notera att ungefär 70 procent av hushållen på den svenska marknaden har rörliga lån, vilket gör att hushållen är känsliga för ränteökningar framöver.

Erfarenheterna visar att ekonomiska kriser som är kopplade till en hög eller en snabbt ökande skuldsättning tenderar att bli både långa och djupa. Därför är det viktigt att komma med konkreta, handfasta åtgärder för att hantera dessa risker.

Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken har alla lyft fram hushållens ökande skuldsättning som ett hot som behöver hanteras. Internationella organ som Internationella valutafonden och OECD har upprepade gånger kommit till samma slutsats.

Det skärpta amorteringskravet innebär att vissa nya bolånetagare som har höga bolån i förhållande till sin inkomst kommer att behöva amortera mer än vad de annars skulle ha gjort. De ökade amorteringarna minskar hushållens skulder och räntekostnader över tid och stärker därmed deras motståndskraft mot ekonomiska störningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Vi kan konstatera att som ett resultat av den höga prisökningstakten och ett ökat utbud på bostadsmarknaden har prisökningen i någon mån mattats av. Det är svårt att dra några långsiktiga slutsatser av den utveckling vi har sett, utan vi får följa marknadsutvecklingen framåt.

Ett skäl till att det blir en avmattning är att utbudet har ökat mycket under denna regering. Det var mycket höga nivåer 2017, vilket delvis var en effekt av regeringens aktiva politik där över 10 000 nya lägenheter med rimliga hyror har fått investeringsstöd.

Även om prisutvecklingen har dämpats något är det viktigt att poängtera att det skärpta amorteringskravet är en strukturell åtgärd som genomförs i en tid då svensk ekonomi är stark. Tillväxten i den svenska ekonomin är god. Den offentliga skuldsättningen är mycket låg, vilket vi har kunnat konstatera tidigare - den lägsta sedan 70-talet. Arbetsmarknaden går mycket bra: Drygt 200 000 fler människor går till jobbet i dag än när regeringen tillträdde. Det är klart att detta driver på efterfrågan, inte minst på bostadsmarknaden.

Det är också viktigt att komma ihåg att det förslag som vi nu diskuterar och som kritiseras är en väsentligt mindre åtgärd än det redan införda amorteringskravet. Detta krav, som det fanns en bred samsyn kring, omfattade en majoritet av de nya bolånen. Det skärpta amorteringskravet berör 15 procent av nya bolånetagare. Att i det läget blåsa upp detta till att vara en risk för svensk ekonomi tycker jag inte att de borgerliga partierna har något underlag för.

En mer hållbar prisutveckling på bostadsmarknaden är gynnsam för hushållen, särskilt för unga människor som ska köpa sin första bostad och därmed spara ihop till en kontantinsats.

Avslutningsvis vill jag ännu en gång betona att det förstärkta amorteringskravet och makrotillsynen måste ses som en försäkring som kommer att vara till nytta vid nästa finansiella instabilitet. En sådan försäkring är inte gratis.

Vi kan konstatera att även detta förslag har effekter kortsiktigt, men dessa är ytterst begränsade. Att åtgärda problemen nu och fatta långsiktiga beslut i god ekonomisk tid är väsentligt billigare än att blunda, hålla tummarna och avvakta och se vad en lång och utdragen ekonomisk kris skulle kunna kosta i framtiden.

Det är ansvarsfullt att vidta åtgärder som minskar riskerna i svensk ekonomi.

(Applåder)

Fru talman! När förslaget om ett förstärkt amorteringskrav presenterades gick en lång rad bedömare ut i debatten och förde fram kritik av tre slag.

För det första är det ett krångligt förslag, som det är svårt för konsumenten att förstå sig på.

För det andra är det trögrörligt. Åtminstone bidrar det till att bostadsmarknaden blir trögrörlig eftersom det gäller nya lån och inte gamla. Detta gör att en person som köpte villa på 60, 70- eller 80-talet har ännu mindre anledning att sälja den och flytta till en lite mindre lägenhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

För det tredje är det ett orättvist förslag, eftersom det på ett tydligt sätt har en generationsaspekt i sig. Den problematik vi har på svensk bostadsmarknad med ökad skuldsättning vill regeringen nu skicka notan för till nästan enbart den unga generationen.

Så här lät kritiken, och jag tycker att det ligger väldigt mycket i den. Det tycker även bostadsminister Peter Eriksson. Han har varit väldigt tydlig med att detta försämrar bostadsmarknaden, ökar osäkerheter, gör att det blir inlåsningseffekter och gör att rörligheten blir mindre. Han har lyft ett varningens finger i debatten. Det här är för övrigt väldigt likt det som vi i oppositionen har tagit upp.

Jag förstår Peter Eriksson, för han är ansvarig för bostadsmarknaden och vill ju att den ska fungera så bra som möjligt. Det är klart att han lyssnar väldigt mycket på den kritik som har förts fram.

Vad är det du ser, Per Bolund, som inte Peter Eriksson ser? Varför viftar du bort hans varningsfinger på ett så tydligt sätt genom att rösta för förslaget? Varför tar du inte den kritik på allvar som han och många andra har fört fram?

Fru talman! Regeringen fattar kollektiva beslut. Vi har fattat ett beslut som regeringen som helhet står bakom. Det inkluderar även bostadsministern. Det finns alltså en bred samsyn i regeringen om att vi måste fatta beslut om åtgärder nu som långsiktigt minskar riskerna för svensk ekonomi.

Jag tycker inte att det är ansvarsfullt gentemot framtiden att försöka blunda och hoppas på att det ska komma något annat förslag någon gång senare som hanterar dessa risker. Om man särskilt månar om nytillträdande köpare på bostadsmarknaden är det värt att påminna sig vilka effekterna kan bli av en finansiell kris på inte minst bostadsmarknaden.

Det ger en dramatisk effekt på viljan att bygga nytt. Det får stora konsekvenser för hushållens ekonomi och därmed deras kapacitet att kunna köpa något. Att kunna vidta åtgärder som minskar riskerna och ger en stabilitet över tid är något som även är till nytta, inte minst för hushåll med mindre plånböcker.

Jag tycker att den kritik som har kommit ska tas på allvar. Det har också Finansinspektionen gjort i sin analys av den kritik som har kommit fram i remissomgångarna.

Om vi börjar med att det skulle vara krångligt kan man konstatera att bankerna redan i dag tar hänsyn till både bostadens värde och hushållets inkomst. Bedömningen finns alltså redan på den svenska bostadsmarknaden. Att påstå att kravet skulle utgöra en krångelfaktor är lite svårt att förstå i detta sammanhang.

När det gäller trögrörligheten kan man nu dra erfarenheter från det förra amorteringskravet. Den här kritiken fördes fram även då. Vi kan nu konstatera att det finns ett väldigt starkt utbud på svensk bostadsmarknad. Vi har uppenbarligen inte fått sådana effekter.

Jag delar heller inte bedömningen att det här skulle vara orättvist. Jag tror att många andra åtgärder som har föreslagits skulle ha fått betydligt större effekter. Det här är ett väldigt milt förslag i sammanhanget, och därför tycker jag att kritiken är något överdriven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag vill själv fråga Mats Persson: Vilket ansvar har ni i oppositionen för ett ramverk som vi har tagit fram gemensamt? Ni säger ju nej till det första förslag som kommer fram inom detta ramverk. Vilken stabilitet ger det här?

Fru talman! Vi lever upp till ramverket och menar att politiken till syvende och sist ska ta ansvar. Det är ett sådant ansvar som ni inte tar när ni inte gör en egen analys av vad förslaget skulle innebära.

Ni får fatta det beslut som ni har gjort. Det är väljarnas dom som avgör på valdagen om de tycker att det här var rätt val att göra. Jag tror inte det.

I det läge vi befinner oss nu, då vi behöver vidta åtgärder när det gäller skuldsättning, är det viktigt att dessa åtgärder slår rätt och inte enbart slår mot unga människor eller framtida generationer, som detta förslag just nu gör. Det här är inget som bara jag har hittat på, utan alla är överens om detta. Finansinspektionen säger själv att det här egentligen inte är vad den vill göra utan lägger fram förslaget för att regeringen är passiv.

Jag tycker att man behöver stanna upp en stund och fundera på vad förslaget betyder. Det betyder ju att den som ska flytta till Stockholm eller som bor i Stockholm eller Göteborg och precis går ut skolan och ska skaffa sig en bostad i dag - om man inte har köat sedan barnsben - är tvingad att söka sig till andrahandsmarknaden, köpa ett svart kontrakt eller ändå har en möjlighet att köpa sig en bostad.

Vad ni nu gör är att väldigt tydligt stänga dörren, och det blir tydligare för den som vill flytta till Stockholm och ta sig in på bostadsmarknaden genom att skaffa sig en lägenhet som man vill äga själv. Jag tycker inte att det här är att ta ansvar för framtida generationer. Jag tycker inte att det här gör att arbetsmarknaden fungerar bättre. Och jag tycker inte att det gör att bostadsmarknaden fungerar bättre.

När handelskamrarna i både Stockholm och Göteborg tydligt går ut och säger "snälla regeringen, gör inte detta, för det försvårar för våra företag" tycker jag att regeringen borde lyssna på och ta in kritiken. Regeringen borde fundera på om man kan göra något annat än att göra så att bostadsmarknaden fungerar sämre.

Fru talman! Jag tycker att man som opposition självklart ska ha möjlighet att rösta efter eget huvud. Däremot har man på sitt ansvar att vara en ansvarsfull opposition. Man bör inte måla upp skräckbilder och inte försöka överdriva effekter av politiska beslut som fattas. Och man har också ett stort ansvar att faktiskt lyssna på dem som vi gemensamt har utsett till experter som ska hantera risker i svensk ekonomi.

Man tar på sig ett stort ansvar när man inte lyssnar på den expertmyndighet - Finansinspektionen - som vi har utsett. Den har byggt upp en kompetens med en analysförmåga som kan analysera risker i svensk ekonomi. Därefter används denna expertis för att utforma förslag som man tycker är väl avpassade och lämpade för att införa. Myndigheten konstaterar också att detta har mycket begränsade effekter på exempelvis rörligheten och rättviseaspekterna mellan olika hushåll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag är ordförande för Finanspolitiska stabilitetsrådet, där alla tre ekonomiska myndigheter - Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen - sitter. Våra tre expertmyndigheter ger ett totalt stöd för förslaget, som de menar behöver genomföras.

Att i detta läge abdikera från sitt ansvar och säga att vi ska göra något annat någon annan gång, någon annanstans och i någon annan form är inte att ta hänsyn till de risker som faktiskt samstämmiga debattörer och analytiker säger finns i svensk ekonomi.

Jag delar självklart inte Mats Perssons analys att det här stänger dörrarna för bostadsmarknaden. Jag vill hävda att det som stänger dörrar för framför allt hushåll som inte har de största plånböckerna är att ha en fortsatt stigande bostadsprisutveckling med 10 procent per år, vilket gör att hushåll med små ekonomiska marginaler kommer att få enormt svårt i framtiden att komma in på bostadsmarknaden.

Dessutom vet vi att det som skapar de största problemen är om vi hamnar i finansiell instabilitet och finansiell oro. Jag tycker därför att det är ansvarsfullt att vidta åtgärder, inte att i detta läge avvakta.

Fru talman! Ministern säger att vi i oppositionen abdikerar och är ansvarslösa för att vi inte säger ja till förslaget. Det är rätt långtgående att påstå att man abdikerar från ansvar.

Vi kristdemokrater har föreslagit att man i stället borde rikta amorteringskraven mot bankernas hela bolånestock, vilket man har prövat i en del andra länder. Vi tycker att det är rimligt att se över systemet med ränteskillnadsersättning, så att vi kan få fler bundna bolån. Sverige sticker ut genom att ha väldigt bankförmånliga regler när det gäller bundna bolån.

Gör något åt detta! Det är en uppmaning som man skulle kunna rikta till regeringen. Se till att få bort mängdrabatten som banker fortfarande erbjuder till sina kunder! De säger: "Låna mer! Belånar du högre får du lägre ränta." Detta driver utlåningen mycket kraftigt.

Man skulle kunna säga att vi ska ha ett amorteringskrav. Men om bankernas prissättning hela tiden skriker ut "låna mer" kommer det inte att slå på det sätt som vi önskar.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor till statsrådet Bolund. Han talar om att samstämmiga analyser ger stöd för att säga ja till amorteringskravet. Var inte statsrådet på sin egen pressträff? Det fanns en lång rad frågor som också baserades på analyser av förslagets brister.

Är det klok politik att införa ett krav som enbart är riktat mot dem som flyttar eller köper bostad för första gången? Det är bara de, som alltså står för rörligheten på bostadsmarknaden, som träffas av förslaget. Är det inte bättre att använda sig av generella verktyg som riktas mot hela bostadsmarknaden, så att man inte får de här problemen med rörligheten på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden? Vi är i behov av att förbättra, inte försämra, dem.

Fru talman! Det finns en viss vits med att luta sig mot den bästa expertis som finns i vårt land när det gäller riskerna på den finansiella marknaden och inom den ekonomiska politiken. Vi har en myndighet, som en bred majoritet i Sveriges riksdag har utpekat som ansvarig för att göra analyser och ta fram förslag. Det har man gjort i det här fallet, och man har utformat det på ett sätt som man tycker fungerar bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

De väldigt höga tonlägena i debatten om riskerna med förslaget bör sättas i ett internationellt perspektiv. Vi kan titta på många andra länder i Europa. Där har man betydligt hårdare krav när det gäller hushållens skulder i förhållande till deras inkomster. I många länder har man olika former av skuldkvotstak, som sätter ett totalt stopp vid en viss gräns. Det är inte det vi föreslår här. Det här är snarare en skuldkvotsbroms som innebär att man får amortera lite mer om man kommer över en viss skuldsättning. Bostäder verkar fortsätta säljas och köpas även i de länderna. Jag tycker alltså inte att det finns fog för att utmåla det som att det ska få väldigt stor effekt på bostadsmarknaden i ett internationellt perspektiv.

Det har gjorts analyser av att rikta kraven mot bankerna, vilket Kristdemokraterna föreslår. Risken med det är att man missar i effektivitet. Det här amorteringskravet riktas mot just de hushåll som har de högsta skulderna och som tar de största riskerna. Men ett generellt krav mot bankerna riskerar att riktas mot helt andra hushåll eller att få en mycket mer oklar effekt, eftersom det går genom bankerna som gör sin egen bedömning och som kan påverka effekterna av det.

Förslaget om åtgärder för att binda bolånen är något som Finansinspektionen får möjlighet att gå fram med genom det mandat som vi kommer att fatta beslut om och som regeringen sedan kan ställa sig bakom eller inte.

Jag håller inte med om att det skulle få så stor effekt på dem som flyttar, som Jakob Forssmed utmålar. Därmed tycker jag inte att det är ett så stort problem som Jakob Forssmed försöker lyfta fram.

Fru talman! Jag försöker anstränga mig att diskutera förslaget i sak och tycker inte att jag har särskilt högt tonläge. Jag har inte pratat om att regeringen är ansvarslös eller abdikerar från sitt ansvar. Jag har bara sagt att man gör fel med här förslaget. Det är statsrådet Bolund som har använt uttalanden om ansvarslöshet och allt möjligt i pressen. Tonlägesbollen passar jag alltså gärna tillbaka till statsrådet.

Till skillnad från Per Bolund tror jag att det här kommer att få negativ effekt på rörligheten. Det tillstår Finansinspektionen själv. Men Finansinspektionen konstaterar också att man använder de förslag som man har i sin verktygslåda för att komma till rätta med hushållens ökade skuldsättning. Det skiner otroligt tydligt igenom, för alla men möjligen med undantag för statsrådet, att man egentligen hellre vill ha andra åtgärder, nämligen avtrappade ränteavdrag. Det har regeringen svårt att samlas kring.

Nu har man samlat sig kring det här förslaget och säger att det råder bred samsyn, eftersom man har fattat ett gemensamt beslut. Möjligen har Peter Eriksson en annan syn. Han kanske hade några invändningar. Men den stora frågan här handlar om ränteavdragen. Vi behöver samla oss kring en hållning. Regeringen skulle behöva göra det. Det vore välgörande för den här situationen. Det skulle visserligen vara ett mer generellt instrument, vilket statsrådet själv avvisar. Han vill ha riktade insatser mot just dem som flyttar. Men jag tror att det skulle vara lämpligt att pröva att under lång tid trappa ned och växla mot inkomstskatter, så att inte hushållen drabbas som kollektiv, och att se till att genomföra åtgärder så att fler unga kan ta sig in på bostadsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Vad säger statsrådet om en sådan lösning?

Fru talman! Det är viktigt att minnas historien, vad vi har genomfört och vilken process vi har haft för att komma fram till de här förslagen. Vi har gemensamt stått bakom att ge Finansinspektionen i uppdrag att vara makrotillsynsmyndighet. Det bereddes under den förra regeringen. Vi har också gett Finansinspektionen verktyg för att gå fram med ett amorteringskrav. Och nu diskuterar vi ytterligare verktyg för att man ska kunna genomföra den makrotillsyn som man har fått i uppdrag att genomföra.

Utöver det har regeringen också bjudit in till breda bostadspolitiska samtal för att diskutera till exempel just de frågor som Jakob Forssmed nu lyfter upp, det vill säga beskattningsfrågor, ränteavdrag och liknande. Det var de borgerliga partierna som lämnade de samtalen. De ville inte gå vidare. De var helt enkelt inte beredda att skaka hand med regeringen och komma fram till en gemensam syn på det här.

Det hade varit bra om vi hade kunnat fortsätta samtalen och komma fram till gemensamma åtgärder. Men det är väl snarare den som lämnar samtalen, som inte vill gå vidare med dem, som har ansvar för att förklara varför man inte var beredd att arbeta vidare mot den typen av gemensamma mål.

Kritik som har kommit upp och som den här debatten andas lite grann är kritiken om tajmning. Vi går fram med ett förslag när det finns en utbalansering på bostadsmarknaden och när priserna inte stiger på samma sätt som under de tidigare åren. Skulle man göra en förändring av ränteavdragen, som skulle påverka alla bolånetagare, skulle det i en sådan situation få större effekter på bostadsmarknaden än om man vidtar den väldigt försiktiga åtgärd som Finansinspektionen nu föreslår och som regeringen har gett sitt medgivande till. Om man är orolig över tajmningen är ränteavdrag alltså kanske inte det rätta.

Två partier, framför allt det stora oppositionspartiet, är inte beredda att gå vidare med att diskutera förändringar i ränteavdragen. Därmed tycker jag inte att det finns tillräckligt underlag för att genomföra en så pass omfattande reform som det ändå handlar om. Här krävs det stabilitet för de svenska hushållen.

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det statsrådet Bolund sa i sitt anförande och i en del av det han har sagt i sina replikskiften. Jag känner en ganska stor stolthet över det Vänsterpartiet har gjort tillsammans med regeringen när det gäller bostadsmarknaden. Som statsrådet var inne på ser vi ökat byggande och ett ökat byggande av hyresrätter, mycket tack vare det investeringsstöd som vi har kommit överens om tillsammans.

Jag har lite svårt att förstå den borgerliga kritiken mot regeringens och till stor Vänsterpartiets bostadspolitik när man kan se de positiva effekterna av det. Jag hoppas att vi kommer att se ett byggande i hela landet. Jag blir lite orolig när jag hör Mats Perssons resonemang om Stockholm och storstäderna. Han gör bostadsmarknaden till en storstadsfråga, när det är en fråga för hela landet. Det ser vi tydligt med den bostadspolitik som förs, eftersom det på många håll byggs för första gången sedan 80- och 90talen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag vill dock ställa en lite kritisk och skarp fråga till ministern och plocka upp den fråga som Jakob var inne på. Om jag har förstått saken rätt är Miljöpartiet för en nedtrappning av ränteavdraget och för ett införande av ett tak i stället för en brytpunkt av ränteavdraget. Du får gärna tydliggöra vad ni tycker.

Jag undrar vad du som minister gör för att övertyga Socialdemokraterna om att se över ränteavdraget och trappa ned det. Det är tydligt att Jakob räcker ut en hand, tillsammans med sina kollegor i Liberalerna och Centerpartiet, och säger att man skulle kunna göra någonting tillsammans. Vänsterpartiet är absolut med på att trappa ned ränteavdraget.

En annan fråga gäller de unga. Om vi gör det svårare för unga att skaffa bostäder är det problematiskt, oavsett vilken del av landet det handlar om. Jag undrar om finansmarknadsministern avser att se över bolånetaket i syfte att få bättre möjligheter för unga att ta sig in på bostadsmarknaden. Politikern Birgit Friggebo fick en hustyp uppkallad efter sig. Kanske kan du få ett tak uppkallat efter dig - Bolundtaket?

Fru talman! Jag som är ganska lång behöver ganska högt i tak. Det kanske i så fall skulle vara ett skäl för att göra något åt det.

Låt oss börja med den frågan. Bolånetaket är en åtgärd som har genomförts genom myndigheters försorg, genom de åtgärder som ligger under Finansinspektionens ansvarsområde. Det är Finansinspektionen som har ansvar för att följa utvecklingen. Om man kommer med förslag om förändringar där kommer regeringen såklart att lyssna noga på dem.

Vi har inte hört några sådana förslag på reformer än så länge, men det står myndigheten fritt att komma med den typen av förslag.

Annars tycker vi generellt att det som behövs är åtgärder för att minska hushållens skuldsättning långsiktigt. Där har bolånetaket varit en viktig åtgärd för att inte hushållen ska skuldsätta sig på en alltför hög nivå, vilket medför risker både för ekonomin och, inte minst, för de enskilda hushållen. Man har också svårare att klara av finansiella störningar om man är högt belånad.

När det gäller ränteavdragen stämmer det att Miljöpartiet, det parti som jag företräder, har fattat beslut om att vi över tid vill trappa ned ränteavdragen. Vi tycker att det finns möjligheter att använda de resurser som då frigörs för att genomföra andra reformer, som skulle kunna stärka hushållen.

Vi hade ambitionen att föra breda politiska samtal om dessa frågor. Vi bjöd in oppositionen och även Vänsterpartiet. Tyvärr kan vi konstatera att det inte fanns någon beredskap att komma fram till ett gemensamt beslut om dessa frågor.

Om man ska genomföra ett beslut som får stor effekt på många hushåll tycker jag att det finns fog för att svenska väljare ska kunna förvänta sig att det ska finnas en så pass bred uppslutning bakom förslaget att man kan lita på att det kommer att stå sig över tid. Vi ska alltså inte genomföra reformer nu som kommer att innebära ett förslag som kommer att verka över flera mandatperioder med risken att det, beroende på nästa valresultat, rivs upp och förändras. Det skapar inte de stabila förutsättningar som hushållen behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Men jag återkommer gärna till den typen av samtal när det finns förutsättningar för det framöver.

Fru talman! Om jag uppfattar finansmarknadsministern rätt säger han att det är Finansinspektionens ansvar att kolla på eventuella förändringar. Men jag undrar om inte ministern har möjlighet att initiera denna typ av förändringar. Ministern nämnde själv att han är ordförande för Stabilitetsrådet. Jag tänker att han som finansmarknadsminister i den rollen kan lyfta frågan om hur det är med bolånetaket sedan vi införde höjningen av det med 15 procent. Har det försvårat för ungdomar? Vilka analyser har ni som myndigheter gjort för att kolla hur det har gått för unga på bostadsmarknaden? Är det någonting vi ändå borde titta på och kolla effekterna av? Jag tycker att det vore ett rimligt agerande för en finansmarknadsminister i det läge som vi befinner oss i.

Om vi går över till ränteavdraget uppfattade jag det som att ministern vill se en bred uppslutning och tycker att en sådan krävs. Frågan är då: Kräver det både socialdemokrater och moderater? Eller skulle det räcka med att du lyckas övertyga din egen regeringspartner Socialdemokraterna att det vore rätt att göra någonting åt ränteavdraget?

Ibland låter det som att det är helt oöverstigligt att göra någonting, och jag menar att det inte är det. I dag finns en brytpunkt vid 100 000. Det gör att vi fortfarande har människor som har enorma lånekostnader med den lågräntenivå vi befinner oss på. Sveriges Radio har grävt fram att det är 15 personer som har avdrag från staten på över 1 miljon kronor. Vi måste sätta stopp för detta någonstans. Konjunkturinstitutet har i sin prognos sagt att kostnaden för ränteavdragen för staten lär dubbleras och alltså öka från 30 miljarder i dag, vilket i princip motsvarar utgifterna för försvaret, till åtminstone det dubbla.

Om vi ska göra någonting i goda tider, som vi var inne på, och ha en försäkring för framtiden är det väl nu vi ska göra någonting åt ränteavdragen? Läget är alldeles utmärkt. Jakobs hand är utsträckt, och det finns också andra partier på den borgerliga sidan som vill göra detta. Jag förstår inte varför regeringen inte tar handen och säger: Nu gör vi någonting. Vi kan börja med taket, och sedan kan vi ta nedtrappningen i nästa steg.

Fru talman! Vi har hamnat ganska långt bort ifrån själva grundfrågan som vi diskuterar här, det vill säga beslut om det ramverk som Finansinspektionen ska ha och de lagliga verktyg de ska ha för att kunna gå vidare med förslag.

Om vi försöker återvända något till detta perspektiv också i denna debatt är det detta system vi har kommit överens om väldigt brett i svensk politik: Det är Finansinspektionen som har ansvaret för att analysera utvecklingen i svensk ekonomi, att fokusera på risker, att hitta de risker som finns och att komma med relevanta åtgärder för att möta dessa risker. När man gör det ska man också göra en bedömning av effekterna på svensk politik och även på till exempel bostadsmarknaden. Detta tycker jag att Finansinspektionen har gjort i sitt arbete, och jag är full av tillförsikt när det gäller att man kommer att göra det även framöver. Det gäller också till exempel åtgärder som har införts, som bolånetaket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag tycker därför att det är bättre i denna situation att avvakta och höra myndighetens analys än att springa före och göra kortsiktiga politiska bedömningar som kanske inte alltid är så väl förankrande som de skulle behöva vara. Vi har inte alla fakta på bordet.

När det gäller ränteavdragen kan vi konstatera att sedan Miljöpartiet började driva frågan och lyfte upp den på den politiska arenan har det varit flera partier som har anslutit sig efter hand och pö om pö. Det tycker jag är en positiv utveckling, för det gör att det nu finns en möjlighet att föra denna typ av diskussioner långsiktigt. Däremot kan vi konstatera att de två stora partierna inte är redo att komma fram med konkreta förslag i det här läget. Det säger mig att vi måste fortsätta att driva opinion i frågan och fortsätta att diskutera vikten av att vidta ytterligare åtgärder.

Jag tycker dock också att det är viktigt att ta ett steg i taget. Nu fattar vi ett viktigt beslut i och med att vi ger medgivande från regeringens sida till Finansinspektionen att gå fram med ett skärpt amorteringskrav. Låt oss nu avvakta och se vilka effekter det får när det gäller att hantera skuldsättningen i hushållen innan vi går vidare med ytterligare åtgärder. Det ger också det lugn och den ro som hushållen behöver för att kunna planera långsiktigt.

Fru talman! Det är givetvis mycket svårt att föra någon form av rationella skattesamtal med en regering som har drivit upp de högsta marginalskatterna på 62-63 procent, mot all expertis och alla internationella bedömare. Det finns ingen substans i ett samtal med en sådan regering, vilket också har visat sig. Det kan ju vara så, fru talman, att den som driver förhandlingarna också är den som driver människor ut ifrån dem.

Det finns en mycket omfattande oro i Sverige, bland svenska hushåll och bland svenska företag, för att vi har en regering som inte enligt någon expertmyndighet klarar av det offentliga finansiella sparandet i enlighet med det finanspolitiska ramverket. Det finns en oro för att vi har minusräntor i högkonjunktur och vad det långsiktigt ska få för konsekvenser. De ökade obalanser som under denna regering har byggts upp i ekonomin bådar inte gott för framtiden. En kraftig rusning på till exempel bostadsmarknaden har vänt till något som verkar vara en mycket snar och kraftig nedgång.

Fru talman! När vi i dag fattar detta beslut är det relevant att göra begripligt vad det handlar om. Per Bolund var själv inne på det tidigare, men utan någon form av konkretion. Vilka åtgärder ser finansmarknadsministern framför sig att detta mandat skulle kunna leda till, och hur värderar finansmarknadsministern den typen av åtgärder?

Fru talman! Ibland är det svårt att föra samtal med Niklas Wykman eftersom han gärna använder sig av överord och utmålar motståndaren som icke ansvarstagande och liknande. Jag tycker inte att det finns fog för någon av de bedömningar som Niklas Wykman använder sig av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag är också något förvånad över att Niklas Wykman säger att det inte finns någon möjlighet eller någon substans när det gäller att föra samtal till exempel om bostadspolitiken. Då kanske Niklas Wykman borde föra ett samtal med sin egen ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson, som tycks ha en annan uppfattning i frågan och verkar tycka att det finns en vits med att även fortsätta att samtala. Där kanske Moderaterna borde försöka att samordna sig lite grann internt innan man går ut med denna typ av omdömen.

Jag tycker att det är viktigt att vi ger ett brett mandat till Finansinspektionen, det vill säga att det är Finansinspektionen som har expertisen och som har sett till att man har en väl fungerande analysförmåga. Finansinspektionen har tentaklerna ute i det ekonomiska systemet och möjlighet att analysera om det finns obalanser och risker som man behöver hantera. Det är också tydligt i det ramverk som vi gemensamt har kommit överens om att det är inspektionen som ska ta fram förslag på åtgärder och sedan lägga dem på regeringens bord för regeringen att ge sitt medgivande till eller inte. Det är så systemet är utformat.

Jag väljer att inte i detta läge lyfta upp enskilda förslag som kan eller inte kan komma upp i framtiden. Jag tycker att det är bättre att det är vår expertmyndighet som får göra analysen och får komma med konkreta förslag - detta av respekt för det ramverk som vi gemensamt har kommit fram till.

Jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det finns två partier i debatten som utmärker sig. Det är dels Sverigedemokraterna, som säger nej till hela förslag, vilket jag tycker är oansvarigt, dels Moderaterna, som säger nej till det förstärkta amorteringskravet utan att komma med några alternativ. Man föreslår ingenting i den andra ändan. Det tycker jag är en politik som handlar om att bara blunda och hålla för öronen och inte vilja se riskerna i svensk ekonomi. Det skulle jag gärna vilja ha Niklas Wykmans kommentar till.

Fru talman! Finansmarknadsministern talar om överord, men går genast över till billiga angrepp om att blunda och hålla för öronen och annat som bara är kvalificerat trams.

Dålig faktakunskap kan ibland ersättas med skarp retorik, men inte alltid, särskilt inte när man är ett ansvarigt statsråd. Det här stämmer inte. Vi har den största respekt för det gemensamma beslut som har fattats, nämligen att det är regeringen som ska fatta detta beslut. Vill finansmarknadsministern ha en annan ordning, där riksdagen fattar beslutet, får finansmarknadsministern återkomma med ett sådant förslag.

Finansmarknadsminister Per Bolund anklagade mig för att ta till överord. Men underkännandet av hur de offentliga finanserna sköts har inte gjorts av mig utan av Riksrevisionen, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet. Att en ansvarig minister använder den typen av ord mot våra expertmyndigheter är häpnadsväckande.

Marginalskatterna har regeringen drivit upp över 60 procent i strid med all internationell och nationell expertisrådgivning. Det blir apart att diskutera övriga skattehöjningar när det inte finns något som helst utrymme för att vilja fatta rationella beslut på skatteområdet. Därmed är den diskussionen avklarad. Den gällde en förhandling som redan har ägt rum, inte förhandlingar som eventuellt kan komma att äga rum. När man väljer att höra fel medvetet gång på gång i debatt efter debatt är det inte man själv som vinner utan demokratin som förlorar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Jag har en fråga - inte för att Per Bolund brukar svara på sådana, men ändå: Finns det inte någon oro hos regeringen för det långsiktiga perspektivet på vad som nu sker? Detta är ändå värt att reflektera kring. Det är mycket höga marginalskatter på arbetsinkomster. Det är också mycket låga räntor, men på lån som väldigt få kan ta. Hur ser regeringen på de eventuella långsiktiga fördelningsriskerna med detta?

Fru talman! Jag kan väl börja med att svara tydligt på den sista frågan. Det är klart att det i en lågränteekonomi finns risker för att det byggs upp olika typer av tillgångsbubblor. Det är risker som vi behöver hantera, och det är därför det är så otroligt viktigt att vi ger myndigheterna de verktyg de behöver. Det är också det som det här beslutet handlar om.

Sedan har vi såklart också fördelningseffekter att ta hänsyn till. Där har den regering som nu sitter varit väldigt aktiv och sett till att vi kan minska de ekonomiska klyftorna i den svenska ekonomin, till skillnad från den förra regeringen, som snarare gjorde mer för att öka klyftorna.

Jag kan också konstatera att vi har den lägsta statsskulden på över 40 år. Vi har väldigt god kontroll över den offentliga ekonomin. Det har varit överskott i de offentliga finanserna varje år under den här mandatperioden, till skillnad från den förra mandatperioden, då man i stället hade underskott varje år.

När det sedan gäller vad som har lett fram till den situation vi är i nu, med en bostadsmarknad som närmast har skenat med väldigt höga prisökningar, är det många bedömare som pekar på beslut som fattades under den förra regeringen. Då genomförde man bland annat reformer med lägre beskattning på boende och samtidigt en mycket högre beskattning vid flyttning, vilket många tror har eldat på prisutvecklingen på bostadsmarknaden och därmed också skuldsättningen. Jag tycker att det kan finnas vissa skäl för Niklas Wykman att även i någon mån vara lite självkritisk när han tittar i backspegeln.

Jag tycker att det är bra att vi nu tillsammans tar steg för att öka stabiliteten i svensk ekonomi. Jag är glad över att vi har en bred samsyn kring att det här ramverket nu ska komma på plats. Men jag tycker att man även bör ta ansvar och se att åtgärder kan behöva vidtas på kortare sikt. Man har ett ansvar att motverka klyftor och ekonomiska risker som uppstår. Där tycker jag fortfarande att Moderaterna utmärker sig på den borgerliga sidan. Ni säger nej till det förslag som Finansinspektionens experter har tagit fram men har inte några andra förslag som skulle kunna minska riskerna i svensk ekonomi. Ni intar en särställning. Ni tycker inte att det egentligen bör genomföras någonting för att hantera riskerna. Det tycker jag inte är ansvarsfullt.

(Applåder)

Ytterligare verktyg för makrotillsyn

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)