Yttrande- och tryckfrihetsfrågor

Fru talman! Lennart Fridén har frågat statsrådet Ulvskog om vilka åtgärder regeringen avser att ensam eller i samverkan med andra vidta för att gällande regler för internationell TV-verksamhet följs. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som svarar på interpellationen. Bakgrunden till frågan är att Iran har försökt för- hindra mottagning av satellitprogram och även för- bjudit parabolantenner. En exiliransk organisation som sänder program via satellit över stora delar av världen och således även når Iran har utsatts för stör- ningar. En störsändare i närheten av Teheran har stört sändningarna. Lennart Fridén uppger att satellitorga- nisationen Eutelsat har utestängt programbolaget från att sända program för att undvika fortsatta störningar. Över fyra miljoner iranier bosatta utanför Iran, däri- bland i Sverige, förhindras på så sätt att ta del av dessa program. Åtgärden ger fel signaler till den iranska regimen eftersom det kan uppfattas som att man kan få sin vilja igenom genom att bryta mot gällande regler. Regeringen är givetvis angelägen om att värna ytt- rande- och informationsfriheten, inte bara nationellt utan även internationellt. I detta ligger också att TV- utbudet över hela världen kan mottas utan politisk censur. Eutelsat är en mellanstatlig organisation som har inrättats genom överenskommelser uppdelade på en huvudöverenskommelse, avsedd att ingås mellan stater, alltså parterna, och en driftsöverenskommelse som ingås mellan staterna eller av deras telekommu- nikationsorgan. De som undertecknar de här överens- kommelserna kallas signatärer. Sverige är part, och Telia är signatär. Eutelsats satellitsystem används i dag i huvudsak för TV-distribution. För att kunna svara på Lennart Fridéns fråga är det nödvändigt att veta vad som ligger bakom beslutet och var beslutet har fattats. Mina efterforskningar har visat att Eutelsat inte har fattat något beslut om av- stängning. Det har i stället skett av någon av signatä- rerna som har fått sina sändningar störda. Ansvaret ligger således utanför Eutelsat och därmed också Sverige som part, precis som Telia som signatär. Utöver den allmänna bevakning av rätten till yttran- de- och informationsfrihet som sker i olika interna- tionella forum finns det i nuläget inte någon anled- ning att från regeringens sida vidta några särskilda åtgärder med anledning av det här.

Fru talman! Lennart Kollmats har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att se till att kompetensen stärks vid bedömningen av filmgransk- ningsärenden som rör en eventuell barnpublik. Innan jag svarar på Lennart Kollmats fråga vill jag redogöra för vad som gäller beträffande film- granskningsärenden i allmänhet samt nämna något om regeringens syn på skydd av barn från skadligt innehåll i film och medier. Enligt lagen (1990:886) om granskning och kon- troll av filmer och videogram, granskningslagen, ska en film eller ett videogram som visas offentligt vara granskad och godkänd av Statens Biografbyrå. Bio- grafbyrån beslutar också om åldersgränser för filmer. En film kan antingen bli barntillåten eller tillåten från 7 år, 11 år eller 15 år. Bedömningen utgår från att en film inte får godkännas för visning om den kan vålla barn i aktuell åldersgrupp psykisk skada. För 7- och 11-årsgränsen gäller den s.k. ledsagarregeln. Den innebär att barn under 7 år får tillträde till filmer med 7-årsgräns i sällskap med en vuxen och att barn över 7 år får tillträde till filmer med 11-årsgräns i sällskap med vuxen. Gränsen för vuxenfilm går vid 15 år och omfattas inte av någon ledsagarregel - ingen person under 15 år ska komma in på sådana filmer. Den nu gällande ledsagarregeln kom till i början av 1990-talet. Syftet med förändringen var att öka utrymmet för föräldrarnas ansvar när det gäller valet av vilka filmer ett barn ska se. Föräldrarna ansågs ha den bästa kunskapen om de egna barnens mognad och vad de klarar av och bör se. Vidare hänvisades till att det i hemmet är föräldrarna som bestämmer vilka program barnen får se på TV och video. Det ansågs också vara bra om föräldrar och barn kan se film tillsammans. Biografbyråns beslut i frågor som rör filmgransk- ningsärenden får överklagas hos kammarrätten. Vid prövning av mål enligt granskningslagen består kammarrätten enligt huvudregeln av tre lagfarna ledamöter och två särskilda ledamöter. Av de särskil- da ledamöterna, som förordnas av regeringen, ska en ha särskilda kunskaper om film och en särskilda kun- skaper i beteendevetenskap. De särskilda ledamöterna ska tillföra de särskilda kunskaper och erfarenheter som de besitter och som kan vara av betydelse vid bedömningen av målet. Ordningen att överklaga Biografbyråns beslut i filmgranskningsärenden till kammarrätten infördes samtidigt som ledsagarregeln infördes. Tidigare överprövades Biografbyråns beslut av regeringen. Biografbyrån skulle enligt tidigare lagstiftning i vissa censurärenden inhämta yttranden från statens film- granskningsråd. I de fall då byrån önskade godkänna filmer för barn under 15 år skulle ett yttrande från statens barnfilmnämnd inhämtas. Filmgranskningsrå- det och barnfilmnämnden avskaffades dock i sam- band med att kammarrätten blev överklagandeinstans. Det ansågs bl.a. att barnfilmnämnden inte fått den betydelse som avsågs när den inrättades och att den sakkunskap som barnfilmnämnden företrädde kunde erhållas genom att Biografbyrån får begära in yttran- den från fristående sakkunniga personer. För regeringen är frågan om skydd av våra barn mot skadligt medieinnehåll prioriterad. I mitten av februari kommer vi att - inom ramen för Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd - arrangera ett seminarium i Stockholm som handlar om barn och unga i det nya medielandskapet. Vid seminariet är skydd av barn från skadligt medieinnehåll en huvud- fråga. Vidare har en särskild utredare fått i uppdrag att överväga olika sätt att förbättra möjligheten att skydda barn mot olämpligt innehåll i TV. Detta skulle kunna göras genom att visst innehåll i TV blockeras eller att konsumenterna ges möjlighet att utesluta visst innehåll från sitt abonnemang. Lennart Kollmats nämner fallet med filmen Scary Movie i sin interpellation. Statens biografbyrå be- dömde att framställningen i filmen kunde vålla barn under 15 år psykisk skada och beslutade följaktligen om en åldersgräns på 15 år, dvs. den blev barnförbju- den. Efter det att filmdistributören överklagat Bio- grafbyråns beslut till kammarrätten beslutade rätten att sänka gränsen till 11 år. Detta fick till följd att barn från 7 års ålder kunde se filmen i en vuxen per- sons sällskap. Som statsråd får jag inte lämna synpunkter på kammarrättens dom. Jag har heller inte möjlighet att uttala mig om huruvida kompetensen hos dem som i dag avgör filmgranskningsärenden är tillräcklig. Jag kan dock konstatera att upprörda föräldrar och lärare vänt sig såväl till Kulturdepartementet som till Bio- grafbyrån och kammarrätten med reaktioner på vad man anser vara en alltför lågt satt åldersgräns. Jag har själv sett filmen, och jag känner med dessa föräldrar. Åldersgränserna för film är till för att ge föräldrar viss vägledning för att biografbesök inte ska bli obe- hagliga överraskningar eller skräckupplevelser. Den senaste tidens händelser visar att det finns anledning att förbättra våra kunskaper om hur de gällande reg- lerna verkligen fungerar. Bl.a. bör erfarenheterna av reglerna om vuxen- medverkan och erfarenheterna av kammarrätten som instans för överklaganden av filmärenden som rör åldersgränser för barn granskas. Rådet mot skadliga våldsskildringar, det som vi vanligtvis kallar Vålds- skildringsrådet, avser att utföra en sådan granskning. Detta ingår för övrigt i rådets ordinarie uppgifter (kommittédirektiv U 1990:03). Resultatet av gransk- ningen får därefter ligga till grund för en bedömning om det finns behov av en översyn av lagstiftningen kring dessa frågor eller om andra åtgärder kan krävas.

Fru talman! Först ett tack till kulturministern för det uttömmande svaret och inte minst för faktage- nomgången av hur åldersgränser sätts för filmer som ska visas på bio i Sverige. Det här berör ju en så kontroversiell fråga som censur, för att tala i klartext. Och när det gäller bar- nens skydd så tycks vi vara överens i sak. Det gläder mig också att det är en prioriterad fråga för regering- en och att det manifesteras genom att ni tar upp den nu inom ramen för ordförandeskapet inom EU. Jag ser faktiskt fram emot en rapport från det seminariet. Även om föräldrarna givetvis har ett huvudansvar så behövs det åldersgränser för barn, också som vägled- ning för vuxna. Några punkter kring den aktuella filmen, som var grunden till min interpellation. Jag har inte själv sett den men väl fått innehållet beskrivet av ett antal om- dömesgilla personer, ministern inkluderad, på ett sådant sätt att jag inte tvekar att säga att kammarrät- tens beslut var uppår väggarna. Till skillnad från ministern får jag säga det! Jag ska avstå från att be- skriva scenerna i filmen här i kammaren - det har funnits tillräckligt av det i olika medier. Men jag tar mig friheten att tolka kulturministerns svar som att hon håller med mig, genom uttalandet att hon känner med dessa föräldrar, dvs. de upprörda föräldrar som vänt sig till bl.a. Kulturdepartementet med synpunk- ter. Därmed känner jag mig nöjd så långt, eftersom ministern också aviserar att det finns anledning att förbättra kunskaperna om hur de gällande reglerna fungerar. Beträffande granskningen i kammarrätten blir jag förvånad över hur bedömningen sker. Där finns tre jurister och två experter, varav en ska ha särskilda kunskaper i beteendevetenskap och därmed egentli- gen i praktiken vara företrädare för barnen. Det är en viktig funktion, och jag beklagar naturligtvis att ju- risterna och filmvetaren inte bättre tog till vara hen- nes kunskaper och bedömning. Tyvärr är det här något som återkommer i ganska många rättsliga sammanhang, dvs. att barnens intressen och rätt får en lägre status än de vuxnas, med det är egentligen en annan debatt. Vad som händer är alltså att kammarrätten inte bedömer om hanteringen kring filmen är formellt rätt gjort, utan mer blir någon sorts övercensor som änd- rar Biografbyråns ställningstagande i sak. Följer man ärenden i andra rättsinstanser har jag för mig att kompetensen ökar för varje instans, men jag är verk- ligen tveksam till om det är så i det här fallet. Det som sedan förvånar mig och som jag inte rik- tigt förstår är att Biografbyrån i sin tur inte överklagar kammarrättens beslut. Rimligen har de rätt till det men, efter vad jag förstått, har aldrig gjort det. Kulturministern gör i näst sista stycket i det skriv- na svaret ett intressant uttalande, nämligen att hon inte har möjlighet att uttala sig om kompetensen hos dem som i dag avgör filmgranskningsärenden är tillräcklig. Jag vet inte om det gäller både Biografby- råns och kammarrättens granskare men gissar att så är fallet, och då har jag absolut för mig att kulturminis- tern inte var lika försiktig när det gällde granskning av filmer för vuxna, dvs. ministerns synpunkter på att granskarna på Biografbyrån var avtrubbade etc. förra våren. Dessutom har jag för mig att ministern i enlig- het därmed halverat förordnandetiden för dem. Så det går kanske att även i detta fall ha synpunkter på granskarnas kompetens i kammarrätten.

Fru talman! Jag håller helt med Lennart Kollmats om att föräldrarna självfallet har ett huvudansvar men att vi som har politiska uppdrag och samhället inte kan abdikera i denna fråga, utan vi måste engagera oss. Det EU-seminarium som kommer att äga rum inom kort finns det ledamöter av riksdagen inbjudna till. På olika sätt och i olika former kommer det nog att komma spännande rapporter från detta seminari- um. Kompetensen hos enskilda granskare - om jag får använda det sammanfattande begreppet - kan jag självfallet inte som statsråd säga någonting om. Där- emot kan man göra bedömningar av hur systemet fungerar. De censorer som är knutna till Biografbyrån har jag självfallet inte uttalat mig om som enskilda personer. Däremot har Biografbyrån själv hört av sig till Kulturdepartementet i en skrivelse den 3 mars 1999 där man ville ha kortare förordnandetider just därför att man ansåg att det behövdes naturliga kon- trollstationer eftersom det var mycket påfrestande för censorer att bedriva sitt arbete. Man ville alltså ha kortare förordnandetider. Vi gick dem till mötes och har skurit ned den period som man kan verka som censor. Det är inte någon bedömning av de enskilda censorernas eventuella avtrubbning. Jag tror att det är bra att ha ett system som innebär en avlösning. Det är säkert så också med dem som sysslar med detta i kammarrätten.

Fru talman! Nej, jag förstår det här med kompe- tensen. Debatten kring den frågan blev väldigt aktuell i samband med Shocking Truth-debatten. Då gjorde jag den kopplingen. Det vi talar om är en form av censur, som jag nämnde tidigare. Det ordet skär över huvud taget alltid i mig, det skulle egentligen inte finnas i en liberal värld. Vi har ingen censur för det tryckta or- det, inte heller för ljudet, däremot för rörliga bilder. Min huvudlinje är att man borde få bort den också från film. Då måste vi ha en ny åldersgräns, nämligen 18 år. Det innebär i praktiken att alla filmer som inte granskas får en 18-årsgräns. Detta är inte någonting som gör att jag på något sätt förordar grova sex- och våldsskildringar, men jag anser inte att samhället ska ta över de vuxnas ansvar i det här avseendet när man inte heller gör det för det tryckta eller det sagda ordet. Slutligen: Kulturministern meddelar i sitt svar att Våldsskildringsrådet ska granska erfarenheterna av vuxenmedverkan - ett slags ledsagarservice, förhål- landet att om en vuxen följer med på en film för lägst 11-åringar får en 7-åring se filmen. Jag vet inte upp- riktigt sagt vilken definition som gäller för vuxen i det fallet, om det är 18 år eller 15 år - en 15-åring får ju se vuxenfilmer. Det kan bli lite förvirrande. Det är bra att man ser på detta och inte minst på det vi bör- jade med, nämligen att granska hur lyckat det är med kammarrätten som överdomare i sådana här mål. Jag skulle vilja avsluta med att fråga kulturminis- tern: Vilket tidsperspektiv gäller för den granskning- en?

Fru talman! Jag vill gå tillbaka till den fråga som Lennart Kollmats ställde i första inlägget och som han inte fick svar på. Biografbyrån får överklaga kammarrättens dom och hade kunnat göra det i fråga om Scary Movie, men det kräver tillstånd från Rege- ringsrätten. Det innebär alltså att det inte är helt en- kelt. Jag ska inte gå i förväg och säga hur Regerings- rätten skulle agera i saken, men det är inte alldeles enkelt. När det gäller censur tror jag att få av oss gillar ordet. Men själva ordningen med att ändå ha en mycket begränsad form av censur som vi har i Sveri- ge - visserligen förändrad, uppluckrad, anpassad genom decennierna - finns det fortfarande en majo- ritet i denna riksdag som anser att vi bör ha. Om man ändå har censur är det naturligtvis viktigt att se till att inte t.ex. kammarrättens domar - där har kammarrät- ten haft andra meningar än Biografbyrån när det gällt ingrepp i framför allt några pornografiska filmer där Biografbyrån ansett att det handlat om sexuellt våld och tvång och varit förråande - gör att granskningsla- gens censurparagraf förändras, utan att det är denna riksdag som fortfarande har beslutanderätten i sin hand. Det är alltså samma utrymme som man har att verka inom från Biografbyråns sida. Man kan alltså använda granskningslagen på det sätt som lagstiftaren förutsåg. Vi har låtit en särskild jurist se över detta. Den departementspromemoria som han har författat är ute på remiss. Vad gäller Våldsskildringsrådets tidtabell för sitt arbete fattar de beslutet i dag om att de ska ge sig in i det här mer omfattande analysarbetet. Jag vet alltså inte hur länge de tänker hålla på. Men de har ju en oerhörd kunskap, så de behöver inte börja från noll. Jag hoppas att det ska gå relativt snabbt utan att kvaliteten därför inte blir den allra bästa.

Fru talman! Roy Hansson har frågat mig vilka åt- gärder jag avser vidta för att förenkla möjligheterna att få låna konstverk och andra fynd från Statens historiska museer, vilka åtgärder jag avser vidta för att tillämpningen av fornminneslagens § 13 ska fun- gera bättre samt hur jag tänker medverka till att regi- oners kulturskatter i större utsträckning kan användas i det regionala utvecklingsarbetet. I Sverige är vi lyckligt lottade på så vis att vi har ett rikt kulturarv bevarat från forntid och framåt. Fornfynden speglar landets likväl som respektive regions historia. Genom bl.a. framsynt lagstiftning sedan lång tid tillbaka finns dessutom denna kultur- skatt i offentlig ägo på våra museer runtom i landet. Det är förstås av största vikt att kulturarvet kan ses och upplevas av så många som möjligt. Av den anledningen har vi en lagstiftning som reglerar för- delningen och förvaltningen av våra historiska före- mål. Det är också bl.a. därför vi har statliga museer, som vart och ett har ansvar för olika delar av kultur- arvet; konst, kulturhistoriska föremål, arkeologiska föremål osv. De statliga museerna är nationella muse- er vars verksamhet är till för hela befolkningen, oav- sett var museet är placerat. Roy Hansson frågar hur 13 § fornminnesmin- neslagen ska fungera bättre. Fornminneslagen upp- hävdes dock år 1988 och ersattes av lagen om kul- turminnen m.m. Sedan år 1997 har dessutom Riksan- tikvarieämbetet ansvaret för fornfynd och fyndfördel- ning - inte ämbetet tillsammans med Statens historis- ka museer, eftersom de nu är två skilda myndigheter. De flesta fornfynd som påträffas i Sverige tillfal- ler staten, enligt 2 kap. 4 § KML. Riksantikvarieäm- betet får, enligt 2 kap. 17 § KML, överlåta fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt. Omkring 60 % av de forn- fynd som framkommer i samband med arkeologiska undersökningar i landet tillförs som regel olika muse- er regionalt och lokalt. Resterande ca 40 % av forn- fynden tillförs Statens historiska museer, som ju är hela landets museum för bl.a. arkeologi. Varje år beslutas dessutom om ett betydande antal utlån från de statliga museerna, och flera museer har därutöver föremål deponerade på olika platser under längre tid. Stiftelsen Nordiska museet lånar t.ex. ut nära 1 300 föremål per år och Historiska museet ett hundratal föremål till bl.a. regionala och lokala muse- er. Historiska museet har därtill ett trettiotal deposi- tioner runtom i landet. Varje deposition och utlån kan i vissa fall handla om hundratals enskilda föremål. Nordiska museet har närmare 25 000 föremål depone- rade, varav en stor del finns på Skansen. De statliga museernas gemensamma uppgift är att bevara och att visa kulturarvet, så att det kan komma så många som möjligt till del. Men alla museer har själva också ansvaret för sina samlingar. I ansvaret ingår att göra bedömningar, t.ex. vad gäller säkerhet och/eller omsorg om föremålens långsiktiga bevaran- de. Det finns som bekant alltid risker med förflytt- ningar av föremål och vissa museiföremål kan helt enkelt vara för sköra för att tåla en förflyttning eller annan hantering. Duneskatten, som Roy Hansson nämner, tillhör definitivt Sveriges nationalklenoder och är permanent utställd i Historiska museets guldrum där den möter en stor publik från hela landet. I november förra året gjordes skatten tillgänglig på Gotlands fornsal. Det blev succé och är ett gott exempel på hur utlån kan fungera - även om de som i detta fall krävde stora och påkostade polisinsatser och därför begränsades i tiden. Det kan tilläggas att just Gotlands fornsal har allra flest inlån från Historiska museet av alla landets regionala museer. Angående regioners kulturskatter i övrigt och re- gionalt utvecklingsarbete är det i första hand en fråga för regionerna själva. Men jag är förstås väldigt posi- tiv till att kulturaspekter ska ha en självklar plats i tillväxtavtalen. Kulturdepartementet och andra in- stanser har också verkat för att kulturen i bred bemär- kelse ska finnas med. Kulturdepartementet har t.ex. gett ut en skrift kallad Kultur för regional tillväxt, som beskriver de möjligheter till regional utveckling och ökad välfärd som satsningar på just kulturområ- det kan ge. Jag vill gärna framhålla att det sammantaget finns goda möjligheter att uppleva det fantastiska kulturarv som finns samlat i det här landet. Jag ser alltså ingen anledning att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av de frågor Roy Hansson ställt. Utlånings- och depositionsverksamheten följs dock fortlöpande för att den positiva utvecklingen inte ska mattas.

Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag tycker att det kunde ha varit ett mer generöst svar. Detta är en fråga som har stor betydelse för kulturen på Got- land. Jag beklagar att jag var felaktigt informerad om vilka lagar som reglerar det som interpellationen berör. Men det är bra att det nu blivit utrett vilken lag och vilken myndighet som berörs när det gäller utlå- ning av fornfynd. Skälet till min interpellation var naturligtvis det orimliga hanterandet av frågan om lån från an- svarsmuseet till det regionalmuseum där fyndet gjorts. Först efter en lång procedur och idogt arbete från ledningen från Gotlands fornsal och med stort mot- stånd från statens centralmuseum blev det möjligt att visa den unika på Gotland funna Duneskatten. Nu kommer jag till det pinsamma. Slutligen med- gavs ett lån, om man så vill ett hemlån, under åtta dagar. Ja, fru talman, det var rätt uppfattat: åtta dagar i november år 2000. Hemma på Gotland var det ett stort intresse för denna korta utställning. På dessa åtta dagar besökte nära 10 % av Gotlands befolkning fornsalen i Visby. Ja, nästan var tionde gotlänning ville se denna unika Gotlandsskatt när den nu var "hemma". Det ordnades bussresor från södra Gotland till Visby och det var i stort sett kö till skattkammaren på fornsalen under hela den här tiden. Fru talman! Jag tycker att den korta tiden för hemlån var ogint av ett av statens ansvarsmuseer. Visst borde det vara så att det gäller att visa upp våra kulturskatter, ja, vår historia, så mycket som möjligt. Självfallet borde det då vara självklart för alla att just den lokala och den regionala historien är viktig. Duneskatten kan vara ett exempel på historien just på Gotland och det finns en spännande beskrivning av just denna skatt. Denna redogörelse beskriver inte bara skattens innehåll utan även vilka förutsättning som kan ha gällt för samlandet och handhavandet av skatten. Ja, redogörelsen innehåller också lite om förutsättningarna som gällde då skatten återfanns. Fru talman! På historiska museet i Stockholm finns ca 750 silverskatter funna på Gotland, därtill ett stort antal unika historiska fynd från Gotland på andra museer i Stockholm. Det gäller bildstenar, kyrko- skulpturer, glasmålningar och verktyg från vikingati- den. I de tillväxtavtal som tecknats mellan regeringen och Gotlands kommun tas särskilt upp frågan om de gotländska kulturskatterna. Med möjlighet att i större utsträckning än nu visa och ställa ut fornfynd på Gotland skulle det kunna bli ett unikt tillskott i attraktiviteten för region Gotland. Det är därför bra att kulturministern i svaret med- delar en positiv inställning till att kulturaspekter ska ha en självklar plats i tillväxtavtalen. Fru talman! Jag ställer mig dock frågan hur? Det kan väl inte vara så att hemlån under åtta dagar i november kan anses vara tillfyllest. Det vore bra om kulturministern kunde utveckla tankarna i nästa anfö- rande. Fru talman! Jag kanske är mest besviken på av- slutningen i interpellationssvaret. Tydligen är det så att för att kunna uppleva "det fantastiska kulturarv som finns samlat i det här landet" så måste man bo i eller åka till Stockholm, såvida man inte hade turen att kunna passa in ett besök på Fornsalen i Visby under åtta dagar i november. Det vore bra om kulturministern i nästa anförande kunde utveckla vad som menas med den sista me- ningen i interpellationssvaret. Jag ställer mig lite frågande till att det talas om polisinsatser i interpellationssvaret. Jag tror inte att det är helt korrekt. Det hela transporterades under betryggande former på annat sätt till skattkammaren i fornsalen. Av svaret framgår att 60 % av fornfynden är utlå- nade medan 40 % inte är det. Då har tydligen Gotland oturen att alla kulturskatter hamnar bland de 40 % som är svåra att få till hemlån. Det är synd.

Fru talman! Jag anmälde mig till debatten efter- som det finns ett annat mycket aktuellt liknande ären- de som i högsta grad har bäring på Roy Hanssons interpellation. Jag kan instämma mycket i vad han sade. Det gäller den s.k. Linköpingsskatten. När Gustav Vasa på sin tid samlade ihop kyrksil- ver för att betala statskostnader, räddas den s.k. Lin- köpingsskatten genom att den helt enkelt grävdes ned. Sedan hittades den 1676, och den är därmed den enda bevarade medeltida domkyrkoskatt som vi har i lan- det. Den forslades omedelbart till Historiska museet i Stockholm. Den har återvänt två gånger till Linkö- ping, nämligen när Linköping firade 700-årsjubileum 1987 och under sommaren i fjol vid invigningen av det nyinrättade Slotts- och domkyrkomuseet. Museet öppnades då. Museet hade 17 000 besökare förra sommaren. Skatten återbördades sedan. I oktober i fjol an- sökte museet i fråga på nytt om att få låna denna Linköpingsskatt, helt enkelt därför att intresset var så stort och att man kan förmoda att alla inte hade till- fälle att se denna östgötaskatt denna första sommar. I förra veckan, efter flera påminnelser från Linköping- smuseet, kom det ett avslag med det korta motivet att skatten är en omistlig del av Historia museets sam- lingar och utställningar och att museet därför hade beslutat att ej bifalla anhållan om lån av skatten för säsongen 2001. Östgöta Corren har följande tolkning av detta: "Vill östgötar vila blicken på en av sina mest unika historiska lämningar får de nådigt packa sig iväg till huvudstaden. Vill turister beskåda ett av de mest magnifika uttrycken för östgötskt kulturarv, åk för all del inte till Östergötland." Det är ett minsann märk- ligt och ogint beslut. Jag tycker och tror att ett centralt-regionalt sam- arbete på museinivå är till ömsesidig nytta för alla, i det här fallet båda inblandade museerna. Jag ställer följande frågor till Marita Ulvskog. Vad tycker hon om ett sådant samarbete? Är hon beredd att uttala sig för att detta borde fungera lite mer generöst?

Fru talman! Regeringens och de centrala museer- nas syn på detta är att försöka förena det ibland inte alldeles lätt förenliga, nämligen en mycket generös inställning kopplad till att vissa av de historiska fynd vi har - många av dem kommer från Gotland, Linkö- ping är ett annat exempel - är nationalklenoder. De ska finnas i de permanenta samlingarna under långa perioder och på platser dit många människor kan komma. Jag tror att museiledningarna anstränger sig mycket för att leva upp till denna generositet. Historiska museet säger att de inte vid något till- fälle nekat Gotlands fornsal att låna föremål ur sam- lingarna. Jag har fått många vittnesmål om den fan- tastiska stämningen och betydelsen för gotlänningar- na av de åtta dagar som Duneskatten var utställd. Det är oerhört positivt. Allt sådant vill jag uppmuntra, och jag tror också att centralmuseicheferna vill göra det. Det gäller att få balansgången att fungera, dvs. att å ena sidan ha ett nationellt kulturarv som vi vill hålla ihop, å andra sidan att regionerna med de omedelbara lokala rötterna till arvet verkligen ska få möjlighet att i någon mening äga detta arv. En viktig del av diskussionen handlar om att se till att vi har nationella museer inte bara i Stockholm utan också i de regioner där en del av arven stammar från. Jag tycker att det är fantastiskt fint att två mode- rater i denna kammare kanske är beredda att stödja regeringen i denna strävan. Moderaterna i kammaren i sin helhet brukar annars vara negativt inställda till detta.

Fru talman! Jag ska ta det sista först. Jag förstår att kulturministern syftade på ett världsarvsmuseum i Göteborg. Det stämmer att det inte var ett bra beslut som riksdagen fattade i den frågan. Vi får se om det över huvud taget blir något eftersom det senaste var att det var byggnadsbekymmer i Göteborg. Fru talman! Det var bra att Carl G Nilsson kom in här och talade om att det finns svårigheter inte bara på Gotland utan även i Östergötland. Jag talade tidi- gare med en ledamot som sade att det är bekymmer även i Skåne över att få låna hem kulturskatter. Det finns nog ingen invändning mot att fornfynd hanteras av centralmuseer i Stockholm, att natio- nalklenoderna är samlade på ett ställe. Där finns det inte någon invändning. Det är rent av en fördel att kunna samla ihop hela det nationella arvet. Frågan gäller möjligheterna att kunna låna hem för att öka attraktionskraften i regioner och län. Det är där mot- ståndet finns. Vi på Gotland har tagit med det här särskilt i till- växtavtalet, och då borde det vara särskilt generöst att uppfylla detta. Såvitt jag förstår har regeringen bifallit det tillväxtavtal som har tecknats. Därför borde det i större utsträckning vara möjligt att visa upp det som är unikt för en region. Man skulle kunna tänka sig en årlig utställning. Över en 25-årsperiod skulle det gå att visa alla skatter som är funna på Gotland. Därmed skulle det bli ett årligt intresse för att besöka Gotland. Jag skulle vilja passa på att tala om ett annat unikt fynd, den s.k. Spillingsskatten. 1999 fann man en skatt på Gotland. Det var 70 kilo silver. Den ändrade till viss del hela historien i hanteringen av dessa skatter. Den största skatten hittills vägde 10,4 kilo, men Spillingsskatten vägde 70 kilo. Skatten hittades i det som tydligen hade varit en smedja. Just nu är fyndet under vetenskaplig utvärdering. Sedan är det spännande var detta fullständigt unika fynd kommer att finnas. Jag hoppas att det kommer att visas där det har funnits, dvs. i fornsalen på Got- land. Det är detta som har föranlett att jag har bett om en översyn. Jag är lite besviken på att ministern inte är beredd att se till att det ska bli en större generositet än att låna ut en skatt åtta dagar i november. Det finns bevisligen ett stort intresse. Vill inte kulturministern fundera lite till om man på något sätt kan se över en generösare syn på utlå- ningen? Det finns starka önskemål från Gotland, Östergötland och Skåne. Vi borde vara tacksamma för att intresset finns. Det vore betydligt värre om det i regioner och län inte fanns intresse att låna hem nationalklenoderna. Då skulle jag vara verkligen bekymrad, och då borde kulturministern verkligen vara bekymrad. Nu är det tvärtom, och det borde vara glädjande för kulturministern.

Fru talman! Om jag är rätt underrättad låg Linkö- pingsskatten nedpackad i lådor i Historiska museets källare ända tills Linköping fick låna den i fjol. Visst är den en nationalklenod, men för min egen personli- ga del måste jag säga att jag inte finner något stötande i eller något hinder för att även en nationalklenod för gott skulle kunna placeras i ett regionalt museum. Jag tycker att det är vanskligt att bygga täta skott mellan vad som är regional eller nationell kultur. Nu är det emellertid inte så ens med Domkyrko- museet att de vill överta skatten. Det enda de har begärt är att få låna skatten också denna sommar så att visningen skulle kunna fullföljas. Efter de här flertalet exempel och efter den här debatten vill jag uttrycka en förhoppning om att det må hända har sått ett frö i Kulturdepartementet för att ge signaler däri- från så att det kan iakttas en större generositet ifrån Historiska museets sida.

Fru talman! Jag beklagar att partipiskan viner så hårt inom Moderata samlingspartiet att ni, som är i så engagerade i att vi inte ska ha starka spänningar mel- lan det nationella och regionala kulturlivet, inte kan tycka att det är bra att vi försöker bygga upp natio- nella centralmuseer också utanför Stockholm. När det gäller diskussionen om kulturarvet tycker jag, precis som jag sade i en tidigare replik, att det är mycket glädjande att det finns ett så starkt lokalt och regionalt engagemang. Det är väldigt spännande med det engagemang som finns på Gotland, i Östergöt- land, Västergötland, Skåne och även uppe i Sameland i norra Sverige för just kulturarvet. Roy Hansson ville ha den sista meningen i mitt interpellationssvar uttolkad. Den betyder egentligen just att regeringen tycker att det är glädjande med intresset. Vi tycker att det är viktigt att den positiva utvecklingen när det gäller att låna ut och deponera föremål håller i sig och utvecklas. Vi kommer att följa frågan mycket noga. Det finns säkert enskilda museer som kan bli ännu bättre, och det är egentligen det som ligger i svaret på interpellationen. Vi kom- mer att följa frågan. Konflikter av det här slaget är till för att övervinnas. Samtidigt måste naturligtvis museimyndighetens bedömning av säkerhets- och bevarandeaspekter följas. Jag tror inte att de regionalt engagerade har någon annan mening. Man vill inte riskera det ge- mensamma kulturarvet.

Fru talman! Det är lite märkligt att kulturministern återkommer till det här världsarvsmuseet i Göteborg. Jag tror att vi är överens om att det inte var någon lyckad drive från regeringen. Det har väl kommit ganska mycket kritik gentemot detta. Detta har abso- lut ingenting att göra med de frågor som Carl G Nils- son och jag har tagit upp. Det förändrar ingenting för gotlänningarna om en skatt funnen på Gotland förva- ras i källaren i Stockholm eller i källaren i Göteborg. Det blir faktiskt ingen skillnad för gotlänningarna. Det som är intressant för Gotland är att visa funna skatter på Gotland, och det är det interpellationen handlar om. Det är även orsaken till Carl G Nilssons intresse för Östergötland och Skåne. Ett annat intresse som börjar komma gäller Norr- land som har ont om skatter. Där borde man i större utsträckning få möjlighet att visa sina fornfynd. Då hjälper det inte med ett världsarvsmuseum i Göte- borg. Det gör ingen skillnad i det här fallet. Avslutningsvis kom kulturministern in på säker- heten. Jag kan upplysa om att Gotlands fornsal nu har en skattkammare som är byggd med stöd av Statens historiska museum. Den är lika säker som den på museet i Stockholm, så någon risk för detta finns inte. Det talas här om att ett stort antal skatter är utlå- nade, 60 %. Ja, så är det, men det hjälper inte när det gäller de riktigt unika skatterna som tillhör övriga 40 %. De finns här i Stockholm och, som Carl G Nilsson säger, i en källare i Statens historiska muse- um. Jag kan upplysa om att det enbart är ca 3 ½ % av de funna skatterna på Gotland som kan visas på Got- land om man inte lyckas få hemlån. Och det är alltså ett par års arbete för att få låna dem under åtta dagar. Det kan inte vara tillfyllest. Jag tycker att man borde vara glad över det intres- se som finns, uppmuntra detta och se till att det blir gjort. Det skulle högst påtagligt öka attraktionskraften för de olika regionerna om man kunde visa de kultur- skatter som finns.

Fru talman! Beslutet om Världskulturmuseet i Göteborg hänger i allra högsta grad samman med den museipolitik som vi ska föra i det här landet. Det här museet öppnas förhoppningsvis i slutet av år 2003. Det kommer att betyda mycket för hela museisektorn och för ökad tillgänglighet till vårt gemensamma kulturarv och andra kulturarv som gör oss medvetna om våra egna rötter och hur vår historia hänger sam- man med andra kulturers historia. Det är regeringens syn att det ska råda stor gene- rositet när det gäller Gotland, Östergötland och andra delar av landet som står för mycket av vårt samlade kulturarv och våra nationalklenoder, men kulturarvet får inte riskeras. Det är också i enlighet med de rikt- linjerna som centralmuseerna arbetar. Jag tror inte att det finns några konflikter där när det gäller de regio- nala museerna. Jag kan också kort säga att enligt Riksantikvarie- ämbetet får länsmuseerna behålla 95 % av de nya arkeologiska fynd som man ansöker om. Men Got- lands fornsal uttrycker oftast inte några önskemål om att förvärva nyfunna fornfynd från den egna regionen. Då tillförs fornfynden Statens historiska museum, som naturligtvis tacksamt tar emot dem. När det gäller de stora spektakulära skatterna som Duneskatten och andra önskar jag att den generösa grundhållning som de centrala ansvarsmuseerna i Stockholm har kommer att utvecklas. De som bor på Gotland och andra bör få se skatterna även där.

Fru talman! Inger Strömbom och Fredrik Rein- feldt har frågat mig vad jag avser att göra för att till- växtregioner som Stockholm ska kunna fortsätta växa och vara en tillgång för hela landet. Fredrik Reinfeldt frågar vidare om jag förbereder en utbudsstimulerande proposition för att underbygga tillväxtmöjligheter i Stockholms län och vilket un- derlag det finns som pekar på att Stockholm skulle vara "nettobidragstagare". Jag besvarar frågorna i ett sammanhang. Först vill jag gå in på frågan angående tillväxtmöjligheter för Stockholm, vilket givetvis är avgörande för hela lan- dets tillväxt. Det finns flera styrinstrument för att skapa förut- sättningar för ökad tillväxt. Först vill jag nämna rege- ringens storstadspolitik. Sedan 1999 har regeringen i nära samarbete med våra tre storstadsregioner börjat genomföra den nya storstadspolitiken. Vi ska i sam- arbete med dessa kommuner ta vara på de outnyttjade resurserna i berörda bostadsområden utifrån de behov som finns i dessa områden. Stockholm är en av sju kommuner som regeringen har träffat ett lokalt ut- vecklingsavtal med. Regeringen har dessutom under de senaste åren inom ramen för storstadspolitiken riktat resurser inom arbetsmarknadspolitiken mot just storstadsregionerna. Berörda kommuner har också möjlighet att sluta avtal med länsarbetsnämnden och försäkringskassan för en lokal samverkan. Regeringen gav förra året NUTEK i uppdrag att göra en genomgång av samtliga lokala utvecklings- avtal bl.a. ur ett tillväxtperspektiv. Jag räknar med att en slutredovisning av detta uppdrag lämnas i mars. Ett annat instrument för att skapa förutsättningar för ökad tillväxt är Stockholms regionala tillväxtav- tal. Detta syftar till att öka tillväxten i regionen ge- nom att framför allt utveckla Östersjöområdet som en ny tillväxtmarknad. Ett tredje instrument är regeringens arbete kring förenkling av regler med särskild inriktning på små företag. En sådan utveckling kommer i synnerhet att gynna ett storstadsområde som Stockholm därför att det finns en relativt stor företagsamhet bland grupper med annat etniskt ursprung och dessa grupper är stora just i Stockholm. Kombinationen av de tre nämnda instrumenten bör leda till att tillväxten i Stockholmsregionen kommer att gynna just den grupp som under det se- naste decenniet har stått utanför den reguljära arbets- marknaden. Denna grupp utgör också en av de riktigt stora möjligheterna för Stockholm att driva en lång- siktig, framgångsrik tillväxt- och storstadspolitik. Jag kan vidare meddela att regeringen i december förra året beslutade om ett direktiv för en kommitté som har till uppgift att verka för en förbättring av transportsituationen i Stockholmsregionen. Kommit- tén ska bl.a. lämna förslag om åtgärder som medför att fler områden inom regionen får en så god till- gänglighet som möjligt. Utöver detta har en arbetsgrupp tillsatts inom Re- geringskansliet med uppgift att se över vissa frågor, som är viktiga för Stockholm, som rör plan- och bygglagen. Dessutom bedrivs ett omfattande utred- nings- och beredningsarbete som tar sikte på just bostadsfrågorna och som bl.a. syftar till att säkerställa tillgången till bostäder. Redan i vårpropositionen kommer regeringen att lämna förslag till åtgärder som förbättrar förutsättningarna för ett ökat byggande, framför allt av hyresbostäder. Någon särskild "utbudsstimulerande" proposition för tillväxt i Stock- holm har regeringen däremot inte för närvarande planerat att lägga fram i riksdagen. Till sist ett svar på frågan angående vilket under- lag som pekar på att Stockholm är en nettobidragsta- gare. De delar som ingår i det kommunala skatteut- jämningssystemet är inkomst- och kostnadsutjäm- ning, generellt statsbidrag och införanderegler. Av Statistiska centralbyråns beräkningar från januari i år framgår att Stockholm får ett bidrag som är högre än den avgift som betalas inom systemet. Stockholms kommun får ett nettobidrag på 2,5 miljarder kronor.

Fru talman! När Mona Sahlin i oktober utsågs till storstadsminister tändes ett hopp om att det äntligen skulle börja föras en storstadspolitik från regeringens sida. Det var därför jag väckte interpellationen. Jag ville få en programförklaring och en beskrivning av hur Mona Sahlin ska ta sig an de problem som är speciella för våra storstäder så att tillväxten kan fort- sätta och så att storstadsregionerna också i framtiden kan vara en tillgång för hela landet. Men ingenting har hänt. Låt mig få citera ur en kolumn som socialdemo- kraten och förre finansministern Kjell-Olof Feldt skrev i DN den 26 oktober: "Hittills har regeringen, i skepnad av sina finans-, kommun- och bostadsministrar, ställt sig ganska kallsinnig till stockholmarnas klagomål. När det gäl- ler trafikproblemen tiger man, om bostadsbristen heter det att kommunerna ska ta sitt ansvar och sys- temet för skatteutjämning är felfritt (men ska visst ändå göras om, litegrann). Frågan är då vad det betyder att regeringen fått en storstadsminister? Ska 'storstadspolitik' också i fort- sättningen mest handla om invandrares integration eller ska den därtill få ett innehåll som erkänner Stockholms betydelse för hela nationens ekonomiska liv och, inte minst, att även den vanliga storstads- människans levnadsvillkor engagerar en socialdemo- kratisk regering?" Kjell-Olof Feldt avslutar sin kolumn med frågan: "Så vad är det Mona Sahlin ska syssla med?" Det undrar jag också, fru talman, efter att ha fått Mona Sahlins interpellationssvar. Det regeringen kallar storstadspolitik handlar ju till största delen om pengar till projekt för att t.ex. skapa program för arbetslösa och om integrationsprojekt. Det är mycket viktiga frågor, javisst. Men det borde ju rimligen ingå i den nationella social-, utbildnings- och arbetsmark- nadspolitiken. Jag frågar mig: Har inte storstadsministern insett att storstädernas invånare och näringsliv också har många andra behov inom områden där regeringen ju faktiskt har ett ansvar? Alla storstäder i världen har problem som måste lösas för att inte tillväxten ska hämmas. Stockholms behov har ju varit kända väldigt länge, så jag frågar: Vad gör Mona Sahlin som stor- stadsminister åt behoven inom infrastrukturen, bostä- derna, studentbostäderna, högskoleplatserna, resur- serna till polisen, osv? Jag kan inte komma ifrån min känsla av att ut- nämningen av en storstadsminister är ett snabbt hug- skott för att tillfälligt mildra den kritik som har fram- förts både från socialdemokrater och från oppositio- nen att regeringen är passiv och totalt utan förståelse för att det krävs regeringsåtgärder även för de växan- de storstadsområdena. Jag konstaterar att storstadsminister är en titel utan innehåll, utan befogenhet och utan ansvar. Jag vill inte tro att utnämningen är en befordran snett åt vänster. Jag vill inte det. Jag hoppas verkligen att Mona Sahlin här i dag kan lova att med kraft verka för att storstädernas särskilda behov och möjligheter ska lyftas i en bred storstadspolitik för tillväxt på precis samma sätt som man försöker hantera övriga landets specifika problem i en särskild regionalpoli- tik.

Fru talman! Jag vill tacka storstadsminister Mona Sahlin för svaret. Jag kan säga att det har inte varit utan bekymmer att få storstadsministern att prata om storstadsfrågor. Vi var sammanlagt fyra moderater som i december väckte frågor som är mycket viktiga för storstäderna. Det gällde bl.a. inkomstskatteutjämningen, bostads- byggandet och flygplatsfrågan. Alla dessa tre frågor har lottats om till andra statsråd. Det krävdes använ- dande av direkta citat för att få storstadsministern att svara för regeringen i frågor som rör Sveriges stor- stadsregioner. Jag gör naturligtvis samma reflexion som Inger Strömbom. Det känns lite grann som om utnämning- en av en storstadsminister, Mona Sahlin i det här fallet, tjänar andra syften än att Mona Sahlin de facto sitter vid de spakar och de maktinstrument som be- hövs för att påverka storstädernas utveckling. Det präglar inom parentes sagt även dagens interpella- tionssvar. Mycket av det som nämns där är referenser till saker som andra statsråd i regeringen ansvarar för. Citatet gällde en mycket kort ordväxling som Mo- na Sahlin och jag hade vid en frågestund i december. Det gällde frågan om hur man skulle se på Stockholm - antingen som tillväxtmotor eller, om jag förstod Mona Sahlins beskrivning, som något slags nettobi- dragstagare. Det där är ju en rätt ovanlig uppfattning, kanske framför allt av en storstadsminister, så jag tyckte att det var angeläget att slå fast vad som avsågs. I de sista meningarna i interpellationssvaret får vi en beskrivning av det inomkommunala utjämnings- systemet. Det är väl känt att vi sedan länge har en blandning när det gäller finansieringen av det offent- liga åtagandet till kommunerna. Kommunerna själva står för ungefär fyra femtedelar, och statsmakten har i olika former av statsbidrag stått för ungefär en femte- del. I Stockholms fall och i storstadsregionernas fall ligger det fortfarande inte på minus. Det handlar faktiskt fortfarande om att få lite pengar i statsbidrag. Men det får inte bli ett sätt att skymma det faktum att det under 90-talet och under genomförandet av den inomkommunala skatteutjämningen skett en stor utslussning av resurser från Stockholms kranskom- muner och även från en lång rad andra tillväxtkom- muner runtom i landet. Nu var inte det min poäng. Min poäng var att nämna att denna regering, när man valde väg för att sanera statens finanser, valde en skattehöjningssane- ring som strategi. I storstädernas kapitaliserade, vita, får man säga, ekonomi, där människor tjänar lite mer men har högre levnadsomkostnader, fungerar det så att höjer man skatterna så lägger det tyngre börda i storstäder än vad det gör i andra delar av Sverige. Kvittot på det är att stockholmarnas andel av det samlade skatteuttaget i landet har vuxit under hela den senare delen av 90-talet. Till det kommer att det ganska oblygt från rege- ringen ibland kallas för en fördelningspolitiskt riktig politik. Det har framförts att det är bra med den om- läggning som nu sker av fastighetsskatten. Man har till svenska folket sagt att de nu ska få sänkt fastig- hetsskatt, vilket i storstadsregioner betyder höjd fas- tighetsskatt. Det är en form av nyspråk som jag tror att många väljare tycker är ganska otrevlig när sänkt blir höjd. Man har sagt att det får man ta, dvs. hårdare be- skattning av människor som bor i eller kring våra större städer. Det är i det hänseendet jag menar att det pågår en brandbeskattning. Det är allvarligt om inte statsrådet ser det ur människornas perspektiv, utan svarar mig som om det var en relation mellan stat och kommun som var det viktiga. Fastighetsskatten brandbeskattar många männi- skor, och det blir för många en fråga om hur man ska klara de dagliga utgifterna. Det går inte att köpa sär- skilt många liter mjölk för höjda taxeringsvärden. Jag hoppas att vi kan få en diskussion som mer handlar om människorna i storstadsregionerna än om förhållandet stat och kommun.

Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om bo- stadssituationen i Stockholm med statsrådet Mona Sahlin. Det är en av nyckelfrågorna för att Stockholm ska kunna ta emot de människor som flyttar hit och ta hand om de människor som redan finns här och be- höver en bostad, men också för att kunna ta hand om de människor som vill flytta och röra på sig och byta bostad. Bostadssituationen är ett gigantiskt problem. Det är omöjligt att få tag på en bostad, och det är omöjligt att flytta till en annan typ av bostad, om man inte har väldigt mycket pengar. Det beror bl.a. på att vi har ett skattesystem som gör att vi beskattar boendet som en konsumtionsutgift - vi lägger moms på boendet, på alla boendekostna- der och på byggandet - och vi lägger skatt på inneha- vet. Vi betraktar också bostäderna som en kapitalin- vestering. Den här dubbelbeskattningen av boendet slår ju hårt. Den försvårar nyproduktionen och lägger stora bördor på hyresgäster och villaägare. Hyresregleringen, som den tillämpas, gör också att vi får problem. Vi får ingen rörlighet på bostads- marknaden. Vi får svarthandel med lägenheter, och vi får socialt oacceptabla följder. Låt mig ge ett exempel. Jag sitter med i styrelsen för det kommunala bostadsbolaget Familjebostäder här i Stockholm. Familjebostäder har i snitt högre hyror i Rinkeby än i innerstaden. Det är alltså dyrare att bo i Rinkeby än att bo i innerstaden. Min fråga till statsrådet Mona Sahlin är: Är det rimligt att vi har den relationen? Det beror på att det i snitt är lite nyare bostäder i Rinkeby än i innerstaden. Att människor hellre bor i innerstaden och att det är högre tryck efter de lägen- heterna får inte avspegla sig i hyressättningen. Jag vill gärna deklarera att jag inte alls tror på nå- gon fri prissättning hur som helst på bostadssidan, men jag tror att vi både genom nuvarande hyresregle- ringssystem och genom att ändra på reglerna ska kunna få till stånd en bättre fungerande hyresmark- nad. Malmö, som är en socialdemokratiskt styrd kom- mun, har i förhandlingar med hyresgästföreningen infört en större skillnad mellan de mer eftertraktade bostäderna i innerstaden och dem i förorterna. Man kommer att exakt värdera varje enskild bo- stad, och man kommer att låta de nya hyrorna slå igenom när det skrivs nya kontrakt. Befintliga hyres- gäster får alltså behålla de gamla reglerna och därmed inte drabbas av hyreshöjningar, som kan bli en följd av detta. Däremot kommer det att slå igenom på nya kontrakt. I stället blir det mindre hyreshöjningar och kanske t.o.m. sänkningar, på andra områden. Då får man effekten att det i områden som exempelvis Rinkeby kanske skulle bli hyressänkningar, medan det kanske blir förutsägbara hyreshöjningar i de mest attraktiva områdena i innerstaden. Det skulle minska svarthandeln med lägenheter. Det skulle innebära att en person som har kommit till Rinkeby och känner att han vill flytta till ett annat område skulle ha en chans att göra det. Det skulle bli mer rörlighet. Det skulle också innebära bättre möjligheter för bostadsföretag att bygga nytt även när det gäller hy- resrätter. I dag är det mycket få privata hyresvärdar som vill bygga hyresrätter därför att det inte finns möjlighet att få ekonomi i det med det skattesystem vi har och med det hyressystem vi har och med den offentliga debatt som förs, inte minst av ledande socialdemokrater. Min fråga till statsrådet Mona Sahlin är: Är det rimligt att det är dyrare att bo i Rinkeby än i Stock- holms innerstad? Kan statsrådet ge oss en indikation? Är det ett rimligt system som exempelvis Malmö går före med och som kanske vore intressant att pröva i Stockholm? Statsrådet kanske är beredd att medverka till lagändringar som gör att det blir utrymme för en bättre fungerande bostadsmarknad.

Fru talman! Många av interpellanterna är upprör- da över att vi har en fördelning i regeringen som vi alltid har haft i alla regeringar, nämligen att man svarar för de sakområden som man är ansvarig för. Vill man således diskutera finansfrågor gör man det med finansministern. Vill man diskutera den exakta utformningen av bostadspolitiken gör man det med bostadsministern. Jag vill betona att jag inte är, som det beskrivs här, den förste s.k. storstadsministern i regeringen. Jag fullföljer det uppdrag som Ulrica Messing hade före mig, dvs. att i en mening vara ansvarig direkt, nämligen för storstadsavtalen, och dessutom för kam- pen mot segregationen. Det kallas i den allmänna debatten för storstads- minister. Jag vill också spela en större roll som en av dem som försöker samordna viktiga delar av rege- ringens politik som berör storstaden. Det har inter- pellanterna också mycket riktigt frågat om. Dit hör transportområdet och bostadssituationen och också mer allmänt vad stat och storstad gemensamt kan göra för att förstärka tillväxten i en så viktig region som Stockholm. Jag bor själv i storstaden och vill vara med och beskriva storstaden, inte bara som ett problemområde utan som ett fantastiskt ställe att bo i med den mång- fald och de olikheter som präglar vårt Stockholm. Jag har i interpellationssvaret försökt lämna en förvisso kortfattad men ändå saklig redogörelse för ett antal direkta arbeten som pågår i Regeringskansli- et på alla de områden som de tre frågeställarna har berört. Jag har berört hur regeringens direkta ansvar för bostadspolitiken bör utformas. I den frågan åter- kommer regeringen i vårpropositionen. Det handlar också om ett ansvar, eftersom den politiska ledningen i Stockholms kommun så markant drar sig undan det ansvaret, något som alla tre frågeställarna sorgfälligt undviker, som om den politiska ledningen i storstads- kommunen inte har ett smack med utvecklingen av storstaden att göra. Jag har också försökt redogöra för hur regeringen och olika aktörer i Storstockholm gemensamt måste skärpa ansvaret när det gäller transportproblemen. De är stora. Om man inte löser dem på ett bättre sätt än tidigare riskerar man att hämma tillväxtmöjligheterna för storstaden. Det är helt riktigt beskrivet i interpel- lationerna. Det är ett viktigt arbete som nu sker mel- lan regeringen och olika aktörer i Stockholm. Jag får många konkreta frågor som rör andra mi- nistrars direkta ansvarsområden, t.ex. bostadspoliti- ken. Det ställs frågor om ifall det är rimligt med lägre hyror i innerstaden än i Rinkeby. Hur hjälps den situ- ationen upp av att man gör sig av med så många av de få hyresrätter som finns i innerstaden? Var är ansvaret och helhetssynen hos er som frågar? Allmänt vill jag dock säga, för att hålla med om en del av beskrivningarna i de två interpellationer som har lämnats: Stockholm är Sveriges enda egent- liga storstad. Tillväxten i ett land går inte att fördela i den me- ningen att man genom att minska tillväxten i Stock- holm skulle kunna flytta den någon annanstans. Hela landet är beroende av att Stockholm är den tillväxt- motor som den är i dag, och att inte t.ex. transport- problem, bostadsproblem och arbetskraftsbrist riske- rar den situationen. Som det står i någon interpellation: Stockholm konkurrerar inte med Karlstad, utan med London och Paris. Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur man beskriver Stockholmsregionen. Jag kommer ändå som direkt ansvarig att fortsätta kampen mot segregationen som en viktig del också i storstadspolitiken.

Fru talman! Många av interpellanterna är upprör- da över att vi har en fördelning i regeringen som vi alltid har haft i alla regeringar, nämligen att man svarar för de sakområden som man är ansvarig för. Vill man således diskutera finansfrågor gör man det med finansministern. Vill man diskutera den exakta utformningen av bostadspolitiken gör man det med bostadsministern. Jag vill betona att jag inte är, som det beskrivs här, den förste s.k. storstadsministern i regeringen. Jag fullföljer det uppdrag som Ulrica Messing hade före mig, dvs. att i en mening vara ansvarig direkt, nämligen för storstadsavtalen, och dessutom för kam- pen mot segregationen. Det kallas i den allmänna debatten för storstads- minister. Jag vill också spela en större roll som en av dem som försöker samordna viktiga delar av rege- ringens politik som berör storstaden. Det har inter- pellanterna också mycket riktigt frågat om. Dit hör transportområdet och bostadssituationen och också mer allmänt vad stat och storstad gemensamt kan göra för att förstärka tillväxten i en så viktig region som Stockholm. Jag bor själv i storstaden och vill vara med och beskriva storstaden, inte bara som ett problemområde utan som ett fantastiskt ställe att bo i med den mång- fald och de olikheter som präglar vårt Stockholm. Jag har i interpellationssvaret försökt lämna en förvisso kortfattad men ändå saklig redogörelse för ett antal direkta arbeten som pågår i Regeringskansli- et på alla de områden som de tre frågeställarna har berört. Jag har berört hur regeringens direkta ansvar för bostadspolitiken bör utformas. I den frågan åter- kommer regeringen i vårpropositionen. Det handlar också om ett ansvar, eftersom den politiska ledningen i Stockholms kommun så markant drar sig undan det ansvaret, något som alla tre frågeställarna sorgfälligt undviker, som om den politiska ledningen i storstads- kommunen inte har ett smack med utvecklingen av storstaden att göra. Jag har också försökt redogöra för hur regeringen och olika aktörer i Storstockholm gemensamt måste skärpa ansvaret när det gäller transportproblemen. De är stora. Om man inte löser dem på ett bättre sätt än tidigare riskerar man att hämma tillväxtmöjligheterna för storstaden. Det är helt riktigt beskrivet i interpel- lationerna. Det är ett viktigt arbete som nu sker mel- lan regeringen och olika aktörer i Stockholm. Jag får många konkreta frågor som rör andra mi- nistrars direkta ansvarsområden, t.ex. bostadspoliti- ken. Det ställs frågor om ifall det är rimligt med lägre hyror i innerstaden än i Rinkeby. Hur hjälps den situ- ationen upp av att man gör sig av med så många av de få hyresrätter som finns i innerstaden? Var är ansvaret och helhetssynen hos er som frågar? Allmänt vill jag dock säga, för att hålla med om en del av beskrivningarna i de två interpellationer som har lämnats: Stockholm är Sveriges enda egent- liga storstad. Tillväxten i ett land går inte att fördela i den me- ningen att man genom att minska tillväxten i Stock- holm skulle kunna flytta den någon annanstans. Hela landet är beroende av att Stockholm är den tillväxt- motor som den är i dag, och att inte t.ex. transport- problem, bostadsproblem och arbetskraftsbrist riske- rar den situationen. Som det står i någon interpellation: Stockholm konkurrerar inte med Karlstad, utan med London och Paris. Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur man beskriver Stockholmsregionen. Jag kommer ändå som direkt ansvarig att fortsätta kampen mot segregationen som en viktig del också i storstadspolitiken.

Fru talman! Jag vet att Mona Sahlin är stockhol- mare och har stor förståelse för våra problem, möjlig- heter och behov. Vad jag var ute efter är innebörden i att bli utnämnd till storstadsminister. Vi är många som räknar in mycket mer uppgifter i det än vad Mo- na Sahlin visar i interpellationssvaret. Jag förstår att det var sant det som jag läste i en stor intervju i Dagens Nyheter i slutet av oktober, där Mona Sahlin säger: Det var integrationsminister jag ville bli. Det syns i den förda politiken. Jag menar dock att man då inte ska använda be- nämningen storstadsminister och påstå sig föra en storstadspolitik. Integration är viktig - tro inte att jag menar någonting annat - men det är bara en storstads- fråga och en bråkdel av storstädernas problem. Jag går tillbaka till interpellationssvaret, som handlar om infrastrukturen. Våra problem har varit kända länge, och jag tycker att inrättandet av den särskilda beredning som ska tillsättas för att verka för en förbättrad transportsituation i Stockholmsregionen är ett bra initiativ. Näringsministern presenterade denna avsikt i början av november eller däromkring och lovade då att inrättandet skulle ske skyndsamt, men jag har letat och letat och inte kunnat hitta direk- tiven. Det står i svaret att de antogs i december. Jag har tagit fram en lista över kommittédirektiv som har beslutats fr.o.m. den 1 december och fram till i dag, och jag har inte lyckats hitta dem där. Hur är det? Har möjligen ministern fel i sitt svar? Finns direktiven, eller ligger de möjligen i en låda på departementet utan att ha offentliggjorts? Och hur går det? Är kommittén tillsatt? Om inte, när kommer den och hur kommer den att vara sammansatt? Vi som bor i storstäderna och vi som ser det här ur ett Stockholmsperspektiv har alltså många obesvara- de frågor. Vi vill att det ska börja hända saker. Det är naturligtvis svårt för Mona Sahlin, eftersom ansvaret inte ligger på hennes axlar - tyvärr, kanske jag ska säga i det här fallet - och frågorna ska hanteras i andra departement. Men kan Mona Sahlin åtminstone lova att internt i Regeringskansliet vara storstädernas representant och pressa på hos berörda departement, så att inte departementen fattar beslut utan att Stock- holmsperspektivet ordentligt finns med? Vi är många som då och då får en stark påminnel- se om att Stockholm ofta - som Kjell-Olof Feldt beskriver det - är styvmoderligt behandlat i Rege- ringskansliet. Jag hoppas att det har framgått att jag väntar mig väldigt mycket av Mona Sahlin, men jag känner också lite av besvikelse över att hon har en titel och en uppgift som egentligen är utan innehåll, befogenhet och ansvar när det gäller de flesta viktiga frågor, integrationen undantagen.

Fru talman! Det är svårt när man kommer från skilda partier, men jag skulle önska att Mona Sahlin skulle försöka ikläda sig rollen som moderat företrä- dare för den här regionen och ställa sig frågan: Hur ser vi på socialdemokraterna? Det finns ingen annan del i landet där socialde- mokraterna är så svaga som i Stockholmsregion. De är i opposition i 18 kommuner och i landstinget. Jag har också en allmän känsla att partiet centralt knappt ens litar på sina egna företrädare på lokal nivå. Det har pratats en hel del om det. Det ska kanske mest avfärdas som spekulationer, men det nämns ofta. Regeringens politik under mandatperioden har präglats av en närmast förvånande nitiskhet när det gällt att försöka med lagstiftningsmakten sätta stopp för det som Moderaterna och andra borgerliga partier utför i Stockholms läns landsting eller t.ex. i krans- kommunerna. Naturligtvis sker det från utgångs- punkten att socialdemokraterna inte tycker likadant, men sådana är ju demokratins spelregler. Det har här faktiskt handlat om att ge sig på en lokal nivå, och man har snart sagt inte dragit sig för någonting. Det har gällt bostäder, hälso- och sjukvård och friskolor. Det verkar vara fel på det mesta när regionens valda ombud faktiskt ska göra någonting. Detta kantas med omdömen som tyvärr ibland är närmast allmänt nedlåtande mot storstaden som så- dan. Därför var det viktigt att Mona Sahlin i den senare delen av sitt anförande faktiskt framförde lite andra funderingar - att tillväxten är viktig och att man inte kan tro att det blir bättre i andra delar av landet av att man tar saker från Stockholm. Men om man nu har den insikten måste politiken också totalt sett präglas av den. Det är då allvarligt att Mona Sahlin, även om hon nu öppet erkänner att hon inte har så mycket konkret att göra i storstäderna, som statsråd är så avlövad på inflytande över det som faktiskt påverkar storstäder- nas och kanske framför allt Stockholmsregionens utveckling. Jag har tidigare stött på att politiker använder be- teckningar på saker som inte riktigt stämmer med det inflytande som de har. Jag tror att det är stor risk för att man gör det i tidningsartiklar o.d. När det skärskå- das blir då beskedet: Ja, det är egentligen inte jag som har makten över detta osv. I valrörelsen 1998 var jag mycket i Täby. Jag kommer därifrån. Det är en kommun 13 kilometer norr om Stockholm med 60 000 invånare. Jag följde den socialdemokratiska valrörelsen där, och det var ärligt sagt snart gjort. Jag följde den ganska noga, och det kom en gång en central företrädare. Det var Thage G. Peterson, som under en lunchrast kom i statsråds- bil till ett torgmöte. Han sade någonting om utjäm- ningsskatten som jag tror tyvärr inte var riktigt, och sedan åkte han i väg. Mer var det inte. Det var de centrala socialdemokraternas deltagande i valrörelsen i Täby. Jag antar att det där beror på att det inte är någon idé att göra mer. Man har förlorat så mycket stöd, man vinner ingenting på att åka ut till Täby osv. Pro- blemet är att det finns rätt många väljare där ute och att också de har rätt att få besked. De stöter då på sina lokala socialdemokratiska företrädare och frågar om utjämningsskatten och fastighetsskatten. De lokala socialdemokraterna säger då: Ja, vi håller med er. Också vi är emot utjämningsskatten, och vi tycker att fastighetsskatten slår på ett olyckligt sätt. Jag skulle här t.o.m. kunna läsa upp sådana utta- landen som socialdemokraterna har gjort i kommun- styrelsen. Detta, mina vänner, är demokratins kapitulation. Lokala socialdemokrater står inte för det som centrala socialdemokrater, de som har makten, har genomfört. De låtsas inför väljarna att det går lika bra att rösta på socialdemokraterna, eftersom de då får samma politik som den som moderaterna för i kommunen. Detta stämmer inte. När vi frågar det statsråd som ska ha ansvaret visar det sig att inte heller hon riktigt har makten, trots att hon säger bra saker. Så här kan man inte hålla på. Till slut måste det på den andra sidan finnas någon som har makt och inflytande att stå för det som man säger. Det är först då som demo- kratin fungerar.

Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin påstår att den politiska majoriteten i Stockholms stad undandrar sig ansvaret för situationen i Stockholm. Det är sådant struntprat som jag tycker att vi ska bespara oss. Jag tror att det finns många bra exempel på samarbete som kan utvecklas mellan staden och regeringen, även om de står för skilda politiska majoriteter. De lokala utvecklingsavtalen har, såvitt jag har förstått, gett en god kommunikation mellan staden och rege- ringen. Visst kan Stockholms stad bli bättre på olika sa- ker. Det finns där interna konflikter som måste hante- ras i olika sammanhang, men det ligger många frågor på regeringens bord, och det är bl.a. dem som vi pe- kar på. Statsrådet säger att hon har ansvaret för kampen mot segregationen och för samordningen av politiken. När det gäller samordningspolitiken är det viktigt att statsrådet agerar som ett slags storstadens talesman i Regeringskansliet och även bildar opinion i olika frågor. Det är samma sak med en ungdomsminister. Ungdomsministern har vissa ungdomsspecifika frågor men också ett ansvar för övriga frågor i ett ungdom- sperspektiv, vad gäller arbetsmarknadsfrågor o.d. Jag hoppas att Mona Sahlin vill agera som den som talar för storstadens specifika perspektiv. När det gäller att göra sig av med lägenheter i in- nerstaden ska man komma ihåg att två tredjedelar av de ombildningar som de senaste åren har skett från hyresrätter till bostadsrätter har gjorts hos privata hyresvärdar. Det är där som den stora omläggningen har skett. Vad beror det på? Jo, det är inte lönsamt att förvalta hyresfastigheter. Det är bättre ekonomi att sälja dem till bostadsrättsföreningar. Varför gör de privata hyresvärdarna detta? Jo, därför att vårt system inte fungerar. Hotet mot hyres- rätten ligger i det system som regeringen har ansvaret för. Detta tycker jag att statsrådet borde inse. Vad gäller kampen mot segregationen är det ett faktum att vi har ett hyressystem som gör det dyrare att bo i Rinkeby än i innerstaden. Det måste bekymra en minister som har ansvaret för integrationsfrågorna och även för storstadsfrågorna.

Fru talman! Låt mig först tjata lite om den for- mella beskrivningen. Det är inte jag utan interpellan- terna som kallar mig storstadsminister. Jag är minister med särskilt ansvar för storstadsavtalen och kommer själv att försöka att i större utsträckning fungera ock- så som en samordnare och så att säga som en röst för storstaden. För den som vill diskutera bostadspolitik har vi dock en minister med ansvar för det. Om Inger Strömbom verkligen på allvar menar att jag ska ha det direkta ansvaret i regeringen för allt som rör stor- staden, räcker det ju med en enda minister. Det finns väl ingenting som inte någonstans på Finansdeparte- mentet, på Utbildningsdepartementet osv. har direkt inverkan på Storstockholm. Därför är det viktigt att hela regeringen förstår och känner ett ansvar, givetvis också för hela landet. Dit hör också situationen i storstaden Stockholm. Inger Strömbom frågade efter direktiven till be- redningen om transportsituationen. Jag har dem här i min hand och överlämnar dem gärna. De belyser på ett väldigt tydligt sätt de viktiga uppgifterna att skapa en tillräcklig vägkapacitet mellan norra och södra Stockholmsregionen, en tillfredsställande flyg- platskapacitet, förbättringar av transportsystemet osv. Vi är härvidlag nog överens om väldigt mycket. Här har vi problem, och ansvaret ligger gemensamt hos statliga, lokala och regionala instanser. De problemen måste vi lösa gemensamt. Det uttrycktes en förhoppning om att jag skulle ligga på, kämpa på och uttala mig. Visst, men det räcker inte med det. Vi måste också gemensamt visa resultat. Men visst vill jag vara med i den debatten. Jag hoppas också att frågeställaren ligger på de direkt ansvariga i storstadskommunen Stockholm. Jag hop- pas åtminstone att Inger Strömbom tycker att ansvaret är delat mellan regeringen och den direkt politiskt ansvariga ledningen i Stockholms stadshus. Jag ska rikta mig till Fredrik Reinfeldt. Även om vi kan dela mycket av beskrivningarna och tycka mycket lika är inte storstadspolitik någonting neutralt. Det är också politik. Det handlar också som syn på utförsäljningar, privatiseringar, skattepolitik eller bostadspolitik. Låt oss inte låtsas att bara därför att man bor i en storstad ska man direkt tycka likadant om utvecklingsmöjligheterna. Däremot ska man försvara och beskriva spänning- en, både den positiva och negativa, med storstaden och visa på vilket ansvar som politiken på olika sätt måste ta lokalt, regionalt och också på riksplanet. Där tror jag att vi kan ha en större samsyn än vad som kommit till uttryck här.

Fru talman! Jag tackar för att jag får tillgång till kommittédirektivet. Det fanns t.ex. inte att hitta på nätet och på listor, och det fanns inte förtecknat nå- gonstans. Jag ska läsa det noggrant. Jag gläds åt att det har tagits fram. Jag fick inte svar på min fråga. Hur kommer kommittén att sammansättas? Blir det en utredare? Blir det en parlamentarisk utredning? När ska den vara klar? Det står förstås i direktivet. Men det är kanske sådant som borde föras ut till en vidare krets. Jag vill kommentera det Mona Sahlin sade om begreppet storstadsminister. Hon slog det lite grann ifrån sig och sade att det inte var hon som hade kallat sig så. Om jag inte minns fel - jag är ganska säker på det - stod det just så i det pressmeddelande som gick ut från Näringsdepartementet. Det är det begrepp som har blivit etablerat. Jag tycker inte att det är fel att kalla Mona Sahlin för storstadsminister här i kamma- ren. Det görs annars överallt i landet. Jag gläds åt att Mona Sahlin vill vara en röst för storstaden. Det är precis det som vi känner har be- hövts. Vi som bor i Stockholmsregionen - inte bara i Stockholms kommun, utan i hela Stockholmsregionen - drabbas av de problem som vi har haft uppe för diskussion här. Det gäller också dem som bor i Göte- borg och Malmö. Bostadssituationen är svår. Integra- tionsproblemen är svåra. Det finns också andra pro- blem som uppstår i storstäder som måste hanteras på ett speciellt sätt.

Fru talman! Mona Sahlin får väl, om jag får vara helt ärlig, kalla sig för vad hon vill. Men jag har åt- minstone noterat att Mona Sahlin ägnar en del tid åt att tala om hur det är att leva i de större städerna. Det var lite mitt resonemang. Det man faktiskt kan göra måste hänga ihop lite grann med vad man beskriver som sin roll. Jag ska gärna hålla med om att synen på storstä- derna självklart är politik. Jag tycker att det finns tre värden i något slags bredare storstadspolitisk bemär- kelse som man politiskt har anledning att försvara. Det första är idén om att storstäder ska växa. De ska stå öppna för människor som vill komma till de större städerna. För att möjliggöra det måste man bygga. Man måste också lägga en bra grund för ett gott liv i de större städerna. Jag tror att vi kommer att se en fortsatt utveckling där stora städer fortsätter att växa. Då kan vi inte - vilket bl.a. höga skatter och inte minst det som nu görs med fastighetsskatten leder till - göra att inträ- desbiljetten blir så dyr att allt färre kan flytta dit. Det är många som kommer från andra orter i Sverige som reflekterar över detta. De säger: Gud vad det är dyrt att köpa bostad, att bo och leva i de större städerna! Gör inte inträdesbiljetten för dyr. Då minskar möjlig- heten för en växande storstad. Sedan måste vi för det andra vara flexibla i de of- fentliga lösningarna. Här finns så väldigt många mänskliga behov som skiljer sig åt från varandra. Det är en del av storstadens charm. Om då inte politiken respekterar detta och skapar flexibilitet i offentliga lösningar blir politiken mer en pekpinne än en hjäl- pande hand. Det är också viktigt att åstadkomma det politiskt. För det tredje måste det finnas en tillväxt- och ut- vecklingsmiljö. Det tycker jag att Mona Sahlin har varit inne på. Vi har definitivt ett ansvar för att det finns högre utbildningsplatser och en god skolmiljö. Det ska naturligtvis gälla hela landet, men det är också viktigt för storstäderna. Inte minst ska skatte- politiken göra att företag och idéer kan växa fram. Detta är tre absolut nödvändiga grunder för en politik för en bra och växande storstadsregion.

Fru talman! Jag ser fram emot många fler debatter i ämnet både här i kammaren och på andra ställen. Jag tror att hela det politiska Sverige skulle tjäna på och bli rikare av en mer spänstig och kanske också kunnigare debatt om tillväxtens förutsättningar både i glesbygden och i storstad och hur befolkningen ut- vecklas både på gott och på ont i både glesbygden och storstaden. Jag vill avslutningsvis säga något som jag inte kan låta bli att säga. Gör inte inträdesbiljetten för dyr, för det är så svårt att köpa bostad i Stockholm, sade Fred- rik Reinfeldt. Just det. Sälj just därför inte ut de all- männyttiga hyreslägenheter som finns i innerstaden. Då blir inträdesbiljetten sannerligen inte billigare i varje fall. Det är inte den enda lösningen, men det är en viktig fråga, eftersom vi är överens om att det också är politik.

Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat justi- tieministern vilka åtgärder han avser att vidta för att Sverige ska tillämpa Europarådets rekommendationer och stärka skyddet för den negativa föreningsrätten. Margareta Cederfelt har vidare frågat justitieminis- tern huruvida han avser att arbeta för ett lagförslag som innebär förbud mot organisationsklausuler i avtal. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som svarar på interpellationen. Det är riktigt att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna innehåller ett skydd för rätten att vara organiserad i en fackförening - den positiva föreningsrätten. Av Europadomstolens rättspraxis framgår också att Europakonventionen även innehål- ler ett skydd för rätten att inte tillhöra en fackförening - den s.k. negativa föreningsrätten. Denna konvention gäller som lag i Sverige. Jag delar Margareta Cederfelts inställning att det inte bör förekomma ett tvång att vara medlem i en fackförening. Regeringen har genom en dialog med berörda fackföreningar under en lång tid verkat för att klausuler i avtal, som innebär att en arbetssökande utestängs från anställning på grund av att han eller hon inte är medlem i en facklig organisation, inte ska förekomma. Sådana organisationsklausuler har också minskat i betydelse och är i dag inte vanliga på vår arbetsmarknad. I ordinarie kollektivavtal förekommer de över huvud taget inte. Däremot kan de fortfarande förekomma i s.k. hängavtal inom vissa sektorer. Där- för kommer jag även i fortsättningen att aktivt verka för att sådana klausuler inte ska förekomma. Jag kommer också snart under våren att träffa berörda fackföreningar och Svenska Arbetsgivareföreningen för att diskutera just denna fråga. Mot bakgrund av det jag nu sagt, är min bedöm- ning att ett utvidgat lagstadgat skydd för den negativa föreningsrätten inte är nödvändigt för att komma till rätta med bruket av organisationsklausuler. Europa- konventionen - som skyddar den negativa förenings- rätten - är antagen som lag i Sverige. Det behövs därför inte någon ytterligare lagstiftning.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Sahlin för svaret på min interpellation. Jag kan med tillfredsställelse notera att regeringen är av uppfattningen att Europa- konventionen skyddar den negativa föreningsfriheten och att regeringen också har uppfattningen att med- lemskap i fackförbund ej ska vara tvingande vid t.ex. anställningar. Eftersom organisationsklausuler fortfarande före- kommer i vissa hängavtal - det lär t.ex. inom bygg- nadsindustrin finnas ungefär 18 000 företag som omfattas av hängavtal - är frågan av stor betydelse. Därmed vore det också lämpligt om regeringen gav sin uppfattning till känna, nämligen att organisa- tionsklausuler ej är tillåtna enligt Europakonventio- nen. Det bör inte bara ske genom samtal med arbets- marknadens parter, utan regeringen bör också ge sin uppfattning till känna i lagstiftningen. Den svenska implementeringen av Europakon- ventionen är dock mycket bristfällig, eftersom den inkorporeringslag genom vilken konventionen har införts inte innehåller några sanktioner i händelse av överträdelse. En person som får sina rättigheter kränkta, t.ex. vad avser den negativa föreningsrätten, har i dag ingen möjlighet att få skadestånd av den ansvarige. Konventionens genomslagskraft är därmed inte effektiv. På senare år har diskrimineringen och skyddet av de mänskliga rättigheterna uppmärksammats alltmer. Varför är den svenska regeringen inte beredd att i mer än samtal med arbetsmarknadens parter skydda en grundläggande mänsklig rättighet som rätten att fritt välja att stå utanför arbetstagar- och arbetsgivarorga- nisationer? Är regeringen beredd att ge Europakon- ventionen genomslagskraft så att sanktioner införs i lagstiftningen? Detta är en fråga som det vore klädsamt om rege- ringen agerade i nu när Sverige har ordförandeskapet i EU, och faktiskt visade att den är beredd att efter- följa Europakonventionen.

Fru talman! Jag vill än en gång understryka att jag är övertygad om att jag och Margareta Cederfelt är överens i sakfrågan, vilket jag också tycker att jag på ett tydligt sätt gav uttryck för i svaret på interpellatio- nen. Om principen är vi överens - organisationsklau- suler av det här slaget är inte önskvärda, för att ut- trycka det milt. Min principiella inställning är att jag är övertygad om att den effektivaste vägen att komma åt problemet - vilket jag också tycker att den praktiska förändring- en de senaste åren har visat - är den dialog som rege- ringen har fört med de fackliga organisationer som fortfarande berörs av problemet. För första gången under min nuvarande ministertid kommer jag återigen att ha en träff med berörda parter nu snart under vå- ren. Vi är alltså överens om principen, men jag tror fortfarande att den effektivaste vägen är det förhåll- ningssätt som regeringen har haft hittills. Det vill jag hålla fast vid.

Fru talman! Jag uppfattar det också som att stats- rådet Sahlin och jag är överens i frågan angående den negativa föreningsrätten. När det sedan gäller själva tillvägagångssättet så tycker jag att det är alldeles utmärkt att regeringen för samtal med arbetsmarkna- dens parter. Men det räcker inte. Det behövs också åtgärder som faktiskt gagnar den enskilde individen, som kan komma i kläm i de här frågorna. Det bristfälliga skydd som finns i Sverige har upprepade gånger uppmärksammats av Europarådet. Sverige har antagit Europarådets sociala stadga. I artikel nr 5 i stadgan framgår det tydligt att det be- hövs ett skydd för den negativa föreningsrätten. Eu- roparådets expertkommitté har upprepade gånger riktat kritik mot den svenska staten för att Sverige inte uppfyller stadgans krav på skydd av den negativa föreningsrätten vad gäller organisationsklausuler. Statsrådet Sahlin bör observera att denna kritik vid- hållits även efter det att Sverige 1995 inkorporerade Europakonventionen. Vid sitt möte i september förra året uppmanade Europarådets regeringskommitté den svenska rege- ringen att vidta konkreta lagstiftningsåtgärder för att skydda den negativa föreningsrätten enligt stadgan, dvs. utöver vad som följer av Europakonventionen. Regeringskommittén ansåg inte att det var acceptabelt att den svenska regeringen hänvisade till att använd- ningen av organisationsklausuler har minskat och att frågan bör lösas genom en dialog med arbetsmarkna- dens parter. Europarådets regeringskommitté har redan anvisat de argument som statsrådet Sahlin för fram i sitt svar. Regeringen måste nu leva upp till det åtagande som Sverige har gjort vad gäller Europarå- dets sociala stadga. Det finns en möjlighet för statsrådet Sahlin att förbättra Sveriges rykte redan i dag genom att ge den sittande arbetsrättsutredningen ett konkret tilläggsdi- rektiv att komma med ett förslag om hur ett lagstad- gat skydd för den negativa föreningsrätten i Sverige som uppfyller kraven från Europarådet skulle kunna se ut.

Fru talman! Låt mig först upprepa min principiella inställning: Det är inte detta vi diskuterar i dag. Möjligen kan jag lägga till ett litet påpekande, ef- tersom jag är väl medveten om de olika dialoger med Europagrupper som frågeställaren upprepade från talarstolen: Det är fritt fram för någon att driva en fråga om organisationsklausul i Sverige så att den också blir en fråga för rättstillämpningen. Detta har nämligen inte prövats, så egentligen vet varken fråge- ställaren eller jag hur starkt skyddet är i dag. Jag vidhåller fortfarande att som läget är i dag, med den kunskap som jag har i dag och med den praktiska förändring som har skett på synen på rätten att stå utanför föreningar så är den praxis och det förhållningssätt som regeringen har tillfyllest.

Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin säger att det är fritt fram att driva frågan. Men varför måste ären- det gå så långt att det ska bli ett agerande i domstol för att regeringen ska ta tag i frågan? Räcker det inte att Europarådets regeringskommitté har uppmanat regeringen att vidta åtgärder i lagstiftningen? Sverige är nu ordförande i EU. Jag vidhåller upp- fattningen att det vore mycket lämpligt att regeringen i praktisk handling visar sitt intresse av att följa Eu- ropakonventionen.

Fru talman! Jag får frågan: Varför inte lagstifta nu på en gång? Jag vill ställa en motfråga, trots att inte frågeställaren kan svara nu: Varför gå så långt att vi börjar ställa krav på nya lagar innan vi vet om det lagskydd vi har i dag räcker? Det är därför som jag gjorde mitt påpekande om att vi inte har fått prövat i domstol hur långt rätts- skyddet räcker i dag och hur det är tillämpligt på denna frågeställning. Därav också regeringens upp- fattning i principfrågan.

Fru talman! Lennart Fridén har frågat statsrådet Ulvskog om vilka åtgärder regeringen avser att ensam eller i samverkan med andra vidta för att gällande regler för internationell TV-verksamhet följs. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som svarar på interpellationen. Bakgrunden till frågan är att Iran har försökt för- hindra mottagning av satellitprogram och även för- bjudit parabolantenner. En exiliransk organisation som sänder program via satellit över stora delar av världen och således även når Iran har utsatts för stör- ningar. En störsändare i närheten av Teheran har stört sändningarna. Lennart Fridén uppger att satellitorga- nisationen Eutelsat har utestängt programbolaget från att sända program för att undvika fortsatta störningar. Över fyra miljoner iranier bosatta utanför Iran, däri- bland i Sverige, förhindras på så sätt att ta del av dessa program. Åtgärden ger fel signaler till den iranska regimen eftersom det kan uppfattas som att man kan få sin vilja igenom genom att bryta mot gällande regler. Regeringen är givetvis angelägen om att värna ytt- rande- och informationsfriheten, inte bara nationellt utan även internationellt. I detta ligger också att TV- utbudet över hela världen kan mottas utan politisk censur. Eutelsat är en mellanstatlig organisation som har inrättats genom överenskommelser uppdelade på en huvudöverenskommelse, avsedd att ingås mellan stater, alltså parterna, och en driftsöverenskommelse som ingås mellan staterna eller av deras telekommu- nikationsorgan. De som undertecknar de här överens- kommelserna kallas signatärer. Sverige är part, och Telia är signatär. Eutelsats satellitsystem används i dag i huvudsak för TV-distribution. För att kunna svara på Lennart Fridéns fråga är det nödvändigt att veta vad som ligger bakom beslutet och var beslutet har fattats. Mina efterforskningar har visat att Eutelsat inte har fattat något beslut om av- stängning. Det har i stället skett av någon av signatä- rerna som har fått sina sändningar störda. Ansvaret ligger således utanför Eutelsat och därmed också Sverige som part, precis som Telia som signatär. Utöver den allmänna bevakning av rätten till yttran- de- och informationsfrihet som sker i olika interna- tionella forum finns det i nuläget inte någon anled- ning att från regeringens sida vidta några särskilda åtgärder med anledning av det här.

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva- ret. Det är alltid roligt när man ställer en fråga till en person och får svar av någon annan. Men jag förstår att det här utan tvekan är ett problem som hade kun- nat hamna på många bord i regeringen, med tanke på att det också rör internationella frågor. Statsrådet skriver i sitt svar att Iran har försökt förhindra. Det är ju värre än så. Man har lyckats för- hindra. Därigenom sträcker sig de facto mullornas censur och förtryck av det egna folket ända in i Sve- rige. Regeringens principiella inställning att vi inte kan acceptera TV-censur är självfallet bra, fattas bara att vi skulle ha en annan inställning. Det är helt rätt, som statsrådet säger, att Eutelsat inte har fattat något formellt beslut om avstängning. Det kan man inte, men det är ganska effektivt med påtryckningar och ifrågasättande av förlängning av sändningsavtal även när det kommer från andra pro- grambolag. Jag har här ett brev från Eutelsats direktör M.B. Saunders, som jag fick förra veckan. Det var ett svar på ett brev som jag skickade till organisationen sam- tidigt som jag lämnade in min interpellation. Jag har då fått en bekräftelse om att en formell avstängning inte har förevarit, men de här störningarna bekräftas, och man berättar att man från Frankrike har gått in med ett flertal anmälningar och protester till FN- organet ITU. Här hade det väl funnits skäl att backa upp och agera. Störningarna av kanalerna 94 och 89 på Eutelsats Hot bird 5 respektive Hot bird 3 påbörjades den 29 juli respektive den 26 september och ledde till att sändningarna fick upphöra. Den 12 december, alltså ungefär samtidigt som jag lämnade in min interpellation, började man nya sändningar från det här programbolagets sida på Eu- telsat, W 3, kanal 7. Och som ett brev på posten eller, rättare sagt, som en signal från marken kom störning- arna tillbaka den 28 december. Det är alltså ett i hög- sta grad aktuellt ärende, och vi har fått bevis på att man från Teheran inte bryr sig om internationella regler. När det gäller bevis har jag tagit del av undersök- ningsrapporterna från DERA i Defford i Warwickshi- re i England. Efter DERA:s utredningar framkommer det klart att störsändaren ligger strax söder om Kas- piska havet, noga nämnt på latitud 36,462 och longi- tud 52,306. Det är så exakta angivelser att man inte med många meter kan missa var den här störsändaren ligger. Jag kan lägga till att den här platsen ligger strax norr om Teheran, nära bergstoppen Elburz. Jag tycker att vi bör vara mera aktiva i detta och även andra sammanhang som ytterst rör mänskliga rättigheter globalt, rättigheterna till information, rät- tigheten att få uttrycka sig. Jag tror inte att Frankrike har något emot att dess efterföljare som ordförande- land i EU även visar framfötterna i detta sammanhang och hjälper till med de påtryckningar som man har påbörjat.

Fru talman! Först och främst vill jag verkligen understryka hur viktigt det är att agera och reagera varhelst som störningar när det gäller rätten till den fria opinionen och rätten att yttra sig förekommer. Det gäller i allra högsta grad också det land som vi nu pratar om, nämligen Iran. Jag tycker inte att regering- en kan anklagas för att vara feg eller flat när det handlar om att stå upp för mänskliga rättigheter också när det gäller situationen i Iran. Jag har däremot varit noga i mitt svar med att vi måste bygga upp ett agerande när vi verkligen vet vad som sakligt har hänt, och då ska man rikta kritiken åt rätt håll. Nu har det utvecklats en del sedan jag skrev interpellationssvaret. Och jag vill betona att jag tän- ker fortsätta att följa det här mycket nära, eftersom jag bedömer frågan som allvarlig och viktig. Det är också viktigt att vi agerar när vi har så mycket på fötter att vi kan göra det på ett tydligt och trovärdigt sätt. Jag kan inte uttrycka det tydligare än att det, om det framkommer andra och tydligare uppgifter än de uppgifter som fanns när interpellationssvaret skrevs, absolut finns anledning att återkomma till frågan här i riksdagen och för mig som ansvarig för att det rum som vi har i etern ska vara fritt och möjligt att använ- da och lyssna till för alla.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för det löftet. Om det skulle visa sig att det inte blir någonting gjort om ytterligare fakta kommer fram kan jag också komma med ett löfte om att jag återkommer. När jag fick just det här brevet förra veckan från direktör Saunders bekräftade det bara de tidigare rapporter som jag har tagit del av. Inte minst de här utredningarna, som gjordes av det engelska övervak- ningsföretaget gällande TV-kommunikation, visar hur tydligt som helst var den här störsändaren är belägen. Vi vet också att den här s.k. liberala presidenten, som många är besvikna på i Teheran efter de här åren, faktiskt har givit order om ett slags elektronisk krig- föring mot västerlandet. Det som vi menar med fri och öppen information och fri och öppen kommuni- kation förekommer ju inte där. Det här är bara ett led i den krigföringen, som alltså den teokratiska regimen i Teheran har ägnat sig åt. Det här har alltså många fler infallsvinklar än bara det här med satelliten. Vi vet ju inte minst hur man i det landet i dag hanterar sina kvinnor, oavsett om de vill nå en position, in- formation eller något annat. Det här är alltså en del i detta. Man sträcker faktiskt ut sin verksamhet ända till de 40 000-50 000 iranier som bor i Sverige ge- nom att man kan påverka, i alla fall indirekt, TV- sändningarna och också förhindra i Sverige boende att ta del av den här informationen. Att det är otill- ständigt är dagens underdrift. Men det är väldigt väsentligt.

Det är dags för frågestunden. Följande statsråd kommer att delta: Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, statsrådet Mona Sahlin, statsrådet Maj-Inger Klingvall, miljö- minister Kjell Larsson och statsrådet Lars-Erik Löv- dén. Vice statsministern besvarar allmänpolitiska frå- gor. Frågor till övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden inom regeringen. Frågor och svar ska vara korta och i princip inte överstiga en minut. Rapport från FN:s klimatpanel

Fru talman! Min fråga riktar sig till miljöminister Kjell Larsson. I måndags presenterade FN:s klimatpanel sin tredje rapport. Det är nedslående och alarmerande läsning på flera punkter. Uppvärmningen av jordens klimat går fortare än man tidigare trott, och tempera- turen riskerar att öka mellan 1,4 och 5,8 grader de närmaste hundra åren. Konsekvenserna av detta kommer att bli förödande. Jag har noterat att miljöministern sagt sig vara skakad av innehållet i rapporten. Nu räcker det emel- lertid inte med att vara skakad, jag skulle vilja tilläg- ga inte ens rörd, utan konkreta åtgärder är vad som behövs. I det här fallet är jag oroad över att regeringen inte förmår lägga fram den sedan tidigare utlovade kli- matpropositionen på riksdagens bord. Utan en egen klimatstrategi får Sverige svårare att i internationella sammanhang hävda tuffa utsläppsminskningar och överenskommelser. Statsministern lovade nyligen att förslaget skulle komma under året. Jag skulle önska att miljöminis- tern preciserade när regeringen avser att lägga fram propositionen och även berätta något om inriktningen i propositionen.

Fru talman! Det är självfallet en oerhört viktig fråga som tas upp. Klimatfrågan kommer att bli en av de frågor som riksdagen kommer att få arbeta med under många decennier framöver. Det är verkligen skakande uppgifter som FN:s ex- pertpanel lägger fram, med risk för mycket kraftiga klimatförändringar i framtiden. Med risk för åter- verkningar på Sverige, men kanske framför allt stora skadliga återverkningar globalt. Vi har arbetat mycket med klimatfrågan. Det kän- ner alla till i den här kammaren. Propositionen kom- mer jag att lägga fram i september. En del förslag från Klimatutredningen kommer vi att behandla i VÅP-samarbetet. Det handlar om de informations- satsningar som föreslås i utredningen. Det handlar också om hur vi ska använda de lokala investerings- programmen för att främja en övergång till icke fos- sila bränslen. Dessutom har regeringen förklarat att vi ställer upp bakom målsättningen att minska utsläppen av växthusgaser med 2 % fram till 2010. Det hoppas jag är en stark signal till alla aktörer som kan påverka utvecklingen.

Fru talman! Det är givetvis jättebra att den här propositionen utlovas till september. Jag hoppas att den inte blir uppskjuten. Men i det här sammanhanget finns det en fråga som väldigt mycket berör resultatet av den strategi som kommer att läggas fram i förslaget från regering- en. Det är de miljövänliga bränslen som finns för olika slag av fordon. I finansplanen säger man myck- et tydligt att detta ska ingå i skattebasen framöver. Hur kommer den frågan att behandlas i det samman- hanget? Det kommer ju en vårproposition också, som handlar om ekonomi.

Fru talman! Inga biodrivmedel som produceras i Sverige betalar man någon som helst skatt för för närvarande. Nu arbetar Regeringskansliet på att ta fram en ordentlig strategi för hur vi ska kunna intro- ducera den typen av drivmedel mycket bredare än vi gör för närvarande. De kommer i så fall inte heller att skattebeläggas, särskilt inte när det gäller koldioxids- katt. Det uttalande som det refereras till är mycket hårdraget. Det handlar om en långt avlägsen framtid, när man möjligen kan beskatta energiinnehållet även i biobränslen. Men det ligger mycket långt in i framti- den. Jag är inte alls säker på att den situationen nå- gonsin kommer att uppstå. Jag vill också ge en förklaring, eftersom jag nämnde att stöd till lokala investeringsprogram är ett viktigt inslag i den svenska klimatpolitiken. Vi har nu stött projekt som kommer att minska koldioxidut- släppen med ungefär 1,8 miljoner ton. Det motsvarar hälften av koldioxidutsläppen från samtliga lastbilar som kör i Sverige. Varför stöder inte Centern de här klimatpolitiskt så viktiga ansträngningarna? Storstadspolitiken

Fru talman! Jag har en fråga till storstadsminister Mona Sahlin. Charmen med stora städer är ju mångfalden och att där gives plats för många olika sätt att leva sitt liv. Den här regeringen har i sin politik i kontrast till detta med kraft ägnat sig åt att försöka likrikta vardagslivet för de många människorna, att smalna in bredden av livsuttryck. Mona Sahlin tillsattes precis före jul och skulle få ansvar för storstäderna. Med viss nyfikenhet har vi försökt spåra hur detta ska förändra regeringens atti- tyd och politik. Det finns en hemsida på Internet som beskriver den nya storstadspolitiken mångordigt och vackert. Här får man klart för sig att det är fråga om ett mycket brett ansvar. Eleverna ska lära sig mer i skolan. Det ska bli bättre tillväxt och mycket annat ska lösas. Den stora frågan blir: Är det egentligen Mona Sahlin som har hand om detta, eller ansvarar egentli- gen någon annan för allt det som står här? Hur är det egentligen med kraften bakom orden? Har Mona Sahlin egentligen någon möjlighet att berika de många människornas olika sätt att leva i storstadsre- gionerna?

Fru talman! Fredrik Reinfeldt har ju nyss diskute- rat denna fråga ganska länge i samband med ett inter- pellationssvar. Jag vill än en gång understryka att hela regeringen har ansvar för utvecklingen i hela landet, såväl i glesbygden som i storstaden. Det är också oerhört viktigt att storstadspolitiken inte bara handlar om dem som jag vet att Fredrik Reinfeldt nu är ute efter, de människor som likt ho- nom och mig har väldigt många goda förutsättningar. Mitt ansvar som storstadsminister är framför allt att inte snäva in livsmöjligheterna för någon. Även de som bor i storstaden men som i dag, trots tillväxten, är arbetslösa, de som i dag, trots de goda ekonomiska förutsättningarna, lever i fattigdom ska omfattas av det vi kallar storstadspolitiken. Min förhoppning är fortfarande att Fredrik Rein- feldt driver denna fråga minst lika intensivt mot sina partibröder i Stockholms stadshus.

Fru talman! Fredrik Reinfeldt har ju nyss diskute- rat denna fråga ganska länge i samband med ett inter- pellationssvar. Jag vill än en gång understryka att hela regeringen har ansvar för utvecklingen i hela landet, såväl i glesbygden som i storstaden. Det är också oerhört viktigt att storstadspolitiken inte bara handlar om dem som jag vet att Fredrik Reinfeldt nu är ute efter, de människor som likt ho- nom och mig har väldigt många goda förutsättningar. Mitt ansvar som storstadsminister är framför allt att inte snäva in livsmöjligheterna för någon. Även de som bor i storstaden men som i dag, trots tillväxten, är arbetslösa, de som i dag, trots de goda ekonomiska förutsättningarna, lever i fattigdom ska omfattas av det vi kallar storstadspolitiken. Min förhoppning är fortfarande att Fredrik Rein- feldt driver denna fråga minst lika intensivt mot sina partibröder i Stockholms stadshus.

Fru talman! Mona Sahlin och jag kanske hade nå- got mindre publik vid den förra diskussionen. Jag tycker att frågan är så viktig att man måste fortsätta diskussionen. Vi moderater i borgerliga ledningar i Stockholms- regionen för en politik för att försöka bygga så att fler ska få komma till Stockholmsregionen. Det ger val- frihet när man i vardagslivet försöker välja mellan de saker man har behov av, offentlig service, barnom- sorg och skola. Vi skulle också vilja föra en skattepolitik som gör att fler har råd att komma till våra större städer och har råd med de höga levnadsomkostnaderna. Det gör vi inte. Den socialdemokratiska regeringen har gjort oss till skattefogdar och tvingar oss att höja kommu- nalskatter. Ni för själva en skattepolitik som innebär brandskattning av Stockholmsregionen genom fastig- hetsskatt och andra skatter. Det är ju den socialdemo- kratiska regeringen som genom att bakbinda dem inte gör det möjligt för alla människor, vi exkluderar ingen, att leva det goda livet i våra storstadsregioner. Poängen är, det är därför jag tror att storstadsmi- nistern behövs, att det i dag är skillnad mellan att leva ett liv utanför våra största städer och att faktiskt leva där. Speciella betingelser kräver speciell politisk insikt.

Fru talman! Jag tycker att frågan om segregatio- nen och rättvisan i storstaden är viktig, inte bara om man har publik som lyssnar, utan även i andra sam- manhang. För mig är det inte valfrihet att stänga ute lågin- komsttagare från att kunna bo i innerstan i Stock- holm. För mig är det inte valfrihet att stänga Folkets hus i Rinkeby. För mig är det storstadspolitik att jobba med både tillväxt och rättvisa eftersom de två sakerna i hög grad förutsätter varandra. Det gäller framför allt kanske i en region som Stockholm, där vi måste förmå att ha en politik som både handlar om de fantastiska fördelar som finns i en så spännande stad och om att ständigt bekämpa de orättvisor som segre- gationen ger upphov till. Det är det, menar jag, som är storstadspolitik. EU:s miljöhandlingsprogram

Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern. I går kom ju EU-kommissionens förslag till nytt miljö- handlingsprogram. Det har redan fått svidande kritik, främst på grund av bristen på konkreta målsättningar och strategier. Vi har från Miljöpartiets sida i dag lämnat in en begäran om en aktuell debatt här i riks- dagen om det här programförslaget. Men förslaget är rätt tydligt i ett avseende, nämli- gen i beskrivningen av problematiken - inte minst när det gäller den globala uppvärmningen. Man varnar för att följderna av allt detta kan vara förödande för samhället. Den huvudsakliga drivkraften bakom de ökande utsläppen är som vi alla vet koldioxidutsläpp från transportsektorn, i huvudsak från bilar och flygplan. Och transportsektorn är den enda sektor som förut- spås få en ökning av utsläppen, en ökning på upp till 40 % till år 2010. Jag undrar vad Kjell Larsson avser att driva för politik här i Sverige, i EU och globalt för att inte transportsektorn ska öka så kraftigt som det är pro- gnostiserat. Dessutom undrar jag hur regeringen tän- ker driva frågan om beskattning av flygbränsle nu under ordförandeskapet.

Fru talman! Även om jag ibland känner att jag har en viss förmåga att presentera politik klarar jag inte att presentera EU:s transportpolitik på en minut. Men vad jag tycker är viktigt nu är först och främst att gå över från landsvägstransporter till mer av järnvägs- transporter. Det finns en klar sådan ansats både i den svenska politiken för närvarande - vi bygger ganska mycket järnväg nu - och när det gäller den sektor- sintegreringsplan, den plan för framtidens transport- utveckling i EU, som har framtagits och som ska diskuteras på toppmötet i Göteborg tillsammans med de andra planerna. Jag har också många gånger uttalat mig till stöd för att övergå till en kilometerbeskattning när det gäller godstransporter på landsväg. Det tror jag också kan vara ett verksamt bidrag till att ha något slags kontroll över utvecklingen i fråga om transporter på landsväg. Sedan finns det ett antal andra åtgärder som måste vidtas. Man måste satsa mer på ny teknik. Man måste satsa mer på nya bränslen, något som vi talar om för närvarande, och på ett mycket bredare sätt introduce- ra den typen av bränslen.

Fru talman! Jag skulle vilja välkomna beskedet när det gäller tågtrafik. Det måste innebära att vi i vårt gemensamma arbete med en ny infrastrukturpro- position kan räkna med att det kommer att bli en övervikt för satsningar på tågtrafik och inte så mycket nya vägbyggen. Flygbränslet är en viktig fråga. I det mineralolje- direktiv som gäller nu i EU stadgas uttryckligen att flygbränsle inte ska beskattas. Är miljöministern beredd att jobba för en förändring av detta i EU? Slutligen vill jag fråga om målsättningen, ambi- tionsnivån när det gäller sänkta koldioxidutsläpp. Nu talar både statsministern och miljöministern om mi- nus 2 % fram till 2010. Hur ska vi då klara de minus 40 % till 2020 som Margot Wallström talar om i kommissionens förslag till nytt miljöhandlingspro- gram?

Fru talman! Först får jag säga att jag tycker att det är lite för tidigt att kritisera det nya miljöhandlings- programmet på ett svidande sätt, eller säga att det är svidande kritik. Låt oss ta några veckor på oss och titta på det. Jag är kritisk på vissa punkter, men jag har också mycket beröm att ge på andra punkter när det gäller det här programmet. När det gäller flygbränsle är det klart att grund- principen måste vara att flygbränsle ska beskattas på samma sätt - inte minst av miljöskäl - som andra bränslen. Matz Hammarström vet ju att orsaken till att vi har den situation vi har i dag är att flyget på ett helt annat sätt än biltrafiken är internationellt. Det har varit mycket svårare att komma fram där. Men vi driver från svensk sida i EU-arbetet att flygbränslet ska beskattas. Vi driver det också inom den interna- tionella flygorganisationen, som är det viktigaste forumet för detta. Åtgärder för ökat byggande

Fru talman! Jag vill rikta min fråga till statsrådet Lars-Erik Lövdén. För att bostadsbyggandet i landet ska öka har ju statsrådet lovat någon form av riktat investeringsbidrag. Statsrådet har också sagt att hårda villkor kommer att ställas för att inte byggkostnader- na ska öka i landet. Stödet ska i första hand riktas till hyresrätter. Min fråga är: Kommer det att gälla också de hy- resrätter som är väldigt vanliga på landsbygden, dvs. de hyresrätter som byggs i form av kedjehus med ett plan, alltså inte i högre byggda hus utan faktiskt som enplansvillor? I dag räknas dessa som villor och inte som hyresrätter trots att man betalar sin hyra precis på samma sätt som man gör i städer och på andra större orter.

Fru talman! Det är riktigt att regeringen har avise- rat att vi i vårpropositionen kommer att införa ytterli- gare stimulansåtgärder för att få fram ett ökat byg- gande av särskilt hyresrätter. Vi kan ju se att byggan- det ökar, men det är i väldigt stor omfattning bostads- rätter och egnahem som byggs. Det är också special- bostäder som studentbostäder och bostäder för äldre. Men den renodlade, normala, hyresrättsproduktionen ligger på en väldigt låg nivå. Vi kommer alltså att återkomma i vårpropositionen med förslag om ytter- ligare stimulansåtgärder. Den proposition som riksdagen behandlade i hös- tas innehöll ju en del av de här åtgärderna, som ett investeringsbidrag för ekologiskt byggande särskilt riktat till hyresrätterna. Så jag ska be att få återkom- ma med detaljer när regeringen är klar med bered- ningen av vårpropositionen.

Fru talman! Jag tackar för detta, men det är fortfa- rande inget svar på om det verkligen kommer att gälla oss som bor på landsbygden, dvs. de hyresrätter som vanligen byggs i form av kedjehus, fyra fem lägen- heter, som ligger på ett plan. Man kan gå ut och ha sin trädgård utanför. Det är det allra vanligaste på landsbygden, och i dag räknas inte detta in i de hy- resstöd som vanliga hyresrätter får. Jag hoppas verk- ligen att statsrådet tar det här på allvar så att vi också känner att vi får hjälp och stöd. Det behövs likaväl på landet som i staden. Jag tycker att det är ett viktigt stöd.

Fru talman! När vi nu ska införa ytterligare sti- mulansåtgärder för att öka bostadsproduktionen måste det utformas på ett sådant sätt att vi inte drar upp produktionskostnaderna, precis som Sonja Frans- son uttryckte det i sin frågeställning. Det innebär att vi också måste utforma stödet så att vi har en press på kommunerna när det gäller att ta ut mark- och explo- ateringskostnader och övervältra dessa på de boende. När vi funderar på utformningen av stödet ska vi naturligtvis ha med den frågeställning som Sonja Fransson tar upp. En sak är ju alldeles klar, nämligen att ett riktat stöd i en eller annan form måste gå till orter där det finns bostadsbrist. Vi ska inte stimulera fram en ökad bostadsproduktion på orter där vi har ett överskott på lägenheter. Vi funderar alltså på regelverket nu, och vi åter- kommer i vårpropositionen med de närmare detaljer- na. Colombia