Yttrande- och tryckfrihetsfrågor
Debatt om förslag 24 januari 2001
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenINGER RENE (M)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenÅSA TORSTENSSON (C)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenPER LAGER (Mp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenB. HIETALA NORDLUND (S)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenBIRGER SCHLAUG (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenEWA LARSSON (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKENNETH KVIST (V)
- Hoppa till i videospelarenKENTH HÖGSTRÖM (S)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENTH HÖGSTRÖM (S)
- Hoppa till i videospelarenBO KÖNBERG (Fp)
- Hoppa till i videospelarenKENTH HÖGSTRÖM (S)
- Hoppa till i videospelarenINGVAR SVENSSON (Kd)
- Hoppa till i videospelarenKENTH HÖGSTRÖM (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 57
Anf. 0 INGER RENE (M)
Fru talman! Lennart Fridén har frågat statsrådet
Ulvskog om vilka åtgärder regeringen avser att ensam
eller i samverkan med andra vidta för att gällande
regler för internationell TV-verksamhet följs.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som svarar på interpellationen.
Bakgrunden till frågan är att Iran har försökt för-
hindra mottagning av satellitprogram och även för-
bjudit parabolantenner. En exiliransk organisation
som sänder program via satellit över stora delar av
världen och således även når Iran har utsatts för stör-
ningar. En störsändare i närheten av Teheran har stört
sändningarna. Lennart Fridén uppger att satellitorga-
nisationen Eutelsat har utestängt programbolaget från
att sända program för att undvika fortsatta störningar.
Över fyra miljoner iranier bosatta utanför Iran, däri-
bland i Sverige, förhindras på så sätt att ta del av
dessa program. Åtgärden ger fel signaler till den
iranska regimen eftersom det kan uppfattas som att
man kan få sin vilja igenom genom att bryta mot
gällande regler.
Regeringen är givetvis angelägen om att värna ytt-
rande- och informationsfriheten, inte bara nationellt
utan även internationellt. I detta ligger också att TV-
utbudet över hela världen kan mottas utan politisk
censur.
Eutelsat är en mellanstatlig organisation som har
inrättats genom överenskommelser uppdelade på en
huvudöverenskommelse, avsedd att ingås mellan
stater, alltså parterna, och en driftsöverenskommelse
som ingås mellan staterna eller av deras telekommu-
nikationsorgan. De som undertecknar de här överens-
kommelserna kallas signatärer. Sverige är part, och
Telia är signatär.
Eutelsats satellitsystem används i dag i huvudsak
för TV-distribution.
För att kunna svara på Lennart Fridéns fråga är
det nödvändigt att veta vad som ligger bakom beslutet
och var beslutet har fattats. Mina efterforskningar har
visat att Eutelsat inte har fattat något beslut om av-
stängning. Det har i stället skett av någon av signatä-
rerna som har fått sina sändningar störda. Ansvaret
ligger således utanför Eutelsat och därmed också
Sverige som part, precis som Telia som signatär.
Utöver den allmänna bevakning av rätten till yttran-
de- och informationsfrihet som sker i olika interna-
tionella forum finns det i nuläget inte någon anled-
ning att från regeringens sida vidta några särskilda
åtgärder med anledning av det här.
Anf. 1 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Lennart Kollmats har frågat mig om
jag avser att vidta några åtgärder för att se till att
kompetensen stärks vid bedömningen av filmgransk-
ningsärenden som rör en eventuell barnpublik.
Innan jag svarar på Lennart Kollmats fråga vill
jag redogöra för vad som gäller beträffande film-
granskningsärenden i allmänhet samt nämna något
om regeringens syn på skydd av barn från skadligt
innehåll i film och medier.
Enligt lagen (1990:886) om granskning och kon-
troll av filmer och videogram, granskningslagen, ska
en film eller ett videogram som visas offentligt vara
granskad och godkänd av Statens Biografbyrå. Bio-
grafbyrån beslutar också om åldersgränser för filmer.
En film kan antingen bli barntillåten eller tillåten från
7 år, 11 år eller 15 år. Bedömningen utgår från att en
film inte får godkännas för visning om den kan vålla
barn i aktuell åldersgrupp psykisk skada. För 7- och
11-årsgränsen gäller den s.k. ledsagarregeln. Den
innebär att barn under 7 år får tillträde till filmer med
7-årsgräns i sällskap med en vuxen och att barn över
7 år får tillträde till filmer med 11-årsgräns i sällskap
med vuxen. Gränsen för vuxenfilm går vid 15 år och
omfattas inte av någon ledsagarregel - ingen person
under 15 år ska komma in på sådana filmer.
Den nu gällande ledsagarregeln kom till i början
av 1990-talet. Syftet med förändringen var att öka
utrymmet för föräldrarnas ansvar när det gäller valet
av vilka filmer ett barn ska se. Föräldrarna ansågs ha
den bästa kunskapen om de egna barnens mognad och
vad de klarar av och bör se. Vidare hänvisades till att
det i hemmet är föräldrarna som bestämmer vilka
program barnen får se på TV och video. Det ansågs
också vara bra om föräldrar och barn kan se film
tillsammans.
Biografbyråns beslut i frågor som rör filmgransk-
ningsärenden får överklagas hos kammarrätten. Vid
prövning av mål enligt granskningslagen består
kammarrätten enligt huvudregeln av tre lagfarna
ledamöter och två särskilda ledamöter. Av de särskil-
da ledamöterna, som förordnas av regeringen, ska en
ha särskilda kunskaper om film och en särskilda kun-
skaper i beteendevetenskap. De särskilda ledamöterna
ska tillföra de särskilda kunskaper och erfarenheter
som de besitter och som kan vara av betydelse vid
bedömningen av målet.
Ordningen att överklaga Biografbyråns beslut i
filmgranskningsärenden till kammarrätten infördes
samtidigt som ledsagarregeln infördes. Tidigare
överprövades Biografbyråns beslut av regeringen.
Biografbyrån skulle enligt tidigare lagstiftning i vissa
censurärenden inhämta yttranden från statens film-
granskningsråd. I de fall då byrån önskade godkänna
filmer för barn under 15 år skulle ett yttrande från
statens barnfilmnämnd inhämtas. Filmgranskningsrå-
det och barnfilmnämnden avskaffades dock i sam-
band med att kammarrätten blev överklagandeinstans.
Det ansågs bl.a. att barnfilmnämnden inte fått den
betydelse som avsågs när den inrättades och att den
sakkunskap som barnfilmnämnden företrädde kunde
erhållas genom att Biografbyrån får begära in yttran-
den från fristående sakkunniga personer.
För regeringen är frågan om skydd av våra barn
mot skadligt medieinnehåll prioriterad. I mitten av
februari kommer vi att - inom ramen för Sveriges
ordförandeskap i EU:s ministerråd - arrangera ett
seminarium i Stockholm som handlar om barn och
unga i det nya medielandskapet. Vid seminariet är
skydd av barn från skadligt medieinnehåll en huvud-
fråga. Vidare har en särskild utredare fått i uppdrag
att överväga olika sätt att förbättra möjligheten att
skydda barn mot olämpligt innehåll i TV. Detta skulle
kunna göras genom att visst innehåll i TV blockeras
eller att konsumenterna ges möjlighet att utesluta
visst innehåll från sitt abonnemang.
Lennart Kollmats nämner fallet med filmen Scary
Movie i sin interpellation. Statens biografbyrå be-
dömde att framställningen i filmen kunde vålla barn
under 15 år psykisk skada och beslutade följaktligen
om en åldersgräns på 15 år, dvs. den blev barnförbju-
den. Efter det att filmdistributören överklagat Bio-
grafbyråns beslut till kammarrätten beslutade rätten
att sänka gränsen till 11 år. Detta fick till följd att
barn från 7 års ålder kunde se filmen i en vuxen per-
sons sällskap.
Som statsråd får jag inte lämna synpunkter på
kammarrättens dom. Jag har heller inte möjlighet att
uttala mig om huruvida kompetensen hos dem som i
dag avgör filmgranskningsärenden är tillräcklig. Jag
kan dock konstatera att upprörda föräldrar och lärare
vänt sig såväl till Kulturdepartementet som till Bio-
grafbyrån och kammarrätten med reaktioner på vad
man anser vara en alltför lågt satt åldersgräns. Jag har
själv sett filmen, och jag känner med dessa föräldrar.
Åldersgränserna för film är till för att ge föräldrar
viss vägledning för att biografbesök inte ska bli obe-
hagliga överraskningar eller skräckupplevelser. Den
senaste tidens händelser visar att det finns anledning
att förbättra våra kunskaper om hur de gällande reg-
lerna verkligen fungerar.
Bl.a. bör erfarenheterna av reglerna om vuxen-
medverkan och erfarenheterna av kammarrätten som
instans för överklaganden av filmärenden som rör
åldersgränser för barn granskas. Rådet mot skadliga
våldsskildringar, det som vi vanligtvis kallar Vålds-
skildringsrådet, avser att utföra en sådan granskning.
Detta ingår för övrigt i rådets ordinarie uppgifter
(kommittédirektiv U 1990:03). Resultatet av gransk-
ningen får därefter ligga till grund för en bedömning
om det finns behov av en översyn av lagstiftningen
kring dessa frågor eller om andra åtgärder kan krävas.
Anf. 2 ÅSA TORSTENSSON (C)
Fru talman! Först ett tack till kulturministern för
det uttömmande svaret och inte minst för faktage-
nomgången av hur åldersgränser sätts för filmer som
ska visas på bio i Sverige.
Det här berör ju en så kontroversiell fråga som
censur, för att tala i klartext. Och när det gäller bar-
nens skydd så tycks vi vara överens i sak. Det gläder
mig också att det är en prioriterad fråga för regering-
en och att det manifesteras genom att ni tar upp den
nu inom ramen för ordförandeskapet inom EU. Jag
ser faktiskt fram emot en rapport från det seminariet.
Även om föräldrarna givetvis har ett huvudansvar så
behövs det åldersgränser för barn, också som vägled-
ning för vuxna.
Några punkter kring den aktuella filmen, som var
grunden till min interpellation. Jag har inte själv sett
den men väl fått innehållet beskrivet av ett antal om-
dömesgilla personer, ministern inkluderad, på ett
sådant sätt att jag inte tvekar att säga att kammarrät-
tens beslut var uppår väggarna. Till skillnad från
ministern får jag säga det! Jag ska avstå från att be-
skriva scenerna i filmen här i kammaren - det har
funnits tillräckligt av det i olika medier. Men jag tar
mig friheten att tolka kulturministerns svar som att
hon håller med mig, genom uttalandet att hon känner
med dessa föräldrar, dvs. de upprörda föräldrar som
vänt sig till bl.a. Kulturdepartementet med synpunk-
ter.
Därmed känner jag mig nöjd så långt, eftersom
ministern också aviserar att det finns anledning att
förbättra kunskaperna om hur de gällande reglerna
fungerar.
Beträffande granskningen i kammarrätten blir jag
förvånad över hur bedömningen sker. Där finns tre
jurister och två experter, varav en ska ha särskilda
kunskaper i beteendevetenskap och därmed egentli-
gen i praktiken vara företrädare för barnen. Det är en
viktig funktion, och jag beklagar naturligtvis att ju-
risterna och filmvetaren inte bättre tog till vara hen-
nes kunskaper och bedömning. Tyvärr är det här
något som återkommer i ganska många rättsliga
sammanhang, dvs. att barnens intressen och rätt får en
lägre status än de vuxnas, med det är egentligen en
annan debatt.
Vad som händer är alltså att kammarrätten inte
bedömer om hanteringen kring filmen är formellt rätt
gjort, utan mer blir någon sorts övercensor som änd-
rar Biografbyråns ställningstagande i sak. Följer man
ärenden i andra rättsinstanser har jag för mig att
kompetensen ökar för varje instans, men jag är verk-
ligen tveksam till om det är så i det här fallet.
Det som sedan förvånar mig och som jag inte rik-
tigt förstår är att Biografbyrån i sin tur inte överklagar
kammarrättens beslut. Rimligen har de rätt till det
men, efter vad jag förstått, har aldrig gjort det.
Kulturministern gör i näst sista stycket i det skriv-
na svaret ett intressant uttalande, nämligen att hon
inte har möjlighet att uttala sig om kompetensen hos
dem som i dag avgör filmgranskningsärenden är
tillräcklig. Jag vet inte om det gäller både Biografby-
råns och kammarrättens granskare men gissar att så är
fallet, och då har jag absolut för mig att kulturminis-
tern inte var lika försiktig när det gällde granskning
av filmer för vuxna, dvs. ministerns synpunkter på att
granskarna på Biografbyrån var avtrubbade etc. förra
våren. Dessutom har jag för mig att ministern i enlig-
het därmed halverat förordnandetiden för dem. Så det
går kanske att även i detta fall ha synpunkter på
granskarnas kompetens i kammarrätten.
Anf. 3 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag håller helt med Lennart Kollmats
om att föräldrarna självfallet har ett huvudansvar men
att vi som har politiska uppdrag och samhället inte
kan abdikera i denna fråga, utan vi måste engagera
oss. Det EU-seminarium som kommer att äga rum
inom kort finns det ledamöter av riksdagen inbjudna
till. På olika sätt och i olika former kommer det nog
att komma spännande rapporter från detta seminari-
um.
Kompetensen hos enskilda granskare - om jag får
använda det sammanfattande begreppet - kan jag
självfallet inte som statsråd säga någonting om. Där-
emot kan man göra bedömningar av hur systemet
fungerar. De censorer som är knutna till Biografbyrån
har jag självfallet inte uttalat mig om som enskilda
personer. Däremot har Biografbyrån själv hört av sig
till Kulturdepartementet i en skrivelse den 3 mars
1999 där man ville ha kortare förordnandetider just
därför att man ansåg att det behövdes naturliga kon-
trollstationer eftersom det var mycket påfrestande för
censorer att bedriva sitt arbete. Man ville alltså ha
kortare förordnandetider. Vi gick dem till mötes och
har skurit ned den period som man kan verka som
censor. Det är inte någon bedömning av de enskilda
censorernas eventuella avtrubbning. Jag tror att det är
bra att ha ett system som innebär en avlösning. Det är
säkert så också med dem som sysslar med detta i
kammarrätten.
Anf. 4 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Nej, jag förstår det här med kompe-
tensen. Debatten kring den frågan blev väldigt aktuell
i samband med Shocking Truth-debatten. Då gjorde
jag den kopplingen.
Det vi talar om är en form av censur, som jag
nämnde tidigare. Det ordet skär över huvud taget
alltid i mig, det skulle egentligen inte finnas i en
liberal värld. Vi har ingen censur för det tryckta or-
det, inte heller för ljudet, däremot för rörliga bilder.
Min huvudlinje är att man borde få bort den också
från film. Då måste vi ha en ny åldersgräns, nämligen
18 år. Det innebär i praktiken att alla filmer som inte
granskas får en 18-årsgräns. Detta är inte någonting
som gör att jag på något sätt förordar grova sex- och
våldsskildringar, men jag anser inte att samhället ska
ta över de vuxnas ansvar i det här avseendet när man
inte heller gör det för det tryckta eller det sagda ordet.
Slutligen: Kulturministern meddelar i sitt svar att
Våldsskildringsrådet ska granska erfarenheterna av
vuxenmedverkan - ett slags ledsagarservice, förhål-
landet att om en vuxen följer med på en film för lägst
11-åringar får en 7-åring se filmen. Jag vet inte upp-
riktigt sagt vilken definition som gäller för vuxen i
det fallet, om det är 18 år eller 15 år - en 15-åring får
ju se vuxenfilmer. Det kan bli lite förvirrande. Det är
bra att man ser på detta och inte minst på det vi bör-
jade med, nämligen att granska hur lyckat det är med
kammarrätten som överdomare i sådana här mål.
Jag skulle vilja avsluta med att fråga kulturminis-
tern: Vilket tidsperspektiv gäller för den granskning-
en?
Anf. 5 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag vill gå tillbaka till den fråga som
Lennart Kollmats ställde i första inlägget och som
han inte fick svar på. Biografbyrån får överklaga
kammarrättens dom och hade kunnat göra det i fråga
om Scary Movie, men det kräver tillstånd från Rege-
ringsrätten. Det innebär alltså att det inte är helt en-
kelt. Jag ska inte gå i förväg och säga hur Regerings-
rätten skulle agera i saken, men det är inte alldeles
enkelt.
När det gäller censur tror jag att få av oss gillar
ordet. Men själva ordningen med att ändå ha en
mycket begränsad form av censur som vi har i Sveri-
ge - visserligen förändrad, uppluckrad, anpassad
genom decennierna - finns det fortfarande en majo-
ritet i denna riksdag som anser att vi bör ha. Om man
ändå har censur är det naturligtvis viktigt att se till att
inte t.ex. kammarrättens domar - där har kammarrät-
ten haft andra meningar än Biografbyrån när det gällt
ingrepp i framför allt några pornografiska filmer där
Biografbyrån ansett att det handlat om sexuellt våld
och tvång och varit förråande - gör att granskningsla-
gens censurparagraf förändras, utan att det är denna
riksdag som fortfarande har beslutanderätten i sin
hand. Det är alltså samma utrymme som man har att
verka inom från Biografbyråns sida. Man kan alltså
använda granskningslagen på det sätt som lagstiftaren
förutsåg. Vi har låtit en särskild jurist se över detta.
Den departementspromemoria som han har författat
är ute på remiss.
Vad gäller Våldsskildringsrådets tidtabell för sitt
arbete fattar de beslutet i dag om att de ska ge sig in i
det här mer omfattande analysarbetet.
Jag vet alltså inte hur länge de tänker hålla på.
Men de har ju en oerhörd kunskap, så de behöver inte
börja från noll. Jag hoppas att det ska gå relativt
snabbt utan att kvaliteten därför inte blir den allra
bästa.
Anf. 6 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Roy Hansson har frågat mig vilka åt-
gärder jag avser vidta för att förenkla möjligheterna
att få låna konstverk och andra fynd från Statens
historiska museer, vilka åtgärder jag avser vidta för
att tillämpningen av fornminneslagens § 13 ska fun-
gera bättre samt hur jag tänker medverka till att regi-
oners kulturskatter i större utsträckning kan användas
i det regionala utvecklingsarbetet.
I Sverige är vi lyckligt lottade på så vis att vi har
ett rikt kulturarv bevarat från forntid och framåt.
Fornfynden speglar landets likväl som respektive
regions historia. Genom bl.a. framsynt lagstiftning
sedan lång tid tillbaka finns dessutom denna kultur-
skatt i offentlig ägo på våra museer runtom i landet.
Det är förstås av största vikt att kulturarvet kan
ses och upplevas av så många som möjligt. Av den
anledningen har vi en lagstiftning som reglerar för-
delningen och förvaltningen av våra historiska före-
mål. Det är också bl.a. därför vi har statliga museer,
som vart och ett har ansvar för olika delar av kultur-
arvet; konst, kulturhistoriska föremål, arkeologiska
föremål osv. De statliga museerna är nationella muse-
er vars verksamhet är till för hela befolkningen, oav-
sett var museet är placerat.
Roy Hansson frågar hur 13 § fornminnesmin-
neslagen ska fungera bättre. Fornminneslagen upp-
hävdes dock år 1988 och ersattes av lagen om kul-
turminnen m.m. Sedan år 1997 har dessutom Riksan-
tikvarieämbetet ansvaret för fornfynd och fyndfördel-
ning - inte ämbetet tillsammans med Statens historis-
ka museer, eftersom de nu är två skilda myndigheter.
De flesta fornfynd som påträffas i Sverige tillfal-
ler staten, enligt 2 kap. 4 § KML. Riksantikvarieäm-
betet får, enligt 2 kap. 17 § KML, överlåta fornfynd
på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på
ett tillfredsställande sätt. Omkring 60 % av de forn-
fynd som framkommer i samband med arkeologiska
undersökningar i landet tillförs som regel olika muse-
er regionalt och lokalt. Resterande ca 40 % av forn-
fynden tillförs Statens historiska museer, som ju är
hela landets museum för bl.a. arkeologi.
Varje år beslutas dessutom om ett betydande antal
utlån från de statliga museerna, och flera museer har
därutöver föremål deponerade på olika platser under
längre tid. Stiftelsen Nordiska museet lånar t.ex. ut
nära 1 300 föremål per år och Historiska museet ett
hundratal föremål till bl.a. regionala och lokala muse-
er. Historiska museet har därtill ett trettiotal deposi-
tioner runtom i landet. Varje deposition och utlån kan
i vissa fall handla om hundratals enskilda föremål.
Nordiska museet har närmare 25 000 föremål depone-
rade, varav en stor del finns på Skansen.
De statliga museernas gemensamma uppgift är att
bevara och att visa kulturarvet, så att det kan komma
så många som möjligt till del. Men alla museer har
själva också ansvaret för sina samlingar. I ansvaret
ingår att göra bedömningar, t.ex. vad gäller säkerhet
och/eller omsorg om föremålens långsiktiga bevaran-
de. Det finns som bekant alltid risker med förflytt-
ningar av föremål och vissa museiföremål kan helt
enkelt vara för sköra för att tåla en förflyttning eller
annan hantering.
Duneskatten, som Roy Hansson nämner, tillhör
definitivt Sveriges nationalklenoder och är permanent
utställd i Historiska museets guldrum där den möter
en stor publik från hela landet. I november förra året
gjordes skatten tillgänglig på Gotlands fornsal. Det
blev succé och är ett gott exempel på hur utlån kan
fungera - även om de som i detta fall krävde stora
och påkostade polisinsatser och därför begränsades i
tiden. Det kan tilläggas att just Gotlands fornsal har
allra flest inlån från Historiska museet av alla landets
regionala museer.
Angående regioners kulturskatter i övrigt och re-
gionalt utvecklingsarbete är det i första hand en fråga
för regionerna själva. Men jag är förstås väldigt posi-
tiv till att kulturaspekter ska ha en självklar plats i
tillväxtavtalen. Kulturdepartementet och andra in-
stanser har också verkat för att kulturen i bred bemär-
kelse ska finnas med. Kulturdepartementet har t.ex.
gett ut en skrift kallad Kultur för regional tillväxt,
som beskriver de möjligheter till regional utveckling
och ökad välfärd som satsningar på just kulturområ-
det kan ge.
Jag vill gärna framhålla att det sammantaget finns
goda möjligheter att uppleva det fantastiska kulturarv
som finns samlat i det här landet. Jag ser alltså ingen
anledning att vidta några ytterligare åtgärder med
anledning av de frågor Roy Hansson ställt. Utlånings-
och depositionsverksamheten följs dock fortlöpande
för att den positiva utvecklingen inte ska mattas.
Anf. 7 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag tycker
att det kunde ha varit ett mer generöst svar. Detta är
en fråga som har stor betydelse för kulturen på Got-
land.
Jag beklagar att jag var felaktigt informerad om
vilka lagar som reglerar det som interpellationen
berör. Men det är bra att det nu blivit utrett vilken lag
och vilken myndighet som berörs när det gäller utlå-
ning av fornfynd.
Skälet till min interpellation var naturligtvis det
orimliga hanterandet av frågan om lån från an-
svarsmuseet till det regionalmuseum där fyndet
gjorts.
Först efter en lång procedur och idogt arbete från
ledningen från Gotlands fornsal och med stort mot-
stånd från statens centralmuseum blev det möjligt att
visa den unika på Gotland funna Duneskatten.
Nu kommer jag till det pinsamma. Slutligen med-
gavs ett lån, om man så vill ett hemlån, under åtta
dagar. Ja, fru talman, det var rätt uppfattat: åtta dagar
i november år 2000.
Hemma på Gotland var det ett stort intresse för
denna korta utställning. På dessa åtta dagar besökte
nära 10 % av Gotlands befolkning fornsalen i Visby.
Ja, nästan var tionde gotlänning ville se denna unika
Gotlandsskatt när den nu var "hemma". Det ordnades
bussresor från södra Gotland till Visby och det var i
stort sett kö till skattkammaren på fornsalen under
hela den här tiden.
Fru talman! Jag tycker att den korta tiden för
hemlån var ogint av ett av statens ansvarsmuseer.
Visst borde det vara så att det gäller att visa upp våra
kulturskatter, ja, vår historia, så mycket som möjligt.
Självfallet borde det då vara självklart för alla att just
den lokala och den regionala historien är viktig.
Duneskatten kan vara ett exempel på historien just
på Gotland och det finns en spännande beskrivning av
just denna skatt. Denna redogörelse beskriver inte
bara skattens innehåll utan även vilka förutsättning
som kan ha gällt för samlandet och handhavandet av
skatten. Ja, redogörelsen innehåller också lite om
förutsättningarna som gällde då skatten återfanns.
Fru talman! På historiska museet i Stockholm
finns ca 750 silverskatter funna på Gotland, därtill ett
stort antal unika historiska fynd från Gotland på andra
museer i Stockholm. Det gäller bildstenar, kyrko-
skulpturer, glasmålningar och verktyg från vikingati-
den.
I de tillväxtavtal som tecknats mellan regeringen
och Gotlands kommun tas särskilt upp frågan om de
gotländska kulturskatterna.
Med möjlighet att i större utsträckning än nu visa
och ställa ut fornfynd på Gotland skulle det kunna bli
ett unikt tillskott i attraktiviteten för region Gotland.
Det är därför bra att kulturministern i svaret med-
delar en positiv inställning till att kulturaspekter ska
ha en självklar plats i tillväxtavtalen.
Fru talman! Jag ställer mig dock frågan hur? Det
kan väl inte vara så att hemlån under åtta dagar i
november kan anses vara tillfyllest. Det vore bra om
kulturministern kunde utveckla tankarna i nästa anfö-
rande.
Fru talman! Jag kanske är mest besviken på av-
slutningen i interpellationssvaret. Tydligen är det så
att för att kunna uppleva "det fantastiska kulturarv
som finns samlat i det här landet" så måste man bo i
eller åka till Stockholm, såvida man inte hade turen
att kunna passa in ett besök på Fornsalen i Visby
under åtta dagar i november.
Det vore bra om kulturministern i nästa anförande
kunde utveckla vad som menas med den sista me-
ningen i interpellationssvaret.
Jag ställer mig lite frågande till att det talas om
polisinsatser i interpellationssvaret. Jag tror inte att
det är helt korrekt. Det hela transporterades under
betryggande former på annat sätt till skattkammaren i
fornsalen.
Av svaret framgår att 60 % av fornfynden är utlå-
nade medan 40 % inte är det. Då har tydligen Gotland
oturen att alla kulturskatter hamnar bland de 40 %
som är svåra att få till hemlån. Det är synd.
Anf. 8 PER LAGER (Mp)
Fru talman! Jag anmälde mig till debatten efter-
som det finns ett annat mycket aktuellt liknande ären-
de som i högsta grad har bäring på Roy Hanssons
interpellation. Jag kan instämma mycket i vad han
sade. Det gäller den s.k. Linköpingsskatten.
När Gustav Vasa på sin tid samlade ihop kyrksil-
ver för att betala statskostnader, räddas den s.k. Lin-
köpingsskatten genom att den helt enkelt grävdes ned.
Sedan hittades den 1676, och den är därmed den enda
bevarade medeltida domkyrkoskatt som vi har i lan-
det. Den forslades omedelbart till Historiska museet i
Stockholm. Den har återvänt två gånger till Linkö-
ping, nämligen när Linköping firade 700-årsjubileum
1987 och under sommaren i fjol vid invigningen av
det nyinrättade Slotts- och domkyrkomuseet. Museet
öppnades då. Museet hade 17 000 besökare förra
sommaren.
Skatten återbördades sedan. I oktober i fjol an-
sökte museet i fråga på nytt om att få låna denna
Linköpingsskatt, helt enkelt därför att intresset var så
stort och att man kan förmoda att alla inte hade till-
fälle att se denna östgötaskatt denna första sommar. I
förra veckan, efter flera påminnelser från Linköping-
smuseet, kom det ett avslag med det korta motivet att
skatten är en omistlig del av Historia museets sam-
lingar och utställningar och att museet därför hade
beslutat att ej bifalla anhållan om lån av skatten för
säsongen 2001.
Östgöta Corren har följande tolkning av detta:
"Vill östgötar vila blicken på en av sina mest unika
historiska lämningar får de nådigt packa sig iväg till
huvudstaden. Vill turister beskåda ett av de mest
magnifika uttrycken för östgötskt kulturarv, åk för all
del inte till Östergötland." Det är ett minsann märk-
ligt och ogint beslut.
Jag tycker och tror att ett centralt-regionalt sam-
arbete på museinivå är till ömsesidig nytta för alla, i
det här fallet båda inblandade museerna. Jag ställer
följande frågor till Marita Ulvskog. Vad tycker hon
om ett sådant samarbete? Är hon beredd att uttala sig
för att detta borde fungera lite mer generöst?
Anf. 9 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Regeringens och de centrala museer-
nas syn på detta är att försöka förena det ibland inte
alldeles lätt förenliga, nämligen en mycket generös
inställning kopplad till att vissa av de historiska fynd
vi har - många av dem kommer från Gotland, Linkö-
ping är ett annat exempel - är nationalklenoder. De
ska finnas i de permanenta samlingarna under långa
perioder och på platser dit många människor kan
komma. Jag tror att museiledningarna anstränger sig
mycket för att leva upp till denna generositet.
Historiska museet säger att de inte vid något till-
fälle nekat Gotlands fornsal att låna föremål ur sam-
lingarna. Jag har fått många vittnesmål om den fan-
tastiska stämningen och betydelsen för gotlänningar-
na av de åtta dagar som Duneskatten var utställd. Det
är oerhört positivt. Allt sådant vill jag uppmuntra, och
jag tror också att centralmuseicheferna vill göra det.
Det gäller att få balansgången att fungera, dvs. att å
ena sidan ha ett nationellt kulturarv som vi vill hålla
ihop, å andra sidan att regionerna med de omedelbara
lokala rötterna till arvet verkligen ska få möjlighet att
i någon mening äga detta arv.
En viktig del av diskussionen handlar om att se till
att vi har nationella museer inte bara i Stockholm
utan också i de regioner där en del av arven stammar
från. Jag tycker att det är fantastiskt fint att två mode-
rater i denna kammare kanske är beredda att stödja
regeringen i denna strävan. Moderaterna i kammaren
i sin helhet brukar annars vara negativt inställda till
detta.
Anf. 10 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Jag ska ta det sista först. Jag förstår
att kulturministern syftade på ett världsarvsmuseum i
Göteborg. Det stämmer att det inte var ett bra beslut
som riksdagen fattade i den frågan. Vi får se om det
över huvud taget blir något eftersom det senaste var
att det var byggnadsbekymmer i Göteborg.
Fru talman! Det var bra att Carl G Nilsson kom in
här och talade om att det finns svårigheter inte bara
på Gotland utan även i Östergötland. Jag talade tidi-
gare med en ledamot som sade att det är bekymmer
även i Skåne över att få låna hem kulturskatter.
Det finns nog ingen invändning mot att fornfynd
hanteras av centralmuseer i Stockholm, att natio-
nalklenoderna är samlade på ett ställe. Där finns det
inte någon invändning. Det är rent av en fördel att
kunna samla ihop hela det nationella arvet. Frågan
gäller möjligheterna att kunna låna hem för att öka
attraktionskraften i regioner och län. Det är där mot-
ståndet finns.
Vi på Gotland har tagit med det här särskilt i till-
växtavtalet, och då borde det vara särskilt generöst att
uppfylla detta. Såvitt jag förstår har regeringen bifallit
det tillväxtavtal som har tecknats. Därför borde det i
större utsträckning vara möjligt att visa upp det som
är unikt för en region.
Man skulle kunna tänka sig en årlig utställning.
Över en 25-årsperiod skulle det gå att visa alla skatter
som är funna på Gotland. Därmed skulle det bli ett
årligt intresse för att besöka Gotland.
Jag skulle vilja passa på att tala om ett annat unikt
fynd, den s.k. Spillingsskatten. 1999 fann man en
skatt på Gotland. Det var 70 kilo silver. Den ändrade
till viss del hela historien i hanteringen av dessa
skatter. Den största skatten hittills vägde 10,4 kilo,
men Spillingsskatten vägde 70 kilo. Skatten hittades
i det som tydligen hade varit en smedja.
Just nu är fyndet under vetenskaplig utvärdering.
Sedan är det spännande var detta fullständigt unika
fynd kommer att finnas. Jag hoppas att det kommer
att visas där det har funnits, dvs. i fornsalen på Got-
land.
Det är detta som har föranlett att jag har bett om
en översyn. Jag är lite besviken på att ministern inte
är beredd att se till att det ska bli en större generositet
än att låna ut en skatt åtta dagar i november. Det finns
bevisligen ett stort intresse.
Vill inte kulturministern fundera lite till om man
på något sätt kan se över en generösare syn på utlå-
ningen? Det finns starka önskemål från Gotland,
Östergötland och Skåne. Vi borde vara tacksamma
för att intresset finns. Det vore betydligt värre om det
i regioner och län inte fanns intresse att låna hem
nationalklenoderna. Då skulle jag vara verkligen
bekymrad, och då borde kulturministern verkligen
vara bekymrad. Nu är det tvärtom, och det borde vara
glädjande för kulturministern.
Anf. 11 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Om jag är rätt underrättad låg Linkö-
pingsskatten nedpackad i lådor i Historiska museets
källare ända tills Linköping fick låna den i fjol. Visst
är den en nationalklenod, men för min egen personli-
ga del måste jag säga att jag inte finner något stötande
i eller något hinder för att även en nationalklenod för
gott skulle kunna placeras i ett regionalt museum. Jag
tycker att det är vanskligt att bygga täta skott mellan
vad som är regional eller nationell kultur.
Nu är det emellertid inte så ens med Domkyrko-
museet att de vill överta skatten. Det enda de har
begärt är att få låna skatten också denna sommar så
att visningen skulle kunna fullföljas. Efter de här
flertalet exempel och efter den här debatten vill jag
uttrycka en förhoppning om att det må hända har sått
ett frö i Kulturdepartementet för att ge signaler däri-
från så att det kan iakttas en större generositet ifrån
Historiska museets sida.
Anf. 12 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Jag beklagar att partipiskan viner så
hårt inom Moderata samlingspartiet att ni, som är i så
engagerade i att vi inte ska ha starka spänningar mel-
lan det nationella och regionala kulturlivet, inte kan
tycka att det är bra att vi försöker bygga upp natio-
nella centralmuseer också utanför Stockholm.
När det gäller diskussionen om kulturarvet tycker
jag, precis som jag sade i en tidigare replik, att det är
mycket glädjande att det finns ett så starkt lokalt och
regionalt engagemang. Det är väldigt spännande med
det engagemang som finns på Gotland, i Östergöt-
land, Västergötland, Skåne och även uppe i Sameland
i norra Sverige för just kulturarvet.
Roy Hansson ville ha den sista meningen i mitt
interpellationssvar uttolkad. Den betyder egentligen
just att regeringen tycker att det är glädjande med
intresset. Vi tycker att det är viktigt att den positiva
utvecklingen när det gäller att låna ut och deponera
föremål håller i sig och utvecklas. Vi kommer att
följa frågan mycket noga. Det finns säkert enskilda
museer som kan bli ännu bättre, och det är egentligen
det som ligger i svaret på interpellationen. Vi kom-
mer att följa frågan. Konflikter av det här slaget är till
för att övervinnas.
Samtidigt måste naturligtvis museimyndighetens
bedömning av säkerhets- och bevarandeaspekter
följas. Jag tror inte att de regionalt engagerade har
någon annan mening. Man vill inte riskera det ge-
mensamma kulturarvet.
Anf. 13 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Det är lite märkligt att kulturministern
återkommer till det här världsarvsmuseet i Göteborg.
Jag tror att vi är överens om att det inte var någon
lyckad drive från regeringen. Det har väl kommit
ganska mycket kritik gentemot detta. Detta har abso-
lut ingenting att göra med de frågor som Carl G Nils-
son och jag har tagit upp. Det förändrar ingenting för
gotlänningarna om en skatt funnen på Gotland förva-
ras i källaren i Stockholm eller i källaren i Göteborg.
Det blir faktiskt ingen skillnad för gotlänningarna.
Det som är intressant för Gotland är att visa funna
skatter på Gotland, och det är det interpellationen
handlar om. Det är även orsaken till Carl G Nilssons
intresse för Östergötland och Skåne.
Ett annat intresse som börjar komma gäller Norr-
land som har ont om skatter. Där borde man i större
utsträckning få möjlighet att visa sina fornfynd. Då
hjälper det inte med ett världsarvsmuseum i Göte-
borg. Det gör ingen skillnad i det här fallet.
Avslutningsvis kom kulturministern in på säker-
heten. Jag kan upplysa om att Gotlands fornsal nu har
en skattkammare som är byggd med stöd av Statens
historiska museum. Den är lika säker som den på
museet i Stockholm, så någon risk för detta finns inte.
Det talas här om att ett stort antal skatter är utlå-
nade, 60 %. Ja, så är det, men det hjälper inte när det
gäller de riktigt unika skatterna som tillhör övriga
40 %. De finns här i Stockholm och, som Carl G
Nilsson säger, i en källare i Statens historiska muse-
um. Jag kan upplysa om att det enbart är ca 3 ½ % av
de funna skatterna på Gotland som kan visas på Got-
land om man inte lyckas få hemlån. Och det är alltså
ett par års arbete för att få låna dem under åtta dagar.
Det kan inte vara tillfyllest.
Jag tycker att man borde vara glad över det intres-
se som finns, uppmuntra detta och se till att det blir
gjort. Det skulle högst påtagligt öka attraktionskraften
för de olika regionerna om man kunde visa de kultur-
skatter som finns.
Anf. 14 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Beslutet om Världskulturmuseet i
Göteborg hänger i allra högsta grad samman med den
museipolitik som vi ska föra i det här landet. Det här
museet öppnas förhoppningsvis i slutet av år 2003.
Det kommer att betyda mycket för hela museisektorn
och för ökad tillgänglighet till vårt gemensamma
kulturarv och andra kulturarv som gör oss medvetna
om våra egna rötter och hur vår historia hänger sam-
man med andra kulturers historia.
Det är regeringens syn att det ska råda stor gene-
rositet när det gäller Gotland, Östergötland och andra
delar av landet som står för mycket av vårt samlade
kulturarv och våra nationalklenoder, men kulturarvet
får inte riskeras. Det är också i enlighet med de rikt-
linjerna som centralmuseerna arbetar. Jag tror inte att
det finns några konflikter där när det gäller de regio-
nala museerna.
Jag kan också kort säga att enligt Riksantikvarie-
ämbetet får länsmuseerna behålla 95 % av de nya
arkeologiska fynd som man ansöker om. Men Got-
lands fornsal uttrycker oftast inte några önskemål om
att förvärva nyfunna fornfynd från den egna regionen.
Då tillförs fornfynden Statens historiska museum,
som naturligtvis tacksamt tar emot dem.
När det gäller de stora spektakulära skatterna som
Duneskatten och andra önskar jag att den generösa
grundhållning som de centrala ansvarsmuseerna i
Stockholm har kommer att utvecklas. De som bor på
Gotland och andra bör få se skatterna även där.
Anf. 15 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Inger Strömbom och Fredrik Rein-
feldt har frågat mig vad jag avser att göra för att till-
växtregioner som Stockholm ska kunna fortsätta växa
och vara en tillgång för hela landet.
Fredrik Reinfeldt frågar vidare om jag förbereder
en utbudsstimulerande proposition för att underbygga
tillväxtmöjligheter i Stockholms län och vilket un-
derlag det finns som pekar på att Stockholm skulle
vara "nettobidragstagare".
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang. Först vill
jag gå in på frågan angående tillväxtmöjligheter för
Stockholm, vilket givetvis är avgörande för hela lan-
dets tillväxt.
Det finns flera styrinstrument för att skapa förut-
sättningar för ökad tillväxt. Först vill jag nämna rege-
ringens storstadspolitik. Sedan 1999 har regeringen i
nära samarbete med våra tre storstadsregioner börjat
genomföra den nya storstadspolitiken. Vi ska i sam-
arbete med dessa kommuner ta vara på de outnyttjade
resurserna i berörda bostadsområden utifrån de behov
som finns i dessa områden. Stockholm är en av sju
kommuner som regeringen har träffat ett lokalt ut-
vecklingsavtal med.
Regeringen har dessutom under de senaste åren
inom ramen för storstadspolitiken riktat resurser inom
arbetsmarknadspolitiken mot just storstadsregionerna.
Berörda kommuner har också möjlighet att sluta avtal
med länsarbetsnämnden och försäkringskassan för en
lokal samverkan.
Regeringen gav förra året NUTEK i uppdrag att
göra en genomgång av samtliga lokala utvecklings-
avtal bl.a. ur ett tillväxtperspektiv. Jag räknar med att
en slutredovisning av detta uppdrag lämnas i mars.
Ett annat instrument för att skapa förutsättningar
för ökad tillväxt är Stockholms regionala tillväxtav-
tal. Detta syftar till att öka tillväxten i regionen ge-
nom att framför allt utveckla Östersjöområdet som en
ny tillväxtmarknad.
Ett tredje instrument är regeringens arbete kring
förenkling av regler med särskild inriktning på små
företag. En sådan utveckling kommer i synnerhet att
gynna ett storstadsområde som Stockholm därför att
det finns en relativt stor företagsamhet bland grupper
med annat etniskt ursprung och dessa grupper är stora
just i Stockholm.
Kombinationen av de tre nämnda instrumenten
bör leda till att tillväxten i Stockholmsregionen
kommer att gynna just den grupp som under det se-
naste decenniet har stått utanför den reguljära arbets-
marknaden. Denna grupp utgör också en av de riktigt
stora möjligheterna för Stockholm att driva en lång-
siktig, framgångsrik tillväxt- och storstadspolitik.
Jag kan vidare meddela att regeringen i december
förra året beslutade om ett direktiv för en kommitté
som har till uppgift att verka för en förbättring av
transportsituationen i Stockholmsregionen. Kommit-
tén ska bl.a. lämna förslag om åtgärder som medför
att fler områden inom regionen får en så god till-
gänglighet som möjligt.
Utöver detta har en arbetsgrupp tillsatts inom Re-
geringskansliet med uppgift att se över vissa frågor,
som är viktiga för Stockholm, som rör plan- och
bygglagen. Dessutom bedrivs ett omfattande utred-
nings- och beredningsarbete som tar sikte på just
bostadsfrågorna och som bl.a. syftar till att säkerställa
tillgången till bostäder. Redan i vårpropositionen
kommer regeringen att lämna förslag till åtgärder som
förbättrar förutsättningarna för ett ökat byggande,
framför allt av hyresbostäder. Någon särskild
"utbudsstimulerande" proposition för tillväxt i Stock-
holm har regeringen däremot inte för närvarande
planerat att lägga fram i riksdagen.
Till sist ett svar på frågan angående vilket under-
lag som pekar på att Stockholm är en nettobidragsta-
gare. De delar som ingår i det kommunala skatteut-
jämningssystemet är inkomst- och kostnadsutjäm-
ning, generellt statsbidrag och införanderegler. Av
Statistiska centralbyråns beräkningar från januari i år
framgår att Stockholm får ett bidrag som är högre än
den avgift som betalas inom systemet. Stockholms
kommun får ett nettobidrag på 2,5 miljarder kronor.
Anf. 16 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! När Mona Sahlin i oktober utsågs till
storstadsminister tändes ett hopp om att det äntligen
skulle börja föras en storstadspolitik från regeringens
sida. Det var därför jag väckte interpellationen. Jag
ville få en programförklaring och en beskrivning av
hur Mona Sahlin ska ta sig an de problem som är
speciella för våra storstäder så att tillväxten kan fort-
sätta och så att storstadsregionerna också i framtiden
kan vara en tillgång för hela landet. Men ingenting
har hänt.
Låt mig få citera ur en kolumn som socialdemo-
kraten och förre finansministern Kjell-Olof Feldt
skrev i DN den 26 oktober:
"Hittills har regeringen, i skepnad av sina finans-,
kommun- och bostadsministrar, ställt sig ganska
kallsinnig till stockholmarnas klagomål. När det gäl-
ler trafikproblemen tiger man, om bostadsbristen
heter det att kommunerna ska ta sitt ansvar och sys-
temet för skatteutjämning är felfritt (men ska visst
ändå göras om, litegrann).
Frågan är då vad det betyder att regeringen fått en
storstadsminister? Ska 'storstadspolitik' också i fort-
sättningen mest handla om invandrares integration
eller ska den därtill få ett innehåll som erkänner
Stockholms betydelse för hela nationens ekonomiska
liv och, inte minst, att även den vanliga storstads-
människans levnadsvillkor engagerar en socialdemo-
kratisk regering?"
Kjell-Olof Feldt avslutar sin kolumn med frågan:
"Så vad är det Mona Sahlin ska syssla med?"
Det undrar jag också, fru talman, efter att ha fått
Mona Sahlins interpellationssvar. Det regeringen
kallar storstadspolitik handlar ju till största delen om
pengar till projekt för att t.ex. skapa program för
arbetslösa och om integrationsprojekt. Det är mycket
viktiga frågor, javisst. Men det borde ju rimligen ingå
i den nationella social-, utbildnings- och arbetsmark-
nadspolitiken.
Jag frågar mig: Har inte storstadsministern insett
att storstädernas invånare och näringsliv också har
många andra behov inom områden där regeringen ju
faktiskt har ett ansvar? Alla storstäder i världen har
problem som måste lösas för att inte tillväxten ska
hämmas. Stockholms behov har ju varit kända väldigt
länge, så jag frågar: Vad gör Mona Sahlin som stor-
stadsminister åt behoven inom infrastrukturen, bostä-
derna, studentbostäderna, högskoleplatserna, resur-
serna till polisen, osv?
Jag kan inte komma ifrån min känsla av att ut-
nämningen av en storstadsminister är ett snabbt hug-
skott för att tillfälligt mildra den kritik som har fram-
förts både från socialdemokrater och från oppositio-
nen att regeringen är passiv och totalt utan förståelse
för att det krävs regeringsåtgärder även för de växan-
de storstadsområdena.
Jag konstaterar att storstadsminister är en titel
utan innehåll, utan befogenhet och utan ansvar. Jag
vill inte tro att utnämningen är en befordran snett åt
vänster. Jag vill inte det. Jag hoppas verkligen att
Mona Sahlin här i dag kan lova att med kraft verka
för att storstädernas särskilda behov och möjligheter
ska lyftas i en bred storstadspolitik för tillväxt på
precis samma sätt som man försöker hantera övriga
landets specifika problem i en särskild regionalpoli-
tik.
Anf. 17 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Jag vill tacka storstadsminister Mona
Sahlin för svaret.
Jag kan säga att det har inte varit utan bekymmer
att få storstadsministern att prata om storstadsfrågor.
Vi var sammanlagt fyra moderater som i december
väckte frågor som är mycket viktiga för storstäderna.
Det gällde bl.a. inkomstskatteutjämningen, bostads-
byggandet och flygplatsfrågan. Alla dessa tre frågor
har lottats om till andra statsråd. Det krävdes använ-
dande av direkta citat för att få storstadsministern att
svara för regeringen i frågor som rör Sveriges stor-
stadsregioner.
Jag gör naturligtvis samma reflexion som Inger
Strömbom. Det känns lite grann som om utnämning-
en av en storstadsminister, Mona Sahlin i det här
fallet, tjänar andra syften än att Mona Sahlin de facto
sitter vid de spakar och de maktinstrument som be-
hövs för att påverka storstädernas utveckling. Det
präglar inom parentes sagt även dagens interpella-
tionssvar. Mycket av det som nämns där är referenser
till saker som andra statsråd i regeringen ansvarar för.
Citatet gällde en mycket kort ordväxling som Mo-
na Sahlin och jag hade vid en frågestund i december.
Det gällde frågan om hur man skulle se på Stockholm
- antingen som tillväxtmotor eller, om jag förstod
Mona Sahlins beskrivning, som något slags nettobi-
dragstagare.
Det där är ju en rätt ovanlig uppfattning, kanske
framför allt av en storstadsminister, så jag tyckte att
det var angeläget att slå fast vad som avsågs.
I de sista meningarna i interpellationssvaret får vi
en beskrivning av det inomkommunala utjämnings-
systemet. Det är väl känt att vi sedan länge har en
blandning när det gäller finansieringen av det offent-
liga åtagandet till kommunerna. Kommunerna själva
står för ungefär fyra femtedelar, och statsmakten har i
olika former av statsbidrag stått för ungefär en femte-
del.
I Stockholms fall och i storstadsregionernas fall
ligger det fortfarande inte på minus. Det handlar
faktiskt fortfarande om att få lite pengar i statsbidrag.
Men det får inte bli ett sätt att skymma det faktum att
det under 90-talet och under genomförandet av den
inomkommunala skatteutjämningen skett en stor
utslussning av resurser från Stockholms kranskom-
muner och även från en lång rad andra tillväxtkom-
muner runtom i landet.
Nu var inte det min poäng. Min poäng var att
nämna att denna regering, när man valde väg för att
sanera statens finanser, valde en skattehöjningssane-
ring som strategi. I storstädernas kapitaliserade, vita,
får man säga, ekonomi, där människor tjänar lite mer
men har högre levnadsomkostnader, fungerar det så
att höjer man skatterna så lägger det tyngre börda i
storstäder än vad det gör i andra delar av Sverige.
Kvittot på det är att stockholmarnas andel av det
samlade skatteuttaget i landet har vuxit under hela
den senare delen av 90-talet.
Till det kommer att det ganska oblygt från rege-
ringen ibland kallas för en fördelningspolitiskt riktig
politik. Det har framförts att det är bra med den om-
läggning som nu sker av fastighetsskatten. Man har
till svenska folket sagt att de nu ska få sänkt fastig-
hetsskatt, vilket i storstadsregioner betyder höjd fas-
tighetsskatt. Det är en form av nyspråk som jag tror
att många väljare tycker är ganska otrevlig när sänkt
blir höjd.
Man har sagt att det får man ta, dvs. hårdare be-
skattning av människor som bor i eller kring våra
större städer.
Det är i det hänseendet jag menar att det pågår en
brandbeskattning. Det är allvarligt om inte statsrådet
ser det ur människornas perspektiv, utan svarar mig
som om det var en relation mellan stat och kommun
som var det viktiga.
Fastighetsskatten brandbeskattar många männi-
skor, och det blir för många en fråga om hur man ska
klara de dagliga utgifterna. Det går inte att köpa sär-
skilt många liter mjölk för höjda taxeringsvärden.
Jag hoppas att vi kan få en diskussion som mer
handlar om människorna i storstadsregionerna än om
förhållandet stat och kommun.
Anf. 18 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om bo-
stadssituationen i Stockholm med statsrådet Mona
Sahlin. Det är en av nyckelfrågorna för att Stockholm
ska kunna ta emot de människor som flyttar hit och ta
hand om de människor som redan finns här och be-
höver en bostad, men också för att kunna ta hand om
de människor som vill flytta och röra på sig och byta
bostad.
Bostadssituationen är ett gigantiskt problem. Det
är omöjligt att få tag på en bostad, och det är omöjligt
att flytta till en annan typ av bostad, om man inte har
väldigt mycket pengar.
Det beror bl.a. på att vi har ett skattesystem som
gör att vi beskattar boendet som en konsumtionsutgift
- vi lägger moms på boendet, på alla boendekostna-
der och på byggandet - och vi lägger skatt på inneha-
vet. Vi betraktar också bostäderna som en kapitalin-
vestering. Den här dubbelbeskattningen av boendet
slår ju hårt. Den försvårar nyproduktionen och lägger
stora bördor på hyresgäster och villaägare.
Hyresregleringen, som den tillämpas, gör också
att vi får problem. Vi får ingen rörlighet på bostads-
marknaden. Vi får svarthandel med lägenheter, och vi
får socialt oacceptabla följder.
Låt mig ge ett exempel. Jag sitter med i styrelsen
för det kommunala bostadsbolaget Familjebostäder
här i Stockholm. Familjebostäder har i snitt högre
hyror i Rinkeby än i innerstaden. Det är alltså dyrare
att bo i Rinkeby än att bo i innerstaden.
Min fråga till statsrådet Mona Sahlin är: Är det
rimligt att vi har den relationen?
Det beror på att det i snitt är lite nyare bostäder i
Rinkeby än i innerstaden. Att människor hellre bor i
innerstaden och att det är högre tryck efter de lägen-
heterna får inte avspegla sig i hyressättningen.
Jag vill gärna deklarera att jag inte alls tror på nå-
gon fri prissättning hur som helst på bostadssidan,
men jag tror att vi både genom nuvarande hyresregle-
ringssystem och genom att ändra på reglerna ska
kunna få till stånd en bättre fungerande hyresmark-
nad.
Malmö, som är en socialdemokratiskt styrd kom-
mun, har i förhandlingar med hyresgästföreningen
infört en större skillnad mellan de mer eftertraktade
bostäderna i innerstaden och dem i förorterna.
Man kommer att exakt värdera varje enskild bo-
stad, och man kommer att låta de nya hyrorna slå
igenom när det skrivs nya kontrakt. Befintliga hyres-
gäster får alltså behålla de gamla reglerna och därmed
inte drabbas av hyreshöjningar, som kan bli en följd
av detta. Däremot kommer det att slå igenom på nya
kontrakt.
I stället blir det mindre hyreshöjningar och kanske
t.o.m. sänkningar, på andra områden. Då får man
effekten att det i områden som exempelvis Rinkeby
kanske skulle bli hyressänkningar, medan det kanske
blir förutsägbara hyreshöjningar i de mest attraktiva
områdena i innerstaden.
Det skulle minska svarthandeln med lägenheter.
Det skulle innebära att en person som har kommit till
Rinkeby och känner att han vill flytta till ett annat
område skulle ha en chans att göra det. Det skulle bli
mer rörlighet.
Det skulle också innebära bättre möjligheter för
bostadsföretag att bygga nytt även när det gäller hy-
resrätter. I dag är det mycket få privata hyresvärdar
som vill bygga hyresrätter därför att det inte finns
möjlighet att få ekonomi i det med det skattesystem
vi har och med det hyressystem vi har och med den
offentliga debatt som förs, inte minst av ledande
socialdemokrater.
Min fråga till statsrådet Mona Sahlin är: Är det
rimligt att det är dyrare att bo i Rinkeby än i Stock-
holms innerstad? Kan statsrådet ge oss en indikation?
Är det ett rimligt system som exempelvis Malmö går
före med och som kanske vore intressant att pröva i
Stockholm? Statsrådet kanske är beredd att medverka
till lagändringar som gör att det blir utrymme för en
bättre fungerande bostadsmarknad.
Anf. 19 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Många av interpellanterna är upprör-
da över att vi har en fördelning i regeringen som vi
alltid har haft i alla regeringar, nämligen att man
svarar för de sakområden som man är ansvarig för.
Vill man således diskutera finansfrågor gör man det
med finansministern. Vill man diskutera den exakta
utformningen av bostadspolitiken gör man det med
bostadsministern.
Jag vill betona att jag inte är, som det beskrivs
här, den förste s.k. storstadsministern i regeringen.
Jag fullföljer det uppdrag som Ulrica Messing hade
före mig, dvs. att i en mening vara ansvarig direkt,
nämligen för storstadsavtalen, och dessutom för kam-
pen mot segregationen.
Det kallas i den allmänna debatten för storstads-
minister. Jag vill också spela en större roll som en av
dem som försöker samordna viktiga delar av rege-
ringens politik som berör storstaden. Det har inter-
pellanterna också mycket riktigt frågat om. Dit hör
transportområdet och bostadssituationen och också
mer allmänt vad stat och storstad gemensamt kan
göra för att förstärka tillväxten i en så viktig region
som Stockholm.
Jag bor själv i storstaden och vill vara med och
beskriva storstaden, inte bara som ett problemområde
utan som ett fantastiskt ställe att bo i med den mång-
fald och de olikheter som präglar vårt Stockholm.
Jag har i interpellationssvaret försökt lämna en
förvisso kortfattad men ändå saklig redogörelse för
ett antal direkta arbeten som pågår i Regeringskansli-
et på alla de områden som de tre frågeställarna har
berört. Jag har berört hur regeringens direkta ansvar
för bostadspolitiken bör utformas. I den frågan åter-
kommer regeringen i vårpropositionen. Det handlar
också om ett ansvar, eftersom den politiska ledningen
i Stockholms kommun så markant drar sig undan det
ansvaret, något som alla tre frågeställarna sorgfälligt
undviker, som om den politiska ledningen i storstads-
kommunen inte har ett smack med utvecklingen av
storstaden att göra.
Jag har också försökt redogöra för hur regeringen
och olika aktörer i Storstockholm gemensamt måste
skärpa ansvaret när det gäller transportproblemen. De
är stora. Om man inte löser dem på ett bättre sätt än
tidigare riskerar man att hämma tillväxtmöjligheterna
för storstaden. Det är helt riktigt beskrivet i interpel-
lationerna. Det är ett viktigt arbete som nu sker mel-
lan regeringen och olika aktörer i Stockholm.
Jag får många konkreta frågor som rör andra mi-
nistrars direkta ansvarsområden, t.ex. bostadspoliti-
ken. Det ställs frågor om ifall det är rimligt med lägre
hyror i innerstaden än i Rinkeby. Hur hjälps den situ-
ationen upp av att man gör sig av med så många av de
få hyresrätter som finns i innerstaden? Var är ansvaret
och helhetssynen hos er som frågar?
Allmänt vill jag dock säga, för att hålla med om
en del av beskrivningarna i de två interpellationer
som har lämnats: Stockholm är Sveriges enda egent-
liga storstad.
Tillväxten i ett land går inte att fördela i den me-
ningen att man genom att minska tillväxten i Stock-
holm skulle kunna flytta den någon annanstans. Hela
landet är beroende av att Stockholm är den tillväxt-
motor som den är i dag, och att inte t.ex. transport-
problem, bostadsproblem och arbetskraftsbrist riske-
rar den situationen.
Som det står i någon interpellation: Stockholm
konkurrerar inte med Karlstad, utan med London och
Paris. Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur man
beskriver Stockholmsregionen.
Jag kommer ändå som direkt ansvarig att fortsätta
kampen mot segregationen som en viktig del också i
storstadspolitiken.
Anf. 19 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Många av interpellanterna är upprör-
da över att vi har en fördelning i regeringen som vi
alltid har haft i alla regeringar, nämligen att man
svarar för de sakområden som man är ansvarig för.
Vill man således diskutera finansfrågor gör man det
med finansministern. Vill man diskutera den exakta
utformningen av bostadspolitiken gör man det med
bostadsministern.
Jag vill betona att jag inte är, som det beskrivs
här, den förste s.k. storstadsministern i regeringen.
Jag fullföljer det uppdrag som Ulrica Messing hade
före mig, dvs. att i en mening vara ansvarig direkt,
nämligen för storstadsavtalen, och dessutom för kam-
pen mot segregationen.
Det kallas i den allmänna debatten för storstads-
minister. Jag vill också spela en större roll som en av
dem som försöker samordna viktiga delar av rege-
ringens politik som berör storstaden. Det har inter-
pellanterna också mycket riktigt frågat om. Dit hör
transportområdet och bostadssituationen och också
mer allmänt vad stat och storstad gemensamt kan
göra för att förstärka tillväxten i en så viktig region
som Stockholm.
Jag bor själv i storstaden och vill vara med och
beskriva storstaden, inte bara som ett problemområde
utan som ett fantastiskt ställe att bo i med den mång-
fald och de olikheter som präglar vårt Stockholm.
Jag har i interpellationssvaret försökt lämna en
förvisso kortfattad men ändå saklig redogörelse för
ett antal direkta arbeten som pågår i Regeringskansli-
et på alla de områden som de tre frågeställarna har
berört. Jag har berört hur regeringens direkta ansvar
för bostadspolitiken bör utformas. I den frågan åter-
kommer regeringen i vårpropositionen. Det handlar
också om ett ansvar, eftersom den politiska ledningen
i Stockholms kommun så markant drar sig undan det
ansvaret, något som alla tre frågeställarna sorgfälligt
undviker, som om den politiska ledningen i storstads-
kommunen inte har ett smack med utvecklingen av
storstaden att göra.
Jag har också försökt redogöra för hur regeringen
och olika aktörer i Storstockholm gemensamt måste
skärpa ansvaret när det gäller transportproblemen. De
är stora. Om man inte löser dem på ett bättre sätt än
tidigare riskerar man att hämma tillväxtmöjligheterna
för storstaden. Det är helt riktigt beskrivet i interpel-
lationerna. Det är ett viktigt arbete som nu sker mel-
lan regeringen och olika aktörer i Stockholm.
Jag får många konkreta frågor som rör andra mi-
nistrars direkta ansvarsområden, t.ex. bostadspoliti-
ken. Det ställs frågor om ifall det är rimligt med lägre
hyror i innerstaden än i Rinkeby. Hur hjälps den situ-
ationen upp av att man gör sig av med så många av de
få hyresrätter som finns i innerstaden? Var är ansvaret
och helhetssynen hos er som frågar?
Allmänt vill jag dock säga, för att hålla med om
en del av beskrivningarna i de två interpellationer
som har lämnats: Stockholm är Sveriges enda egent-
liga storstad.
Tillväxten i ett land går inte att fördela i den me-
ningen att man genom att minska tillväxten i Stock-
holm skulle kunna flytta den någon annanstans. Hela
landet är beroende av att Stockholm är den tillväxt-
motor som den är i dag, och att inte t.ex. transport-
problem, bostadsproblem och arbetskraftsbrist riske-
rar den situationen.
Som det står i någon interpellation: Stockholm
konkurrerar inte med Karlstad, utan med London och
Paris. Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur man
beskriver Stockholmsregionen.
Jag kommer ändå som direkt ansvarig att fortsätta
kampen mot segregationen som en viktig del också i
storstadspolitiken.
Anf. 20 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Jag vet att Mona Sahlin är stockhol-
mare och har stor förståelse för våra problem, möjlig-
heter och behov. Vad jag var ute efter är innebörden i
att bli utnämnd till storstadsminister. Vi är många
som räknar in mycket mer uppgifter i det än vad Mo-
na Sahlin visar i interpellationssvaret.
Jag förstår att det var sant det som jag läste i en
stor intervju i Dagens Nyheter i slutet av oktober, där
Mona Sahlin säger: Det var integrationsminister jag
ville bli.
Det syns i den förda politiken.
Jag menar dock att man då inte ska använda be-
nämningen storstadsminister och påstå sig föra en
storstadspolitik. Integration är viktig - tro inte att jag
menar någonting annat - men det är bara en storstads-
fråga och en bråkdel av storstädernas problem.
Jag går tillbaka till interpellationssvaret, som
handlar om infrastrukturen. Våra problem har varit
kända länge, och jag tycker att inrättandet av den
särskilda beredning som ska tillsättas för att verka för
en förbättrad transportsituation i Stockholmsregionen
är ett bra initiativ. Näringsministern presenterade
denna avsikt i början av november eller däromkring
och lovade då att inrättandet skulle ske skyndsamt,
men jag har letat och letat och inte kunnat hitta direk-
tiven. Det står i svaret att de antogs i december. Jag
har tagit fram en lista över kommittédirektiv som har
beslutats fr.o.m. den 1 december och fram till i dag,
och jag har inte lyckats hitta dem där.
Hur är det? Har möjligen ministern fel i sitt svar?
Finns direktiven, eller ligger de möjligen i en låda på
departementet utan att ha offentliggjorts? Och hur går
det? Är kommittén tillsatt? Om inte, när kommer den
och hur kommer den att vara sammansatt?
Vi som bor i storstäderna och vi som ser det här ur
ett Stockholmsperspektiv har alltså många obesvara-
de frågor. Vi vill att det ska börja hända saker. Det är
naturligtvis svårt för Mona Sahlin, eftersom ansvaret
inte ligger på hennes axlar - tyvärr, kanske jag ska
säga i det här fallet - och frågorna ska hanteras i
andra departement. Men kan Mona Sahlin åtminstone
lova att internt i Regeringskansliet vara storstädernas
representant och pressa på hos berörda departement,
så att inte departementen fattar beslut utan att Stock-
holmsperspektivet ordentligt finns med?
Vi är många som då och då får en stark påminnel-
se om att Stockholm ofta - som Kjell-Olof Feldt
beskriver det - är styvmoderligt behandlat i Rege-
ringskansliet. Jag hoppas att det har framgått att jag
väntar mig väldigt mycket av Mona Sahlin, men jag
känner också lite av besvikelse över att hon har en
titel och en uppgift som egentligen är utan innehåll,
befogenhet och ansvar när det gäller de flesta viktiga
frågor, integrationen undantagen.
Anf. 21 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Det är svårt när man kommer från
skilda partier, men jag skulle önska att Mona Sahlin
skulle försöka ikläda sig rollen som moderat företrä-
dare för den här regionen och ställa sig frågan: Hur
ser vi på socialdemokraterna?
Det finns ingen annan del i landet där socialde-
mokraterna är så svaga som i Stockholmsregion. De
är i opposition i 18 kommuner och i landstinget. Jag
har också en allmän känsla att partiet centralt knappt
ens litar på sina egna företrädare på lokal nivå. Det
har pratats en hel del om det. Det ska kanske mest
avfärdas som spekulationer, men det nämns ofta.
Regeringens politik under mandatperioden har
präglats av en närmast förvånande nitiskhet när det
gällt att försöka med lagstiftningsmakten sätta stopp
för det som Moderaterna och andra borgerliga partier
utför i Stockholms läns landsting eller t.ex. i krans-
kommunerna. Naturligtvis sker det från utgångs-
punkten att socialdemokraterna inte tycker likadant,
men sådana är ju demokratins spelregler. Det har här
faktiskt handlat om att ge sig på en lokal nivå, och
man har snart sagt inte dragit sig för någonting. Det
har gällt bostäder, hälso- och sjukvård och friskolor.
Det verkar vara fel på det mesta när regionens valda
ombud faktiskt ska göra någonting.
Detta kantas med omdömen som tyvärr ibland är
närmast allmänt nedlåtande mot storstaden som så-
dan. Därför var det viktigt att Mona Sahlin i den
senare delen av sitt anförande faktiskt framförde lite
andra funderingar - att tillväxten är viktig och att
man inte kan tro att det blir bättre i andra delar av
landet av att man tar saker från Stockholm. Men om
man nu har den insikten måste politiken också totalt
sett präglas av den.
Det är då allvarligt att Mona Sahlin, även om hon
nu öppet erkänner att hon inte har så mycket konkret
att göra i storstäderna, som statsråd är så avlövad på
inflytande över det som faktiskt påverkar storstäder-
nas och kanske framför allt Stockholmsregionens
utveckling.
Jag har tidigare stött på att politiker använder be-
teckningar på saker som inte riktigt stämmer med det
inflytande som de har. Jag tror att det är stor risk för
att man gör det i tidningsartiklar o.d. När det skärskå-
das blir då beskedet: Ja, det är egentligen inte jag som
har makten över detta osv.
I valrörelsen 1998 var jag mycket i Täby. Jag
kommer därifrån. Det är en kommun 13 kilometer
norr om Stockholm med 60 000 invånare. Jag följde
den socialdemokratiska valrörelsen där, och det var
ärligt sagt snart gjort. Jag följde den ganska noga, och
det kom en gång en central företrädare. Det var Thage
G. Peterson, som under en lunchrast kom i statsråds-
bil till ett torgmöte. Han sade någonting om utjäm-
ningsskatten som jag tror tyvärr inte var riktigt, och
sedan åkte han i väg. Mer var det inte. Det var de
centrala socialdemokraternas deltagande i valrörelsen
i Täby.
Jag antar att det där beror på att det inte är någon
idé att göra mer. Man har förlorat så mycket stöd,
man vinner ingenting på att åka ut till Täby osv. Pro-
blemet är att det finns rätt många väljare där ute och
att också de har rätt att få besked. De stöter då på sina
lokala socialdemokratiska företrädare och frågar om
utjämningsskatten och fastighetsskatten.
De lokala socialdemokraterna säger då: Ja, vi
håller med er. Också vi är emot utjämningsskatten,
och vi tycker att fastighetsskatten slår på ett olyckligt
sätt. Jag skulle här t.o.m. kunna läsa upp sådana utta-
landen som socialdemokraterna har gjort i kommun-
styrelsen.
Detta, mina vänner, är demokratins kapitulation.
Lokala socialdemokrater står inte för det som centrala
socialdemokrater, de som har makten, har genomfört.
De låtsas inför väljarna att det går lika bra att rösta på
socialdemokraterna, eftersom de då får samma politik
som den som moderaterna för i kommunen.
Detta stämmer inte. När vi frågar det statsråd som
ska ha ansvaret visar det sig att inte heller hon riktigt
har makten, trots att hon säger bra saker. Så här kan
man inte hålla på. Till slut måste det på den andra
sidan finnas någon som har makt och inflytande att
stå för det som man säger. Det är först då som demo-
kratin fungerar.
Anf. 22 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin påstår att den
politiska majoriteten i Stockholms stad undandrar sig
ansvaret för situationen i Stockholm. Det är sådant
struntprat som jag tycker att vi ska bespara oss. Jag
tror att det finns många bra exempel på samarbete
som kan utvecklas mellan staden och regeringen,
även om de står för skilda politiska majoriteter. De
lokala utvecklingsavtalen har, såvitt jag har förstått,
gett en god kommunikation mellan staden och rege-
ringen.
Visst kan Stockholms stad bli bättre på olika sa-
ker. Det finns där interna konflikter som måste hante-
ras i olika sammanhang, men det ligger många frågor
på regeringens bord, och det är bl.a. dem som vi pe-
kar på.
Statsrådet säger att hon har ansvaret för kampen
mot segregationen och för samordningen av politiken.
När det gäller samordningspolitiken är det viktigt att
statsrådet agerar som ett slags storstadens talesman i
Regeringskansliet och även bildar opinion i olika
frågor. Det är samma sak med en ungdomsminister.
Ungdomsministern har vissa ungdomsspecifika frågor
men också ett ansvar för övriga frågor i ett ungdom-
sperspektiv, vad gäller arbetsmarknadsfrågor o.d. Jag
hoppas att Mona Sahlin vill agera som den som talar
för storstadens specifika perspektiv.
När det gäller att göra sig av med lägenheter i in-
nerstaden ska man komma ihåg att två tredjedelar av
de ombildningar som de senaste åren har skett från
hyresrätter till bostadsrätter har gjorts hos privata
hyresvärdar. Det är där som den stora omläggningen
har skett. Vad beror det på? Jo, det är inte lönsamt att
förvalta hyresfastigheter. Det är bättre ekonomi att
sälja dem till bostadsrättsföreningar.
Varför gör de privata hyresvärdarna detta? Jo,
därför att vårt system inte fungerar. Hotet mot hyres-
rätten ligger i det system som regeringen har ansvaret
för. Detta tycker jag att statsrådet borde inse.
Vad gäller kampen mot segregationen är det ett
faktum att vi har ett hyressystem som gör det dyrare
att bo i Rinkeby än i innerstaden. Det måste bekymra
en minister som har ansvaret för integrationsfrågorna
och även för storstadsfrågorna.
Anf. 23 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Låt mig först tjata lite om den for-
mella beskrivningen. Det är inte jag utan interpellan-
terna som kallar mig storstadsminister. Jag är minister
med särskilt ansvar för storstadsavtalen och kommer
själv att försöka att i större utsträckning fungera ock-
så som en samordnare och så att säga som en röst för
storstaden.
För den som vill diskutera bostadspolitik har vi
dock en minister med ansvar för det. Om Inger
Strömbom verkligen på allvar menar att jag ska ha
det direkta ansvaret i regeringen för allt som rör stor-
staden, räcker det ju med en enda minister. Det finns
väl ingenting som inte någonstans på Finansdeparte-
mentet, på Utbildningsdepartementet osv. har direkt
inverkan på Storstockholm. Därför är det viktigt att
hela regeringen förstår och känner ett ansvar, givetvis
också för hela landet. Dit hör också situationen i
storstaden Stockholm.
Inger Strömbom frågade efter direktiven till be-
redningen om transportsituationen. Jag har dem här i
min hand och överlämnar dem gärna. De belyser på
ett väldigt tydligt sätt de viktiga uppgifterna att skapa
en tillräcklig vägkapacitet mellan norra och södra
Stockholmsregionen, en tillfredsställande flyg-
platskapacitet, förbättringar av transportsystemet osv.
Vi är härvidlag nog överens om väldigt mycket. Här
har vi problem, och ansvaret ligger gemensamt hos
statliga, lokala och regionala instanser. De problemen
måste vi lösa gemensamt.
Det uttrycktes en förhoppning om att jag skulle
ligga på, kämpa på och uttala mig. Visst, men det
räcker inte med det. Vi måste också gemensamt visa
resultat. Men visst vill jag vara med i den debatten.
Jag hoppas också att frågeställaren ligger på de direkt
ansvariga i storstadskommunen Stockholm. Jag hop-
pas åtminstone att Inger Strömbom tycker att ansvaret
är delat mellan regeringen och den direkt politiskt
ansvariga ledningen i Stockholms stadshus.
Jag ska rikta mig till Fredrik Reinfeldt. Även om
vi kan dela mycket av beskrivningarna och tycka
mycket lika är inte storstadspolitik någonting neutralt.
Det är också politik. Det handlar också som syn på
utförsäljningar, privatiseringar, skattepolitik eller
bostadspolitik. Låt oss inte låtsas att bara därför att
man bor i en storstad ska man direkt tycka likadant
om utvecklingsmöjligheterna.
Däremot ska man försvara och beskriva spänning-
en, både den positiva och negativa, med storstaden
och visa på vilket ansvar som politiken på olika sätt
måste ta lokalt, regionalt och också på riksplanet. Där
tror jag att vi kan ha en större samsyn än vad som
kommit till uttryck här.
Anf. 24 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag tackar för att jag får tillgång till
kommittédirektivet. Det fanns t.ex. inte att hitta på
nätet och på listor, och det fanns inte förtecknat nå-
gonstans. Jag ska läsa det noggrant. Jag gläds åt att
det har tagits fram.
Jag fick inte svar på min fråga. Hur kommer
kommittén att sammansättas? Blir det en utredare?
Blir det en parlamentarisk utredning? När ska den
vara klar? Det står förstås i direktivet. Men det är
kanske sådant som borde föras ut till en vidare krets.
Jag vill kommentera det Mona Sahlin sade om
begreppet storstadsminister. Hon slog det lite grann
ifrån sig och sade att det inte var hon som hade kallat
sig så. Om jag inte minns fel - jag är ganska säker på
det - stod det just så i det pressmeddelande som gick
ut från Näringsdepartementet. Det är det begrepp som
har blivit etablerat. Jag tycker inte att det är fel att
kalla Mona Sahlin för storstadsminister här i kamma-
ren. Det görs annars överallt i landet.
Jag gläds åt att Mona Sahlin vill vara en röst för
storstaden. Det är precis det som vi känner har be-
hövts. Vi som bor i Stockholmsregionen - inte bara i
Stockholms kommun, utan i hela Stockholmsregionen
- drabbas av de problem som vi har haft uppe för
diskussion här. Det gäller också dem som bor i Göte-
borg och Malmö. Bostadssituationen är svår. Integra-
tionsproblemen är svåra. Det finns också andra pro-
blem som uppstår i storstäder som måste hanteras på
ett speciellt sätt.
Anf. 25 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Mona Sahlin får väl, om jag får vara
helt ärlig, kalla sig för vad hon vill. Men jag har åt-
minstone noterat att Mona Sahlin ägnar en del tid åt
att tala om hur det är att leva i de större städerna. Det
var lite mitt resonemang. Det man faktiskt kan göra
måste hänga ihop lite grann med vad man beskriver
som sin roll.
Jag ska gärna hålla med om att synen på storstä-
derna självklart är politik. Jag tycker att det finns tre
värden i något slags bredare storstadspolitisk bemär-
kelse som man politiskt har anledning att försvara.
Det första är idén om att storstäder ska växa. De ska
stå öppna för människor som vill komma till de större
städerna. För att möjliggöra det måste man bygga.
Man måste också lägga en bra grund för ett gott liv i
de större städerna.
Jag tror att vi kommer att se en fortsatt utveckling
där stora städer fortsätter att växa. Då kan vi inte -
vilket bl.a. höga skatter och inte minst det som nu
görs med fastighetsskatten leder till - göra att inträ-
desbiljetten blir så dyr att allt färre kan flytta dit. Det
är många som kommer från andra orter i Sverige som
reflekterar över detta. De säger: Gud vad det är dyrt
att köpa bostad, att bo och leva i de större städerna!
Gör inte inträdesbiljetten för dyr. Då minskar möjlig-
heten för en växande storstad.
Sedan måste vi för det andra vara flexibla i de of-
fentliga lösningarna. Här finns så väldigt många
mänskliga behov som skiljer sig åt från varandra. Det
är en del av storstadens charm. Om då inte politiken
respekterar detta och skapar flexibilitet i offentliga
lösningar blir politiken mer en pekpinne än en hjäl-
pande hand. Det är också viktigt att åstadkomma det
politiskt.
För det tredje måste det finnas en tillväxt- och ut-
vecklingsmiljö. Det tycker jag att Mona Sahlin har
varit inne på. Vi har definitivt ett ansvar för att det
finns högre utbildningsplatser och en god skolmiljö.
Det ska naturligtvis gälla hela landet, men det är
också viktigt för storstäderna. Inte minst ska skatte-
politiken göra att företag och idéer kan växa fram.
Detta är tre absolut nödvändiga grunder för en
politik för en bra och växande storstadsregion.
Anf. 26 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag ser fram emot många fler debatter
i ämnet både här i kammaren och på andra ställen.
Jag tror att hela det politiska Sverige skulle tjäna på
och bli rikare av en mer spänstig och kanske också
kunnigare debatt om tillväxtens förutsättningar både i
glesbygden och i storstad och hur befolkningen ut-
vecklas både på gott och på ont i både glesbygden
och storstaden.
Jag vill avslutningsvis säga något som jag inte kan
låta bli att säga. Gör inte inträdesbiljetten för dyr, för
det är så svårt att köpa bostad i Stockholm, sade Fred-
rik Reinfeldt. Just det. Sälj just därför inte ut de all-
männyttiga hyreslägenheter som finns i innerstaden.
Då blir inträdesbiljetten sannerligen inte billigare i
varje fall. Det är inte den enda lösningen, men det är
en viktig fråga, eftersom vi är överens om att det
också är politik.
Anf. 27 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Margareta Cederfelt har frågat justi-
tieministern vilka åtgärder han avser att vidta för att
Sverige ska tillämpa Europarådets rekommendationer
och stärka skyddet för den negativa föreningsrätten.
Margareta Cederfelt har vidare frågat justitieminis-
tern huruvida han avser att arbeta för ett lagförslag
som innebär förbud mot organisationsklausuler i
avtal.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som svarar på interpellationen.
Det är riktigt att Europakonventionen för de
mänskliga rättigheterna innehåller ett skydd för rätten
att vara organiserad i en fackförening - den positiva
föreningsrätten. Av Europadomstolens rättspraxis
framgår också att Europakonventionen även innehål-
ler ett skydd för rätten att inte tillhöra en fackförening
- den s.k. negativa föreningsrätten. Denna konvention
gäller som lag i Sverige.
Jag delar Margareta Cederfelts inställning att det
inte bör förekomma ett tvång att vara medlem i en
fackförening. Regeringen har genom en dialog med
berörda fackföreningar under en lång tid verkat för att
klausuler i avtal, som innebär att en arbetssökande
utestängs från anställning på grund av att han eller
hon inte är medlem i en facklig organisation, inte ska
förekomma. Sådana organisationsklausuler har också
minskat i betydelse och är i dag inte vanliga på vår
arbetsmarknad. I ordinarie kollektivavtal förekommer
de över huvud taget inte. Däremot kan de fortfarande
förekomma i s.k. hängavtal inom vissa sektorer. Där-
för kommer jag även i fortsättningen att aktivt verka
för att sådana klausuler inte ska förekomma. Jag
kommer också snart under våren att träffa berörda
fackföreningar och Svenska Arbetsgivareföreningen
för att diskutera just denna fråga.
Mot bakgrund av det jag nu sagt, är min bedöm-
ning att ett utvidgat lagstadgat skydd för den negativa
föreningsrätten inte är nödvändigt för att komma till
rätta med bruket av organisationsklausuler. Europa-
konventionen - som skyddar den negativa förenings-
rätten - är antagen som lag i Sverige. Det behövs
därför inte någon ytterligare lagstiftning.
Anf. 28 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Jag tackar statsrådet Sahlin för svaret
på min interpellation. Jag kan med tillfredsställelse
notera att regeringen är av uppfattningen att Europa-
konventionen skyddar den negativa föreningsfriheten
och att regeringen också har uppfattningen att med-
lemskap i fackförbund ej ska vara tvingande vid t.ex.
anställningar.
Eftersom organisationsklausuler fortfarande före-
kommer i vissa hängavtal - det lär t.ex. inom bygg-
nadsindustrin finnas ungefär 18 000 företag som
omfattas av hängavtal - är frågan av stor betydelse.
Därmed vore det också lämpligt om regeringen
gav sin uppfattning till känna, nämligen att organisa-
tionsklausuler ej är tillåtna enligt Europakonventio-
nen. Det bör inte bara ske genom samtal med arbets-
marknadens parter, utan regeringen bör också ge sin
uppfattning till känna i lagstiftningen.
Den svenska implementeringen av Europakon-
ventionen är dock mycket bristfällig, eftersom den
inkorporeringslag genom vilken konventionen har
införts inte innehåller några sanktioner i händelse av
överträdelse. En person som får sina rättigheter
kränkta, t.ex. vad avser den negativa föreningsrätten,
har i dag ingen möjlighet att få skadestånd av den
ansvarige. Konventionens genomslagskraft är därmed
inte effektiv.
På senare år har diskrimineringen och skyddet av
de mänskliga rättigheterna uppmärksammats alltmer.
Varför är den svenska regeringen inte beredd att i mer
än samtal med arbetsmarknadens parter skydda en
grundläggande mänsklig rättighet som rätten att fritt
välja att stå utanför arbetstagar- och arbetsgivarorga-
nisationer? Är regeringen beredd att ge Europakon-
ventionen genomslagskraft så att sanktioner införs i
lagstiftningen?
Detta är en fråga som det vore klädsamt om rege-
ringen agerade i nu när Sverige har ordförandeskapet
i EU, och faktiskt visade att den är beredd att efter-
följa Europakonventionen.
Anf. 29 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag vill än en gång understryka att jag
är övertygad om att jag och Margareta Cederfelt är
överens i sakfrågan, vilket jag också tycker att jag på
ett tydligt sätt gav uttryck för i svaret på interpellatio-
nen. Om principen är vi överens - organisationsklau-
suler av det här slaget är inte önskvärda, för att ut-
trycka det milt.
Min principiella inställning är att jag är övertygad
om att den effektivaste vägen att komma åt problemet
- vilket jag också tycker att den praktiska förändring-
en de senaste åren har visat - är den dialog som rege-
ringen har fört med de fackliga organisationer som
fortfarande berörs av problemet. För första gången
under min nuvarande ministertid kommer jag återigen
att ha en träff med berörda parter nu snart under vå-
ren.
Vi är alltså överens om principen, men jag tror
fortfarande att den effektivaste vägen är det förhåll-
ningssätt som regeringen har haft hittills. Det vill jag
hålla fast vid.
Anf. 30 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Jag uppfattar det också som att stats-
rådet Sahlin och jag är överens i frågan angående den
negativa föreningsrätten. När det sedan gäller själva
tillvägagångssättet så tycker jag att det är alldeles
utmärkt att regeringen för samtal med arbetsmarkna-
dens parter. Men det räcker inte. Det behövs också
åtgärder som faktiskt gagnar den enskilde individen,
som kan komma i kläm i de här frågorna.
Det bristfälliga skydd som finns i Sverige har
upprepade gånger uppmärksammats av Europarådet.
Sverige har antagit Europarådets sociala stadga. I
artikel nr 5 i stadgan framgår det tydligt att det be-
hövs ett skydd för den negativa föreningsrätten. Eu-
roparådets expertkommitté har upprepade gånger
riktat kritik mot den svenska staten för att Sverige
inte uppfyller stadgans krav på skydd av den negativa
föreningsrätten vad gäller organisationsklausuler.
Statsrådet Sahlin bör observera att denna kritik vid-
hållits även efter det att Sverige 1995 inkorporerade
Europakonventionen.
Vid sitt möte i september förra året uppmanade
Europarådets regeringskommitté den svenska rege-
ringen att vidta konkreta lagstiftningsåtgärder för att
skydda den negativa föreningsrätten enligt stadgan,
dvs. utöver vad som följer av Europakonventionen.
Regeringskommittén ansåg inte att det var acceptabelt
att den svenska regeringen hänvisade till att använd-
ningen av organisationsklausuler har minskat och att
frågan bör lösas genom en dialog med arbetsmarkna-
dens parter. Europarådets regeringskommitté har
redan anvisat de argument som statsrådet Sahlin för
fram i sitt svar. Regeringen måste nu leva upp till det
åtagande som Sverige har gjort vad gäller Europarå-
dets sociala stadga.
Det finns en möjlighet för statsrådet Sahlin att
förbättra Sveriges rykte redan i dag genom att ge den
sittande arbetsrättsutredningen ett konkret tilläggsdi-
rektiv att komma med ett förslag om hur ett lagstad-
gat skydd för den negativa föreningsrätten i Sverige
som uppfyller kraven från Europarådet skulle kunna
se ut.
Anf. 31 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Låt mig först upprepa min principiella
inställning: Det är inte detta vi diskuterar i dag.
Möjligen kan jag lägga till ett litet påpekande, ef-
tersom jag är väl medveten om de olika dialoger med
Europagrupper som frågeställaren upprepade från
talarstolen: Det är fritt fram för någon att driva en
fråga om organisationsklausul i Sverige så att den
också blir en fråga för rättstillämpningen. Detta har
nämligen inte prövats, så egentligen vet varken fråge-
ställaren eller jag hur starkt skyddet är i dag.
Jag vidhåller fortfarande att som läget är i dag,
med den kunskap som jag har i dag och med den
praktiska förändring som har skett på synen på rätten
att stå utanför föreningar så är den praxis och det
förhållningssätt som regeringen har tillfyllest.
Anf. 32 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin säger att det
är fritt fram att driva frågan. Men varför måste ären-
det gå så långt att det ska bli ett agerande i domstol
för att regeringen ska ta tag i frågan? Räcker det inte
att Europarådets regeringskommitté har uppmanat
regeringen att vidta åtgärder i lagstiftningen?
Sverige är nu ordförande i EU. Jag vidhåller upp-
fattningen att det vore mycket lämpligt att regeringen
i praktisk handling visar sitt intresse av att följa Eu-
ropakonventionen.
Anf. 33 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag får frågan: Varför inte lagstifta nu
på en gång? Jag vill ställa en motfråga, trots att inte
frågeställaren kan svara nu: Varför gå så långt att vi
börjar ställa krav på nya lagar innan vi vet om det
lagskydd vi har i dag räcker?
Det är därför som jag gjorde mitt påpekande om
att vi inte har fått prövat i domstol hur långt rätts-
skyddet räcker i dag och hur det är tillämpligt på
denna frågeställning. Därav också regeringens upp-
fattning i principfrågan.
Anf. 34 B. HIETALA NORDLUND (S)
Fru talman! Lennart Fridén har frågat statsrådet
Ulvskog om vilka åtgärder regeringen avser att ensam
eller i samverkan med andra vidta för att gällande
regler för internationell TV-verksamhet följs.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som svarar på interpellationen.
Bakgrunden till frågan är att Iran har försökt för-
hindra mottagning av satellitprogram och även för-
bjudit parabolantenner. En exiliransk organisation
som sänder program via satellit över stora delar av
världen och således även når Iran har utsatts för stör-
ningar. En störsändare i närheten av Teheran har stört
sändningarna. Lennart Fridén uppger att satellitorga-
nisationen Eutelsat har utestängt programbolaget från
att sända program för att undvika fortsatta störningar.
Över fyra miljoner iranier bosatta utanför Iran, däri-
bland i Sverige, förhindras på så sätt att ta del av
dessa program. Åtgärden ger fel signaler till den
iranska regimen eftersom det kan uppfattas som att
man kan få sin vilja igenom genom att bryta mot
gällande regler.
Regeringen är givetvis angelägen om att värna ytt-
rande- och informationsfriheten, inte bara nationellt
utan även internationellt. I detta ligger också att TV-
utbudet över hela världen kan mottas utan politisk
censur.
Eutelsat är en mellanstatlig organisation som har
inrättats genom överenskommelser uppdelade på en
huvudöverenskommelse, avsedd att ingås mellan
stater, alltså parterna, och en driftsöverenskommelse
som ingås mellan staterna eller av deras telekommu-
nikationsorgan. De som undertecknar de här överens-
kommelserna kallas signatärer. Sverige är part, och
Telia är signatär.
Eutelsats satellitsystem används i dag i huvudsak
för TV-distribution.
För att kunna svara på Lennart Fridéns fråga är
det nödvändigt att veta vad som ligger bakom beslutet
och var beslutet har fattats. Mina efterforskningar har
visat att Eutelsat inte har fattat något beslut om av-
stängning. Det har i stället skett av någon av signatä-
rerna som har fått sina sändningar störda. Ansvaret
ligger således utanför Eutelsat och därmed också
Sverige som part, precis som Telia som signatär.
Utöver den allmänna bevakning av rätten till yttran-
de- och informationsfrihet som sker i olika interna-
tionella forum finns det i nuläget inte någon anled-
ning att från regeringens sida vidta några särskilda
åtgärder med anledning av det här.
Anf. 35 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva-
ret. Det är alltid roligt när man ställer en fråga till en
person och får svar av någon annan. Men jag förstår
att det här utan tvekan är ett problem som hade kun-
nat hamna på många bord i regeringen, med tanke på
att det också rör internationella frågor.
Statsrådet skriver i sitt svar att Iran har försökt
förhindra. Det är ju värre än så. Man har lyckats för-
hindra. Därigenom sträcker sig de facto mullornas
censur och förtryck av det egna folket ända in i Sve-
rige.
Regeringens principiella inställning att vi inte kan
acceptera TV-censur är självfallet bra, fattas bara att
vi skulle ha en annan inställning.
Det är helt rätt, som statsrådet säger, att Eutelsat
inte har fattat något formellt beslut om avstängning.
Det kan man inte, men det är ganska effektivt med
påtryckningar och ifrågasättande av förlängning av
sändningsavtal även när det kommer från andra pro-
grambolag.
Jag har här ett brev från Eutelsats direktör M.B.
Saunders, som jag fick förra veckan. Det var ett svar
på ett brev som jag skickade till organisationen sam-
tidigt som jag lämnade in min interpellation. Jag har
då fått en bekräftelse om att en formell avstängning
inte har förevarit, men de här störningarna bekräftas,
och man berättar att man från Frankrike har gått in
med ett flertal anmälningar och protester till FN-
organet ITU. Här hade det väl funnits skäl att backa
upp och agera.
Störningarna av kanalerna 94 och 89 på Eutelsats
Hot bird 5 respektive Hot bird 3 påbörjades den 29
juli respektive den 26 september och ledde till att
sändningarna fick upphöra.
Den 12 december, alltså ungefär samtidigt som
jag lämnade in min interpellation, började man nya
sändningar från det här programbolagets sida på Eu-
telsat, W 3, kanal 7. Och som ett brev på posten eller,
rättare sagt, som en signal från marken kom störning-
arna tillbaka den 28 december. Det är alltså ett i hög-
sta grad aktuellt ärende, och vi har fått bevis på att
man från Teheran inte bryr sig om internationella
regler.
När det gäller bevis har jag tagit del av undersök-
ningsrapporterna från DERA i Defford i Warwickshi-
re i England. Efter DERA:s utredningar framkommer
det klart att störsändaren ligger strax söder om Kas-
piska havet, noga nämnt på latitud 36,462 och longi-
tud 52,306. Det är så exakta angivelser att man inte
med många meter kan missa var den här störsändaren
ligger. Jag kan lägga till att den här platsen ligger
strax norr om Teheran, nära bergstoppen Elburz.
Jag tycker att vi bör vara mera aktiva i detta och
även andra sammanhang som ytterst rör mänskliga
rättigheter globalt, rättigheterna till information, rät-
tigheten att få uttrycka sig. Jag tror inte att Frankrike
har något emot att dess efterföljare som ordförande-
land i EU även visar framfötterna i detta sammanhang
och hjälper till med de påtryckningar som man har
påbörjat.
Anf. 36 INGVAR SVENSSON (Kd)
Fru talman! Först och främst vill jag verkligen
understryka hur viktigt det är att agera och reagera
varhelst som störningar när det gäller rätten till den
fria opinionen och rätten att yttra sig förekommer.
Det gäller i allra högsta grad också det land som vi nu
pratar om, nämligen Iran. Jag tycker inte att regering-
en kan anklagas för att vara feg eller flat när det
handlar om att stå upp för mänskliga rättigheter också
när det gäller situationen i Iran.
Jag har däremot varit noga i mitt svar med att vi
måste bygga upp ett agerande när vi verkligen vet vad
som sakligt har hänt, och då ska man rikta kritiken åt
rätt håll. Nu har det utvecklats en del sedan jag skrev
interpellationssvaret. Och jag vill betona att jag tän-
ker fortsätta att följa det här mycket nära, eftersom
jag bedömer frågan som allvarlig och viktig. Det är
också viktigt att vi agerar när vi har så mycket på
fötter att vi kan göra det på ett tydligt och trovärdigt
sätt.
Jag kan inte uttrycka det tydligare än att det, om
det framkommer andra och tydligare uppgifter än de
uppgifter som fanns när interpellationssvaret skrevs,
absolut finns anledning att återkomma till frågan här i
riksdagen och för mig som ansvarig för att det rum
som vi har i etern ska vara fritt och möjligt att använ-
da och lyssna till för alla.
Anf. 37 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för det löftet. Om
det skulle visa sig att det inte blir någonting gjort om
ytterligare fakta kommer fram kan jag också komma
med ett löfte om att jag återkommer.
När jag fick just det här brevet förra veckan från
direktör Saunders bekräftade det bara de tidigare
rapporter som jag har tagit del av. Inte minst de här
utredningarna, som gjordes av det engelska övervak-
ningsföretaget gällande TV-kommunikation, visar hur
tydligt som helst var den här störsändaren är belägen.
Vi vet också att den här s.k. liberala presidenten, som
många är besvikna på i Teheran efter de här åren,
faktiskt har givit order om ett slags elektronisk krig-
föring mot västerlandet. Det som vi menar med fri
och öppen information och fri och öppen kommuni-
kation förekommer ju inte där. Det här är bara ett led
i den krigföringen, som alltså den teokratiska regimen
i Teheran har ägnat sig åt. Det här har alltså många
fler infallsvinklar än bara det här med satelliten. Vi
vet ju inte minst hur man i det landet i dag hanterar
sina kvinnor, oavsett om de vill nå en position, in-
formation eller något annat. Det här är alltså en del i
detta. Man sträcker faktiskt ut sin verksamhet ända
till de 40 000-50 000 iranier som bor i Sverige ge-
nom att man kan påverka, i alla fall indirekt, TV-
sändningarna och också förhindra i Sverige boende
att ta del av den här informationen. Att det är otill-
ständigt är dagens underdrift. Men det är väldigt
väsentligt.
Anf. 38 INGVAR SVENSSON (Kd)
Det är dags för frågestunden. Följande statsråd
kommer att delta:
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, statsrådet
Mona Sahlin, statsrådet Maj-Inger Klingvall, miljö-
minister Kjell Larsson och statsrådet Lars-Erik Löv-
dén.
Vice statsministern besvarar allmänpolitiska frå-
gor. Frågor till övriga statsråd förutsätts beröra deras
ansvarsområden inom regeringen.
Frågor och svar ska vara korta och i princip inte
överstiga en minut.
Rapport från FN:s klimatpanel
Anf. 39 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Min fråga riktar sig till miljöminister
Kjell Larsson.
I måndags presenterade FN:s klimatpanel sin
tredje rapport. Det är nedslående och alarmerande
läsning på flera punkter. Uppvärmningen av jordens
klimat går fortare än man tidigare trott, och tempera-
turen riskerar att öka mellan 1,4 och 5,8 grader de
närmaste hundra åren. Konsekvenserna av detta
kommer att bli förödande.
Jag har noterat att miljöministern sagt sig vara
skakad av innehållet i rapporten. Nu räcker det emel-
lertid inte med att vara skakad, jag skulle vilja tilläg-
ga inte ens rörd, utan konkreta åtgärder är vad som
behövs.
I det här fallet är jag oroad över att regeringen inte
förmår lägga fram den sedan tidigare utlovade kli-
matpropositionen på riksdagens bord. Utan en egen
klimatstrategi får Sverige svårare att i internationella
sammanhang hävda tuffa utsläppsminskningar och
överenskommelser.
Statsministern lovade nyligen att förslaget skulle
komma under året. Jag skulle önska att miljöminis-
tern preciserade när regeringen avser att lägga fram
propositionen och även berätta något om inriktningen
i propositionen.
Anf. 40 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Det är självfallet en oerhört viktig
fråga som tas upp. Klimatfrågan kommer att bli en av
de frågor som riksdagen kommer att få arbeta med
under många decennier framöver.
Det är verkligen skakande uppgifter som FN:s ex-
pertpanel lägger fram, med risk för mycket kraftiga
klimatförändringar i framtiden. Med risk för åter-
verkningar på Sverige, men kanske framför allt stora
skadliga återverkningar globalt.
Vi har arbetat mycket med klimatfrågan. Det kän-
ner alla till i den här kammaren. Propositionen kom-
mer jag att lägga fram i september. En del förslag
från Klimatutredningen kommer vi att behandla i
VÅP-samarbetet. Det handlar om de informations-
satsningar som föreslås i utredningen. Det handlar
också om hur vi ska använda de lokala investerings-
programmen för att främja en övergång till icke fos-
sila bränslen.
Dessutom har regeringen förklarat att vi ställer
upp bakom målsättningen att minska utsläppen av
växthusgaser med 2 % fram till 2010. Det hoppas jag
är en stark signal till alla aktörer som kan påverka
utvecklingen.
Anf. 41 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Det är givetvis jättebra att den här
propositionen utlovas till september. Jag hoppas att
den inte blir uppskjuten.
Men i det här sammanhanget finns det en fråga
som väldigt mycket berör resultatet av den strategi
som kommer att läggas fram i förslaget från regering-
en. Det är de miljövänliga bränslen som finns för
olika slag av fordon. I finansplanen säger man myck-
et tydligt att detta ska ingå i skattebasen framöver.
Hur kommer den frågan att behandlas i det samman-
hanget? Det kommer ju en vårproposition också, som
handlar om ekonomi.
Anf. 42 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Inga biodrivmedel som produceras i
Sverige betalar man någon som helst skatt för för
närvarande. Nu arbetar Regeringskansliet på att ta
fram en ordentlig strategi för hur vi ska kunna intro-
ducera den typen av drivmedel mycket bredare än vi
gör för närvarande. De kommer i så fall inte heller att
skattebeläggas, särskilt inte när det gäller koldioxids-
katt.
Det uttalande som det refereras till är mycket
hårdraget. Det handlar om en långt avlägsen framtid,
när man möjligen kan beskatta energiinnehållet även i
biobränslen. Men det ligger mycket långt in i framti-
den. Jag är inte alls säker på att den situationen nå-
gonsin kommer att uppstå.
Jag vill också ge en förklaring, eftersom jag
nämnde att stöd till lokala investeringsprogram är ett
viktigt inslag i den svenska klimatpolitiken. Vi har nu
stött projekt som kommer att minska koldioxidut-
släppen med ungefär 1,8 miljoner ton. Det motsvarar
hälften av koldioxidutsläppen från samtliga lastbilar
som kör i Sverige. Varför stöder inte Centern de här
klimatpolitiskt så viktiga ansträngningarna?
Storstadspolitiken
Anf. 43 BIRGER SCHLAUG (Mp)
Fru talman! Jag har en fråga till storstadsminister
Mona Sahlin.
Charmen med stora städer är ju mångfalden och
att där gives plats för många olika sätt att leva sitt liv.
Den här regeringen har i sin politik i kontrast till detta
med kraft ägnat sig åt att försöka likrikta vardagslivet
för de många människorna, att smalna in bredden av
livsuttryck.
Mona Sahlin tillsattes precis före jul och skulle få
ansvar för storstäderna. Med viss nyfikenhet har vi
försökt spåra hur detta ska förändra regeringens atti-
tyd och politik. Det finns en hemsida på Internet som
beskriver den nya storstadspolitiken mångordigt och
vackert. Här får man klart för sig att det är fråga om
ett mycket brett ansvar. Eleverna ska lära sig mer i
skolan. Det ska bli bättre tillväxt och mycket annat
ska lösas.
Den stora frågan blir: Är det egentligen Mona
Sahlin som har hand om detta, eller ansvarar egentli-
gen någon annan för allt det som står här? Hur är det
egentligen med kraften bakom orden? Har Mona
Sahlin egentligen någon möjlighet att berika de
många människornas olika sätt att leva i storstadsre-
gionerna?
Anf. 44 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Fredrik Reinfeldt har ju nyss diskute-
rat denna fråga ganska länge i samband med ett inter-
pellationssvar. Jag vill än en gång understryka att
hela regeringen har ansvar för utvecklingen i hela
landet, såväl i glesbygden som i storstaden.
Det är också oerhört viktigt att storstadspolitiken
inte bara handlar om dem som jag vet att Fredrik
Reinfeldt nu är ute efter, de människor som likt ho-
nom och mig har väldigt många goda förutsättningar.
Mitt ansvar som storstadsminister är framför allt att
inte snäva in livsmöjligheterna för någon. Även de
som bor i storstaden men som i dag, trots tillväxten,
är arbetslösa, de som i dag, trots de goda ekonomiska
förutsättningarna, lever i fattigdom ska omfattas av
det vi kallar storstadspolitiken.
Min förhoppning är fortfarande att Fredrik Rein-
feldt driver denna fråga minst lika intensivt mot sina
partibröder i Stockholms stadshus.
Anf. 44 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Fredrik Reinfeldt har ju nyss diskute-
rat denna fråga ganska länge i samband med ett inter-
pellationssvar. Jag vill än en gång understryka att
hela regeringen har ansvar för utvecklingen i hela
landet, såväl i glesbygden som i storstaden.
Det är också oerhört viktigt att storstadspolitiken
inte bara handlar om dem som jag vet att Fredrik
Reinfeldt nu är ute efter, de människor som likt ho-
nom och mig har väldigt många goda förutsättningar.
Mitt ansvar som storstadsminister är framför allt att
inte snäva in livsmöjligheterna för någon. Även de
som bor i storstaden men som i dag, trots tillväxten,
är arbetslösa, de som i dag, trots de goda ekonomiska
förutsättningarna, lever i fattigdom ska omfattas av
det vi kallar storstadspolitiken.
Min förhoppning är fortfarande att Fredrik Rein-
feldt driver denna fråga minst lika intensivt mot sina
partibröder i Stockholms stadshus.
Anf. 45 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Mona Sahlin och jag kanske hade nå-
got mindre publik vid den förra diskussionen. Jag
tycker att frågan är så viktig att man måste fortsätta
diskussionen.
Vi moderater i borgerliga ledningar i Stockholms-
regionen för en politik för att försöka bygga så att fler
ska få komma till Stockholmsregionen. Det ger val-
frihet när man i vardagslivet försöker välja mellan de
saker man har behov av, offentlig service, barnom-
sorg och skola.
Vi skulle också vilja föra en skattepolitik som gör
att fler har råd att komma till våra större städer och
har råd med de höga levnadsomkostnaderna. Det gör
vi inte. Den socialdemokratiska regeringen har gjort
oss till skattefogdar och tvingar oss att höja kommu-
nalskatter. Ni för själva en skattepolitik som innebär
brandskattning av Stockholmsregionen genom fastig-
hetsskatt och andra skatter. Det är ju den socialdemo-
kratiska regeringen som genom att bakbinda dem inte
gör det möjligt för alla människor, vi exkluderar
ingen, att leva det goda livet i våra storstadsregioner.
Poängen är, det är därför jag tror att storstadsmi-
nistern behövs, att det i dag är skillnad mellan att leva
ett liv utanför våra största städer och att faktiskt leva
där. Speciella betingelser kräver speciell politisk
insikt.
Anf. 46 EWA LARSSON (Mp)
Fru talman! Jag tycker att frågan om segregatio-
nen och rättvisan i storstaden är viktig, inte bara om
man har publik som lyssnar, utan även i andra sam-
manhang.
För mig är det inte valfrihet att stänga ute lågin-
komsttagare från att kunna bo i innerstan i Stock-
holm. För mig är det inte valfrihet att stänga Folkets
hus i Rinkeby. För mig är det storstadspolitik att
jobba med både tillväxt och rättvisa eftersom de två
sakerna i hög grad förutsätter varandra. Det gäller
framför allt kanske i en region som Stockholm, där vi
måste förmå att ha en politik som både handlar om de
fantastiska fördelar som finns i en så spännande stad
och om att ständigt bekämpa de orättvisor som segre-
gationen ger upphov till. Det är det, menar jag, som
är storstadspolitik.
EU:s miljöhandlingsprogram
Anf. 47 KENNETH KVIST (V)
Fru talman! Jag har en fråga till miljöministern. I
går kom ju EU-kommissionens förslag till nytt miljö-
handlingsprogram. Det har redan fått svidande kritik,
främst på grund av bristen på konkreta målsättningar
och strategier. Vi har från Miljöpartiets sida i dag
lämnat in en begäran om en aktuell debatt här i riks-
dagen om det här programförslaget.
Men förslaget är rätt tydligt i ett avseende, nämli-
gen i beskrivningen av problematiken - inte minst när
det gäller den globala uppvärmningen. Man varnar
för att följderna av allt detta kan vara förödande för
samhället.
Den huvudsakliga drivkraften bakom de ökande
utsläppen är som vi alla vet koldioxidutsläpp från
transportsektorn, i huvudsak från bilar och flygplan.
Och transportsektorn är den enda sektor som förut-
spås få en ökning av utsläppen, en ökning på upp till
40 % till år 2010.
Jag undrar vad Kjell Larsson avser att driva för
politik här i Sverige, i EU och globalt för att inte
transportsektorn ska öka så kraftigt som det är pro-
gnostiserat. Dessutom undrar jag hur regeringen tän-
ker driva frågan om beskattning av flygbränsle nu
under ordförandeskapet.
Anf. 48 KENTH HÖGSTRÖM (S)
Fru talman! Även om jag ibland känner att jag har
en viss förmåga att presentera politik klarar jag inte
att presentera EU:s transportpolitik på en minut. Men
vad jag tycker är viktigt nu är först och främst att gå
över från landsvägstransporter till mer av järnvägs-
transporter. Det finns en klar sådan ansats både i den
svenska politiken för närvarande - vi bygger ganska
mycket järnväg nu - och när det gäller den sektor-
sintegreringsplan, den plan för framtidens transport-
utveckling i EU, som har framtagits och som ska
diskuteras på toppmötet i Göteborg tillsammans med
de andra planerna.
Jag har också många gånger uttalat mig till stöd
för att övergå till en kilometerbeskattning när det
gäller godstransporter på landsväg. Det tror jag också
kan vara ett verksamt bidrag till att ha något slags
kontroll över utvecklingen i fråga om transporter på
landsväg.
Sedan finns det ett antal andra åtgärder som måste
vidtas. Man måste satsa mer på ny teknik. Man måste
satsa mer på nya bränslen, något som vi talar om för
närvarande, och på ett mycket bredare sätt introduce-
ra den typen av bränslen.
Anf. 49 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag skulle vilja välkomna beskedet
när det gäller tågtrafik. Det måste innebära att vi i
vårt gemensamma arbete med en ny infrastrukturpro-
position kan räkna med att det kommer att bli en
övervikt för satsningar på tågtrafik och inte så mycket
nya vägbyggen.
Flygbränslet är en viktig fråga. I det mineralolje-
direktiv som gäller nu i EU stadgas uttryckligen att
flygbränsle inte ska beskattas. Är miljöministern
beredd att jobba för en förändring av detta i EU?
Slutligen vill jag fråga om målsättningen, ambi-
tionsnivån när det gäller sänkta koldioxidutsläpp. Nu
talar både statsministern och miljöministern om mi-
nus 2 % fram till 2010. Hur ska vi då klara de minus
40 % till 2020 som Margot Wallström talar om i
kommissionens förslag till nytt miljöhandlingspro-
gram?
Anf. 50 KENTH HÖGSTRÖM (S)
Fru talman! Först får jag säga att jag tycker att det
är lite för tidigt att kritisera det nya miljöhandlings-
programmet på ett svidande sätt, eller säga att det är
svidande kritik. Låt oss ta några veckor på oss och
titta på det. Jag är kritisk på vissa punkter, men jag
har också mycket beröm att ge på andra punkter när
det gäller det här programmet.
När det gäller flygbränsle är det klart att grund-
principen måste vara att flygbränsle ska beskattas på
samma sätt - inte minst av miljöskäl - som andra
bränslen. Matz Hammarström vet ju att orsaken till
att vi har den situation vi har i dag är att flyget på ett
helt annat sätt än biltrafiken är internationellt. Det har
varit mycket svårare att komma fram där. Men vi
driver från svensk sida i EU-arbetet att flygbränslet
ska beskattas. Vi driver det också inom den interna-
tionella flygorganisationen, som är det viktigaste
forumet för detta.
Åtgärder för ökat byggande
Anf. 51 BO KÖNBERG (Fp)
Fru talman! Jag vill rikta min fråga till statsrådet
Lars-Erik Lövdén. För att bostadsbyggandet i landet
ska öka har ju statsrådet lovat någon form av riktat
investeringsbidrag. Statsrådet har också sagt att hårda
villkor kommer att ställas för att inte byggkostnader-
na ska öka i landet. Stödet ska i första hand riktas till
hyresrätter.
Min fråga är: Kommer det att gälla också de hy-
resrätter som är väldigt vanliga på landsbygden, dvs.
de hyresrätter som byggs i form av kedjehus med ett
plan, alltså inte i högre byggda hus utan faktiskt som
enplansvillor? I dag räknas dessa som villor och inte
som hyresrätter trots att man betalar sin hyra precis
på samma sätt som man gör i städer och på andra
större orter.
Anf. 52 KENTH HÖGSTRÖM (S)
Fru talman! Det är riktigt att regeringen har avise-
rat att vi i vårpropositionen kommer att införa ytterli-
gare stimulansåtgärder för att få fram ett ökat byg-
gande av särskilt hyresrätter. Vi kan ju se att byggan-
det ökar, men det är i väldigt stor omfattning bostads-
rätter och egnahem som byggs. Det är också special-
bostäder som studentbostäder och bostäder för äldre.
Men den renodlade, normala, hyresrättsproduktionen
ligger på en väldigt låg nivå. Vi kommer alltså att
återkomma i vårpropositionen med förslag om ytter-
ligare stimulansåtgärder.
Den proposition som riksdagen behandlade i hös-
tas innehöll ju en del av de här åtgärderna, som ett
investeringsbidrag för ekologiskt byggande särskilt
riktat till hyresrätterna. Så jag ska be att få återkom-
ma med detaljer när regeringen är klar med bered-
ningen av vårpropositionen.
Anf. 53 INGVAR SVENSSON (Kd)
Fru talman! Jag tackar för detta, men det är fortfa-
rande inget svar på om det verkligen kommer att gälla
oss som bor på landsbygden, dvs. de hyresrätter som
vanligen byggs i form av kedjehus, fyra fem lägen-
heter, som ligger på ett plan. Man kan gå ut och ha
sin trädgård utanför. Det är det allra vanligaste på
landsbygden, och i dag räknas inte detta in i de hy-
resstöd som vanliga hyresrätter får. Jag hoppas verk-
ligen att statsrådet tar det här på allvar så att vi också
känner att vi får hjälp och stöd. Det behövs likaväl på
landet som i staden. Jag tycker att det är ett viktigt
stöd.
Anf. 54 KENTH HÖGSTRÖM (S)
Fru talman! När vi nu ska införa ytterligare sti-
mulansåtgärder för att öka bostadsproduktionen
måste det utformas på ett sådant sätt att vi inte drar
upp produktionskostnaderna, precis som Sonja Frans-
son uttryckte det i sin frågeställning. Det innebär att
vi också måste utforma stödet så att vi har en press på
kommunerna när det gäller att ta ut mark- och explo-
ateringskostnader och övervältra dessa på de boende.
När vi funderar på utformningen av stödet ska vi
naturligtvis ha med den frågeställning som Sonja
Fransson tar upp. En sak är ju alldeles klar, nämligen
att ett riktat stöd i en eller annan form måste gå till
orter där det finns bostadsbrist. Vi ska inte stimulera
fram en ökad bostadsproduktion på orter där vi har ett
överskott på lägenheter.
Vi funderar alltså på regelverket nu, och vi åter-
kommer i vårpropositionen med de närmare detaljer-
na.
Colombia
Dokument
Beslut
Motioner om yttrande- och tryckfrihetsfrågor (KU9)
Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiderna 1998, 1999 och 2000 om yttrande- och tryckfrihetsfrågor. Motionerna behandlar bl.a. yttrandefrihet, Internet, etableringsfrihet, hets mot homosexuella m.m., religionskränkningar, våldsskildringar, pornografi, jurysystemet samt nationell nyhetsbyrå.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på motionerna
- Riksdagens beslut
- Bifall till utskottets hemställan