Frågestund

Fru talman! Min fråga vänder sig till Ulf Kristersson och handlar om de nya betygen i den svenska skolan. Hösten 2010, i november, gjorde Socialdemokraterna och den borgerliga regeringen upp om nya betyg för grundskolan. Vi ville på det viset från Socialdemokraternas sida bidra till att skapa långsiktiga förutsättningar för den svenska grundskolan genom att se till att få en blocköverskridande överenskommelse om betygen. Jag tror att alla förstår att det inte går att hålla på att byta betygssystem vart fjärde eller åttonde år. Det måste finnas gott om tid för skolan och andra aktörer att förstå sig på betygen. En viktig del av uppgörelsen var att få fram bedömningsstöd i alla ämnen så att lärarna kan sätta betyg likvärdigt över landet, det vill säga att betygssystemet blir rättssäkert. Nu visar det sig att när betygen ska sättas för första gången att det i en rad viktiga ämnen, till exempel historia, engelska och NO-ämnen, saknas bedömningsstöd. Varför har inte regeringen skött detta på ett bättre sätt? Vad tänker regeringen göra för att vidta åtgärder så att inte betygssättningen blir rättsosäker i den svenska skolan?

Fru talman! Jag tror att de flesta är överens om att vi är på väg mot ett bättre, rättssäkrare och tydligare betygssystem och att det finns ett stort värde i en bred överenskommelse. De flesta kan säkert också lätt inse att det i ett övergångsskede inte är alldeles komplikationsfritt att byta betygssystem, även när allt är välgjort. Den bild jag har just nu är att det finns en hög förväntan på att det nya kommer att bli bättre. Det finns en entusiasm inför bytet av betygssystem. Min bild är också att det finns mer av stödmaterial, underlagsmaterial och förberedelsematerial än på mycket länge. Inom ramen för att allt alltid kan bli ännu bättre är min bild att vi är väl rustade för ett skifte.

Fru talman! Den borgerliga regeringen har genomfört ett antal stora reformer inom utbildningsväsendet. En av de största är det nya betygssystemet. Genomgående är att reformerna har kommit i rask takt. Beslut är lätta att fatta - det är helt uppenbart - med ett klubbslag i riksdagen och i regeringen. Men implementeringen av betygssystemet är minst lika viktig eftersom den berör så oerhört många människor. Det handlar om en dryg miljon elever i grundskolan, flera hundra tusen i gymnasieskolan. Behandlingen av den stora reformen, snabba beslut men utan planer för implementeringen, drabbar landets elever. Nu säger Kristersson att det säkert blir bättre framåt i tiden. Men i många ämnen kommer det tyvärr att bli problem med likvärdigheten. Det som detta betygssystem skulle lösa blir i stället ett stort bekymmer. Vad tänker regeringen göra för att se till att detta inte upprepas? Det handlar inte bara om betygssystemet utan det handlar också om yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar. Det är hafsverk som drabbar eleverna, Ulf Kristersson. Det måste ni begripa.

Fru talman! Det ligger i sakens natur att när oppositionen är ivrig med att få något genomfört är alltid sittande regering saktfärdig. När oppositionen själv inte har en tydlig uppfattning är regeringen alltför handlingskraftig och alltför snabb. Det ligger i det politiska spelet. Jag tror att vi har gjort en väl avvägd förändring. Jag tror att förberedelserna är goda. Jag tror att vi utan tvivel kommer att se några problem i början. Det finns inga reformer där man inte ser några initiala problem. Det stödmaterial som nu tas fram till lärarnas underlagsarbete är utomordentligt gott. Vi har goda skäl att glädjas med de lärare som nu ser fram emot en förändring.

Fru talman! Min fråga riktar sig till energiminister Anna-Karin Hatt och gäller fortsatta kärnkraftssubventioner. I dag har regeringen beslutat att stoppa den utredning som pekar på att kärnavfallsavgiften borde höjas med 200 procent om kärnkraftsindustrin ska betala för sina egna kostnader. Det är Strålsäkerhetsmyndigheten, Riksgälden och Kärnavfallsfonden som har haft uppdraget att ta fram hur mycket pengar som behövs till fonden för att industrin ska betala. Slutsatsen är att det saknas mellan 30 och 40 miljarder kronor i fonden. Utredningen pekar på att man borde höja kärnavfallsavgiften från 2 öre per kilowattimme till 6 öre per kilowattimme. För två dagar sedan debatterade jag och Anna-Karin Hatt kärnkraftssubventioner. Ministern sade då att de har säkerställt att industrin finansierar alla nuvarande och framtida kostnader som rör hantering och slutförvar av kärnavfallet. Ansvarig myndighet gör en annan bedömning. Varför mörkar regeringen den utredning som säger att avgiften borde höjas med 200 procent?

Fru talman! Tack för frågan! För ett litet tag sedan fattade regeringen beslut om den nu gällande avgiften till Kärnavfallsfonden. Den avgift som Lise Nordin refererar till, 2 öre per kilowattimme, gäller till och med 2014. Samtidigt har regeringen givit ett uppdrag till den ansvariga myndigheten att gå igenom fondens finansiering och värdera hur avgiftsnivån och strukturen behöver se ut framöver. Det stämmer att regeringen i dag har fattat beslut om att utredningen ska få ytterligare lite tid så att den kan göras grundligt och gediget så att resultatet blir pålitligt. Utgångspunkten för utredningen är innebörden av Alliansens energiöverenskommelse om att kärnkraften ska stå på egna ben utan subventioner och att industrin ska stå för hela kostnaden för avfallshanteringen.

Fru talman! Jag förstår att regeringen inte gillar det besked som utredningen har lämnat, nämligen att avgiften inte räcker för att kärnkraftsindustrin ska betala sina egna kostnader. Det är uppenbart att man låter kärnkraftsindustrin sätta villkoren för hur mycket industrin ska betala. Det är en myt att kärnkraften är billig, och det visar utredningen. Industrin säger också att om de ska betala den fulla kostnaden blir det inte en tillräcklig vinstmarginal för dem, och regeringen låter dem hållas. Miljöpartiet har motionerat i enlighet med Strålsäkerhetsmyndighetens förslag om att avgiften borde avspegla den verkliga kostnaden för kärnkraftens slutförvar. Regeringen hävdar med en barnslig envishet att det inte finns några subventioner utan att diskutera de konkreta frågorna som handlar om vem som ska betala för kärnkraften. Vad är en subvention om inte att låta kärnkraftsindustrin slippa betala den fulla kostnaden för sitt avfall?

Fru talman! Kärnkraften ska stå på egna ben och klara sig utan statliga subventioner. Det är också bakgrunden till att regeringen har givit Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att gå igenom Kärnavfallsfonden och slå fast på vilken nivå som avgiften behöver ligga efter 2014. Lise Nordin påstår att utredningen har levererat ett förslag. Det stämmer inte. Utredningen har precis fått förlängd tid eftersom man har konstaterat att man behöver gå djupare i frågorna. Det handlar om att slå fast var nivån ska ligga efter 2014. Det är otroligt viktigt att vi kommer fram till vad avgiftsnivån behöver vara för att industrin ska bära den fulla kostnaden. Det ska bli en nivå som både staten och kärnkraftsindustrin kan lita på håller över tid. Utgångspunkten för utredningen är att kärnkraften ska stå på egna ben och klara sig utan subventioner. Det gäller i dag, och det kommer att gälla även i framtiden.

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Elmsäter-Svärd. Sedan 1988 har olika reformer genomförts som har betytt mycket för kollektiv- och godstrafikens positiva utveckling. En av dessa reformer är konkurrensutsättning av drift och underhåll av järnvägen. Den har givit möjlighet för alla samhällets leverantörer att bidra till att järnvägssystemet ska fungera. Nu riktas krav från de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna på en återreglering av drift och underhåll av järnvägen och på att Trafikverket med egna resurser ska utföra det arbete som företag som har specialiserat sig på drift och underhåll utför på järnvägen. Jag vill därför fråga statsrådet: Går det enligt statsrådet att få ut lika mycket järnvägsunderhåll för givna pengar om man inte får ha konkurrensupphandlingar på drift och underhåll av järnvägen?

Fru talman! Det är oerhört viktigt att människor som reser och företag som är i behov av pålitliga och punktliga transporter känner att järnvägen fungerar både i dag och i morgon. Jag skulle vilja påstå att det kanske är första gången på länge som vi nu har en riktig kunskap i den kapacitetsutredning som har tagits fram. Det är nog många som har blivit förvånade över vilka brister som finns och hur länge detta har varit eftersatt. Innan man börjar fundera på om man ska omorganisera eller inte ska man vara säker på vad som behöver göras. Min mycket tydliga uppfattning är att under de lite drygt tio år som flera har engagerat sig och kunskapen har höjts har vi nu fått många som är med och kan göra järnvägen mycket bättre och mer effektiv utan att kvaliteten sänks eller att säkerheten riskeras. Samordningen mellan alla aktörer är något som har blivit betydligt bättre än det var bara ett år tillbaka i tiden.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm har beskrivit de positiva effekterna av konkurrensutsättning: 25 procents kostnadsminskning med fortsatt hög säkerhet och kvalitet. Jag har en fundering utifrån detta. Vilka risker ser statsrådet om Trafikverket nu skulle tvingas sluta med konkurrensutsättning av drift och underhåll? Hur skulle medborgarna märka ett sådant beslut? Och hur skulle det påverka näringsliv och jobb?

Fru talman! Om det nu skulle landa i ett sådant beslut tror jag att det återigen blir mer fokus på organisation, som tyvärr skulle sinka i tid, tempo, engagemang och kraft på den järnväg som i dag behöver ha krafttag för att återfå den kapacitet som den en gång i tiden hade. Det vore tråkigt om vi tappar tid och tempo när det gäller att vårda den järnväg som behöver vara punktlig - det som vi alla tycker är så viktigt. Dessutom finns det risker att alla aktörer som i dag finns här, både svenska och utländska, slutar att jobba med innovation och investeringar. De börjar kanske fundera på hur de ska avveckla. Detta kan ställa till problem när vi behöver ha hjälp med investeringar, med reinvestering och med drift och underhåll. Det kan till och med vara så att kunskapen slås bort så att den blir extra dyr när vi ska ha den. Då får vi inte ut mer för alla skattepengar, som vi alla säger att vi vill.

Fru talman! Min fråga går till Nyamko Sabuni. I över hälften av alla Sveriges kommuner finns det inte möjlighet till barnomsorg på kvällar, helger och nätter - detta trots att vi vet att många människor jobbar på obekväm arbetstid. Kommunal har gjort en rapport där man tittar på hur mycket det skulle kosta att införa barnomsorg på obekväm arbetstid. Resultatet visar tydligt att man vinner på det - både föräldrarna genom att man får en högre inkomst och regionen eller landstinget och staten med ökade skatteintäkter. Kommunerna är tyvärr de som kommer att få ta kostnaderna i början, men på sikt är detta lönsamt även för kommunerna. Detta är bra och viktigt för arbetslinjen och för kvinnors och mäns möjlighet att försörja sig. Varför vill då inte regeringen införa barnomsorg på kvällar och helger?

Fru talman! Precis som Ann-Christin Ahlberg var inne på vidhåller regeringen arbetslinjen. För att det ska vara möjligt måste det finnas en förskola tillgänglig under de tider som familjerna behöver det. Regeringen säger inte nej till barnomsorg nattetid. Tvärtom har regeringen skärpt lagen och sagt att kommunerna ska ha beredskap för barnomsorg under de tider då barnomsorgen vanligtvis inte är öppen. Sedan ska det göras en individuell bedömning utifrån varje familjs behov när de ansöker om barnomsorg. När det gäller den undersökning som Kommunal har gjort och som Ann-Christin Ahlberg hänvisar till ser vi att samma kommuner som säger att de inte har någon barnomsorg nattetid också har erbjudit barnomsorg nattetid. Jag tror att den intressanta frågan att ställa är: Finns det medborgare och familjer som har efterfrågat detta men inte fått det trots att de har behov? Detta vet vi ingenting om. Det är därför jag nu har tillsatt en kartläggning som Skolverket ska göra. Först när vi vet vilka behov som finns kan vi också på ett bättre sätt komma fram till vilken lösning vi ska ta till för att familjerna ska kunna få barnomsorg när de behöver den.

Fru talman! Nyss fattade vi ett beslut i riksdagen. Där hade regeringspartierna en reservation när det gäller de motioner där det yrkades på barnomsorg på obekväm arbetstid. Regeringen gör ingenting för att få barnomsorg på obekväm arbetstid. Barnomsorg på natten kan vara viktigt och bra. Men vi måste också våga tala om kvällar och helger. Detta är också en oerhört viktig jämställdhetsfråga, och ministern är högst ansvarig för att driva jämställdhetsfrågorna. Det tar alldeles för lång tid. Vi har många kvinnor som tvingas jobba deltid på grund av att de inte har barnomsorg fast de har möjlighet att få ett jobb. Vi vet också att kvinnor jobbar mer än män på obekväm arbetstid. Därför är det oerhört viktigt att vi fixar barnomsorgen och inte inväntar behovet. Man efterfrågar ju inte någonting som inte finns. Behov finns; det kan vi se utifrån att kvinnor och män jobbar på obekväm arbetstid och har barn.

Fru talman! Jag tror att det viktiga för medborgarna att känna till är vad lagen säger. Lagen säger att de har rätt att ansöka om barnomsorg på obekväm arbetstid - om det så är kväll, helg eller natt. Sedan ska det göras en individuell bedömning. Bara det faktum att man jobbar obekväm arbetstid betyder inte att familjen nödvändigtvis behöver barnomsorg. Det kan vara så att mamma jobbar och pappa är hemma eller tvärtom, och detta måste vi utgå ifrån. När vi för denna debatt i kammaren utgår oppositionen ifrån att det finns människor som jobbar obekväm arbetstid. Men det är inte det som är problemet, utan vi ska hjälpa de familjer som behöver barnomsorg. I fråga efter fråga i denna kammare har vi sett att det största partiet i oppositionen, som eftersträvar regeringsmakten, är slarvigt när det fattar sina beslut. Jag tycker att det är beklagligt. Jag har utlovat en kartläggning av problembilden. När vi har den informationen ska vi vidta åtgärder, och gärna tillsammans - i samarbete. Men oppositionen inklusive Socialdemokraterna väljer att göra ett tillkännagivande som handlar om stimulansbidrag. Det säger inte något om hur mycket och till vem, vilket bara riskerar att leda till att de kommuner som i dag erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid drar in detta för att de väntar på stimulansbidrag. Ingen har sagt hur mycket bidraget ska vara på och till vem och till vad det ska gå. Det tycker jag är en oansvarig politik. Jag ber att få återkomma när vi har problembilden klar för oss. Då ska vi också vidta åtgärder efter det.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Ulf Kristersson som svarar på allmänpolitiska frågor. Som ni alla vet står vi inför en äldreboom framöver. Men antalet bostäder som är anpassade till äldre ökar med alldeles för låg takt. Det konstaterar Hjälpmedelsinstitutet, som leder projektet Bo bra på äldre dar. Det kommer framöver att innebära att allt fler äldre blir fångar i sina egna hem och socialt isolerade. Hälften av landets kommuner tillgodoser inte heller behovet av särskilt boende för de äldre. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att antalet platser i särskilt boende har minskat med närmare 30 000 på tio år. Min fråga är följande: Vilka insatser kommer regeringen att vidta för att öka antalet bostäder för äldre framöver?

Fru talman! Man kan säga att det är två parallella trender som pågår samtidigt när det gäller äldres boende. Den ena har pågått under ganska lång tid. Det är den glädjande trenden att fler människor kan, vill och väljer att bo kvar hemma högt uppe i åldrarna. De får erforderlig hjälp hemma och stöd på detta sätt, och de slipper en oönskad flytt relativt sent i livet. Jag tror att detta är en trend som vi kommer att se mer av, och den ska vi också välkomna på alla möjliga sätt. Den andra trenden är förstås att människor kan behöva omfattande hjälp hemma. Då är inte alltid den bostad som man har bott i under ganska lång tid anpassad efter detta. Många människor försöker då ställa om sitt boende i rimlig tid. Jag ser i dag en flora inte av äldreboenden i meningen särskilda boenden men av boenden som är mer anpassade för äldre. Denna efterfrågan kommer säkert att öka. Jag kan inte detaljerna i den här processen. Jag är övertygad om att efterfrågan på boenden som man kan ha kvar och anpassa serviceinnehållet i i takt med stigande ålder kommer att öka även i fortsättningen. Min bild av landets kommuner är att de lever upp till det i mycket hög grad.

Fru talman! Tack för svaret! Jag anser att regeringen är alltför passiv i den här frågan. Jag menar att man bör ha ett utökat investeringsstöd till kommunerna så att fler särskilda boenden och trygghetsboenden kan byggas. Det handlar helt enkelt om mer stöd än vad regeringen vill ge. Det behövs eventuellt också en lagändring när det gäller trygghetsboenden i kommunerna. Det kommer också att behövas ett batteri av åtgärder och nya idéer om hur de äldres boenden kan utformas framöver. Det gäller såväl enpersons- som flerpersonshushåll. Som jag sade känner jag inte riktigt att regeringen tar den här frågan på allvar. Risken är att de äldre blir isolerade i sina egna hem och inte kan komma ut. Här behövs flera åtgärder.

Fru talman! Man alltid diskutera exakt vilken rågång vi ska ha mellan landets kommuner och statliga insatser, ingripanden och påpekanden. Som jag sade är jag rätt övertygad om, och det är också min egen erfarenhet från en liten och en stor kommun, att vi tar frågan på mycket stort allvar i Sverige. Det finns ingen kommun som också har en hyggligt stor andel äldre som inte tar denna fråga på mycket stort allvar. Det sker parallellt med att man tar en annan fråga på allvar, det vill säga hur balansen när det gäller serviceinnehållet och efterfrågan på kvalificerade tjänster, varav en del är klart offentligt och andra är mer privat efterfrågade, ska se ut. Vi har många intressanta frågor framför oss när det gäller äldres boende.

Fru talman! Min fråga riktar sig till statsrådet Anna-Karin Hatt. Det är glädjande att allt fler äldre nu kan hantera dator och utnyttja internet. Parallellt ser vi en snabb utveckling där banker och myndigheter erbjuder sin service via, och ganska uteslutande, internet. Vad gör de äldre som inte har tillgång till internet och dator? Jo, de försöker ringa till banker och myndigheter. De möts då av en automatiserad telefonröst. För att klara knappsystemet och hamna rätt måste man kunna organisationen. De hamnar fel och får inte svar på sin fråga. Min fråga är: Vad gör regeringen för att underlätta för dessa äldre människor i kommunikationen med banker, myndigheter och så vidare?

Fru talman! Tack för en mycket viktigt fråga, Barbro Westerholm! Det stämmer att vi har ett antal personer i Sverige som än så länge inte, av olika skäl, är digitalt delaktiga. Det kan vara av ekonomiska skäl. Det kan bero på att man ännu inte har fått lära sig att pröva tekniken. Det kan finnas olika skäl till att man ännu inte har blivit digitalt delaktig. Först och främst är det mycket viktigt att öka den andelen. Det finns många bra initiativ. Digidel är ett sådant. Biblioteken är ett annat alternativ. Regeringen går in och stöttar olika typer av organisationer, inte minst studieförbunden, som sänker trösklarna så att fler äldre ska kunna bli digitalt delaktiga. Samtidigt arbetar vi nu med en ny e-förvaltningsstrategi i regeringen. I den är det väldigt tydligt att våra myndigheter ska kunna tillhandahålla lättillgänglig service som är baserad på digital teknik, men under resan framöver ska man också kunna fortsätta att vara en aktiv medborgare i Sverige även om man inte är digitalt delaktig.

Fru talman! Jag undrar om man ändå inte ska ha kvar möjligheten till en personlig kontakt som kan hjälpa en vidare i det här systemet. Nu när man klättrar ut på den där knapptelefongrenen och kommer längst ut ramlar man ned i backen. Sedan får man börja klättra igen, och till slut ger man upp. Hur ser statsrådet och regeringen på att bevara den här möjligheten att möta en människa i telefonen?

Fru talman! När jag träffar myndigheterna och pensionärsorganisationerna, vilket jag gör både nu och då, är jag mycket tydlig med att det är alldeles självklart att det ska gå att vara medborgare i Sverige även om man inte är digitalt delaktig. Det gäller inte minst många äldre. Nu ser vi den glädjande trenden att internetanvändningen ökar som mest bland de äldre, men vi vet att det finns ett antal personer som inte kommer att kunna ta del av den digitala tekniken på samma sätt. Därför måste det gå att komma i kontakt med våra myndigheter och offentliga institutioner även på andra sätt, via papper eller via telefon. Om våra myndigheter blir duktiga på att använda digital teknik för att kommunicera med dem som kan använda den digitala tekniken tror jag att förutsättningarna för att ha kvar den service som krävs för att möta dem som ännu inte är digitalt delaktiga ökar. Tack vare att vi är resurseffektiva i den ena delen kan vi hålla kvar det personliga mötet med dem som är beroende av att kunna ha ett personligt möte med det offentliga.

Fru talman! Min fråga riktar sig till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd. År 2010 tillsatte regeringen en cykelutredning som senast den 1 maj i år skulle presentera sitt resultat. Då ställer jag en kort fråga: Vad har hänt? Kommer det en cykelutredning? Trafikverket presenterade en prognos om att alla transporter kommer att ha ökat med 13 procent till 2020 men cyklingen bara med 1 procent. Där har vi en stor potential. Vi kan titta på Köpenhamn. Hälften av de korta resorna görs med cykel. Här har vi mycket att göra. När kommer Cykelutredningen?

Fru talman! Det mycket korta och enkla svaret till Siv Holma på den direkta frågan är att den tidigare i vår fick ett förlängt mandat och ska återkomma i oktober i år. Jag kan samtidigt passa på att tillägga att just cykeln är otroligt viktig som ett komplement för dem som har möjlighet och som inte har så långa avstånd till fritidsliv, vardagsliv och arbetsliv. Detta är en fråga där det pågår oerhört mycket just nu, inte minst i våra storstäder. Siv Holma nämnde Köpenhamn som ett exempel. Jag vet att i den här staden, i Stockholm, pågår det just nu ett arbete med en cykelmiljard. Vi ser hur allt fler väljer cykeln. Det handlar om att separera för att få bra cykelvägar och om att knyta ihop dem över kommungränserna så att vi får ett cykelnät som hänger ihop. En del av detta finns med i Cykelutredningen, plus mycket annat, och den kommer i oktober.

Fru talman! Cykelutredningen är efterlängtad. Jag beklagar att den kommer först i oktober. Det är ju efter det att budgeten för 2013 har processats och behandlats. Jag skulle vilja ställa en följdfråga: Anser statsrådet att det behövs mer ansvar på nationell nivå så att man inte bara förlitar sig på att olika kommuner satsar slantar? Jag tror att det behövs mer muskler från den nationella nivån så att vi får den här förändringen och så att vi kan få samma utveckling som i exempelvis Köpenhamn.

Fru talman! I det underlag som regeringen har som en god grund för den kommande infrastrukturpropositionen i höst ingår bland annat Kapacitetsutredningen. Den har haft i uppdrag att titta på samtliga trafikslag. På ett antal sidor i den nämns just cykeln som ett bra komplement när det gäller framkomlighet och miljöskäl. Vi kan också lägga till hälsoskäl. Det är en utmaning i den konkurrens som finns om marken. Ja, jag tycker att cykeln är viktig. Redan i den tidigare planen finns det beslut om cykelpengar. Det görs också olika leder, inte minst för turismen. Vi har Kattegattleden till exempel. Det finns ett stort kommunalt engagemang. Den drar ut på tiden några månader därför att de bad om det. De hade fått ytterligare bra idéer som de ville ha med i utredningen. Det tyckte jag var rätt okej.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till Ulf Kristersson. Jag vill ta upp den osäkerhet om betygssättningen som det har varit mycket diskussion om i veckan. Det har oroat mig som rektor, och jag har varit i kontakt med många av mina lärare och med andra lärare och rektorer i min omgivning. Man är glad åt betygssystemet och tror att det på sikt kommer att bli bra, men det finns osäkerhet och oro kring begreppen och att det inte finns något tillämpningsstöd. Jag vet att man jobbar mycket med det här i kommunerna, och det kan också bli lite av ett bekymmer om man börjar sätta praxis i kommunerna för att det inte finns ett riksövergripande system. Det här är egentligen bara ett exempel av flera där man har diskuterat beredningen i Regeringskansliet. Min fråga är: Känner sig statsrådet tillfreds med den beredning som sker i Regeringskansliet när reform efter reform som riksdagen beslutar om inte fungerar när den väl ska sjösättas?

Fru talman! Jag är övertygad om att vi sköter beredningarna på det sätt som vi ska. Jag är också övertygad om att vi då och då kommer att ha ordningsfrågor i stället för sakfrågor, till del för att alla kan diskutera ordningsfrågor och man kan tycka olika om dem, men till del också för att de lite grann döljer en saklig diskussion om själva substansen. Jag har mött det på andra områden inom politiken. Det är ingenting jag moraliserar över, utan jag säger bara att man ibland kan diskutera ordningsfrågor som ett svepskäl för att diskutera innehållsfrågor. Det betyder inte att vi inte vid stora reformer kommer att möta problem av olika slag. Så har det alltid varit. Dem ska man ha respekt för, och dem ska man göra så små som möjligt genom att ha ett så gott underlag som möjligt. Ibland finns det mycket kvalificerade skäl att begära mer tid - jag antar att frågeställaren delvis syftar på till exempel lärarlegitimationsfrågan - för att skjuta en lagstiftnings ikraftträdande något längre fram i tiden.

Fru talman! När det gäller betygen och även lärarlegitimationerna har vi varit fullständigt överens. Vi tycker att det är bra reformer. Men vi oroar oss över det sätt som de ska tillämpas på sedan och att de som ska tillämpa dem inte får möjlighet till det stöd som de faktiskt efterfrågar och även att de myndigheter som ska sjösätta detta och hjälpa till med den praktiska tillämpningen inte får det stöd som de kan behöva få. Min andra fråga är: Anser statsrådet att myndigheterna får det stöd och de möjligheter som de behöver för att hjälpa i detta fall kommunernas skolor och lärare att göra ett fullgott system av ett nytt betygssystem som vi alla faktiskt tycker kommer att bli bra om det tillämpas på ett rättssäkert och rätt sätt?

Fru talman! Den rimliga detaljkunskap som jag personligen har om detta är att det finns gott stödmaterial och stödunderlag för beslutsfattande. Det är min uppfattning. Vi refererar båda till egna erfarenheter, och jag tvivlar inte alls på din rektorserfarenhet och att du ser saker från din horisont. Jag har en egen upplevelse från ett föräldramöte häromdagen där bilden i allt väsentligt var den motsatta. Det fanns en stor entusiasm inför ett byte, och inte ett ord nämndes om att de kände sig osäkra, annat än den osäkerhet som finns när man för första gången ska tillämpa någonting, vilken vi alla, som föräldrar, chefer och politiker, har skäl att ha stor respekt för. Min bild är att detta kommer att fungera väl.

Fru talman! Jag vill först och främst säga att jag har planerat att ställa den här frågan en tid. Jag vill ställa den till infrastrukturministern. I morse inträffade en ny, tragisk dödsolycka på riksväg 26/47 mellan Mullsjö och Jönköping. En person omkom när en personbil frontalkrockade med en lastbil. Det här är den tredje dödsolyckan på ett halvår, och varje dag innebär en potentiell livsfara för trafikanterna. Motormännen listar vägen som en av de farligaste i Sverige. Trafikverket har under våren rapporterat sitt kapacitetsuppdrag. Tyvärr finns inte någon nämnvärd inriktning mot att prioritera de trafiksäkerhetshöjande investeringarna på våra riksvägar. Hur ser infrastrukturministern på möjligheterna att i höstens infrastrukturproposition avsätta medel för att tidigarelägga trafiksäkerhetsinsatser på de allra mest olycksdrabbade vägavsnitten där riksväg 26/47 ingår?

Fru talman! Det är alltid beklagligt med olyckor oavsett om de har dödlig utgång eller om människor blir svårt skadade. Därför har fokus ända sedan 1997 när vi kom överens om nollvisionen varit att steg för steg förbättra harmoniseringen och designen av vägar med hjälp av hastighetsförändringar. Det säkraste är kanske att bygga motorvägar, men vi mittseparerar allt fler vägar, och det är det mest effektiva sättet att undvika kollisionsolyckor. Om jag inte minns fel, fru talman - nu är jag lite osäker - ligger just den här vägsträckan med i plan, och därmed säkert Andreas Carlsons fråga om tidigareläggning. Uppdraget i Kapacitetsutredningen handlade om kapacitet. Här handlar det kanske inte i första hand om ett kapacitetsproblem, men jag känner till att det är en angelägen väg, och huruvida beslut om en tidigareläggning kommer att komma med under hösten eller inte har jag svårt att svara på i dag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! 2 064 personer har skrivit under en namninsamling för att tidigarelägga ombyggnationen som statsrådet mycket riktigt säger är planlagd. Den är planlagd till 2016, men 2 064 personer har skrivit under en namninsamling som jag hoppas få överlämna till statsrådet efter frågestunden. Jag vill också bjuda ned infrastrukturministern att om hon har möjlighet själv åka på vägen som är mycket farlig och där en stor mängd lastbilar transporterar gods från logistikområdet i Jönköping upp till Västsverige och Norge. Det är den längsta stamvägen i Sverige efter Europavägarna. Hur ser infrastrukturministern på möjligheterna för regeringen att inför infrastrukturpropositionen justera inriktningen för infrastrukturplaneringen som Trafikverket föreslagit? Med stöd av 2 064 namn och med tanke på de tre tragiska dödsolyckorna det senaste halvåret är det på tiden med en tidigareläggning av ombyggnationen av riksväg 26/47.

Fru talman! Det är helt klart så att infrastruktur oavsett vilket trafikslag det handlar om engagerar. Vart jag än åker i landet möts jag av behov av en bättre väg, en omgjord väg, en helt ny väg, en järnvägsdragning, en flygplats eller en bättre hamn. Det finns behov. Det som vi fokuserar på nu är att hitta bra stråk för godset genom landet och in i och ut ur landet men också att se till att vi får en bra arbetspendling och persontrafik. Där ingår naturligtvis fokus på tillgänglighet, framkomlighet och säkerhet. Det är ett arbete som vi fortsätter med. Just det här vägobjektet ligger i plan, och det är betydligt mycket bättre läge än för dem som än så länge inte har kommit in i en plan. Jag kommer gärna ned. Jag har varit i områdena runt omkring tidigare, och jag tror till och med att jag har kört en del på sträckan. Jag tar naturligtvis gärna emot namnunderskrifterna, för engagemang tycker vi är bra över huvud taget.

Fru talman! Samtidigt som tågen har stått stilla på Stockholms central har infrastrukturministern prickats av ett enhälligt konstitutionsutskott för miljonrullning inom järnvägsunderhållet. Ett företag, BB Rail, som i sitt hemland har tilldömts ansvaret för en stor tågolycka och därmed fått böta hundratals miljoner har i Sverige gått i motsatt riktning. Man har fått 125 miljoner kronor för att inte utföra underhåll. Det är naturligtvis djupt olyckligt. Där skulle historien ha kunnat sluta om det inte vore för att man efter att man löst ut företaget med 125 miljoner kronor utlyste en ny upphandling, och samma företag som orsakade olyckan i Storbritannien, fick böta där och fick 125 miljoner kronor av Trafikverket för att inte utföra underhåll vann upphandlingen trots att man hade det dyraste anbudet. Jag vill därför fråga infrastrukturministern: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bringa ordning på underhållskaoset på våra järnvägar?

Fru talman! Jag tycker frågeställningen är lite missvisande. Vi har inte kaos i vårt underhållsarbete. Tvärtom ser vi hur vi får ut mer effekt och mer underhåll för mindre pengar till gagn för skattebetalarna där kvaliteten inte sänks och säkerheten inte heller minskar. Vi ser snarare hur fler företag är med och bidrar till både innovation och företagsutveckling, vilket är någonting som jag tror att Socialdemokraterna i grunden tycker är positivt. Vad man har kommit fram till i KU i dag har jag inte tagit del av. Man har haft en presskonferens för ett tag sedan. Det är dock viktigt att känna till att det som hände i Västra Götaland och det avtal som fanns där inte har att göra med något systematiskt fel i upphandlingen. Det är en engångsföreteelse så här långt, och jag hoppas att det förblir det. Här har Trafikverket i sin myndighetsroll, med det ansvar som man har, i god ordning avslutat något som bägge parter inte trodde var bra. Det har varit för resenärernas skull, för att kunna göra något annat i stället. Det tycker jag i grunden är bra.

Fru talman! Jag noterar att statsrådet är nöjd med järnvägsunderhållet. Hon är nöjd och tycker att det är bra att Trafikverket har betalat ut 125 miljoner kronor av medel som riksdagen har anvisat för järnvägsunderhåll till att lösa ut en entreprenör som inte har klarat uppgiften, vilket ett enhälligt konstitutionsutskott i dag har riktat kritik mot. Jag är inte nöjd med hur järnvägsunderhållet i Sverige bedrivs.

Fru talman! Den som har intresse i den här frågan kan nog läsa vad det är som konstitutionsutskottet har riktat kritik mot. Huruvida det stämmer med Anders Ygemans tolkning eller med någon annans tolkning avstår jag från att säga. Frågan är dock relevant, för kritiken gäller att samma företag finns med igen. Då blir naturligtvis frågan: Ska vi använda lagen om offentlig upphandling eller inte? Ska vi på något sätt styra vissa företag att inte delta i en sådan upphandling om de i övrigt uppfyller kriterierna, ansöker i lika konkurrens med alla andra och utifrån detta också blir utvalda? Då söker vi ju något annat än den verklighet vi i dag lever i. Jag tycker att inte minst Socialdemokraterna borde bestämma sig för vad det är som ska gälla. Är det lika villkor för företag som uppfyller kriterier för att vara med i en upphandling enligt lagen om offentlig upphandling, eller ska vi ovanifrån styra att vissa får vara med och andra inte? Det blir väldigt märkligt. Det tror jag inte är bra för järnvägens framtid.

Fru talman! Min fråga handlar om hur lärarna ska bedöma sina elever och ge rättvisa betyg när det saknas underlag och stöd för detta. Hur ska lärarna kunna uttolka begrepp som enkelt, utförligt eller nyanserat när det saknas konsensusunderlag för det? Det nya betygssystemet har gällt sedan i julas, men på Skolverkets hemsida kan man se att visst underlag inte kommer förrän hösten 2013. Nu har vi hört statsrådet Kristersson två gånger i dag säga att underlaget är gott och bra för att lärarna ska kunna sätta betyg. Hur är det möjligt, när det faktiskt inte finns något underlag? Det finns inget framtaget underlag. Hur kan han säga så när det saknas i NO-ämnen, i engelska, i historia och i religion?

Fru talman! Jag svarar naturligtvis gärna på frågor om detta. Jag har redan gjort det två gånger och gör det gärna en tredje gång också. Mitt svar kommer att låta ungefär som tidigare. Det är min bild att det är ett gott underlag. Det är min bild att det är en stor och viktig reform som är emotsedd med rätt stor entusiasm. Säkert kommer den, som alla reformer, att vålla en del initiala problem, men vill man ha en mer detaljerad diskussion och gå ned på enskilda ämnen, vilket är helt legitimt, föreslår jag att man för den diskussionen med det statsråd som dagligdags arbetar med de här frågorna. Mitt svar blir regeringens relativt övergripande: Vi tror att reformen är nyttig, viktig och välförberedd.

Fru talman! Det är svårt att bedöma om ministerns svar är enkelt, utförligt, översiktligt eller nyanserat, men det är väl väljarna som får sätta sina betyg på regeringen. Frågan är ändå om Skolverket har fått förutsättningar för att klara genomförandet av den nya betygsreformen. Det är väl ändå rimligt att det som regeringen har beskrivit som den största reformen sedan 1842 implementeras på ett sätt som underlättar och förbättrar för lärare och elever och inte försämrar situationen i skolan?

Fru talman! Jag uppfattade inte frågan fullt ut, men jag delar uppfattningen att det är rimligt att begära att det ska vara välförberett. Regeringens bild är att det är välförberett.

Fru talman! Min fråga går till migrationsminister Tobias Billström. Arbetskraftsinvandring har visat sig vara en framgångsrik modell. Att Sveriges attraktionskraft har ökat tycker jag är positivt. Vissa företag expanderar tack vare den arbetskraft som kommer från utlandet, och andra företag skulle inte klara sig utan. Min fråga till migrationsministern är: Vad har hänt när det gäller tillstånd och tuffare granskning från Migrationsverkets sida?

Fru talman! Arbetskraftsinvandring är verkligen mycket viktigt för Sverige. Den reform som har gällt sedan 2008 har lett till att många människor har kunnat komma till Sverige och därmed bidra med kunskap och kompetens hos de arbetsgivare där de har blivit anställda. Ingen reform är dock, precis som frågeställaren konstaterar, så bra att den inte behöver vårdas. Därför har regeringen gett Migrationsverket ett fortsatt uppdrag att motverka missbruket av reformen, bland annat genom att se till att man inför striktare kontroller i branscher där det har visat sig förekomma missbruk. Företag inom bland annat handel, hotell och restaurang ska visa att de kan garantera lön för den som söker arbetstillstånd. Vidare ska företag som tidigare har anställt arbetskraftsinvandrare nu också kunna visa att de vid tidigare tillfällen har betalat ut löner och tecknat försäkringar. På så vis kan man systematiskt motverka eventuellt fusk.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Vi kan konstatera att vi har kommit en bra bit på väg, men det finns fortfarande mer att göra, framför allt när det gäller rörlighet. Hur ser migrationsministern på det?

Fru talman! Det är naturligt att nästa diskussion kommer att handla om cirkulär migration, det vill säga att migranter inte bara flyttar från punkt A till punkt B och sedan blir kvar där permanent - det är ju så det har sett ut under många decennier - utan att man i dag flyttar tillbaka till de länder varifrån man har kommit eller vidare till andra länder. Detta ställer utmaningar på flera olika system. Det handlar om socialförsäkringssystemen, om utlänningslagen, om frågor som rör arbetsmarknadspolitik och i stort sett alla politikområden. Lite för att utröna vilka utmaningar som finns tillsatte regeringen 2009 Kommittén för cirkulär migration, en parlamentarisk utredning som kom med flera olika intressanta förslag till förändringar och förbättringar för att göra Sverige till ett mer attraktivt land för cirkulära migranter än det är i dag. Förslagen bereds i Regeringskansliet, och vi har för avsikt att återkomma till riksdagen under den här mandatperioden med konkreta förslag.

Fru talman! Statsrådet Nyamko Sabuni efterlyste tidigare ordentliga utredningar och undersökningar för att kunna fatta rätt beslut. Det finns hur många undersökningar som helst som visar att ojämställdhet råder. Vi ramlar ned på rankningslistan globalt sett. Vi fick en föredragning om detta i mitt fullmäktige i veckan. Kvinna Skaraborg har gjort en undersökning i Skaraborg, men ojämställdhet finns inte bara där utan i landet som helhet. Vi kan se att utbildningsnivån för kvinnor ökar samtidigt som löneskillnaderna är väldigt stora. Den 8 mars presenterades underökningar där kvinnoorganisationer lyfte fram att kvinnor egentligen borde sluta arbeta kl. 15.51 om lönen skulle gälla för hela den arbetade dagen, men i stället arbetade man fram till kl. 17.00. Det finns hur många undersökningar som helst som visar detta. Därför undrar jag om statsrådet tillämpar samma metod nu. Kommer det förslag nu när man vet att det ser ut så här?

Fru talman! Först vill jag korrigera uppgiften att Sverige tappar i rankningarna. Av de fem sex senaste rankningar som jag har tagit del av toppar Sverige fyra eller fem. Vi hävdar oss alltså fortfarande, men det betyder inte att Sverige är jämställt. Fortfarande behöver mycket göras. En annan sak som jag vill nämna och känna stolthet över är att löneskillnaderna minskar, även om de fortfarande finns. Detta beror bland annat på jobbskatteavdraget. Under Socialdemokraternas tid har melodin alltid varit att om vi sänker skatt överför vi förmögenhet från kvinnor till män, för man har alltid sänkt eller höjt den med lika mycket, vilket har drabbat låg- och medelinkomsttagare. Jobbskatteavdragets konstruktion är genuin på det viset att de med låga inkomster och medelinkomster får en större andel medan de med höga inkomster får en lägre andel. Det har gjort att löneskillnaderna har minskat lite. Det är mer än man har lyckats åstadkomma med fackliga förhandlingar och annat som Socialdemokraterna har hänvisat till. Ja, det återstår mycket att göra, men vi håller på.

Fru talman! Jobbskatteavdraget har ju inte med lönenivå att göra. Jag tror inte att pensionärerna känner sig trygga med det. De får inte del av jobbskatteavdraget, och pensionen beräknas inte heller på det underlaget. Vi ser ändå stora skillnader, och de handlar också om anställningsformer. Vi ser att kvinnor generellt sett har sämre arbetsvillkor beroende på en högre andel deltidsarbete, ofta i samband med att de får första barnet. Man vet dock inte riktigt vad regeringen tycker. Nyamko Sabunis parti tycker att man ska dela mer lika på föräldraförsäkringen, medan en del tycks tro att det går att sitta vid köksbordet och förhandla om både löner och annat. Det är också en väldig osäkerhet som råder. När man samtalar med unga kvinnor känner de ingen tilltro till hur de ska kunna forma sin framtid, och det är ju det övergripande målet för jämställdheten. Lite mer än jobbskatteavdrag tror jag att man förväntar sig för att nå jämställdhet.

Fru talman! Jag håller med Carina Ohlsson om att det behövs mer än jobbskatteavdrag för att nå jämställdhet. Men jag tror att man ska säga att ekonomisk självständighet ändå är det som lägger grunden för jämställdhet. Därför är det en viktig fråga - en av de större frågorna. Jag tror också att det man får i lönekuvertet är det som är facit på om man jobbar aktivt med jämställdhet eller inte. Till syvende och sist handlar det ju, som Carina Ohlsson säger, om att också kvinnor ska ha tid att arbeta och gärna kunna arbeta mer och göra karriär. Då måste det gå att kombinera familjeliv med yrkesliv. Regeringen presenterade 2009 en handlingsplan med ett fyrtiotal åtgärder som håller på att genomföras. Vi har nu tillsatt ytterligare en utredning där Mikael Sjöberg, Arbetsmiljöverkets chef, är ansvarig. Vi hoppas att han ska återkomma med ytterligare förslag på vad vi kan göra. Under den tiden hoppas jag dock att jobbskatteavdragets effekter ska fortsätta verka och framför allt att jämställdhetsbonus också ska ge resultat när det gäller att dela på föräldraledigheten mer lika, för det är någonting som regeringen vill: att föräldrar ska dela mer lika på föräldraledigheten.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Nyamko Sabuni. De rödgröna partierna har med stöd av Sverigedemokraterna nyligen drivit igenom att legitimationskrav även ska gälla för modersmålslärarna. Hur ser statsrådet på det kravet? Vad kommer det att bli för konsekvenser för den viktiga modersmålsundervisningen i den svenska skolan?

Fru talman! Beslutet om legitimationskrav också för modersmålslärare är väldigt överraskande för hela regeringen. Jag kan förstå att Sverigedemokraterna som tydligt och klart deklarerat att de inte vill ha modersmålsundervisning i svensk skola fattar ett beslut som faktiskt försvårar för modersmålsundervisning. Att de andra tre oppositionspartierna förordar den linjen och kräver att alla ska ha lärarlegitimation för att undervisa ett fåtal elever gör det oerhört svårt. Vi har ju så väldigt många olika språkgrupper i vårt land; det kan handla om hundratals språkgrupper, och att rekrytera lärare till vartenda språk är inte lätt. Detta försvårar inte bara för eleverna att få sin undervisning. Det försvårar också arbetsvillkoren för modersmålslärare. I dag måste de åka runt från skola till skola. De får inte betalt för den tid det tar att åka runt, och nu ska de inte ens kunna få fast anställning utan bara årsvis anställning. Majoriteten av dem har ju inte den pedagogiska utbildning som krävs för att kunna få legitimation. Jag vill också påpeka att för den som vill ha legitimation är det faktiskt bara att gå lärarutbildningen så får man den. Det är inte förbjudet. Men att ställa krav på legitimation för modersmålslärare ställer till stora problem för skolan.

Fru talman! Med andra ord kommer detta förslag som har drivits igenom av oppositionen att leda till att modersmålsundervisningen försvagas och inte förstärks som det har argumenterats för. Är det rätt uppfattat?

Fru talman! Ja, det är rätt uppfattat. Det här är väldigt svårt, och jag vet inte hur oppositionen tänker besvara medborgarnas frågor om detta. Här har de velat plocka enkla politiska poäng och helt enkelt bara slaktat modersmålsundervisningen, trots att Miljöpartiet ju har vurmat för modersmålsundervisning hur många år som helst och trots att Socialdemokraterna känner lika starkt för modersmålsundervisning. Att då landa i ett beslut som ska göra det svårare för Sveriges skolor att erbjuda barnen modersmålsundervisning är för mig väldigt förvånande och väldigt beklagligt. Hur vi ska lösa detta återstår att se. Vi får återkomma till det. Jag beklagar verkligen det beslutet.

Fru talman! Jag tänkte fortsätta där Barbro Westerholm slutade, om digital delaktighet för äldre. Nu tänker jag inte ställa frågan bara om digital delaktighet för äldre även om det nu sitter ett gäng hurtiga skaraborgare - seniorer - här i dag som gärna vill ta del av hur it-samhället ska fortsätta. De är vana vid studiecirklar, folkbildningssatsningar och så vidare och skulle gärna vilja se fortsatta satsningar på det som vi socialdemokrater gjorde. Det är alltså dyrt och krångligt att stå utanför it-samhället i dag. Väldigt många gör sina bankärenden, söker jobb, kontaktar vårdcentralen och läkaren, deklarerar och handlar via nätet. En miljon människor gör inte det. För dem är det krångligt och svårt. Varför står de utanför? Det kan vara för att de bor på ett sådant ställe där det är väldigt dyrt att dra fram infrastrukturen. Det kan också vara av rädsla eller av okunskap. Jag undrar hur Anna-Karin Hatt tänker fortsätta arbeta för att Sverige ska ligga i framkant.

Fru talman! Tack för frågan från Monica Green! Vi har diskuterat den många gånger förut. Det stämmer att det finns många människor som behöver hjälp för att bli digitalt delaktiga. Vi kan tvista om exakt hur många de är, men jag avhåller mig från det och konstaterar bara att de är alldeles för många och att vi behöver göra insatser. En del handlar om att man måste se till att människor har bra och snabba elektroniska kommunikationer. Då finns regeringens bredbandsstrategi där vi glädjande nog kunde konstatera att vi redan förra året nådde delmålet för 2015: Varannan svensk kan i dagsläget koppla upp sig med bredband på minst 100 megabit per sekund. Samtidigt görs det stora insatser via biblioteken och studieförbunden. Regeringen har gett i uppdrag till Hjälpmedelsinstitutet att utveckla lösningar för ökad digital delaktighet. Post- och telestyrelsen arbetar med innovationsupphandlingar för att få fram en teknik som gör informationstekniken så användarvänlig och möjlig att bruka som möjligt, för så många som möjligt.

Fru talman! Jag noterar att Anna-Karin Hatt säger att vi har nått delmålet, men det är egentligen utan att göra någonting eftersom det faktiskt är marknaden som har byggt i tätorterna hittills. Det är de som har byggt där det är lätt och där det finns många människor. Nu kommer det svåra. Det är nu utmaningen börjar: att kunna nå en bra infrastruktur med höga hastigheter i hela landet. Digidel jobbar aktivt med frågan att få fler delaktiga på nätet. De vill satsa mer på folkbildning på bred front. De efterfrågar också vad som ska ingå i begreppet "digital kompetens". Kan Anna-Karin Hatt svara på den frågan?

Fru talman! På den sista frågan kan jag svara att i den digitala agendan, som jag vet att Monica Green ofta läser, gör vi två viktiga markeringar av vad digital delaktighet är. Det ena är att så många som möjligt ska ha digital kompetens, det vill säga kunna använda tekniken. Det andra är vi måste se till att det finns tillräckligt många välutbildade specialister för att fylla it-branschens behov av välutbildad personal. Vi nådde delmålet om att hälften av svenskarna ska ha 100 megabit per sekund till 2015. Det gjorde vi tack vare tydligt ställda krav på operatörerna och tack vare att staten har gått in och medfinansierat att bygga bredband till byn. Även om det är så att hastigheterna är som allra högst i de stora städerna är det väldigt glädjande att se att bredbandstillgången i Monica Greens hemlän Skaraborg, i Västerbotten och i många andra län nu ökar snabbt. Den ökar väldigt snabbt också på landsbygden samtidigt som it-användningen faktiskt ökar allra snabbast i de allra äldsta grupperna i vårt land. Det är väldigt bra.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till Nyamko Sabuni. Alliansen har sedan regeringstillträdet prioriterat vuxenutbildningen. Vi satsar mycket mer pengar än den gamla S-regeringen gjorde, och vi har utvecklat nya framgångsrika utbildningsformer. Trots detta finns det en politisk diskussion om resurser, där oppositionen ofta hävdar att vuxenutbildningen behöver mer pengar. När man är ute i kommunerna får man ofta en annan bild. Många kommuner har svårt att fylla platserna på komvux. I Västra Götaland har både Tanums kommun och Västra Götalandsregionen tillsammans betalat tillbaka över 7 miljoner av oförbrukat statsbidrag för 2010-2011. Problemet i dag verkar handla mindre om brist på resurser och främst handla om att få elever till de utbildningar som redan finns. Hur ser ministern på denna utmaning?

Fru talman! Det är en korrekt beskrivning som Jan Ericson ger. Vi har satsat väldigt mycket på vuxenutbildning just på grund av konjunkturen. Vi hade den värsta finanskrisen 2008. Vi har behövt finansiera vuxenutbildning för att människor ska omskola sig till nya kompetenser och nya jobb. Vi kan se att vi i dag satsar 1 miljard mer på vuxenutbildningen jämfört med 2006. Som Jan Ericson säger är det så att vissa kommuner lämnar tillbaka pengar. Jag tror att man kan finna två problem med vuxenutbildningen. Det ena är att alla kommuner inte är bra på att göra individuella bedömningar av vad den enskilde som ska läsa vuxenutbildning behöver, det vill säga att det blir för många människor som läser saker som de redan kan. Validering av vad man kan för att hitta det man inte kan och bara läsa det tror jag skulle kunna locka fler till vuxenutbildning. Det andra är att visa på kopplingen mellan vuxenutbildning och arbetsmarknaden. Ju fler som vet och tror att går jag den utbildningen leder det också till jobb, desto fler tror jag att vi kan locka. Ett problem är det som Socialdemokraterna ofta efterfrågar, öronmärkta pengar. När man öronmärker pengar är det så att går de inte till just det de är öronmärkta för måste de tillbaka till staten. Därför tror jag att en del av vuxenutbildningens pengpott ska vara fri. Behövs den inte till den typen av utbildning kan man lägga den på en annan typ av vuxenutbildning. På det sättet skapar man frihet för kommunen.