Äldre döva

Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag vill göra för att förbättra situationen för äldre döva och äldre dövblinda. Som Eva Olofsson nämner har Sveriges Dövas Pensionärsförbund tagit fram en mycket intressant rapport med titeln Valfrihet och värdighet saknas hos äldre döva . Mot bakgrund av denna titel är jag glad att kunna konstatera att ingen annan regering har satsat mer på valfrihet inom vård och omsorg än denna. Detta betyder att förutsättningarna för döva personer att på äldre dagar få tillgång till teckenspråkig vård och omsorg avsevärt stärkts. Sedan lagen om valfrihetssystem, LOV, trädde i kraft för två år sedan har en stor mängd kommuner, stora som små, gett sina medborgare friheten att välja. Valfriheten innebär också möjlighet att välja bort det man är missnöjd med. Det ökar medborgarnas makt och trygghet, det effektiviserar verksamheterna i en tid med allt större demografiska påfrestningar och det ökar nyföretagandet - särskilt bland kvinnor. I mer än varannan kommun som infört LOV har det tillkommit verksamheter som erbjuder alternativ profil av typen hemtjänst på eget språk eller med löfte om personalkontinuitet. Det finns i dag, till exempel i Stockholm, teckenspråkig hemtjänst som ges enligt LOV. Jag är väl medveten om behovet av en individanpassad, samordnad och kontinuerlig vård och omsorg för teckenspråkiga äldre. Teckenspråkiga personer behöver kommunicera och få information på teckenspråk, men de får inte alltid den möjligheten. Därför befinner de sig många gånger i ett informationsunderläge. Det gäller i än högre grad äldre teckenspråkiga. Detta kan leda till att man får svårare att hävda sina rättigheter. Personer som är döva eller dövblinda har därför generellt sett svårare att få den goda vård och omsorg samt det stöd och den trygghet som de har rätt att få. Detta behöver stat, kommun och landsting ta särskild hänsyn till. Det huvudsakliga ansvaret för stöden till döva och personer med dövblindhet ligger hos kommuner och landsting enligt bland annat socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. För att kunna ge en värdig omsorg med god kvalitet även för döva äldre och äldre med dövblindhet krävs därför att alla aktörer tar sitt ansvar men också effektivt samverkar. Omsorgen och vården i form av hemsjukvård, äldreomsorg, vårdcentral och sjukhusvård måste samverka bättre kring de äldre. Den 12 januari 2011 utsåg regeringen därför en särskild nationell äldresamordnare för de mest sjuka äldre. Det är ett omfattande arbete som nu inletts. Totalt uppgår satsningen till 3,75 miljarder kronor under mandatperioden. Frågan om de mest sjuka äldres vård och omsorg ska vara en mycket prioriterad fråga under de närmaste fyra åren, och det gäller oavsett om man är döv eller hörande, teckenspråkig eller svenskspråkig - eller har något annat modersmål för den delen. Regeringen har också en rad insatser riktade mot teckenspråkiga döva och personer med dövblindhet. Låt mig kort få nämna några av dem. Vi har sedan den 1 juli 2009 en ny språklag som slår fast att den som har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket. Tillgången till tolkar och en väl fungerande tolktjänst är en grundläggande förutsättning för att uppnå de övergripande mål som regeringen presenterat i den nationella handlingsplanen för funktionshinderspolitiken. Regeringen har tillsatt en utredning med uppdrag att se över nuvarande modell för tolktjänsten. Regeringen ger särskilt statligt stöd till personer med dövblindhet genom medel till Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor och särskilt stöd till Förbundet Sveriges Dövblinda. Utvecklingen går åt rätt håll. Svensk hälso- och sjukvård och äldreomsorg uppvisar på många områden goda resultat. Vårdköerna kortas. Valfriheten, tillgängligheten och den kvalitet som patienterna upplever förbättras. Det sker en tydlig utveckling mot en vård och omsorg som bygger på evidensbaserad kunskap. Användandet av öppna jämförelser, där alla enkelt kan jämföra olika vårdenheter, ökar kontinuerligt. Dessa förbättringar kommer även att komma teckenspråkiga äldre till del.

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret. Jag och statsrådet Maria Larsson hade en liknande debatt för cirka tre år sedan, och jag vill börja med att säga samma sak som jag sade då, nämligen att jag inte har ställt interpellationen för att i första hand diskutera valfrihetssystem eller kommersialiseringen av äldreomsorgen som nu pågår. Då hade jag ställt en annan interpellation. Jag har ställt den här interpellationen därför att stöd till äldre döva och dövblinda utifrån deras specifika behov på de flesta håll i landet saknas, liksom en teckenspråkig äldreomsorg. Det gäller oavsett om kommunerna har infört valfrihetssystem eller vilken färg som styr i kommunerna. För mig är det en självklarhet att äldre döva och dövblinda kvinnor och män är medborgare med samma rätt till information, stöd och omsorg som andra. Det är vi valda politiker som har skyldighet att se till att det blir så, inte den enskilde äldre döve. Herr talman! Bland landets äldre är döva och dövblinda en av de grupper som har en svår situation. Sveriges Dövas Pensionärsförbund har kartlagt situationen i rapporten Valfrihet och värdighet saknas hos äldre döva . Nio av tio äldre döva har vuxit upp språklösa. Deras föräldrar har inte talat teckenspråk. Erfarenheterna från barndomen är ofta svåra. Det är fråga om ofrivilliga separationer. Som det står i rapporten: Mamma var borta och ingen kunde förklara varför. Det handlar om barn som många gånger var sju åtta år gamla. Undervisningen var ofta undermålig i skolor långt hemifrån. Man fick inte tala teckenspråk på lektionerna utan man skulle tvingas att tala. I dag lider fler än en fjärdedel av ängslan, oro och ångest. Sex av tio äldre döva har svårighet att läsa och förstå innehållet i en dagstidning. Den här kunskapen har inte många kommuner och landsting. Hälften av de döva får inte information om vilka möjligheter och rättigheter de har som äldre. När de får information är den inte teckenspråkig utan oftast på skriven svenska. Då är det svårt att ta till sig vilka rättigheter och möjligheter man har. Döva och dövblinda lever i hög grad utspridda i vårt land. Teckenspråkig äldreomsorg finns på få ställen. Det har varit svårt och trögt att få till ett samarbete lokalt och regionalt för att förbättra situationen. Det finns oftast ingenstans att vända sig till för att få särskild hjälp och vägledning. Det gör att äldre döva och dövblinda kvinnor och män inte får det stöd och den omsorg de har rätt till. Kort sagt: Valfrihet och värdighet saknas för äldre döva och dövblinda. Två av de viktigaste förslagen på åtgärder i rapporten är att tillsätta en nationell samordnare för äldre dövas behov och att det bör finnas särskilt utsedda vägledare på regional nivå. Man har mycket goda erfarenheter där de finns i Region Skåne och i Göteborg. Det är två bra förslag som skulle kosta lite men som skulle innebära kraftiga förbättringar i situationen för äldre döva och äldre personer med dövblindhet. Jag har en konkret fråga och vill gärna ha ett tydligt svar från statsrådet: Vilka initiativ är Maria Larsson beredd att ta för att de två bra förslagen kan bli verklighet?

Herr talman! Det här är en mycket angelägen interpellation. Äldre döva och dövblinda har en mycket utsatt situation. Det har också rapporten från Sveriges Dövas Pensionärsförbund visat. En enkätundersökning visar att äldre teckenspråkiga undviker att ta kontakt med läkare, tandvård eller andra vårdinrättningar och i stället väntar på att få ett brev hem eller helt enkelt avstår från att söka vård. Friskvård är inget som man direkt tar emot och som riktas direkt till den här gruppen. Det finns stora svårigheter med tolkar i vissa landsting. Jag kommer själv från Västerbotten. Där har det varit många vakanser, och därför har vi inte kunnat ställa upp med den tolkservice vi har haft förhoppningar om att ge. Precis som statsrådet Maria Larsson sade i svaret har lagen om valfrihet inneburit stora möjligheter för den enskilda personen att göra egna val, men det finns en hel del att önska från både kommuner och de eventuella företag som tänker sig utföra tjänster i kommunerna, nämligen att specialinrikta sina tjänster mot grupper som riskerar att hamna mellan stolarna, det vill säga att kvalitet och kompetens finns hos den personal som ska möta dessa personer som är till exempel döva eller dövblinda. Det finns hemtjänst på flera språk, och det finns äldreboenden för döva på många håll - men det finns oerhört mycket att göra. I många fall får vi uppfattningen att kompetens och kunskap om äldre dövas och dövblindas situation saknas i kommuner och landsting. Min fundering är om inte Socialstyrelsen i det här hänseendet skulle kunna göra så mycket mer för att ge anvisningar och råd till kommuner och landsting för att uppmärksamma dessa problem.

Herr talman! Jag vill verkligen instämma i att äldre döva och dövblinda många gånger har en svår situation att få tillgång till information, att få kunskap, att kommunicera på ett bra sätt med de olika typer av myndigheter, hälso- och sjukvård som de är beroende av. Jag känner mig väldigt glad över att kunna säga att den värdegrund som vi nu har lagt på plats i socialtjänstlagen från den 1 januari stadgar vikten av att den enskilda personen får möjlighet till en värdig äldreomsorg och ska kunna känna välbefinnande. Det betyder att kommunikationen är nödvändig. Den måste ske och finnas till hands med befintlig tolk för att kunna få kunskap om vad den enskilda äldre behöver för att kunna känna välbefinnande. Låt oss inte underskatta den drivkraft som finns i lagstiftningen. Eva Olofsson talar om att valfrihet saknas. I samma stund säger hon att LOV inte var det hon ville diskutera. Lag om valfrihet tycker inte Eva Olofsson om, och det tycker inte heller hennes kamrater i styret av Göteborg om. Men den är en möjlighet och en utvecklingspotential. Det ser också den som har gjort rapporten åt Sveriges Dövas Pensionärsförbund. Det drevs som ett arvsfondsprojekt, och jag tycker att rapporten är synnerligen intressant. Den som har gjort rapporten heter Birgitta Martinell. Hon gjorde också ett studiebesök i Finland inom ramen för projektet. Där konstaterar hon: Vi bör fundera över andra alternativ till att ordna bra äldreservice för äldre döva i Sverige där vi får större inflytande över den egna vården. Det är min drivkraft, Eva Olofsson. Det är därför jag är så angelägen om LOV. Den skapar förutsättningar för människor att bestämma själva. Birgitta Martinell gjorde någonting väldigt bra. Hon startade företaget Signcare som erbjuder teckenspråkiga tjänster, bland annat boendestöd, hemtjänst och personlig assistans, enligt LOV. Hon säger: Det finns ett stort behov av hemtjänst. Problemet i dag är att inte alla kommuner har infört lagen om valfrihet. Det gör att alla döva och dövblinda inte får vad de behöver. Min fråga till Eva Olofsson är: Är inte detta skäl nog för Eva Olofsson att ompröva, ta bort de ideologiska skygglapparna och säga: Också lagen om valfrihet skulle kunna tjäna i syfte att ge de äldre döva och dövblinda på fler ställen i Sverige tillgång till bra äldreomsorg? Den löser inte hela problemet. Det är jag medveten om. Men den är en delsträcka i en ökad valfrihet, precis det som Eva Olofsson efterlyste.

Herr talman! Också jag tycker att Signcare är en väldigt positiv verksamhet. Men jag tycker att statsrådet ska läsa hela texten. Så här skriver man: Inom projektets ramar har vi förstått att kommunerna inte vill ta ett övergripande ansvar gällande äldreomsorg för äldre teckenspråkiga och döva. Därför är detta bolag ett alternativ som kommuner kan erbjuda. Man har alltså startat detta företag som är något väldigt bra och ger service i Stockholm som omvårdnad, stödsamtal och mycket mer som personlig assistans och hemtjänst till döva och dövblinda. Men man har gjort det utifrån att kommunen inte har tagit sitt ansvar. Det kommer inte att uppstå företag i Rättvik och Älvsbyn och kanske heller inte i Borlänge och Bjuv. Äldre döva och dövblinda bor utspridda i hela vårt land. Vi har ett politiskt ansvar. Vi kan inte lägga över ansvaret och säga att vi som politiker inte är beredda att ta det, utan det hänger på om något företag tycker att det är lönsamt att starta en verksamhet riktad till döva eller dövblinda. Låt mig ta ett exempel på det motsatta. Göteborg har länge haft teckenspråkig hemtjänst och använder inte lagen om valfrihet. Mölndals kommun som köper den teckenspråkiga hemtjänsten införde LOV. Vad hände då? Jo, de döva i Mölndal får inte längre teckenspråkig hemtjänst. De får vända sig till ett antal olika serviceföretag som finns utan teckenspråkig personal i Mölndal. Är detta valfrihet, statsrådet? Den kommun som har kommit längst är Malmö stad som länge har jobbat med vägledare och äldreboende. Man hör mycket positivt om det om man sätter sig ned och talar med Sveriges Dövas Pensionärsförbund. Människor känner en trygghet och kan få stöd. Vägledaren är själv döv och teckenspråkig, och man har en äldreboendeenhet. Man har haft en lång resa för olika kommuner i Skåne och olika stadsdelar i Malmö stad. Det finns ett skäl till varför man som teckenspråkig ska bo på ett teckenspråkigt äldreboende. Malmö har inte LOV. Inför denna interpellationsdebatt talade jag med äldrevägledaren i Göteborg som har funnits i två år. Göteborg har haft teckenspråkig äldreomsorg i oherrans massa år. Man har ett medborgarkontor för döva. Det som var viktigt, sade vägledare, är att jag finns där de äldre döva finns. De lär känna mig, de kan prata med mig och de får förtroende för mig. Sedan vänder de sig till mig när de ska få vårdplanering, bistånd från hemtjänsten. De får information och förstår informationen, och man undviker missförstånd. Det skapar en stor trygghet. Dessutom jobbar vägledaren med äldreboendeenheten för döva och har startat en träffpunkt där som besöks av många. Man är nätverksarbetande med dövföreningar, dövkyrkor, kommunen och mycket mer. Vad som behövs väldigt mycket är att man tar ett regionalt ansvar i Västsverige. Det har man kvar. Herr talman! Vi kan inte lämna över ansvaret från politikerna till dem som eventuellt vill starta företag. Vi måste ta det ansvaret själva. Det behövs äldrevägledare inte bara i Malmö och Göteborg utan i hela Sverige. Det behövs en nationell ombudsman som kan hålla ihop frågorna på nationell nivå. Det behövs insatser för att kunna höja kunskapen i kommunerna. Där tycker jag att Maria Lundqvist-Brömster hade ett bra förslag med att Socialstyrelsen skulle kunna göra en insats. Jag vill fråga statsrådet: Vilka initiativ vill statsrådet ta specifikt för gruppen döva och dövblinda? Är statsrådet beredd att inleda överläggningar med SKL om hur man skulle kunna förbättra läget i kommunerna och ge Socialstyrelsen ett uppdrag?

Herr talman! Vi har ett politiskt ansvar, jag, Eva och andra i denna kammare. Vi har i denna riksdag antagit FN-konventionen om mänskliga rättigheter som gäller personer med funktionsnedsättning. Vi har också antagit en strategi för funktionshindrade som ska gälla under de kommande åren. Det innebär att det även finns ett ansvar hos politiker på regional och lokal nivå. Här har Eva Olofsson, jag och många fler med oss ett ansvar att tydlig driva de frågorna i de församlingar som är närmast hälso- och sjukvården och den kommunala servicen. Skåneregionen har klarat av detta. De har sina regionala vägledare. Det är en modell som andra län kan ta efter. För min del känns det viktigt att få skicka med budskapet att vi inte alltid kan förlita oss på att den statliga nivån ska kunna fixa dessa bitar, utan det måste ställas krav på kommuner och landsting. Det är så vi ska jobba med FN:s konvention om mänskliga rättigheter och strategin för funktionshindrade. Det måste genomsyra arbetet hela vägen i den politiska processen.

Herr talman! Självklart måste det politiska ansvaret tas och bäras på ett ansvarsfullt sätt i alla dess delar. Det politiska ansvaret att se till att våra äldre döva och dövblinda får en god vård och omsorg när de behöver det och en fungerande tillvaro med tillgång till bra information ligger på många olika politiska beslutsnivåer, och i stort sett på alla tre. Därför måste också rätt saker göras på rätt ställe. Jag välkomnar alla kommuner som följer det som står i lagen. Det ska självklart alla kommuner göra. Socialtjänstlagen, även om den är en ramlag, stadgar tydligt att äldreomsorgen måste ges utifrån den enskildes behov. Värdegrundens förstärkning av socialtjänstlagen tydliggör det uppdraget än mer. Det är orättfärdigt om man inte får tillgång till exempelvis information, kunskapsinhämtande och äldreomsorg på sitt eget språk. Detta behöver verkligen stärkas, och till detta tjänar LOV. Det är att ta ett politiskt ansvar att se till att också den möjligheten finns, Eva Olofsson. Jag blir så förvånad att Eva Olofsson säger nej till att stärka de äldres möjligheter att själva påverka. De kriterier som ska skrivas för en kommun när det gäller att välkomna olika entreprenörer och den egna verksamheten måste läggas på en kvalitetsmässigt bra nivå och även inkludera att man levererar på olika språk, också teckenspråk. Det måste se som ett mervärde. Regionerna, landstingen, har sitt ansvar för detta. Att se till att hälso- och sjukvård ges så att var och en kan förstå och kommunicerar med en vårdgivare är naturligtvis högsta prioritet. Staten har sitt ansvar. Vi har sett behov av att skjuta på både kommuner och landsting, naturligtvis med lagstiftning men också genom en hel rad andra uppdrag, såväl till Socialstyrelsen som till SKL. En av de saker som vi gör nu är att tillsätta regionala utvecklingsledare för äldreomsorgen i stort i samtliga län - det kommer att finnas flera personer i varje län - för att överföra ny kunskap, för att stärka och stödja kommunerna i deras uppgift med att ge bra äldreomsorg av god kvalitet för alla sina vårdtagare, för att se till att det bli väl fungerande och för att kunskap om ny forskning ska finnas till hands. Inom ramen för utvecklingsledarna, som just nu jobbar mycket med kvalitetsfrågor, är det naturligtvis också möjligt att få många kommuner att gå med i Senior Alert och kvalitetsregisteransluta sig. Det är en av deras uppgifter just nu. Jag kan mycket väl tänka mig att ge uppgifter om till exempel ett kartläggningsarbete, att kunna stödja äldre döva och dövblinda så att de får tillgång till personal som har god kompetens och utbildning. Det är kommande frågor. Jag ser ett behov. Men låt oss inte glömma att LOV är en del av lösningen. Eva Olofsson kan fortsätta att motarbeta den hur mycket som helst, men LOV är faktiskt en del av lösningen. Jag har också tilltro till människors beslutsförmåga. Därför tycker jag att Eva Olofssons resonemang inte riktigt hänger ihop. Det finns mycket annat som vi ska göra, men rätt nivå måste ta sin del av ansvaret.

Herr talman! Skillnaden mellan mig och statsrådet är att jag tycker att vi ska ta ett politiskt ansvar för tillräckliga resurser till äldreomsorgen, för bra arbetsvillkor för personalen, för äldres inflytande och för att döva och dövblinda äldre ska få den hjälp som de har rätt till. Jag tar det ansvaret. Jag säger inte att det får ligga på andra eventuella företag, så att det beror på om de tycker att de vill erbjuda teckenspråk i äldreomsorgen. Jag tror att det är en mycket orealistisk lösning på många mindre och medelstora orter i Sverige. Äldre teckenspråkiga döva behöver någon som kan lyssna på dem, ge svar på funderingar och förstå den oro som väcks inför deras egen situation. Äldre teckenspråkiga döva behöver hjälp med att förtydliga och klargöra vilka rättigheter och möjligheter de har. Äldre teckenspråkiga döva behöver vägledning till rätt kontakter och förklaring av händelseförlopp och tillvägagångssätt som äldre kan möta i samhällets stöd. Äldre teckenspråkiga döva behöver vägledare som behärskar teckenspråket och har kunskap om dövkultur. Här finns en skillnad mellan Maria Larsson och mig, för jag tycker att vi har ett nationellt ansvar. Man har avsatt nationella pengar för att förbättra anhörigstödet, trots att det har varit kommunernas och landstingens uppgift. Man har gett stimulanspengar till förbättringar inom äldreomsorgen - det är en fråga där vi kanske har haft lika syn på att man behöver satsa, så det går. När det inte fungerade speciellt bra med alla som skulle stödja människor med psykisk funktionsnedsättning gav man stimulanspengar för att inrätta personliga ombud. Jag kan alltså inte förstå varför man inte kan ge nationella pengar och se till att man får regionala vägledare och en central ombudsman. Det behövs, och det behövs runt om i hela Sverige, för att gruppen äldre döva och dövblinda ska få den äldreomsorg och de rättigheter som äldre som de ska ha. Det går att göra bara viljan finns.

Herr talman! Det är roligt att Eva Olofsson nämner de stora satsningar som vi har gjort på äldreomsorgen. Mest medel som någon regering har givit har tilldelats äldreomsorgen under föregående mandatperiod. Trots att Eva Olofsson och hennes partikamrater trodde att vi skulle rasera välfärden och äldreomsorgen har den utvecklats väl. Den satsningen omsluter alla. Den är också tänkt att komma de döva och dövblinda till del. Jag håller öppet för att kunna göra ytterligare saker. Men låt mig också nämna förändringen att språklagen, som vi beslutade om den 1 juli 2009. Den har stor betydelse. Låt mig nämna Tolktjänstutredningen, där jag väntar på besked. De kommer med sin redovisning den 1 november 2011. Det blir viktigt, när de tittar över hur vardagstolkning ska se ut, när de tittar på IT-utveckling, utvecklingsmöjligheter och när de ska föreslå en brukarorienterad modell för tolktjänst som är både ändamålsenlig och kostnadseffektiv och där regelverket ska vara tydligt förutsägbart och lättöverskådligt för den enskilde. Jag tror att detta är en mycket efterlängtad utredning. Den kommer att bli ett mycket viktigt inslag i arbetet att för äldre döva och dövblinda förbättra möjligheten till både information och kunskapsinhämtande men också möjligheten att uttrycka sina åsikter.