alkoholens påverkan på statsfinanserna
Interpellationsdebatt 25 januari 2005
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenNils-Erik Söderqvist (S)
- Hoppa till i videospelarenChatrine Pålsson (Kd)
- Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenNils-Erik Söderqvist (S)
- Hoppa till i videospelarenChatrine Pålsson (Kd)
- Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
- Hoppa till i videospelarenNils-Erik Söderqvist (S)
- Hoppa till i videospelarenMorgan Johansson (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 9
Anf. 95 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Nils-Erik Söderqvist har frågat finansministern hur han kommer att agera för att minska de alkoholrelaterade kostnadernas belastning på statsbudgeten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågan.
Internationaliseringen och det svenska EU-inträdet har ändrat förutsättningarna att bedriva en traditionell svensk alkoholpolitik. För att motverka negativa effekter för folkhälsan beslutade riksdagen den 21 februari 2001 om en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador. Handlingsplanen lägger fast grundvalarna för en alkoholpolitik som syftar till att minska alkoholkonsumtionen och begränsa alkoholskadorna. Handlingsplanens huvudinriktning är att stimulera utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande insatser på kommunal nivå. En särskild kommitté - Alkoholkommittén - har tillsatts med uppdrag att samordna insatserna på nationell nivå och att i samspel med kommuner och landsting stimulera insatserna på regional och lokal nivå. För att genomföra den nationella handlingsplanen har ca 900 miljoner kronor avsatts för åren 2001-2005 utöver ordinarie insatser.
Min bedömning är att de insatser som hittills genomförts inom alkoholområdet har fungerat bra och varit nödvändiga för att få i gång en aktiv process, men att de är långt ifrån tillräckliga. Arbetet med att förverkliga handlingsplanens intentioner har nu pågått i 3,5 år. Insatserna är av långsiktig karaktär där stora ansträngningar görs för att utveckla kompetens, metoder och verksamheter på framför allt lokal och regional nivå. Handlingsplanen har mottagits väl. Alkoholkommittén har kommit i gång ordentligt med sitt arbete. De medel som under fyra år disponerats för handlingsplanens genomförande är ett betydelsefullt stöd, framför allt för det lokala och regionala förebyggande arbetet. Hittills har ca 290 lokala och regionala samordnare av det alkohol- och drogförebyggande arbetet anställts runtom i landets kommuner och landsting med hjälp av de statliga medlen. Detta får anses vara ett bra resultat med tanke på den korta tid som förflutit sedan medlen i praktiken funnits tillgängliga för ansökan.
I syfte att analysera de framtida behoven inom området har jag bland annat tillkallat en särskild utredare, Kent Härstedt, med uppdrag att följa utvecklingen på alkoholområdet och föreslå de åtgärder som kan behövas för att minska de problem som ökad alkoholkonsumtion skapar. Han ska presentera sitt slutbetänkande till regeringen den 15 mars 2005.
Statens folkhälsoinstitut har fått regeringens uppdrag att följa upp och utvärdera de olika insatserna som följer av den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador. Uppdraget ska årligen redovisas till regeringen och slutligen avrapporteras den 30 december 2006. De särskilda projektmedlen som efter ansökan fördelas av länsstyrelserna till kommunerna följs upp av Socialstyrelsen och rapporteras årligen till regeringen. Under hösten 2004 har erfarenheter av arbetet med att uppfylla handlingsplanens mål samlats in från ett brett spektrum av samhällets organisationer, alltifrån myndigheter till frivilligorganisationer. Denna uppföljning är en viktig grund för det pågående arbetet med att ta fram en ny nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador för perioden efter 2005. En proposition om en ny nationell handlingsplan kommer att presenteras för riksdagen under 2005.
Anf. 96 Nils-Erik Söderqvist (S)
Fru talman! Statsrådet Morgan Johansson har kanske den viktigaste uppgiften i regeringen, och är med det också det viktigaste statsrådet, när det gäller de frågor som vi i dag diskuterar även om jag just i dag hade tänkt sätta fokus på de statsfinansiella konsekvenserna långsiktigt. Det här bekymrar mig oerhört mycket långsiktigt. Nu hade jag ställt frågan till finansministern och får svaret av statsrådet Morgan Johansson. Jag vet samtidigt naturligtvis att Morgan Johansson svarar för hela regeringen, så i det stycket är det ju inga problem.
Det betyder inte att jag tycker att de mänskliga och sociala frågorna skulle vara mindre viktiga. Det är naturligtvis de som är allra viktigast. Men i dag hade jag tänkt sätta fokus just på de statsfinansiella frågorna. Det har ju samband. Vi vet ju att vi i dag, som jag har skrivit i min interpellation, räknar med att vi har över 150 miljarder i samhällskostnader som är orsakade av alkoholen.
Man skulle kunna våga sig på en gissning om utvecklingen kommer att fortsätta. Jag har varit med om en resa som har gått från sju liter per invånare och år i mitten av 90-talet, när jag kom till riksdagen, till att vi i dag har tio och en halv liter per invånare och år. Därför är jag rädd för att jag snart får vara med om att vi går över elvalitersvallen och är på väg upp mot tolv liter. Då kan man omedelbart se de samhällsekonomiska konsekvenserna av detta. Då blir det ju så, utifrån det perspektiv som både jag och statsrådet gemensamt har, alltså att vi har en socialdemokratisk regering som har en vision och en ambition att jobba för ett starkt solidariskt samhälle, att detta både direkt påverkar de människor som drabbas av det och också påverkar samhället i stort, det vill säga samhällets olika organ.
Det gäller trygghetssystemen, tilliten till den sociala välfärden. Om den, i ett visst läge, skulle drabbas av ytterligare kraftiga samhällskostnader med människor som inte heller är delaktiga i samhället såsom vi vill, det vill säga att utanförskapet ökar, då hotas ju också demokratin ytterst. Om man vill vara pessimistisk, vilket jag inte vill, kan man se vad det här skulle kunna leda till i sin förlängning. Då är det inte bara kraftigt förhöjda samhällskostnader utan också en påfrestning för hela samhällssystemet och hela trygghetssystemet - och därmed också naturligtvis för vår demokrati och detta med utanförskapet.
Utifrån det perspektivet skulle jag vilja höra: Hur ser statsrådet på just den här utvecklingen? Den är oerhört dramatisk i ett längre perspektiv. Det är ingen kris som kommer över en natt eller så, utan det är något som kommer smygande på oss. Jag tycker att det är viktigt att vi har detta fokus även om vi har några år på oss innan det värsta skulle kunna hända.
Anf. 97 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Jag har ett par frågor med tanke på det här svaret, som ju i väldigt hög grad är en redovisning av vad som är på gång. Det är ju så att vi också får ekonomiska vinster om vi kan rehabilitera människor som har ett beroende av alkohol. Man kan se i vårt land att alltfler behandlingshem läggs ned. Kommunerna säger sig inte ha råd att skicka människor dit även om de själva vill. Då är min inställning att man inte bara kan ha en nivå på behandling utan vi behöver fler, för det är olika människor. Min fråga är om Morgan Johansson i den proposition som kommer i år också har tänkt lyfta fram vikten av att det finns behandlingshem. Även om jag är medveten om att det är kommunerna som bestämmer så har ju regeringens ordval en väldig betydelse för det här.
Sedan har jag en annan fråga. Enligt information som jag har fått av Socialstyrelsen är alkoholism klassat som en sjukdom. Min fråga är då: Kommer alkoholism också att finnas med i den vårdgaranti som regeringen har aviserat kommer till hösten?
Jag tror nämligen att det även i den här frågan är precis som Nils-Erik Söderqvist säger, att vi har ett problem. Det måste vi ju inse alltihop. Vi är ju ungefär uppe i den konsumtionen som var för hundra år sedan, tio och en halv liter. Det gäller hela tiden att vi ser: Vad kan vi föreslå för åtgärder som gör att vi minskar den totala alkoholkonsumtionen? Det har vi ju talat om, många av oss. Det är viktigt, tror jag, att man från olika politiska partier med ödmjukhet ser att det är ett mål som vi vill nå och med det också göra allt vi kan för att minska problemen.
Men när det gäller att rehabiliteringen ska funka tror jag också att det här är en människovärdesfråga. Vi människor får misslyckas, men det är aldrig för sent att göra bättring och komma igen. Då anser jag också att vi har en skyldighet att se till att det finns möjligheter för behandling. Jag vill gärna höra Morgan Johanssons synpunkter på det.
Anf. 98 Morgan Johansson (S)
Fru talman! När det gäller kostnaderna först, är det naturligtvis så att alkoholbruk och också missbruk medför ganska stora samhällsekonomiska kostnader. Det finns en siffra på 150 miljarder som jag tror härrör från Anders Johnssons utredning. Den ifrågasätts av andra forskare, och jag har därför, i samarbete med Världshälsoorganisationen i Europa faktiskt, bett att få göra ett projekt som handlar om att till att börja med ta fram de totala samhällskostnaderna för Sverige för att sedan också kunna få fram en metod så att man kan räkna på alla länder i Europa.
Det är ju ett steg i arbetet för att försöka lyfta fram alkoholfrågorna i Europa över huvud taget. Det vore bra att kunna sätta en siffra att komma till EU:s ministerråd med och säga att alkoholen faktiskt kostar så och så många miljarder per år och att detta därför är ett stort samhällsproblem, ett stort folkhälsoproblem som EU bör ta på allvar. Då tror jag att vi kommer att få ett lite stabilare stöd för just den där prislappen.
Om det är svårt att säga vad det kostar i dag är det ju ännu svårare att veta vad det kommer att kosta i framtiden. Det beror i stor utsträckning faktiskt på vem som ökar sin konsumtion. Den grupp som ökar sin konsumtion allra mest i dag är ju kvinnor över 50. De gör det från en väldigt låg nivå. De drack nästan ingenting för 20-25 år sedan. I dag dricker de ett glas vin då och då. Det är inte säkert att det kommer att leda till ökat missbruk och ökade problem på den fronten.
Om däremot de som redan i dag finns i riskgruppen, som dricker mycket, börjar dricka ännu mer, då får vi ett problem. Där får jag säga att vi hittills inte kan se några säkra resultat i alla fall. Vi vet ju att den här snabba utvecklingen nu har pågått åtminstone sedan mitten av 90-talet, med en väldigt snabb ökning av totalkonsumtionen. Det finns uppgifter från Stockholms läns landsting att man under ett år har kunnat notera en ökning av leverskadorna. Men de är inte av den omfattningen att man med säkerhet kan säga att det är det vi ser nu framför oss. Men man kan befara att något sådant kommer att ske.
Vi skissar därför på en ny alkoholpolitisk handlingsplan som ska lyfta fram de förebyggande aspekterna. Jag tycker att den vi har haft hittills, som har fokuserat mycket på ungdomars drickande, har varit bra och nu visar resultat. Det räcker att gå till CAN:s enkätundersökningar om drogsituationen i Sverige. Man ser då två saker. Den ena är att andelen ungdomar som säger att de har provat narkotika minskar. Den andra är att andelen ungdomar som säger att de berusar sig ofta eller dricker mycket också minskar. Vi ser alltså en minskning på båda de sidorna, framför allt bland pojkarna, som ju har haft en hög konsumtion.
Det här kan ha många olika orsaker. Jag skulle nog vilja sätta en slant på att det lokala förebyggande arbetet, som ändå har kostat 900 miljoner kronor de här åren, faktiskt har haft effekt. Frågorna har lyfts fram. Lokala förebyggare har jobbat med allt från att delta på föräldramöten och pratat och försökt att väcka föräldrarna kring frågor som rör deras barns drickande till undervisning i skolan till att erbjuda ungdomar alkoholfria miljöer etcetera. När vi räknar samman resultaten kommer det att visa sig ha varit lyckosamt.
Under de kommande åren kommer vi att gå in med stora resurser till missbrukarvården. Jag återkommer till det i mitt nästa inlägg.
Anf. 99 Nils-Erik Söderqvist (S)
Fru talman! Jag vill först till statsrådet visa min uppskattning för initiativet till den svenska forskningen, Sorad, kopplat med EU-uppdraget. Det är oerhört bra att få det belyst, inte minst att få in en gemensam syn i de europeiska länderna. Det är jättebra.
Att dra för snabba växlar på vad som har hänt på ungdomssidan är lite vanskligt. Jag skulle önska att vi även där kunde få möjlighet att titta lite grann på om det är bestående och vad det är för mekanismer som har gjort att vi har en uppbromsning av alkoholkonsumtionen just på ungdomssidan. Det finns också sådana tendenser i det europeiska materialet, inte minst i våra nordiska länder. Det är intressant att titta på. Jag är inte säker på att det har att göra med Alkoholkommittén. Som statsrådet sade tidigare är det fråga om ett långsiktigt arbete. I den meningen är jag tveksam.
Jag skulle vilja koppla till frågan om förebyggande insatser. Det har handlat mycket om det. Jag kommer tillbaka till det i mitt sista inlägg. Men om vi uppehåller oss vid förebyggande arbete kan man säga att vi behöver en ordentlig attitydförändring kopplad till totalkonsumtionen. Då måste hela svenska befolkningen vara med i det arbetet. Vi vet att det får effekter på missbrukssidan, på alla möjliga grupper i samhället som vi vill värna och hålla borta från detta.
Vi behöver faktiskt någon sorts folkresning igen, någon sorts mobilisering. Både jag och statsrådet vet att vad vi historiskt har haft glädje av är våra folkrörelser, våra frivilliga krafter. Vi löser inte frågan om institutionella organ med det som departementet, Socialstyrelsen, Alkoholkommittén eller enskilda kommuner kan göra. De är bra och gör nödvändiga insatser, men jag skulle önska att vi kunde se en ordentlig mobilisering och en ordentlig uppställning på att säga att folkrörelserna och föreningslivet måste spela en mycket större roll för att få till stånd en bättre folkhälsa.
Det behövs ett moraliskt stöd från samhället. Det behövs ett moraliskt stöd från regeringen med adress till folkrörelserna, men det behövs också mer pengar. Det behövs pengar som är direkt styrda till detta. Vi behöver göra en kraftsamling för att förstärka det förebyggande arbetet. Vi behöver ett ökat kommunalt stöd. Jag ser där att de kommunala samordnarna blir oerhört verkningslösa i ett längre perspektiv om de inte också kan få ett verktyg, pengar, i handen som kan innebära stöd till folkrörelserna lokalt.
Jag skulle önska att det på nationell nivå kunde ges ett myndighetsuppdrag till folkrörelserna på det sätt som vi har i dag för folkbildningen och idrottsrörelsen och - tror jag - för trossamfunden. De kan då få spela ordentligt på sina villkor, med uppdrag från regering och riksdag, och jobba med förebyggande arbete.
Anf. 100 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att ingen av oss missunnar någon ett glas vin till maten, utan det är missbruket som är problemet. Det är därför som jag tycker att rehabiliteringen är så oändligt viktig för de människor som verkligen vill få den.
Jag skulle vilja ställa en fråga när det gäller ANT-utbildningen, alltså skolinformationen. Har statsrådet fått tecken på att den har blivit bättre? Problemet för skolorna under de senaste åren har varit att det har blivit andra problem att ta itu med - mobbning, rasism och det ena med det andra. Det har gjort att alkoholproblemen har kommit i skymundan. I så fall är det oerhört värdefullt.
Min nästa fråga gäller den kommande handlingsplanen och om man där ska utveckla de vita zonernas betydelse, det vill säga att avhålla sig från alkohol under graviditeten, i trafiken, på jobbet och även när det gäller barndomen. Det är viktigt att det kan komma signaler från en enig riksdag. Det skulle betyda mycket.
Min nästa fråga har jag plågat statsrådet med ett antal gånger. Har man fått framgång i Europa med att kalla detta för en folkhälsofråga? Har det hänt något ytterligare? När snuset blev en folkhälsofråga kände jag att det fanns hopp om att alkoholen skulle klassas som en folkhälsofråga - att vi får bestämma det själva. Framför allt väntar jag på svaret när det gäller hur vi ska få människor friska från denna bekymmersamma sjukdom.
Anf. 101 Morgan Johansson (S)
Fru talman! I EU:s nya fördrag klassas alkohol för första gången någonsin som en folkhälsofråga. Vi drev den frågan. Det är faktiskt en framgång. Det innebär att Europa kan bygga en annan politik än tidigare. Vi är stolta över att vi har fått fram detta.
Missbrukarvården generellt handlar om både narkotika och alkohol. Vi kommer under de kommande åren 2005, 2006 och 2007 att gå ut sammanlagt med inte mindre än 820 miljoner kronor i satsningar dels riktade mot tvångsvård, LVM-vården, dels riktade mot frivilligvården - det är framför allt där alkoholister hamnar - och dels riktade mot kriminalvården. Det är ungefär så uppdraget ser ut: tvångsvården, frivilligvården och kriminalvården.
Chatrine Pålsson frågade om detta kommer att omfattas av vårdgarantin. Vårdgarantin omfattar hälso- och sjukvården, och det är socialtjänsten som köper vårdplatser av behandlingshem. I nuläget omfattas detta inte av vårdgarantin. Men jag tycker att det måste finnas en rätt till vård inom rimlig tid också inom missbrukarvården. Därför gav jag i höstas Kerstin Wixell i uppdrag att förhandla med Kommun- och Landstingsförbunden och träffa en vårdöverenskommelse kring missbrukarvården. Till sitt förfogande har hon en del av de slantar som vi nu avsätter för de kommande åren, just för att få fram de krav som vi från statens sida ska kunna ställa på kommun- och landstingssektorn när vi nu går in med så mycket pengar.
Det handlar dels om att man ska kunna få vård i rimlig tid, dels om att kommunerna måste kunna klara eftervården bättre än vad de hittills har gjort. De ska alltså se till att det finns en bostad och sysselsättning av något slag när man väl kommer ut från sin behandling, och gärna också ett nytt socialt nätverk, där de olika frivilligorganisationer som finns kan vara helt avgörande. När det gäller alkoholfrågorna är det Länkarna, Anonyma Alkoholister eller den typen av kamratstödjande verksamhet, men också några av de andra folkrörelseorganisationerna.
Det för mig in på Nils-Erik Söderqvists fråga hur vi gör med folkrörelserna framöver. Jag tror att folkrörelserna framöver alltjämt kommer att ha en väldigt stor betydelse för det förebyggande arbetet, och de kommer att vara en väsentlig del i den alkoholpolitiska handlingsplan som vi ska lägga fram. Då talar vi naturligtvis brett om dem som är verksamma, exempelvis nykterhetsorganisationerna men också idrottsrörelsen, som är viktig, samt de fackliga organisationerna.
Därför mötte jag LO, TCO, Saco, Svenskt Näringsliv och Kommun- och Landstingsförbundet för en träff strax före jul för att diskutera hur vi kan se till att man i arbetslivet tar de här frågorna på större allvar. Vi konstaterade att kanske så mycket som 3 % av den totala lönesumman i Sverige, alltså 30 miljarder kronor, går bort i produktionsbortfall till följd av alkoholproblematiken. Det var roligt att få en god uppställning från arbetsgivarhåll i det samtalet.
Nu jobbar man i en gemensam arbetsgrupp för att se hur man i arbetslivet kan komma bättre in i detta arbete, lära sig upptäcka i tid när medarbetare håller på att få problem. Det kanske också blir lättare att hjälpa till med att få rehabilitering och så vidare. Vi ska ha nästa träff omkring detta i mars.
Anf. 102 Nils-Erik Söderqvist (S)
Fru talman! Jag uppskattar att de fackliga organisationerna och arbetsmarknadens parter är med i detta så tydligt. När man tittar på Alkoholkommitténs årsberättelse från 2004 ser man att de omnämns och finns där. Jag tycker att det är oerhört bra.
Det jag saknar - det är kopplat till mitt förra inlägg - är en beskrivning av betydelsen av folkrörelserna i bredaste mening. Jag tänker inte bara på dem som specifikt jobbar med de här frågorna utan på folkrörelserna i alla möjliga sammanhang, därför att de kan bidra till en ordentlig mobilisering. Där har jag nu förhoppningar.
Jag hoppas verkligen att Alkoholkommittén, när vi lägger fast planen nästa gång, finns med ordentligt och att det också finns andra förutsättningar för ett stöd. Annars blir det här oerhört bekymmersamt.
Både jag och statsrådet vet ju att det egentligen handlar om att veta att historiskt sett är det största och bästa instrumentet för att hålla nere alkoholkonsumtionen skatteinstrumentet. Även om det inte är det enda är det starkast. Sedan vet vi att det handlar om tillgängligheten, alltså utskänkningsrättigheterna och allt detta. De här traditionella sakerna är fortfarande viktiga instrument.
Men det har blivit svårare att hantera. Vi har bevisligen haft en alkoholskattesänkning med ungefär 20 % under en längre tid, därför att vi inte har kunnat räkna upp det här med konsumentprisindex. Vi vet också vilken debatt vi står inför.
Jag tillhör dem som menar att vi inte ska sänka några alkoholskatter aktivt, därför att vi inte kan göra det i ett sådant här läge. Möjligtvis kunde vi ha tagit ett sådant resonemang om vi hade haft de andra instrumenten på bordet, de förebyggande insatserna, men det har vi inte. Vi är fortfarande inne i ett inledningsskede, och det behövs en oerhörd mobilisering för att klara det. Det skulle vara intressant att höra hur statsrådet ser på detta.
Anf. 103 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Utgångspunkten för alkoholpolitiken i dag är att vi har satts i ett läge som är mycket bekymmersamt. Vi har talat om det många gånger i denna talarstol, hur vi kunde hamna i en situation där införselreglerna tvingades bort av EU-kommissionen, vem som bär skulden och vad vi skulle ha gjort i stället. Den diskussionen behöver vi inte ta här och nu, men det är det som är bakgrunden.
Jag har också sagt just i skattefrågan att jag tror att det i längden är svårt att upprätthålla de stora skatteskillnader som i dag finns. Vi har inte bara den högsta skatten på sprit i Europa, utan den är dubbelt så hög som i vårt östra grannland Finland, som är nr 2 på listan - bortsett från Irland, men de ligger där de ligger geografiskt. Skatten är dubbelt så hög som i Finland, tre gånger så hög som i Danmark, fyra gånger så hög som i Tyskland och fem gånger så hög som i Polen och de baltiska länderna. Jag tror att det i längden är svårt att kunna upprätthålla de skillnaderna.
Därför jobbar vi på olika sätt. Vi vill dels försöka få upp minimiskatterna, dels försöka få ned införselkvoterna i EU. Jag tror att vi ändå måste bereda oss på att vi får göra en sänkning.
Jag förstår också att man inte kan göra det här ensamt, utan precis som vi gjorde när vi tog fram den alkoholpolitiska handlingsplanen 2001 måste vi kombinera detta med kraftfulla förebyggande insatser. Det är det som vi nu diskuterar, hur en sådan handlingsplan ska se ut.
Jag har sagt i dag att vi i den förra planen fokuserade väldigt mycket på ungdomssatsningar, och jag tycker att de har varit lyckosamma. Vi ska inte dra för stora växlar på dem, men jag tror att de har haft betydelse. Låt oss se till att behålla det bästa av det, men också lägga på en satsning på arbetslivet och få arbetslivet att ta ett större ansvar än vad man hittills har gjort. Då är vi ett litet steg på vägen. Folkrörelserna ska naturligtvis ha en väldigt framträdande position.
den 17 december
Interpellation 2004/05:269
av Nils-Erik Söderqvist (s) till finansminister Pär Nuder om de statsfinansiella konsekvenserna av ökad alkoholkonsumtionSedan mitten av 1990-talet har alkoholkonsumtionen ökat med 25 % i Sverige. Vi svenskar dricker i dag i genomsnitt tio liter ren alkohol per person och år - mycket tack vare högre införselkvoter och sänkta skatter i våra grannländer. För första gången på många år ser vi nu också att den alkoholrelaterade dödligheten ökar tillsammans med kostnaderna för samhället. De akuta och medicinska skadorna kom först, därefter blev också de kroniska sjukdomarna i alkoholens spår synbara i forskningen.
Alkoholen utgör i dag en minuspost inom de allra flesta samhällsområdena. Enligt en artikel i GP den 31 december 2003 av Bosse Ringholm, Morgan Johansson och Ulrica Messing kostar alkoholen varje år stora summor. De skriver: "Enligt vissa studier uppgår den totala nettokostnaderna, inklusive produktionsbortfall och vårdkostnader, till cirka 150 miljarder kronor om året."
Samhällets kostnader för alkoholen kan alltså inte enbart hänföras till sjukvård och våld. För att få hela bilden av det pris som samhället betalar för "njutningsmedlet" alkohol måste även produktionsbortfallet till följd av alkoholanvändande tas med i beräkningarna. Alkoholrelaterade sjukdomar, skador och problem kan dessutom förklara en del av ökningen av antalet personer med förtidspension (sjukersättning) och det höga sjukskrivningstalet.
Viktigt att påpeka i sammanhanget är att en mycket stor del av alkoholskadorna inte kan isoleras till de personer som socialt sett betraktas som missbrukare, utan i stället kan hänföras till de som "brukar" alkohol. Detta blir tydligt när man vet att akutsjukvården nattetid i stort sett enbart sysselsätts med skador som uppkommit under påverkan av alkohol. När det gäller alla misshandelsbrott är ca 80 % av gärningsmännen alkoholpåverkade. Omkring 25 % av alla fordonsförare som dör i trafiken kör rattfulla.
Inom vården har det gjorts olika undersökningar som visar att missbrukare har två till fyra gånger så stor sjukfrånvaro än andra grupper i samhället. Statens kostnader för sjukskrivningar är totalt 120 miljarder kronor per år varav ca 15 miljarder kronor beräknas vara alkoholrelaterade. Det är tydligt att samhällets kostnader för alkoholen tränger undan ytterligare satsningar inom skolan, barnomsorgen och vården. Pengar som skulle kunna användas till något positivt i stället för att behöva användas för att sopa upp spillrorna efter de offer som alkoholen skördar i vårt samhälle.
Mot bakgrund av Långtidsutredningens slutsatser om den framtida välfärden, där en kommande situation målades upp där den offentligt finansierade välfärden ställs inför stora utmaningar, ställs frågan om alkoholens statsfinansiella kostnader på sin spets. Till vad ska våra gemensamma medel användas i framtiden? Till att reparera revorna som alkoholen dagligen lämnar efter sig i samhället, eller till att säkra kvaliteten i vården, skolan och äldreomsorgen?
I ett läge där vi behöver alla i arbetsför ålder för att klara en hög nivå på välfärden är full sysselsättning ett själklart mål. Med en procentenhet @ alltså 40 000 människor @ fler i arbete, ökar skatteinkomster med runt 12 miljarder kronor. Samtidigt minskar utgifterna med 5@6 miljarder. Det ger ca 17 miljarder kronor som kan användas till välfärd inom vård, skola och omsorg. Bara genom att minska de sjukskrivningar och förtidspensioneringar som kan härledas till alkohol skulle ett stort steg tas mot en stabilare välfärd i framtiden.
Min fråga till finansministern är därför:
Hur kommer finansministern att agera för att minska de alkoholrelaterade kostnadernas belastning på statsbudgeten?