Anställnings- och inkomsttryggheten för sjuka

Fru talman! Eva-Lena Jansson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att den enskildes anställningstrygghet inte urholkas av den nya sjukförsäkringen. Vidare frågar hon om jag avser att vidta åtgärder för att kompensera kommunerna för ökade kostnader för försörjningsstöd till sjuka. Låt mig inledningsvis konstatera att när alliansregeringen tillträdde hade 554 000 personer sjuk- eller aktivitetsersättning. Detta var resultatet av en utveckling som hade pågått kontinuerligt sedan 1970-talet. Särskilt många pensionerades bort under de första åren under 2000-talet - detta som en följd av att en alltför passiv sjukskrivningsprocess hade tillåtits och att de långa sjukfallen därigenom blivit både rekordlånga och rekordmånga. Riksrevisionen gör i sin rapport, Tas sjukskrivnas arbetsförmåga till vara? (RiR 2007:19), bedömningen att i 80 procent av de fall som övergår från sjukpenning till sjuk- och aktivitetsersättning saknas en komplett utredning av möjligheterna till arbetsanpassning eller omplacering på den försäkrades arbetsplats. Detta innebär att i dessa sjukfall har någon egentlig prövning av arbetsgivarens rehabiliteringsmöjligheter inte gjorts, och om den försäkrade beviljas sjukersättning tills vidare kommer anställningen i dessa fall att upphöra. Det är således den passiva sjukskrivningsprocessen som har urholkat anställningsskyddet. Regeringen vill bryta utvecklingen av ökande utanförskap genom en aktivare sjukskrivningsprocess. Genom en sådan process blir också de olika aktörernas ansvar tydligare. Människor ska inte beviljas sjukersättning utan att deras möjligheter till arbete har prövats. Regeringen föreslår inga förändringar som minskar arbetsgivarens rehabiliteringsansvar eller anställningstryggheten för den enskilde. I stället förstärks den enskildes ställning genom en lagstadgad rätt att pröva annat arbete med bibehållen anställning. Jag delar inte Eva-Lena Janssons farhågor beträffande kommunernas ekonomi. Sedan alliansregeringen tillträdde har ohälsotalet som Försäkringskassan redovisat sjunkit från 40,2 till 37,5 dagar. Detta motsvarar att 38 000 människor har gått från hel till ingen sjukskrivning. Samtidigt med denna kraftiga nedgång av sjukfrånvaron ökar sysselsättningen. Antalet sysselsatta har det senaste året ökat med drygt 100 000 individer. Glädjande nog har nedgången i antalet sjukskrivna och antalet arbetslösa 2007 skett samtidigt som kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd exklusive bistånd till flyktingar har minskat med 7 procent. Denna utveckling är mycket glädjande för de människor som nu kan försörja sig själva. Det minskade utanförskapet och den ökande sysselsättningen betyder också mycket för samhällsekonomin, inte minst för kommunerna. Det går naturligtvis inte att utesluta att några individer liksom i dag kan vara beroende av försörjningsstöd från kommunerna. Om negativa effekter trots allt skulle uppstå på det kommunala försörjningsstödet är det något som får beaktas i samband med de bedömningar som görs av den kommunala sektorns utveckling i kommande budgetpropositioner.

Fru talman! Jag ska börja med att tacka för svaret från Cristina Husmark Pehrsson även om jag naturligtvis inte delar den uppfattning som hon för fram i det här svaret. Carolina Öhrn, förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, säger så här: Det kan inte rimligen vara så att en arbetstagare som har möjlighet till återgång i arbete hos sin arbetsgivare på grund av socialförsäkringsrättsliga regler förlorar sin anställning. Det är så man sammanfattar det här förslaget från regeringen. Man kallar det en rehabiliteringskedja, men andra väljer att kalla det en utsorteringskedja. Regeringens förslag om försämringar av den nuvarande sjukförsäkringen har mött stark kritik från flera remissinstanser. Som förslaget ser ut nu underlättas nämligen arbetsgivarnas möjlighet att säga upp den enskilde från hans eller hennes anställning efter sex månader. Det är något som har mött stark kritik från samtliga fackliga centralorganisationer som menar att förslaget försämrar den enskildes anställningstrygghet. Dessutom kan den enskilde bli av med sjukpenningen trots att personen fortfarande är sjukskriven av läkare. Försäkringskassan, som jag uppfattade att Cristina Husmark Pehrsson har stort förtroende för, säger i sitt yttrande att det finns en risk för att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning. Sveriges Kommuner och Landsting har i sitt remissvar angett att regeringens nya sjukförsäkring minskar skatteintäkterna till kommunerna. Dessutom innebär den en kostnadsövervältring från sjukersättning till försörjningsstöd då allt fler sjukskrivna tvingas söka ekonomiskt bistånd från sin kommun då ersättningen från Försäkringskassan dras in. Det är något som naturligtvis får en negativ inverkan både för den sjuke och för kommunen. Så sent som bara för några dagar sedan yttrade sig SKL och sade att det rör sig om ca 10 000 personer som man tror riskerar att hamna på socialbidrag. Då kan man fundera på hur det i svaret från ansvariga ministern kan stå att det inte går att utesluta att några individer kan vara i behov av försörjningsstöd från kommunen. Om Sveriges Kommuner och Landsting, som är en samorganisation, konstaterar att det rör sig om 10 000 personer är det inte enskilda individer vi pratar om. Vi har redan sett att den försämring man har gjort av a-kassan har inneburit en överföring från a-kassa till socialbidrag i flera kommuner därför att man måste få utfyllnad. SKL säger att det finns en uppenbar risk här. Jag blir lite förvånad över att regeringen inte ser det när de fackliga organisationerna säger att man pekar på att den enskildes anställningstrygghet urholkas. En person kan till och med tvingas att säga upp sig själv därför att man står utan ersättning. Om man inte får någon lön från arbetsgivaren, om man inte får någon ersättning från Försäkringskassan och om den sjukskrivande läkaren konstaterar att man inte har arbetsförmåga - man är i alla fall sjukskriven - tvingas man säga upp sig själv om inte arbetsgivaren redan har gjort det. På det svarar inte Cristina Husmark Pehrsson, vilket jag tycker är lite bekymmersamt, fru talman. Jag skulle vilja ha svar på de frågorna. Sjukpenningen kommer också att sänkas med det här förslaget. Regeringen har sagt att man har backat från det förslaget, men det stämmer inte helt därför att man kommer att samordna inkomsterna så att det inte kommer att gå att få ut allting från avtalsförsäkringen. Det kommer att påverka inkomsterna. Jag har lite svårt att förstå hur det hjälper en sjuk att bli frisk om man inte får någon ersättning. Eller hur blir det enklare att få ett jobb om man hamnar på försörjningsstöd? Jag vore tacksam om jag kunde få svar på det från socialförsäkringsministern.

Fru talman! Det förekommer ofta diskussioner om läkarens diagnos ger rätt till ersättning. Men Eva-Lena Jansson vet att det inte är så, och det har inte varit så under er tid heller. Läkaren sjukskriver och sätter en diagnos. Försäkringskassan gör en bedömning av arbetsförmågan och bedömer ersättningen efter det. Jag tror inte att Eva-Lena Jansson säger emot mig. Så har det alltid varit. Det är läkaren som sjukskriver, men Försäkringskassan bedömer. Att säga någonting annat tycker jag är att fara med osanning. Jag kan konstatera att det förekommer så många felaktigheter i debatten om denna rehabiliteringskedja som vi nu ersätter gårdagens utsorteringskedja med. Man sorterade ut 140 personer om dagen i förtidspension. Vi kan se vad Riksrevisionen skriver: Förtidspension utan återvändo. En person kommer tillbaka. De andra lämnar förtidspensionen på grund av att de dör eller att de blir gamla och får ålderspension. 140 personer om dagen fick leva på en ersättning på 64 procent. De fick ingen arbetslivsinriktad rehabilitering, ingen arbetsmarknadspolitisk åtgärd och 64 procent i ersättning. Det var ett skäl för uppsägning. Ni lämnade bort det detta. Ni glömde och stängde ute de här människorna. De fick inte en chans att komma in i samhället igen. Det kallar jag för en verklig utsorteringskedja. Efter ett år tar vi bort den obligatoriska prövningen mot förtidspension. Människor, och speciellt ungdomar, ville inte bli förtidspensionerade, men de fick en stämpel för det fanns ett krav på dem att inom ett år skulle man pröva förtidspension vare sig personen ville eller inte. Det gjordes ingen bedömning av arbetsförmågan i 70-80 procent av fallen - vi kan se här vad Riksrevisionen skriver - inte ens mot den gamla arbetsgivaren. Det vill vi ändra på. Vi ersätter någonting som inte fanns med en företagshälsovård och en rehabgaranti på 3,4 miljarder kronor för att hjälpa människor i tid. Sedan gör vi någonting som jag hör att oppositionen, och också interpellanten, diskuterar och ondgör sig väldigt mycket över, nämligen att vi ersätter med tre, sex- och tolvmånaderssteg. Ni säger att detta skulle vara något förfärligt. Vad gör vi då? Vi tar de steg ni hade, sju steg, och i stället för att ingenting ska ske, en låt-gå-mentalitet, säger vi: Vad händer med Kalle Pettersson och Stina Jönsson efter tre månader och sex månader? Var befinner de sig? Får de någon rehabilitering? Är det någon som har haft kontakt med deras arbetsgivare? Den gamla rehabutredningen som fanns och som arbetsgivarna skulle göra var av noll och intet värde. Den kom alltid in för sent och hjälpte inte. Efter tre månaders sjukskrivning var det uppenbart att man lämnades åt sitt öde, och de flesta blev förtidspensionerade, inte minst ungdomar. Sedan lämnade ni dem som hade förtidspension helt åt sitt öde, och ingen kom tillbaka. Det kallar jag för en verklig utsorteringskedja. Ni frågade inte efter dem. På riksdagens bord finns nu en proposition om hur vi ska hjälpa också den gruppen att kunna få studera hur mycket de vill, jobba ideellt hur mycket de vill och jobba det de kan, vill och orkar och få behålla det mesta av ersättningen. Vi säger: Förlåt för att ni har blivit så misshandlade. Med detta vill vi be om ursäkt och hjälpa er att komma tillbaka. Jag ber att få återkomma till försörjningsstödet i nästa inlägg.

Fru talman! Det är självklart att man ska vara självkritisk. Jag kan konstatera att mycket av det som gjordes av den förra regeringen inte var tillräckligt. Men det är ingen ursäkt för att göra någonting sämre. Det vill jag säga här på en gång. Jag upplever att den här regeringen inte tar frågan på allvar. Jag ska be att få citera en anställd på Försäkringskassan som beskriver hur hon jobbar med ett stort antal människor med tidsbegränsad sjukersättning som varje dag kämpar med träning och rehabilitering för att öka sin arbetsförmåga och komma tillbaka. Ibland gör de det, och ibland går de från hel arbetsoförmåga till arbete. Hon ser att det finns en stolthet hos de här människorna över att kunna komma tillbaka. Hon jobbar kvar på Försäkringskassan trots ständig underbemanning och högt tempo. Insatser mot fusket visar att det fuskas med väldigt lite. De flesta vill tillbaka, skriver den här personen, en orolig handläggare. Ska vi nu kasta ut dem utan försörjning? Ska vi straffa dem för att de gav allt för arbetet och försökte vara lojala och duktiga? Ska vi dra in ersättningen och skicka dem till en social inrättning som tvingar dem att tömma alla tillgångar för att få stöd? På vilket sätt, Cristina Husmark Pehrsson, ökar det deras förmåga att träna, kämpa och jobba för att bli bättre och återvinna sin arbetsförmåga och sitt liv? Den här personen tror inte att många har förstått konsekvenserna av den här förändringen av sjukförsäkringen. Personen är bekymrad över att det är så tyst, och jag förstår henne. Jag förstår personen i fråga därför att när jag pratar med de personer på de olika fackliga organisationerna som jobbar med att rehabilitera personer säger de många gånger att arbetsgivaren inte har tagit sitt ansvar. Där kan jag hålla med Cristina Husmark Pehrsson, men kravet på arbetsgivaren ökar inte med den här försäkringen. Ni ökar kravet på den enskilde, men ni ger dem inga verktyg, utan ni sänker ersättningen. De riskerar till och med att utförsäkras. Och så kallar ni det en rehabiliteringskedja och pratar om en satsning på rehabilitering. De pengarna har vi inte sett än. (Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m): Jodå, de finns i budgeten.) Jag skulle gärna vilja se att man förklarar varför det är så viktigt att kasta ut människor från den här försäkringen, för det är en utsorteringskedja. När socialförsäkringsministern, fru talman, säger att det förekommer så mycket felaktigheter blir min fråga: Har LO, TCO och Saco läst helt fel? Har LO:s och TCO:s rättsskydd missat någonting? Har Folksam missat någonting? Har DHR och RSMH missat någonting? Har Sveriges Kommuner och Landsting inte heller läst på ordentligt? Det är ju de som kommer med kritiken. 10 000 personer riskerar att hamna i socialbidrag. Då säger Husmark Pehrsson att det förekommer missuppfattningar. Fru talman! Med all respekt för att socialförsäkringsministern är insatt uppfattar jag att remissinstanserna är minst lika insatta i den nuvarande propositionen, precis som man är insatt i den tidigare försäkringen. Jag tror att man då också haft möjlighet att göra en bedömning av hur det påverkar både anställningstrygghet och inkomst. Det här upplever jag att den nuvarande ministern inte tar på allvar. Det är bekymmersamt.

Fru talman! Jag nämnde i den förra debatten att det finns en del ogenomtänkta förslag, och det här är ett sådant, där man nu tänker tvinga folk ut ur försäkringen. Jag kan hålla med ministern om att det inte är bra att förtidspensionera unga människor. Det kan jag hålla med om. Men blir det bättre av att tvinga dem till utförsäkring - livstids utförsäkring? Det låter lite bättre än förtidspensionering: livstidsutförsäkring. Vi i oppositionen har missförstått förslaget, säger ministern. Då har tydligen halva Sverige missförstått det, mer än så, för det finns remissinstanser, som Eva-Lena har räknat upp här, som tydligen också har missförstått alltihop. Man säger att allting, hela ansvaret, läggs på individen. Och som sagt: När man är sjuk, då ska man ta itu med att börja sätta i gång rehabilitering och alla aktörer. Då ska man vara som friskast för att orka med sin egen rehabilitering. Och arbetsgivaren har inget ansvar. Till och med länsrätten i Malmö säger att det är svårt att förstå det här. Man vet inte hur man ska döma vid en överklagan, för det finns bara en part som har ansvar. Det är den sjukskrivne. Det finns egentligen ingen möjlighet att döma där. Ministern har tidigare, när vi diskuterat detta i tidigare sammanhang, sagt att det här bara var en departementsskrivelse, ingenting annat. Ja, det kom en proposition som var lite justerad. Minskningsregeln var inte fullt ut som ministern hade tänkt sig, utan det var lite mindre. Men ändå angrep man det avtal som fanns mellan parterna ute på marknaden. Det finns hur mycket som helst att säga om det här. Det är faktiskt så, statsrådet, att det inte är vi som missförstår det här, utan det är så folk ser på det här förslaget. Och det är inte bara Socialdemokraterna. Det finns hur många sidor namninsamlingar som helst mot det här förslaget ute, och det är inte någonting som Socialdemokraterna har startat. Det är alltifrån handikapporganisationer till fackföreningar och alla andra som har startat namninsamlingar mot det här förslaget och som försöker påverka varenda riksdagsledamot i majoriteten för att ändra åsikt, komma till rätta med det här förslaget och för att få bort det från riksdagens bord. Det här leder ingenstans. Och som sagt: Det är flera remissinstanser och flera andra i det här landet som har konstaterat det.

Fru talman! Är man i opposition ska man självklart opponera mot en regering. Är man i opposition har man också ett ansvar att komma med egna förslag. Jag ser fram emot alla de förslagen i debatten i morgon. Men det märkliga med oppositionen är att ni opponerar mot er själva. Det är något helt unikt. Ni opponerar mot er själva. För vad bygger vi rehabiliteringskedjan på? Vi säger nej till den utsorteringskedja som ni hade, och vi säger ja till en rehabiliteringskedja med satsningar på rehabilitering för så många som inte har fått detta men har ropat på detta. Vi säger ja till en stärkt företagshälsovård som verkligen kan agera. Vi behåller de sju stegen men sätter tidsramar så att någonting verkligen händer. Vi tar bort den obligatoriska prövningen mot - vad var det Jasenko sade - livstidsutförsäkring och behåller i stället personerna i 75 procent för rehabilitering och insatser. Vi inför samverkan med Arbetsförmedlingen. Jag tror att Jasenko Omanovic, som har arbetsförmedlingskunskap, vet att vi nu ska samordna oss och hjälpas åt mellan myndigheterna, mellan Försäkringskassa och Arbetsförmedlingen, och se till att rusta personerna så att de inte behöver ha socialbidrag eller försörjningsstöd. Vi kommer att återkomma med hur vi ska hjälpa just den grupp som ofta ramlar mellan stolarna och har vittnat väldigt mycket om detta. När det gäller Sveriges Kommuner och Landsting vet jag också efter kontakter med dem att de har varit oroliga för detta. Men de känner sig också mycket tryggare med den jobb- och utvecklingsgaranti som vi ska sjösätta. Det är ju inte meningen att folk som har arbetsförmåga ska ta resurser från sjukförsäkringen. Försäkringskassan är jättebra på mycket, men de är inte jättebra på att förmedla jobb och rusta människor så att de blir anställningsbara. Det ska ske ett aktivt överlämnande till Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa människorna, för Arbetsförmedlingen är kanonbra på det! Men Försäkringskassan är inte bra på att rusta människor till att bli anställningsbara. Människor ska vara kvar i sjukförsäkringen om de har en nedsatt arbetsförmåga, men vi ska behålla dem så länge vi över huvud taget kan innan de eventuellt behöver ha en sjukersättning. Då ska man antingen ha sjukersättning eller jobb- och utvecklingsgaranti, få arbete eller gå till a-kassa. Detta är precis det som LO självt har skrivit i sin rapport. Om ni inte har läst den rekommenderar jag den. Jag tittade igenom den senast i dag. Det LO föreslår har väldigt stora likheter med det vi nu föreslår här. Men ni går i opposition mot er själva. Då tänker jag på den socialförsäkringsutredning som ni tillsatte, tvärtemot vad den här riksdagen beslutade, eftersom man ville ha en parlamentarisk utredning. Det blev till och med en KU-anmälan om detta. Men ni hävdade fortfarande att det skulle vara en ensamutredare som skulle göra detta själv. När den utredaren lade fram sin rapport till mig på hösten 2006 insåg jag att någonting måste göras. I den utredningen finns inte ett ord som stöder den sjukförsäkring som i dag finns. Jag kan notera att interpellanten och Jasenko Omanovic inte försvarar den sjukförsäkring som finns i dag, utan ni säger att ni är självkritiska. Men varför gjorde ni ingenting 2002, 2003 och 2004, när vi i stället fick ett beslut i Sveriges riksdag om att tillsätta en parlamentarisk utredning? Det brydde ni er inte om trots KU-anmälan. Nu kom den rapporten, och den visar att läget är fullständigt katastrofalt inom sjukförsäkringen. Det vill den här regeringen ändra på.

Fru talman! Jag har suttit i riksdagen sedan hösten 2006. Det tar jag ansvar för. Det pågår ett systemskifte i Sverige just nu. Man säljer ut statliga bolag. Man genomför enorma skattesänkningar. Man har kraschat en arbetslöshetsförsäkring, vilket i dag har fått 450 000 människor att lämna den. Många av dem som tidigare hade arbetslöshetsförsäkring går i dag på socialbidrag. Nu pratar regeringen om att man ska införa en obligatorisk a-kassa. För att finansiera ännu fler skattesänkningar för rika ska sjuka få lägre ersättning alternativt socialbidrag. Hur det ska få de sjuka att bli friska förstår jag inte. Däremot förstår jag att det kommer att få konsekvenser för dem. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett förtroende för sjukförsäkringen. Jag har all respekt för de människor som i dag kritiserar Försäkringskassan, men jag har också respekt för de handläggare som anser att deras arbete är omöjligt. Vad gäller den utredning som gjordes - jag känner inte till mycket mer än att det lades fram en utredning - vill jag poängtera att de förslag Cristina Husmark Pehrsson lagt fram inte är socialdemokratiska. Jag står inte och opponerar mot socialdemokratiska förslag. Jag opponerar mot Cristina Husmark Pehrssons förslag. Det vill jag tydliggöra. När man är sjuk ska man också vara trygg. Grundregeln för en hållbar sjukförsäkring måste vara att det finns incitament och skyldigheter hos alla berörda, inklusive arbetsgivarna. Sjukförsäkringen är ett bidrag som man inte ska behöva tigga om, och man ska inte heller riskera att förlora det för att arbetsgivarens och samhällets stöd brustit. Sjukförsäkringen ska ersätta inkomstbortfall vid arbetsoförmåga och fungera som en brygga tillbaka till arbetslivet. Det tycker jag är viktigt att säga i den här debatten.

Fru talman! Jag kan bara instämma i det som Eva-Lena avslutade sitt inlägg med. När det gäller opposition mot oss själva kan jag säga att både Eva-Lena och jag varit självkritiska på en punkt, nämligen förtidspensioneringarna. Kanske är det främmande för statsrådet, men man kan också vara självkritisk. Det innebär att detta med förtidspensioneringar kanske inte var bra, men skulle den livstidsutförsäkring som ministern nu föreslår vara bättre? Dessutom plockar man 1,7 miljarder från Försäkringskassan för att starta något slags rehabiliteringskedja. Men hur blir det med rehabiliteringen av dem som inte har någon arbetsgivare, just de som är förtidspensionerade? Hur ska de rehabiliteras när man plockar 1,7 miljarder från Försäkringskassan? Det är intressant att trots den hårda kritiken från alla remissinstanser, trots att folkrörelser ute i landet gör allt för att försöka få ministern att inse att det är ett dåligt förslag, vi inte ser minsta tecken på självkritik hos ministern. Hon bara fortsätter att tåga på. Det tycker jag är synd.

Fru talman! Det talas om att förslaget är dåligt. Jag förväntar mig en intressant diskussion i morgon där jag får höra Socialdemokraternas alternativa förslag. Eller har ni fortfarande glömt bort de 550 000 personer som är förtidspensionerade? Det kanske inte var så bra, hörde jag Jasenko Omanovic säga. Nej, det var det verkligen inte - med en ersättning på 64 procent. Vad är det som är dåligt med detta förslag? Vi satsar på en god företagshälsovård, och det gör vi tillsammans med arbetsmarknadens parter. Vi satsar 3,4 miljarder kronor på att förstärka rehabiliteringen när det gäller kvinnor, smärtor i rörelseapparaten, lättare psykisk ohälsa. Vi tar era sju steg och gör dem till tre steg. Samtidigt kollar vi upp vad som händer under året så att personerna inte bara blir bortglömda. LO påpekar i sin rapport att alla aktörer tjänar på att behålla den sjukskrivne i utanförskap. Att inte göra någonting tjänar alltså alla på kortsiktigt. De vill också ha en bortre parentes. Vad är det som är dåligt med att vi behåller personer i förlängd sjukpenning med 75 procent i stället för att de blir förtidspensionärer med 64 procent? Vad är det som är dåligt med att vi lägger fram ett förslag om att alla som är förtidspensionerade nu får studera hur mycket de vill, inte endast fem timmar i veckan som är ert förslag? Vad är det för dåligt med att vi låter alla som har förtidspension arbeta ideellt, till exempel i Bikupans affärer? Vad är det för fel med att vi låter personer som kan arbeta få arbeta var de vill och ändå få behålla mycket av pengarna? Vad är det som är fel med detta? I ert förslag fanns ett steg fem. Där skulle man prövas mot hela arbetsmarknaden. Utbildning, geografi, närhet spelade ingen roll. Med ert förslag kunde det ske redan efter tre veckor. Vi ger en skyddad tid på sex månader innan det inträffar. Med steg fem kunde detta inträffa efter tre veckor. Vi inför också en lag om tjänstledigt för att man ska slippa säga upp sig eller bli uppsagd. Jag skulle vilja ha svar på vad som är så dåligt med detta. Jag hoppas att jag får det i morgon.