Anf. 51 Statsrådet Stefan Attefall (KD)
Fru talman! Vi har i Sverige byggt ungefär hälften så många lägenheter som alla jämförbara länder har gjort sedan 90-talets början och fram till i dag. Vi hade en socialdemokratiskt ledd regering 1994-2006. Jag har roat mig med att titta närmare på vad den socialdemokratiskt ledda regeringen, understödd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, åstadkom mellan 2002 och 2006 när det gäller bostadspolitiken. Ingenting. Det lades inte fram några skarpa förslag om förändringar. Tvärtom grundlades många av de problem som det talas om i dag under 90-talet och 00-talet. Lite ödmjukhet kan efterlysas också från det hållet.
Dessutom vet vi att det är fråga om ett delat ansvar. När jag reser runt i landet ser jag också att det finns inga tydliga skiljelinjer mellan olika kommuner när det gäller politisk färg. Det finns kommuner som bygger bättre av olika färg, och det finns kommuner som bygger sämre. Vi har nog alla en hemläxa att ge till våra egna kommunpolitiker.
Peter Persson är helt förundrad över att vi stöder äldreboenden och hemlösa med hjälp av samhälleliga insatser. Det är väl självklart. Det är de som i första hand ska ha vårt stöd, inte friska människor som kan ta hand om sig själva. Det är själva idén med socialt ansvarsfull politik. Maria Larsson säger att det finns extrakostnader med att bygga äldrebostäder. Därför ger vi ett extra stöd.
När det gäller ungdomsbostäder har vi gett ett uppdrag till Boverket att se över hur det går att ta bort eller förenkla regelverk som gör att det går att bygga billigare och fler studentbostäder som studenter har råd att bo i.
Men i stället för att förenkla regelverk ska ösa på skattebetalarnas pengar. Så kan man göra, det vill säga krångla till regelverken, ösa på med skattepengar, krångla till regelverken, ösa på med skattepengar. Den taktiken har vi prövat. Så har socialdemokratins politik varit.
Sedan 90-talets början har det funnits tre olika subventionssystem för att bygga bostäder. Ändå har vi byggt hälften av vad norrmän, finnar, danskar och tyskar har gjort. Hur kommer det sig att de olika subventionssystemen inte har fungerat i praktiken, och, precis som Oskar Öholm säger, ingen efterfrågar dem längre? Det är för att de inte fungerar. Det är för att byggföretagen jagar subventioner i stället för att utveckla sina produkter.
Ett företag i Sverige har utvecklat ett konceptboende med bra och billiga bostäder till fasta priser, där ett hus med hjälp av små förändringar kan byggas eller byggas om billigt. Företaget sade att de utvecklade detta hus när de insåg att subventionernas tid var förbi. Då jobbade de på hur de kunde skapa ett billigt byggande. Det huset byggs nu. Det första byggdes i Lycksele, min gamla hemkommun där jag är född och uppvuxen. Där har det inte byggts nya bostäder på 20 år, och nu har ett flerfamiljshus byggts med det konceptet. Det byggs liknande koncepthus på flera ställen, i stora metropoler som Iggesund, Mullsjö och andra orter.
Varför byggs inte dessa hus på fler ställen? Ja, det är kommunerna som tar ansvar för dessa frågor, som har planmonopolet, som har ansvaret.
Här måste vi rikta en del av strålkastarljuset. Det ska vara enkla regler på kommunal nivå med hög planberedskap. Det är ett recept.
Bostadskreditnämnden - numera Boverket - kan ge bostadskrediter för att bygga på orter där bankerna inte vill låna ut. Upp till 16 000 kronor är kreditgarantin. Den har vi nyss höjt. Men självklart tas en avgift för detta. Det är normal avgift för att få en garanti från statens sida. Den sätts utifrån riskkalkyler. Det är en rimlig ordning. Om Vänstern vill ha en annan ordning får ni föreslå det i riksdagen.
Vad är alternativet till regeringens politik? Presentera gärna den, så har vi något konkret att diskutera. Gnäll inte bara. Upp till bevis.