Att bli gift mot sin vilja

Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta med anledning av rapporten Gift mot sin vilja , som Ungdomsstyrelsen överlämnade till regeringen i juni 2009. Mer specifikt undrar Luciano Astudillo vilka initiativ som kommer att tas i syfte att ändra och förstärka lagstiftningen för att förhindra arrangerade äktenskap mot ungas vilja, och vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förstärka det förebyggande arbetet när det gäller unga människors möjligheter att själva få välja vem de ska gifta sig med. Situationen för unga som begränsas i sitt val av livspartner är mycket oroande. Kunskapen om problemets omfattning och bakgrundsfaktorer behöver utvecklas. Det var med anledning av det som regeringen 2008 gav Ungdomsstyrelsen i uppdrag att kartlägga förekomsten i Sverige av arrangerade äktenskap mot en parts vilja. Kartläggningen är den första av sitt slag. Rapporten bereds för närvarande, liksom flera andra relevanta utredningar, inom Regeringskansliet. Dessa utgör alla viktiga kunskapsunderlag för det fortsatta arbetet. Ungdomsstyrelsens rapport pekar på att problemet är utbrett. Utifrån det statistiska urvalet i undersökningen har Ungdomsstyrelsen uppskattat att ca 70 000 unga lever med begränsningar i förhållande till äktenskap och/eller att familjen ställer upp villkor för val av partner. Undersökningen pekar också på att många av dessa är oroliga över att inte själva få välja vem de ska gifta sig med. Flickor med utländsk bakgrund uppger i störst utsträckning att de har begränsningar eller villkor. De är också mest oroliga för att inte själva kunna välja partner. Det är vanligare att utsättas för hot, våld och kränkningar av närstående bland de unga som inte själva får välja framtida partner, än vad det är bland de unga i undersökningen som inte har några sådana begränsningar. Denna begränsning av ungas levnadsvillkor är naturligtvis oacceptabel. Rapporten belyser behov av kunskapsutveckling och kompetenshöjning på området samt olika frågeställningar kring den nu gällande lagstiftningen. Däremot lämnas inga fullständiga förslag till ändringar i lagstiftningen. Arbete med relevans för frågan om arrangerade äktenskap mot en parts vilja har redan påbörjats. Utredningen om människohandel med mera har bland annat haft till uppgift att genomföra en översyn av det straffrättsliga skyddet mot barn- och tvångsäktenskap (SOU 2008:41). Barnskyddsutredningen har haft i uppdrag att se över bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen och lag om vård av unga (SOU 2009:68). Betänkanden från dessa två utredningar bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Flera viktiga insatser har också beslutats. Det inkluderar generella insatser för att förebygga mäns våld mot kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa insatser kommer även dem som har utsatts, eller riskerar att utsättas, för arrangerat äktenskap mot den egna viljan till del. Exempelvis har länsstyrelserna i uppdrag att stödja det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, och Nationellt centrum för kvinnofrid har ett uppdrag att sprida kunskap och information i dessa frågor. Likaså har Ungdomsstyrelsen i uppdrag att genomföra kompetenshöjande utbildningar för anställda som dagligen möter unga i fritidsverksamhet, socialtjänst och skola. En ungdomsmottagning har öppnats på Internet där unga kan få lättillgänglig information om tvångs- och arrangerade äktenskap och hur man kan få stöd av samhället. Även ideella krafter, såsom tjejjourer, fyller en viktig funktion i kontakten med unga personer som utsatts, eller riskerar att utsättas, för äktenskap mot sin vilja. Tjejjourernas arbete och kunskapsutveckling i frågor som rör hedersrelaterat våld och förtryck har getts stöd genom regeringsuppdrag till Ungdomsstyrelsen. Dagens debatt visar att vi tagit ett viktigt första steg för att uppmärksamma situationen för unga som inte själva får välja vem de ska gifta sig med. Vi återkommer med besked om hur det fortsatta arbetet kommer att bedrivas. Jag kan försäkra Luciano Astudillo att frågan har hög prioritet.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Sabuni för svaret. Jag har fram tills nu inte haft någon anledning att tvivla på Sabuni på det här området, men jag vill göra en liten korrigering i statsrådets avslutande beskrivning av dagens debatt. Dagens debatt är inte ett första steg mot att uppmärksamma situationen för ungdomar som inte själva får välja vem de gifter sig med. Det är att göra både den sittande regeringen och de initiativ som den tagit och tidigare regeringar en otjänst att göra den beskrivningen. Flera steg har redan tagits, och fler steg kommer att behöva tas i takt med att vår kunskap på det här området växer och i takt med att vi lär oss vilka verktyg som är effektiva för att komma åt tvångsgiftesproblematiken. I det här svaret väljer Sabuni delvis att passa från de frågor jag ställer. Hon säger att utredningarna bereds i Regeringskansliet, hon vill inte ge svar nu. Samtidigt redogör hon för flera insatser som görs på området. I det här läget finns det ingen anledning att betvivla dessa insatsers effektivitet. Det är bra insatser. Men när jag läste rapporten kände jag ändå en stark oro. Trots att vi haft en debatt under så många år om detta och trots att vi tagit flera initiativ på det här området är situationen enligt vad ungdomarna beskriver den att samhället alldeles för ofta har reagerat för sent. Det har hunnit gå alldeles för långt. Det blir extremt drastiska åtgärder. Det tyder någonstans på att insatserna är otillräckliga. Det tyder på att mer måste göras, och jag menar att det måste göras på två plan. Det ena är det normativa. Hur ser samhället på det här? Är det rätt eller fel? Där tycker jag att vi måste bli mer tydliga. Jag tycker för övrigt att vi socialdemokrater måste bli mer tydliga än i dag. Vi menar att det är dags att ta steget att kriminalisera tvångsgifte. Det är dags att ta det steget. Men det är otillräckligt, det kommer att behövas mer än så. Framför allt handlar det om att göra något för de människor som väljer - även om de någonstans vet att det är fel - att göra fel när de tvingar sitt barn, en ung person, att gifta sig mot egen vilja. Samhällets stöd och att det kommer i rätt tid innan det är för sent är oerhört väsentligt här. Därför vill jag ändå ge Sabuni möjligheten att lite mer konkret, utifrån de brister som rapporten lyfter fram, beskriva vilka åtgärder den här regeringen vill vidta för att komma åt problemet.

Fru talman! Jag delar Luciano Astudillos uppfattning om vikten av att vi arbetar så hårt som möjligt med detta problem. Luciano Astudillo har rätt när han säger att vi i samhället inte har agerat tillräckligt kraftfullt och absolut inte i tid. Insatserna kommer in alldeles för sent. Jag tror att det delvis har berott på kunskapsbrist hos dem som kan agera, människor som möter barn i sin vardag, till exempel skola och fritis. I det här fallet är det precis där som arbetet påbörjats. En del lagstiftningsarbete genomfördes under den förra regeringen, bland annat gällande synen på barnäktenskap. Det är svårare i dag. Jag skulle vilja se att man täppte till möjligheten att bli gift mellan 16 och 18 år. Den förra regeringen gjorde det svårare att bli gift när man är under 18 år. I det avseendet har vi satsat väldigt mycket på information och utbildning för att de människor som umgås med barn ska kunna se och anmäla tidigt. Nu har vi två utredningar i Regeringskansliet som vi arbetar med. En är från Ungdomsstyrelsen, Gift mot sin vilja , en som handlar om människohandel där tvångsäktenskapsfrågan kommer in och en tredje om en översyn av hur skolan arbetar med utsatta barn. Det finns ett antal förslag som jag tycker är väldigt bra. Jag håller med dig och vill se över möjligheten att kriminalisera tvångsäktenskap. Det föreslås i Ungdomsstyrelsens rapport, men det finns inget färdigt lagförslag. Där det kunde ha lagts fram ett färdigt lagförslag, det vill säga i människohandelsutredningen, tycker man inte att vi behöver kriminalisera tvångsäktenskap. Man tycker att dagens befintliga lag är bra. Men jag menar att den är bristfällig därför att den inte tar hänsyn till helheten. Att bara straffa någon för olaga hot eller tvång räcker inte. Tvångsäktenskap är ett större fenomen än bara det konkreta hot som kan bevisas. Därför fortsätter vi i regeringen att jobba med denna fråga. Hur kan vi gå vidare? Det är inte alldeles lätt. Jag kan bara säga att det finns många goda idéer och förslag. Vi bereder dem, och jag måste få göra precis som man alltid har gjort och få återkomma med ett åtgärdspaket och presentera det när vi är färdiga. Jag kan i dag inte presentera ett åtgärdspaket, men vi bereder frågan inom Regeringskansliet.

Fru talman! Här pekar Sabuni på ett väsentligt problem, att en del hävdar att lagstiftningen är tillräcklig. Jag menar att lagstiftningen också kan vara normativ och visa på att det finns beteenden som vi inte accepterar. Där menar jag att en kriminalisering av tvångsäktenskap skulle kunna vara en tydlig signal om hur vi i Sverige ser på det här. Därför menar jag att det är dags att ta det steget fullt ut. Rapporten går att läsa på flera olika sätt. Så mycket som 95 procent av dagens ungdomar känner att de helt fritt kan välja vem de vill dela resten av sitt liv med. Det är helt fantastiskt bra att så många känner det. Det är oerhört bra. 70 000 upplever begränsningar, och 8 500 är rädda för att man inte ska kunna välja över huvud taget vem man ska gifta sig med. Man kan tycka att det inte är så många, men varken Sabuni eller jag har den ingången. Tvärtom - ingen i vårt land ska behöva vara rädd för att giftas bort mot egen vilja. Det är en gemensam utgångspunkt. Jag vill lite problematisera en del av regeringens initiativ. Det gäller det flaggskepp som det verkar vara avseende hur vi kommer åt dessa nya fenomen i det Sverige vi i dag lever i, den obligatoriska samhällsorienteringen, som det nu tillsatts en utredning om. Människor som kommer hit får lära sig vad som gäller i vårt land. Det är rimligt, det är ingenting som jag har någonting emot. Det är viktigt att förtydliga och ge människor verktyg för att lära sig hur det funkar i vårt land. Är det i förlängningen, när väl olyckan är framme, ett kunskapsproblem, Sabuni, när en arg pappa låser in sin 14-åriga flicka i rummet och inte tillåter henne gå ut med kompisarna? Är det en brist på kunskap om hur det fungerar i Sverige om det går än värre, att man inte bara låser in utan till och med är i färd att ta livet av en anhörig? Tror Sabuni att en obligatorisk samhällsorientering kommer att lösa detta, att pappan i det här fallet skulle komma att tänka att just det, Sabunis obligatoriska samhällsorientering sade ju att det var förbjudet att göra det här, så jag avbryter? Nej, det är inte så, det vet både Sabuni och jag. Jag tror att det behövs mycket mer av effektiva åtgärder som verkligen når resultat. Och den här rapporten är oerhört tydlig med att myndigheter reagerar alldeles för sent, har fel verktyg för att reagera i tid och dessutom att skolan och andra aktörer fegar ur alldeles för ofta. Det är dags att kriminalisera tvångsgifte. Och det är dags att ta fram en nationell handlingsplan som ser till att myndigheter följer lagen och att samhället i övrigt tar ansvar för de här unga tjejerna och, ibland, pojkarna som drabbas av det här.

Fru talman! Jag tror att min och Luciano Astudillos kamp i dessa frågor har underlättats väsentligt de senaste två tre åren sedan rapporterna från Socialstyrelsen, Stockholms stad och inte minst från Ungdomsstyrelsen kom. Som Luciano Astudillo så riktigt påpekar har den här diskussionen pågått i många år, och en del åtgärder har vidtagits. Men det tog också väldigt många år innan vi med trovärdighet kunde säga att det här problemet är utbrett. Tvärtom fanns det många kulturrelativister i denna kammare och ute i samhället som hela tiden tyckte att man överdrev, att man utpekade vissa folkgrupper och så vidare. Vi har nu kunskap om att 5 procent av alla ungdomar mellan 16 och 25 år är rädda för att bli bortgifta med någon som de inte har valt eller för att inte kunna göra fria livsval fullt ut. Det är jättebra. Och vi fortsätter kampen för dem. Jag tror inte att varken jag eller någon annan har sagt att samhällsorientering, som presenterades häromdagen, är lösningen på hedersproblematiken. Samhällsorientering är en del av och en viktig nyckel till introduktionen för människor i vårt samhälle. Vi har ett antal universella värden här i Sverige som vi tycker är viktiga och som vi förmedlar till våra barn och unga i skolan. Jag tycker att det är viktigt att man också förmedlar dem till människor som kommer till Sverige i vuxen ålder. Är kunskap en garanti för att människor inte ska bete sig illa, olämpligt eller till och med olagligt? Nej, det är det inte. Men bara för att det finns människor som kan bete sig illa, olämpligt och olagligt betyder det inte att man till exempel inom skolans ram säger: Men då behöver vi inte lära barn vad det demokratiska systemet innebär eller vad mänskliga rättigheter, jämställdhet eller barns och ungas rättigheter innebär. Det är klart att det är värden som vi ska sprida både till våra barn och till de nya som kommer, och det är det vi gör i det här fallet. Nej, samhällsorienteringen kommer inte att garantera att det inte finns familjer som kommer att mörda sina flickor. Och jag håller med Luciano Astudillo om att vi behöver mer arbete på detta område. Vi behöver lagstiftning, vi behöver kunskap, vi behöver forskning och vi behöver utbildning för dem som ska möta de här flickorna. Vi behöver mod att agera, och det är det som saknas många gånger i vårt samhälle. Många människor är rädda för att utsättas för kritik, men jag menar att det här handlar om barn. Hellre kritik en gång för mycket än att vi missar ett enda barn som blir bortgift mot sin egen vilja, eller ett enda barn som mördas därför att föräldrarna inte anser att hon, eller han för den delen, ska ha rätt att välja sin livspartner och sitt eget sätt att leva. Jag håller med om detta. Vi fortsätter att kämpa på detta område. Och jag är inte Luciano Astudillos motståndare i denna fråga. Tvärtom kan vi jobba sida vid sida. Det ligger många bra förslag i de olika utredningarna som vi nu tagit emot. Och jag lovar att de här frågorna är prioriterade, att arbetet är prioriterat, men lagstiftningsarbetet är inte alldeles enkelt. Vi ska komma ihåg att när man förbjuder en sak kan samhället säga att det där inte är lämpligt och så vidare. Om man kriminaliserar betyder det faktiskt att de här barnen ska anmäla sina föräldrar, som riskerar fängelse. Det är knappt så att barn vill anmäla sina föräldrar nu, fast detta bara är förbjudet. Om det blir fler anmälningar för att detta är kriminellt vet jag inte. Men jag håller med dig om att lagar ska visa på vad vi i samhället anser. Det kanske inte alltid leder till flera fall av fällande domar, men det leder till att samhället säger att tvångsäktenskap är oacceptabelt i vårt samhälle. Jag tror att med det har vi kommit en bit på väg.

Fru talman! Jag vill tacka Sabuni för det här samtalet. Jag ser inte Sabuni som en motståndare i den här frågan, tvärtom. Men jag pushar på för att det ska bli lite förändring på det här området. Sabuni är säkert väldigt glad för att det är lite kraft också bakom oppositionens krav på det här området. Jag ser inte bara en förändrad lagstiftning på det här området som ett sätt att signalera att detta är fel. Jag tror att det också kan ha en avskräckande effekt för en del, att det blir förebyggande så att en del säger: Okej, nu får vi tänka oss för vad vi gör. Vi är som sagt överens om samhällsorienteringens nytta för både vuxna och barn, så det behöver vi inte tvista om. Jag tror dock att det är ett ineffektivt verktyg för att lösa det här problemet. För att bryta segregationen är jobb minst lika viktigt som obligatorisk samhällsorientering, men den diskussionen kan vi ta i ett annat sammanhang. Återigen: Jag tvivlar inte på Sabunis ambitioner. Jag tvivlar inte på att hon, precis som jag och socialdemokratin, menar att ingen i vårt land ska behöva vara rädd för att tvingas gifta sig mot sin egen vilja eller hamna i den situationen. Det är en viktig utgångspunkt, och det är viktigt att vi pressar på i den här frågan. Den här rapporten är ett av många viktiga steg som redan tagits. Den är full av förslag på konkreta åtgärder, till exempel vad Migrationsverket, Skatteverket, skolan och socialtjänsten kan göra. Det är dags att använda sig av den här kunskapen och att börja trycka på så att var och en där ute tar sitt ansvar. Det är det som den här debatten handlar om.

Fru talman! Jag håller återigen med om att det är denna utredning det handlar om, att se till att genomföra så många som möjligt av de åtgärder som föreslås i denna utredning. Men nu fungerar det så att det inte är denna utredning som kommer att läggas fram som en proposition i denna kammare. Nu måste vi jobba fram en proposition, och det tar tid att bereda en propositionen. Den tiden tar vi oss nu, så att vi ser till att det som görs också görs rätt. Den tiden hoppas jag att Luciano Astudillo vill ge oss. Framför allt vill jag tacka för denna debatt och för din kamp. Jag ser gärna ett nära samarbete med Luciano Astudillo och det parti han företräder, så att vi tillsammans kan rösta fram ett antal åtgärder i denna kammare som gör att flera flickor i vårt land ska kunna välja sitt liv, fritt från tvång och hot.