Avsteg från arbetsrätten inom Försvarsmakten

Herr talman! Peter Jonsson har frågat mig hur jag bedömer förslaget att lagreglera Försvarsmaktens anställningsvillkor och därmed frångå arbetsrätten, och om jag avser att verka för förslaget. Jag vill svara som följer. I budgetunderlaget för 2008 redovisade Försvarsmakten alternativa förslag till hur insatsförbandens personalbehov ska kunna tillgodoses. För egen del anser jag att det är utmärkt att Försvarsmakten på detta sätt problematiserar personalförsörjningsfrågorna, tydliggör vilka handlingsalternativ som myndigheten anser står till buds och anger vilken inriktning som förordas. Detta är ett förhållningssätt och en arbetsmetodik som jag vill uppmuntra, eftersom den bidrar till både bättre beslutsunderlag och mer transparenta beslutsprocesser. Försvarsmaktens budgetunderlag ska nu omhändertas och beredas i sedvanlig ordning. Att bryta ut en enskild fråga - om än stor och viktig - i ett interpellationssvar vore att föregripa de besked som regeringen avser att ge i budgetpropositionen. Om interpellantens frågor däremot avser mitt allmänna förhållningssätt så kan jag upplysningsvis bidra med följande citat från vad jag uttalade i Officersförbundets tidning i november förra året: "Den nya regeringen eftersträvar inte ett systemskifte på arbetsmarknaden. Det innebär att vi slår vakt om en arbetsmarknadspolitisk tradition som bygger på att vi reglerar förhållandena på arbetsmarknaden genom kollektivavtal, snarare än med lagstiftning. Däremot utesluter detta inte att justeringar ibland kan vara motiverade också i arbetsrättslig lagstiftning." Därmed, herr talman, anser jag mig ha besvarat interpellantens fråga.

Herr talman! Jag vill tacka förvarsministern för svaret. I min interpellation pekar jag först och främst på Försvarsmaktens budgetförslag som lämnats till Försvarsdepartementet. Just de delar som handlar om förslag till förändring i arbetsrättslagstiftningen känner jag mig oroad över. Vi socialdemokrater tror på den svenska modellen när det gäller arbetsmarknadslagstiftningen, för alla yrkeskategorier - även för officerare. I budgetunderlaget har Försvarsmakten pekat på att det finns två förslag. Det ena är att göra en reglering i lagstiftningen, där man säger att man ska anställa soldater under en treårsperiod som föregås av en sexmånaders samträning och en efterföljande yrkesväxlingsperiod. Det skulle innebära cirka sju års anställning. Det andra förslaget är att man i kollektivavtal mellan parterna sluter en överenskommelse om någon form av avslut, så att det inte ska vara ett livstidsyrke att vara officerare. Motivet för detta skulle vara just att Försvarsmakten är avvikande på arbetsmarknaden mot bakgrund av den specifika uppgift man har. Jag kan hålla med om att Försvarsmaktens roll och uppgift är unik, men samtidigt finns det andra kategorier på arbetsmarknaden som är unika om man utgår från att man efter en viss ålder inte längre kan tillgodose de uppgifter som krävs i yrket. Jag tänker på polisen och räddningstjänsten. Det är tydligt att man har en gemensam lagstiftning för alla yrkeskategorier. I annat fall skulle vår arbetsmarknadslagstiftning krackelera, och det skulle skapas olika typer av lagstiftning för olika yrken. Det svar jag har fått från försvarsministern är lite av både-och. Jag respekterar att man i den process som nu pågår inte kan ge ett tydligt svar, men jag vill ändå få ytterligare förklarat för mig hur försvarsministern ser just på den typ av förslag som Försvarsmakten nu kommer med när det gäller att ge officerare en särställning i förhållande till den arbetsmarknadslagstiftning som finns.

Herr talman! I själva verket är det inte särskilt mycket både-och. Det är självklart att jag inte nu vill föregripa en beredning som pågår och besked som kommer att lämnas i budgetpropositionen. Men man behöver inte vara en Einstein för att i svaret se var jag står i frågorna. Jag är lika varm anhängare som Peter Jonsson av den svenska modellen. Jag är mindre bekymrad över att Försvarsmakten för fram alternativa tankar när det gäller personalförsörjningen och mer bekymrad över att trycksvärtan i budgetunderlaget knappt har hunnit torka innan Peter Jonsson framställer en interpellation. Jag tycker att man bör vara lite återhållsam, även om jag förstår det politiska nitet bakom. Det för en nackdel med sig om man redan när en myndighet beskriver problem och vägval i ett budgetunderlag sätter i gång att interpellera. Risken är ju då att man sänder signaler till myndigheterna att vara lite försiktiga med vad de skriver i sitt budgetunderlag. Min attityd gentemot Försvarsmakten är precis den motsatta. Det är ju ingen hemlighet att man från Försvarsmaktens sida har velat föra upp en diskussion om att ha ett särskilt regelverk för officerarna - kanske någon typ av 15-åriga anställningstider eller så. Det vore, precis som interpellanten säger, främmande för vår arbetsmarknadstradition. Men försvarsmaktsledningen, Högkvarteret, har ansett att det finns så mycket speciellt i verksamheten - kraven på en vettig åldersstruktur och så vidare - som gör att man borde ha särskilda anställningsformer. Vi vet att dessa tankar finns, och jag vill inte försöka hålla tillbaka Försvarsmakten från att föra fram dem. Tvärtom vill jag, som jag skrev i interpellationssvaret, uppmuntra att man tydliggör de alternativ som Försvarsmakten ser. Det ger oss ett bättre beslutsunderlag och en mer transparent beslutsprocess. Sedan kommer vi att döma av detta i budgetpropositionen. Det citat som jag har återgivit i interpellationssvaret ger en ganska tydlig vägledning om vad som är min utgångspunkt när vi ska omhänderta Försvarsmaktens framställning.

Herr talman! Tack för svaret, försvarsministern! Jag blir lite orolig över den ställning som försvarsministern nu intar. Det kan vara positivt att man under ett års tid i alliansen så att säga har vänt skutan och numera liksom vi socialdemokrater tycker att den svenska arbetsmarknadslagstiftningen är bra. I en fyrpartimotion från allianspartierna för bara ett år sedan skrev ni så här: "Det är också nödvändigt att finna nya former för anställning av yrkesofficerare. Alla ser inte längre officersyrket som ett livstidsyrke. Behovet av administration och förvaltning i insatsförsvaret är mindre än i det mobiliserande invasionsförsvaret. Det relativa behovet av äldre officerare blir därmed mindre och basen för rekrytering blir allt smalare. Detta gör att förutsättningar för yrkesväxling bör byggas in redan i utbildningen genom samordning med andra utbildningsvägar. Därför måste det även bli möjligt med direktrekrytering till officersyrket. Möjligheten att arbeta för försvaret med olika uppgifter under en begränsad period bör också finnas. Visstidsanställning och kontraktsanställning för såväl officerare som soldater och sjömän är nya former som dels skapar flexibilitet, dels kan göra anställningar i försvaret mer attraktiva. Internationella insatser och krav på samtränade förband med hög kvalitet och insatsberedskap gör det också nödvändigt att kunna tillämpa tidsbegränsade anställningar." Det här skrev ni för ett år sedan i alliansens motion, och det stämmer ju inte med den bild som försvarsministern nu redogör för i interpellationsdebatten. Men jag hoppas naturligtvis, som jag sade, att en förändring har skett när det gäller synen på detta. I så fall skulle den motion som ni skrev för ett år sedan egentligen inte stämma med dagens utgångspunkt. Och då pekar jag inte på att man inte behöver ta ställning till det budgetförslag som nu ligger. Det budgetförslag som nu ligger är ju egentligen delvis en kopia av er egen motion när det gäller just personalbehovet och resursbehovet och inriktningen när det gäller på vilket sätt man ska kunna lösa framtidens behov. Jag tror däremot att det viktigaste nu är att de båda parterna får sätta sig vid förhandlingsbordet och ta en diskussion om hur man ska kunna lösa det framtida behovet av officerare och deras utveckling. Men det gäller också tryggheten för den enskilde officeraren när personen i fråga eventuellt ska göra utrikestjänstgöring eller vara med i utbildningsplattformarnas uppbyggnad här i vårt inrikesförsvar. Jag menar att det, om man ska vara med om detta och vara med om den utveckling som sker och ställa sig bakom den utvecklingsprocess som pågår, krävs att man har en trygg och säker anställning. Men det krävs också att man på något sätt vet att man eventuellt i framtiden måste ha en yrkesväxling för att gå ut i det civila livet, för att få ett annat yrke. Det ska vara kopplat till just förståelsen för den process som pågår. Men den diskussionen och den inriktningen bör inte lagföras, utan det ska finnas en diskussion mellan två parter. Det känns, som sagt var, som att försvarsministerns första svar i interpellationsdebatten och just det som jag nu pekar på i alliansens motion för ett år sedan inte riktigt hänger ihop. Min förhoppning är just att alliansen har ändrat inställning när det gäller hur man ska hantera officerarnas trygghetssituation i framtiden.

Herr talman! Interpellationssvaret är ju kristallklart i den meningen att det inte är något påhitt från min sida så där på fri hand, utan när jag avger det interpellationssvaret gör jag det på regeringens vägnar. Nu tror jag att vi är rätt överens om att det finns en del speciell problematik förknippad med strukturen på den fast anställda personalen i Försvarsmakten som förstås ytterligare förstärks av den väldigt snabba omställning som har genomförts från det gamla invasionsförsvaret till det moderna mer slimmade insatsförsvaret. Och vi har en ålderssammansättning som inte är alldeles idealisk, om jag får uttrycka det så. Det som gör att jag inte bryter ihop i pessimism inför förutsättningarna att lösa det här är att officersyrket faktiskt inte ens i dag är ett livstidsyrke. Erfarenheterna visar att ca 40 procent av yrkesofficerarna slutar före 35 års ålder och att cirka hälften har slutat vid 40 års ålder. När det förhåller sig på det sättet blir det ju en illustration av att det kanske inte finns ett särskilt stort behov av långa tidsbegränsade kontrakt. Från en mer ekonomisk utgångspunkt tror jag inte heller att särskilt mycket vore vunnet. Man kan ju leka med tanken att vi skulle frångå den svenska arbetsmarknadspolitiska traditionen och för just den här yrkeskategorin införa till exempel 15-åriga kontrakt. Det låter sig ju inte göras gratis, utan det är klart att personalen då i motsvarande mån måste kompenseras ekonomiskt. Jag är inte övertygad om att det blir billigare än de olika typer av karriärväxlingslösningar som man nu använder för att stimulera personal att söka sig över till en civil karriär. Man har gjort det som ett inslag i den omställning som Försvarsmakten har genomgått. Samtidigt är det bra, återigen, att frågorna kommer upp till ytan och att de problematiseras. Det har också den tidigare majoriteten i försvarsutskottet tyckt. I samband med försvarsbeslutet skrev majoriteten: Det är möjligt att en utveckling av tidsbegränsade anställningsformer därvid vore en fördel. Liksom regeringen anser utskottet att Försvarsmakten tillsammans med Arbetsgivarverket och arbetstagarorganisationerna bör fortsätta analysen av denna fråga, som bör hållas åtskild från det nu omedelbara problemet att minska personalen. I ett annat betänkande, 2005/06:FöU5, skrev utskottet: Representanter för Försvarsmakten har inför utskottet redovisat pågående arbete med personalförsörjningsfrågorna. Utskottet har fått information om att det övervägs förändrade utbildnings- och anställningsformer för yrkes- och reservofficerarna. Utskottet anser att denna översyn är mycket viktig och angelägen. Problematiken har alltså funnits där hela tiden. Min ambition är att vi ska försöka föra hela frågan ett stycke framåt genom att tydliggöra de alternativ som står till buds och att i höstens budgetproposition döma av det som ska vara vår, så att säga, handlingslinje.

Herr talman! Tack för svaret! När det gäller den tidigare inriktningen av Försvarsmakten var det ett beslut som bereddes utifrån Försvarsberedningens rapport, men vi var också i princip ganska överens om försvarets inriktning på flertalet områden. Det enda som vi kanske hade lite skilda uppfattningar om gällde de ekonomiska resurserna för internationella insatser. Det är naturligtvis ett sådant underlag som jag har eftersträvat som försvarspolitiker - jag tror också att försvarsministern gör det. Det handlar om att det blir ganska breda överenskommelser. När det gäller det här viktiga området, att utbilda våra kvinnor och män till soldater och officerare, är det viktigt att man har en öppen dialog. Och jag känner att jag har blivit något klarare över försvarsministerns syn när det gäller den svenska arbetsmarknadsmodellen kopplad till just officerarnas situation. Jag hoppas också att det är en tydlig signal till Officersförbundet, som fortfarande förhandlar om sina ekonomiska förutsättningar - de är inte i land med sitt avtal. Det är självklart så som försvarsministern säger. Skulle det visa sig att signalerna kom tydligt från Försvarsdepartementet, försvarsministern och Försvarsmakten om att man nu skulle förändra arbetsmarknadslagstiftningen och skapa en otryggare tillvaro måste detta självklart vara en del i deras förhandlingsstrategi. Men jag uppfattar det ändå som tydligt att försvarsministern och jag som interpellant från Socialdemokraterna är ganska överens om inriktningen. Jag har en sista fråga. Låt oss tänka oss att man ändå skulle komma fram till att man skulle ha någon form av 15-årig kontraktsanställning i Försvarsmakten. Då skulle det utifrån Försvarsmakten vara en specifik arbetsuppgift, en specifik arbetsmarknad som det handlar om. Vilka andra områden ser i så fall försvarsministern skulle likna Försvarsmaktens, så att säga, arbetsmarknadsområde? Vilka andra yrkesgrupper skulle i så fall komma på tal, om det skulle visa sig att man nu eventuellt skulle följa något av förslagen från Försvarsmakten?

Herr talman! Den avslutande frågan var något hypotetisk, för att till och med göra ett understatement. Jag har generellt sett över huvud taget svårt att identifiera samhällsområden där den traditionella modellen med förhandlingar mellan två parter och uppgörelser mellan två parter inte fungerar. Jag tycker att det är en arbetsmarknadspolitisk modell som i huvudsak har visat sig framgångsrik. Jag tycker också att de avtal som har träffats på försvarsområdet - låt vara att det fortfarande finns en del olösta problem - inte ger vid handen något annat än att förhandlingsvägen är en bra väg, även på det här området.