avvisning av apatiska barn

Herr talman! Anne-Marie Ekström har frågat mig dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för att alla de barn som lider av depressiv devitalisering tillsammans med sina föräldrar ska få permanent uppehållstillstånd, dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för att de barn som redan avvisats följs upp, dels vilka åtgärder jag ämnar vidta om det visar sig att barn som avvisats inte har fått rättmätig vård och slutligen om jag är beredd att ändra praxis så att livshotande sjuka barn beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Jag känner stor oro för de apatiska barn som i dag finns i asylprocessen. Dessa och andra barn som är sjuka eller riskerar att utveckla svåra symtom ska få den vård och allt det stöd som de behöver. Barn som är livshotande sjuka och för vilka vård inte finns att tillgå i hemlandet ska enligt gällande lagstiftning inte avvisas dit, utan beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Ett så kallat akutspår har skapats hos utlänningsmyndigheterna. Detta innebär snabbare rutiner för ärenden som rör asylsökande barn som kan utveckla stressreaktioner. Det är utlänningsmyndigheterna som, mot bakgrund av den information de får in i ärendena, såsom journalanteckningar, läkarintyg och vid behov förtroendeläkarutredningar, ska göra bedömningen om barnet ska beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Svenska myndigheter har inte någon given rätt att utreda enskilda personers situation i deras hemländer. En förutsättning för att svenska myndigheter ska lyckas med en uppföljning är bland annat att personerna som ska utredas lämnar sitt samtycke. Utlänningsmyndigheterna har tillgång till information om vårdsituationen i ursprungsländerna. Denna information ska tillsammans med omständigheterna i det enskilda ärendet ligga till grund för beslutet om uppehållstillstånd. En avvisning eller utvisning av en sjuk person förutsätter att det står klart att personen i fråga inte uppfyller villkoren för att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Vid prövningen om uppehållstillstånd ska beviljas ett barn kan de humanitära skälen vara av något mindre allvar och tyngd. Enligt gällande praxis ska barn som lider av en livshotande sjukdom för vilken vård inte finns att tillgå i hemlandet beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Utlänningsnämnden har den 29 april 2005 lämnat över ett ärende till regeringen för avgörande. I avvaktan på regeringens beslut kommer enligt myndigheternas uppgifter inte några avslagsbeslut att fattas eller några avvisningar att verkställas. Det är av stor vikt att vi fortsätter arbeta med förebyggande åtgärder samt att fördjupa kunskaperna vad gäller vården och behandlingen av dessa barn. Vi har redan genom den rapport som den nationella samordnaren nyligen presenterade fått en första kunskapsöversikt och kartläggning över asylsökande barn med uppgivenhetssymtom. Denna information och den fördjupade kvalitativa studie som påbörjas i maj ska hjälpa oss vidare.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men jag kan inte påstå att det innehåller några nyheter. För snart ett år sedan skrev statsrådet i en debattartikel i Göteborgs-Posten: Det första och viktigaste för de här barnen är att de får den vård de behöver, både somatiskt och psykiatriskt. I dagens svar säger statsrådet nästan exakt samma sak. "Dessa och andra barn som är sjuka eller riskerar att utveckla svåra symtom ska få den vård och allt det stöd som de behöver." Ingen stor skillnad i de uttalandena. Det är ungefär som en gammal raspig stenkaka som har hakat upp sig. Herr talman! Det som är skillnad är tiden mellan uttalandena. Det är alltså så lång tid som mer än ett år sedan det blev mer allmänt känt att det finns svårt traumatiserade barn som blivit trötta på livet och blivit apatiska. Men vad gör statsrådet? I stället för att ge barnen vård och möjlighet att bearbeta sina trauman tillsätter statsrådet en utredning för att kartlägga vilka barn det är som är sjuka. Det gör väl inte barnen friskare. Fel ordning, precis som Marita Aronson sade i den förra debatten. Herr talman! Värre är att ett stort antal barn har fått avvisningsbeslut och att en del redan har hunnit bli avvisade, trots att statsrådet vid ett flertal tillfällen har sagt att barn med livshotande sjukdom inte ska avvisas. Hur hänger det ihop? Herr talman! För mig är det obegripligt att inget gjorts tidigare. Det behövdes att Folkpartiet och fyra andra partier förde upp frågan på bordet genom ett utskottsinitiativ. Den folkopinion som nu uppstått är stor, och det är säkert denna som tvingat Utlänningsnämnden att överlämna ett ärende till regeringen. Jag välkomnar detta. Men nu är det upp till bevis för regeringen och statsrådet att snabbt avgöra detta ärende och i positiv riktning. Herr talman! Det som bekymrar mig mer nu är de barn som redan har avvisats. Statsrådet har sagt tidigare att hon ska följa upp dessa barn. Jag har i min interpellation ställt frågan hur och vad som ska ske om man ser att barnen far illa och riskerar att dö. Jag har inte fått svar på de frågorna. Statsrådet slinker lätt undan frågorna genom att konstatera att svenska myndigheter inte har rätt att utreda enskilda personers situation i deras hemländer och att utlänningsmyndigheterna har kunskap om vårdsituationen i landet. Hur kan statsrådet först lova att följa upp och sedan konstatera att det inte går? Herr talman! Det bästa hade varit att göra en undersökning av hur det enskilda barnet tas emot i hemlandet innan det avvisas. Även om det finns vård att få i ett land är det ofta så att de som tillhör minoriteter inte har rätt till sådan vård. Minoriteter förföljs. Det är en av anledningarna till att människor flyr från sina hemländer. När myndigheterna inte har undersökt innan är det viktigt att uppföljning sker av vad som har hänt med barnen efter en avvisning. Det är inte bara för att få ett underlag till utredningen, som ministern som svar på en fråga har sagt till mig. På något sätt har vi ett moraliskt ansvar för barn som vi avvisar och som riskerar att dö på grund av att de inte får vård. Hur tänker statsrådet lösa detta?

Herr talman! Tack interpellanten, och tack för svar från minister Holmberg - även om publiken kanske anar att inte heller jag är trygg med svaret. Kristdemokraterna välkomnar ändå den signal som Socialdemokraterna har avgett att regeringen kommer att ge Utlänningsnämnden vägledning, som det heter, rörande hur ett ärende ska avgöras - okänt vilket ärende. Kanske är därmed praxis på väg att ändras för flyktingpolitiken så att inte apatiska flyktingbarn utvisas. I vart fall ger det kanske hopp om ändrad praxis. Enligt dagens interpellationssvar kommer inte avvisningsbeslut att fattas och inga avvisningar att verkställas i väntan på att överlämnat ärende är avgjort. Med tanke på valhäntheten och okänslighen som regeringen har visat upp i hanteringen av de apatiska flyktingbarnen finns det all anledning att noga följa regeringens fortsatta flyktingpolitik. Det har varit gott om olika grodor från olika regeringsföreträdare - den ena värre än den andra - som har dykt upp under debattens gång under snart ett års tid. Vid den förra interpellationsdebatten den 15 april med anledning av interpellation av Ulla Hoffmann tog jag upp om minister Holmberg var beredd att backa från sina stolliga uttryck om att det skulle vara en humanitär katastrof om apatiska flyktingbarn skulle få stanna i Sverige. Det har fortsatt sedan dess med olika grodor. Det mest uppseendeväckande var när partisekreterare Marita Ulvskog den 1 maj förklarade sig lycklig över att Migrationsverket och Utlänningsnämnden har bett regeringen om vägledning i fråga om apatiska flyktingbarn. I Sverige är det alltså inte regeringen som sitter med makten utan det är en myndighet. Att på detta sätt försöka framställa det som att regeringen är någon form av offer i den här processen är en ny krumelur av makalösa dimensioner. Som om det skulle ha varit omöjligt för regeringspartiet att tillmötesgå det tidigare initiativet i socialförsäkringsutskottet att de apatiska flyktingbarnen beviljas uppehållstillstånd efter att barnexperter konstaterat att barnen befinner sig i det som kallas för depressiv devitalisering. Eller som om det skulle ha varit maktomöjligt för regeringen att ta intryck av kyrkornas påskupprop. Eller som om det hade varit omöjligt för de socialdemokratiska maktinnehavarna att ta intryck av barnläkare, olika barnorganisationer med flera som har försökt att upplysa om det oetiska i att avvisa dessa apatiska flyktingbarn. Eller som om det hade varit omöjligt för partisekreterare Marita Ulvskog att signalera annan politik när Europadomstolen för mänskliga rättigheter har beslutat om inhibition av verkställighet i sex avvisningsbeslut fattade av Migrationsverket i ärenden som rör barn. Kan migrationsminister Barbro Holmberg i dag ge ett klart besked, det vill säga att man ändrat sig? Man har inte bedrivit rätt politik mot de apatiska flyktingbarnen utan man har en ändring på gång. Det skriftliga svaret är inte nöjaktigt. Där finns bara en hänvisning till - och det var också Anne-Marie Ekström inne på - att "enligt gällande praxis ska barn som lider av en livshotande sjukdom för vilken vård inte finns att tillgå i hemlandet beviljas uppehållstillstånd i Sverige". Så har det hetat länge trots att motsatsen har skett, det vill säga barn med sjukdomen depressiv devitalisering har utvisats. Statsrådet har ännu inte berättat hur denna definitionsfråga av livshotande sjukdom ska uppfattas. Är en jämfört med tidigare ny politik på gång på allvar?

Herr talman! Jag vill börja med att svara Ulrik Lindgren. Han talar om valhänthet från regeringens sida. Regeringen reagerade omedelbart när vi fick larmrapporten förra sommaren genom att utse en nationell samordnare. Regeringen har sett till att det finns ett akutspår i asylprocessen. Regeringen har försäkrat sig om att man använder sig av förtroendeläkare innan man fattar beslut i enskilda ärenden. Sedan säger Ulrik Lindgren att det verkar som om att regeringen är ett offer, att det är myndigheter som bestämmer. Ja, jag kan upplysa Ulrik Lindgren om att det är myndigheter som fattar självständiga beslut i Sverige i enskilda ärenden. Regeringen kan inte, får inte, ska inte, lägga sig i självständiga myndigheters beslutsfattande. Ulrik Lindgren säger också att det fanns ingenting som hindrade regeringen från att fatta ett beslut om en förordning. Det diskuterades en förordning i riksdagen, och det fattades ett beslut med stor majoritet i riksdagen. Tycker Ulrik Lindgren att regeringen ska gå emot det beslut som fattades i riksdagen? Regeringen har vidtagit alla de åtgärder som regeringen kan vidta. Regeringen kan inte påverka praxis utom i ett enda fall, nämligen om ett ärende lämnas över. Jag tycker att det var bra, liksom Marita Ulvskog, att det var ett ärende som lämnades över. Att ett ärende lämnas över kommer helt med anledning av den rapport som samordnaren hade presenterat. Nu har regeringen en möjlighet, som jag sade inledningsvis, att se till att slå fast två viktiga principer: Barns egna asylskäl ska utredas och bedömas samt barn som har livshotande sjukdomar ska naturligtvis inte avvisas. Det finns i lagstiftningen att det ska göras individuella bedömningar. Här får vi en möjlighet att i ett konkret ärende också sätta "kött på benen" och ge en vägledning utifrån ett enskilt fall. Jag tror att det är bra. Jag är alldeles övertygad om att också riksdagsmajoriteten tycker att det är bra att vi går vidare och konkretiserar hur man ska få vägledning i bedömningarna av varje enskilt fall. Det är grunden i flyktingpolitiken. Grunden är att varje barn, varje person, får sitt ärende bedömt utifrån egna meriter. Varje enskilt fall ser olika ut. Anne-Marie Ekström säger att i stället för vård tillsätts en utredning. Så såg det inte riktigt ut. Regeringen och riksdagen i Sverige har tillsammans bestämt att asylsökande barn ska ha precis samma rättigheter som barn som bor i Sverige till alla former av vård. Det handlar om allt från förebyggande vård till sjukhusvård. Vilken vård barnen ska ha är inte en fråga som ska ligga på regeringens bord och är inte heller en fråga för riksdagen. Det är en fråga för behandlande läkare. Om de här barnen ska ha sjukhusvård, vårdas hemma, ha mediciner eller psykoterapi måste också vara bedömningar som görs utifrån varje enskilt barn. Det måste vara medicinskt kunnig personal som gör det. Nu hinner jag inte gå in på frågan om uppföljning. Men när det gäller avvisningar visar den preliminära kartläggning som nu har gjorts att det har funnits ungefär 400 barn under en tvåårsperiod. För ett tiotal av dem har en avvisning verkställts.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att ett ärende har blivit överlämnat till regeringen. Jag hoppas och förutsätter att handläggningen av det ärendet inte kommer att ta lika lång tid som det tog att avgöra ett ärende som gällde Tjetjenien. Det tog ett år. Svårt sjuka barn har förlorat åtminstone ett år av sina liv genom regeringens oförmåga att agera. De ska inte behöva förlora ytterligare ett. Det finns i dag gömda barn som sondmatas. Det innebär att familjerna får ekonomiska svårigheter eftersom de själva måste köpa sondmat. Fru talman! Jag tycker också att det är bra att man ska se över barns egna skyddsskäl. Men det är så dags nu. Statsrådet har i ett antal interpellationsdebatter som vi har haft pratat om att man ska se till barnets bästa och se till barnens egna skyddsskäl. Det låter också som en raspig stenkaka som hackar. Statsrådet säger att av 400 barn är det endast ett tiotal som har avvisats. Men det är tio barn för mycket! När det gäller kunskap om vårdsituationen i ursprungsländerna finns det flera kända exempel på att sjuka barn som avvisats inte har fått den vård de förespeglats. De tillhör de här tio barnen. I ett fall vägrade FN-myndigheterna i Kosovo att ta emot ett mycket sjukt barn som avvisats från Sverige med motiveringen att det inte skulle kunna få vård i landet. I ett annat fall har barnet inte fått någon vård trots att den läkare som behandlat barnet gjort vad han kunnat för att upprätthålla vårdkedjan. Svenska myndigheter lämnade bara en familj med sjukt barn utan att hjälpa till att etablera kontakt med en läkare i hemlandet, utan att de hade någonstans att ta vägen. Jag tycker att det är obegripligt att svenska myndigheter kan bete sig på det sättet, särskilt när det är ett barn inblandat. Fru talman! I ett intyg från läkare som anlitas av UNHCR i Azerbadjan står det att om barn av en etnisk minoritet skickas tillbaka är det lika med att barnens liv är hotade. Det som är av väsentlig betydelse för dessa barns möjlighet att komma tillbaka till livet är, som jag har sagt tidigare, att känna trygghet. Det gör de inte om de tvingas återvända till det ställe där de utsatts för de övergrepp som bidragit till att de har blivit sjuka. Jag återkommer till att statsrådet har sagt att barn som har en livshotande sjukdom inte kan skickas tillbaka. Hur kan då ett sådant barn få ett avslagsbeslut? Jag har inte fått något svar på min fråga hur man ska följa upp barnen. Jag hoppas att statsrådet återkommer till det i sitt nästa inlägg. Och vad ska man göra för att se till att de här barnen får hjälp på något sätt? Jag tycker att vi har ett moraliskt ansvar för de tiotalet barn som har avvisats. Jag tycker fortfarande att det är tio barn för mycket, med tanke på att många av dem har en livshotande sjukdom. Man borde ha förutsett att när det gäller barn måste ribban för uppehållstillstånd ligga mycket lägre, och man måste ta hänsyn till om barnen riskerar att råka ut för att deras psykosociala hälsotillstånd får bestående men.

Fru talman! Jo, det är precis just så, Barbro Holmberg, att regeringen uppträder som ett valhänt, maktlöst offer för en process som man inte har makt över och bara hänvisar till myndigheter. Jag är väl medveten om att regeringen inte kan ge sig in i ett enskilt fall, men det har ju funnits gott om tillfällen under detta år att inte bara förklara sig bakbunden utan exempelvis reagera positivt på socialutskottets fempartiinitiativ. Men ni valde som socialdemokrater att avvisa det, och tack vare att ni fick hjälp av Moderaterna vann ni en majoritet i den här kammaren för att avvisa detta. Det är givetvis så att om regeringen, Socialdemokraterna och en majoritet här i riksdagen ger en signal har myndigheten örat mot marken och läser av att det är dags för en viss praxis, eller att det inte är det. En regering kan aldrig avsvära sig sitt ansvar för vilken politik som drivs i landet. Jag reagerar naturligtvis också på att vi hittills inte har fått en bisats till svar eller bekräftelse på frågan om det verkligen är en ny politik på väg, att praxis faktiskt kommer att förändras. Eller blir det som vanligt de vackra orden, men efter den prövning som Utlänningsnämnden har lämnat över till regeringen blir det de facto samma politik? Jag förväntar mig, liksom Anne-Marie Ekström, att vi får höra mer av förtydliganden om vad det blir för slags uppföljning av det som hittills har skett. Svaret ger inte en trygghet i fråga om att det blir en ordentlig uppföljning. Minister Holmberg har i texten redovisat de hinder som kan finnas för en uppföljning men uttalar ingen bestämd ambition att vi ska göra allt som står i vår makt för att följa upp att vi har landat i rätt politik i tidigare beslut. Även här vet vi att det har förekommit åtskilliga grodor. Vid presskonferensen den 29 april sade Barbro Holmberg att de kanske inte vill bli uppföljda. Varför går det inte att rätt upp och ned säga att uppföljning har vi egentligen inte gjort tidigare men att vi nu ska försöka göra det på ett ordentligt sätt? Kan vi få besked?

Fru talman! Först till Anne-Marie Ekströms fråga hur lång tid det ska ta: Det är naturligtvis svårt att svara på den frågan. I de ärenden som lämnas till regeringen för avgörande agerar regeringen som rättstillämpare, och det betyder att en rad formalia måste följas. Man ska kommunicera med ombudet, se över själva utredningen etcetera. Det finns en del sådana saker. Jag hoppas och räknar med att det ska kunna fattas ett beslut i juni månad, självklart så tidigt som möjligt. Det är barn som ligger och väntar på besked. Det är också någonting som väldigt många andra barn väntar på, eftersom det inte fattas beslut och inte görs någonting i ärendena. Det är oerhört viktigt, så vi kommer att fatta beslut så snart som det går. När det gäller uppföljning tror jag att man måste se det ungefär så här. Det allra viktigaste är att vi har en asylutredning. Jag håller helt med Anne-Marie Ekström och Ulrik Lindgren om att det är där grunden finns. Anne-Marie Ekström säger att vi måste utreda om barnen kan tänkas bli utsatta för övergrepp av olika slag, och det måste finnas med. Om det är barn som behöver sjukvård måste det också göras en utredning av hur det ser ut i hemlandet. Den bedömningen måste vara sådan att det beslut som fattas innebär att det inte finns någon risk för den personen, inte finns någon risk för förföljelse. Om det är sjuka barn ska det också finnas vård att tillgå. Vården kanske inte håller samma kvalitet, det kan finnas olikheter och så vidare, men det är ingenting som är asylskäl. Men det ska finnas vård - det är grunden. Det finns ingen allmän skyldighet för myndigheter att följa upp ett beslut som har fattats. Det beror på att det inte finns någon grundläggande rättighet för svenska myndigheter att utreda utländska medborgare i deras eget land. Här måste man i så fall gå fram på helt andra vägar. Vad som däremot är oerhört viktigt är att skaffa sig en allmän kunskap om till exempel vård i hemlandet, skaffa sig kunskap via UNHCR, vårdgivare etcetera, och se både hur vårdmiljön är och vilken miljö barnen kommer från. Det här är också någonting som vi håller på att diskutera inom ramen för samordnarens uppdrag. Att svenska myndigheter inte har någon skyldighet att följa upp eller ha kontakt efter ett avvisningsbeslut innebär inte att vi inte vet någonting. Ofta fortsätter man att hålla kontakt med Migrationsverkets handläggare, såtillvida att man har telefonkontakt eller andra kontakter. När det gäller apatiska barn har Migrationsverket haft kontakt med tre, fyra eller fem barn, och där har det visat sig att barnen mår ganska bra. Vi har också verkställighetsrapporter som visar att under resan tillbaka har många barn blivit oerhört mycket bättre. Jag måste också svara på Anne-Marie Ekströms fråga när det gäller avvisningar. Självklart är det så att de tiotal barn som har avvisats inte alls har haft livshotande sjukdomar. Det ligger i grundbedömningen. Det är någonting som vi naturligtvis måste slå fast. Livshotande sjuka barn ska inte avvisas från Sverige.

Fru talman! Uppföljning handlar om två delar. Man ska undersöka vad det är som tar emot det sjuka barnet om det avvisas, det vill säga om det finns vård just för det enskilda barnet. Jag har tagit upp ett exempel från Azerbadjan där en av UNHCR:s läkare säger att till exempel armenier, människor som kommer från en etnisk minoritet, inte kan få någon vård. Det är möjligt att det finns vård i landet, men alla har inte tillgång till vården. När det gäller barn, där ribban ska vara lägre, kan man väl åtminstone säga att barnen ska ha rätt till vård, inte bara tillgång till vård? När det gäller uppföljning av de barn som har avvisats har faktiskt statsrådet gett löfte i en frågestund här om att de svårt sjuka barn som har avvisats ska följas upp. Men nu kommer ministern och säger: Det går inte att följa upp de här barnen. Vi tänker inte göra det. Någonstans måste man väl ändå hålla de löften som man ger. Fru talman! Jag vill ge statsrådet ett nytt huvudbry. I statsrådets egen hemby i Västerbotten träffade jag en apatisk kvinna som sköttes av sin man och svärmor. Visserligen var hon bara 22 år och inget barn. Däremot hade hon ett barn på 18 månader som i halva sitt liv saknat en mamma. Har denna kvinna som själv är som ett barn med blöjor och som måste ha sondmatning någon chans att bli behandlad på samma sätt som de apatiska barnen, det vill säga om regeringen fattar ett positivt beslut och ger dem uppehållstillstånd?

Fru talman! Anne-Marie Ekström har ställt väldigt många frågor till mig, och vi har haft många interpellationsdebatter. Det har oftast handlat om barn och barn i asylprocessen. För asylsökande barn generellt finns det verkligen ett väldigt starkt engagemang i Sverige. Sverige har faktiskt gjort ganska mycket på det här området. Vi har lyft fram barn i asylprocessen mer än något annat land. Det tycker jag är bra. Därmed ser vi också en rad olika problem. Vi har naturligtvis också ett ansvar i förhållande till andra länder att se till att man får samma fokusering på barn där. När det gäller de apatiska barnen är väldigt mycket gjort, men här återstår oerhört mycket att göra. Det handlar om det förebyggande arbetet men också om att vi får en tydlig praxis på området. I det ärende som är överlämnat till regeringen kommer det att bli ett vägledande beslut. Sedan är det återigen myndigheterna som utifrån detta formar sin egen praxis. Regeringen kan inte gå in i varje enskilt ärende, men det blir något som man har som bas för att utforma praxis i framtiden.