Bistånd som styrmedel för stärkt återvändande

Fru talman! Maria Malmer Stenergard har frågat mig om jag avser att ställa krav på mottagarländer av bistånd att ta emot dem av sina medborgare som ska utvisas ur Sverige om de även i fortsättningen vill få svenskt bistånd.

Låt oss påminna oss om att det främsta målet för svenskt internationellt utvecklingssamarbete, så som fastlagt av riksdagen, är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Regeringen anser att stöd i huvudsak ska gå till de minst utvecklade länderna, där fattigdomen är som mest utbredd. I oberoende granskningar, till exempel av OECD-Dac, anses det svenska utvecklingssamarbetet hålla världsklass, och Sverige beröms för att vara en skicklig, resultatinriktad och effektiv biståndsaktör.

Det svenska utvecklingssamarbetet är dock inte generellt utan villkor. Tvärtom står regeringen genom vårt internationella utvecklingssamarbete tydligt upp för rättighetsfrågor och värnar konsekvent biståndspolitiska principer. Svenskt bistånd utgår från värderingar som är grundläggande för det svenska statsskicket - demokrati, grundläggande fri- och rättigheter, öppenhet och transparens - och värnar om lokalt ägarskap.

Regeringen agerar när utvecklingen går åt fel håll. I budgetpropositionen 2020 anges uttryckligen att som utgångspunkt ska stödet till staten minska vid en negativ utveckling vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati.

Mot bakgrund av den negativa utvecklingen beträffande respekten för mänskliga rättigheter och demokratiskt utrymme beslutade regeringen exempelvis nyligen att minska biståndet till Tanzania. Sverige kommer i stället att arbeta mer selektivt med den tanzaniska staten inom områden där det krävs för att göra skillnad för de allra fattigaste. Samtidigt ökar vi stödet till det civila samhället och privata aktörer för att kunna stärka den demokratiska utvecklingen.

Jag vill också påminna om att den största delen av det svenska bilaterala biståndet inte är så kallat stat-till-stat-stöd utan går till aktörer och samarbeten utanför staten.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ett generellt krav om återtagande av medborgare för att ett samarbetsland fortsatt ska få svenskt bistånd varken är ändamålsenligt eller utgör ett effektivt utvecklingssamarbete.

Avslutningsvis vill jag framhålla att för att kunna upprätthålla en human, rättssäker och långsiktigt hållbar asylpolitik måste de som efter en rättssäker prövning av sina asylskäl fått ett avslagsbeslut återvända så snabbt som möjligt. Regeringen kommer att fortsätta arbeta med återvändandefrågorna, bland annat genom dialog med mottagarländerna och fortsatt stöd till återvändandearbetet på EU-nivå. Det är ett arbete som leds av Justitiedepartementet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Under lång tid har Sverige haft höga nivåer av invandring och låga nivåer av integration. Ett ja har inte alltid varit ett ja.

Den som har fått besked om att den får stanna ska inte bara välkomnas innanför våra gränser utan välkomnas in i det svenska samhället på riktigt. Så snart som möjligt ska man lära sig språket och kunna stå på egna ben. Men i Sverige har ett ja blivit ett nja.

Alldeles för många barn lär sig inte svenska. Det finns utanförskapsområden där inte ens hälften av niondeklassarna blir godkända i de ämnen de behöver för att kunna läsa vidare. Barn ärver sina föräldrars utanförskap och känsla av hopplöshet. Hedersförtrycket begränsar och hotar. Människor får inte möjlighet att växa till sin fulla potential. Det är förödande för den enskilde men också för samhället.

På motsvarande sätt ska ett nej också vara ett tydligt nej för den som i en ordnad process har fått ett beslut om avslag på sin asylansökan. Precis som ministern framhåller är ett fungerande återvändande en förutsättning för en human, rättssäker och långsiktigt hållbar asylpolitik. Men i Sverige har även ett nej blivit ett nja.

Så sent som för någon vecka sedan pekade statliga Delmi på bristerna i svenskt återvändandearbete. Alldeles för många går under jorden, alltför många beslut går inte att verkställa, och Sverige sänder dubbla signaler genom spårbyte och gymnasielag.

Vi måste nu ta krafttag för en bättre integration för att ge människor en verklig chans att komma in i Sverige och skapa sig en ny framtid här. Men vi måste också ta krafttag för ett bättre återvändande, så att den som har fått nej verkligen återvänder.

Moderaterna har föreslagit en rad åtgärder, bland annat förlängd preskriptionstid för asylärenden, att enbart nödbistånd och akut vård ska ges till personer som vistas i Sverige utan tillstånd och att det ska anslås mer resurser till Migrationsverkets förvar.

Tyvärr är det i dag färre än hälften av alla som återvänder frivilligt efter ett avslagsbeslut. Men tvångsvis utvisning försvåras i många fall av att mottagarländerna vägrar ta emot sina egna medborgare när återvändandet inte sker frivilligt utan med tvång.

Gränspolissektionens chef Patrik Engström sade nyligen till Dagens Nyheter: "Vår bedömning är att polisen uttömt möjligheterna till ett icke-frivilligt återvändande till de här länderna. Det är nu en fråga för diplomatin och politiken."

Fru talman! Svenskt bistånd är otroligt viktigt för att bekämpa nöd och fattigdom och för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men alla våra internationella åtaganden ska ta sin utgångspunkt i och värna våra svenska intressen och värderingar. I det intresset ligger att upprätthålla den reglerade invandringen och att en person som har fått ett utvisningsbeslut också ska lämna Sverige. Både Migrationsverket och Polismyndigheten pekar på att verkställigheten till ett flertal länder försvåras av att länderna vägrar ta emot sina egna medborgare. Detta är länder som samtidigt får bistånd från Sverige.

Sverige borde, tycker jag och Moderaterna, använda alla till buds stående medel för att säkerställa att ett nej verkligen är ett nej. Detta är bakgrunden till min interpellation.

Ministerns svar är tyvärr tydligt: Regeringen är inte beredd att använda biståndet som ett sätt att sätta tryck på de länder som inte vill ta tillbaka sina medborgare. Gränspolisen säger att de inte kan göra mer och att det är upp till oss i politiken. Hur vill biståndsministern förklara för gränspolisen att man vägrar agera?

Fru talman! Biståndspolitiken är ett område som givits alldeles för lite utrymme i den politiska debatten, framför allt med tanke på hur mycket pengar vi lägger på biståndet.

Jag tror att många människor står bakom principen att vi i Sverige ska ta ansvar och göra vad vi kan för människor i nöd i en orolig omvärld, men jag tror också att många människor ställer sig frågan: Har vi verkligen koll på vad vi får för pengarna? Och vi har ju samtidigt väldigt stora problem här hemma.

Moderaterna välkomnar en biståndspolitisk debatt, och vi vill både reformera och prioritera i biståndet. Vi ser att det finns flera inbyggda systemfel inom biståndet som vi tror att man måste ta tag i och förändra för att biståndet ska bli bättre och för att det en dag inte ska behövas.

För det är ju givetvis detta som är målet, att vi ska gå från aid till trade. I den utrikespolitiska debatten förra veckan fick jag anledning att citera en rubrik från DN:s ledarsida angående biståndet. Den löd: "Det är inte hjälp till självhjälp om det aldrig tar slut." Givetvis ska vår biståndspolitik vara hjälp till självhjälp, och om den är det innebär det också att biståndet en dag måste ta slut.

Utbetalningsmålet om 1 procent av bni har lett till att vi i dag lägger nästan dubbelt så mycket pengar på internationellt bistånd som på polisen, att det är viktigare hur mycket pengar vi gör av med än vilket resultat vi når och att man i slutet av varje år måste göra stora utbetalningar till FN-systemet för att komma upp i "rätt" summa pengar spenderade på bistånd.

Biståndet kan inte vara ett politikområde som syftar till att stilla vårt eget dåliga samvete utan måste precis som alla andra politikområden utvärderas efter sitt resultat. Godhet kan inte mätas i spenderade pengar utan i faktiska resultat.

Vi moderater tycker att Sveriges engagemang i världen måste ses som en helhet. Alla våra internationella åtaganden ska ta sin utgångspunkt i och värna svenska intressen och värderingar. Det kan handla om att vi ställer krav på förändring inom områden som jämställdhet, korruption och mänskliga rättigheter. Det är viktigt att Sverige har en tydlig sanktionsfunktion i biståndet om biståndet verkligen ska uppnå sitt syfte att främja demokratiska värden. Varför skulle en regim förändras om det inte medför någon konsekvens att fortsätta på samma spår?

I svenska intressen ligger också att upprätthålla den reglerade invandringen och att en person som har fått ett utvisningsbeslut ska lämna Sverige. Både Migrationsverket och Polismyndigheten pekar på att verkställigheten försvåras av att ett flertal länder vägrar ta emot sina egna medborgare.

Fru talman! Frågan som ställs i interpellationen är principiellt viktig. Sverige har ett delat ansvar för en trasig omvärld men hela ansvaret för våra problem och utmaningar på hemmaplan.

Om ett land, genom att inte medverka till att ta emot sina egna medborgare, är med och skapar ett växande skuggsamhälle i Sverige är det rimligt att Sverige omprövar sitt bistånd till det landet. Jag är övertygad om att de flesta människor anser att det är fullt rimligt och att det är konstigt att det inte redan sker.

Biståndsministern nämnde i sitt svar att för att kunna upprätthålla en human, rättssäker och långsiktigt hållbar asylpolitik måste de som har fått ett nej lämna Sverige så snart som möjligt.

Följdfrågan när det gäller detta är kärnan i den här interpellationsdebatten. Om ett land som Sverige ger bistånd till inte medverkar till detta utan tvärtom motarbetar det undrar jag: Är det inte rimligt att Sverige omprövar sitt bistånd?

Fru talman! Biståndsdebatten eller interpellationsdebatten är intressant och berör ett viktigt ämne. Jag kan säga att vi från svensk sida och den svenska regeringens sida har gjort en hel del som handlar om återvändande och om att stärka möjligheterna att använda tvångsmedel när det gäller flyktingar som har fått avslag på sin asylansökan och som ska återvända till sina hemländer.

I dag är det inte så många länder som vi har problem med på det här området. Vi har till exempel ett avtal med Marocko. Där har det förändrats kraftigt. Vi har ett avtal med Afghanistan, som har varit ett land med bekymmer i detta avseende.

De länder som är kvar i dag och som vi har problem med i detta avseende är närmast Somalia, Irak och Iran. Det är inte den stora andelen av våra biståndsländer som det här berör.

När det gäller Somalia och Irak är det ganska speciella och problematiska situationer. Det är sköra regeringar, och man har levt med inbördeskrig och krig med omvärlden under många år. Somalia har varit ett katastrofland. I dag finns det 2,6 miljoner somalier som lever som flyktingar i sitt eget land. Regeringen fungerar, och det finns ett hopp om att det är på väg att bli en förbättring på detta område. Men det är mycket kvar innan vi hamnar i en situation där Somalia är ett land som alla andra, där man har fungerande samhällsinstitutioner och där man har en stabil utveckling med fred och frihet.

När det gäller Irak vet vi också att de har levt i krig under väldigt många år. Efter Syriensituationen med krig i Syrien har också stora delar av Irak varit inblandade i krig, och man har en väldigt svår situation att hantera.

Det tredje landet, Iran, har vi inget bilateralt bistånd till. Där är inte den här frågan aktuell eller tillämpbar över huvud taget, tycker jag.

Magdalena Schröder tar upp den generella frågan om svenskt bistånd. Det är en skröna som hon berättar: att vi har så mycket bistånd i Sverige att vi inte vet vad pengarna ska gå till. Det är tvärtom. Vi har stora problem med att klara av de stora utmaningar som finns i världen. Svenskt bistånd har tyvärr minskat i värde i och med att kronan har sjunkit i värde. Vi har inte alls lätt att klara de enorma utmaningarna. Det finns över 70 miljoner flyktingar i världen. Det är över 100 miljoner människor som behöver humanitärt bistånd. Och en rad länder, framför allt i södra Afrika, har stora utmaningar. Där har situationen också förvärrats de senaste åren. Dessutom finns det miljö- och klimatutmaningar i vår omvärld som vi måste försöka bidra till att klara av. Det är naturligtvis också av svenskt intresse att klara det.

Fru talman! Svenskt bistånd ska också verka i svenska intressen. Och det ligger självklart i Sveriges intresse att upprätthålla den reglerade invandringen och att se till att varje skattekrona gör största möjliga nytta.

Ta Irak som exempel, som ministern nämnde. Det lyfts ofta fram som ett land som det är svårt att få människor att återvända till eftersom Irak inte tar emot sina egna medborgare.

Sveriges strategi för utvecklingssamarbete med Irak under perioden 2017-2021 omfattar 1 miljard kronor och syftar till att bidra till ett fredligt samhälle, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men det är en mänsklig rättighet att få återvända till sitt medborgarskapsland, enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. När Irak vägrar att ta emot sina medborgare, som utvisas från Sverige genom polisens försorg, strider det mot folkrätten.

Även om svenskt bistånd inte går till Irak genom direkt budgetstöd är det indirekt ett stöd till den irakiska staten, eftersom den slipper ta kostnader som i stället Sveriges skattebetalare får ta. Jag inser att dessa frågor är genuint svåra, men vi måste våga ta i dem.

En person från Irak, Iran, Somalia eller Libanon som vägrar att samarbeta med svenska myndigheter och vägrar att lämna landet blir kvar i Sverige utan uppehållstillstånd och utan rätt till boende eller ekonomisk ersättning från Migrationsverket. Han eller hon blir en del av ett ständigt växande skuggsamhälle och riskerar att fara väldigt illa och hamna i social utsatthet, i svartarbeten och i brottslighet.

Och detta skuggsamhälle bara växer. För några år sedan uppskattade man att 50 000 personer levde i skuggsamhället i Sverige utan tillstånd. Vi vet att under åren 2014-2018 skulle 140 000 personer ha lämnat landet, men bara 70 000 gjorde det. Vart de andra 70 000 tog vägen kan vi bara gissa.

Detta kan man orimligen vara nöjd med från regeringens sida. Jag hävdar som sagt inte att det finns en enkel lösning, men jag hävdar att alla lösningar måste beaktas. Att då fortsätta skicka bistånd till länder som inte samarbetar sänder helt fel signaler.

Ministern försöker förminska omfattningen på svenskt bistånd till dessa länder. Till exempel säger Openaid att Somalia är tredje största land när det gäller svenskt bilateralt bistånd. Om vi då inte använder våra möjligheter att utöva påtryckningar för att få Somalia att ta sitt ansvar för sina egna medborgare, men också gentemot Sverige, tycker jag inte att vi ser problemet när det gäller återvändandet. Vi riskerar att urholka förtroendet för det svenska asylsystemet, och det är synnerligen allvarligt.

Fru talman! Låt mig bara klargöra några saker. Moderaterna vill att Sverige ska ha ett stort engagemang för en bättre värld, som gör skillnad på riktigt. Resultaten är det viktiga, inte den exakta summan spenderade pengar. Därför måste man prioritera och fokusera biståndet.

Man måste se problemen i världen, men man måste också se problemen här hemma.

Jag har respekt för att det är svåra frågor, och det är kanske inte heller rätt väg att gå att frysa allt bistånd till ett land som inte tar emot sina egna medborgare. Sverige ger ju ibland bistånd till oppositionella krafter i korrupta länder, som människorättsförsvarare som arbetar för förändring och för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa länders regeringar hade bara blivit glada om Sverige hade frusit biståndet till de krafterna. Kanske är det inte där man ska börja, men frågan vi debatterar nu gäller principen.

Exakt hur det ska vara och vilka länder och vilket bistånd det ska gälla måste man bestämma i varje enskilt fall. Det handlar om vad som är effektivt.

Det här handlar återigen om principen: Ska Sveriges skattebetalare betala för samhällsservice i ett land som genom sitt agerande är med och skapar problem i Sverige?

Fru talman! Det borde inte vara en svår fråga att svara på.

Fru talman! Man kan naturligtvis prata om principer. Men man kan också prata om människor, och det som är målet för svenskt bistånd handlar om att minska fattigdom och förtryck i världen. Det är riksdagen som har fastställt det målet, och det är det målet som regeringen och Sida försöker att upprätthålla. Sedan har vi andra departement som jobbar med frågor kring migration och flyktingar som har kommit till Sverige, och det är en helt annan uppgift.

Jag tror att det kan vara viktigt att hålla isär de här uppgifterna, men det vill inte längre Moderaterna göra. Man pratar hellre om att biståndet ska verka i svenska intressen och att vi ska använda biståndet för helt andra saker än de mål som riksdagen har fastlagt. Dessutom ska vi slakta biståndet i omfattning genom att kraftigt minska det. Det handlar om en helt annan politik som Moderaterna nu torgför.

När det gäller frågan om återtagande och att länder ska ta emot sina medborgare som har fått nej på sin asylansökan vill jag säga att det inte är så att den svenska regeringen inte bryr sig om den frågan. Vi jobbar väldigt mycket med den frågan i den svenska regeringen. Om vi jämför med länderna inom EU har vi ett mycket högre återvändande av dem som inte fått asylgodkännande än vad genomsnittet är inom EU. Omkring två tredjedelar av dem som får avslag här återvänder, medan genomsnittet inom EU är mindre än hälften.

Jag tycker att de som får avslag ska återvända hem. Det är ingen tvekan om det. Men det finns några länder där vi har utmaningar att klara av det här, till exempel länder som har varit i krig och konflikt och fortfarande är väldigt sköra och har stora problem. Det måste man också kunna ta viss hänsyn till när man diskuterar de här frågorna.

I dessa fall för Sverige en dialog om att försöka få till ett avtal. Jag tycker bara inte att det är en bra idé med en generell princip som kopplar återvändande till svenskt bistånd. Särskilt när man ser att det här bara berör ett väldigt litet fåtal av de biståndsländer som vi arbetar med är det kanske felaktigt att göra den kopplingen generellt. Hur ska vi stärka och jobba med det här? Hur ska vi få till fler avtal inom detta område? Det kanske snarare är någonting som man bör tala med Justitiedepartementet om.

Demokratikämpar i olika länder arbetar för fred och frihet och för att stärka demokratin och utvecklingen så att människor kan leva ett anständigt liv i dessa länder. Genom att bygga upp stater och samhällen som fungerar kan vi därmed också göra internationella avtal med de regeringarna.

Fru talman! Jag tänker att om det bara är ett fåtal länder som är berörda är det väl betydligt enklare att gå vidare med den typen av åtgärder gentemot dessa länder.

Jag måste ändå uppmana till någon form av sans i debatten. På 20 år har det svenska biståndet tredubblats. Moderaterna vill framöver se 42,5 miljarder kronor i bistånd per år. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ministern kallar det för en slakt av biståndet.

Som min kollega Magdalena Schröder framhöll måste naturligtvis en bedömning göras i de enskilda fallen. Precis som ministern säger kan det finnas fall där det absolut är förenligt med svenska intressen att fortsätta att lämna bistånd till ett land trots att de inte återtar sina medborgare, till exempel när biståndet går till oppositionella krafter som verkar för demokrati i det landet.

Men om Sverige vägrar att ens göra den prövningen kan jag inte annat än konstatera att man faktiskt inte ser problemen kring återvändande. Man ser inte problemen med att skattebetalarnas pengar går till länder som aktivt motarbetar Sveriges intressen. Man lyssnar inte på forskningen, man lyssnar inte på Migrationsverket och man lyssnar inte på gränspolisen.

Kan man verkligen, frågar jag mig, se skattebetalarna i ögonen om man inte är beredd att vända på varje sten för att använda pengarna på bästa möjliga sätt? Jag tycker personligen att det skulle vara mycket svårt.

Fru talman! Jag vill notera att jag inte någon gång har sagt att vi inte arbetar med att försöka få till ett avtal med de länder som vi diskuterar. Det finns sådana diskussioner. Men det behövs också en motpart som fungerar för att man ska kunna göra ett sådant avtal. Det är inte självklart att man ska stoppa biståndet till humanitär hjälp eller för att stärka institutionerna så att det ska bli ett fungerande samhälle i syfte att försöka tvinga fram ett sådant avtal. Jag är inte alls säker på att det hjälper.

Det är också så att i flera av de länder som vi pratar om är remitteringar en av de viktigaste inkomsterna för släkt, vänner och familjer. Det är ofta känsligt att offentligt driva en sådan sak och för regeringen att göra ett sådant åtagande när landet befinner sig i en katastrof, både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

Därför är det kanske inte någon bra idé att ta generella beslut i en fråga som bara berör ett fåtal länder som befinner sig i ett extremt utsatt och skört läge.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.