Bostadsbidragets anpassning till arbetslivet

Herr talman! Markus Wiechel har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att anpassa reglerna för bostadsbidrag så att det ska löna sig att arbeta. Syftet med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheten att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Bostadsbidraget fungerar utifrån sin konstruktion även som ett inkomstprövat barnbidrag där olika ersättning lämnas beroende på om barnet är hemmavarande på heltid i hushållet eller om det vistas där tidvis. Bostadsbidraget för barnfamiljer är en av socialförsäkringens mest träffsäkra förmåner när det gäller att nå hushåll med låg ekonomisk standard. Som exempel kan nämnas att 35 procent av alla ensamstående med barn har bostadsbidrag som ökar deras disponibla inkomst. Marginaleffekten höjs med 20 procent när inkomsterna överstiger 117 000 kronor, och det lönar sig därmed att öka sin arbetsinkomst eftersom marginaleffekten inte uppgår till 100 procent. Alternativet för hushåll med låg ekonomisk standard skulle annars vara att hänvisas till ekonomiskt bistånd där marginaleffekten i dag är hundraprocentig. Mot denna bakgrund bör dock även sägas att bostadsbidragets och skattesystemets sammanlagda marginaleffekter ibland är högre än vad som kan anses önskvärt. Särskilt när det gäller hushåll med låga inkomster är det betydelsefullt att det lönar sig att arbeta eftersom det är det bästa sättet att förbättra sin levnadsstandard. Det finns dock ett motsatsförhållande när det gäller att konstruera inkomstprövade stöd till hushåll som behöver det utan att det skapar alltför höga marginaleffekter, eftersom en inkomstprövning per se ger en sådan effekt. Markus Wiechel anger i sin interpellation sjukskrivning som ett alternativ till att försörja sig genom eget arbete. Jag vill betona att sjukförsäkringen är till för den som är sjuk och inte kan arbeta och inget som kan väljas, inte heller av ekonomiska skäl. När det gäller incitament för att fuska kan inte bostadsbidragssystemet ensamt hantera det, utan för det finns det kontrollsystem inom andra förmåner, exempelvis kontroll av arbetsförmåga inom sjukpenning. Samtidigt är det viktigt för förtroendet för det behovsprövade bostadsbidraget och socialförsäkringarna att bostadsbidraget beräknas och beslutas efter hushållets behov. Därför sker i dag en avstämning i efterhand av bidragets storlek i förhållande till taxerade inkomstuppgifter så att ett korrekt bidragsbelopp lämnas utifrån hushållets sammanlagda behov. Bostadsbidraget är behovsprövat, och dess storlek beror av hushållets inkomster, boendekostnaden, bostadens storlek och hur många barn som helt eller delvis bor i hushållet. Dessa förhållanden kan naturligtvis ändra sig. Barn kan komma till eller flytta hemifrån, och inkomster kan öka eller minska. Vid den senaste avstämningen fick de allra flesta hushåll, 59 procent, inte betala tillbaka, och de fick inte heller ytterligare belopp utbetalat. Ca 12 procent av hushållen fick för lite och i genomsnitt 4 400 kronor utbetalat i efterhand. Ca 29 procent av hushållen, vilket motsvarar ungefär 67 000 hushåll, fick för mycket i bidrag. De fick i genomsnitt återbetala 6 200 kronor till Försäkringskassan. För att undvika eller minska återbetalningskrav är det viktigt att bidragsmottagaren anmäler ändrade förhållanden till Försäkringskassan så att storleken på det utgående bidraget kan korrigeras eller så att bidraget kan dras in. För de som ändå blir återbetalningsskyldiga finns det möjlighet att komma överens om en avbetalningsplan med Försäkringskassan. För regeringen är det viktigt att det ska löna sig att arbeta och att marginaleffekter av att höja sin inkomst är så låga som möjligt. Därför har regeringen för avsikt att från och med den 1 juli i år införa en jobbstimulans som gör det möjligt att undanta 25 procent av arbetsinkomsten när ekonomiskt bistånd beräknas. Reglerna för bostadsbidraget är sådana att det lönar sig att arbeta. Det som kan uppfattas på annat sätt beror på att avstämningen mellan de uppskattade och de faktiska inkomsterna sker relativt långt efter det att utbetalningen och de eventuella förändringarna har inträffat.

Herr talman! Jag skulle först och främst vilja tacka socialministern för svaret. Tyvärr verkar ministern har missat att svara på innebörden av interpellationen. Svaret jag eftersökte gör nästan att jag skulle vilja ställa en helt ny interpellation. Men nu står vi här, vilket ger ministern en ny chans att komma med ett konkret svar. Frågan var trots allt väldigt simpelt ställd. Uppfattningen av svaret är att socialministern och regeringen inte ser några brister i det nuvarande regelverket och således är nöjda. För att exemplifiera vad dagens regelverk innebär kan jag säga att 67 000 svenskar fick krav på återbetalning under föregående år. Precis som socialministern tydliggjorde i sitt svar var det ett genomsnittligt återbetalningskrav på 6 200 kronor, vilket med andra ord skulle kunna vara runt 10 procent av den inkomst som återbetalningskravet grundar sig på efter skatt. Hur detta rimmar med en påstådd arbetslinje är ett svar som ni fortfarande är skyldig mig och de 67 000 människor som drabbas av dagens system.

Herr talman! Ja, fast då är ju frågan hur man kommer åt det här med att situationen ändras för människor. En del människor kommer plötsligt att få inkomst. En del människor kommer att få en sänkt inkomst av något skäl. Att en del får betala tillbaka beror på att de har fått ut för mycket. Och svaret kan inte vara annat än att man ska försöka korta tiden från det ena till det andra, alltså från utbetalningen till en kontroll av det här. Det skulle möjligen kunna vara en åtgärd som man tittar på. Det finns flera olika utredningar, till exempel Familjeutredningen och Särlevandeutredningen, som är färsk, som har en del förslag som skulle kunna påverka i det här sammanhanget. Hur det blir med de delarna är vi inte framme vid ännu. Men Särlevandeutredningen är naturligtvis ytterligt aktuell. Först ska man säkerställa så långt det är möjligt att de bidrag som utbetalas är rimliga genom att först göra en prövning. Sedan tror jag ju att det är om inte oundvikligt så i alla fall svårundvikligt att det i vissa fall visa sig att situationen förändras, och då får man betala tillbaka. Jag kan inte se hur interpellanten kan komma runt det problemet. Det finns där. Vad vi kan göra är som sagt att försöka korta tiden mellan olika saker så att problemet med utbetalningar blir mindre. När det gäller den stora frågan finns i interpellationen en anda av att här finns enorma marginaleffekter. Så är faktiskt inte fallet. Den något snåriga text som jag läste upp inledningsvis beskriver uppbyggnaden av bostadsbidragssystemet och visar att det här har en ganska god följsamhet och i alla fall inte leder till orimliga marginaleffekter. Marginaleffekter blir det alltid, men om man jämför med socialbidraget, där det är 100 procent i dag, är det klart att bostadsbidraget har en fantastiskt bra konstruktion som dessutom är formidabelt träffsäker. Vi träffar dem som behöver ytterligare förstärkning av sin ekonomi med bostadsbidraget, och vi ser också att den senaste höjningen som vi genomförde har lett till stora förbättringar för de grupper som har haft de minsta ekonomiska marginalerna.

Herr talman! Det är jättekul att se socialministerns engagemang i frågan, men det är fortfarande han som ska svara på hur man kommer åt de problem som finns i dag. Socialministern undviker fortfarande det som interpellation faktiskt handlar om. Jag ställde inte interpellationen för att få reda på syftet med bostadsbidraget i sin helhet. Faktum är att med denna tröskel minskar chansen att man går från ett ekonomiskt beroende av stat eller kommun till egen försörjning. Jag misstänker att det är precis den vägen såväl socialministern som jag och Sverigedemokraterna vill gå. Enligt mitt exempel skulle det i teorin kunna löna sig att välja bort arbete till förmån för bostadsbidrag tills kalenderåret har gått ut. För en individ som redan har svårt att få ekonomin att gå ihop kan en indirekt straffavgift på arbete vara förödande. Stimulanser för att gå tillbaka till arbetslivet krävs, inte bara för samhällets bästa utan även för de människor som i dag har det väldigt svårt ur ett ekonomiskt perspektiv. Ministern skriver i sitt svar till mig att 41 procent av de hushåll som erhållit bostadsbidrag blir återbetalningsskyldiga och det varje år. Frågan kvarstår därför: Hur vill socialministern följa upp och förändra de brister som uppstår när människor ges möjlighet till egen försörjning men riskerar att bli återbetalningsskyldiga? Svaret på detta ser dess värre ut att utebli.

Herr talman! När vi bygger olika system finns det väldigt mycket som kan ge effekter som är lite annorlunda än man skulle önska. Bostadsbidraget tillhör inte de största problemen, för det är otroligt förnuftigt utformat och fyller sitt syfte. Det finns en del effekter som uppkommer på marginalen som vi skulle vilja ta bort. Det bäste vore ju om vi kunde utbetala precis den summa som mottagaren skulle ha och ingen blev återbetalningsskyldig. Inte heller skulle någon få pengar i efterhand, utan det skulle fungera perfekt. Men det är näst intill omöjligt att konstruera ett sådant system, och det blir med nödvändighet en liten eftersläpning i det här sammanhanget. Jag bedömer inte problemet som monumentalt bekymmersamt. Vi funderar alltid över vilka effekter det får på bostadsbidragssystemet när vi genomför andra förändringar. Jag nämnde att vi har Särlevandeutredningen med en lång rad förslag som kommer att påverka det här, men se och jämför med försörjningsstödet och det blir uppenbart att bostadsbidraget är en förnuftig konstruktion där de negativa bieffekterna är små men de positiva effekterna är utomordentligt stora. Här finns inte de marginaleffekter som finns i andra system.