Bristande granskning av jobbcoacher

Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta med anledning av kritiken mot att jobbcoacherna inte granskas. Syftet med coachningsinsatser är att korta arbetslöshetstiderna och underlätta matchningen mellan arbetslösa och lediga jobb. Samtidigt är det viktigt att arbetet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt, för att den positiva effekt som coachningen har inte ska gå förlorad. Arbetsförmedlingen har sedan 2007 haft regeringens uppdrag att använda kompletterande aktörer, dit de privata coacherna räknas, som en del av sitt tjänsteutbud. Syftet är att göra utbudet av förmedlingstjänster större och mer diversifierat för att på så sätt förbättra matchningen. Arbetsförmedlingens egna utvärderingar tyder på att den som går till en kompletterande aktör har högre aktivitetsgrad och söker fler arbeten samt att jobbcoachning leder till sysselsättning i ungefär lika stor utsträckning om den bedrivs av en kompletterande aktör som av Arbetsförmedlingen. Synpunkter och klagomål på de kompletterande aktörerna tas löpande emot och utreds av Arbetsförmedlingen. I de fall ytterligare utredning anses påkallad kan inspektioner genomföras på plats hos aktören. Dessutom genomför Arbetsförmedlingen löpande stickprovskontroller och enkäter om hur nöjda deltagarna är. Det är viktigt att detta arbete görs på ett sätt som medför att kvaliteten i insatserna säkerställs. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen har Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) på uppdrag av regeringen under 2010 följt upp och analyserat hur Arbetsförmedlingens kontrollfunktion säkerställs i samarbetet med de kompletterande aktörerna. IAF:s senaste uppföljning visar att det finns brister när det gäller kontrollen av personer som uppbär arbetslöshetsersättning. Arbetsförmedlingen har efter tidigare kritik från IAF infört ett uppföljningssystem, som bland annat innefattar stickprovsinspektioner hos de kompletterande aktörerna och utbildningsinsatser som syftar till att säkerställa att informationsöverföringen fungerar på ett tillfredsställande sätt. Detta är en viktig fråga, och det finns skäl att fortsätta att bevaka den. Regeringen anser att det är angeläget med fortsatt uppföljning och utvärdering så att verksamheten med kompletterande aktörer kan förbättras ytterligare.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Bakgrunden till att jag ställde den här frågan var att jag såg ett inslag i Rapport , eller möjligtvis Aktuellt , där det just anfördes ett fall där den som var berörd av coachningen var mycket kritisk till det sätt på vilket den gått till. En ledande tjänsteman från Arbetsförmedlingen svarade att det inte fanns skäl att göra något förtydligande eller att granska jobbcoachningen djupare. Jag tyckte att det var ett väldigt märkligt svar för att bemöta den kritik som har framförts. Bakgrunden var också alla de rapporter som har kommit in. Det låter väldigt bra när statsrådet läser upp svaret och säger att Arbetsförmedlingen fortlöpande gör stickprov och följer upp de här verksamheterna ute i landet. Sanningen är ju den när man tittar på det här - och vi har fått ganska många rapporter från ungdomar i den här verksamheten - att det är vanligt att Arbetsförmedlingen hänvisar till en coach som finns långt ifrån den ort där man bor. En flicka i Fagersta, i mitt hemlän, pekade på att hon hade en coach i Hudiksvall, som hon inte tyckte fungerade. Det är svårt för Arbetsförmedlingen som har anlitat den coachen att få reda på hur det har fungerat. Det blir ju ett starkt glapp mellan verksamheten och uppföljningen. Statistiken över hur coachningen fungerar är ganska gammal - nästan ett år gammal - och den visar att det fungerar ungefär lika hos andra aktörer som hos Arbetsförmedlingen själv. Det finns inget nytt. Jag hade kanske förväntat mig att regeringen efter de här diskussionerna skulle vara beredd att ta ett steg till för att göra en djupare analys av coachningen. Många av de fall man hör talas om är beklämmande, framför allt när ungdomar beskriver hur det går till. En ung person beskrev det för mig. Han hade inte hört någonting från coachen på väldigt länge, men sedan ringde coachen. De hade ett samtal som var ganska bra rent socialt, men när det gällde jobb gav det inte så mycket. Däremot var en coach väldigt snabb med att till en flicka, som är 22-23 år, direkt komma med ett papper som hon skulle fylla i för att få ut ersättning. Sedan hörde hon inte något mer från coachen. Många sådana här fall har berättats för mig som gäller dåligt engagemang. Det är också lätt att få en känsla av att coachningen i första hand görs där det går snabbt att få jobb. Om man har arbetssökande som det är betydligt svårare att få ut på arbetsmarknaden släpper man det efter tag, av det skälet att man får ersättning för en introduktion. När man sedan ser att det är väldigt svårt är det inte längre så intressant att coacha en person. Jag har fått många sådana indikationer. Jag tycker att det är trist, och det finns skäl att följa upp det djupare. Jag ger nu statsrådet chansen att i sitt svar vara tydligare med hur man kan följa upp den här verksamheten. Dessutom vet vi att utbildningsgraden och kompetensen inte är den allra bästa för många coacher. I många fall har det varit redan arbetslösa som har rekryterats för att bli coacher. Det behöver inte alltid vara fel. Men totalt sett kan man tycka att det borde vara högre kompetenskrav på coacher än vad som många gånger är fallet när man rekryterar.

Herr talman! Jag vill tacka både interpellanten och statsrådet för att vi nu får till en diskussion om en så pass viktig fråga som coacherna. I dag i arbetsmarknadsutskottet hade vi besök från både SCB och Konjunkturinstitutet. Vi kunde då ta del av rapporter som visade på en mycket kraftig positiv utveckling när det gäller sysselsättningen. KI kunde tidigare också visa att vi framöver kommer att kunna ha en varaktig höjning av sysselsättningen på arbetsmarknaden. Detta sätter fokus på att det nu blir oerhört viktigt att vi får en matchning som fungerar väl på arbetsmarknaden, att vi har fler som hjälper arbetssökande och arbetsgivare att hitta varandra. Är det något vi vet från dem som står utanför arbetsmarknaden i dag är det att många saknar kontaktvägar in till jobben. Där är jobbcoacherna oerhört viktiga. Det är klart att det, som interpellanten säger, är viktigt att följa upp detta, att vi ska ha kvalitet i verksamheten och att det ska vara ordning och reda. Det är givetvis viktigt. Men vad som också är viktigt är att vi får en bredare syn på att detta med jobbcoachning är viktigt i Sverige. Det är en framtidsfråga. Då är det, herr talman, bekymmersamt att följa Socialdemokraterna, som år efter år har motverkat detta och sagt att det är fel med jobbcoacher. När det var djup lågkonjunktur var det fel eftersom man tyckte att eftersom det inte fanns några jobb skulle det inte finnas några jobbcoacher. När vi nu ser att jobbchanserna ökar kan vi konstatera att de menar att det också är fel med jobbcoacher. I den gemensamma budgetmotionen säger de rakt upp och ned nej till kompletterande jobbcoacher. Jag tror att det är oerhört viktigt att statsrådet fortsätter att arbeta för att vi får fler kompletterande aktörer. Vi behöver ha många därute som är ute och vänder på de stenar som finns, för att vi ska kunna säkerställa att fler kommer ut till ett riktigt arbete. För att ta de privata jobbcoacherna: 13 000 personer har fått jobb via privata jobbcoacher. Det stödet vill interpellanten rycka undan. I dessa tider av förnyelse och diskussion kan jag tycka att det kan vara på tiden att man byter spår och inser att vi behöver förstärkningar av matchningen på arbetsmarknaden - inte att möjligheterna ska ryckas undan.

Herr talman! Jag har sagt det förut här i talarstolen och säger det igen: Regeringens viktigaste utmaning är att alla som kan ska få en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Vi ser i dag i arbetskraftsundersökningen att sysselsättningen har ökat med 112 000 personer sedan motsvarande period förra året. Vi ser att småföretagen vill anställa. Vi ser att orderböckerna börjar fyllas på. Det finns dock brister, och det är när det gäller matchningen mellan dem som söker jobb och de jobb som finns att förmedla. Där fyller jobbcoacherna en otroligt viktig roll. Som svar till Sven-Erik Österberg vill jag säga att det finns ett ganska gediget kontrollsystem. Även jag tycker att det är angeläget att våra skattepengar används på ett effektivt sätt, så att coachningen blir så bra som möjligt. Om Arbetsförmedlingen får klagomål kommer de att skicka ut ett föreläggande eller göra en inspektion. De kompletterande aktörerna har 14 dagar på sig att svara och rätta till. Det finns olika åtgärder i olika steg. Ytterst kan man häva ett avtal som inte fungerar, och det har också skett i två fall, när den kompletterande aktören inte har rättat sig efter de regler som finns. Med detta sagt vill jag säga att de allra flesta kompletterande aktörer är otroligt duktiga och kunniga. Låt mig ta ett exempel. Det gäller en gammal organisation som har funnits sedan 1912. Den finns på 150 orter i Sverige och jobbar med jobbcoachning till TSL-systemet, som är ett samarbete mellan LO och Svenskt Näringsliv, men också åt Arbetsförmedlingen. Jag tror att Sven-Erik Österberg känner till organisationen i fråga. Det är ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, som levererar möjligheter för arbetssökande att hitta de lediga jobben och som också har lokal förankring. Jag tror att vi behöver fler åtgärder, framför allt för våra ungdomar och funktionshindrade och dem som är utrikes födda - inte färre åtgärder. Därför är det förvånansvärt att De rödgröna skär ned budgeten med 600 miljoner kronor, så att färre arbetslösa ska kunna hitta de lediga jobben. Enligt min erfarenhet är det också så att man behöver stöd om man har varit borta länge från arbetsmarknaden. Man behöver någon som tror på en och som lyfter fram ens kompetenser och möjligheter. Man har kanske en stukad självkänsla som behöver byggas upp lite grann från grunden. Inte minst för ungdomar handlar det om att få någon som motiverar en ung person att gå tillbaka och slutföra sin skolutbildning. Där har regeringen satsat på folkhögskolan men också på att det ska vara en högre bidragsdel om man slutför grund- och gymnasieskolan. I den allvarliga situationen med en alltför hög arbetslöshet har vi inte råd att säga nej till några åtgärder som faktiskt leder till att de lediga jobben matchas mot de arbetslösa personerna. Min fråga till Sven-Erik Österberg är hur Socialdemokraterna kan motivera att ta bort så mycket resurser och minska chanserna för de arbetslösa, framför allt de unga, de funktionshindrade och de utrikes födda, att hitta ett av de lediga jobb som nu växer till.

Herr talman! Det är inte jag som är statsråd och ska ge svar till regeringen på frågor om hur man ska klara arbetslösheten. Jag trodde att regeringen hade facit på hur man skulle göra det. Åtminstone har det låtit så under de fyra senaste åren. Men debatten fortsätter ungefär likadant som under förra mandatperioden: Det är vi som ska leverera svaren. Statsrådet säger i det här fallet bara halva sanningen, och Tobé vidgar debatten till en allmänpolitisk debatt. Det låter ungefär som om jag skulle vara emot att fler fick jobb och vill dra bort de möjligheterna. Men min fråga i interpellationen handlar faktiskt om hur man skulle följa upp coacherna så att de fungerade väl. Det stora problemet på svensk arbetsmarknad tror jag att både Tobé och statsrådet är väl medvetna om. Både Svenskt Näringsliv och inte minst Företagarna har skramlat ganska tydligt om att det redan nu är stora problem att få tag på rätt arbetskraft eftersom de saknar rätt kompetens. Vid 8 procents arbetslöshet är det alltså svårt att få tag på rätt kompetens. Det tjatade vi om under hela förra mandatperioden, då man radikalt drog ned arbetsmarknadsutbildningen och utbildningen av personal. Det är facit av det som kommer nu. Det är där jag har varit kritisk under alla mina debatter, kritisk mot att man rycker bort det som vi vet har varit det viktiga för att få ut människor i jobb, att de har rätt utbildning så att de klarar matchningen när företagen efterfrågar arbetskraft. Under den djupa lågkonjunkturen vet vi att nära 30 procent av industriproduktionen föll bort och många förlorade sina jobb. Nu tar sig industriproduktionen igen, och vi ser att de jobb som kommer tillbaka kräver mer kompetens än de jobb som försvann. Då satsar regeringen på coachning och säger att man ska klara matchningen. Men matchningsproblemet är att det inte är rätt utbildning på dem som är arbetslösa jämfört med de lediga jobben. Där ligger matchningsproblemet, och det kan ingen coach i världen klara. Det behöver inte vara fel i alla lägen med en coach, men detta är huvudproblemet just nu, och ändå fortsätter man att tjata om coacher och säger att det liksom är lösningen, när arbetsmarknadsutbildningen är nere på mycket låga nivåer. Hade statsrådet läst på i vår motion hade hon sett att de pengar som vi tar från coachningen satsar vi på arbetsmarknadsutbildningar och höjer utbildningsgraden. 100 000 fler utbildningsplatser och jobbplatser för ungdomar och vuxna var vad vår motion innehöll, för att kunna möta upp mot den situation som hade varit. LO-ekonomerna kom senast i dag med en rapport som beskrivs i Svenska Dagbladet. Man säger att man är väldigt orolig för matchningen och är överens med Företagarna och Svenskt Näringsliv. Statsrådet vet mycket väl vad detta gör om man redan har matchningsproblem på grund av kompetensbrist vid 8 procents arbetslöshet. Det kommer att driva upp efterfrågan, det kommer att driva upp lönenivåer inom vissa branscher, det kommer att minska resultatet för många företag, och det blir dessutom hämmande rent tillväxtmässigt, eftersom man inte får tag på rätt arbetskraft och kanske inte kan leverera och klara utvecklingen av det skälet. Bara som en liten anekdot kan jag nämna att vi på riksdagsstyrelsens sammanträde i går diskuterade ombyggnaden av riksdagens lokaler. Där har man problem med att få tag på en projektledare för att bygga om en fastighet. En sådan finns inte att få tag på. 14 söker, men ingen har rätt kompetens så att det går att starta jobbet i tid, om det inte löser sig ganska snabbt. Det är ett exempel som berör det här huset. Det är problemet på svensk arbetsmarknad i dag, som regeringen under förra mandatperioden hela tiden nonchalerade, och man fortsätter ungefär på samma sätt nu. Jag skulle vara orolig om jag var i statsrådets kläder. Det är 8 procents arbetslöshet, och näringslivet skriker om att man inte får tag i rätt arbetskraft. Det är en allvarlig signal in i det svenska samhället. Vi måste överleva genom att vi har en ordentlig industri som kan exportera ut i världen. Vi kan inte leva på enbart låglönejobb, som regeringen satsar på, där vi tvättar skjortor åt varandra. Då går Sverige på sikt under.

Herr talman! Ja, nu är det nog inte bara undertecknad som har en bredare syn i inläggen i den här interpellationsdebatten. Jag kunde nog räkna till ganska stora delar av svensk inrikesdebatt i interpellantens föregående inlägg. Men i sak: Vad är det vi kan konstatera? Handlar matchning bara om coacher? Nej, givetvis inte. Det är också just därför som alliansregeringen har satsat väldigt mycket på utbildningssystemet. Och det är sant att vi har lagt om en del när det gäller hur vi arbetar med utbildningssystemet för att matcha det mot arbetsmarknaden. I dag är det färre Amsutbildningar, för vi tror att det vanliga utbildningssystemet, mycket av den yrkesinriktade utbildningen inom ramen för komvux eller via högskolor, är en oerhört viktig del av matchningen. Men sedan ska vi säga att även Alliansen satsar på Amsutbildningar, och i dagsläget fyller vi inte ens de kvoter som finns för Amsutbildningar. Då blir det lite förvånande att höra nya krav på att vi måste ha mer Amsutbildningar när vi inte ens täcker upp de Amsutbildningar som faktiskt finns. Sedan har coacherna faktiskt varit framgångsrika. Vi ska givetvis se till att alltid hålla kontrollen vässad. Men vi kan nu i sak titta på vad som är det viktiga. Leder det till att människor får arbete? Vi kan se att en tredjedel går direkt till jobb redan efter tre månader. Det tycker jag är en bra siffra med tanke på hur tuff situationen har varit på svensk arbetsmarknad under en lång tid. Jag tycker att Sven-Erik Österberg ska ta chansen. Lyssna på statsrådet! Och ta med er i förnyelsen att jobbcoacher inte är av ondo bara för att det är en annan aktör än Arbetsförmedlingen som också finns på marknaden.

Herr talman! Jag tror att vi, för att vi ska kunna få fler i arbete, måste göra flera saker samtidigt. Vi måste bland annat satsa på den reguljära utbildningen. När det gäller många av de bristyrken som finns kan man inte, även om man skulle vilja, åtgärda det här med en kurs som är upphandlad inom Arbetsförmedlingen. Däremot ska Arbetsförmedlingen tillhandahålla arbetsmarknadsutbildning av god kvalitet, men då gäller det kortare utbildningar, till exempel när det gäller det som är bristyrken. Det kan gälla CNC-operatörer, svetsutbildning, truckkort och så vidare. Men det kan också vara så att arbetsmarknadsutbildningen måste inriktas lite mer mot branscher och yrken där kvinnor kan behöva kompetensutveckling. Där är det i dag lite ojämnt. Vi har också fasat upp arbetsmarknadsutbildningen ganska väsentligt sedan förra året. Men framför allt handlar det om att våra barn och unga måste få en ordentlig grund att stå på. Ingen ska behöva lämna skolan utan att ha förberett sig på ett yrkesliv i någon mening. De som ska gå vidare till högskola och universitet ska givetvis ha en bra grund att stå på. Men det gäller lika väl dem som har praktiska yrken och som vill jobba med det som är bristyrken i framtiden. Jag undrar också hur man ska kunna förklara bort den insats som de kompletterande förmedlingarna och jobbcoacherna har gjort när så många som fyra av tio har fått jobb tre månader efter avslutad coachning. Det är väl någonting som är väldigt positivt, att det finns en verksamhet som hjälper människor att komma tillbaka? Regeringen har givetvis ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Då är det också glädjande att se att det är 112 000 fler som är sysselsatta i dag. Det är förvånansvärt att man från De rödgröna vill ta bort en sådan stor satsning som leder till att människor kommer i arbete. Både den interna coachningen på Arbetsförmedlingen och den externa ska vi givetvis ha kontroll på, så att den håller en hög kvalitet. Men så länge som många hittar ett jobb eller coachas och motiveras för framtiden och för i dag till att gå tillbaka till utbildning är det väldigt positivt. Så vi kommer att fortsätta med den satsningen. Vi kommer också att fortsätta att se till att kontrollen för de arbetssökande är på en hög nivå, så att inte systemet med arbetslöshetsförsäkringen inte fungerar.

Herr talman! Signalen till de svenska företagarna och svenskt näringsliv är väl från både Tomas Tobé och statsrådet: Sluta bråka! Det går bra för Sverige. Regeringen är nöjd med den utveckling som är på arbetsmarknadssidan och berömmer sig själv för hur många jobb som har kommit dit. Samtidigt pekar statistiken på att 8 procent är arbetslösa. Svenskt näringsliv och företagarna har stora problem, som de rapporterar, med att få tag i rätt kompetens. Jag tycker att det är anmärkningsvärt när Tomas Tobé säger: Ja, det blev pengar över. Då skulle jag bli ännu mer orolig som statsråd, om jag visste att det bara var några få procent av dem som går i de olika faserna som har en arbetsmarknadsutbildning, går i utbildning, och det samtidigt blir pengar över. Då finns det väl skäl att se över systemet. Fungerar det, så att man verkligen kan ta de här utbildningarna? Eller är det så ingafflat i fack att det över huvud taget inte passar in på dem som är arbetssökande, så att de kan få utbildning? Det är frågor man skulle ställa sig i stället för att Arbetsförmedlingen får lämna tillbaka resurser, som de har gjort, till regeringen för att de inte kan göra av med dem. Samtidigt är det utbildningsbrister, och man klarar inte matchningen när det gäller utbildning. Det finns alltså väldigt mycket att göra. Det är en jättelik skara människor i dag som befinner sig i någonting som heter fas 3. Vi har fått skrämmande rapporter, inte minst från Norrköping och någonting som kallas Jobbfabriken. Det var ett reportage från Motala där man pekade på att de satt och putsade på en stol som redan var färdig. Arbetsgivaren fick 5 000 kronor per individ, och själva fick de 65 procent av a-kasseersättningen för att vara där. Det var ingen möjlighet till utbildning och ingen möjlighet att komma ut ur fas 3. Se över fas 3! Ge dessa människor en chans att komma ut på den öppna arbetsmarknaden! De sitter inlåsta och maktlösa. I många fall har de helt meningslösa arbetsuppgifter. Det behöver inte vara så överallt, men signalerna är väldigt många från den gruppen. Släpp loss dem också, så att de får tillhöra arbetskraften! Ge dem en chans att komma tillbaka!

Herr talman! Jag ska inte bli så himla långrandig. Men jag tror att vi, om vi ska lösa den här krisen, måste jobba flera tillsammans. Det är ingen fråga uteslutande för arbetsmarknadspolitiken, utan det är flera olika verksamheter, departement, myndigheter, kommuner och företag som måste samverka. Jag oroar mig över dem som är långtidsarbetslösa, som trots att jobben kommer inte har möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. Vi gör mycket från regeringens sida. Vi har nystartsjobb. Vi sänker kostnaderna. Vi gör det enklare och billigare att anställa. Men det är också så att fler måste öppna dörren och säga: Välkommen till våra arbetsplatser! Där tror jag att arbetsgivare och fack har en viktig roll att fylla. Sedan måste vi jobba ännu mer med utbildning, så att, som jag sade i mitt tidigare anförande, ingen lämnar skolan utan att ha en bra grund att stå på. För det är i grunden det som långsiktigt förebygger arbetslöshet i Sverige. Jag kommer att fortsätta att se över detta och följa hur det går i de olika garantierna, i de olika faserna, och göra nödvändiga justeringar när vi får signaler om att något inte fungerar. Jag kommer också att fortsätta att följa Arbetsförmedlingens kontroll när det gäller de kompletterande aktörerna.