Budgetstöd inom biståndet

Herr talman! Anne-Marie Pålsson har frågat mig om lämpligheten av att ge biståndsmedel i form av budgetstöd till länder med korruptionsproblem och om jag har för avsikt att ta initiativ till att stärka vår kontroll av hur medlen används. Jag kan på flera sätt dela Anne-Marie Pålssons oro när det gäller de problem som är förknippade med budgetstöd som biståndsform. De granskningar som gjorts av i första hand OECD/Dac och den brittiska riksrevisionen av budgetstödets effekter visar att det är en form av bistånd som har betydande fördelar. Men det finns, som Anne-Marie Pålsson också påpekat, risker. Inte minst gäller dessa korruption. När jag för egen del vägt samman argumenten, och prövat andra till buds stående biståndsformer, har jag kommit fram till att budgetstödet har betydande förtjänster. Detta förutsätter att vi på ett tillfredsställande och medvetet sätt hanterar riskerna, vilket jag anser att vi nu blivit bättre på. Jag anser därför att vi bör fortsätta att använda budgetstöd i vårt bistånd. I stort sett alla involverade parter i utvecklingssamarbetet, givare, samarbetsländer och internationella organisationer, enades år 2005 om Parisdeklarationen om effektivitet i biståndet. Regeringen tar deklarationen på största allvar. Detta innebär bland annat att Sverige förbundit sig att öka andelen så kallade programstöd, till vilka bland annat budgetstödet räknas. I september arrangeras en stor internationell konferens i Accra som har till ändamål att följa upp Parisdeklarationens utfästelser. Redan nu kan vi dock konstatera att målet om att två tredjedelar av biståndet ska kanaliseras som programstöd inte kommer att uppnås till år 2010. Budgetstöd ger oss som biståndsgivare, såväl som samarbetsländerna, flera fördelar i förhållande till användningen av traditionella projektstöd. För det första ger vi budgetstöd bara till länder som har en väl ge-nomarbetad och politiskt förankrad plan för hur fattigdomsproblemen ska hanteras. Dessa planer granskas även av andra givare och internationella organisationer, bland annat Internationella valutafonden (IMF). För det andra ger oss budgetstödet en rätt, och skyldighet, att föra en kontinuerlig dialog med landets högsta politiska ledning om hur den lyckas i sin hantering av fattigdomsfrågorna och om hur den utövar sin styrning. Budgetstöd kan därmed fungera som morot för att genomföra reformer, till exempel att förbättra offentliga system och institutioner, särskilt vad gäller korruption. Uppföljningar av budgetstödet sker regelbundet och tillsammans med samarbetslandets regering och andra givare. För det tredje är vi aldrig ensamma som givare av budgetstöd till ett visst land. Minst två givare deltar alltid i ett budgetstödsprogram och bygger sina insatser på överväganden som i hög grad liknar våra. Sådana gemensamma och vanligen relativt långsiktiga åtaganden gör att de tidigare vanliga problemen med fragmentering av biståndet minskar. Detta ökar även förutsägbarheten för samarbetslandet och minskar även belastningen på landets administration. När budgetstödet fungerar som bäst kan det bidra till att öka samarbetslandets ansvarstagande för landets utveckling, öka kontrollen över budgeten och bidra till ett mer effektivt utnyttjande av statens resurser för fattigdomsbekämpning. För det fjärde kopplas budgetstödet vanligen ihop med andra typer av insatser. Det kan gälla stöd till utveckling av statens budget- och ekonomisystem, den statliga revisionen eller till stärkande av de statsanställdas kompetens. Regeringen beslutade den 10 april om en revidering av de riktlinjer som gäller för budgetstödet. Detta gjordes bland annat mot bakgrund av den granskning Riksrevisionen redovisade i fjol. Genom de nya riktlinjerna höjer regeringen ribban för de länder till vilka vi kan ge budgetstöd, för att därmed öka effektiviteten. Vi gör detta genom att ytterligare skärpa våra krav på ett demokratiskt fungerande samhälle, respekt för mänskliga rättigheter och kraftfulla åtgärder mot korruption. När det gäller korruption kräver vi ett tydligt åtagande samt vidtagna åtgärder från landets regerings sida i syfte att bekämpa korruptionen i den offentliga verksamheten. I jämförelse med andra biståndsgivare ser jag våra riktlinjer i dessa avseenden som tydligare såväl som mer effektiva vad gäller att hantera riskerna. De reviderade riktlinjerna har redan börjat tillämpas av UD och Sida. Sedan tidigare innehåller våra riktlinjer krav på samarbetslandets strategi för fattigdomsbekämpning, dess makroekonomiska politik och formerna för dess offentliga styrning, det vill säga statens förmåga att styra den offentliga verksamheten. Inom UD har nyligen inletts en översyn av riktlinjerna för programstöd, det vill säga förutom av budgetstödet även av olika former av sektorsbudgetstöd. Regeringen kommer före årets slut att ta ställning till de förslag som kommer ut av detta arbete. Jag hoppas att vi då kommer att vara ännu bättre skickade att hantera de problem Anne-Marie Pålsson lyft fram.

Herr talman! Tack biståndsminister Gunilla Carlsson för svaret. Frågan om hur bistånd ges är viktig. Bistånd i sig är problematiskt att diskutera. När frågan tas upp uppfattas det nästan alltid som att man är kritisk mot bistånd som sådant. Jag är inte kritisk mot bistånd, och jag har inte heller några synpunkter på den svenska ambitionsnivån. Vad jag har synpunkter på är hur biståndsmedlen används. Jag tackar så mycket för svaret jag har fått. Det var delvis uttömmande, fast jag tycker ändå att det var vissa ting som missades i detta som jag vill ta upp här. Svenska skattebetalare gav ungefär 1 miljard kronor förra året i budgetstöd. 1 miljard kronor är lite pengar i förhållande till den svenska ekonomin, men det är mycket pengar för en privatperson och det är mycket pengar för de länder som tar emot stödet. Om vi ska jämföra hur viktig denna miljard är för de sex länderna i Afrika motsvarar budgetstödet en situation där Sverige skulle motta 17 miljarder från någon utomstående makt. 1 miljard kronor till sex afrikanska länder motsvarar 17 miljarder kronor till Sverige. Jag är ganska säker på att den som ger 17 miljarder kronor till Sverige skulle tycka att det är viktigt att pengarna används på rätt sätt. De får inte försnillas - av två skäl. De som ger pengar har rätt att ställa krav på att det de avstår från, arbetar ihop, kommer till rätt användning. Det är också viktigt för mottagarländerna och effektiviteten i biståndet, och för att det ska vara idé att skicka pengar i den storleksordningen, att vi är säkra på att pengarna gör gott. Det är klart att pengar kan vara kontraproduktiva. Dessa sex länder är starkt korrupta. Sannolikheten är därför ganska stor för att detta kommer att försvåra korruptionen i länderna. Jag tittade på Transparency Internationals korruptionsindex, och det går från 1 till 180 - det är 180 länder som ingår. Det bästa landet är inte Sverige, som ligger på en delad fjärdeplats. Jag tror att det bästa landet är Island, eller något annat av de nordiska länderna, men Sverige ligger alltså oerhört högt. De afrikanska länderna ligger samtliga, med undantag från Tanzania, på plats 100 och högre, det vill säga definitivt på den nedre halvan. Det är länder som det inte är lätt att arbeta i. Därför tycker jag, herr talman, att det hade varit välgörande om man från regeringens sida också ställt som krav på mottagarlandet ungefär den formulering som finns i Riksrevisionens granskningsrapport. Man skriver så här: "För att budgetstöd ska vara en lämplig biståndsform måste vissa grundläggande förutsättningar beträffande mottagarlandets ekonomiska politik och dess offentliga finansiella styrning vara uppfyllda." Från regeringen pratar man om fattigdomsbekämpning och demokrati, men de finansiella systemen och kontrollsystemet tycker jag att man tar lite lätt på.

Herr talman! Det ser ut att bli en intressant debatt, förd av bara moderata ledamöter. Det visar det intresse vi har i de här frågorna. Jag tycker att Anne-Marie Pålsson har lyft upp en mycket viktig och i högsta grad intressant fråga. Jag tycker också att ministerns svar är väldigt välavvägt och informativt, och hon pekar just på de stora problemen. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget i den här frågan. Vi säger gärna att vi bara kan ge stöd till länder som har en framgångsrik och väl fungerande korruptionsbekämpning, och samtidigt kräver vi att de ska vara demokratier. Jag vill gärna hävda att det i de länder där korruptionen är utbredd inte finns någon demokrati - det är bara en illusion. Därför måste man innan man ställer kraven göra upp med mottagarlandet, samarbetspartnern, om ett bra och väl avvägt arbete för att bekämpa korruptionen. Den korruption som märks mest i samhället är vad jag brukar kalla corruption of need . Det är alltså tjänstemän på mellannivå och lägre nivå, bland annat poliser, som i ett samhälle där den offentliga statsapparaten har svällt över alla gränser inte får sin lön utbetald, i alla fall inte i tid, och då kompenserar detta genom att utnyttja sin position för att driva in de nödvändiga pengarna till familjen. Det kan vara någon som har ett stånd och ska sälja på marknaden och som har betalat för det, men då kommer polisen och säger att man måste betala en gång till. Ett sätt att motverka detta är naturligtvis ett stöd som går rakt in i budgeten, under förutsättning att man trimmar statsapparaten. Dessa människor har blivit anställda av ministrar och andra som vill belöna sina släktingar, folk från hemtrakten och så vidare i den meningen att de ska få sin anställning tryggad under en längre tid. Tyvärr fungerar inte detta eftersom de blir så många till slut. Jag skulle vilja säga att mottagarlandets möjligheter att verkligen bli effektivare i korruptionsbekämpningen hänger samman med ett intimt samarbete med givarlandet. Det måste etableras en kontrollverksamhet. Jag tror att många av dessa länder skulle vara beredda att få hjälp vad gäller internrevisioner och så vidare för att kunna komma till rätta med problemen. Vi måste försöka få ned korruptionen till en hanterbar nivå. Att helt utrota den har vi inte ens lyckats med i vår del av världen efter många år. Den högre graden av korruption, det jag brukar kalla corruption of greed , det vill säga när människor har kommit upp så att de verkligen är väl försedda med livets nödtorft men som vill ha mer, är svårare att nå. Det är människor med reell makt i staten. Vi ser problemen med korruptionsarbetet i Sydafrika bland annat. Korruptionen på den lägre nivån är den som medborgarna ser, och det är när hela samhället är korrumperat, när det inte finns en enda sak du kan få gjord vare sig i domstolar eller genom det offentliga utan att du måste betala någonting mer än den officiella avgiften. Därför tycker jag att det här är en välbehövlig debatt. Jag tror ändå att budgetstöd är någonting som kan utvecklas och vara till stor nytta för mottagarlandet.

Herr talman! Jag är oerhört glad över att vi får upp den här frågan till diskussion. När jag satt i riksdagen och dess utrikesutskott var jag förfärad över att den här biståndsformen hade införts i svenskt bistånd utan vidare diskussion och med rätt dåliga riktlinjer om var ansvarsutkrävandet ligger och hur beslut om budgetstöd fattas. Vi hade ingen diskussion om detta. När jag tillträdde som biståndsminister inledde jag ett förnyelsearbete även på detta område, där vi redan sommaren 2007 var på god väg men valde att invänta Riksrevisionens rapport just för att se vilka lärdomar vi kunde få av den. Arbetet med att få ordning och reda i biståndet är ingalunda slutfört. Det är på god väg, vill jag hävda, men det finns mycket kvar att göra. Jag tycker också att det är oerhört viktigt att svenska skattebetalare och även riksdagsledamöter känner till de olika biståndsformerna. Den revidering som vi nu gör sker i två steg. Vi har tagit in Riksrevisionens rekommendationer och kommer sedan att komma med nya riktlinjer helt och hållet för programstöd inklusive basbudgetstöd som jag räknar med ska vara färdiga andra halvåret 2008. Arbete pågår alltså, och det är mycket bra att vi har den här diskussionen här. Det är också bra att vi diskuterar lite grann kampen mot korruption, som går hand i hand med kampen för demokrati, med vad det innebär av transparens, rättsstat och ansvarsutkrävande. Problemet med biståndet är ju att det ska bekämpa fattigdom, och där det råder brist på demokrati är det också, precis som riksdagsledamoten Montan påpekade, väldigt ofta mycket korruption. Vad kan vi då göra åt detta? Ja, vi ska hitta effektiva biståndsmedel som ställer krav på mottagarna. Jag ser då att budgetstöd inte är mer korruptionsutsatt än mycket annat av det som vi ägnar oss åt. Men det jag kan se är att budgetstöd är ett rätt effektivt sätt att få till stånd en diskussion med mottagarländerna om hur pengarna ska användas och hur man bygger upp kontrollmekanismer. Vi har naturligtvis en skyldighet att följa våra pengar, men vi kan också få ett sätt att påverka vad gäller uppbyggnad av bättre fungerande institutioner, som riksrevision, och stärkandet av parlament i dessa länder så att det finns en maktdelningsmöjlighet. Vi har inte, tycker jag, borrat tillräckligt väl i detta. Men jag vill ändå påtala att alternativet i fråga om att spendera biståndsmedel i så fall handlar om att vi ska fortsätta med olika typer av projekt. Då har vi en fortsatt korruptionsrisk, men vi har också ett oerhört ineffektivt bistånd, som inte lägger ägarskapet och långsiktigheten i de länder vi vill stärka. Jag kommer precis från Kambodja, och Sverige kommer där att under en treårsperiod bistå med ungefär en halv miljard kronor. Budgetstöd är inte aktuellt i det här läget. Där har man fungerande planer för fattigdomsstrategi, bekämpande av fattigdom, miljöplaner och en hel del annat. Men det stackars finansministeriet som jag träffade har också 2 000 olika projekt av en mängd olika givare som ska hanteras. Vi belamrar dessa svaga administrationer med en mängd projekt som de kanske inte ens har bett om men som vi som välmenande biståndsgivare kommer dragande med. Därför tycker jag att vi nu inte ska utmana budgetstödet utan ska se hur vi kan få budgetstödet att bli tydligare, hur vi kan se till att det kringgärdas av kontroller och tydliga riktlinjer om i vilka miljöer vi ska våga oss på att använda den här stödformen, just för att den är så effektiv och just för att vi får bättre nytta av de pengar som vi använt.

Herr talman! Now we are talking . De sista meningarna tyckte jag lät väldigt hoppingivande. Det vill säga: Vi måste se till att pengarna används på rätt sätt, att de inte fuskas bort. Då tror jag att det som Gunilla Carlsson har sagt här tidigare tyder på att regeringen arbetar i rätt riktning. Demokrati är viktigt. Fattigdom är viktigt. Men för mig som skattebetalare, och kanske med ett lite fyrkantigt ekonomiskt tänkande, är det allra viktigaste att pengarna används på det sätt man har tänkt, det vill säga att det finns ordentliga kontrollinstanser uppbyggda. Jag tror nämligen att om det finns sådana kontrollinstanser följer det andra med ganska automatiskt. Därför är det bra att regeringen har uppmärksammat detta och kanske tydligare och aktivare framöver kommer att ta itu med dessa saker. Detta är särskilt viktigt eftersom budgetstödet har ökat. Det har varit nästan en 25-procentig ökning mellan 2006 och 2007. Jag befarar att det kan komma att öka ännu mer framöver. Dels därför att det totala biståndet automatiskt kommer att öka år från år med ett enprocentmål från svensk sida, dels kommer det med en större koncentration på ett mindre antal länder sättas ett tryck på hur utbetalningarna ska ske, och då kan budgetstöd te sig som en ganska bekväm utväg, tyvärr. Har man inte fler idéer om vad man ska hitta på ger man pengarna som budgetstöd. Därför är det bra och vällovligt om regeringen tar denna problematik på allvar. Jag hoppas att vi till nästa budget kommer att se tydligare skrivningar i budgetpropositionen i den här frågan. Sedan vill jag säga några ord om detta att budgetstöd skulle vara väldigt bra. Jag kan naturligtvis se problematiken att det kan vara besvärligt för ett land att hantera en rad olika projekt, både sådana man efterfrågat och inte. I det perspektivet kan budgetstöd te sig effektivt. När jag pratar med mina ekonomkolleger säger de att forskning visar att budgetstöd är bra men att det är vissa kriterier som ska uppfyllas. Det som ska vara uppfyllt är att folk beter sig så som man har tänkt sig i ekonomisk teori, det vill säga att de är rationella och värnar effektivitet och framåtskridande. Då ställer jag förstås frågan: Hur blir det om vi i stället har individer som inte beter sig som ekonomisk teori säger att de borde utan snarare tänker på sig själva, sin klan och sin familj och annat? Nej, då fungerar det inte. Man måste ha lite realism i sitt tänkande, ta höjd för de här frågorna och ta dem på största allvar. Möjligtvis kan man också säga att problemen och faran med att ge något alltför lättvindigt illustreras ganska väl av ett gammalt kinesiskt ordspråk: Om man vill hjälpa en fattig man för en dag, ge honom en fisk. Vill man hjälpa honom för hela livet, ge honom nät. Det farligaste man kan göra är att bara ge pengar. Det är väldigt lätt att pengarna rinner ut i projekt som långsiktigt inte är effektiva. Slutligen: Nu har skolklasserna på läktaren gått, men till dem som sitter kvar kan jag meddela att det land som toppar korruptionslistan är Danmark, som är nr 1, och inget annat.

Herr talman! Jag vill passa på tillfället att berömma regeringen, speciellt biståndsministern, för det framgångsrika arbetet med att försöka ställa om vår politik vad gäller biståndet till att handla om färre länder där vi kan göra större skillnad. I det sammanhanget är det också viktigt att vi, tillsammans med andra bidragsgivare, i länder där vi är betydande inte är blyga utan verkligen ställer krav. Jag blev glad åt att höra att biståndsministern tryckte tydligt på just den frågan. Jag har levt tio år som egen företagare i ett genomkorrupt land i Afrika. Jag kan säga att korruption förlamar allt i ett land. Min främste samarbetspartner - det kanske inte är rätt ord för den person som jag handlade med - var statens inköpare i Liberia, en man som senare blev ryktbar som president Taylor. Han skaffade sig ju rätt mycket pengar. Det räckte till en stor del av en armé, faktiskt, med kända resultat. Att ställa krav ger respekt. De samarbetsländer vi har kommer att motta våra krav, och jag är säker på att biståndsministern redan har de erfarenheterna. De kommer att motta dem om det görs på rätt sätt - inte som kränkande utan som ett tecken på styrka. Då får man respekt. 1 miljard kronor går i budgetstöd. Det skulle med råge räcka för att täcka hela Liberias statsbudget, som är på ungefär 1 miljard kronor eller ännu mindre - dollarn är ju låg nu. En ministerlön i Liberia är bara 900 dollar. Man kan förstå att frestelsen att tjäna extra är ganska stor.

Herr talman! Det vi diskuterar nu är den miljard som används till sex afrikanska länder som generellt budgetstöd. Sedan finns andra typer av programbudgetstöd och annat. Det vi diskuterar nu är stöd som går rakt in i en regerings politik. Därför är det inte bara en fråga om effektivitet och ett bra sätt att kanalisera pengar med lägre transaktionskostnader, utan det är också ett politiskt risktagande eller engagemang i ett lands hela politik. Därför är det bra att vi kan diskutera budgetstödet med dess för- och nackdelar. Anne-Marie Pålsson har helt rätt i att med färre länder har vi en bättre förutsättning att föra resonemang om vad vi som givare väntar oss när de som mottagare får ett kuvert att använda utifrån deras egna långsiktiga värderingar och prioriteringar för att bekämpa fattigdomen i det specifika landet. Budgetstödet ger som få andra biståndsformer inblick i och möjlighet att påverka framför allt de offentliga finansiella styrsystemen. Det ska inte underskattas. Det är många gånger bristande fungerande institutioner som gör att marknaden inte tillåts eller kan fungera på ett effektivt sätt. Det är ju där de bästa resurserna kan skapas. Vi gör inte detta därför att vi inte har några andra idéer eller att vi betalar ut det för att det är bekvämt, tvärtom. Med de nya och tydligare riktlinjer som vi har utarbetat ställer vi ökade krav på inte minst biståndsorganet Sida att göra strategiska övervägningar och bedömningar. Vi är också tydliga om var besluten fattas. Snarare kan vi med budgetstödet stödja de idéer som länderna själva har för att det ska bli långsiktigt och för att det inte är givarnas perspektiv som ska prägla det hela. Det blir naturligtvis mycket lättare att hantera större volymer med på sikt mindre resurskrävande hantering på den svenska sidan, så det är en effektiv biståndsform, men vi använder den absolut inte lättvändigt utan med stor restriktivitet. Det är därför vi tittar på bättre skrivningar och en mer genomarbetad strategi än tidigare. Jag skulle också vilja säga något om hur mottagarländerna pratar om detta. Liberia nämndes. Vi hade förmånen att ha den nya presidenten, Ellen Johnson-Sirleaf, här på besök. Hon, en välutbildad kvinna, ska i ett postkonfliktland som har genomlidit fruktansvärda plågor leda landet i en demokratifördjupning och ta det vidare. Hon har en oerhört kompetent ledning omkring sig med många kvinnor men en sönderfallande statsförvaltning med mycket motsättningar. Hon, en driven kvinna med goda rådgivare som är ekonomer, sade: Ge mig basbudgetstöd nu, så slipper ni betala ut tio gånger så mycket pengar sedan. Det handlar delvis om att hon vill ha en ökad synlighet för Liberia och det liberianska ledarskapet i stället för att det ska vara en massa enskilda organisationer, biståndsmyndigheter och andra internationella organisationer som styr och ställer. Hon får ha ansvaret utifrån sina prioriteringar. Där tror jag att det kan finnas förutsättningar för en ekonomisk rationalitet. Jag tror att det finns goda förutsättningar för att gå från postkonflikt till ett välutvecklat land. Vägen är inte enkel. Jag tycker att det är viktigt att vi har med även hennes bedömning i resonemanget. Hon är just nu inte betjänt av 2 000 olika projekt. Hon är betjänt av lite lugn och ro för att kunna genomföra en demokratisering av landet och skapa en bättre fungerande statsförvaltning.

Herr talman! Det är mycket som har blivit sagt här nu. Jag uppfattar att regeringen tar seriöst på den här problematiken. Mycket av det som regeringen har gjort är också definitiva steg i rätt riktning. Kanske är detta en effekt av Riksrevisionens granskningar. Det har ju kommit två rapporter där biståndet har varit inblandat, och i båda rapporterna har man riktat en hel del kritik. Kanske är det just denna revisionella institution som vi har i Sverige, som håller ögonen på regeringen och på användningen av skattebetalarnas pengar, som gör skillnad. Vi ska vara glada och tacksamma för att den typen av institutioner finns. När biståndsministern säger att vi har möjlighet att påverka i Afrika vill jag skicka med en uppmaning från riksdagen: Ta den möjligheten. Ta den på största allvar och se till att ni kan påverka inte bara projektens konkreta utformning utan även att pengarna används på rätt sätt. Det handlar ju om mycket pengar. Biståndet är uppe i 32 miljarder kronor. Det är svenska folket som avstår från sina inkomster för att hjälpa till att bygga upp välfärd också i andra delar av världen. Beloppet är stort. Som jämförelse kan man ta ett annat område som har varit föremål för ganska mycket diskussion de senaste dagarna, nämligen försvaret som, om man håller sig till budget, skulle spendera 38 miljarder. Det är alltså bara något mer än biståndet. Vi ställer stora krav på att man använder pengarna rätt i försvaret. Vi ska ställa lika stora krav på att pengarna används rätt inom biståndsområdet.

Fru talman! Tack, Anne-Marie Pålsson, för denna interpellation. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi diskuterar den här biståndsformen och bistånd. Bistånd kan och ska göra nytta. Det måste hanteras på rätt sätt. Jag är helt övertygad om att vi kan spela en roll i världen. Det spelar också en roll för Sverige. Att vi bekämpar fattigdomen i världen påverkar också våra möjligheter för framtida välstånd och att vi kan leva med minskade konflikter och bättre förutsättningar att lösa gemensamma utmaningar som till exempel klimatförändringarna eller spridningen av smittsamma sjukdomar. Det är, som jag sade, mycket en kamp mot korruption och för demokrati, mot förtryck och för att människor ska kunna påverka sin egen vardag och skapa sig egna resurser. Hur stöttar vi på bästa sätt, eftersom vi har bestämt att vi vill stötta? Med det generella budgetstödet och den diskussion vi har haft om budgetstödet har naturligtvis Riksrevisionen spelat en roll i många av de utvecklingsländer som vi arbetar med. Ett av de krav och erbjudanden vi kan komma med är den professionalitet och kunskap som finns i de svenska institutionerna. Det är också en av förutsättningarna för att vi ska ha en transparens som gör att vi kan följa budgetstödet. Den granskning som har drabbat biståndet - om jag får uttrycka det så - i Sverige den senaste tiden har varit till hjälp när vi nu ska reformera och se till att biståndet kan och ska göra nytta. Jag välkomnar granskning. Jag välkomnar granskning från riksdagen. Jag välkomnar granskning från Riksrevisionen. Jag tror att det behövs på ett sådant här politikområde där vi många gånger jobbar i mycket svåra miljöer. Men bara för att det är svårt är det ju inte omöjligt. Vi måste försöka ha mycket bättre ordning och reda när vi vill visa vårt engagemang för de fattiga människorna i världen.