Burma och medlemskapet i ASEM

Fru talman! Nina Lundström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för Sveriges del med anledning av läget i Burma samt dess roll i ASEM och om jag avser att överväga att ändra den svenska hållningen gällande Burma och ASEM. Jag delar Nina Lundströms syn på det oroande läget i Burma. Den politiska situationen fortsätter att försämras, och militärjuntan verkar isolera sig alltmer. Rättssäkerheten i landet är obefintlig, ekonomin stagnerar och vi ser inga tecken på reformer. Särskilt allvarlig är situationen för de mänskliga rättigheterna. Grova brott rapporteras fortlöpande på detta område och inkluderar tvångsarbete, tvångsförflyttningar av hela byar och kraftigt begränsad yttrande- och pressfrihet. Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi sitter fortfarande i husarrest, och det finns över 1 100 politiska fångar i landet. Flera är före detta parlamentsledamöter. Det lidande som det burmesiska folket utsätts för genom regimens inhumana politik är oacceptabelt. Omvärldens engagemang för att hjälpa de mest utsatta grupperna är avgörande. Behovet av humanitära insatser är stort. Över 500 000 internflyktingar finns i Burma och omkring 150 000 burmesiska flyktingar befinner sig i flyktingläger längs gränsen i grannlandet Thailand. Regimens pågående militära offensiv i östra Burma riskerar att ytterligare öka antalet flyktingar. Sveriges Burmapolitik förs främst genom EU:s gemensamma ståndpunkt om Burma. Ståndpunkten antogs i oktober 1996 som en reaktion på bristen på demokratisk utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna i landet, och den innehåller en rad riktade sanktioner mot regimen. Sedan 1996 har ståndpunkten skärpts, omformulerats och förnyats ett flertal gånger för att spegla utvecklingen i Burma. Den senaste översynen ägde rum i maj 2006. Vid alla kontakter med företrädare för den burmesiska regimen upprepar Sverige och EU de väl kända kraven på demokratisk utveckling, respekt för de mänskliga rättigheterna och frisläppande av alla politiska fångar. Sverige ger stöd till exilbaserade oppositionella organisationer som arbetar för ett demokratiskt Burma som respekterar de mänskliga rättigheterna. Exempel är radiostationen Democratic Voice of Burma i Oslo och Euro-Burma Office i Bryssel. Sverige agerar även i andra internationella forum, som FN och ILO, för att utöva påtryckningar. Vi för också samtal med Aseanländerna om behovet av politiska påtryckningar på Burma och hur vi kan agera tillsammans. EU har sedan flera år tillbaka en resolution i generalförsamlingens tredje utskott om situationen för de mänskliga rättigheterna i Burma. EU kommer att verka för att Burma även blir föremål för behandling av det nya MR-rådet. EU:s gemensamma ståndpunkt om Burma styr också vårt agerande i förhållande till ASEM. Burmas deltagande i ASEM var ett krav från Aseans sida för att EU:s tio nya medlemsländer skulle få delta i ASEM och därmed en förutsättning för hela ASEM:s fortlevnad. Beslut om att acceptera Burmas deltagande i ASEM fattades av EU i september 2004. Jag vill understryka att EU:s beslut samtidigt innebar att EU vid varje möte på politisk nivå inom ASEM, där företrädare för den burmesiska regimen deltar, aktivt ska ta upp frågan om MR och demokrati, inklusive krav på frisläppande av politiska fångar. Redan vid det första ASEM-möte som Burma deltog i, toppmötet i Hanoi i oktober 2004 där statsministern deltog, utnyttjade EU tillfället att föra en kritisk dialog om situationen i Burma. EU har därefter utnyttjat samtliga tillfällen sedan toppmötet till att framföra dessa budskap direkt till Burma och i dialog med Burmas grannländer. Så skedde senast vid finansministermötet i Wien i april i år. EU:s linje i denna fråga kommer att drivas aktivt även vid toppmötet i Helsingfors i september och vid kommande möten på politisk nivå. Samarbetet inom ASEM är omfattande med möten mellan såväl företrädare för regeringar från 38 länder som organisationer och privatpersoner. ASEM ger EU möjlighet att direkt med Aseanländerna, Kina, Japan och Sydkorea diskutera bland annat viktiga säkerhetspolitiska frågor, miljö- och energifrågor, handelspolitik och kultursamarbete. På MR-området är Sverige en av initiativtagarna till en särskild dialog om mänskliga rättigheter med företrädare för regeringar och det civila samhället. Sedan ASEM:s tillkomst 1996 har sju expertmöten med fokus på MR hållits, senast i Ungern i februari i år på temat MR och minoriteter. Sammanfattningsvis grundar sig EU:s hållning till Burmas deltagande i ASEM på det beslut som fattades 2004. Frågan om Burma och ASEM har nyligen diskuterats av EU:s utrikesministrar. Inget EU-land ser i dagsläget skäl till att ändra på denna hållning. Regeringen informerar fortlöpande riksdagens EU-nämnd om beslutsprocessen i denna fråga. Sverige och EU kommer inom ramen för ASEM fortsatt, och med kraft, att framföra krav på förbättringar vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma.

Fru talman! Jag vill börja med några ord om varför jag själv känner att denna interpellation är så angelägen. Bara för någon dag sedan förlängde militärjuntan i Burma Aung San Suu Kyis husarrest med ett år. Detta har pågått nu i mer än elva år. Vi har haft FN-sändebud, observatörer och rapportörer som har engagerat sig i Burmas framtid och i Burmas utveckling. Innan jag övergår till att ge en bredare bakgrund till hur orolig och bekymrad jag är tänkte jag börja med ett citat av Anna Lindh med anledning av ett tal år 1999 som fortfarande finns på regeringens hemsida. Burma var då uppe till diskussion, och det handlade om huruvida man skulle häva viseringsförbudet för Burmas utrikesminister. Anna Lindh sade följande: "In our view this would be to send a wrong signal to Rangoon." Vår uppfattning är att det vore att skicka fel signal till Rangoon. Jag återkommer till vad Anna Lindh sade mer vid detta tillfälle. Jag kan konstatera att det är viktigt att göra skillnad mellan ASEM som en mötesplats och hur viseringsförbudet inom EU och övriga sanktioner tillämpas. Under de år som har gått har oändliga försök gjorts att skapa en dialog. Man har utövat påtryckningar. Frågan har varit uppe i FN. Länder har vädjat om att frågan ska upp i säkerhetsrådet. Václav Havel och Desmond Tutu skrev förra hösten en rapport som fick stor uppmärksamhet. Det finns ett engagemang ute i världen för de mänskliga rättigheterna och de politiska rättigheterna. Det gäller inte minst oppositionsledarens roll. Hon vann ett val 1990 då hennes parti fick mer än 80 % av mandaten i parlamentet, men de fick aldrig tillträda som regering på grund av militärjuntan i Burma. Frågan har naturligtvis varit uppe i oändligt många sammanhang - i nationella parlament, i FN och mer informellt - men oavsett vilka försök till dialog som har gjorts har man inte nått någon framgång. Det beslut som militärjuntan tog förra veckan var uppenbarligen ytterligare ett bevis på att de diskussioner som har förevarit inte räcker. Man har förlängt hennes husarrest med ett år till. FN:s sändebud har inte fått tillstånd att åka in i Burma på ett par år, och inte heller den specielle rapportören. Exempel efter exempel går att räkna upp. Fru talman! Jag förstår inte den svenska hållningen i dag. Jag tycker att den är otydlig. Jag kan konstatera när jag läser EU-nämndens protokoll, när frågan om sanktioner och viseringsförbud var uppe, att det gavs en bakgrund till varför man skulle välja att utnyttja det undantag som finns. Men det gavs aldrig något skäl till att man skulle tillämpa det just i det här fallet. Det hade inte framkommit någonting nytt. Nederländerna valde då att följa viseringsförbudet, varpå en del av Aseanländerna vägrade att komma till ett av ASEM-mötena, vilket gjorde att det fick skjutas upp. Frågan är: Vad är nästa steg? De åtgärder som har vidtagits och de diskussioner som har förevarit har inte lett till några som helst konkreta åtgärder vad gäller Burma. När jag läser det Anna Lindh en gång i tiden sade kontra dagens hållning menar jag att den svenska hållningen är betydligt mycket mer oklar. Det är här, fru talman, som jag skulle vilja ha ett svar: Vad är den svenska hållningen? Vad är nästa steg?

Fru talman! Jag har som vice ordförande i EU-nämnden haft anledning att följa den här frågan, och man har också kunnat följa den i medierna. Det är helt klart att många europeiska länder känner en djup olust inför att hårdare betona mänskliga rättigheter i relationerna med länderna i Sydostasien. Det gäller även Kina och flera andra länder. Det är så tydligt att överväganden om mänskliga rättigheter och hur hårt man ska driva dem i den delen av världen lätt underordnas ekonomiska och handelspolitiska hänsyn som de europeiska länderna har. Burma är ett exempel, och det finns även andra, som sagt var. Vi har en parallell i den långa diskussionen om vapenembargot mot Kina. Jag tror att det är väldigt viktigt att nu försöka avkräva utrikesminister Jan Eliasson en tydlighet i hans svar beträffande Sveriges agerande inom Europeiska unionen vad gäller Burma. Det har alltså en signaleffekt även vad gäller Sveriges agerande i avvägningen mellan hänsynen till mänskliga rättigheter och ekonomiska och handelspolitiska överväganden. Jag instämmer naturligtvis i det som Nina Lundström har sagt här. Det är viktigt med tydlighet och engagemang i EU-kretsen från svensk sida vad beträffar hävdandet av mänskliga rättigheter i Asien i allmänhet men i Burma i synnerhet, så att vi inte får en upprepning av den tvetydighet och undfallenhet som vi såg i debatten om vapenembargo mot Kina. Jag tycker också att det vore intressant att höra utrikesministerns bedömning av den hårdare amerikanska attityden gentemot Burma som ett resultat av den förnyade husarresten av oppositionsledaren, om detta kommer att påverka den europeiska unionens agerande.

Fru talman! I april 1992 besökte jag Burma - de kallar sig Myanmar - och ägnade ett dygn åt att försöka träffa Aung San Suu Kyi, men misslyckades. Jag vet vad det här är för typ av regim. Jag är glad att Nina Lundström citerar Anna Lindh från 1999. Det visar hur långt det här problemet har varit. Den som har känt av det starkast är just den starka kvinna som jag nämnde. I fredags innan jag åkte från New York träffade jag Ibrahim Gambari, biträdande generalsekreterare för politiska frågor, och han berättade målande om sitt möte med denna starka kvinna. Han var oerhört imponerad av hennes närvaro, motståndsvilja och den kraft som hon utstrålade. Han antydde att det också syntes på de soldater som bevakade detta hus, den respekt de hade för denna starka kvinna. Jag vet inte vilka krafter som nu sätts i rullning av förlängningen av husarresten. Jag kan inte i detalj redogöra för de amerikanska reaktionerna. Jag vet att USA intar en väldigt skarp position. Jag utgår från att vi kommer att diskutera den här frågan i någon form - jag vet inte om den är på dagordningen eller om det blir i korridorerna - vid utrikesministermötet på måndag. Vi har haft en svår diskussion inom EU, inte minst efter det möte i Rotterdam som ägde rum mellan handelsministrarna förra året. Det ledde till att inget land kom till detta handelsministermöte. Det var ett slags solidaritetsyttring med Asean och ASEM, som vi har att arbeta med. Jag tror att man som diplomatisk strategi nästan bör tänka i banor av hur man engagerar Aseanländerna - hur man engagerar Kina, hur man engagerar Sydkorea, hur man engagerar Japan - i de här frågorna. Det är så jag tror att vi kan få till stånd en verklig rörelse. Det är länder som i alla dessa fall har betydande inverkan och inflytande i regionen och, hoppas jag, också på Burmas regim. Ett intressant tecken på viss rörelse i frågan tycker jag är att när Asean skulle välja ordförande vid förra omgången skulle den normala rotationen ha lett till att Burma skulle blivit ordförande, men inom Asean skedde diverse rörelser som ledde till att man hoppade över Burma. Så det finns en ökad insikt om att detta är ett problem även för dessa länder. Jag tror att om man ska uppnå framgång måste man ha de länderna med sig i den diplomatiska strategi som utvecklas. Alternativet att få ett avbrott i EU:s dialog med ASEM-Asean är ett ganska oattraktivt alternativ. Det kräver, tror jag, diplomatisk bearbetning av de viktiga asiatiska staterna för att uppnå de resultat som vi alla är eniga om att vi vill se, nämligen demokrati och mänskliga rättigheter i Burma.

Fru talman! Det sistnämnda, att engagera Aseanländerna och Kina tror jag också är en mycket viktig fråga i detta fall. Jag ska också påminna om att det inte är så att Aseanländerna inte skulle ha agerat. I Kuala Lumpur den 12 december 2005 beslutade man ju om att utse Malaysias utrikesminister för att verka för att Burmas demokratiseringsprocess inte skulle förhindras, utan den skulle utvecklas. Men utrikesministern fick inte besöka Burma i den rollen. Jag menar att det har vidtagits mängder av olika steg för att uppnå en dialog, men det förblir en monolog. Det finns ingen att diskutera med. Jag är också ibland lite förvånad över förhållningssättet till ASEM. Om man tittar på den utvärdering som det föregående ASEM-mötet, ASEM 5, gav inför kommande ASEM-möte i Helsingfors gav man uppdraget till ett japanskt och ett finskt forskningsteam att göra en utvärdering av de tio senaste åren. Man kan konstatera att ambitionen med ASEM, det vill säga att hitta en kommunikationsväg mellan de europeiska länderna och de asiatiska länderna, i sig har varit ett viktigt mål, men man har uppnått väldigt lite. Just Burma, Myanmar, finns medtaget som det stora orosmomentet och som man skriver i det här dokumentet, i den här utvärderingen, hoppas man på att Helsingforsmötet ska hitta någon form av lösning. För det här kommer hela tiden att försöka omkullkasta hela ASEM-processen. Jag tror att ASEM i sig inte på något sätt är fulländat eller utvecklat. Man kan konstatera i den här utvärderingen att de projekt man har satt i gång inte har resulterat i särskilt mycket, men det är en viktig mötesplats. Att då försöka undvika att hitta sätt att hantera Burma inom ramen för detta tycker jag vore olyckligt. Jag tycker att man ska våga driva frågan. Men frågan är: Varför ska Burma vara närvarande i Helsingfors? Ska man verkligen använda sig av undantaget i EU:s sanktioner vad gäller viseringsförbudet? När frågan var uppe i EU-nämnden och Laila Freivalds var föredragande kunde man konstatera att de skäl hon gav vid det tillfället gjorde att både Folkpartiet och Moderaterna sade nej till att man just i det här fallet skulle göra undantag från viseringsförbudet. Jag menar att det finns alla skäl att försöka skapa en dialog med Kina. Kina kommer att vara OS-värd 2008 men också värd för ASEM och det förberedande parlamentarikermötet ASEP. Kina kommer att få världens ögon riktade mot sig, och jag uppfattar att många Aseanländer, Kambodja med många fler, redan i dag är djupt störda över det som sker i Burma, eller det som inte sker i Burma. Alltfler länder och politiker på hög nivå har börjat distansera sig från Burma, inte minst på grund av att man inte lyssnar på de initiativ som Asean har vidtagit. Men frågan är: Vad gör vi nu? Burma är på väg till Europa. Inga steg har tagits. Husarresten är förlängd. Det finns inget utrymme för dialog. Vad är nästa steg? Det var en artikel i dag i Dagens Nyheter på kultursidan av en journalist som har suttit fängslad i 13 år som handlar om att både FN och andra organ måste aktiveras. Jag tror personligen att man ska vara väldigt försiktig med sanktioner överlag. Men jag tror också att det till slut närmar sig en punkt där man inte kommer längre, där man måste ta strid för de politiska fri- och rättigheterna och för de mänskliga rättigheterna. Jag kan konstatera att den väg som har valts hitintills inte har gett resultat. Vad är då utrikesministerns förslag på alternativ handlingsväg?

Fru talman! Vi är överens i långa stycken om själva beskrivningen av situationen i Burma, men frågan är vad man gör åt det här. Som Nina Lundström var inne på har denna fråga varit uppe i riksdagens EU-nämnd. Vi har den något egendomliga situationen i Sverige att regeringen i sin allmänna politik har som regeringsunderlag Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men om man ser på EU-frågorna och utrikespolitiken är regeringsunderlaget den borgerliga oppositionen. Det är den krassa sanningen. Man kan diskutera i andra sammanhang om det är bra eller dåligt. Men därför kommer den här frågan att bli ganska besvärlig för regeringen i EU-nämnden. Regeringen måste ju söka någon samsyn med den borgerliga oppositionen i EU-nämnden i fråga om hanteringen av Burma som Nina Lundström var inne på här när det gäller viseringsfrågan. USA var ju avgörande för hur frågan om vapenembargot mot Kina hanterades. Det blev USA:s påtryckningar på Europa som till slut gjorde att frågan rann ut i sanden, att de tyska och franska ansträngningarna att häva vapenembargot inte har förverkligats. Jag menar att det återspeglar lite av det här. USA har en väldigt tydlig och stark inriktning visavi Asien när det gäller mänskliga rättigheter, medan européerna är mer otydliga och oeniga. Om vi ska ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik blir det ett problem gentemot Asien, Kina, och Burma i detta fall. Det är viktigt, som utrikesministern och jag tidigare har diskuterat här i dag, att om européerna ska spela någon roll måste vi vara eniga. Vi måste i detta fall, menar jag och Nina Lundström, vara väldigt tydliga med att hävda respekten för mänskliga rättigheter. Annars kommer initiativet dessvärre, tror jag, att glida över till USA än en gång.

Fru talman! Vi kommer naturligtvis att fortsätta att driva Burmafrågan på flera plan. Två plan är väl självklara och okontroversiella, såvitt jag ser. Det ena är det nationella planet, Sveriges ställningstagande. Det andra är FN-spåret där jag själv har varit aktiv att formulera FN-resolutionerna i tredje utskottet på min tid när jag var FN-ambassadör. Det är ett ansvar som Sverige har tagit på sig under många år. Tyvärr är det trist att man ska behöva hålla på med detta arbete hela tiden. Jag har talat med och kommer att fortsätta att ha kontakter med Ibrahim Gambari som ju är generalsekreterarens rådgivare i de här frågorna och driva det med mina två hattar även i New York. När det gäller EU och ASEM är det en oerhört besvärlig fråga, där det krävs en ökad samsyn mellan Europa och ASEM-länderna, de asiatiska länderna, och som Carl B Hamilton själv framhåller en ökad samsyn inom EU. För mig kommer mitt arbete i EU i hög grad att handla om att försöka hävda den linje som vi är eniga om, nämligen EU som en global aktör. Erfarenheterna visar att där vi är eniga kan vi uppnå resultat. Om vi är oeniga kan vi inte uppnå resultat. Jämför bara Makedonienfrågan 2001 med Irakfrågan 2003! Vi ser den kvalitativa skillnaden. Den diskussionen pågår. Jag har varit med om en diskussion om detta inom EU och sett att det krävs fortsatt arbete för att nå denna samsyn. Vi har försökt förmedla till ASEM-staterna hur oerhört viktig den här frågan är för oss men har ännu inte mött någon alltför uppmuntrande reaktion. De förstår angelägenheten att få framsteg på området för mänskliga rättigheter - Nina Lundström pekade på Malaysias erfarenhet nu att inte få in sin representant - och en viss otålighet finns på deras håll, men som vi bedömer dagsläget är nog alternativet för burmesiskt deltagande ett deltagande på lägre nivå. Om vi inte lyckas uppnå lägre nivå utan de kommer på högre nivå finns det också ett stöd för detta. Inom vissa delar av EU vill man ha det på lägre nivå, och jag hoppas att vi kan uppnå detta, från burmesisk sida. Indikationen är dock att det kan bli samma situation som i Rotterdamfallet, att Aseanländerna bojkottar mötet om Burma inte får komma. Detta är en pågående diskussion. Jag hoppas att vi kan utveckla den här frågan. Mötet ska ju vara i september, så det finns fortfarande tid för både det österrikiska och det finska ordförandeskapet. Jag är säker på att de utsätts för liknande frågor på sina håll i sina parlament. Vi har dock vår bestämda uppfattning. Varje gång sedan 2004, då den här formen bestämdes inom EU, har vi kanske mer än någon annan hävdat att EU med yttersta kraft måste hävda MR-frågorna och ta upp dem på ett mycket tydligt sätt när dessa möten äger rum. Det är alltså en besvärlig situation. Jag hoppas att vi kan uppnå enighet inte bara inom EU utan också i förhållande till Sveriges riksdag och EU-nämnden.

Fru talman! Visst är det så: Det är en mycket, mycket besvärlig situation. Man kan som parlamentariker i det svenska parlamentet verkligen uppfyllas av ett slags förtvivlan över att det år 2006 fortfarande finns sådana svårigheter, i alla de olika forum vi har, att uppnå resultat och att detta pågår år efter år. Visst är det också så att Burma är intressant för många av de här länderna. Vi har nu inte kommit in på diskussionen om Burmas naturtillgångar - olja, gas och timmer - som också exporteras till grannländerna. Det finns stora intressen i detta land som säkerligen har påverkat situationen. Jag uppfylls dock också av en förtvivlan över att vi inte kan hitta nya steg, nya initiativ och nya sätt att hantera frågan. När jag i dag slog upp Dagens Nyheters kultursida såg jag att den person som hade suttit fängslad i 13 år kunde konstatera att FN hittade ett sätt att hantera Kambodja. Deras stol stod tom under en period. Det finns många andra exempel också. Kanske kommer inte allt att hänga på att hävda viseringsförbudet, som jag driver i den här interpellationen, men jag tror att det är ett viktigt steg. Jag känner, med tanke på alla de försök som är gjorda, att man någonstans måste göra en markering. Det räcker inte med att en part vill ha dialog när man upplever att det bara blir monolog. Jag vill också återkomma till det tal av Anna Lindh, fru talman, som jag refererade till inledningsvis och jämförelsen med Nelson Mandela. Såväl Nelson Mandela som många andra frihetskämpar har ju konstaterat att det internationella trycket gjort det möjligt för dem att bli fria och för deras länder att bli demokratier - och också för dem att kunna bli folkvalda. Det internationella trycket är alldeles nödvändigt. Här vill jag avsluta med en jämförelse med Nelson Mandela och konstatera att i det fallet blev han också den folkvalde president som han hade all rätt att vara. Jag känner dock förtvivlan, fru talman. Jag hoppas att den svenska regeringen kan utöva starkare påtryckningar.