det publikrelaterade filmstödet

Fru talman! Lennart Fridén har frågat mig vad jag avser att göra för att rädda filmavtalet och den svens- ka filmproduktionen - detta med anledning av att Svenska Filminstitutet i september i år låtit meddela att det publikrelaterade produktionsstödet nu är in- tecknat för resten av innevarande avtalsperiod. Jag delar Lennart Fridéns uppfattning att det är viktigt att klarlägga orsakerna till den situation som uppstått när det gäller det publikrelaterade stödet. Enligt min bedömning ligger orsakerna dock inte i konstruktionen av det nuvarande filmavtalet. Den övervägande delen av medlen till svensk filmproduktion fördelas genom olika former av för- handsstöd. Det publikrelaterade stödet betalas i efter- hand och fungerar som ett komplement till förhands- stödet. Utformningen av det publikrelaterade stödet skiljer sig i ett mycket väsentligt avseende från det efterhandsstöd som fanns i det tidigare filmavtalet. Det är inte längre möjligt för ett fåtal framgångsrika filmer att mjölka ur stödsystemet på bekostnad av det viktiga förhandsstödet. I dag finns det vattentäta skott mellan förhandsstödet och det publikrelaterade efter- handsstödet. Det publikrelaterade efterhandsstödet har försetts med en separat budgetram och en budget på 50 miljoner kronor om året. När ett stort antal publiksuccéer ska dela på en begränsad kaka bör den naturliga konsekvensen bli att stödbeloppen till enskilda filmer blir lägre. Filmavtalet ger därför Filminstitutet en möjlighet att anpassa stödgivningen "med beaktande av tillgängli- ga medel". Det är en medveten åtgärd som är kultur- politiskt betydligt mera smakfull än att resurserna till förhandsstödet minskar. Filmpolitikens uppgift är att främja produktion av värdefull svensk film och det görs bäst när så många projekt som möjligt - oavsett tidigare framgångar - har en möjlighet att få stöd. Det nya filmavtalets första år var också ett över- gångsår i filmpolitiken. Av hänsyn till filmbranschens uttalade behov av långsiktighet accepterade staten att det gamla efterhandsstödet utbetalades även år 2000. Avtalsparterna enades då om att inget publikrelaterat stöd skulle utgå under år 2000 om efterhandsstödet översteg 50 miljoner kronor. Av redovisningarna för det gångna året framgår att det betalades ut efter- handsstöd och publikrelaterat stöd till ett sammanlagt belopp av närmare 70 miljoner kronor. Den situation som uppstått när det gäller det pub- likrelaterade stödet är givetvis olycklig. Den får kon- sekvenser, även om den på intet sätt innebär något stopp för produktionen av svensk film. Sedan svårig- heterna med det publikrelaterade stödet uppdagats följer Kulturdepartementet utvecklingen nära. Samt- liga parter bakom filmavtalet har dock ett ansvar för att avtalet följs och följs upp.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Men jag är dessvärre övertygad om att de svenska filmproducenterna inte är särskilt nöjda med innehål- let, och så ej heller jag. När man säger att man följer frågan brukar det dessvärre innebära att man egentligen menar: Jag vet inte vad jag ska göra. Det som jag, och jag tror hela filmbranschen, hade hoppats på var att statsrådet skulle ta fram ett ess ur jackärmen och säga: Jo, ser du Lennart, nu har jag funderat här i två månader sedan Filminstitutet satte klackarna i marken och slutade göra utbetalningar för olika lösningar, och jag och mina medarbetare har kommit fram till att vi ska ta initiativ till osv. Men dessvärre var det inte detta som jag fick hö- ra, utan här står vi fortfarande lika oroliga, statsrådet och jag. Skillnaden är den att jag kan bara bevaka och ställa frågor, kulturministern kan sparka i gång åtgär- der. Enligt riksdagens utredningstjänst, som hämtat sitt material från departementet och från Filminstitutet, hade för ett par veckor sedan 8 miljoner i PRS beta- lats ut i år. Och i den långa tabellen som jag har här finns under rubriken "Följande filmer har haft premi- är utan att PRS ännu har utbetalats": totalt utbetalt förhandsstöd 45 miljoner och max PRS för dessa filmer 107 miljoner. Det preliminära utfallet - det som man skulle kunna få - är 73,5 miljoner. Statsrådet säger i sitt skriftliga svar, som skilde sig lite från det upplästa, att det inte i första hand är fel på konstruktionen. Men då måste man ändå tillstå att det borde funnits med flera tänkbara scenarier när man skapade systemet; bättre övergångsregler mellan det gamla och det nya osv. Jag hade hoppats att få träffa kulturministern ef- tersom hennes deltagande på Filminstitutet i går hade aviserats i samband med visningen av ännu en reno- verad äldre färgfilm. Förra gången vi stötte på var- andra var i filmsammanhang, när Gunnar Bergdahls omskakande film Ljudmilas röst hade förhandsvis- ning. Jag har i stället tagit tillfället i akt att tala med representanter från Filminstitutet och har utbytt tan- kar med en av statsrådets egna medarbetare. På Filminstitutet, där man känner sig lite utanför eftersom man inte får vara med i förhandlingarna om avtalet och dess konstruktion, är man mycket spänd på att få veta vad som nu ska ske. Håll oss därför inte på sträckbänken längre, Marita Ulvskog, utan ge oss alla - filmälskare, filmproducenter och andra - lite ljus och hopp i form av en vink om vad som väl ändå måste vara på gång.

Fru talman! Det finns i dag mer pengar till svensk film än någonsin tidigare. Utöver de medel som gene- reras genom biografavgifter skjuter staten till mer pengar i nuvarande filmavtal än någonsin. 200 510 000 kronor per år går till produktion, distri- bution, visning och filmkulturella verksamheter, dessutom drygt 4 miljoner kronor per år till Konstnär- snämndens särskilda kortfilmsstöd. Därtill har sats- ningarna på regional nivå inom filmområdet generellt tillkommit och ökat drastiskt de senaste åren, från 11 miljoner kronor år 1997 till drygt 43 miljoner kronor år 2001. Statens satsningar på regionala resurscent- rum för film och video fr.o.m. 1997 och regionala filmproduktionscentrum fr.o.m. år 2000 har varit avgörande för denna utveckling. Problemet är att branschen i filmavtalsförhand- lingar icke ville höja sin biografavgift. Man har fort- satt att betala 10 %, medan staten har mer än för- dubblat sina insatser. Nu vill Lennart Fridén - som i vanliga fall tycker att staten ska vara återhållsam med skattebetalarnas medel - att staten, utan att över huvud taget ta upp förhandlingar med de andra avtalsparterna, ska fort- sätta att höja den del av filmavtalet som går till de filmer som redan har en mycket stor publik.

Fru talman! Det är svårt att inte bli lite grann elak när man blir beskylld för att ha sagt något som man inte har sagt. Jag har inte sagt något annat än att jag vill veta vad statsrådet tänker göra. Jag har inte talat om att vi ska ha mer pengar till vare sig den ena eller den andra kassan. Faktum är att vi faktiskt var över- ens när det nya filmavtalet kom till. Då ställde vi oss bakom detta från moderat sida. Men vi utgick själv- fallet också från att det fanns en väl genomarbetad metodik för hur distribution och utbetalning skulle ske. Jag har fått flera brev från producentsidan med signaler om projekt som lagts på is, om projekt som helt avskrivits osv. Bland samarbetspartner för film- framställning fyller SVT en framträdande roll. Men i den situation som nu uppstått är man där, enligt upp- gift som jag fick häromdagen, skeptisk till att ge sig in i samarbetsprojekt kring filmer och rädd för att få vara med och ta på sig en större del av kostnadskakan och riskerna. Jag känner igen det från min tid som ordförande i Västsvenska filmfonden. Först drog regionens politi- ker ned på anslagen. Sedan följde SVT, och därmed drog TV 4 sig ur, som hade villkorat sitt anslag. Se- dan fortsatte det. Risken är alltså att om förväntat riskkapital försvinner drar det också med sig andra finansiärer. Svensk film har gått bra ett tag nu. Den håller en andel på ca 30 % på biograferna. Det är resultatet av hårt arbete, talang och offensiva satsningar. Det har skapat en bredd som i sin tur är förutsättningen för en stark topp. PRS är en mycket viktig del i detta. Svensk film är ett viktigt verktyg för annat i kultu- ren. Den ger möjligheter till skapande och överlevnad för skådespelare, kompositörer, regissörer, manusför- fattare, musiker osv. Den är ett viktigt instrument i vaktslåendet av det svenska språket och för igenkän- nande och förståelse av svenskt samhällsliv i både nutid och dåtid. Till detta, det kulturinriktade, kom- mer självfallet också all kringverksamhet och alla möjligheter till utveckling av det tekniska kunnandet avseende ljus, ljud osv. Det är riktigt som statsrådet säger att det finns mer pengar i omlopp. Det sade en av de regissörer, tillika producent, som talade med mig nyligen: Det finns mer pengar som snurrar runt, men på något sätt ham- nar de ändå inte hos oss så att det blir lättare för oss i produktionen. Det är därför jag menar att om det är något galet i detta måste vi naturligtvis kika på det. Jag har inte sagt att statsrådet ska börja pumpa ut några pengar utan att tala med andra, men jag undrar vad statsrådet ska göra. Det enda svar jag har fått är: Jag följer frågan. Jag måste säga, fru talman, att jag inte tycker att det är nog. Vi som verkligen älskar film, och till dem hör faktiskt också statsrådet har jag förstått, är oroliga över vad som nu är på gång.

Fru talman! Jag tycker att det är djupt olyckligt att Lennart Fridén försöker skapa en stämning av att svensk film och svensk filmindustri skulle befinna sig i en krissituation. Självfallet hade det varit bättre om tillämpningen av avtalet hade varit sådan att vi hade haft en fortsatt hög och jämn nivå på utbetalningen av det publikrelaterade stödet. Produktionsnivån i svensk film är fortsatt mycket god. I år kommer mer än 20 svenska filmer att ha premiär. 2002 ser det ut att bli ungefär lika många. Hur utvecklingen blir åren därefter kan man natur- ligtvis inte i dag säkert fastställa, men det sannolika är att genomsnittet kommer att ligga på 20-22 filmer per år under avtalsperioden. Det är en mycket god produktion av svensk film. År 2000, med sina 38 premiärer, var ett undantagsår. Det är de flesta över- ens om även inom filmbranschen. Sedan vill Lennart Fridén att jag här i riksdagen ska redogöra för exakt vad jag tänker göra i den här saken. Det kan bara betyda en sak, nämligen att jag ska tala om att det blir mer statliga pengar, att det är det han vill. Samtliga parter i avtalet, där staten är en part, har ett ansvar för avtalet och dess uppföljning. Övriga avtalsparter har nu påkallat förhandlingar om avtalet med anledning av det publikrelaterade stödet. Tjänstemännen på Kulturdepartementet kommer inom kort att träffa avtalsparterna för en första dis- kussion och avstämning, men Fridén vill att jag ska avgöra resultatet av denna avstämning redan nu. Då finns det bara en sak han begär, nämligen mer statliga pengar.

Fru talman! Nej, Fridén ville bara att statsrådet skulle berätta vad som var på gång. Nu fick vi i sista inlägget höra det. Här är alltså en avstämning på gång, och man börjar diskutera. Då hoppas jag också att det leder till att man kan göra sådana justeringar i det här framöver att man inte får en upprepning av det som varit. Övergången mellan de olika systemen har ju varje gång varit ett bekymmer. Det blir så om man inte ser upp med vad som kommer att hända. Det är inte jag som målar upp någon skräckbild av detta. Jag kan bara konstatera av brev och samtal jag får från människor inom filmbranschen att detta är ett mycket kärvt läge. Jag utgår från att om det inte hade varit ett kärvt läge hade inte statsrådet i sitt svar sagt att hon också är orolig.

Fru talman! Med tanke på de goda kontakter som Lennart Fridén uppenbarligen har inom filmbran- schen utgår jag från att han kommer att se till att filmbranschen höjer biografavgiften från 10 % till 12 %. Det är nämligen vad filmbranschen borde ha gjort för att motsvara den enorma kraftsamling som staten gjorde i det senaste filmavtalet.