Diskriminering i förskolan

Fru talman! Mats Gerdau har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att föräldrarna ska få mer att säga till om vid val av förskola. Valfriheten måste öka i Sverige. Föräldrarna ska ges större möjlighet att själva välja den typ av förskoleverksamhet som är lämplig för just deras barn, i deras situation. Det ger makt åt individen, ökad konkurrens och större mångfald. I regeringsförklaringen aviserades att en barnomsorgspeng ska införas. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Arbetet med att stärka valfriheten i förskolan pågår inom Regeringskansliet. Så fort det arbetet är avslutat avser jag att återkomma till riksdagen med förslag på detta område. Mats Gerdau har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av uppgifter i medierna om kvotering vid placering i förskolan i Vårgårda kommun. Som ansvarigt statsråd får jag naturligtvis inte kommentera ett enskilt ärende. Statens skolverk har regeringens uppdrag att se till att skollagen följs. Ifall Skolverket gör bedömningen att situationen i Vårgårda strider mot gällande rätt, förutsätter jag att myndigheten tar upp detta till prövning. Rent principiellt anser jag att kvotering är ett otyg. Jag utgår ifrån att ingen kommun i Sverige kvoterar vid placeringen av barn i förskolan, det skulle i så fall vara mycket olyckligt. Varje barn är unikt, med egna förutsättningar och egna behov. Inget barn, och ingen elev, får diskrimineras på grund av sin etniska tillhörighet. Det är en av de grundläggande principerna som vårt samhälle och vårt skolväsende vilar på. Enligt skollagen (1985:1100) ska kommunen erbjuda en plats i förskolan så nära barnets hem som möjligt. Den enskilda kommunen har utifrån denna lagstiftning stor frihet att organisera sin verksamhet på det sätt som passar kommunen bäst. Detta får dock inte strida mot det diskrimineringsförbud som finns i skolförfattningarna. Att förbättra föräldrarnas valfrihet och stärka förskolans kvalitet är två viktiga uppgifter som ligger framför regeringen. Jag tror dessutom att de båda hänger ihop: Om föräldrarna får mer att säga till om vid valet av förskola så kommer kvaliteten att förbättras.

Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern för svaret. Jag är dessutom ganska nöjd med innehållet i svaret. Jag tycker att det är bra att regeringen så tydligt markerar att kvotering av barn i förskolan varken är lämpligt eller förenligt med svensk lag. Bakgrunden till min interpellation var uppgifter om att Vårgårda kommun i Västergötland beslutat att just kvotera invandrarbarn i förskolan. Orsaken är att det är tungarbetat i vissa förskolor eftersom det finns många invandrarbarn där. I en av förskolorna i tätorten har 60 % av barnen utländsk härkomst. Nu vill man få en "bättre blandning" även om det innebär att barnen inte kan få det dagis som ligger närmast eller där föräldrarna önskar. Det innebär alltså att kommunens strävan efter en bättre blandning är överordnad föräldrarnas rätt. Här någonstans reagerade jag väldigt starkt. Vem ska egentligen ha makten över barnomsorgen? Ska det vara kommunen, eller ska det vara föräldrarna? Ska kommunen blanda barn och välja ut barn som man tycker passar in och därmed också välja bort barn som man inte tycker passar in? Är det acceptabelt? Eller är det föräldrarna som ska bestämma var de vill ha sina barn och som ska ha möjlighet att välja en förskola som de har förtroende för? För mig som moderat är det självklart att föräldrarna ska ha den makten. Föräldrarna har inte något annat än sina egna barns bästa för ögonen. Det är just de och inga andra som kan avgöra vad som är bäst i varje enskilt fall. Hur goda ambitioner man än har med kvoteringen blir det, tycker jag, fel när föräldrarnas önskemål och åsikter åsidosätts. Jag tror inte att Vårgårda har några onda avsikter med den här kvoteringen. Men det är lite ruggigt när kommuner väljer ut barn man tycker passar in och väljer bort andra barn. Under min tid som kommunalråd i Nacka har jag tydligt sett hur ökad valfrihet leder till både högre kvalitet i verksamheten och mer nöjda föräldrar. Det gäller i synnerhet i områden med väldigt många invandrarbarn. Sådana områden finns det naturligtvis också i Nacka. Om man låter föräldrarna välja vad de tycker passar den egna familjen bäst tvingas förskolorna i ökad utsträckning anpassa sig till föräldrarnas önskemål. Det blir en mer kund- eller konsumentstyrd verksamhet. Man blir inte "tungarbetad" och bortvald därför att man är invandrare. Man blir värd att lyssna på. Föräldrarna får mer makt, och förskolorna blir faktiskt också mer professionella när det gäller att svara upp mot kraven. Förskolor som inte upplevs uppfylla kraven väljs bort. De som uppfattas som bra växer naturligtvis till. Det blir flera sådana enheter. Sammantaget höjer det kvaliteten på förskolorna i hela kommunen. Eftersom alla upplever kvalitet lite olika är det viktigt att det för en förälder finns olika alternativ att välja mellan. Då kan alla hitta någonting som gillas. Dessvärre är det i dag så att det i var femte kommun inte finns några alternativ alls, utan det är uteslutande kommunala skolor. Familjedaghemmen håller på att helt och hållet försvinna. Här måste det bli en förändring. Också det handlar min interpellation om. Därför är jag glad över att regeringen och skolministern avser att återkomma till riksdagen med förslag om ökad valfrihet för barnfamiljerna - det behövs. Frågan är om skolministern kan ge något besked om när detta kommer att ske. Frågan brådskar naturligtvis eftersom utvecklingen ser ut att gå åt fel håll, bland annat i Vårgårda.

Fru talman! Jag får inte kommentera de här förhållandena i Vårgårda. Dock vill jag säga att vi när vi grävde lite i hur det faktiskt stod till nog menade att rubriceringen "kvotering" är lite väl överdriven när det gäller vad som faktiskt försiggår där, men nog om Vårgårda. Detta får prövas av de myndigheter som ska pröva om lagstiftningen upprätthålls, om man gör något fel eller inte. Precis som Mats Gerdau konstaterar är nog interpellanten och regeringen helt överens. Valfriheten ska öka. Det ska ske lagstiftningsmässigt. Det ska ske genom att man garanterar ekonomisk ersättning på likvärdiga villkor till olika aktörer. Det måste också ske genom att kommunerna inte motarbetar utan ser till att uppmuntra olika alternativ som uppstår. Vi har båda kommunal bakgrund. En erfarenhet man då har är att kommunen, även om en sak är tillåten i lagen, kan sabotera saken genom att hålla på och tricksa och motarbeta med alla möjliga hyreskontrakt etcetera, så det gäller också att det finns en positiv attityd ute i kommunerna. Lagen räcker långt, men det behövs också en attityd som är sådan att vi välkomnar valfrihet och mångfald i förskoleväsendet. Jag delar helt och hållet uppfattningen att valfrihet och kvalitet har ett värde i sig för att föräldrarna ska ha makten. Det har också effekten att valfriheten leder till kvalitetsförbättringar. Alla skärper sig lite extra - så är det om man är utsatt för konkurrens.

Fru talman! Vi har uppenbarligen helt lika uppfattning i denna fråga. Naturligtvis ska vi uppmuntra och stimulera alternativ - inte motarbeta, som ju många kommuner gör. I var femte kommun i Sverige finns det, som sagt, inte ett enda alternativ. Frågan är återigen: När kommer regeringen att presentera ett slags förslag i nämnda riktning så att det faktiskt blir valfrihet för alla barnfamiljer i hela Sverige och inte bara där man råkar ha goda politiker som tillåter barnfamiljerna att välja? Om det skulle jag gärna vilja ha ett besked från skolministern.

Fru talman! I Regeringskansliet förbereds en stor reform som syftar till att både öka valfriheten i hela familjepolitiken med en rad olika inslag - vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus och så vidare - och öka valfriheten i förskoleväsendet. Avsikten är att de sakerna ska sjösättas ungefär samtidigt. Men en del av dem kostar en del pengar, så i dag finns inget exakt datum utsatt. Men att detta ska ske under den här fyraårsperioden är alldeles glasklart. För min del får det gärna ske - ju förr, desto bättre.

Fru talman! Jag vill tacka skolministern för svaret. Vi får säkert återkomma i debatten framöver.

Fru talman! Det känns inte som att det finns ett jättestort behov av ett slutinlägg, men jag tackar för möjligheten. Jag konstaterar att vi nog är rätt överens om hur det ska rattas framöver.