effekter av lagen om anställningsskydd

Fru talman! Mauricio Rojas har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av en rapport som pre- senterats av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Rapporten Invandrarna, skyddet för anställningen och diskrimineringslagstiftningen (IFAU 2003:4) grundar sig på en arbetsmarknadsun- dersökning vid 20 verksamheter som sagt upp perso- nal under tiden den 1 januari till den 31 mars 2001. I de fall som undersöktes förlorade utlandsfödda sina anställningar i högre grad än vad som gällde för dem som var födda i Sverige. Det kan påpekas att de också återanställdes i motsvarande större omfattning än inom riket födda. Mauricio Rojas drar av denna undersökning slut- satsen att den i svensk arbetsrätt grundläggande prin- cipen om sist in först ut systematiskt diskriminerar en grupp i samhället. Principen innebär att det vid upp- sägningar enligt huvudregeln är den sist anställde inom en turordningskrets som ska sägas upp i första hand. Det är en neutral regel. Det är inte så att den diskriminerar mot personer på grund av deras här- komst. I vissa fall kan dock personer som nyligen kommit till Sverige vara de som enligt principen ska gå först eftersom de är sist anställda. Det är i sig inget märkligt. Mauricio Rojas påstående om att den svenska ar- betsrätten, och då särskilt principen sist in först ut, med all sannolikhet skulle strida mot EU:s antidis- krimineringsdirektiv instämmer inte rapportens för- fattare och inte heller regeringen i. Vid ett närmare studium av rapporten visar det sig också att det knappast är principen om sist in först ut som lett till att utrikes födda arbetstagare i högre grad än inrikes födda arbetstagare förlorat sina anställ- ningar i de fall undersökningen omfattar. Snarare rör det sig om att utrikes födda arbetstagare oftare än inrikes födda är visstidsanställda. Det vet vi också sedan tidigare gäller på arbetsmarknaden. Mauricio Rojas börjar i fel ända om han vill av- skaffa principen om sist in först ut. Lösningen står inte att finna i att avskaffa ett hävdvunnet och i hu- vudsak väl fungerande grundläggande skydd för an- ställda, särskilt inte när det verkar stå relativt klart att det inte är principen i sig utan den omständigheten att det rör sig om visstidsanställda som förorsakar pro- blem. Min övertygelse är att situationen för de ut- landsfödda arbetstagarna skulle förbättras mer genom ökade möjligheter för visstidsanställda att få tillsvida- reanställningar. Den svenska arbetsrätten är vid en internationell jämförelse relativt strikt vad gäller möjligheten att anställa personer för endast viss tid. Huvudregeln är att anställningar är tills vidare. Det finns dock också ett berättigat behov av och önskemål om möjlighet att visstidsanställa. Detta gäller för arbetsgivare och i vissa fall också för arbetstagare. Dessa aspekter är också viktiga vid bedömningen av vad som är en rimlig avvägning avseende frågan om reglering av möjligheten att anställa tidsbegränsat. Regeringen menar dock att det också fortsättningsvis är angeläget att antalet tidsbegränsade anställningar ska minska och möjligheten att få tillsvidareanställning ska öka. Det finns behov av bättre lösningar på de problem som finns med tidsbegränsade anställningar. Arbets- livsinstitutet har på regeringens uppdrag genomfört en översyn av vissa delar av arbetsrätten som berör reglerna om tidsbegränsade anställningar. Betänkan- det Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56) har remitterats, och regeringen övervä- ger nu, med anledning av detta, förslag som syftar till att lösa problem som är förknippade med tidsbegrän- sade anställningar. Jag vill i sammanhanget också gärna påpeka att utlandsfödda, särskilt de som är födda utanför Nor- den, under de senaste åren faktiskt har haft en bättre utveckling på arbetsmarknaden än de inrikes födda. Vid en jämförelse av siffrorna för 1998 och 2002 finner man till exempel att arbetslösheten för utlands- födda procentuellt sett har minskat mer än den har för personer födda i Sverige. Sysselsättningsgraden för utlandsfödda ökade också mer än sysselsättningsgra- den för inrikes födda vid en jämförelse mellan åren 1998 och 2002. Mitt svar till Mauricio Rojas blir detta. Jag avser inte att ta något initiativ för att försvaga principen om sist in - först ut och därigenom försvaga anställnings- skyddet. Jag kommer som arbetslivsminister på det vis jag nu angivit att också fortsatt verka för att för- bättra situationen för visstidsanställda så att de lättare kan få tillsvidareanställningar och ett gott skydd mot diskriminering.

Fru talman! Tack för svaret. Jag måste erkänna att när jag läste ministerns svar började jag förstå att vi här i landet har ett läskunnig- hetsproblem inte bara i skolan utan också i Reger- ingskansliet. Jag kan inte fatta att man kan läsa så fel, i en rapport som är ganska enkel. Hur kan man miss- tolka de enklaste tabellerna, så att man förnekar ett problem som kanske ideologiskt inte passar minis- tern? På s. 20-21 i den rapport som vi diskuterar finns två tabeller som gäller enbart fast anställda. Vi dis- kuterar inte längre personer som har visstidsanställ- ning, utan fast anställda. Vad konstateras i studien? Jo, om man tar alla verksamheter, de 20 analyserade, förlorade de utlandsfödda sina jobb dubbelt så ofta som de födda i Sverige - 100 % mer. Om man ren- odlar materialet och tar bort en verksamhet som är väldigt speciell och tar de 19 resterande förlorade de utlandsfödda med fast anställning sina jobb tre gånger oftare. Hur kan ministern då komma med ett svar som försöker reducera hela problemet till att det handlar om visstidsanställda? Det allvarliga här är att vi har en hel del att förkla- ra. När samma studie ifrågasätter varför detta inträf- far, att utlandsfödda med fast anställning oftare förlo- rar sina jobb, diskuterar man ofta: Handlar det om diskriminering i vanlig bemärkelse, det som regering- en hela tiden lyfter fram? Författaren till rapporten säger att det i de studerade fallen inte finns något belägg för att det handlar om diskriminering. Det här är mycket viktigt, för mycket av era åtgärder i reger- ingen och vad ni säger handlar om detta. Om det inte är direkt diskriminering, vad kan det då handla om? Där kommer givetvis lagen om an- ställningsskydd in, och inte minst sist in - först ut. Vad rapporten säger när man analyserar verksam- heterna är att där principen om sist in - först ut slår fullt ut märks effekterna mot de personer som är utlandsfödda. När man flexibiliserar principen - det kan vara genom de undantagsregler som småföretaga- re har, när man kommer överens om fackföreningar- nas speciella listor eller när kompetensen är viktig - gynnas de utlandsfödda, men inte när man går rakt på och tar principen sist in - först ut. Det här är mycket viktigt. Historiskt vet vi att un- der hela 90-talet drabbades de utlandsfödda utomor- dentligt hårt när hundratusentals människor förlorade sina jobb. Vi måste förklara att under krisen på 90- talet förlorade de utlandsfödda sina jobb i en omfatt- ning som låg fyra fem gånger över den omfattning som personer födda i Sverige drabbades. Det är vik- tigt, för detta får inte upprepas. Med det svar som jag har fått finns det risk för att detta kan upprepas en gång till.

Fru talman! Kan det inte finnas två legitima för- klaringar, Mauricio Rojas? Den ena är att man har visstidsanställningar i högre grad. Där har vi förstått utredningen så att det inte finns entydigt belagt vem som vinner och vem som förlorar. Den andra är: Kan det inte vara så att den som är utlandsfödd är sist anställd? Då är det helt i sin ordning att man också blir den som får sluta först, inte därför att man är utlandsfödd utan därför att man är sist anställd. Jag har varit med och utrett frågan om en förstärkt lag om anställningsskydd i början på 70-talet. Jag har varit med och debatterat, försvarat och tillämpat den. Jag har varit med om att försöka stå emot - stå i vä- gen, hette det på sin tid - kraftiga nyliberala attacker på lagen om anställningsskydd i allmänhet och tur- ordningsreglerna i synnerhet. Jag har alltid hävdat att regeln har en fundamental betydelse för att man inte ska bli godtyckligt be- handlad. Jag har aldrig hävdat, och tänker inte göra det nu heller, att regeln om sist in - först ut är någon ovanifrån given rättviseregel, som står över allting annat. Jag har alltid hävdat, och gör det nu också, att den regeln fungerar därför att den är legitim. Den uppfattas som rimlig och hyggligt rättvis av de män- niskor som omfattas av anställningstryggheten. Män- niskor tycker att det är viktigt att ha en förutsägbar regel, så att man vet vad man ska förhålla sig till. Den regeln är också kombinerad med en möjlighet för arbetsgivaren att låta någon annan få ta jobbet om en person inte har tillräckliga kvalifikationer. Det finns en regel som gör det möjligt för den som har kvalifikationer för ett jobb att få stanna. Den kan arbetsgivaren använda sig av. Jag hävdar att regeln om sist in - först ut har så många klara fördelar. Med kompetensregeln fungerar den också för att tillgodose ett arbetsgivarintresse, som naturligtvis är legitimt när det gäller att behålla personal med särskild kompetens, som andra inte kan lära sig tillräckligt snabbt. Jag vill rikta en fråga tillbaka till Mauricio Rojas: Är det inte i själva verket så att Mauricio Rojas inte gillar regeln om sist in - först ut av en rad andra skäl, som han anklagar mig för, nämligen av ideologiska skäl? Jag tycker om regeln, av ideologiska skäl, av rättviseskäl. Är det inte i själva verket så, Mauricio Rojas, att du inte tycker om den här regeln av precis samma skäl, nämligen av ideologiska skäl, utan vill ha mera godtycke och att arbetsgivaren ska ha möjlighet att välja och bestämma själv?

Fru talman! Det jag inte gillar är till exempel den utslagning som drabbade utlandsfödda personer under 90-talet, det sätt på vilket de förlorade sina jobb, det sätt på vilket de drabbas varje gång vi får en kris och problem. Vi är överens om att de invandrade ofta är en mycket utsatt grupp. Och vi har en regel som slår mot dem, även om vi kan förklara genom att säga som du gör: De kom sist in, och då ska de först ut. Men, mi- nistern, hur går detta ihop med idén om rättvisa om det handlar om de mest utsatta i vårt samhälle? Du säger att det är alldeles i sin ordning att det är så här. Är du så säker på det? Vi ser att dessa männi- skor har det svårt att komma in och har det svårt att stanna på arbetsplatsen. Dessutom får de en regel som slår mot dem. Hur kan det vara alldeles i sin ordning? Du säger att det handlar om ideologier, min kont- ra din. Men, ministern, är det inte orimligt att säga att det här är alldeles i sin ordning? Är det inte orimligt att inte bekymra sig för att det som hände under 90- talet kan upprepas? Ministern är bara lite mer tillmötesgående i svaret vad gäller tolkningen av den där texten, och det är det minsta man kan vara. För i texten finns det tydligt med att den här problematiken gäller för fast anställ- da, inte bara för visstidsanställda. Nåväl, ministern, skulle du, om jag genom en lång historia om texten skulle kunna övertyga dig om att det är rimligt att tolka den som jag gör, vara beredd att sätta i gång en mycket större undersökning? Vi avskaffar ingenting, utan vi tittar ordentligt på det här. Om det finns minsta möjlighet att det kan vara så som jag säger är det mycket rimligt att under- söka frågan, och då är det alldeles orimligt att du inte gör det.