Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

En allmän och solidarisk a-kassa

Interpellationsdebatt 29 juni 2010
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Sven Otto Littorin (M)

Anf. 197 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Staffan Danielsson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att minska ersättningsskillnaderna mellan olika grupper av arbetssökande i de skattefinansierade ersättningssystemen vid arbetslöshet. Han har även frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sverige ska få en allmän a-kassa där alla som söker arbete ingår. Frågorna som Staffan Danielsson tar upp är relevanta och viktiga. I det här sammanhanget är det emellertid viktigt att komma ihåg att arbetslöshetsförsäkringen är en försäkring som ska ersätta inkomstbortfall vid arbetslöshet, det vill säga kompensera för en inkomst som den sökande har haft. Försäkringen består av två delar, en grundförsäkring och en frivillig, inkomstrelaterad försäkring. Det är därför naturligt att ersättningen ser olika ut beroende på om den sökande har arbetat och beroende på om den sökande valt att ansluta sig till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller inte. Den 29 april i år tillsattes den parlamentariska utredningen om hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet. Utredningen har bland annat till uppgift att se över hur samspelet mellan olika ersättningar - sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och försörjningsstödet - kan förbättras. Utredningen har i uppdrag att se över och föreslå förändringar i arbetslöshetsförsäkringen så att alla som har förvärvsarbetat och uppfyller arbetsvillkoret har rätt till en inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Utredningen ska redovisa sitt arbete den 15 maj 2013. Jag har för närvarande inte för avsikt att vidta några andra åtgärder på området utan avvaktar den parlamentariska utredningen.
Staffan Danielsson (C)

Anf. 198 Staffan Danielsson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det förs en upprörd debatt om vem som efter en lång sjukskrivning ska få stöd och hjälp för att återkomma i arbete eller kunna fortsätta att vara sjukskriven eller erhålla förtidspension. Dessa är inne i trygghetsförsäkringarna och kan ibland få en minskning av månadsinkomsten på 15 000-20 000 kronor med någon tusenlapp. Om detta har vänsterpartierna skrivit otaliga interpellationer. Man upprörs och talar om stupstocken och vill ha en evig sjukförsäkringsrätt. Ord som "solidaritet" och "verkligt svaga" har stått som spön i backen. Jag har skrivit en interpellation om de verkligt svaga, som är många gånger fler än de som till exempel omförsäkras inom trygghetssystemen. Jag lyfter fram dem som stångar sig blodiga för att få sitt första jobb men som inte har fått något och som därför ställs utanför sjukförsäkring och a-kassa och i stället hänvisas till eventuella behovskontrollerade socialbidrag eller mycket låga aktivitetsersättningar. Om detta skriver vänsterpartierna inga interpellationer. De gör i stället allt för att fortsätta att utestänga dem från a-kassan. Det är många fler som står utanför de inkomstrelaterade trygghetssystemen än som omförsäkras. Det handlar om 150 000 personer, varav många ungdomar, enligt den analys som riksdagens utredningstjänst gjort åt mig. Det är personer som är arbetslösa men inte erhåller inkomst från vare sig sjukförsäkring eller a-kassa. Dessutom tillkommer många tiotals tusen som är i aktiviteter men endast erhåller den mycket låga grundersättningen. I dag får endast de som haft arbete i minst sex månader och betalat in några tusenlappar till a-kassan del av de årliga 20 statliga a-kassemiljarderna, vilket motsvarar 12 000-15 000 kronor i månaden under mycket lång tid. För en insats på säg 5 000 kronor kan man erhålla 140 000 kronor per år i många år, i så fall en utväxling på 50 till 100 gånger insatsen i denna försäkring. De som inte kvalat in till a-kassan och vars make eller sambo inte har någon inkomst kan eventuellt erhålla behovsprövat försörjningsstöd, långt under a-kassornas nivåer. Detta är upprörande orättvist, herr talman. Socialdemokraternas mål är att medborgarna genom detta system ska förmås att gå med i de fackliga a-kassorna och i facket. Därför får de verkligt svaga, som inte haft jobb, fortsätta att leva på eventuellt försörjningsstöd utanför tryggheten i a-kassorna. Även borgerligt sinnade människor ska helst gå med i de röda fackliga a-kassorna och i det fack som i stor utsträckning använder sin tid till att på alla sätt kritisera den borgerliga regeringen och till att starkt stötta och subventionera det socialdemokratiska partiet. Detta är med förlov sagt inte en rimlig ordning. Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation. Jag uppfattar att vi är överens om det som de borgerliga partierna har arbetat för länge: att arbetslöshetsförsäkringen, liksom i till exempel Norge, ska göras allmän. Arbetsmarknadsministern hänvisar också till den tillsatta utredning som ska behandla detta. Jag välkomnar den. Jag vill också framhålla den grundinriktning som Centerpartiet har. En arbetslivsförsäkring som omfattar både sjukförsäkringen och arbetsmarknadsförsäkringen borde prövas. Arbetsmarknadsministern verkar dock i sitt svar försvara arbetsmarknadsförsäkringen som en försäkring där den som är med och betalar en liten avgift ska erhålla upp till hundrafalt igen, medan den som inte fått kvala in kanske inte erhåller någonting alls från staten, trots att huvuddelen av utbetalningarna tillförs av allmänna skattemedel. Kan det verkligen vara rimligt att statliga pengar används för att ge medborgare i samma situation, arbetslöshet, så fruktansvärt olika behandling av staten? Borde inte en allmän a-kassa omfatta alla dem som söker arbete, inte endast dem som någon gång haft ett sådant, låt vara endast så kort som under ett halvår?
Patrik Björck (S)

Anf. 199 Patrik Björck (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det var ett antal märkliga uttalanden från talarstolen, tycker jag. "Inte kvalat in"? En arbetslöshetsförsäkring försäkrar vid arbetslöshet. Om man inte haft ett arbete kan man inte gärna vara arbetslös. Det finns en naturlig tanke i detta. Men detta kan vi alltid diskutera. Det fanns några andra saker som jag tyckte var ännu mer anmärkningsvärda. Staffan Danielsson talar om de röda a-kassorna som stöttar det socialdemokratiska partiet, eller något sådant. Jag undrar vilken värld Staffan Danielsson lever i. Jag bjöds ganska nyligen in till en arbetslöshetskassas årsstämma för att tala. Det var a-kassan Småa med centerpartistisk ordförande från en kommun nära mig, Skövde. Jag vet inte om han skulle känna igen sig i den beskrivningen. Jag tror inte att stämmoombuden på Småa, småföretagens a-kassa, skulle uppfatta Småa som en röd a-kassa som ägnar sig åt att stödja socialdemokratin. Det är en fullständigt verklighetsfrånvänd bild som Staffan Danielsson målar upp. Jag tycker att det är väldigt viktigt, herr talman, att vi lyfter fram detta i debatten och får fört till protokollet att Staffan Danielsson slåss mot en verklighet som inte existerar. Vi socialdemokrater belastas med en massa saker. Att vi skulle ha utestängt någon från a-kassan genom vår politik förstår jag inte alls. Vi definierar vilka kriterier man ska ha uppfyllt för att få ta del av ersättning. Det är inget märkligt. Det är så i alla försäkringssystem. Vi socialdemokrater stöder naturligtvis arbetslinjen. Där finns hela vår arbetsmarknadspolitik. Arbetslöshetsförsäkringen ska naturligtvis i möjligaste mån hjälpa till att stödja arbetslinjen. Det är inget konstigt med det. Jag tycker att ministern svarar på ett bra sätt där. Det finns också ett stort missförstånd om att försäkringen inte skulle gälla alla. Den består, precis som arbetsmarknadsministern säger i svaret, av en grundförsäkring och en frivillig inkomstrelaterad försäkring. De "verkligt svaga" som Staffan Danielsson säger sig slåss för är de som har valt att inte teckna den frivilliga försäkringen. Jag är inte alldeles säker på att man hittar de svagaste grupperna i samhället bland dem. Men det får Staffan Danielsson reda ut. Staffan Danielssons verklighetsbeskrivning är inte korrekt. Han försöker åtgärda någonting som inte existerar. Då hamnar man väldigt fel. Som sagt: Kontakta Småas ordförande, som är centerpartist, och fråga om han är medlem i någon rödgardistisk organisation som stöder Socialdemokraterna! Det stämmer inte. Nu till arbetsmarknadsministern! Arbetsmarknadsministern kommenterar den parlamentariska utredningen, som bland annat ska se över om a-kassan kan bli allmän. Jag skulle vilja att arbetsmarknadsministern kommenterar det faktum att arbetsmarknadsministern redan har utrett denna fråga, fått en utredning på sitt bord, läst igenom den noggrant och sedan så småningom, kanske som siste man, men ändå, slängt den i papperskorgen och konstaterat att det nog inte var något riktigt bra förslag. Vad tror arbetsmarknadsministern att en ny utredning skulle kunna komma fram till för resultat som inte den gamla utredningen kom fram till? Den var välgjord och väl genomgången av en duktig utredare, som dock hade fått ett svårt, närmast omöjligt uppdrag.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 200 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Alliansen, och faktiskt också Miljöpartiet, är i grunden överens om att alla som har en lön borde ha en inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Vi har dock inte hittat den teknik som inom ramen för den svenska modellen bäst stöder arbetslinjen, inte inverkar menligt på arbetsmarknadens funktionssätt, samverkar och samvarierar för en ansvarsfull lönebildning och inte försämrar marginaleffekter för löntagare som tar sig in på arbetsmarknaden. Men målet är tydligt. Vi tycker att alla som har en lön ska ha en inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet. Den som inte vill det blir svaret skyldig. Jag har aldrig någonsin hört Patrik Björck, som jag har debatterat a-kassan med i fyra år nu, svara på den frågan. Varför vill inte Patrik Björck att alla som har ett jobb och en lön ska ha en inkomstrelaterad ersättning? Den frågan vill jag gärna ha besvarad. Min utgångspunkt har varit att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Det ordet består av två delar: "omställning" och "försäkring". "Omställning" klargör att det handlar om att man befinner sig mellan två arbeten, "försäkring" att det finns en premie som man är med och betalar för att få ersättning. En annan utgångspunkt, åtminstone för mig, har varit att behålla den lilla koppling som ändå finns till lönebildningsprocessen. Varför då? Jo, därför att i en försäkring avgörs premien av den risk som finns i försäkringen. Arbetslösheten är risken i arbetslöshetsförsäkringen. Därför är det en god idé. Ytterligare en utgångspunkt när vi genomförde den förra utredningen var att de tre fjärdedelar på svensk arbetsmarknad som har en arbetslöshetsförsäkring och är medlemmar i en a-kassa skulle påverkas i så ringa grad som möjligt - inte alls. Patrik Björck har rätt i en sak. Det var inte de svagaste som lämnade a-kassan efter våra förändringar. De 500 000 som lämnade a-kassan var i huvudsak äldre, höginkomsttagare, personer i legitimationsyrken och andra som valde att stå utanför och spara pengarna till någonting annat. Det gjorde de delvis för att de allra flesta i sina kollektivavtal har kompletterande försäkringar eller av olika anledningar själva valt att komplettera med privata arbetslöshetsförsäkringar upp till toppen. Tack, Patrik Björck, för att du hjälpte mig att punktera den myten! Slutsatsen är att om vi är en majoritet i Sveriges riksdag som tycker att det borde finnas ett inkomstrelaterat försäkringsskydd för alla löntagare ska vi försöka hitta en modell som löser den frågan. Eftersom vi inte lyckades med den förra utredningen - den blev för tekniskt komplicerad - och vet att det finns ett behov av att se över socialförsäkringarna är det inte onaturligt att vi ser över även den här frågan. Vad det kommer att landa i ska inte jag föregripa. Jag noterar återigen att vi är en majoritet, många, som tycker att det är rimligt att man har ett inkomstrelaterat försäkringsskydd om man blir arbetslös. Patrik Björck är i en minoritet som inte tycker att om man har en lön i Sverige ska man ha ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Patrik Björck vill ha en frivillighet. Min fråga blir retorisk. Vill Patrik Björck att också sjukförsäkringarna ska vara en frivillig historia?
Staffan Danielsson (C)

Anf. 201 Staffan Danielsson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Efter hundratals interpellationer från vänsterpartierna om situationen för dem som är inne i de sociala trygghetssystemen där man i debatten har tagit munnen full med ord som solidaritet och med löften om evig sjukförsäkring och andra förbättringar har arbetsmarknadsministern äntligen denna sista interpellationsdag fått en interpellation som fokuserar på de verkligt svaga utan vare sig arbete eller arbetslöshetsförsäkring. Deras villkor vill Centerpartiet och Alliansen förbättra. Här står kampen mot de röda partierna som sedan mycket länge slåss för att förhindra förbättringar för dessa. Ska vi ha en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla eller endast dem som har haft lyckan att ha arbetat minst ett halvår och betalat en liten premie? Staten betalade tidigare över 90 procent av försäkringen. Är det verkligen rimligt att utestänga de verkligt svaga på arbetsmarknaden, i hög grad ungdomar, som är arbetslösa men som inte har haft något arbete? Vi tycker inte att detta är rimligt. Jag är väldigt kritisk till dem som så ofta orerar om solidaritet med de verkligt svaga men som samtidigt decennium efter decennium gör precis allt för att förhindra att de verkligt svaga som inte har eller har haft jobb släpps in i arbetslöshetsförsäkringens trygga famn. Jag har i min interpellation exemplifierat hur detta kan slå för människor. Jag har tagit exemplet med tvåbarnsmamman Maria, 26 år, som efter gymnasiet inte fick något jobb. Hon har fött två barn och har haft föräldraförsäkring på lägsta grundbelopp. Hon har sedan september 2009 sökt jobb och praktikplatser men har hittills inte fått vare sig det ena eller andra. Hade hon haft ett jobb i ett halvt år innan barnafödslarna hade hon erhållit ca 150 000 kronor per år i sex år i föräldraersättning och arbetslöshetsersättning. Det hade varit totalt upp emot 1 miljon i ersättning fram till nu. I dagens svenska verklighet har hon i stället erhållit någon tiondel av detta och har inte fått ett öre från staten sedan september 2009. Detta anser jag vara en orimlig ordning som jag hoppas förändras. Den politiska debatten måste mycket tydligare än i dag klargöra denna orättvisa hantering med skattemedel. En professor, Tapio Salonen, vid Institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö beräknar att 80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år saknar arbetslöshetsersättning. Han menar att den politiska uppmärksamheten ensidigt varit riktad mot de etablerade grupperna och deras risk för arbetslöshet och försämrade förmåner. Fackföreningar och röda partier, mina ord, tillvaratar ensidigt deras intressen. Men, menar Tapio Salonen, de oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i samhällsdebatten. Jag menar att den rösten finns hos Centerpartiet och Alliansen. Håller arbetsmarknadsministern med om detta? Lösningen är enkel, och arbetsmarknadsministern har varit inne på den. Likaväl som vi i Sverige har en allmän sjukförsäkring och en allmän folkpension borde vi naturligtvis ha en allmän a-kassa där alla som söker arbete inryms. Jag tycker att det är en politisk skandal att de fackliga organisationer som ska tillvarata de arbetandes och arbetssökandes intressen i stället gjort och gör allt för att förhindra denna rättvisereform i decennium efter decennium. Patrik Björck sade något fullständigt fantastiskt. Om man inte har haft ett arbete kan man inte vara arbetslös. Precis så sade Patrik Björck. Jag menar att man verkligen kan vara arbetslös även om man inte har haft ett arbete. Det är de som inte har fått det första arbetet och inte omfattas av de 20 statliga miljarder som går in i a-kassan som jag kämpar för.
Patrik Björck (S)

Anf. 202 Patrik Björck (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det hoppas jag att jag inte sade. Om jag sade det uttryckte jag mig helt fel. Jag fortsätter på det spåret. Menar Staffan Danielsson att vi ska ha en arbetslöshetsförsäkring utan arbetsvillkor, och håller i så fall arbetsmarknadsministern med om det? Jag tror inte det. Det är vad Staffan Danielsson säger. Jag menar att det är fullständigt orimligt att ha en arbetslöshetsförsäkring utan arbetsvillkor. Sedan ställdes det en mängd andra frågor. Varför vill inte Patrik Björck att alla ska vara med i a-kassan?, frågar arbetsmarknadsministern. Då ska jag vara vänlig och svara på den frågan: Det vill jag visst! Jag vill att alla frivilligt ska ansluta sig till de arbetslöshetskassor vi har som fungerar alldeles utmärkt. Då spottar arbetsmarknadsministern nästan ur sig: Patrik Björck vill ha en frivillighet! Ja, det vill jag, och jag vill att alla ska vara med. Därför vill jag att alla ska ha en a-kassa. Jag skulle bli väldigt glad om ministern svarade på min fråga. En obligatorisk arbetslöshetskassa har utretts noggrant och ordentligt, och ministern stoppade den utredningen i papperskorgen. Varför införde inte ministern det förslaget? Det är min första fråga. Den andra frågan är: Om ministern inte accepterade det förslaget, vad tror ministern en ny utredning ska kunna komma fram till som inte den gamla gjorde? Det är rimligt att ministern svarar på det. Jag svarade på de frågor som ställdes till mig, och då tycker jag att ministern kan svara på detta. Jag tror att Staffan Danielsson är helt ensam i den här kammaren om att förespråka att vi ska ha en inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning utan arbetsvillkor, eller möjligen gäller det också Centerpartiet. Det skulle vara spännande om arbetsmarknadsministern håller med mig eller om arbetsmarknadsministern och Nya moderaterna sällar sig till Centerpartiet och Staffan Danielsson som förespråkar en inkomstberäknad ersättning i arbetslöshetsförsäkringen utan arbetsvillkor.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 203 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är glädjande att Patrik Björck tycker att alla ska ha inkomstrelaterad ersättning och att alla ska med. Men det gäller uppenbarligen inte de 700 000 som stod utanför när vi tog över och som ni lämnade efter er. Även de ska med, nickar nu Patrik Björck. Vad bra! Då undrar jag bara hur det ska gå till. Alla ska med, men inte riktigt alla. Det är ungefär svaret. Jag ska svara på Patrik Björck fråga. Det var flera olika skäl till att vi avstod från att gå vidare med Sören Ömans omfattande utredning. För det första var det väldigt tekniskt komplicerat. Det är naturligtvis så. För det andra, och det var det svåra problemet, såg vi väldigt stora marginaleffekter för framför allt de unga som träder in på arbetsmarknaden och plötsligt ska få en ganska ordentlig avgift. För att inte konkurrera i den nya Betakassan, som han kallade det för, skulle avgiften i den kassan sättas till den högsta avgiften av alla a-kassor som fanns. För den som inte aktivt valde en annan a-kassa fick man en väldigt hög avgift, och det var inte riktigt rimligt. Dessutom är det bara att konstatera att utredningen inte precis rosade opinionen. Vi hade i princip en enig remissrunda som talade emot den. Det klart att vi då bara får konstatera: Så är det med det! Då kan det inte gå, utan vi får hitta en annan teknik. Målet kvarstår. För var och en som har ett arbete och en inkomst - och det svarar också på frågan om arbetsvillkoret, som jag naturligtvis tycker ska vara kvar - men blir av med arbetet måste man ha ett system där man har en inkomstrelaterad försäkring. Det tycker inte jag är särskilt orimligt. Tekniken för att nå dit handlar väldigt mycket om: Fungerar tekniken inom ramen för den svenska modellen? Stöder den arbetslinjen? Inverkar den inte menligt på arbetsmarknadens funktionssätt? Samvarierar den med en ansvarsfull lönebildning? Avstår den från att försämra marginaleffekter för olika grupper av löntagare? Vi får se om man kan hitta en sådan modell, Sören Öman lyckades inte riktigt. Jag välkomnar naturligtvis den parlamentariska utredningen för att se det i ett lite bredare sammanhang med de övriga socialförsäkringarna och se på vilket sätt man kan hantera den grundläggande frågeställningen: Hur ser vi till att alla på svensk arbetsmarknad som har en lön har ett inkomstrelaterat försäkringsskydd?
Staffan Danielsson (C)

Anf. 204 Staffan Danielsson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det här tycker jag är en viktig och intressant debatt där åsiktsskillnaderna går åt litet olika håll. Patrik Björck verkar tro att alla kan få a-kassa som betalar till den. Men de som inte har haft jobb får betala 440 kronor för att komma in i a-kassan. De som har haft jobb får betala 150 när de blir arbetslösa. Och man får inte pengar om man inte har arbetat i ett halvår. Det tycker jag inte är rimligt. Patrik Björck slog huvudet på spiken. Vill Staffan Danielsson ha en arbetslöshetsförsäkring utan villkor och utan att man har haft arbete en kortare tid? Ja, det är precis det jag vill. Varje år går 26 statliga miljarder in i a-kassan. Egenfinansieringen, om sossarna får makten, är på 5 procent och 95 procent är statliga pengar. De pengarna går endast till dem som har haft lyckan att ha ett jobb i ett halvt år och har betalat in 5 000. De som har varit arbetslösa lika länge men som inte har fått den chansen får inte något av detta. De får ingenting eller behovsprövat socialbidrag. Detta är en upprörande olikabehandling som inte går att leva med. Det tycker jag ärligt. Den här debatten får vi säkert fortsätta. Jag sätter stort hopp till utredningen, som jag tycker är viktig. Jag vill en sista gång bara säga att jag tycker att Patrik Björcks och Socialdemokraternas tal om solidaritet med de svaga i samhället klingar falskt. För att hävda fackets intressen och för att ge folk en bra morot för att gå med i både fack och a-kassa vill ni ha ett generöst system med bara 80 kronor i egenfinansiering per månad, om ni får som ni vill, och bara 5 procents medfinansiering. Det är inte rimligt att utestänga dem som inte har lyckan att få det jobbet, de som kan gå arbetslösa i sex år och bara erhålla tiondelen av vad de får som har kommit in i systemet.
Sven Otto Littorin (M)

Anf. 205 Sven Otto Littorin (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Omställning innebär att man befinner sig mellan två arbeten. Det är en lön som man har förlorat som man försäkrar. Försäkring i detta fall innebär för mig att det finns ett samband mellan den premie man betalar in och den ersättning man får. Den baseras på den risk som finns i försäkringen, och risken i arbetslöshetsförsäkringen är arbetslösheten. Därför är det inte dumt att ha kopplingen tillbaka till lönebildningen genom de fristående kassor som finns i dag. Sedan har jag liksom Staffan Danielsson klara synpunkter på framför allt LO:s organiserade samarbete med Socialdemokraterna som så effektivt försvårar för mig och andra borgerliga debattörer som gillar den svenska modellen, eftersom det alltid finns en baktanke att det finns en politisk dimension i det man gör. Grunden är naturligtvis att alla som har en lön i Sverige borde ha ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Om det är vi ganska många som är överens. Det är inte rimligt att man i en välfärdsstat som Sverige har en frivillighet i en så viktig och central socialförsäkring som detta innebär. En välfärdsstat som Sverige borde ha ett skydd som är lika för alla. Ett inkomstrelaterat försäkringsskydd för alla är grunden. Slutligen i just den här debatten vill jag tacka Staffan Danielsson och gratulera på födelsedagen genom att överräcka denna fina kexchoklad. Grattis!

Dokument

den 21 maj

Interpellation

2009/10:451 En allmän och solidarisk a-kassa

av Staffan Danielsson (c)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Det har under våren förts en debatt i mycket upprörda ordalag om de som efter lång sjukskrivning ska få stöd och hjälp för att åter komma i arbete eller som vid allvarliga sjukdomar kan få förlängd sjukförsäkring eller som kan erhålla sjuk- och aktivitetsförsäkring (förtidspension). Det har handlat om över 50 000 personer som omförsäkras på detta sätt. Under den tidigare regeringen förtidspensionerades regelmässigt alla som var sjukskrivna mer än ett år, med 65 procents ersättning av tidigare inkomst. Vi vet nu att med de nya regelverken har många åter kommit i arbete, många har fått förlängd sjukskrivning och en del har fått sjuk- och aktivitetsförsäkring!

Kritiken som framförts kommer framför allt från fackligt håll och från vänsterpartierna. Socialdemokraterna har kallat denna omförsäkring en stupstock och har i riksdagen i upprörda ordalag fördömt det faktum att omförsäkringen ibland kan ge en viss minskning av ersättningen. Ord som solidaritet och sjukförsäkring utan bortre gräns har stått som spön i backen.

Men hur är det egentligen med solidariteten från olika fackföreningar och vänsterpartierna för dem som inte kvalificerar sig in i sjukförsäkring eller a-kassa, och som tvingas leva på socialbidrag eller på tillfälliga aktivitetsersättningar på några tusenlappar i månaden?

Den som lyckats få in en fot på arbetsmarknaden och haft ett arbete i sex månader och betalat in ca 2 000 kronor eller mer till sin a-kassa erhåller vid arbetslöshet en som lägst 65-procentig inkomstgaranti på ca 10 000–12 000 kronor per månad. Denna garanti gäller utan tidsbegränsning och kan alltså under en femårsperiod utan arbete inbringa över en halv miljon kronor, varav huvuddelen kommer från skattemedel. Blir man i stället sjuk ligger sjukförsäkringen på betydligt högre nivåer, och det är sänkningen ifrån dessa som vänsterpartierna så ondgör sig över.

Men vad säger man om dem som inte fått sitt första arbete, och därmed inte kunnat betala in 2 000 kronor eller mer? De får varken tillgång till a-kassan eller till de många skattemiljarder som pumpas in i den, utan erhåller under samma femårsperiod 0 kronor från till exempel Alfakassan eller andra a-kassor, och hänvisas i stället till socialbidrag eller låga aktivitetsersättningar.

Om detta säger vänsterpartierna ingenting. Deras solidaritet gäller endast den som haft ett jobb och som gått med i en fackförening och därmed i a-kassan. Deras vallöfte är nu att av allas skattepengar dels öka ersättningsnivåerna kraftigt i a-kassan så att staten finansierar över 90 procent, dels sänka egenavgifterna till endast 80 kronor per månad. Arbetslöshetsersättningarna kostar i dag ca 20 miljarder kronor per år, och statens kostnader kan med De rödgrönas krav beräknas öka med ytterligare knappt 6 miljarder kronor per år genom dels höjda tak, dels kraftigt sänkta medlemsavgifter från ca 300 kronor per månad till 80 kronor per månad. Härigenom kommer statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen att öka från knappt 60 procent av totalkostnaden till ca 90–95 procent av den.

Dessa nya statliga skattemiljarder kommer endast dem till godo som haft ett arbete och som under minst ett halvår betalat in några tusen kronor eller mer till a-kassan. Däremot blir de helt lottlösa, som inte kunnat eller velat vara med i a-kassan. De hänvisas till osäkra och låga aktivitetsersättningar eller till behovskontrollerade socialbidrag. Jag kan inte finna annat än att denna förskräckande och upprörande diskriminering av de allra svagaste på arbetsmarknaden rimligen borde strida mot den likabehandlingsprincip av medborgare som finns i grundlagen.

Åt den som lyckades få ett jobb under minst ett halvår och som betalat in några tusen eller mer till a-kassan ska varda givet, medan åt dem som inte fått detta första jobb ska inga skattemiljarder utbetalas utan endast socialbidragens låga ersättningar. Att i högstämda ordalag tala om solidaritet samtidigt som allas våra skattepengar fördelas så fruktansvärt olika är ett skrymteri utan dess like och ett svek mot alla dem som vill arbeta och söker jobb men som inte fått detta eller missat att gå med i facket eller Alfakassan.

Jag känner en ung tvåbarnsmor på 26 år, låt oss kalla henne Maria. Efter gymnasiet lyckades hon inte få något jobb. Efter en tid välsignades familjen med först ett barn och sedan med nästa. Hon var föräldraledig med barnen med det lägsta grundbeloppet på 4 000–5 000 kronor per månad medan andra föräldrar som jobbat i ett halvår eller mer fick 15 000–20 000 kronor per månad och mer i ersättning.

I september 2009 tog föräldraledigheten slut och hon har sedan dess varit anmäld som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen och sökt massor av jobb, vikariat och praktikplatser inom främst det område där hon har utbildning och erfarenhet och vill jobba, barnomsorgen. Nu närmar sig juni, hon har inte lyckats få vare sig jobb, vikariat eller praktik och har i snart nio månader inte erhållit ett öre från staten i vare sig a-kassa eller aktivitetsstöd.

Samtidigt är hennes arbetssökande kamrater som haft arbete i minst ett halvår och lyckats komma i åtnjutande av a-kassans förmåner garanterade ca 15 000 kronor per månad under det första årets arbetslöshet och så småningom aldrig under 10 000–12 000 kronor per månad.

Med en insats till a-kassan på några tusenlappar eller mer är den som lyckats komma in i systemet tillförsäkrad upp till ca 145 000 kronor per år utan bortre slut, medan den som inte fått den chansen, eller förbisåg den, inte alls kommer i åtnjutande av de skattemiljarder till a-kassan som med De rödgrönas förslag till över 90 procent ska finansiera dess utbetalningar.

Jag kan förstå om Maria känner sig sviken av samhället och orättfärdigt behandlad.

Alla de som försvarar nuvarande system, som är skräddarsytt för att säkerställa en hög anslutningsgrad till facket, tycker att detta som jag beskrivit är rättvist och rimligt och solidariskt. Vänsterpartierna och ett antal fackförbund ser detta som höjden av rättvisa och solidaritet och slåss till och med aktivt för att förhindra att Maria och andra också skulle få möjlighet att komma i åtnjutande av a-kassans gemensamma skattemiljarder. De menar att det ska svida i skinnet om man inte lyckats få sitt första jobb och därför inte kunnat gå med i a-kassan.

Jag menar att denna inställning är orättvis och osolidarisk med dem som på grund av detta hänvisas till att leva utan inkomst eller på makens eller makans inkomst under små omständigheter, eller tvingas söka socialbidrag. Deras brott är ett enda, att inte ha lyckats få ett första jobb eller att inte ha velat eller haft råd att betala sin medlemsavgift till facket eller a-kassan.

Men det kanske inte är så många människor i den här situationen, så de får väl skylla sig själva? Minns hur ordkaskaderna och kritiken svallade från vänsterhåll, när lite över 50 000 personer omförsäkrades, på nivåer som de utan a-kassa bara kan drömma om.

Jag har låtit riksdagens utredningstjänst analysera hur många inskrivna arbetslösa som i januari 2010 vare sig fanns i program med aktivitetsstöd eller i arbetsmarknadsutbildningar och ‑praktik av olika slag.

718 530 personer var registrerande som arbetssökande på Sveriges arbetsförmedlingar i januari. 453 234 fanns i olika åtgärdsprogram.

Antalet arbetslösa var 265 296. Av dessa hade 143 318 (54 procent) inte erhållit någon utbetalning från arbetslöshetsförsäkringen.

Professor Tapio Salonen vid institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö beräknar att 80 procent av de arbetslösa ungdomarna mellan 18 och 24 år saknar arbetslöshetsförsäkring, trots att de uppfyller Arbetsförmedlingens krav. Av de arbetslösa vuxna över 24 år saknar runt 300 000 rätt till a-kassa.

Han menar att den politiska uppmärksamheten ensidigt har varit riktad mot de etablerade grupperna och deras risk för arbetslöshet, utförsäkring och försämrade förmåner. Det är deras utsatthet som fått braskande rubriker.

Dessa grupper har varit inne på arbetsmarknaden och har därmed erhållit inkomstrelaterade trygghetsförmåner. Fackföreningar tillvaratar deras intressen.

Men, menar Tapio Salonen, de oetablerade arbetslösa har däremot ingen röst i dagens samhällsdebatt.

Vänstersolidaritet är nu att ösa in än mer skattepengar i a-kassan för högre taknivåer och för mycket lägre egenfinansiering, 80 kronor per månad. Visst kommer det att öka anslutningen en del, men fortfarande kommer de utan ett första jobb eller som inte betalat in till facket och a-kassan att stå helt utanför det.

Och de är alltså långt fler än dem som i år har omförsäkrats på helt andra ersättningsnivåer än de som dessa de verkligt svaga lever under.

Den skrämmande orättvisa verklighet som jag har beskrivit, där allas skattepengar pumpas in i ett så kallat försäkringssystem dit tiotusentals eller hundratusentals arbetssökande inte kvalar in, måste brytas.

Och den naturliga lösningen är så enkel.

Likaväl som vi i Sverige har en allmän sjukförsäkring och en allmän folkpension så borde vi naturligtvis ha en allmän a-kassa, i vilken alla som söker arbete inryms. Det är en politisk skandal, menar jag, att de fackliga organisationer som ska ta till vara de arbetandes och arbetssökandes intressen i stället gjort allt för att förhindra denna reform, i decennium efter decennium och snart kanske i sekel efter sekel.

Mot bakgrund av denna orimliga verklighet som så hårt drabbar de allra svagaste som inte lyckats vinna inträde på arbetsmarknaden vill jag ställa två frågor till arbetsmarknadsministern:

1. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att minska de mycket stora ersättningsskillnaderna mellan olika grupper av arbetssökande i de skattefinansierade ersättningssystemen vid arbetslöshet (a-kassa respektive socialbidrag)?

2. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta under nästa mandatperiod för att Sverige ska få en allmän a-kassa där alla som söker arbete ingår?