En förbättrad klimakterievård

Fru talman! Louise Thunström har frågat mig vilka initiativ jag och regeringen har tagit för att förbättra klimakterievården i Sverige.

Det är angeläget att hälso- och sjukvård för tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor förbättras för att säkerställa en jämlik vård. Det ska finnas tydliga vårdkedjor och remissvägar för olika prioriterade tillstånd och sjukdomar. Hälso- och sjukvårdspersonalens kunskaper om diagnostisering, vård och behandling av dessa tillstånd och sjukdomar ska öka. Kunskap och forskning om kvinnors sjukdomar och tillstånd ska utvecklas och stärkas.

Under 2023 har regeringen avsatt 1,8 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa, och för 2024 avsätter regeringen 1,6 miljarder kronor för ändamålet.

Regeringen gav i mars 2023 Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra insatser för en jämlik hälso- och sjukvård med fokus på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor. Socialstyrelsen bör följa upp och utvärdera hälso- och sjukvården ur ett jämställdhetsperspektiv och ta fram relevanta kunskapsstöd och informationsinsatser till hälso- och sjukvården i nära samarbete med berörda professionsorganisationer. I detta ingår att överväga behovet av att utarbeta nationella riktlinjer för fler sjukdomar och tillstånd som främst drabbar kvinnor och flickor. Det gäller bland annat vanligt förekommande sjukdomar och tillstånd som till exempel klimakteriebesvär.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har fått ett uppdrag att ta fram kunskapsunderlag inom området kvinnohälsa. Uppdraget ska delredovisas senast den 30 april 2024 och slutredovisas senast den 1 december 2025.

Vidare har Folkhälsomyndigheten fått ett uppdrag att ta fram fördjupade kunskapsunderlag inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Arbetet ska bland annat fokusera på klimakteriets påverkan på kvinnors fysiska, psykiska och sexuella hälsa och utgå från en vetenskaplig grund. Uppdraget ska delredovisas senast den 1 juni 2024 respektive den 1 juni 2025 och slutredovisas senast den 1 juni 2026.

Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd har fått ett uppdrag att i samarbete med Vetenskapsrådet göra en analys av forskningsbehovet inom området kvinnors hälsa och sjukdomar. Uppdraget slutredovisades den 1 november förra året, och jag hoppas att det kommer att kunna utgöra ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet med forskning på området.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det vill jag tacka Louise Thunström för interpellationen och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar för statsrådets svar. Jag är glad över att vi ska ha denna debatt i dag. Klimakteriet är faktiskt någonting som hälften av jordens befolkning går igenom. Nästan alla kvinnor upplever någon form av besvär i samband med klimakteriet, och sex av tio kvinnor uppger att de har måttliga till svåra besvär.

Jag vill inleda denna debatt med att berätta om mina personliga erfarenheter. Det är kanske ett annorlunda grepp när man tar sig an en debatt här i riksdagen, och det finns säkert de som kommer att tycka att jag är alltför privat. När jag står här nu känner jag att jag blir lite berörd eftersom detta har varit en jobbig tid för mig. Men det är också få förunnat att ha denna arena för att tala, och jag tänker använda mig av den. Jag väljer att tala om mitt klimakterium för att jag inte är unik. Jag delar dessa erfarenheter med tusentals andra kvinnor i Sverige.

För flera år sedan började jag få värk i höften, en värk som kom och gick. Jag gick till vårdcentralen och till en fysioterapeut flera gånger. Jag genomgick undersökningar, men man hittade ingenting. Därför fick jag övningar som jag gjorde hemma. Men smärtan gick inte över, utan den började i stället flytta runt. Jag fick ont i knäna, i anklarna och under fötterna. Det blev nya besök på vårdcentralen. Jag började också märka att jag inte hängde med som förut. Energin förändrades, och det var något slags filter i hjärnan som hindrade mig från att ta in och minnas fakta.

Tanken på klimakteriet började nu komma hos mig. Jag hade nämligen på egen hand börjat söka svar. Men jag fick inget gehör från vården. Tyvärr kände jag mig i stället ofta ifrågasatt. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp.

När jag kom in som ledamot i riksdagen efter valet 2022 blev symtomen plötsligt värre. Jag kunde inte sova, blev glömsk, tappade ord, var okoncentrerad och klarade inte av att läsa längre. Att ta mig igenom handlingar inför sammanträden var som att bestiga Kebnekaise. Jag som tidigare var van att prestera och har haft hög arbetskapacitet kände att jag liksom förtvinade i både kropp och huvud. Det låter dramatiskt, men det var faktiskt så det kändes.

För att göra en lång historia lite kortare fick jag till slut hjälp. Nu befann jag mig nämligen i Stockholm, och här ligger vårdinrättningarna tätt. Jag påbörjade en hormonbehandling. Efter fyra dagar var mina vallningar borta. Efter två veckor kunde jag läsa en bok och förstå vad jag läste. All värk försvann. Och nu känner jag mig starkare och piggare än vad jag har gjort på flera år. Alla mina symtom berodde på klimakteriet.

Den förra regeringen gav 2019 i uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga vård och behandling av klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård. Efter det följde ytterligare ett uppdrag att beskriva vilka insatser som ges både i primärvården och i den gynekologiska specialistvården samt att bedöma åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling.

Vi vet hur det ser ur. Vi vet att kvinnors kunskap om klimakteriet brister. Vi vet att vården inte har tillräcklig kunskap. Och vi vet att vården är ojämlik beroende på var i landet man bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När statsministern i sin regeringsförklaring lovade att en satsning på klimakteriet skulle ske blev jag väldigt glad. Jag undrar därför om statsrådet utifrån den kunskap som finns lite tydligare kan ge exempel på vilka satsningar som regeringen ämnar göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Det är många kvinnor som önskar mer information från vården om klimakteriebesvär. Den förra regeringen uppmärksammade denna fråga och gav i mars 2020 Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva vilka insatser som ges vid klimakteriebesvär i primärvården och i den gynekologiska specialistvården ur ett verksamhets-, professions- och patientperspektiv. Uppdraget innefattade också att bedöma behovet av åtgärder för att förbättra råd, stöd och behandling.

Resultatet visade på behov av förbättrad information och vägledning till kvinnor om klimakteriebesvär samt på stora regionala variationer när det gäller råd, stöd och behandling. Det visade sig att en majoritet av kvinnorna önskar riktad information från hälso- och sjukvården om klimakteriebesvär och om vad de själva kan göra för att lindra besvären. Både kvinnor och vårdpersonal vittnade om att kvinnor hänvisas mellan olika verksamheter och upplever att det är svårt att få en adekvat insats.

I rapporten föreslogs att ett nationellt kunskapsstöd om råd, stöd och behandling borde tas fram utifrån en helhetssyn på klimakteriebesvär. Och det är angeläget att ett sådant nationellt kunskapsstöd tas fram och att användningen följs upp.

Information, rådgivning och utbildning efter den reproduktiva tiden är ett område som inte har varit tillräckligt utvecklat, och många kvinnor har inte vetat vart de ska vända sig. Men det finns flera goda exempel runt om i landet på hur klimakterievård har utvecklats även i primärvården på senare år. Att dessa verksamheter också får många besökare visar att det finns ett behov. Men det finns stora lokala och regionala variationer.

Det är också viktigt att klimakterievården bygger på bästa möjliga kunskap. Det finns goda exempel på forskning som bedrivits i lokal verksamhet - även i primärvården - och vars resultat tillämpas lokalt, men det behövs i hela landet.

Därför tycker vi socialdemokrater att ett nationellt kunskapsstöd för klimakterievård enligt Socialstyrelsens rekommendationer bör tas fram för att säkerställa en enhetlig klimakterievård av hög kvalitet i hela landet. Statsrådet nämner att Socialstyrelsen har ett uppdrag, men det är oklart om det konkret innefattar att ta fram ett nationellt kunskapsstöd eller inte. Det vore mycket intressant att få höra sjukvårdsministerns kommentar om det.

(Applåder)

Fru talman! I Sverige finns en hälso- och sjukvårdslag som fastslår att vården ska vara jämställd.

Vi vet att det i dag finns en osaklig och icke medicinskt grundad skillnad mellan kvinnor och män vad gäller tillgång till vård. Forskning visar också att kvinnor får vänta längre på akutsjukvård och får kortare sjukskrivningar än män för liknande sjukdomstillstånd. Forskning på sjukdomar som främst drabbar kvinnor har ofta låg status och lider brist på medel. Vi måste se till att kvinnor och män får likvärdig vård oavsett sjukdom. Kvinnor får också oftare råd om egenvård och uppmanas att vänta och se.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett annat välkänt faktum är att kvinnosjukdomar är lågprioriterade, och det påverkar ju det vi talar om i dag: klimakterievård. Jag vet många som precis som Louise kan berätta om egna exempel på hur det har påverkat dem i deras vardag. Detta är någonting som vi måste ta på allvar, och därför blev många glada över att det även i denna regerings regeringsförklaring fanns ett avsnitt om klimakterievård. Man känner att man har höga förhoppningar gällande det.

Efter eftermiddagens debatt om sjukvårdskris och minskade resurser till sjukvården är det klart att flera av oss undrar vad det kommer att innebära. Även om man gör satsningar och säger att man ska prioritera detta kommer nämligen en hel del av det att prioriteras bort i grundläget. Vad kommer alltså detta att mynna ut i? Kommer det verkligen att bli en satsning på klimakterievård?

Åtta år - så länge kan klimakteriet pågå. Det är 20 procent av ett yrkesliv. Därför är det viktigt att detta blir en fråga inte bara för vården utan också i ett större perspektiv. I Storbritannien har man en strategi där varje arbetsplats ska ha en klimakteriepolicy. Några företag - och en kommun - i Sverige har faktiskt gjort detta frivilligt, och det har inneburit ganska stora skillnader för många av de kvinnor som jobbar på de företagen och i den kommunen.

Detta är någonting jag vill skicka med, för det är så otroligt viktigt att man får det bemötandet och den hjälpen så att man inte behöver gå med den där värken i åtta år, om det faktiskt är det som det handlar om, utan får den hjälp man behöver. Men det är också viktigt att vi kan se till att yrkeslivet blir drägligt och bra även under de åtta år som klimakteriet pågår.

Det frågan handlar om är alltså hur vi ska nå upp till de mål och den lagstiftning vi har om att vården ska vara jämställd. Därför sällar jag mig till Anna och Louise och ställer frågan: Hur kommer regeringen, och då framför allt sjukvårdsministern, att arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Tack för inläggen, ledamöterna! De speglar situationen väl.

Detta berör klimakteriebesvär och behovet av klimakterievård, men i regeringens uppdrag till Socialstyrelsen har vi ett vidare perspektiv. Vi nämner både lipödem och migrän och många andra sjukdomar som speciellt drabbar kvinnor och där man inte får den vård man behöver. Detta visar att det finns en jämställdhetsaspekt; det är därför vi har med det i det hela. Det går inte att säga att det bara är en enskild sjukdom som vi saknar kunskap eller forskning om, utan det finns en jämställdhetsaspekt i detta - en inställning att "lite får man ta om man är kvinna".

Statsministern har också ett stort intresse för dessa frågor, och tillsammans besökte vi Akademiska sjukhuset i Uppsala där man jobbar väldigt bra med både endometrios och kvinnor som drabbas av bristningar i samband med förlossning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har mött så många kvinnor som inte har berättat om konsekvenserna av sin förlossning i form av bristningar utan tänkt "det får jag ta för att jag har fött barn". Men det finns vård att få! Det finns behandling, och det finns hjälp att få. Jag har mött kvinnor som har levt med stora besvär i 30-40 år. Det går liksom inte att förklara att så många människor går omkring i livet med så stora besvär och inte har fått den vård de har rätt till - och den vård som finns.

Det är helt nödvändigt att vi jobbar med att bygga upp kunskap, och det var därför Forte fick det uppdrag de fick. De har redovisat detta, vilket är ett underlag för oss inför forskningspropositionen. Det är också nödvändigt att sprida information och att skapa det kunskapsunderlag som vi har bett Socialstyrelsen att ta fram. Vi skriver dock "relevanta kunskapsstöd", och jag vet inte om det är ett eller flera områden. Professionen får så att säga titta på hur detta ska utformas, men det är nödvändigt med kunskapsstöd så att vi också kan följa upp frågan.

Vi vet att Riksrevisionen inte har sett resultat när de har granskat satsningar på kvinnors hälsa från tidigare regeringar, och risken är ju att det fortsätter. När vi nu får fram underlag måste vi därför hitta bättre sätt att säkerställa att det når ut - hur följer vi upp detta? Vi har en bra överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner i ämnet, vill jag säga. Den är nyligen antagen. Men det ankommer ju på regeringen att se till att vi har en uppföljning - att vi har rätt överenskommelse och att vi följer upp det på rätt sätt så att pengarna kommer ut i verksamheten och får effekt.

En bidragande orsak till att jag ändå tror att det kan bli bättre nu är att vi har tillsatt en chefsbarnmorska. Vi har tidigare haft en chefssjuksköterska i Sverige, liksom en chefstandläkare och en chefsläkare, och sedan förra året - augusti, tror jag - har vi också en chefsbarnmorska. Jag tror att det är viktigt att den kompetensen finns till regeringens och myndigheters hjälp. På det viset har vi alltså lagt ett fokus på detta, för barnmorskor är en del i arbetet med kvinnors hälsa. På det viset förstärker vi både patientsäkerhet och kunskap, och jag tror att det är väsentligt att vi har gjort det.

Låt mig dock återkomma specifikt till den fråga om klimakteriet som Louise Thunström lyfte, fru talman. Låt mig där säga att jag tror att vi är många kvinnor som känner igen oss. Jag har inte haft så svåra klimakteriebesvär som dem interpellanten beskriver, och jag är glad att jag har sluppit dem. Men de jag hade, och som kanske är mer vanliga, innebar ju ändå att jag inte kunde sova förrän jag fick det läkemedel som gjorde att jag faktiskt fick ned klimakteriebesvären och kunde leva ett mer drägligt liv.

När det gäller att förklara för omgivningen att detta är någonting man upplever just för att man är kvinna finns det någonting där som ger ett stigma, vilket gör att man faktiskt inte berättar. Det är ju märkligt att vi inte vågar vara öppna med besvär som drabbar kvinnor. Det visar att vi behöver såväl lyfta frågorna, som interpellanten gör, som säkerställa information så att människor får ett jämlikt bemötande och se till att det finns vårdinsatser för alla. Det finns inget skäl att undanhålla detta, utan man ska kunna berätta om detta och få det bästa bemötandet och även den bästa vården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varmt tack för frågorna! Vi kommer att göra vårt allra bästa, men jag har ingen plan i dag eftersom kunskapsstödet är på väg fram från Socialstyrelsen. Det är först när vi har det i vår hand som vi kan jobba vidare med att följa upp det.

Fru talman! Vilken intressant och spännande debatt vi har här i kväll!

För att få hjälp med sina klimakteriebesvär behöver man antingen ha tur eller se till att vara väldigt påläst, bo i en storstad och ha pengar. Hur man drabbas av klimakteriet och vilken hjälp man får är i allra högsta grad en klassfråga. Det finns forskning som visar att kvinnor från socioekonomiskt svagare grupper tre gånger oftare drabbas av ett för tidigt inträde i klimakteriet, så kallad prematur menopaus. Ojämlikheten i hälsa visar sig verkligen när det kommer till just klimakteriet.

Regeringen säger sig ju vilja satsa på klimakterievården, men vad den här regeringen egentligen gör är att prioritera höginkomsttagare som bor i storstäder och dem som har råd att betala 3 000 kronor för ett läkarbesök. I övrigt kastas Sveriges kvinnor ut i en sjukvårdskris - 17 av 21 regioner uppger att nedskärningar väntar. Det handlar om uppsägningar och nedstängningar. Sjukvården i Gävleborg sparar 700 miljoner. Östergötland minskar med 600 tjänster. Över 5 000 läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kommer att sägas upp i år.

Detta påverkar kvinnor särskilt hårt. När regioner tvingas till besparingar är det ju inte kvinnors klimakterium som kommer att prioriteras. Kvinnor riskerar i stället att drabbas dubbelt, både som patienter och som anställda inom vården. Majoriteten av vårdpersonalen är kvinnor, och nedskärningarna hotar inte bara deras arbetsmiljö utan även kvaliteten på den vård de kan tillhandahålla. Den här regeringens politik leder ju till en försämrad situation för kvinnors hälsa, både för dem som arbetar inom vården och för dem som är beroende av dess tjänster.

Fru talman! Man behöver bland annat se till att klimakteriekunskap ingår i läkares och sjuksköterskors grundutbildningar och ta fram ett nationellt kunskapsstöd med en helhetssyn på klimakteriet. Man behöver se till att kvinnors egen kunskap ökas och att det inte spelar någon roll för den hjälp en person får var i landet den bor eller hur mycket pengar den har. Man behöver se till att barnmorskor ges rätt att förskriva hormonpreparat och att hormonläkemedel faktiskt finns tillgängliga för dem som behöver och vill ha sådana. Man behöver också säkra kompetensförsörjningen när det gäller vårdpersonal, bland annat gynekologer och barnmorskor, och motverka ojämlikheten i hälsa överlag.

Satsningar på klimakterievård värd namnet kommer att kosta pengar. Är den här regeringen villig att avsätta de resurser som krävs?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill också tacka Louise Thunström för interpellationen och för att hon tar upp den här viktiga frågan och är så öppen med hur hon själv har upplevt detta.

Det är bra att Folkhälsomyndigheten har fått ett uppdrag om detta, men det riktar sig ju inte direkt till vården. Överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Regioner är också bra, men den innehåller ingen tydlig riktning framåt när det gäller hur klimakterievården ska bli mer jämlik över landet och få högre kvalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu finns det oaser av utvecklad primärvård för kvinnor i klimakteriet runt om i regionerna, men jag uppfattar inte att det kan vara tillräckligt heller för regeringen att det ser så olika ut. Det är ju viktigt att vården blir mer jämlik och kunskapsbaserad på det här området.

Socialstyrelsen ansåg att hälso- och sjukvården behöver ha likartade rutiner och att primärvården bör kunna spela en mycket mer central roll. Man såg därför att det som behövdes var det nationella kunskapsstöd med en helhetssyn på klimakteriebesvär som togs fram utifrån bästa möjliga kunskap om olika insatsers effektivitet. Detta skulle leda till att kvinnor i hela landet kan få mer likvärdiga vårdinsatser. Det framgick också att det var vårdcentraler och barnmorskemottagningar i primärvården som i högre grad tyckte att dessa riktlinjer behövs. Jag tycker att det borde vara väldigt viktigt att tillgodose detta.

Kort sagt tycker vi från Socialdemokraterna att detta, som Socialstyrelsen skrev i sin rapport, visar på ett behov av ett nationellt kunskapsstöd som riktas till berörda vårdverksamheter och som kan användas till kunskapsutbyggnad i hela vårdkedjan.

Ministern sa att Socialstyrelsen ska - eller bör - ta fram relevanta kunskapsstöd, och det tycker vi är väldigt bra. Det låter som att man har fått ett uppdrag. Vi undrar förstås när detta kommer, för det kan inte utläsas ur handlingarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern, Louise Thunström och Anna Vikström för debatten!

Jag tycker verkligen att det är bra att vi lyfter upp den här frågan, som är viktig för så många människor. Nästan alla kvinnor har någon typ av klimakteriebesvär; det ska man inte glömma bort. 60 procent har måttliga besvär, och var tredje kvinna söker eller behöver någon form av behandling. Det är många.

Vi har konstaterat att Sverige inte har en likvärdig vård. Den är inte jämställd. Kvinnor och män ska få en likvärdig vård i Sverige - det är viktigt att vi slår fast detta.

Jag tolkar det inte som något annat än att sjukvårdsministern är engagerad i frågan och verkligen har viljan, och jag uppskattar verkligen det. Men min oro finns kvar, eftersom vi nu ser hur det ser ut i sjukvården runt om i landet. Kommer klimakterievården inte att bli bättre utan faktiskt försämras under de kommande åren? Detta är en allvarlig oro, och därför är det viktigt att ta upp den här frågan och att vi kan få svar från sjukvårdsministern. Vad kan statsrådet göra för att garantera att klimakterievården blir bättre för alla de kvinnor som drabbas lite eller mycket?

(Applåder)

Fru talman! Jag kan inte säga när kunskapsstödet kommer. Socialstyrelsen ska vara färdig med uppdraget om ungefär ett år. Om de är färdiga med någonting tidigare kan de börja skicka ut det och jobba med det, för de har myndigheten att göra det. De kan dock också vänta till sista dagen med att presentera det. Min förhoppning är att detta kommer snarast möjligt, men jag inser också att det behöver vara gediget. Det ska förstås bygga på evidens, och man behöver fånga helheten. Ibland vet jag att min otålighet inte är bra och att det är bättre att invänta att det kommer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mitt arbete tar framför allt vid när detta har kommit, för med det i hand behöver vi se över hur vi kan se till att det kommer ut. Hur säkerställer vi att medarbetare i primärvården får kunskap om detta?

Ett skäl till att vi tillsatte utredningen var behovet av fortbildning. Det är mycket som kommer från olika regeringar och från olika myndigheter som aldrig når ut till vårdpersonalen. De får inte tid att se vad den nya lagen, det nya kunskapsstödet eller de nya rönen innebär, utan de tvingas bara arbeta på hela tiden. I bästa fall kan man, om man har tid över, läsa in sig på det på sin fritid.

Om det har kommit nya riktlinjer för, i det här fallet, klimakterievård måste det ju vara en uppgift för arbetsgivaren att se till att man tittar på dem i sin primärvård eller på sin vårdcentral eller hälsocentral. Man måste fråga sig hur man arbetar med detta. Behöver man förändra någonting? Hur behöver man jobba?

Det är naturligt att arbetsgivaren ger utrymme för medarbetarna att göra detta när det kommer nytt kunskapsstöd, nya riktlinjer eller kanske en ny lag, men det fungerar inte så i hela Sverige. Det är också ganska få regioner som har avsatt pengar i primärvårdspengen till fortbildning. Därför tror jag att det finns skäl för oss att ha den utredning som vi har tillsatt, med Harriet Wallberg som särskild utredare, för att titta på olika specialistbehörigheter och på fortbildningsbehovet.

Det räcker inte att staten kommer med pengar. Tidigare regeringar har också haft detta. Det rör sig om ungefär 1 ½ miljard; den här regeringen ökade på lite grann. Men vi får inte effekt av det - det är ju det Riksrevisionen har sagt till oss, och det är så riksdagen har bedömt det hela. Vi har väl alla bekänt oss till att vi måste få bättre verkan för pengarna när vi gör det.

Därför är det viktigt för mig att vi inte bara samlar ihop pengar som ska komma regionerna till del, så att de kan använda dem, utan att vi också får verkan på det vi gör. Detta får väl bli ett lackmustest på om det fungerar - om vi hittar bättre metoder att nå ut med nya kunskapsstöd så att de får verkan och så att kvinnor i slutändan kan berätta att det har blivit skillnad och att de får hjälp på ett bättre sätt, att de får adekvat hjälp och att de får kunskap och behandling som bygger på den senaste kända evidensen. Det är ju viktigt att man hänger med i de delarna.

Jag tror att regeringens forskningsproposition kommer att vara viktig för att ge stöd till forskning om kvinnors hälsa och sjukdomar i ett brett perspektiv - vi ska ju inte styra forskningen på det där sättet.

Låt oss ta det som ett gemensamt projekt att fortsätta lyfta fram frågorna. Mitt uppdrag i regeringen är att se till att få verkan för det som pengar ger i överenskommelser och i de kommande nationella kunskapsstöd som Socialstyrelsen arbetar fram samt i de informationsinsatser som de kommer att göra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är glad över att interpellanten tog upp frågan, för det sätter press på mig. Det är precis så man ska göra. Låt oss gemensamt fortsätta ta upp frågan eftersom det finns ett litet stigma omkring detta och man kanske inte vågar berätta. Därför var jag glad över att statsministern var så engagerad i frågan och att vi gemensamt tog upp den under ett studiebesök. Det syntes i medierna och gav en diskussion om kvinnors hälsa. Låt oss hålla i detta, för vi gör alla människor en tjänst om kvinnors hälsa prioriteras bättre.

Fru talman! Klimakteriet inträffar under en tid i livet då kvinnor kan leva sina liv fullt ut, men många begränsas av en mängd mer eller mindre svåra symtom. Dessa symtom skulle gå att lindra eller bota om vården vore tillgänglig och kunskapen större. Det är till exempel stora skillnader i landet när det gäller utskrivning av hormonpreparat, och det finns anledning att tro att många fler kvinnor skulle bli hjälpta av just hormonbehandling. Klimakteriet har också symtom som i många fall påminner om utmattning, och kvinnor i medelåldern sjukskrivs oftare för just utmattning. Det finns därför stora samhällsekonomiska vinster i att förbättra vården för kvinnor i klimakteriet.

Steget mot förändring startar alltid bland gräsrötterna, och kvinnor i min generation och kommande generationer kommer inte längre att gå med på att härda ut. Jag vill att kvinnor ska kunna välja hormonbehandling eller det stöd eller den behandling de önskar - för det är inte alla som kan eller vill ta hormoner, som ju inte heller är någon quickfix. Men valmöjligheten måste finnas för varje kvinna, oavsett plats, pengar eller hur påläst hon är, att få den hjälp hon behöver. I dag finns inte den möjligheten.

Jag lovar att följa upp denna debatt noga och kanske om ett år ställa en ny interpellation till statsrådet. Det gör jag för mig och alla andra kvinnor.

Tack för en trevlig och givande debatt!

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar interpellanten och övriga deltagare.

Louise Thunström tar upp en viktig fråga för en stor del av befolkningen, och som jag nämnde är det bra för alla om vi kan ge kvinnor en god vård vid kvinnosjukdomar. Vi har därför gett Socialstyrelsen ett uppdrag om de sjukdomar som bara drabbar kvinnor eftersom det är ett eftersatt område. Vi gör alla en tjänst genom att lyfta upp detta, och därför är det klokt att också sätta press på regeringen med en interpellation och att återkomma för att se att vi verkligen gjort något. Ett varmt tack till ledamoten för interpellationen, och jag lovar att göra mitt allra bästa!

Man ska kunna få den hjälp man behöver i primärvården. Det är en del av en god vård på lika villkor för hela befolkningen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.