Europeiska rådets planer på att slopa vapenembargot mot Kina
Protokoll från debatten
Anföranden: 4
Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Anf. 2 Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 3 Laila Freivalds (S)
Anf. 4 Lars Leijonborg (Fp)
den 20 januari
Interpellation 2003/04:232
av Lars Leijonborg (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om Europeiska rådets planer på att slopa vapenembargot mot KinaEtt av besluten vid EU-toppmötet i Bryssel under luciahelgen var att uppmana utrikesministrarna att på nytt överväga EU:s förbud mot vapenexport till Kina. Embargot infördes efter den massaker som ägde rum på Himmelska fridens torg i Beijing 1989. Nu vill några länder med Frankrike i spetsen återuppta vapenexporten till Kina.
Det finns goda skäl att utöka handel och många andra förbindelser med Kina, trots att landet är en hård kommunistisk diktatur. En isolering av landet är ingen framkomlig väg när det gäller att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Däremot finns det två goda skäl att inte exportera vapen till landet.
Det ena är att regimen i landet bedriver systematisk förföljelse av oliktänkande och gör sig skyldig till mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna. I den uppförandekod för vapenexport som EU-länderna enades om 1998 framgår att regimer som allvarligt kränker mänskliga rättigheter inte ska få köpa vapen från EU.
Det andra är att Folkrepubliken har en olöst konflikt med Taiwan där hot om användning av militära medel förekommer ständigt. Den nämnda uppförandekoden anger tydligt att export inte får ske om det finns risk för att vapnen kan komma att användas för att hävda ett territoriellt krav mot ett annat land med våld.
Såväl risken för att vapnen används för internt förtryck som för aggression finns uppenbarligen när det gäller dagens Kina. Detta har lett USA till att inte exportera vapen till Kina. Ett europeiskt beslut att slopa vapenembargot skulle skapa ytterligare motsättningar mellan EU och USA och i värsta fall leda till att också USA av konkurrensskäl känner sig tvingat att tillåta export.
Det hävdas ibland att situationen i fråga om mänskliga rättigheter i Kina har blivit bättre. Till det måste, för det första, sägas att det är mycket svårt att bedöma och, för det andra, att förbättringen i så fall inte är tillräcklig.
Situationen har fortsatt att vara präglad av politisk och religiös ofrihet, återkommande övergrepp och fängslande av oliktänkande. Kina är också det land i världen där flest människor avrättas. Människorättsorganisationen Human Rights Watch rapporterar att förföljelser och misshandel av oliktänkande, religiöst troende, fackföreningsaktiva och asylsökande bara fortsätter. Påstådda separatister i Tibet och Xinjang har utsatts för tortyr och massarresteringar, och hundratals falungongutövare har fängslats eller skickats till arbetsläger utan rättegång. Ytterligare ett problem är regimens allt hårdare regler mot Internetanvändning i Kina, vilket har resulterat i långa fängelsedomar. Mot den bakgrunden krävde Human Rights Watch att en resolution om Kina skulle antas på 2003 års FN-kommission för mänskliga rättigheter. Så här skriver organisationen i en rapport inför FN-kommissionen:
"Human Rights Watch uppmanar FN:s kommission för mänskliga rättigheter att anta en resolution som fördömer Kinas brott mot yttrande-, förenings-, mötes-, tanke-, samvets-, religions- och trosfriheten, och kräver rättsprocesser som uppfyller internationella normer. Resolutionen bör även fördöma den kinesiska regeringens untyttjande av det internationella 'kriget mot terrorismen' för att rättfärdiga fängslandet av uighurer i den autonoma regionen Xinjang-Uighur på grund av deras fredliga krav på fullständig autonomi eller självständighet; samt protestera mot landets politik för tvångsåtersändande av nordkoreanska asylsökande vilket sker i strid med internationell rätt". (HRW Briefing inför FN:s kommission för mänskliga rättigheter 59:e session).
Enligt International Herald Tribune och Financial Times (båda den 13 december 2003) har nyligen såväl Tyskland som Frankrike krävt ett slopande av vapenembargot. EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, menar att tiden har kommit för en omprövning, och Kina ska ha "tryckt på EU för att häva embargot". Vidare framgår av dessa pressuppgifter att särskilda, mer tillåtande, vapenexportregler är tänkta att tillämpas bara för Kina och inte för andra länder som begår övergrepp liknande Kinas beträffande mänskliga rättigheter, vilket naturligtvis på ett sätt är bra men samtidigt understryker orimligheten i saken.
Samtidigt som flera EU-ledare vill bana väg för att häva embargot finns ingen tanke på någon liknande behandling av Taiwan, som är en demokrati med fria val, fri press, rättsstatens kännetecken och andra demokratiska egenskaper.
Vem ska Kina använda sina importerade vapen emot? En målgrupp är naturligtvis inhemska dissidenter, vilka redan i dag drabbas av regimens massiva förtryck. Den enda stat som Kina i dag kan tänkas använda vapen emot är Taiwan, som också hotats militärt, ekonomiskt, diplomatiskt och verbalt av Kina år efter år.
Konsekvenserna av förslaget strider dessutom helt mot de "Unionens värden" och "Unionens mål" som de anges i konventets förslag till ny grundlag (Avdelning I). Ett upphävt vapenembargo skulle gå stick i stäv med både tidigare och nya riktlinjer för EU:s kontakter med Kina och dessutom strida mot den nyssnämnda uppförandekoden.
Stats- och regeringschefernas beslut avvisades omedelbart av Europaparlamentet (resolution den 18 december 2003). Med hänvisning till det kinesiska hotet mot Taiwan anser parlamentet att ett hävande av vapenembargot är fel väg att gå, och kräver att embargot ligger fast. För att kunna överväga ett hävande av förbudet mot vapenexport kräver parlamentet att Kina gör avsevärda framsteg i fråga om mänskliga rättigheter. Den liberala gruppens representant ställde i parlamentsdebatten den mycket relevanta frågan: "Ska vi sluta ögonen för att en diktaturstat, Kina, hotar en av Fjärran Österns främsta demokratier, Taiwan? När det gäller mänskliga rättigheter och demokrati är Taiwan en förebild, medan Kina är ett skräckexempel. Ska vi nu vara med och hjälpa kineserna att upprusta? Det, anser vi, är en riktigt dålig idé." Samtliga närvarande svenska parlamentariker, inklusive de socialdemokratiska, röstade för resolutionen.
Det är mot denna sammantagna bakgrundsbeskrivning uppseendeväckande att Sverige genom Göran Persson inte direkt gick emot förslaget att EU-länder ska få exportera vapen till Kina. Enligt Financial Times stödde Göran Persson förslaget om översyn. Som svar på fråga i kammaren efter Europeiska rådets möte ville statsministern reducera sin insats före toppmötesbeslutet till ett inlägg i en procedurfråga: "Jag tillstyrkte att frågan ska prövas på nytt men underströk att det bara gällde proceduren. Substansen, vilka beslut vi skall ta, får vi komma tillbaka till och samråda omkring. Nu går frågan till utrikesministrarna. De får börja med en diskussion om substansfrågan. Sedan kommer den så småningom tillbaka till Europeiska rådet. Det var alltså ett förslag om vilken process som skall gälla, inte ett förslag om vilket beslut som skall tas" (den 16 december 2003).
Faktum kvarstår dock, Sveriges statsminister stödde att frågan om översyn togs upp, rimligen väl vetandes att översynens enda och tydliga syfte är att bana väg för export till Kina av vapen från ett antal EU-länder @ vapen vars användning antingen är att hävda inhemskt förtryck, eller att angripa en demokratisk granne, Taiwan.
Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga utrikesministern:
Varför motsatte sig enligt utrikesministerns bedömning inte Sverige vid Europeiska rådets möte förslaget att se över vapenembargot mot Folkrepubliken Kina?
Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att säkra att EU inte slopar vapenembargot mot Kina innan en lösning av Taiwanfrågan finns i sikte och en tydlig förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina kunnat registreras?