flyktingmottagandet

Fru talman! Ingrid Burman har ställt ett antal frågor till mig om situationen för statslösa palestinier som avvisas, dels enligt Dublinförordningen, dels till stater där de haft sitt hemvist. Dublinförordningen garanterar att en person som söker skydd undan förföljelse i sitt ursprungsland får sin ansökan prövad inom EU om han eller hon lämnar in ansökan i någon av unionens medlemsstater. Förordningens regler bygger på den etablerade asylrättsliga principen att en person som flyr från förföljelse ska söka skydd i det första säkra land som han eller hon kommer till. Bland annat stadgas att den stat som den sökande först reser in i, eller som beviljat sökanden visering för inresa, ansvarar för asylprövningen. Det är fullt rimligt att personer som har fått viseringar av till exempel tyska eller italienska myndigheter också får sin asylansökan prövad i de länderna, det vill säga Tyskland eller Italien. Dublinförordningen är tillämplig på ansökningar om skydd enligt 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Gemenskapslagstiftningen om asyl grundas på flyktingkonventionen, och EU:s fördrag hänvisar även till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Medlemsstaterna är också var för sig bundna av dessa konventioner och andra centrala instrument för mänskliga rättigheter. Ingrid Burman pekar på att EU:s medlemsstater inte har helt harmoniserade regler om internationellt skydd. Här vill jag framhålla att rådet i april i år antog det så kallade skyddsgrundsdirektivet, som innebär ett stort steg framåt på detta område. När det är genomfört kommer unionen att ha gemensamma miniminormer, och bland annat kommer så kallat alternativt skyddsbehövande att finnas med som en skyddskategori i alla medlemsstater. Statslösa palestinier som söker asyl i Sverige är ingen enhetlig grupp. Palestinierna har sitt hemvist i många olika länder, och skillnaden mellan dessa länders inställning till återvändande för medborgare och icke medborgare gör att frågan om verkställighet till dessa länder får lösas på olika sätt. Regeringen är medveten om att det finns en särskild problematik för statslösa palestinier från Gulfstaterna. Återvändande dit kan dock vara möjligt om den enskilda individen samarbetar. I praxis har personer fått uppehållstillstånd för att det inte går att verkställa deras avvisningsbeslut. Detta förutsätter dock att personen i fråga medverkat till att uttömma alla möjligheter till återvändande och att de individuella omständigheterna i övrigt, till exempel den anknytning som uppkommit genom vistelsetiden i Sverige, är sådana att grund för uppehållstillstånd föreligger.

Fru talman! Jag ska be att få tacka statsrådet för svaret, även om det kanske inte var direkt svar på frågan om statsrådet avsåg att vidta några åtgärder. Jag menar att det finns problem med Sveriges hantering av Dublinförordningen, och jag ska försöka belysa de problemen. Det första problemet är detta: Trots att Sverige för närvarande inte avvisar palestinier till Gaza och Västbanken så hänvisar vi dem som kommit via Tyskland eller Italien att söka uppehållstillstånd i dessa länder, och det sker ju enligt Dublinförordningen. Men det här sker trots att de här länderna regelmässigt såvitt jag har kunnat förstå och utröna avvisar palestinier till Gaza och Västbanken. Det betyder i praktiken att Sverige avvisar palestinier till dessa områden, låt vara via ett annat EU-land. Ser statsrådet något problem med detta, eller tycker statsrådet att det är en bra ordning? Det andra jag skulle vilja lyfta fram för statsrådet att reflektera över är följande: I Sverige avvisar vi inte palestinier till Gaza eller Västbanken av humanitära skäl. I utlänningslagen föreskrivs att den som flyr från väpnad yttre eller inre konflikt har rätt till skydd i Sverige, men svenska myndigheter tillämpar inte den bestämmelsen. Då kan man fråga sig varför man inte använder sig av den. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har slagit fast att det pågår väpnad konflikt. Man skulle kunna använda sig av utlänningslagen. Men tolkningen när vi använder humanitära skäl är att vi inte skulle anse att det fanns en väpnad konflikt i området. Hur ser statsrådet på just den grunden? Jag har också lyssnat på UNHCR:s informationschef för Skandinavien, Måns Nyberg, när han i radion uttalade att det för EU:s vidkommande står Sverige fritt att göra en egen bedömning när det gäller människor som kommer hit även efter att ha passerat andra länder. Han säger vidare att Sverige för egen del dock har beslutat att strikt följa Dublinförordningen att avvisa i stället för att utnyttja den delen av Dublinförordningen som säger att ett EU-land har rätt att göra en egen bedömning och utredning vad än det första landet har gjort. Hur ser statsrådet på det? Europarådet betonar i en resolution att palestinska flyktingar som lämnar sin hemregion och befinner sig i Europa ska ges skydd. Det är vi nog eniga om. Men varför avvisar då Sverige utan egen utredning eller bedömning flyktingar till första asylland när vi vet att det betyder återsändande till Gaza och Västbanken? Vi kan göra på ett annat sätt. Och hur ser statsrådet på förhållandet mellan FN-resolutioner, EU-regler och Europarådsrekommendationer om att palestinier ska ges skydd när man inte använder sig av möjligheten att göra en egen utredning? Jag stannar där just nu. Jag ska återkomma till min andra fråga om Gulfstaterna.

Fru talman! Det var många frågor. Jag skulle först och främst vilja säga någonting om EU-samarbetet. Jag menar att verkligheten kräver att vi samarbetar mera inom EU och internationellt, alltså inte att vi samarbetar mindre. Jag tror att man måste ha perspektivet att det finns 20 miljoner flyktingar i världen. Det är ungefär en miljon av dem som åker långt till ett annat land och söker asyl. Men inget land, inte Sverige och inte något annat land heller, kan ta hela ansvaret för världens flyktingar. Därför måste vi samarbeta internationellt men också inom EU. Vi måste arbeta väldigt nära FN, och vi måste samarbeta inom EU. Och för flyktingarnas skull menar jag att vi måste verka för dels att fler länder undertecknar Genèvekonventionen så att vi blir fler länder som har en asylrättslig ordning, dels att vi inom EU tar ett gemensamt ansvar för dem som söker asyl inom EU. Detta samarbete inom EU syftar till att vi ska få en gemensam asylpolitik så att vi också får ett gemensamt ansvarstagande. Den här gemensamma asylpolitiken utgår från en gemensam grund, nämligen det som jag sade i mitt inledningsanförande, nämligen att alla länder inom EU har undertecknat Genèvekonventionen. Vi har Europakonventionen om mänskliga rättigheter, och vi har andra internationella konventioner som alla länder är bundna till. Detta skapar en ram för hela EU-samarbetet. Inget land kan gå utanför den ramen. Det skapar grunden. Sedan försöker vi bygga så att säga en trappa upp så att vi får en harmonisering också på en högre nivå. Som jag nämnde inledningsvis när det gäller just skyddsgrundsdirektivet går vi utöver Genèvekonventionen inom EU, och det är därför som det är väldigt viktigt. Jag menar också att Dublinkonventionen är en väldigt viktig byggsten i detta arbete - att man har gemensamma regler om vilket land det är som ska avgöra utifrån de gemensamma ställningstagandena. Ingrid Burman frågade om jag ser något problem med att olika länder ser olika på de statslösa palestinierna. Då vill jag först säga att inget land i EU skickar tillbaka människor till Västbanken och Gaza. Det är väldigt viktigt att ha det som grund. Det ser olika ut hur man bedömer asylansökningarna. Vissa länder tar avvisningsbeslut, men de skickar inte tillbaka dessa människor, och det betyder att de ändå är skyddade. Andra länder har en annan konstruktion. De ger tillfälliga tillstånd. Och Sverige är det enda land som ger ett permanent uppehållstillstånd. Men det är väldigt viktigt att konstatera att inget land i dagsläget skickar tillbaka människor till Västbanken och Gaza utan att alla länder gör en individuell bedömning helt baserad utifrån Genèvekonventionen.

Fru talman! Tack, statsrådet, även om det kanske inte var svar på alla mina frågor. Naturligtvis ska vi alla bejaka det internationella samarbetet. Men medan statsrådet och andra bygger vidare finns det ett stort antal palestinier som lever i stor ovisshet här i Sverige och som har fått beslut om avvisning till Tyskland och Italien. Det må vara att man just nu inte verkställer avvisningsbesluten, men vi har en rad exempel på verkställda avvisningsbeslut tidigare, och det tror jag är ostridigt. I stället skulle Sverige kunna använda sig av den möjlighet som man faktiskt har att göra en egen bedömning och en egen utredning. Kommer palestinier hit direkt får de uppehållstillstånd. Men jag undrar: Hur funderar statsrådet? Finns det en dubbelmoral runt detta, att vi i Sverige ger uppehållstillstånd av humanitära skäl, vilket jag också försökte lyfta fram till diskussion, men om de kommer från ett annat land avvisar vi dem till det landet som fattar ett avvisningsbeslut? För mig skulle det vara problematiskt att hantera den delen. Och Sverige har, som sagt, i sin hand möjlighet att välja en annan metod under tiden som vi bygger vidare på det som Barbro Holmberg skisserade. Jag ska försöka hinna lyfta fram en annan fråga också. Den handlar om de asylsökande palestinier som kommer från arabländer där de tidigare har haft tidsbegränsade uppehållstillstånd för arbete. Jag tycker att det är sympatiskt att statsrådet redovisar att det finns en problematik i detta, att de får avvisningsbeslut om att skickas tillbaka till dessa länder trots att de inte har möjlighet att komma tillbaka efter sex månader. Statsrådet redovisade också att man efter ett antal år i praktiken får uppehållstillstånd här. Jag undrar om statsrådet inser problemet med detta, att man faktiskt måste kvalificera sig ett antal år på flyktingförläggningar. Vi diskuterar inte individfall, men det finns ett stort antal palestinier som väntar år efter år och har vilande beslut på att de ska skickas tillbaka till ett land där de har haft ett temporärt arbetstillstånd, och efter ett antal år får de stanna av humanitära skäl. Detta är någonting som jag tycker att man behöver fundera över när man liksom jag och statsrådet ser att det finns en problematik med dessa statslösa palestinier som kommer från Gulfländerna. Jag skulle också gärna vilja höra statsrådet reflektera kring det som jag lyfte fram i mitt tidigare inlägg, detta med att vi ger uppehållstillstånd av humanitära skäl samtidigt som vi vet att det pågår en väpnad konflikt i Palestina. Det finns faktiskt en skillnad i grundbedömningen. Jag lyssnade på en tidigare interpellationsdebatt i dag då Laila Freivalds ganska tydligt uttryckte sig om att fredsprocessen måste komma i gång och så vidare. Det handlar om fred och konflikt. Hur reflekterar statsrådet runt detta med att vi i dessa fall inte använder oss av utlänningslagen, utan när vi ger uppehållstillstånd talar vi om humanitära skäl? Den frågan kvarstår för statsrådet att svara på.

Fru talman! När det gäller om det finns någon dubbelmoral i att det ser olika ut i olika länder känner jag mig ganska trygg att samtliga EU-stater tillämpar de regler som finns inom den internationella flyktingrätten. Jag vet att det i väldigt många EU-länder finns en debatt som är ganska hård när det gäller flyktingpolitiken, men man är bunden till flyktingkonventionen och Europakonventionen. Det sätter ramen. Vi vet att ingen avvisar till Västbanken-Gaza. Man skickar inte tillbaka folk dit. Men det ser olika ut hur man hanterar det lagtekniskt. Sverige har enligt min uppfattning en väl utvecklad utlänningslagstiftning. Vi har flyktingskap, asylrätten och ett antal olika skyddsgrunder varav inre väpnad konflikt är en sådan skyddsgrund. Vi har också humanitära skäl, och vi har politiskt-humanitära skäl som är den grund som används av myndigheterna i de här fallen. Det handlar om politiskt- humanitära skäl. Jag kan inte säga vilka tillståndsgrunder som myndigheterna bör använda i olika fall. Myndigheterna väljer själva precis som domstolar vilka lagregler man hänvisar till. Den andra frågan gäller människor som har kommit från andra länder. Det är mycket riktigt så att statslösa palestinier som kommer till Sverige inte är någon enhetlig grupp. En del kommer, som vi har pratat om tidigare, direkt från Västbanken-Gaza. Andra har levt hela sitt liv i Libyen till exempel, i Syrien eller i Jordanien. En del kommer också från Gulfstaterna. Men oavsett varifrån man kommer ska det alltid göras en individuell bedömning. Det som ska bedömas är om man har behov av skydd. Det är det som är grunden i asylrätten. Om man inte är i behov av skydd enligt flyktingkonventionen och enligt den svenska utlänningslagen får man ett avvisningsbeslut. Det här aktualiserar precis dilemmat som Ingrid Burman tar upp. Det är verkligen ett mycket svårt dilemma som jag ser det, kanske ett av de allra svåraste. Å ena sidan måste skyddsbehovet stå i centrum. Det är det som måste vara fokus. Det är det som man måste avgöra när man tar ställning till om en person är i behov av skydd eller inte, inte om det finns praktiska skäl för ett återvändande. Det är skyddsbehovet som är grunden. Det är det ena. Å andra sidan har vi precis det som Ingrid Burman tar upp, människor som faktiskt inte kan återvända till sitt hemland även om de inte har ett skyddsbehov. I de fallen måste det finnas en undantagsbestämmelse. Det finns också det genom verkställighetshinder. Man kan besluta om uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Men det är och ska vara, menar jag, just ett undantag. Man måste först uttömma alla möjligheter som finns för ett återvändande. Om man har ett system där man inte effektuerar de avvisningar som faktiskt görs undergrävs hela förtroendet för asylprocessen. Det är ett dilemma, som jag ser det, som är mycket svårt att hantera, men det finns ändå vägar i den svenska lagstiftningen som det ser ut i dag.

Fru talman! Man ska alltid börja med det man är ense om. Ense är vi om att vi ska göra individuella bedömningar. Men det bekymrar mig att statsrådet inte är bekymrad över det jag menar är en skevhet i den svenska flykting- och asylpolitiken. Om man kommer hit som flykting och palestinier får man uppehållstillstånd av politiskt-humanitära skäl, medan om man kommer och omfattas av Dublinkonventionen eller Dublinförordningen riskerar man att hänvisas tillbaka till ett land som faktiskt fattar avvisningsbeslut. Detta sker trots att vi i Sverige kan ha en enhetlig syn på de här personerna. Vi kan göra en egen utredning. Vi kan göra en bedömning. Det väljer Sverige bort. När jag talar om dubbelmoral talar jag inte om dubbelmoral mellan länderna. Det internationella arbetet pågår. Under tiden finns det ett stort antal palestinier som lever gömda eller med avvisningsbeslut som riskeras att verkställas. Bakgrunden till den här interpellationen är ju mötet med 16 flyktingar i Uppsala. Jag menar att detta är en problematik som statsrådet borde se över så att vi skapar någon form av likvärdig hantering och framför allt en människovärdig hantering. När det gäller dem som ska avvisas efter en individuell bedömning till Gulfstater eller de statslösa menar jag att det inte är rimligt med den utdragna process som vi har sett i alldeles för många fall. Vi känner till den praktiska bakgrunden för dessa. Vi känner också till det stora antal som i dag finns på våra flyktingförläggningar.

Fru talman! När det gäller Dublinkonventionen avvisar vi inte statslösa palestinier från Västbanken-Gaza till Västbanken-Gaza eller till något annat land som faktiskt verkställer avvisningar. Vi avvisar människor som har sökt asyl i något annat EU-land. Vi talar om Tyskland, Belgien, Frankrike som inte skickar tillbaka. Det är det som är viktigt här. Man gör inte det. Man skickar inte tillbaka människor till Västbanken-Gaza som det ser ut i dagsläget. Det är den grund som är viktig att titta på här. När det gäller likvärdig hantering menar jag att vi måste se till att vi får det inom hela EU, gemensamma regler men också en gemensam syn på till exempel statslösa palestinier. Ska vi ha avvisningsbeslut som vi inte verkställer? Ska vi ha tillfälliga tillstånd? Ska vi ha permanenta tillstånd, som Sverige som enda land i EU har? Där har vi en bit att gå. Det är ändå viktigt att peka på att grunden ligger fast. Det är den internationella flyktingrätten.