Förbifart Stockholm och jämställdheten

Herr talman! Karin Svensson Smith har ställt följande två frågor till mig: 1. Hur jag ämnar agera för att säkerställa att det transportpolitiska målet om ett jämställt transportsystem uppfylls vid byggandet av Förbifart Stockholm. 2. Hur jag ämnar agera för att en analys av olika trafiklösningar för Stockholmsregionen, utöver Förbifart Stockholm, görs ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta är den fjärde interpellationen om Förbifart Stockholm från Karin Svensson Smith på kort tid. Jag vill inledningsvis återigen påminna om att det är de nationella planerna för vägtransportsystemet som är styrande för vilka projekt Vägverket bedriver fysisk planering för. Förbifart Stockholm finns med i den nu gällande planen för perioden 2004-2015 som fastställdes av den tidigare regeringen under tiden för dess samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Betydelsen av projektet lyfts också fram av Stockholmsförhandlingen där den bristande kapaciteten i Saltsjö-Mälarsnittet beskrivs som ett av transportsystemets huvudproblem. Förhandlingens trafiklösning ökar kapaciteten i Saltsjö-Mälarsnittet, spårkapaciteten i regionen och mot Mälardalen, kapaciteten på europavägarna samt tillgängligheten till kärnor och knutpunkter. De allra viktigaste infrastrukturåtgärderna är Citybanan, Förbifart Stockholm och övriga kollektivtrafiksatsningar. Regeringen har dock inte tagit ställning i fråga om Förbifart Stockholm. Först och främst vill vi gå igenom resultatet av den förhandling om Stockholms infrastruktur som Cederschiöld genomfört. Objektet måste vidare tillåtlighetsprövas enligt 17 kap. miljöbalken. Jag har erfarit att Vägverket inom kort kommer att inkomma till regeringen med en ansökan om tillåtlighet. Frågan om hur jag ämnar agera för att säkerställa att det transportpolitiska målet om ett jämställt transportsystem uppfylls vid byggandet av Förbifart Stockholm är för tidigt ställd. Som jag tidigare nämnt har någon tillåtlighetsansökan gällande Förbifart Stockholm ännu inte inkommit till regeringen. Det vore en konstig ordning att kommentera beredningen av ett ärende som vi ännu inte har fått in. När det väl kommer in är det Miljödepartementet som bereder ärendet. Det är riktigt som Karin Svensson Smith hävdar att män reser längre och oftare använder bil, även om fördelningen ser något annorlunda ut i Stockholms län. Jag vill då framhålla att Förbifart Stockholm inte enbart skulle bli en trafikled för bilar utan även en trafikled för kollektivtrafik. Vägverket genomför nu tillsammans med SL en utredning om hur Förbifart Stockholm effektivt kan trafikeras med kollektivtrafik. Karin Svensson Smith har vidare frågat mig hur jag ämnar agera för att en analys av olika trafiklösningar för Stockholmsregionen, utöver Förbifart Stockholm, görs ur ett jämställdhetsperspektiv. Riksdagens övergripande mål för transportpolitiken är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i landet. Sex transportpolitiska delmål har vidare formulerats för tillgänglighet, transportkvalitet, trafiksäkerhet, miljö, regional utveckling och jämställdhet som Vägverket har att ta hänsyn till i sin verksamhet. När det gäller delmålet om jämställdhet arbetar man inom Vägverket dels med utbildningar på bred bas, dels genom integrering av frågan direkt i verksamheten. Alla enheter har till exempel fått i uppdrag att gå igenom sin verksamhet för att identifiera åtgärder som kan bidra till att jämställdhetsmålet uppfylls. Jag vet också att Vägverket Region Stockholm vidtagit åtgärder som på olika sätt bidrar till målet om jämställdhet. För att säkerställa att det finns jämställdhetskompetens inom projekt har det exempelvis anställts beteendevetare som deltar i projekten och kan ge stöd. Som jag redan nämnt i ett tidigare interpellationssvar om Förbifart Stockholm är jag liksom interpellanten mycket angelägen om att en större andel av resandet sker med miljövänliga färdmedel som kollektivtrafik på järnväg och väg. Vi ska ha i minnet att ca 35 procent av all kollektivtrafik mätt i personkilometer går på väg. En sådan förändring tar dock tid att åstadkomma. En ökad andel resande med kollektivtrafik kräver till att börja med att det finns kapacitet i kollektivtrafiken att ta emot fler resenärer. Det kräver investeringar i infrastruktur och fordon. Sådana satsningar görs, men det tar ett antal år innan dessa investeringar är klara och får effekt. Jag vill framför allt nämna Citybanan för pendeltågstrafiken genom Stockholm. Det är det enskilt viktigaste och största kollektivtrafikprojektet för Stockholmsregionen och Mälardalen. Investeringen är av avgörande betydelse för Stockholmsregionens utveckling och hållbara tillväxt. Väl utformad och integrerad med den övriga kollektivtrafiken i regionen kommer kapaciteten, effektiviteten, pålitligheten och attraktiviteten i kollektivtrafiken att öka. Det kommer att leda till ett ökat kollektivt resande. När det gäller investeringar i fordon har Stockholmsregionen inte heller varit lottlös. Inom ramen för Banverkets fördelning av statsbidrag till inköp av regionaltåg, totalt 4,5 miljarder kronor, har SL beviljats hela 1,8 miljarder kronor. Det kommer att öka resandet ytterligare. Underhåll av infrastruktur och fordon är också viktigt. Pålitlighet och färre störningar är A och O för resenärernas kvalitetsupplevelse. För att öka pålitligheten och minska störningarna i tågtrafiken har regeringen gjort stora satsningar på drift och underhåll i bland annat järnvägsnätet i Stockholm. Väl underhållna fordon är också viktigt. Detta är primärt SL:s och operatörernas ansvar, likaväl som själva driften av kollektivtrafiken. Man får inte glömma att huvudansvaret för kollektivtrafiken i Stockholmsregionen ligger på regional nivå, det vill säga landstinget. Jag utgår ifrån att landstinget arbetar medvetet för att uppnå en långsiktigt hållbar stadsutveckling och regional utveckling. En väl utvecklad kollektivtrafik är en nödvändig pusselbit i en sådan utveckling.

Herr talman! Ministern har en svettig förmiddag. Jag har följt debatten från tv:n i mitt rum. Men icke desto mindre vill jag passa på att försöka ha en diskussion om trafik och jämställdhet. Den 13 december 2001 hade vi en diskussion om transportsystemet i den här kammaren. Det var en väldigt lång diskussion. Den ledde till att riksdagen dagen därpå inrättade ett nytt delmål om jämställdhet för transportpolitiken. Vad berodde det på? Jo, det berodde på att vi såg att detta politikområde, efter försvaret, var det mest ojämställda politikområdet. Det finns inget område mer än det där andelen män är så stor när det gäller beslutsfattare, när det gäller de som skriver under remissvar och när det gäller de som bestämmer i trafiken. Sättet att förflytta sig är annorlunda. Män står för 75 procent av allt bilkörande i Sverige, medan kvinnor dominerar inom kollektivtrafiken. Vi har väldigt många bilar i Sverige. Men bakom det faktum att det finns många bilar finns det också ett antal hushåll - inte så få - som är helt billösa. Det beror på att en del hushåll har två eller fler bilar. Två tredjedelar av de billösa är kvinnor. Därför är kollektivtrafiken viktig. Det som skiljer sig åt mellan kvinnor och män är att kvinnor är mer benägna att prioritera miljöanpassning av transporter, såväl när det gäller investeringar som när det gäller skatter på trafiken. Nu kommer jag till projektet Förbifart Stockholm. Anledningen till att jag återkommer så ofta till det är att det upptar en sådan stor andel av investeringsanslaget. Minst 25 miljarder är det tänkt att kosta. Det är också viktigt om man försöker hitta en brytpunkt för att trenden av ökande växthusgaser från trafiken ska kunna vändas till en minskning. Projektet Förbifart Stockholm är granskat ur jämställdhetssynpunkt av konsultbyrån WSP. De har bedömt den samhällsekonomiska nyttan. Män har tre gånger större nytta av Förbifart Stockholm när det gäller arbetsresor än vad kvinnor har. Skillnaden beror bland annat på att det framför allt är män som åker bil och således får störst nytta av en sexfilig motorväg. Någon liknande analys av Kombinationsalternativet eller Diagonal Ulvsunda har inte gjorts. Sannolikt är en satsning på kollektivtrafik, cykel och gång det som skulle innebära att kvinnor får större nytta av investeringarna. Målet är formulerat så att man ska ta hänsyn till kvinnornas behov och kvinnors värderingar när det gäller transporter. Vidare framgår det av WSP att det finns en mer generell analys av vilken nytta kvinnor respektive män erhåller av olika typer av vägar i Stockholms län. Ser vi till vägtypen motorväg är kvinnor i minoritet. De utgör enbart 21 procent av andelen bilförare medan männen utgör 79 procent. Det beror delvis på att motorvägar omfattar fler långväga resor och att män i genomsnitt reser längre än kvinnor. Statsrådet hävdar att detta är en satsning på kollektivtrafik därför att kollektivtrafiken också behöver vägar. Jag vet att det har varit intensivt de senaste dygnen, men har ministern haft någon möjlighet att ta del av det som kommit fram på den mässa som för närvarande pågår i Göteborg? Det är Turmässan där den svenska bussbranschen presenterar sina förslag och synpunkter på hur man ska öka kollektivtrafiken. Har Åsa Torstensson haft tillfälle att lyssna på vad Bussbranschen anser vara angeläget att göra för att kollektivtrafikandelen ska öka eftersom det är rätt väsentligt ur jämställdhetssynpunkt?

Herr talman! Den dag som Förbifart Stockholm invigs - för jag tror att den dagen kommer - ska jag gärna verka för att Karin Svensson Smith får en hedersplakett någonstans vid förbifartens början. Karin Svensson Smith kommer möjligen att avböja denna hedersbetygelse, men jag tycker att den som väcker debatt om förbifarten gör nytta. Detta är ett stort projekt; det kommer att kosta 25-30 miljarder. Det är självklart att sådana stora projekt inte ska byggas för sin egen skull, utan de ska analyseras noga. Därför är det bra att vi har en ordentlig offentlig debatt om förbifarten. Jag välkomnar detta. Jämställdheten är ett av transportpolitikens viktiga mål och något som vi behöver diskutera mycket mer. Det är något som många fler som är engagerade i transportpolitiken borde diskutera mer och fundera mer över. Det misstag som jag tycker att Karin Svensson Smith gör, herr talman, är att ha ett statiskt synsätt på resandet och hur resandet utvecklas. Jag delar statsrådet Åsa Torstenssons syn att vägar är viktiga för kollektivtrafiken. Även om Bussbranschen för fram andra åtgärder än att bygga vägar för att få fler att åka buss tar det inte bort det faktum att bussarna behöver bra vägar. Jag ser Förbifart Stockholm som något både för busstrafiken och för biltrafiken. Jag tror inte att man kan lösa transportbehovet mellan de södra, norra och nordvästra delarna av Stockholmsregionen med endast spårbunden trafik, även om jag är en stark vän av spårbunden trafik inte minst i storstadsområden. Det är ett statiskt synsätt att tro att den fördelning som är i dag kommer att bestå. Medvetandet om kollektivtrafiken kommer att utvecklas. Fler män kommer att välja att lämna bilen hemma och ta kollektiva färdmedel när de upptäcker att det är bekvämare än att köra den egna bilen. Samtidigt kommer det att bli det fler kvinnor som skaffar bil när kvinnorna får jobb, äntligen anständig lön och egen makt. Många av de hushåll som Karin Svensson Smith talar om som saknar bil utgörs av ensamstående kvinnor och ensamstående kvinnor med barn. När de får det bättre kommer många av dem att skaffa bil. Får vi tro statistiken skaffar många av dem dessutom miljöbil för att de har det starka tänkandet med sig även när de blir bilägare. Vi kan i transportpolitiken inte bortse från behovet av att fortsätta bygga ut både vägar och järnvägar och att fortsätta bygga ut för både kollektivtrafiken och den enskilda biltrafiken. Tillståndet är inte statiskt. Herr talman! Talar vi om jämlikhetsfrågor snarare än jämställdhetsfrågor finns det anledning att i debatterna om Förbifart Stockholm påminna om hur Stockholmsregionen ser ut i den södra, norra och nordvästra delen. Förbifart Stockholm kan spela en stor roll för integrationen och för en arbetsmarknad som öppnar sig för många fler. Inte minst kommer många kvinnor i de södra delarna av Stockholm att få nytta av att man stärker transporterna, oavsett om de framöver väljer att ta buss eller åka i egen bil.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma med Sten Nordin som tackade Karin Svensson Smith för att vi så ofta i den här kammaren får debattera Förbifart Stockholm och få utmärkta svar av statsrådet Torstensson. Jag utgår från att detta inte är den sista interpellationen under den här mandatperioden i denna fråga. Jag vill börja med att notera att när man för ett antal år sedan skulle ta ställning till vilka trafikprojekt som var de viktigaste för denna starkt växande region var man enig om att det var dels utbyggnaden av Citybanan, dels Förbifart Stockholm. Det kom så småningom till riksdagen. Bland dem som stödde detta förslag genom att trycka på ja-knappen fanns Karin Svensson Smith - dock tillhörande ett annat parti vid den tidpunkten. Jag förmodar att det i grund och botten är på det sättet att Karin Svensson Smith inte har bytt åsikt, endast votum. Det är lite intressant att notera att det är på det sättet. Frågan är hur vi i denna region får ett mer jämställt resande. För min del tror jag inte att det är genom att sätta stopp för olika trafikprojekt. Förbifart Stockholm kommer i huvudsak inte att användas för resor inom regionen utan är ett sätt att flytta ut resandet med långväga transporter från Klarastrandsleden och Essingeleden. Jag förstår inte Karin Svensson Smiths engagemang för att vi ska ha väldigt många bilar ständigt stillastående på Klarastrandsleden 500 meter från Sergels torg. Jag begriper det inte; det är dålig miljöpolitik. Ska man få ett mer jämställt resande måste man stimulera män i olika plåtlådor, bilar, att flitigare nyttja kollektivtrafiken. Jag har väckt frågan till Folkpartiets länsförbundsårsmöte som äger rum redan i morgon. Man måste använda SL för att stimulera män att ta tunnelbana och tåg, men det krävs också utbyggnad av trafikmedel så att det framstår som mer attraktivt. Att gå till attack mot endera Citybanan, som jag inte tror att Karin Svensson Smith är beredd att göra, eller mot byggandet av Förbifart Stockholm tror jag är fel metod för att få ett mer jämställt resande, vilket vi alla vill ha. Jag ska ta upp en allra sista synpunkt, nämligen: Hur ska Karin Svensson Smith kunna stoppa Förbifart Stockholm? Man måste gå tillbaka till 2005 och den socialdemokratiska nomineringen till Stockholms läns lista. Vid det tillfället debatterades, inte i Stockholms arbetarekommun utan i Stockholms läns partidistrikt, hur man skulle göra med den saken. Det skedde i samband med att dåvarande finansminister Pär Nuder nominerades som förstanamn på listan. Därvid utlovade Pär Nuder att beslut om att bygga Förbifart Stockholm skulle fattas under den innevarande mandatperioden, alltså 2006-2010. Det sades ingenting om finansieringen, men det utlovades att förbifarten skulle byggas. Det betyder att det finns en stor majoritet för att vi ska bygga denna led som en del i att färre bilar under långa tider fem dagar i veckan ska behöva stå på Klarastrandsleden och spy ut mängder av avgaser.

Herr talman! Jag har lämnat svar på fyra tidigare interpellationer - breda, informativa svar om vad som gäller för Förbifart Stockholm. I svaret sägs mycket tydligt att den här regeringen inte tagit ställning till Förbifart Stockholm. Det säger jag med anledning av att Karin Svensson Smith uppenbarligen har en fascination för Förbifart Stockholm. Karin Svensson Smiths frågor handlar om huruvida Förbifart Stockholm drivs som ett egenvärde, om fyrstegsprincipen använts för att komma fram till en prioritet för Förbifart Stockholm, om miljöeffekterna av Förbifart Stockholm kontra kollektivtrafiken, om samhällsekonomin och nu alltså om Förbifart Stockholm utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Samtidigt tänker jag fortsätta ställa frågan hur oppositionsalternativet ser ut. Hur såg Karin Svensson Smith på dessa frågor när hon själv aktivt röstade för en prioritering av Förbifart Stockholm? Hur var det då med egenvärdet är Förbifart Stockholm? Var det egenvärdet som gjorde att Karin Svensson Smith valde att rösta ja till en prioritering av Förbifart Stockholm? Var fanns jämställdhetsperspektivet i förhandlingarna när Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet voterade om detta och Karin Svensson Smith röstade ja till Förbifart Stockholm? En planperiod från 2004 till 2015 som innehåller en prioritering av Förbifart Stockholm har förhandlats fram av tre partier, nämligen Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. De har aktivt röstat för den listan. Därför är det ganska intressant att nu höra Karin Svensson Smith försöka dra sig undan ansvaret för sina politiska handlingar. Dessutom försöker Karin Svensson Smith rädda sig genom att hänvisa till att man gjorde ökade satsningar på järnvägen; jag förväntar mig att det kommer i nästa inlägg. Men inte heller det inlägget eller svaret håller. Det är bara att konstatera att sedan jag tog över infrastrukturministerposten har vi kunnat identifiera vad de prioriterade järnvägsplanerna innehåller. Framför allt saknas mellan 50 och 60 miljarder till Banverket. Den hänvisningen till prioritet järnväg faller hårt. Fortfarande gäller att Karin Svensson Smith aktivt valt Förbifart Stockholm. Kanske vore det lämpligt att Karin Svensson Smith tog ansvar för detta. Sedan är det precis som Sten Nordin sade att varje stort projekt, såväl väg- som järnvägsprojekt, som bryter fram genom en ny miljö naturligtvis skapar nya miljöpåverkande situationer för både människor och kommuner. De ska diskuteras och debatteras, och därför frågar jag: Vad gjorde ni, Karin Svensson Smith, innan ni själva valde att prioritera Förbifart Stockholm?

Herr talman! Sten Nordin påstod att jag hade ett statiskt synsätt. Det är beklagligt om jag skulle ha det, för om man vill vara en klok politiker är det nog inte så bra ifall man inte kan se att saker och ting förändras. Jag ska noggrant granska mina påståenden och se om jag har anledning att överväga en förändring. Apropå statiskt synsätt tror jag att den största förändring som skett de senaste åren är att det nu finns en allmän medvetenhet om att klimathotet är vår generations ödesfråga. Det är exakt så regeringen uttrycker det i sin första regeringsförklaring, och jag delar till fullo det synsättet. Det måste innebära att vi inte kan säga att de projekt och betongvägar som planerades på 70-, 80- och 90-talen ska fram oavsett om mer än 95 procent av fordonens drivmedel består av fossila bränslen och oavsett om vi vet att dagens vägtrafik är en viktig orsak till att utsläppen av växthusgaser från trafiken ökar. Det kallar jag ett statiskt synsätt. Vi måste kunna nagelfara varenda krona vi investerar i framtida transportsystem så att de omfattar alla målen, såväl jämställdhetsmål som klimat-, miljö- och andra delmål. Jag frågade Åsa Torstensson om hon kände till vilka förslag Bussbranschen för fram. Jag fick inget svar på den frågan och tänkte därför berätta att det finns en ny rapport från Bussbranschen; den låg på deras hemsida i går. Ministern är ursäktad om hon inte hunnit ta del av den, men där påtalas att det viktiga är att ge bussen hög prioritet i det gatu- och vägutrymme som redan finns, till exempel genom särskilda filer och prioritering av kollektivsignaler. Likaså kan man prioritera kollektivtrafiken hellre än bilparkeringarna när man planlägger nya områden. Det kan vara en god kollektivtrafiksatsning. Det är ett mycket billigt och mycket snabbt sätt att minska trafikens klimatpåverkan. Jag fick en fråga av Gunnar Andrén. Vi har diskuterat den förr och kommer säkert att diskutera den igen. Det gäller hur man löser trängselproblemen och huruvida Miljöpartiet vill att det ska finnas stillastående bilar på den ena eller andra vägen i Stockholm. Jag tror att Gunnar Andrén vet svaret. Vi vill i första hand lösa dem genom trängselavgifter, genom att höja avgifterna så att trängsel inte uppstår och därmed inte heller den negativa påverkan på luft som bilköerna ger upphov till. Det är ett marknadsekonomiskt synsätt, och jag tycker att det är gammalmodigt av Gunnar Andrén, som trots allt representerar någon sorts liberalt parti, att inte kunna använda sig av marknadsekonomiska metoder för att reglera utbud och efterfrågan när de inte stämmer överens. Trängselavgifter är mycket effektivare än att bygga ut kapaciteten, som ju innebär att man drar på sig ännu mer trängsel, om än genom att flytta den i tid och rum. Jag tycker inte att vi riktigt penetrerat frågan om jämställdhet, som debatten ju i huvudsak ska handla om. Därför undrar jag om Åsa Torstensson har något underlag till påståendet att en satsning på Förbifart Stockholm leder till att man klarar jämställdhetsmålet bättre. Jag har anfört en rapport och kan anföra många fler som visar att en satsning på kollektivtrafiken leder till att jämställdhetsmålen lättare uppnås. Har Åsa Torstensson någon annan rapport, någon som jag inte känner till? I det sammanhanget vill jag också fråga varför Carl Cederschiölds utredning inte skickas på remiss. Jag tycker verkligen att det är viktigt att penetrera frågan. Varför då inte skicka ut hans förslag på remiss så att fler får yttra sig innan regeringen tar ställning och infrastrukturpropositionen läggs fram i kammaren?

Herr talman! Jag har respekt för att regeringen nu arbetar med sin infrastrukturproposition och att Åsa Torstensson därför i dag inte kan ge besked från regeringens horisont när det gäller förbifarten. För egen del är jag övertygad om behovet av Förbifart Stockholm. Som Gunnar Andrén underströk finns det i Stockholmsregionen ett oerhört starkt stöd för byggandet av förbifarten. Samtliga 26 kommuner står bakom det. Det innebär att kommuner som kan ligga perifert sett till var förbifarten kommer att dras fram och hur trafikströmmarna kommer att gå tycker att förbifarten är viktig för regionens utveckling. Jag tror inte att kommunerna bortser från hälften av sina invånare när de gör ett sådant ställningstagande. Man ser naturligtvis till utvecklingen för alla sina invånare och inte minst möjligheterna till en väl fungerande arbetsmarknad. Det är också viktigt att inte se byggandet av Förbifart Stockholm som en isolerad företeelse. Om det vore det enda vi gjorde i trafikpolitiken är det klart att Karin Svensson Smith skulle ha rätt att stå här och kritisera oss. Men nu är det inte precis så. Citybanan byggs för fullt, om nu inte vår egen lagstiftning stjälper projektet. Regeringen har gett Banverket i uppdrag att genomföra en utredning om snabbtåg. Det finns planer från Stockholms läns landsting om att bygga ut spårvagnstrafik i staden. Det finns alltså väldigt mycket annat. Vi måste se helheten. Som jag sade i mitt förra inlägg, herr talman, får vi inte heller glömma bort de förändringar i resmönster som sker bland både kvinnor och män.

Herr talman! Jag bor inte längre i Lund, men har bott där tidigare. Nu bor jag i den här regionen och noterar hur resmönstret ser ut här. När jag åker tunnelbana märker jag ofta att det är överfyllt i vagnarna. Man skulle kunna ta ut trängselavgifter många gånger. Det är likadant på många pendeltåg, herr talman. Och bussarna! De är överfulla. Ett lysande tillfälle att ta ut trängselavgifter! Men lösningen är inte att ta ut trängselavgifter. Lösningen är att öka kapaciteten. Det är det som är lösningen, för att få fler män och kvinnor att åka kollektivt. Om man inte har klart för sig att lösningen är att öka kapaciteten och ge alternativ till bilen kommer vi att ha fortsatta köer på Klarastrandsleden. Det här är en jämställdhetsfråga. Detta är en av de centralaste frågorna. Vilka är det som trängs ut från Klarastrandsleden om man höjer trängselavgifterna? Inte är det de yrkeschaufförer eller direktörer som förmodligen lättare skulle köra på Förbifart Stockholm. Det är ensamstående mödrar med ganska låga inkomster, som inte har snälla arbetsgivare som betalar. Så fungerar världen. Jag tror för min del att det därför är väldigt viktigt att stimulera fler män att använda den kollektiva trafiken. Men det kan vi inte göra genom att höja avgifterna. Det måste vi göra genom att bygga ut kapaciteten och göra det lättare och bättre för dem att förflytta sig mellan olika delar av den tätbefolkade stad, som, herr talman, har ökat sedan 1970 med ungefär 400 000 människor. Det är en fantastisk summa, och under den tiden har vi nästan inte byggt ut någonting mer än Essingeleden och några små broar. Det är det som är problemet. Vi behöver större kapacitet på tunnelbanan, vi behöver Citybanan och vi behöver faktiskt också Förbifart Stockholm för att slippa att så många bilar står och spyr ut avgaser på Klarastrandsleden.

Herr talman! Åhörare, protokollsläsare och protokollslyssnare! Karin Svensson Smith har naturligtvis helt rätt och har en rättighet att ställa frågor om Förbifart Stockholm. Jag har svarat fem gånger väldigt utförligt. Den här regeringen har inte tagit ställning vad gäller den stora trafikleden Förbifart Stockholm, eftersom det är ett objekt som måste tillåtlighetsprövas inom den miljöbalk som vi har att hänvisa till. Någon sådan ansökan har inte inkommit. Däremot undviker Karin Svensson Smith ständigt att svara på frågan om hur hon aktivt i samarbete med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna prioriterat Förbifart Stockholm. Jag utgår från att man har gjort ett antal bedömningar utifrån jämställdhets-, kollektivtrafik- och miljöperspektiv och av om projektet har ett eget värde eller inte - precis de frågor som Karin Svensson Smith har ställt. Det vore på sin plats att Karin Svensson Smith trots allt svarade på detta, för det kan ju vara så att det är väldigt många människor i Stockholm som har valt att rösta på Miljöpartiet just för att ni har varit för Förbifart Stockholm. Det vore bra om de visste om du har ändrat dig i din syn på Förbifart Stockholm. De kan ju också läsa protokoll och se att Förbifart Stockholm tack vare Miljöpartiets samverkan med Socialdemokraterna finns prioriterad i nuvarande nationella vägplan. Det är bra om de väljare som har röstat på Karin Svensson Smith och hennes parti för att man tror att Förbifart Stockholm ska byggas kan få besked av dig om huruvida du har ändrat dig i din syn och i så fall inte står för att du själv var aktiv i att skapa förutsättningar för Förbifart Stockholm.

Herr talman! Man ska inte överdriva hur noggrant insatta alla väljare är i alla partiers olika ställningstaganden när de väljer. Jag har svårt att föreställa mig att någon har röstat på Miljöpartiet för att de vill ha Förbifart Stockholm. Jag tror snarare att det var att vi aktivt bidrog till att lösa trängselproblemen genom att genomföra ett försök med trängselavgifter som var ett viktigt motiv för väljaren i staden att förorda oss, som kanske prioriterar kommande generationer mer än andra partier. Jag skulle vilja gå tillbaka till jämställdhetsfrågan. Både Sten Nordin och Gunnar Andrén nämnde några saker som jag är överens med dem om. De noterar skillnaden mellan kvinnors och mäns beteende. Män köper ofta mer miljöbelastande bilar än kvinnor. Kvinnor köper framför allt bilar med lägre energiförbrukning. Det är nog det, snarare än vilket bränsle man har i bilen, som är det allra viktigaste. Män har en högre tröskel att komma över innan de väljer kollektivtrafiken. Ska man locka bilister till kollektivtrafiken måste den vara attraktiv. Frågan är hur den blir det. Ni kommer att upptäcka när ni sedan ska göra färdigt era infrastrukturpropositioner att det inte finns oändligt med pengar och att många av de löften ni har avgett och förväntningar ni har byggt upp antagligen kommer att vara väldigt svåra att uppfylla och tillgodose när ni väl ska räkna ihop summan för investeringarna. Alla de här projekten, Citybanan, utbyggnaden av spårvägarna och utbyggnaden av pendeltågstrafiken, kostar oändligt med pengar. Jag tror inte att man samtidigt har råd med ett så stort klimatstörande projekt som Förbifart Stockholm. Se hur man löser problemen i andra storstäder! Stockholm är inte den enda storstaden i världen, och absolut inte den största. Man bygger moderna kollektivtrafiksystem, därför att man vill göra staden lämplig för dess invånare och inte vill förstöra för kommande generationer. Låt det vara ett exempel även när ni planerar för Stockholm!

Herr talman! Jag tänker inte förlänga debatten, utan konstaterar bara att Karin Svensson Smith inte har svarat på frågan om huruvida hon tänker svika sina väljare och ändra ståndpunkt vad gäller det hon tidigare som politiker har valt att prioritera.