Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Förföljelse av kristna i Mellanöstern

Interpellationsdebatt 19 februari 2008
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 13

Carl Bildt (M)

Anf. 24 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Annelie Enochson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att verka för att de kristna minoriteterna ska skyddas i arabvärlden, för att Sverige på ett mer aktivt sätt ska kunna stödja återuppbyggnaden av Irak samt för att minska diskrimineringen av kristna minoriteter i särskilt Turkiet och Irak. Till att börja med vill jag säga att den senaste tidens attacker mot kyrkor och kyrkliga ledare i Irak väcker djup oro. Trots att vi under de senaste månaderna har noterat försiktiga förbättringar av säkerhetsläget fortsätter väpnade grupper att begå allvarliga övergrepp. Många övergrepp riktas särskilt mot minoritetsgrupper. Den svenska regeringen och Europeiska unionen fördömer kraftigt dessa våldsdåd. Den irakiska konstitutionen garanterar rättigheter för Iraks minoriteter, däribland kristna, mandéer, jezidier, turkmener och andra etniska och religiösa minoriteter. Tyvärr har Iraks regering inte förmått säkerställa att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Utrikesdepartementet följer noga situationen för olika minoritetsgrupper och har också kontakt med flera grupper för att ta del av deras erfarenheter. Bland dessa kontakter finns också kristna företrädare. Sverige och Europeiska unionen för en tydlig dialog med irakiska regeringsrepresentanter om vikten av att respektera och stärka de mänskliga rättigheterna i Irak. I dessa samtal läggs stor vikt vid särskilt utsatta grupper såsom religiösa och etniska minoriteter, barn och kvinnor. Jag tog själv upp dessa frågor i mina kontakter med min irakiske kollega Hoshyar Zebari under dennes besök i Stockholm och mitt besök i Bagdad förra året. Liknande dialoger förs med flera av länderna i Mellanöstern. Sveriges regering försöker på flera olika sätt verka för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive minoriteters rättigheter. Vi gör detta inte minst genom våra ambassader, som ständigt tar upp vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut med myndigheterna i de länder i Mellanöstern där vi finns representerade. På den punkten är vi, liksom övriga EU, mycket tydliga. De associeringsavtal som EU har ingått med flertalet länder kring Medelhavet, förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), förhandlingarna med Turkiet om medlemskap i EU samt förhandlingarna om ett handels- och samarbetsavtal med Irak ger ytterligare möjligheter för EU att ställa krav på regeringarna i regionen. Jag vill särskilt lyfta fram de ansträngningar som görs inom ramen för EU:s rättsstatsinsats Eujust lex som syftar till att stärka rättssäkerheten och respekten för de mänskliga rättigheterna inom det irakiska rättsväsendet. På gräsrotsnivå i Irak sker ett viktigt samarbete mellan svenska och irakiska enskilda organisationer som arbetar för ökad tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Sådana insatser tror jag bidrar till att situationen på sikt förbättras för hela Iraks befolkning. Det är dock i huvudsak den irakiska regeringens uppgift att fullgöra sina skyldigheter enligt internationella konventioner och att visa att man är kapabel att leva upp till sina åtaganden vad gäller skydd av den egna befolkningen och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den svenska regeringen är, liksom EU, medveten om de problem som finns i dagens Turkiet vad gäller religionsfrihet och skydd av den enskildes rätt till liv och personlig säkerhet. Dessa frågor står högt på agendan i Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap. Sverige och EU kommer fortsatt att ställa mycket tydliga krav på Turkiet för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och förbättra situationen för landets religiösa och etniska minoriteter. Samtidigt måste EU och Sverige stå fast vid att Turkiet är välkommet som fullvärdig medlem i EU när samtliga de kriterier ett medlemskap är förenat med har uppfyllts. Ett framtida medlemskap förblir en av de starkaste drivkrafterna för genomförandet av ytterligare reformer i Turkiet. Sammanfattningsvis kan jag försäkra Annelie Enochson om att Sveriges regering fortsatt kommer att göra vad vi kan för att bidra till en ökad tolerans för religiösa och andra minoriteter i Mellanöstern.
Annelie Enochson (Kd)

Anf. 25 Annelie Enochson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern så mycket för svaret. Jag ville ha denna debatt med utrikesministern eftersom det just nu pågår en flykt av människor som bekänner sig till den kristna tron och bor i Mellanösterns olika länder som styrs av en muslimsk majoritet. Att bekänna sig till en minoritetsreligion är svårt i dessa länder, och att konvertera till kristen tro från islam kan innebära dödsfara för konvertiten. Samma mekanismer som visar sig vid hedersrelaterat våld gäller också inom delar av islam när en son, dotter eller en annan nära släkting konverterar till kristendomen. Familjen är beredd att frysa ut, misshandla och till och med döda sina egna barn för att få dem att återvända till islam. Därför måste vi i Sverige skydda människor som flyr för att de konverterat, men samtidigt måste vi arbeta för att kristna minoriteter ska kunna leva kvar i sina hemländer i Mellanöstern. Just nu pågår en rättegång i Malatya med fem åtalade för morden på de tre kristna - Aydin, Yuksel och Geske - som så barbariskt mördades i Malatya i nordvästra Turkiet den 18 april förra året. Förövarna har erkänt att motiven var nationalistiska och religiösa. De mördades för att de var just kristna och arbetade i ett kristet boktryckeri. Morden hade föregåtts av en hätsk tidningskampanj mot de kristna. Vi minns också med tydlighet och sorg mordet på den kristne armeniske journalisten Hrant Dink, som mördades den 19 januari förra året i Istanbul. Många kristna assyrier/syrianer i Sverige vittnar om sin oro för släktingar som är kvar i Turkiet. Och de tillhör ändå ett folk som finns med på Turkiets lista för skyddade minoriteter. Men de som konverterar har en mycket bekymmersam situation i dagens Turkiet. Egypten är ett annat land där konvertiter har det svårt, men den 9 februari i år kom det ett positivt beslut från Egyptens högsta domstol om ID-kort för de konverterade kristna. Det är tolv konvertiter som nekats ID-kort men som nu kommer att få ett ID-kort utan ordet "ex-muslim". En talesperson från Egyptian Initiative for Personal Rights berättar att det innebär en stigmatisering i Egypten att ha stämpeln "ex-muslim" i sina ID-kort. Men i Turkiet är ID-kort fortfarande ett problem, eftersom de pekar ut religionstillhörighet. Att konvertera är en mänsklig rättighet, och detta måste påtalas om och om igen. Vid mina besök i Turkiet är detta något som jag påtalar för de styrande. Jag har två frågor till utrikesministern. Den första rör just stämpeln i Turkiets ID-kort som anger vilken religion man har. Jag tog upp det senast när jag träffade ambassadören på middag för några veckor sedan. Hur ska man arbeta för att det inte ska synas i ID-korten vilken religion man har? Den andra frågan är: På vilket sätt påtalar utrikesministern i sina kontakter i Mellanöstern, speciellt Turkiet och Irak, hur viktigt det är med religionsfrihet, som innebär att man också har rätt att konvertera och har rätt att stanna kvar i sitt land efter en konvertering till annan tro?
Hans Wallmark (M)

Anf. 26 Hans Wallmark (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! I en interpellation ger Annelie Enochson en utmärkt beskrivning av kristna minoriteters utsatta situation i Mellanöstern. Hon påminner om upptrappat våld, om förföljelser och trakasserier. Det är en hets som resulterat i att många söker sig från området för att söka säkerhet, framtid och lycka någon annanstans. Konsekvensen blir att de kristna grupper som funnits i regionen under mycket lång tid blir färre och färre. Annelie Enochson påminner om hur kyrkor, kloster och ett kaldeiskt barnhem attackerats i Mosul. Hon lyfter fram det faktum att en grekisk-ortodox och två kaldeiska kyrkor sprängts i Bagdad. Hon berättar om kvinnor som får ingå tvångsäktenskap och om människor på flykt. Allt detta är förfärligt. I en fråga ställd till utrikesminister Carl Bildt för ungefär ett år sedan tog jag upp mordet på den i Libanon verksamme kristne politikern Pierre Gemayel. Från olika biståndsgrupper och internationella hjälporganisationer kom oroande besked om att kristna trosbekännare uppfattade den rådande situationen som så hotande och allvarlig att allt fler sökte sig bort. Svaret löd: "Finns det någon enstaka åtgärd som jag kunde göra för att förändra situationen i Mellanöstern skulle jag göra det. Vi fortsätter att arbeta för att Europeiska unionen får och tar sig en aktivare roll i det nödvändiga arbetet för en varaktig fred i Mellanöstern. Vårt arbete för en fredlig lösning pågår löpande, under hela året. Det är till gagn för alla religiösa grupperingar, kristna, judar och muslimer." Ett liknande svar, om än mycket längre, som sig bör i en interpellationsdebatt, ger utrikesministern nu till Annelie Enochson. Bara det faktum att detta samtal förs i den svenska riksdagen är ju ett sätt att visa oss själva och omvärlden att vi ser och att vi följer. De som utsätts för förföljelse och förnedring ska veta att de inte är ensamma, även om de är oerhört utsatta när mobben drar fram för att bränna, förstöra och förtrycka. I sammanhanget bör det väl också påminnas om Vänsterpartiets förslag att minska svenska statens stöd till samfunden från dagens 50 till 40 miljoner kronor per år. Många av samfunden har en stark koppling till de invandrare och flyktingar som bosatt sig i Sverige. Ett viktigt socialt och humanitärt arbete skulle hotas, i vart fall starkt urholkas, av en neddragning med 20 procent. Romersk-katolska kyrkan, med sitt arbete bland kristna irakier, är ett gott exempel att lyfta fram bland kaldéerna, varav många finns i exempelvis Södertälje. Samtidigt tror jag att det är viktigt att komma ihåg att det är många grupper som drabbas och förföljs. Judiska familjer får uppleva tragedin av att krypskyttars skott riktas mot den lilla som ligger i barnvagnen, bara för att de är just judar. Den som handlar med kristna böcker kan få sin butik nedbränd. Och alltför många muslimer möts, inte minst här hos oss, av en misstänksamhetens mur som likställer deras tro med att potentiella bomber finns inlagda i turbanen. Sverige har all anledning att i världssamfundet och via det europeiska samarbetet tala med besinningens och samexistensens lugna och svala stämma. Det ges inget alternativ till att leva sida vid sida. Den som tror sig kunna utrota den andra gruppen - de - kommer också att utrota sig själv - vi. Utrikesminister Carl Bildt visar i sitt svar att ett EU-medlemskap för Turkiet är en väg att gå för ökad respekt mellan olika religiösa och kulturella grupper. Jag tror att det är alldeles rätt. Med Turkiet som en fullvärdig och respekterad medlem av den europeiska familjen uppnås två viktiga saker. Det första är att ingen kan bli medlem utan respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner. Det är ett klart budskap. Det andra är att ett huvudsakligen muslimskt Turkiet i ett huvudsakligen kristet Europa visar att just dessa grundläggande värden förenar och håller samman bortom religionen. Fru talman! När det gäller just de kristnas situation i Mellanöstern kanske jag kan få berätta att Svenska kyrkan, efter beslut på kyrkomötet, i ett projekt under ledning av Lutherska världsförbundet har för avsikt att bygga bostäder på en större fastighet invid Oljeberget i Jerusalem för att erbjuda bra lägenheter för den kristna minoriteten. Jerusalem är ju själva brännglaset för denna region, staden som förenar tre världsreligioner.
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 27 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Annelie Enochson aktualiserar med sin interpellation förhållandena för de kristna i Mellanöstern. Jag vill gärna ansluta mig till denna debatt och då framför allt ta upp förhållandena i Turkiet, ett land som jag har haft tillfälle att besöka både som turist och som resenär för Stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet. Bakom badortsidyllerna och sevärdheterna i Istanbul och andra städer finns det en hård verklighet som turisterna inte ser. Det finns en våldskultur inom polisen, militären och olika former av specialstyrkor, en våldskultur som också drabbar utövare av kristen tro. Vi vet också att det tillämpas systematisk tortyr, enligt Human Rights Foundation of Turkey, HRFT. Jag ska ge några exempel på hur de kristna diskrimineras. De kristna kyrkorna saknar rättslig status, även om de existerar som byggnader. Kristna kan inte bli tjänstemän eller anställas inom den offentliga sektorn. Kristna får inte ge sina barn kristna namn, utan bara turkiska. Vid ett besök i klostret Mor Gabriel i sydöstra Turkiet fick jag veta av biskopen att de kristna där inte tillåts att bygga till en kyrka i återflyttningsbyn Sare. Även i andra byar har man nekats att bygga om och renovera kyrkor. Från regeringshåll sprids också myten om att kristna missionärer håller på att ta över Turkiet och att de hotar den nationella enheten. Det talas om att protestantiska missionärer planerar att omvända 10 procent turkar före 2020. Men en jämförelse mellan lögn och sanning visar att 334 turkar har övergått till kristendomen mellan 2000 och 2007. För hundra år sedan tillhörde varannan invånare i Istanbul en kristen församling. I dag finns det bara ca 110 000 kristna i hela landet. Många av dem funderar på att utvandra, inte minst efter morden på två konvertiter, mordet på en kristen präst 2006 och det uppmärksammade mordet på den armeniske redaktören Hrant Dink förra året. Det finns dock positiva motkrafter i Turkiet. Jag tänker då på enskilda organisationer, institutioner som tillsammans gör ett väldigt bra arbete för ökad respekt för mänskliga rättigheter. Min fråga till utrikesministern blir: Vad gör regeringen för att stödja dessa organisationer ekonomiskt och moraliskt? Utrikesministern har lämnat ett mycket bra och innehållsrikt svar när det gäller Irak och Turkiet. Men Annelie Enochson berör också i sin interpellation situationen i Palestinaområdena. Därför är det naturligt att fråga utrikesministern hur han ser på hur det palestinska styret behandlar de kristna invånarna i dessa områden.
Carl Bildt (M)

Anf. 28 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är lätt att hålla med om åtminstone huvuddragen i den beskrivning som har getts. Det råder inga delade meningar mellan mig och de tre debattörerna om att detta är ett problem och ett problem som har att göra med långsiktiga och delvis bekymmersamma utvecklingsfaktorer som finns i denna del av världen. Nu talar vi om tre väldigt olika situationer, ska sägas. Om vi talar om situationen i Irak, eller Mesopotamien för att använda de mer historiska begreppen, Mosulområdet, talar vi om ett område där det finns en historisk mosaik, där kristenheten har mycket djupa rötter och där det finns ett otal olika kristna minoriteter av olika slag. Där har de ibland genom historiens lopp farit illa. När det blir konflikter är det ofta just minoriteterna, i det här fallet de kristna - det kan vara judiska också även om det inte är så mycket kvar av just den minoriteten - som drabbas värst. Det har vi haft anledning att engagera oss för just i Irak, inte minst i det som är skärningsområdet mellan arabiska och kurdiska intressen. I Mosulområdet till exempel finns det en lång rad olika minoriteter som i dag riskerar att komma riktigt ordentligt i kläm. Vi försöker på olika sätt att engagera oss för dem. Jag har talat i det ärendet med FN:s särskilda sändebud i Bagdad och om vikten av att det internationella samfundet på olika sätt kan engagera sig. Bara att uppmärksamma dem, bara att träffa dem är i sig en möjlighet till stöd. Men det handlar om att få en stabil och fungerande statsbildning i Irak. Det är lätt att säga, som jag säger i interpellationssvaret, att vi talar med den irakiska regeringen och ber att den ska åtgärda detta. Den irakiska regeringen har ibland inte kontroll över förorterna till Bagdad, för det är olika typer av militanta grupper som spränger folk i luften. Det är först när vi har en fungerande regering, förhoppningsvis någorlunda demokratisk och någorlunda rättsstatsorienterad, som vi kan börja att mer systematiskt arbeta med dessa frågor. Situationen i Turkiet är fundamentalt annorlunda. Där finns historiska problem. Där finns också skillnader mellan olika grupper som har att göra med Lausannefördragets olika bestämmelser. I detta ligger att det finns ett betydande skydd för vissa. Jag föreställer mig - utan att gå in i alla detaljer, för jag känner inte till en del av det som berördes - att det finns betydande skillnader mellan protestantiska kristna grupperingar och till exempel de ortodoxa eller de armeniska. De två förstnämnda har ett skydd i Lausannefördraget. De andra har det inte. Känner jag den turkiska historien rätt är den skillnaden rätt betydelsefull. Den går ju tillbaka till de förhållanden som var under det osmanska riket. Det hindrar inte att mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Alla ska ha rätten till det skyddet. Som påpekades i interpellationssvaret är detta frågor som är mycket levande i vår dialog med Turkiet inom ramen för medlemskapsförhandlingarna. Det gäller också religiösa institutioner. Det är rätt mycket den ortodoxa kyrkan av lätt insedda skäl som står i fokus, beroende på Konstantinopels historiska ställning och patriarkens speciella ställning där. Också när det gäller de palestinska områdena tror jag att fred och en fungerande palestinsk stat är det som kan ge möjlighet till skydd. Det handlar också om att den palestinska ekonomin ska börja fungera. Vi har haft en betydande kristen närvaro, befolkningsmajoritet om jag inte missminner mig, i till exempel Betlehem. Det är klart att den har drabbats inte bara av politik utan också av att ekonomin har gått så dåligt som den har gjort på grund av avspärrningar som har gjort att turismen har gått ned. De har inte haft möjlighet att försörja sig. Då har de tvingats ge sig därifrån. Nu hoppas vi kunna vidta olika åtgärder, och en del av det är på gång. Det handlar om att få i gång turistflödet mera. Då kan man hoppas att det blir en möjlighet för dem som är kvar att åtminstone klara sig. Det är inte bara politik, utan det handlar också om ekonomi i den här situationen. Det är tre lite olika situationer men ett likartat engagemang i frågorna.
Annelie Enochson (Kd)

Anf. 29 Annelie Enochson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för den här genomgången. Jag är glad över att vi har en utrikesminister som är så uppdaterad på läget. I mitt andra inlägg vill jag fokusera på situationen i Irak och situationen för de kristna där. Jag har nämnt en del i min interpellation. Tar man bara de assyriska kyrkorna är det 40 kyrkor som har blivit förstörda sedan i juni 2004. Det syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien har uppgivit att mer än hälften av den kristna befolkningen i Irak har drivits på flykt. Från UNHCR kommer liknande siffror. De anger kanske lite i underkant när de säger att det är en tredjedel. 33 procent av flyktingarna från Irak är kristna, trots att det bara för några år sedan var 3 procent av befolkningen i Irak som var kristen. En av mina frågor i interpellationen var vilka åtgärder utrikesministern och UD kan vidta för att mer aktivt stödja återuppbyggnaden av Irak. När jag åkte hit med tåget i dag läste jag i Svenska Dagbladet att biståndsministern vill satsa på ett pilotprojekt i norra Irak tillsammans med irakier boende i Sverige för att starta företag där. Jag tycker att det är ett bra initiativ och att det är bra att det tas för att hjälpa till på hemmaplan för irakier. På detta sätt underlättar man för folk att stanna kvar. Man kan även återvända från Sverige till ett arbete i Irak. Norra Irak är just ett område som utrikesministern beskrev som en mosaik och där många kristna lever. Många kommer därifrån. Därför är det så viktigt att det här biståndet också satsas på de kristna. De är ofta de fattigaste och mest utsatta. För att kunna förverkliga demokratin i Irak bör samma status ges till alla folkgrupper, oavsett nationell identitet, religion, styrka och antal invånare. Det är viktigt att respekten för de mänskliga rättigheterna efterlevs. Utrikesministern säger i sitt svar att så inte är fallet i Irak nu. Jag är glad över att utrikesministern har kontakt med de kristna företrädarna i regionen för att kontinuerligt följa den utveckling som är på gång där. Jag vill här också nämna några ord om Gaza och Västbanken som är två områden där kristna har det svårt. I oktober förra året mördades den kristna palestinier som var generalsekreterare för det palestinska bibelsällskapet i Gaza. Många kristna valde då att lämna Gaza och finns nu på Västbanken som än så länge är något bättre för de kristna att leva i. Kristna institutioner har angripits flera gånger sedan islamiströrelsen Hamas vann de palestinska parlamentsvalen 2006 och tog makten i Gaza förra året. Precis som utrikesministern noterade har Betlehem haft en majoritet av kristna. Nu är det bara 30 procent av kristna araber kvar i staden. Jag tror att vi behöver en initiativförändring i den svenska utrikespolitiken för att mer aktivt försvara just de kristna i Mellanöstern. Min fråga vad vi gör när det gäller konvertiter fick jag inte riktigt svar på. Jag vill ställa den frågan igen. Precis som utrikesministern sade räknas assyrier in i Lausannefördraget, och armenier räknas faktiskt in där, men konvertiter finns inte med. (Utrikesminister CARL BILDT (m): Till protestantism?) Ja, just det, och åt vilket håll som helst. Att byta religion är något som inte finns med i själva Lausannefördraget. Det gör att när man får folk som konverterar blir det väldigt svårt. Jag har träffat en del, bland annat en författare som inte fick lov att ge ut böcker sedan han blev kristen. Hans syster fick också svåra problem i den anställning hon hade. Det finns alltså många exempel på detta. När vi har varit där tillsammans med samma organisation som Lars-Ivar har vi sett detta på nära håll. Jag ställer frågan om konvertiter igen och frågar också hur man kan jobba vidare med religionsfriheten.
Hans Wallmark (M)

Anf. 30 Hans Wallmark (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! I den historiska exkursion som utrikesminister Carl Bildt tog med oss på gjorde han en distinktion mellan ekonomi och politik. Det är väl så, utrikesministern, att ekonomi ibland också är politik. Det är därför det är viktigt att det finns ett samband däremellan. Annelie Enochson tog upp det viktiga uppbyggnadsarbete som nu sker i Irak. Det är ett sätt att stärka de kristna minoriteternas ställning. Det är glädjande om den svenska regeringen vill delta i arbetet. I debatten har bland annat pekats på det som har skett i Turkiet. Det finns en del som onekligen är förfärligt. Jag tror att det är viktigt att som utrikesministern göra en distinktion mellan de olika områdena. Det finns onekligen grader i förtrycket och förtrampandet. Därför tycker jag också att det är oerhört väsentligt att vi från riksdagens talarstol i den rätt stora breda politiska enighet som finns slår fast att det är ett angeläget mål för Sverige att Turkiet blir fullvärdig medlem av den europeiska gemenskapen. Alternativet är inte att stå utanför, utan att vara med i det ramverk som vi har av demokrati och mänskliga rättigheter. Diskussionen visar att det utöver Svenska kyrkan finns många andra grupper som bistår de kristna som kommer som flyktingar och invandrare till Sverige. Därför vill jag än en gång betona hur väsentligt det är att man ser kopplingen mellan bidraget på 50 miljoner kronor om året till olika samfund utöver Svenska kyrkan och den hjälp och det stöd som ges till invandrare och flyktinggrupper. Jag nämnde till exempel kaldéerna. Precis som utrikesministern skrev i sitt svar tror jag att vi har fått en växande insikt om de tre världsreligionernas betydelse: kristendom, judendom och islam. Det är en viktig erfarenhet att bära med sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det fanns en tid då vi bara såg på de ideologiska differenserna, skillnaderna mellan öst och väst, mellan kommunism och frihet. Det är väsentligt att vi i den moderna utrikes- och säkerhetspolitiken också för in insikten om världsreligionernas betydelse.
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 31 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Individens rätt att fritt välja religion eller annan livsåskådning är något som tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna. Ändå hotas och förföljs många människor i världen för sin religiösa övertygelse. Det gäller inte bara i Mellanöstern, vars roll vi har diskuterat i denna debatt. Att majoritetens trosinriktning i ett land ska kunna styra minoriteternas trosuppfattning är orimligt. Det är detsamma som förtryck, ett förtryck som på alla sätt måste bekämpas. Det känns väldigt bra att vår nuvarande regering gör sig hörd i dessa frågor. Sverige kan säkert i EU hjälpa till att ytterligare driva på Turkiet i medlemsfrågan. Turkiet och andra länder har ett mörkt förflutet när det gäller förföljelser mot kristna. Även i nutid sker övergrepp som världssamfundet måste uppmärksamma mycket mer. Därför tackar jag Annelie Enochson, som har interpellerat, och utrikesministern, som har en viktig uppgift att på många områden försvara de mänskliga rättigheterna.
Lennart Sacrédeus (Kd)

Anf. 32 Lennart Sacrédeus (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill också tacka vår utrikesminister för hans engagemang i grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Detta är för många av oss i kammaren en glädjens dag, vilket också utrikesministern på ett väldigt skickligt sätt har kommenterat, vad gäller det besked vi har fått från Kuba om att den envåldshärskare som har styrt det landet i 49 år nu har lämnat besked om att han ska frånträda sin post som Kubas diktator. Jag vill också tacka Annelie Enochson för att hon uthålligt i Sveriges riksdag engagerar sig för frågor kring religionsfriheten. Jag vill framföra följande till utrikesministern. Det finns grund för att påstå att den enskilt vanligaste orsaken till att människor i vår värld utsätts för förföljelse, kränkningar och övergrepp, inte sällan med dödlig utgång, i dag är den religiösa tillhörigheten och identiteten. Utanför det område vi diskuterar i dag vet säkert utrikesministern att kristna i Indien utsattes för betydande förföljelser i julas. 94 kyrkor brändes ned. När det gäller Irak har vi fått alarmerande rapporter, som har nämnts tidigare i denna debatt, om utsattheten för de kristna syrianerna, assyrierna och kaldéerna. Det finns drag i detta som kan jämföras med etnisk och religiös rensning. Jag ska vara lite personlig mot utrikesministern. Det sägs många gånger att religiös förföljelse icke är huvudanledningen; allt är politik. Men dessa frågor vävs samman, och grupper som vill göra ett land religiöst eller etniskt rent, så att bara en religiös eller etnisk grupp får finnas i landet, kan använda vilka motiv som helst för att skapa ett sådant klimat av rädsla, terror och hot att minoritetsgruppen - religiös, politisk eller etnisk - känner sig föranledd att lämna landet. Bara några mil från denna kammare där utrikesministern, jag själv och de andra befinner oss, i Södertälje, tas väldigt många människor emot just därför att de tillhör en minoritetsgrupp religiöst sett. Därför vill jag till utrikesministern säga följande. Mycket befogat nämndes vårt gedigna arbete för utsatta kvinnor i världen och för människor som förföljs därför att de tillhör en sexuell minoritet i sitt land. Men var det en engångsföreteelse att människors förföljelse till följd av religiös tillhörighet och vårt lands stolta tradition i Dag Hammarskjölds anda i kampen för religionsfriheten inte nämndes i den drygt 5 000 ord långa och förnämliga utrikesdeklarationen? Detta gjorde mig som ledamot i kammaren och tidigare ledamot i utrikesutskottet i Europaparlamentet en aning ledsen. Jag hoppas och tror att utrikesministern kommer att ha med detta i utrikesdeklarationen 2009. Att så många har kommit till vårt land har att göra med religiös förföljelse. Jag vill rikta den andra frågan till vår djupt engagerade utrikesminister. Skulle utrikesministern kunna överväga att vårt land, likt ett land på andra sidan Atlanten som är en aning större, USA, skulle ha en särskild ambassadör för att bevaka frågor kring religionsfrihet? Religionsfriheten handlar om människans själsliga och andliga sökande efter ett fäste i tillvaron. Allt kan missbrukas, även tro och religiositet, men för väldigt många människor är detta djupt kända, ärliga känslor, som man vill stå för i kärlekens namn.
Carl Bildt (M)

Anf. 33 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig inledningsvis säga det som är relativt uppenbart och som Hans Wallmark pekade på: I dagens värld är frågor som har att göra med religionstillhörighet, identitet och nationalitet tilltagande viktiga. Ofta går de in i varandra. Det som vi betraktar som religion kan gå över till nationell tillhörighet och kan också vara en viktig del av den kulturella identiteten. Det innebär att det ibland är väldigt tydligt att det bara handlar om den ena typen av problem, medan det ibland inte alls är lika tydligt. Vårt förhållningssätt är att i grunden betrakta allt detta som en fråga om mänskliga rättigheter. Vi försvarar alla individer, alldeles oavsett nationalitet, upplevd identitet, religiös uppfattning, gudsuppfattning eller "icke-gudsuppfattning", vad nu det kan vara - det finns andra typer av religioner också. Det är också det svar jag inte gav till Annelie angående konvertiter. Det är ingen skillnad i den delen. Det är samma sak. Det handlar om att försvara mänskliga rättigheter. Det är också svaret till Lennart Sacrédeus. Jag tycker inte att vi ska ha en separat ambassadör för en del av denna problematik. Vi ska se det som en del av den samlade problematiken med respekten för medborgerliga fri- och rättigheter. Det är rätt att påpeka att de här problemen blir allt större. I denna diskussion fokuserar vi med rätta på kristna minoriteter, men Indien nämndes på grund av det som inträffade mellan hinduer och muslimer i Gujarat för några år sedan. De hemskheter som plötsligt blossade upp där gällde också gränslinjen mellan religion och identitet. Det är ofta skrupelfria politiker som säkert på grund av helt andra intressen väljer att spela på just detta och hetsar upp stämningar som leder till blod, död och elände. Det här kan vi bara bekämpa med en politik som dels försvarar de individuella fri- och rättigheterna, dels försöker bygga stater som vi kan hålla ansvariga för fri- och rättigheter. Det är det som är problemet i Irak, som jag nämnde. Jag kan tala med min irakiske kollega och han och jag är rörande överens, men det hjälper inte nödvändigtvis intill dess att det finns en fungerande irakisk statsbildning. Här försöker vi, som uppmärksammades att vi har sagt i tidningarna från regeringens sida, vara mera närvarande i Irak, bland annat av detta skäl. Utan en fungerande stat inget skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Utan skydd för medborgerliga fri- och rättigheter en alltmer utsatt situation för minoriteter, kristna eller andra, i detta en gång så mångfasetterade område av Mesopotamien. Förhoppningsvis ska vi nu kunna göra någonting uppe i norra Irak. Jag vill inte säga att det ska handla just om kristna, men det är klart att minoriteter alltid är någonting som vi tycker är betydelsefullt alldeles oavsett vilka minoriteterna är. Förhoppningsvis kan vi göra någonting också i övriga delar av Irak. Ett stående engagemang för dessa frågor har vi i Turkiet, för kristna grupper, för aleviter, för att ta något som ligger utanför den kristna sfären. Vi har ju gjort mycket också för dem, och det är viktigt. Genom att visa engagemang också för dem får vi ökad trovärdighet när vi är engagerade i dem som annars, på rätt goda grunder, uppfattas stå oss något närmare.
Annelie Enochson (Kd)

Anf. 34 Annelie Enochson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern och även mina meddebattörer för en bra och intressant debatt. Det är alltid roligt när man är några stycken i debatten. Då får man lite mer bredd. Kristendomen grundades och växte fram i Mellanöstern och Nordafrika, och detta område var tidigt kristenhetens centrum. Här verkade de tidigaste kyrkofäderna, och fyra av kristendomens fem viktigaste centrum låg här. Det var Rom som tillsammans med städerna Jerusalem, Konstantinopel, Antiochia och Alexandria var de viktigaste kristna centrumen. I dessa områden har alltid funnits kristna befolkningsgrupper, och min förhoppning är att det även i framtiden ska finnas kristna i det här området. Som jag sade inledningsvis vill jag lyfta fram den utsatta situation som de kristna lever under i Mellanösterns olika länder. Jag tror att vi i den här debatten har fått det belyst. Jag känner att vi har lärt oss lite mer. Jag tror också att utrikesministern inser vikten av de här frågorna som ligger oss varmt om hjärtat. Jag tror att vi i alliansen bör uppfatta det här som en viktig fråga där vi kan använda initiativrätten och ta ett initiativ för att visa just att de här frågorna är viktiga. Precis som utrikesministern sade ska alla minoriteters situation uppmärksammas. Absolut! Men just de kristnas situation här är speciell eftersom de är i minoritet och på väg att försvinna.
Lennart Sacrédeus (Kd)

Anf. 35 Lennart Sacrédeus (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern för hans svar. Självklart blev jag inte helt glad över att utrikesministern avvisade tanken på en särskild ambassadör för Sveriges engagemang för religionsfriheten. Men det var kanske första gången detta utspel kom. Vi har de facto en ambassadör i dag med särskilt fokus på hiv/aids-problematiken. Vi har mig veterligen en ambassadör som arbetar särskilt med mänskliga rättigheter i ett internationellt perspektiv. Jag vill till utrikesminister Carl Bildt säga att jag inte alls tror att man ska mäla ut religionsfriheten på något sätt från det övergripande arbetet med mänskliga fri- och rättigheter. Detta är rätt. Men jag tror att det är viktigt att religionsfriheten nämns vid namn också. Det är en del av människors identitet. Det är en del av den verklighet vi befinner oss i nationellt och över hela världen. Jag vill vädja till utrikesministern och den alliansregering som vi har att tålmodigt återkomma och ompröva, eller åtminstone pröva denna fråga i ett längre perspektiv. Det behöver icke hasta just i dag. Men jag vill ändå lansera den tanken. Sedan valde utrikesministern att i sitt förvisso ändå mycket fylliga svar inte kommentera det jag nämnde om utrikesdeklarationen. Den ägde rum i denna kammare förra onsdagen. Där "råkade det" inte nämnas någonting om förföljelse av människor till följd av religiös tillhörighet, om de så är muslimer, judar, buddister, hinduer eller kristna. Detta kommenterade inte utrikesministern. Kommer ett avsnitt om religionsfrihetens betydelse in i den utrikespolitiska deklarationen nästa år?
Carl Bildt (M)

Anf. 36 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig till sist bara säga att religionsfriheten är en självklarhet. Den talar vi relativt ofta om, liksom om den frihet som vi vill ska värnas för alla människor. Vi vill inte se, åtminstone tror jag att jag aldrig har stått i denna talarstol och sagt att det finns ett separat fack för hiv, ett separat fack för kristna. Det är mänskliga rättigheter, och vi sysslar med bägge. Alldeles oavsett på vilken grund som människor diskrimineras är detta oacceptabelt. Jag tror att det ligger ett visst värde i att vi ser det på det sättet också. Vi är inte engagerade i någon kampanj för att människor ska uppträda på ett visst sätt. Det får inte uppfattas så. Vi är engagerade i en kampanj för att människor ska få uppträda fritt efter sitt eget val av personlig läggning, av religiös tro eller vad det nu kan vara, politisk uppfattning, för att ta någonting som är relativt nära den svenska debattens huvudfåra. Religionsfriheten är alldeles självklar i de här sammanhangen. Till Annelie Enochson vill jag bara säga att vi kommer att fortsätta vårt engagemang på olika områden. Jag tycker att den här diskussionen har visat den ökade betydelse som, för att återvända till det Hans Wallmark talade om, denna typ av frågeställningar har i utrikespolitiken, inte bara ur perspektivet mänskliga rättigheter utan också från ett stabilitetsperspektiv och kanske till och med ett säkerhetsperspektiv.

Dokument

den 11 januari

Interpellation

2007/08:308 Förföljelse av kristna i Mellanöstern

av Annelie Enochson (kd)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Jag vill bringa till utrikesministerns dagordning den accelererande avfolkningen av kristna i Mellanöstern. Den folkmordsliknande utvecklingen aktualiserades av de koordinerade bombattackerna under trettondagshelgen då sju kyrkor till stora delar demolerades av jihadistiska terrorister. I Mosul drabbades två kyrkor, ett nunnekloster och ett kaldeiskt barnhem. I Bagdad sprängdes den grekisk-ortodoxa kyrkan och två kaldeiska kyrkor varav den ena också hade ett anslutande nunnekloster. Terrorn mot de kristna i Irak fortsatte under onsdagen den 9 januari då två bomber exploderade utanför två kyrkor i Kirkuk, en multietnisk oljeproducerande stad ca 250 kilometer norr om Bagdad.

Utvecklingen i Irak under 2007 har varit mycket positiv. Ett minskat antal terrorattacker och en framväxande civil administration lever mycket skört och hotas ständigt av illvilliga krafter. Etableringen av demokrati i Mellanöstern befinner sig här längst fram i fronten och spelar stor roll för det politiska klimatet i regionen.

De krafter som av Timothy Garton Ash, historikern och kolumnisten i brittiska Guardian, benämns som jihadister ägnar stor energi åt att trakassera de kristna minoriteterna i Irak. Syftet är att tvinga de urgamla minoriteterna kaldéer, assyrier och syrianer att flytta så att de lättare kan verka för en tydligt islamisk stat i det nya Irak. Att mobilisera mot en annan religion är också lättare än den misslyckade strategi där al-Qaida försökt antagonisera mellan muslimska grupperingar.

Trakasserierna omfattar dödliga, fysiska attacker men tar sig också uttryck genom tvångskonverteringar och äktenskap där kristna kvinnor tvingas gifta sig med muslimska män. Kristna kvinnor tvingas också underkasta sig shariadekret för sin dagliga klädsel. Kaldéer, syrianer och assyrier har till skillnad från kurderna ingen egen militär maktbas, de är geografiskt utspridda och tvingas i stället fly landet. Denna ofta välutbildade och egenföretagande grupp som så väl behövs för Irak flyr i stort antal till närliggande Jordanien och Syrien samt till Europa.

Irak är inte det enda landet i Mellanöstern varifrån kristna på grund av ett hotfullt läge tvingas till migration. I de palestinska områdena sker den kristna avfolkningen mycket snabbt. Trakasserier och förföljelser paras med ekonomiska problem. I de palestinska områdena beräknas den kristna minoriteten om 15 år vara reducerad till noll, eftersom så många flyr området. Sedan den andra intifadan startade år 2000 uppskattas att enbart Betlehem tömts på ca 1 000 kristna årligen. Från det att Betlehem tidigare haft en kristen majoritet är i dag denna grupp reducerad till ca 30 procent (Dagen, http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=147696).

Turkiet har genom sin ouppgjorda historia ett infekterat förhållande till sina kristna minoriteter. Den armeniska minoriteten som hårdast drabbades av folkmordet mellan 1914 och 1927 består i dag av endast ca 50 000 individer bosatta i Istanbul. Trots det beräknas att ytterligare ca 2 miljoner bär på armeniskt påbrå men döljer sin identitet av rädsla för att diskrimineras. I takt med att Turkiets EU-kandidatur vuxit fram har landets assyrier, kaldéer och syrianer som tidigare i stort antal flytt landet undan trakasserier beretts möjligheter att återvända. För att detta ska kunna bli möjligt krävs emellertid att deras medborgerliga rättigheter respekteras. Tendensen genom förra årets mediala hetskampanjer och mord på evangeliska kristna talar emellertid inte för en turkisk skyddsvilja om dess minoriteter.

Libanon är också ett land som i växande omfattning ser sin kristna befolkning krympa. Den instabila politiska situationen har genom upprepade och effektiva bombattacker tvingat kristna parlamentariker i veritabel husarrest.

Av Mellanösterns totala population på 300 miljoner beräknas 15 miljoner vara kristna – en siffra som krymper mycket snabbt. Det enda landet som utgör ett undantag är Israel där i stället den kristna populationen ökar. Religiösa grupper åtnjuter fred och säkerhet i det mångreligiösa israeliska samhället på ett sätt som saknar motstycke i övriga Mellanöstern. Även israeliska muslimska grupper visar i överväldigande majoriteter större vilja till att stanna i Israel framför att hamna under muslimskt styre i den palestinska administrationen (Keevoon Research, Strategy & Communications, http://www.imra.org.il/story.php3?id=37364 samt http://www.imra.org.il/story.php3?id=37364).

Sveriges regering bör inte i likhet med alltför många västliga regeringar och organisationer blunda för denna utveckling under tystnad. I stället borde Sverige ligga i framkant och verka för att EU med skärpa adresserar denna fråga i alla Mellanösterns länder. Genom Sveriges försorg bör EU kunna verka för att kristna accepteras som fullvärdiga medborgare i länder som Egypten, Irak och Turkiet för att garanteras sina mänskliga fri- och rättigheter.

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att verka för att de kristna minoriteterna ska skyddas i arabvärlden?

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att Sverige på ett mer aktivt sätt ska kunna stödja återuppbyggnaden av Irak?

Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att minska diskrimineringen av kristna minoriteter i särskilt Turkiet och Irak?