Försvarsberedningen

Herr talman! Håkan Juholt har frågat mig hur jag anser att Försvarsberedningen under de senaste 23 månaderna har utfört de uppgifter regeringen anser att beredningen har. Försvarsberedningen är ett viktigt instrument för blocköverskridande och framåtblickande analyser, och den har under min tid som försvarsminister lämnat bidrag till försvars- och säkerhetspolitikens utformning. Beredningen har i huvudsak fokuserat på två rapporter. Försvarsberedningens omvärldsanalys återfinns i rapporten Säkerhet i samverkan från den 4 december 2007. Denna rapport, som alla sju partier ställde sig bakom, lade grunden för den försvarspolitiska inriktningen. Särskilt viktig var analysen av Ryssland, strategiska relationer, USA och Kinas roll globalt samt Östersjöperspektivet. Rapporten slog också fast att "Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas." Omvärldsanalysen följdes av rapporten Försvar i användning från den 13 juni 2008. Rapporten fokuserade på att öka Försvarsmaktens operativa nytta och användbarhet genom att föreslå ett nytt personalförsörjningssystem baserat på frivillighet, en reformerad materielförsörjning och rationalisering av stödstrukturer till förmån för ökad operativ förmåga. Den rapporten låg till grund för regeringens försvarspolitiska inriktningsbeslut. Den analys och de förslag som beredningen presenterat har präglats av stor enighet mellan ledamöterna. Försvarsberedningen legitimeras av två saker: 1. Förmåga till långsiktig förnyelse. 2. Förmåga till breda överenskommelser. Det bygger på att deltagande partier verkligen står fast vid ingångna överenskommelser. Jag förutsätter att så blir fallet i framtiden, annars devalverar beredningen sin egen betydelse och användbarhet. Försvarsberedningen överlämnade sin rapport i juni 2008, och därefter följde Försvarsdepartementets arbete med inriktningspropositionen och dess genomförande. Jag har därför inte gett Försvarsberedningen ett nytt uppdrag under denna tidsperiod.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret som dock inte var svar på min fråga. Min fråga var hur statsrådet anser att beredningen har utfört sina arbetsuppgifter som regeringen själv har definierat arbetsuppgifterna efter vår senaste rapport. Nästa vecka är det två år sedan försvarsministern eller möjligen statsministern lät den parlamentariska Försvarsberedningen sammanträda. Det ska läsas in i riksdagens protokoll vad regeringen på sin egen hemsida säger är Försvarsberedningens uppgifter: Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling. Vidare ska beredningen analysera viktiga förändringar som sker. Om beredningen bedömer det nödvändigt ska den lämna förslag till ändringar av Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Beredningen har även till uppgift att bidra till den allmänna debatten genom att bland annat publicera rapporter och arrangera seminarier. Det är alltså den uppgift som regeringen själv har gett till Försvarsberedningen. Min fråga till försvarsministern är: Hur anser försvarsministern och regeringen att beredningen har klarat den arbetsuppgiften de senaste två åren? Det är precis som statsrådet säger, att rapporten 2007 var oerhört viktig för att få en samsyn om den hotbild som finns kring vårt land. Det gäller utvecklingen i Ryssland och säkerhetspolitiska samarbeten. Beredningens rapport året därefter var väldigt viktig för Försvarsmaktens inriktning. Nu befinner vi oss i ett läge där regeringen är splittrad när det gäller försvarspolitikens inriktning. Ett parti har lämnat försvarsministerns uppfattning om försvarspolitikens inriktning. Det handlar inte om detaljer som vilket regemente som ska läggas ned eller vilket vapensystem som vi ska köpa in, utan det handlar om försvarspolitikens inriktning. Den 20 maj sade folkpartiledaren Björklund: Försvarsministern och jag har olika syn på försvarspolitiken. Det här går ju inte. Försvarsberedningens uppgift var att finna former för en långsiktig inriktning av försvarspolitiken och göra omvärldsanalyser. I dag befinner vi oss i ett läge där försvarsministern och hans regering har förlorat ett av regeringspartierna. Dessutom har det blivit konflikter mellan regeringen och oppositionspartierna om försvarspolitikens inriktning. Det är så, Sten, att nu har tiden hunnit i fatt dig. Den här kan-själv-attityden skadar svensk försvars- och säkerhetspolitik. Du stängde dörren efter beredningens senaste sammanträde för två år sedan. Du tyckte att då hade den gjort sitt. Uppgiften är ju att bidra till debatten, göra analyser, stimulera debatten genom seminarier, rapporter och liknande, men det var för besvärligt för dig. Du hade bäddat ned dig på departementet i en egen kan-själv-attityd som jag tycker är olycklig. Den skadar regeringen och Sveriges anseende i omvärlden. Du har själv i dag ordnat fram en situation som innebär att ett av statsråden och ett parti i regeringen inte längre står bakom din försvarspolitik. Kan det bli allvarligare än så? Vad har hänt sedan beredningen senast hade sitt sammanträde? Vi har en ny administration i USA, vi har kriget i Georgien, vi har relationen USA-Ryssland, vi har krisen på Koreahalvön, vi har utvecklingen i Irak och Afghanistan, vi har konflikten i Mellanöstern, vi har den ekonomiska krisen och vilka konsekvenser den kan få för säkerhetspolitiken och vi har framför allt en total avsaknad av implementeringar av den säkerhetsstrategi som riksdagen har beslutat om. Det är väldigt mycket som har hänt de senaste 24 månaderna. Riksdagens partier har ett forum där du som statsråd begär att man ska analysera detta och att man ska komma tillbaka med förslag om det är någonting som har hänt. Så står det på regeringens hemsida, men du förbjuder beredningen att sammanträda. Varför?

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att just i denna sekund avtackas FS 18 för sina insatser i Afghanistan. Jag har en viktig debatt i riksdagen, men jag vill till protokollet uttrycka min allra djupaste uppskattning för deras arbete. Jag vill också säga att jag gläds över att se Håkan Juholt tillbaka i försvarspolitiken. I mina ögon är han tveklöst en av de mest förnyelseinriktade försvarspolitikerna i riksdagen. Han har saknats i försvarsdebatten. Det här är tyvärr hans första interpellation till mig under den här mandatperioden. Det synes mig både lite tråkigt och lite märkligt att hans kunskaper inte tagits bättre till vara av hans parti. Hur stora skillnaderna i politiken numera än är mellan regeringen och oppositionen tycker jag att debatten blir bättre när personer som Juholt deltar. Jag säger "numera" när det gäller skillnaderna eftersom Juholt i Försvarsberedningen stod bakom två eniga rapporter om vår omvärld och om försvarets inriktning. Försvarsberedningen lyckades också nå bred enighet i två rapporter, i december 2007 och juni 2008. Regeringen tog fasta på det och beredningens förslag och byggde inriktningspropositionen om det nya försvaret på beredningens rapporter. Jag var tydlig till Håkan Juholt under beredningens arbete med att jag avsåg att skriva en proposition utifrån beredningens rapport och förslag. Det var viktigt för honom då, och jag levererade också detta. Oppositionens representanter i beredningen lyckades dock inte leverera beredningens överenskommelse i riksdagen. Tvärtom hävdade Socialdemokraterna öppet att partiets representant i Försvarsberedningen inte hade förankrat beredningens slutsatser och rapporter i partiets riksdagsgrupp. Därför ansåg sig Socialdemokraterna inte vara bundna av uppgörelserna i Försvarsberedningen och röstade emot, blankt och rakt av, det som partierna i beredningen, inklusive Håkan Juholt, hade kommit överens om. Jag beklagar det djupt för försvarspolitikens del och för Håkan Juholts del. Så här sade man i Rapport den 21 januari 2009: Björn von Sydow, tidigare försvarsminister, s, avfärdade vid Folk och Försvars rikskonferens i veckan socialdemokraten Håkan Juholts insats i Försvarsberedningen som inte förankrad i partiet. Det här slog undan benen inte bara för Håkan Juholt utan också för Försvarsberedningen. Här ligger dagens ironi. Den som mest värnat Försvarsberedningen som arbetsform, det vill säga Håkan Juholt, kom att bli den som satte beredningens funktion och relevans i fråga just genom att beredningens förslag inte förankrades i den egna riksdagsgruppen. Jag hoppas dock att förutsättningar för nya uppdrag till Försvarsberedningen åter ska kunna skapas och att jag kan lämna nya uppdrag. Jag hade gärna använt Försvarsberedningen för dialog inför inriktningspropositionen, men det var inte möjligt eftersom Juholts parti tog avstånd från dess slutsatser. Så här beskrev tidningen Fokus det den 27 februari 2009 i en text om Socialdemokraternas utveckling: Förvirrat är det även i försvarspolitiken. Håkan Juholt har soloåkt i Försvarsberedningen där partierna tillsammans förbereder den nya politiken. Enligt Fokus källor förankrade inte Juholt frågorna i vare sig försvarsutskottet, gruppstyrelsen eller riksdagsgruppen. Där kommer problemet. Jag har själv gett beredningen ett nytt uppdrag. Jag hade gärna gett nya, men om beredningen inte lever upp till de två saker som legitimerar den, förmågan till långsiktiga lösningar - och där har man alltid levererat - och breda överenskommelser som levereras i riksdagen, urholkas relevansen. Jag är dock inte beredd att ge upp än utan jag är fullt beredd att ge beredningen nya uppdrag den dag det inte längre kan sättas i fråga om beredningen förmår att leverera hela vägen.

Herr talman! Försvarsministern är oförsiktig med sanningen. Den försvarsberedning som lämnade sin senaste rapport sattes i en extrem tidspress därför att departementet inte kunde leverera underlag och uppgifter till ordföranden om hur arbetet skulle skötas. Men vi bestämde oss för att jobba så snabbt vi kunde och komma fram till viktiga principer. Sedan var alla sju partier helt överens om att detta måste fördjupas under hösten. Det fanns många frågor som var utestående när det gällde personalförsörjningen, detaljer, avgränsningen mellan hur många som skulle ha kontrakt och hur många som skulle vara heltidsanställda. Det fanns mycket kvar inom personalförsörjningens område att tala om. Det vet försvarsministern mycket väl. I juni månad fick försvarsministern rapporten. Under juli, augusti, september, oktober, november och december kommer inte ett samtal från försvarsministern eller någon uppgift till beredningen att komma tillbaka med en detaljerad redovisning av hur vi hade tänkt. I stället låser man in sig och skriver en egen proposition som sedan självklart oppositionen tar avstånd från därför att statsrådet valde att tolka principerna precis som han själv önskade. Låt det vara alldeles tydligt och klart att dörren slogs igen i näsan på alla sju partier av försvarsministern själv när han hade fått sitt principdokument. Alla beredningens ledamöter från sju partier var helt på det klara med att vi inte var färdiga, i synnerhet i frågan om personalförsörjningen. Kom inte dragande med detta. Nu väljer försvarsministern själv att stå ensam. Folkpartiledaren lämnar dig. Folkpartiet har lämnat dig. Tre av partierna i regeringen står möjligen bakom din försvarspolitik. Du har öppet krig med oppositionen. Du har blivit det statsråd som gick ifrån att försöka hitta breda samförståndslösningar under lång tid, inklusive i den egna regeringen, till att bli det statsråd som står ensamt och inte ens kan hålla ihop sin regering om försvarspolitikens inriktning. Det är ditt resultat, Sten Tolgfors, inte mitt. Låt mig sedan komma tillbaka till att främja debatten. Alldeles oavsett hur statsrådet recenserar mig är uppgiften också att främja debatten. Jag har med mig de 27 skrifter som publicerades för att stimulera debatten runt försvars- och säkerhetspolitiken under de socialdemokratiska ordförandenas tid. Jag ser att statsrådet har med sig de rapporter som har publicerats under den moderate ordförandens tid. Jag förstår inte varför det ska vara så omöjligt att stimulera debatten när man inte kan styra den. Björn von Sydow och Leni Björklund godkände att beredningen fick komma ut med ganska tuffa skrifter om biologisk krigföring, om missilhot mot Sverige, om Rysslands utveckling, om Balkan eller vad det än kunde vara för att stimulera debatten. Det är den uppgift som regeringen säger på hemsidan att beredningen har. Jag återkommer till det faktum att de debattskrifter som har publicerats under din tid som statsråd - de som du har haft vänligheten att ta med dig till kammaren - är ingen. Nu är vi i det läget att det ska bli en ny regering - alldeles oavsett hur den regeringen kommer att se ut och vilken riksdagsmajoritet som kommer att finnas. Det är fråga om att söka kortsiktiga poäng på vem som för tillfället talar för vem. Låt mig upprepa för statsrådet att den rapport som beredningen lämnade senast stod inte Folkpartiet bakom. Det var Vänsterpartiet och Folkpartiet som inte stod bakom rapporten, men den utarbetades i stort samförstånd för att åstadkomma dessa långsiktiga förändringar. Vi är övertygade om att svenska folket tycker att försvars- och säkerhetspolitiken inte ska hanteras i en sandlåda. Försvars- och säkerhetspolitiken mår inte bra av en kan-själv-attityd. Försvars- och säkerhetspolitiken mår inte bra av ett statsråd som talar men vägrar lyssna. Tvärtom, med en liten övervikt i riksdagen, oavsett hur majoriteten ser ut, är det statsrådets uppgift at hitta blocköverskridande överenskommelser. Det är statsrådets och regeringens uppgift att gå långsiktigt fram med försvars- och säkerhetspolitiken, så som Göran Persson gjorde, som Björn von Sydow gjorde och som Leni Björklund gjorde. Så fann vi blocköverskridande överenskommelser om försvars- och säkerhetspolitiken. Det har du inte klarat av. Det har Reinfeldt inte klarat av. Det beror på att ni har en kan-själv-attityd som har hunnit i fatt dig. Som man bäddar får man ligga.

Herr talman! Ja, ja . Försvarsberedningen levererade två eniga rapporter. Vi följde upp dem. Det är departement som skriver propositioner, inte en beredning. Det är alltså departement som tar fram detaljer för en proposition. Det försvarspolitiken inte mår bra av är att landets dåvarande största parti inte förmår att leva upp till ingångna överenskommelser. Man ingår överenskommelse på överenskommelse, och sedan havererar man när frågan kommer till riksdagen. Det är inte en seriös hantering. I min soffa på departementet hade jag Håkan Juholt, Björn von Sydow och Anders Karlsson för att diskutera inriktningspropositionen. Ingen av dem hade mandat att diskutera. Ingen av dem hade mandat att förhandla. Ingen av dem hade några förslag eller kunde lyfta fram några ståndpunkter som ansågs viktiga för Socialdemokraterna. Jag frågade också flera socialdemokrater om ni står fast vid de överenskommelser som är gjorda i Försvarsberedningen. Svaret var ja. Sedan kom frågan till riksdagen, och då blev svaret nej. Om de överenskommelser man har ingått i Försvarsberedningen under ett par års förberedelsearbete inte anses gälla, och några andra synpunkter inte framförs, hur ska det då gå till att komma överens? Jag mötte också hela Försvarsberedningen för att tacka för väl utfört arbete och berätta att propositionen skulle tillvarata beredningens rapporter i arbetet. Det gjorde vi. Sedan gick Socialdemokraterna emot. Nu är vi i det läget att både riksdagen och regeringen har fattat alla nödvändiga beslut för de kommande fem åren för försvarets inriktning till och med utgången av 2014. Folkpartiet står självklart bakom dem. Det gjorde de, tvärtemot vad Juholt säger, också i försvarsberedningsrapporten. Beredningen arbetar på grundval av de uppdrag som beredningen får av försvarsministern. Hittills under perioden har Försvarsberedningen fått två uppdrag av departementet. Jag är helt öppen för att lämna nya uppdrag till beredningen eftersom jag gillar Försvarsberedningen som arbetsform. Men det bygger på att Försvarsberedningen trovärdigt kan fullgöra de uppdrag som motiverar dess arbete. För det första förmågan till framåtsyftande och förnyande förslag. Där hyser jag ingen tveksamhet, inte minst på grund av Håkan Juholts person. Han tillhör dem som verkligen förmår leverera förnyelse. För det andra att åstadkomma breda överenskommelser som också förankras och levereras i respektive riksdagsgrupp. Annars blir varje överenskommelse meningslös om man inte kan lita på dem hur bra de än är. Jag tror inte att Håkan Juholt har svängt, men jag tror att andra har gjort det. Så snart jag ser att förutsättningarna finns på plats för detta kommer också ett nytt uppdrag att ges. Jag kan nu konstatera att Juholt och Juholts parti har röstat emot alla delar av inriktningspropositionen som kommer från Försvarsberedningen - allt punkt för punkt. Jag har till och med tagit fram ett särskilt pm som visar likheterna mellan beredningens rapporter som Juholt står bakom och den proposition som han röstat nej till i riksdagen. Då är beredningen inte längre lika relevant. Det vore fullständigt fel att stänga ned Försvarsberedningen, att avfärda den som metod och form. Tvärtom. Jag tror på den. Men vi måste också se att det finns politiska förutsättningar för den att leverera både förnyelse och breda överenskommelser. Jag lastar inte Juholt för detta men jag lastar hans parti. Man har röstat nej till allt som beredningen föreslog. Jag utgår från att Håkan Juholt vinnlade sig under sin tid i beredningens aktiva arbete med rapporten om att förankra ståndpunkterna på ett sådant sätt i egen riksdagsgrupp att han hade förutsättningar att tro att man också skulle stå bakom honom när det kom till omröstning här i riksdagen.

Herr talman! Statsrådet ska vara försiktig med historieskrivningen. Jag upprepar en gång till att de principer som slås fast i beredningens rapport som levererades i juni står socialdemokratiska partiet bakom. Sedan kidnappade statsrådet rapporten, trots att han var väl medveten om att beredningen inte hade pratat färdigt - av den enkla anledningen att man inte gav ordföranden rimliga möjligheter att sköta detta. Vi hade sådan tidspress på oss att det fanns många saker kvar att reda ut, bland annat hur fördelningen skulle vara med antalet anställda soldater, kontraktsanställda och hela personalförsörjningen. Det står i rapporten, och vi sade det vid överlämnandet. Alla sju partier tog för givet att det skulle komma någon form av uppföljningsuppdrag att se på hur detta ska se ut. Vi fick inte jobba färdigt. Det berodde inte på oss, vi slet dygnet runt, men för att ni inte gav styrorder till ordföranden om hur arbetet skulle skötas. Det var bekymret. Vi ska vara rädda om historieskrivningen. Vi kom i en tidspress så att vi fick nöja oss med att presentera principer. Sedan stängdes dörren. Sedan låste Sten Tolgfors och regeringen in sig och tolkade dessa principer precis som man ville. Sedan gjorde man det roligt genom att utnyttja debatten i socialdemokratiska partiet, och sedan kom man in i en situation där man säkert med kortsiktiga poäng hade kul en stund med att citera tidningsartiklar och liknande. Det var jätteroligt, men det är inte vuxet eller ansvarsfullt för fem öre. Nu står du där, Sten Tolgfors. Nu har ett parti i regeringen lämnat dig. Du har ett öppet krig med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Du är det första statsråd som inte levererar blocköverskridande överenskommelser om försvars- och säkerhetspolitiken därför att din kan-själv-attityd har hunnit i fatt dig. Folkpartiledaren säger: Jag står inte bakom regeringens försvarspolitik. I Svenska Dagbladet säger folkpartiledaren Jan Björklund: Försvarsministern och jag har olika syn på försvarspolitiken. Ditt bekymmer, Sten, är inte att Björn von Sydow och jag debatterade. Ditt bekymmer är att regeringen har lämnat dig i försvarspolitiken. Som man bäddar får man ligga, och där ligger du.

Herr talman! Jag tycker inte att det är det minsta kul att se det försvarspolitiska haveriet inom Socialdemokraterna. Jag tror i grunden att Håkan Juholt ville rätt och hade rätt, men man har sedan i riksdagen röstat emot inte genomförandet i detalj utan varje princip som Juholt gjorde upp med mig och de andra partierna om i Försvarsberedningen. Ökade internationella insatser: Nu har man återfallit i endast en nationalistisk syn på försvaret. Övergången till frivillig rekrytering, stående förband, kontrakterade förband, hemvärnets utveckling - varenda princip har Socialdemokraterna gått emot som Juholt stod bakom i beredningen. Han hade rätt, och hans parti hade fel. Dessutom - jag har verkligen sett att Socialdemokraterna inte förstår det - representerar jag en majoritetsregering. Det har inte Socialdemokraterna gjort i regeringsställning på länge. Breda överenskommelser är jättebra när man kan träffa dem och när partierna står för ingångna överenskommelser. Jag hade gärna sett det. Vi hade två sjupartiöverenskommelser i beredningen och ytterligare en i Pliktutredningen. Socialdemokraterna har lämnat dem alla. Då är jag i ett sådant läge att jag levererar resultat i alla fall. Jag har fått igenom vartenda förslag jag har lagt på riksdagens bord i den mest omfattande försvarsreformen på många decennier därför att vi är en majoritetsregering. Titta på hur partierna har tryckt på knapparna så ser Håkan Juholt det! Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern har hållit ihop och levererat rakt igenom. Socialdemokraterna har fallit tillbaka, tyvärr. Ett tag pratade Björn von Sydow om ökade försvarsutgifter, kanske 10-12 miljarder per år, och hävdade att han hade förankrat det hos Sahlin. Det havererade. Vi har Anders Karlsson, som går emot frivillig rekrytering och röstar emot inriktningspropositionen, övriga internationella insatser och internationell solidaritet. Och vi har Håkan Juholt, som i grunden vill sunda saker, dessutom samma saker som regeringen. Jag beklagar att han inte tagits bättre till vara, för jag delar hans grundläggande inställning.