framtidsutsikterna för svensk livsmedelsproduktion

Fru talman! Jan Andersson har frågat mig dels vad jag avser att vidta för åtgärder för att hindra att den svenska livsmedelsproduktionen ytterligare minskar i volym, dels om jag har gjort bedömningen att den uppskjutna utbetalningen av EU-ersättningar är en princip som kommer att gälla fortsättningsvis. Ulf Sjösten har frågat finansministern vilka åtgärder han avser att vidta för att bönderna ska få sina EU-stöd under innevarande kalenderår. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jan Andersson uttrycker i sin fråga oro över att den svenska livsmedelsproduktionen kommer att minska i och med införandet av det frikopplade stödet. Det bör understrykas att Sverige inte har erfarit någon produktionsminskning inom vare sig mjölk-, nötkötts- eller spannmålsproduktionen under de senaste tio åren. Vid en bedömning av de förändringar som kan komma att inträffa under de närmaste åren är inte bara effekter av frikopplingen intressanta att studera utan även andra faktorer bör ingå för att man ska få en mer fullständig bild. Exempel på sådana faktorer är strukturutveckling, direktersättningarnas betydelse samt förhållandet mellan avsalupriser och priser på insatsvaror och tjänster. Tidigare erfarenheter visar att effekterna av förändringar i jordbrukspolitiken, även sådana som har den stora omfattning som den reform vi nu har framför oss, slår igenom ganska långsamt. De faktiska effekterna av det frikopplade stödet är därför ännu svåra att förutsäga. Genom jordbruksreformen kommer jordbrukare att få större möjligheter och fler anledningar att diversifiera och differentiera verksamheten då i princip inga snedvridande produktionsstöd föreligger. Det gäller således för lantbrukaren att se på sitt företag med en ökad affärsmässighet och vara lyhörd för marknadens efterfrågan i stället för att välja produktion efter nivån på stödet. Det frikopplade stödet kommer på längre sikt att medverka till att jordbruket i Sverige som helhet kommer att bli mer anpassat till efterfrågan. Regeringens strävan är ett konkurrenskraftigt jordbruk som hävdar sig väl på en gemensam EU-marknad. I den svenska livsmedelsproduktionen finns mervärden som exempelvis hög kvalitet, säkerhet, miljöhänsyn och etiska värden. Om dessa mervärden förmedlas till konsumenterna bör det finnas stora möjligheter för ett svenskt jordbruk i framtiden. För att ytterligare förbättra konkurrenskraften och skapa mer likvärdiga konkurrensvillkor inom EU för svenska jordbrukare har regeringen i budgetpropositionen för år 2005 föreslagit att skatten på diesel för jordbrukets arbetsmaskiner sänks från och med den 1 januari 2005. Värdet av den föreslagna sänkningen beräknas till ca 710 miljoner kronor brutto och ca 520 miljoner kronor netto för år 2005 - ett värde som nu kommer att tillföras jordbruket, skogsbruket och vattenbruket. Som en del i genomförandet av EU:s jordbrukspolitik i Sverige föreslås också att det befintliga miljö- och landsbygdsprogrammet ska förstärkas med ytterligare 400 miljoner kronor per år 2005 och 2006. Finansieringen sker till viss del med handelsgödselskatter som på detta sätt återförs till jordbruket. När det gäller utbetalningstillfällen för EU-bidrag och ersättningar har jag den 28 september besvarat en interpellation och den 8 september svarat på ett antal frågor av i princip samma innebörd som dem som nu Jan Andersson och Ulf Sjösten ställer. Regeringen aviserade i årets ekonomiska vårproposition ett antal beslut om utgiftsbegränsande åtgärder i syfte att inte överskrida det av riksdagen fastställda budgettaket för år 2004. De av regeringen och samarbetspartierna föreslagna riktlinjerna för budgetpolitiken tillstyrktes av riksdagen. Jag kan konstatera att det i utskottsarbetet inte presenterades några konkreta alternativ till de av regeringen aviserade åtgärderna under budgetåret 2004. Som jag sagt vid tidigare tillfälle följer Sverige i jämförelse med andra EU-länder de fastlagda utbetalningstillfällena väl och har ännu aldrig sanktionerats för någon sen stödutbetalning. Regeringen har ett ansvar för att de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för budgetpolitiken följs inom ramen för de av riksdagen anvisade ekonomiska ramarna. Regeringen tar detta ansvar. Då Jan Andersson, som framställt interpellation 2004/05:23, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Staffan Danielsson i stället fick delta i överläggningen.

Fru talman! Jag tackar jordbruks- och konsumentministern för svaret på Jan Anderssons interpellation. Först gäller det regeringens famösa senareläggning av jordbrukets EU-ersättningar, som finns disponibla i Bryssel. När övriga EU-länder strävar efter att tidigarelägga dem tvingas jordbruksministern att försvara en omöjlig position. Jag kan omöjligen tro att statsrådet har arbetat för detta, utan andra och starkare krafter i regeringen har säkert talat. Jordbruksministerns svar på den mycket allvarliga, vill jag betona, frågan om risken för att, som Jan Andersson uttrycker det, "världens bästa livsmedelsproduktion" nu börjar flytta utomlands tycker jag är alarmerande kolugnt. Någon insikt om det mycket pressade lönsamhetsläget för tunga produktionsgrenar, till exempel mjölkproduktionen, verkar inte finnas. Ministern hänvisar till slagord som ökad affärsmässighet och diversifiering, vilket är lätt att säga - inte minst för en minister. Dramatiken i frikopplingen tonas ned även om risken är uppenbar att denna tillsammans med de knappa marginalerna i svenskt jordbruk kan ge betydande minskningar av just Sveriges livsmedelsproduktion på kort tid. Jordbruksministern hänvisar till de svenska mervärdena om dessa förmedlas till de svenska konsumenterna. Jag kan upplysa om att näringen på alla sätt har försökt göra detta under många år. Det ska de givetvis fortsätta med, men det börjar bli naivt att tro att mervärdena under överblickbar tid ger några prisökningar utöver de redan etablerade. Viktigare är i stället för Sverige som land och för livsmedelsproduktionen som näring, att kostnaderna pressas i alla led genom insatser i bondeföretagen, i livsmedelsindustrin och i det politiska systemet. Det är bra att regeringen efter åtta års motstånd nu sänker dieselskatten en del. Jordbruksministern ska ha credit för att hon har drivit denna fråga. Tyvärr tar man tillbaka en stor del av sänkningen genom att inte längre återbetala Europas enda handelsgödselskatt till jordbrukarna, genom försämringar på andra områden samt genom att senarelägga utbetalningarna. Är fru jordbruksministern verkligen inte bekymrad över den uppenbara risken att den växande matimporten fortsätter att växa på bekostnad av en sjunkande svensk matproduktion? Eller menar statsrådet att det inte gör så mycket om detta sker? I så fall tappar regeringen det mesta av den miljögloria som den i och för sig nog aldrig har haft. Ingen som arbetar för ett miljö- och djurvänligare jordbruk kan försvara en nedläggning i Sverige till förmån för import från andra länder där jordbruket läcker mer växtnäring och där djuren lever i förhållanden som vi inte accepterar. Jag är djupt oroad över vad som kan komma att ske. Sverige har förlorat sin textilindustri och sin varvsindustri, och rader av företag flyttar nu sin produktion till andra länder. Jordbruket ligger som råvaruproducent uppenbart i farozonen. Jag anser att Sverige inom av WTO och EU givna gränser måste göra allt som är möjligt för att förhindra en krympning och befrämja en tillväxt. Det finns betydande förutsättningar för tillväxt i vår livsmedelsproduktion och i vår livsmedelsindustri. Vi har utmärkta produkter, en stor outnyttjad produktionspotential och tusentals unga företagare som inget hellre vill än att våga investera och satsa. Men vem vågar satsa några - eller åtskilliga - miljoner kronor med betydande risk i dagens läge? Alltför få. Det måste bli fler. Den faktiska och psykologiska signalen till jordbruket när man från staten motvilligt och sent sänker dieselskatten och låter jordbruket ta stöten för budgettricksandet är tyvärr mycket dålig. Svenska bönder och livsmedelsindustrier borde liksom i andra länder få känna stödet från samhället i ryggen!

Fru talman! Jag vill tacka jordbruksministern för svaret. I svaret säger ministern att regeringen har ett ansvar för att de av riksdagen fastställda riktlinjerna för budgetpolitiken följs. Den slutsatsen är jag och jordbruksministern överens om. Men kopplingen till utbetalning av böndernas EU-stöd är tunn minst sagt. Vi vet nu att den uppgift som jag fick när jag skrev min interpellation stämmer, nämligen att man senarelägger EU-stödet för 2004 till första delen av 2005 fram till den 31 maj 2005. Det är långt fram under nästa år. Slutet av ett kalenderår är en utgiftstyngd period för landets jordbrukare med betalningar av räntor, amorteringar och inköp av kommande års förnödenheter, vilket innebär stora problem för de flesta av dessa näringsidkare. Problemen blir minst sagt accentuerade och förstärkta när man innehåller det EU-stöd som jordbrukarna har väntat på att få ut nu under hösten. Sverige är vidare enligt uppgift det enda land som har valt att senarelägga dessa utbetalningar. Det är ett orimligt förfarande som sänder en mycket märklig signal till landets bönder. Jag hade två frågor i min interpellation, och jag vill upprepa en av dessa frågor till jordbruksministern. Anser jordbruksministern att det ur böndernas perspektiv är rimligt att senarelägga utbetalningar i storleksordningen 6 miljarder kronor för att staten ska klara utgiftstaket, alltså för att sopa igen spåren efter en ekonomi som inte har skötts?

Fru talman! Nu är det verkligen kris. Det är ett uttryck som vi kanske använder för ofta. Men i vissa situationer passar det in. Så är det när det gäller framtidsutsikterna för svensk livsmedelsproduktion. Det grekiska ordet kris betyder egentligen möjlighet. Jag skulle önska att jordbruksministern får ett krismedvetande när det gäller livsmedelsproduktion i landet men också att hon kunde se möjligheterna att göra någonting åt problemen för de enskilda producenterna. I förra veckan besökte jag en större tomat- och fruktodling i Skåne. Ägaren berättade att man inte längre klarade sig på 8 kr per kilo för tomaterna. Det är medelpriset i dag. För att få en rimlig lönsamhet måste priset vara 12 kr per kilo. Jag fick också veta att två stora tomatodlingar i Helsingborgstrakten nu är till salu. Uppvärmning av växthusen med el, olja och gas är en alltför dyr post liksom arbetsgivaravgifterna. Ägaren nämnde att skånska tomat- och fruktodlare uppvaktat jordbruksministern utan att få något gehör. Min fråga blir då: Varför lyssnade inte ministern? Och är ministern beredd att ta till sig dagens akuta vädjan om hjälp? Förra sommaren hade jag tillfälle att göra företagspraktik på Findus i Bjuv. En av mina arbetsuppgifter var att blanda en köttfärssmet på 500 kilo. Jag läste på förpackningarna med kött och kom fram till att 25 kilo kom från Sverige och resten från Irland. I nuläget importeras 42 % av det nötkött som svenskarna äter. Tycker ministern att det är ett bra förhållande? I Skåne och Blekinge är närmare 40 000 arbetstillfällen kopplade till jordbruksindustrin. Under år 2003 varslade livsmedelsindustrin enbart i Skåne närmare 800 personer om uppsägning. De flesta av dessa varsel kom inom slakteribranschen. En ökad import av kött, kyckling och andra jordbruksprodukter hotar inte bara livsmedelsindustrin utan också lantbruket. Men också alla vi som vill njuta av det öppna landskapet känner djup oro. Det är nu hög tid att regeringen kommer med de skarpa förslagen och åtgärderna, annars riskerar stora delar av Sverige att bokstavligt talat växa igen. Vi får då resa till Polen för att ta till oss det öppna landskapet. För en tid sedan fanns följande rubrik i en skånsk lokaltidning: Tuff höst väntar de svenska bönderna. Jag undrar om ministern tror att nästa vår och sommar möjligtvis kan bli bättre?

Fru talman! När jag för en tid sedan läste Jan Anderssons interpellation som behandlas här i dag tyckte jag att det var en mycket relevant och allvarligt menad frågeställning som han lyfte fram om möjligheterna för den svenska livsmedelsproduktionen. När jag i dag läste svaret beslutade jag mig för att delta i den här debatten därför att jag tyckte att jordbruksministern var lite slarvig och inte riktigt tar den oro på allvar som framkommer i den här interpellationen. Det har inte skett någon produktionsminskning på tio år, säger jordbruksministern i svaret. Men att till exempel köttkonsumtionen har ökat rejält och att de svenska marknadsandelarna av köttproduktionen har minskat finns inte med. Relativt sett har produktionen minskat på en ökande marknad. Bli lite mer affärsmässiga, säger jordbruksministern. Det är en käck hälsning till unga lantbrukare som kämpar med likviditet, räntor och amorteringar. Vi kommer att sänka dieselskatten, säger jordbruksministern. Ja visst, det är jättebra så långt. Men det är fortfarande en bit kvar till EU-snittet. Ja, men det blir en LBU-ökning, en utökning av landsbygdsutvecklingsprogrammet, säger jordbruksministern. Ja, en utökning som lantbruket får betala självt genom den återföring som förut gick till näringen från handelsgödselskatten, den del som fanns kvar när regeringen hade tagit sitt till det svarta hålet, den tar man och utökar landsbygdsutvecklingsprogrammet med. Lantbruket får självt betala. Och utbetalningstiden har vi diskuterat förut, att landets bönder får agera buffert för regeringens budgetmisslyckande. Jag har en fråga som gäller de lite oroväckande signaler som jag har hört om hur regeringen avser att hantera den nationella reserven. Det är ju ett sätt att något överbrygga möjligheterna för de livsmedelsproducenter, framför allt köttproducenter, som genom valet av modell för genomförandet av EU:s nya jordbrukspolitik drabbas av omfördelningseffekter och får en betydligt svårare situation. Avser jordbruksministern att använda medel ur den nationella reserven för att kompensera dem som drabbas särskilt hårt av omfördelningseffekterna till följd av val av modell för MTR-genomförandet i Sverige?

Fru talman! Jag är väldigt glad över den ingång som Staffan Danielsson har då han talar om möjligheter och tillväxtmöjligheter i det svenska jordbruket. Jag tycker nämligen att det är den ingången som man ska ha. Att hela tiden skriva de svenska bönderna på näsan att det är kris tror jag inte är rätt ingång. Sedan är jag mycket medveten om lönsamhetsproblemen i det svenska jordbruket. Och när vi nu genomför EU:s jordbruksreform nationellt i Sverige har vi haft för ögonen att vi måste se till att värna om mjölkproduktionen och köttproduktionen. Det är så vi genomför reformen när det gäller att återföra ersättningar till gårdsnivå för mjölken, när det gäller am- och dikor, när det gäller slaktbidrag och också när det gäller extensifieringsbidrag. Vi vill också att vår jordbrukspolitik ska stå på tre ben. Vi ska ha ett konkurrenskraftigt jordbruk, vi ska ha en levande landsbygd, och vi ska värna om solidariteten med andra länder. När vi genomför CAP-reformen behåller vi kopplingen i en del - det är på handjursbidragen - för att också värna om köttproduktionen. Vi behöver betande djur för att kunna hålla landskapet öppet. Sedan har vi frågan om konkurrenskraften. Vad gör då regeringen för att öka jordbrukets konkurrenskraft? Ja, i år lägger vi fram en stark budget. Dieselskatten har nämnts här, men budgeten innehåller mer. Vi ligger kvar med reduceringar av elskatt och skatt på eldningsolja när det gäller jordbruket. Någon fordonsskatt finns inte för traktorer - det är ingen skatt på jordbrukstraktorer. De inkomstskattesänkningar som föreslås i budgeten kommer att kunna komma bönderna till del, för en stor del av jordbruken drivs som enskild firma. Ett slopande av arvs- och gåvoskatterna underlättar generationsskiften. Justeringar i förmögenhetsskatten kan vara till nytta för bönderna. Detta med 3:12-reglerna är till nytta för bönderna som företagare. Vidare satsar vi på miljö- och landsbygdsutveckling. Jag tycker att det är mycket rimligt att välja en modell för återföring av gödselmedelsskatterna på det sätt som vi har gjort. Att gå vidare med enskilda växtodlingsplaner är inte möjligt. Det är inte en modell som kan accepteras av kommissionen. Det handlar alltså om en stark budget när det gäller att värna jordbrukets konkurrenskraft. Men man måste jaga kostnader på alla plan. Där kan de enskilda bönderna göra en hel del själva, och de har visat sig vara duktiga. De har varit duktiga på att öka produktiviteten och på att använda möjligheter att få en högre avkastning både när det gäller vilket växtmaterial som används och när det gäller mjölkproduktionen. Jag har därför tilltro till att de svenska bönderna kommer att fortsätta med att jaga kostnader. Man måste också jobba på att få bättre intäkter. Nu har näringen själv en reform för att marknadsföra de svenska mervärdena. Det tror jag är rätt modell. Jag kommer själv att medverka på det sätt jag kan för att förmedla vad den svenska produktionen står för. I fråga om vad som sades om att det är ett problem att köttkonsumtionen ökar vill jag, Sven Gunnar Persson, säga att det i stället är en möjlighet att den ökar i Sverige. De svenska bönderna har inte tagit den marknadsandelen. Men det är inte så att man har minskat sin produktion, utan den ökade efterfrågan har fått mötas med import. Jag ser det här som en möjlighet, inte som ett gigantiskt problem.

Fru talman! Jordbruksministern sade att man vill värna mjölk- och köttbönderna genom att välja regionmodellen. Men hade man valt gårdsmodellen, som de flesta EU-länder gör, hade mjölk- och köttbönderna fått behålla sina pengar. Nu mildrar man förvisso fallet en del. Sedan sade ministern att handelsgödselskatten ska finnas kvar. Vi byter sätt. I stället för att ge till bönderna går de pengarna in i statsbudgeten. Men det enklaste är att ta bort den här skatten. Sverige är faktiskt det enda landet i Europa som har handelsgödselskatt. När det gäller lägets allvar kan jag, om vi ser framåt, säga följande. Mjölkpriset har sjunkit till under smärtgränsen, och mjölkproduktionen står inför ett dramatiskt 2007. Vad händer då? Kommer andra att investera? Jordbruksverket befarar en minskad produktion av spannmål och nötkött. Vi har världens bästa kycklingar och grisar. Ändå minskar grisproduktionen, och kycklingarna hotas av en ökande import från länder där burar och salmonella är regel snarare än undantag. Både jordbruksministern och jag är angelägna om marknadsekonomi och en friare handel. Men det finns områden - jordbruket är ett sådant område - där man måste sätta gränser för den fria handeln, till exempel av sårbarhets-, miljö- och resurshushållningsskäl. De flesta länder i EU liksom USA och många andra länder agerar för att inte låta överskottsmarknaden vad gäller livsmedel slå ut den egna livsmedelsproduktionen - detta av en mängd goda skäl. Problemet med Sverige under decennier av s-regeringar är att landet inte tar till vara våra möjligheter att hålla jordbruket om ryggen - detta samtidigt som Sverige har ambitiösa och komplicerade regelverk på olika områden som tillsammans med höga skatter och avgifter gör produktionen dyrare så att många konsumenter inte vill betala. Jordbruksministern hänvisar ständigt till de svenska mervärdena som lösningen för alla merkostnader. Men så är det inte. Det finns gränser för vad marknaden tål. De är en del av lösningen, men allt går inte att lösa på det sättet. Regeringen ska, enligt budgetpropositionen, tillsammans med bas- och verkstadsindustrierna gemensamt utarbeta program för trä och skog, för metallurgi och för fordonsindustri. Ett sådant program och åtgärdspaket skulle också behöva skyndsamt utarbetas tillsammans med jordbruket och livsmedelsindustrin. Det föreslår vi i Centerpartiet i vår jordbruksmotion. Det är anmärkningsvärt - men kanske typiskt - att regeringen själv inte tänkt den tanken utan endast bekymrat sig för andra basnäringar. Som ett inspel, jordbruksministern, när det gäller att pröva den här tanken vill jag ge några exempel på vad en skyndsam genomgång tillsammans med jordbruket och livsmedelsindustrin skulle innefatta. Dels gäller det givetvis näringens egna åtaganden. Näringen har ett stort beting att göra. Där instämmer jag med jordbruksministern. Man är i full färd med att så att säga slita med detta på gårdar och i livsmedelsindustrin. Dels gäller det hur regeringen och staten kan understödja dessa ansträngningar med till exempel rådgivningsprogram och exportansträngningar. Det som där sker är bra. Men för statens del handlar det också om generella insatser för ett bättre företagsklimat i vid bemärkelse, enklare regelverk, mindre byråkrati och kostnadssänkningar genom EU-anpassade skatter och avgifter. Särskatterna på produktionen måste bort. EU:s ersättningar ska betalas ut så fort de blir tillgängliga i Bryssel. Vi måste fullt ut utnyttja ramarna för miljö- och regionalstöd. En gemensam genomgång bör ske av alla kostnadsdrivande regelverk och förändringar ske där så är möjligt. Mjölkreformen bör mildras i Bryssel - den är nog för tuff - till exempel genom att mjölkkvoterna inte utökas, vilket bör stabilisera priset utan några kostnader för EU:s budget. Det är ett bekymmer om statsrådet inte inser lägets allvar för livsmedelsproduktionen. Jag tyckte mig ändå höra vissa nyanseringar här. Jag är hoppfull efter denna diskussion och vill därför fråga om regeringen är beredd att i det här allvarliga läget gå Centern till mötes och initiera en gemensam programgrupp mellan jordbruket, livsmedelsindustrin och staten.

Fru talman! Man kan konstatera att debatten här utvecklas till en oerhört bred debatt. Jag vill givetvis uppehålla mig vid den fråga som jag ställt i min interpellation. De här ersättningarna från EU blir tillgängliga i november. Det är tänkt att de ska kompensera jordbruket för kostnader som man redan haft under det år som gått. Senareläggning av utbetalningarna kommer att skapa stora likviditetsproblem för väldigt många jordbrukare när de i december ska betala moms, skatter, räntor och amorteringar. Foder-, gödsel- och maskinkrediter, som man ofta planerat att betala i december, måste senareläggas. För ett medelstort familjeföretag handlar det enligt uppgift om 100 000-250 000 kr i försenade utbetalningar. Totalt för riket är det, som tidigare sagts, 6 miljarder kronor som bönderna nu får betala ränta på. Vad som återstår för väldigt många är att förlänga krediter eller att ta kortfristiga lån till dess att ersättningarna utbetalas. Eller kan man kanske få uppskov med någon av de betalningar som går in i statskassan? Kan bonden få uppskov, Ann-Christin Nykvist?

Fru talman! Ministern är ju också konsumentminister. Jag skulle önska att ministern gjorde lite större insatser för att upplysa svenska folket om att svensk djurhållning och svenskt lantbruk bedrivs på en nivå där djurens bästa tillgodoses och om att användningen av antibiotika och bekämpningsmedel inte är så omfattande som är fallet i många av de länder som vi importerar livsmedel från. På den tomatodling som jag besökt surrade humlor, och steklar användes för att bekämpa skadedjur. Det är på något sätt en kontrast till de förhållanden som kanske möter oss när vi köper Mor Elsas kyckling, som kanske inte är uppfödd i Sverige utan som är importerad och till 40 % behandlad med vätska. Min fråga är: Kommer vi att få ursprungsmärkning för livsmedel så att konsumenten ser varifrån produkterna kommer även om den förädlade produkten har svenskt namn? Avgörande för framtiden för svensk livsmedelsproduktion är att konsumenterna kommer till insikt om och verkligen uppskattar nyttan av och kvaliteten i svenskproducerade livsmedel. För oss centerpartister är det självklart att lantbruksföretagen och livsmedelsföretagen ska kunna konkurrera på samma villkor som sina kolleger ute i Europa. Dessutom måste vi bli bättre på att utnyttja de EU-medel som kan skapa bättre framtidsutsikter för svensk lantbruksnäring. Så behöver också Sveriges invånare få en bättre förståelse för lantbrukets betydelse. Svenska barn har dålig kunskap om vad som händer på en åker. Ett gäng busiga barn ute i en kornåker vet inte att säden ska bli bröd. Banden mellan stad och landsbygd måste knytas ihop igen. Tysk Lidl-mjölk finns på frukostbordet i många hem, osten kommer från Holland och korven från något annat land. Är det detta vi önskar det uppväxande släktet?

Fru talman! Jordbruksministern anmärker på att jag ser det som ett problem att den svenska köttproduktionen har tappat marknadsandelar i en växande konsumtion. Hon är nöjd med att vi har lyckats hålla samma produktionsnivå när marknaden har ökat med 20-25 % på några år. På något annat sätt kan jag inte uppfatta den anmärkning som jordbruksministern gav på det jag sade. Där har vi olika uppfattningar. År 1998 sade statsministern med darr på rösten i regeringsförklaringen att lantbruket är en framtidsnäring. Under de mer än fem år som har gått sedan dess har antalet företag som har nötkreatur minskat från 37 000 till 28 000. Antalet företag som har mjölkkor har minskat från 15 000 till under 10 000. Kor för köttproduktion, kvigor, tjurar och stutar har minskat från 611 000 till 530 000. Konsumtionen av nötkött i Sverige har ökat med 45 000 ton på de här fem åren. Produktionen har minskat med över 2 000 ton enligt Jordbruksverkets statistik. Exporten har minskat och importen har ökat. Oroar inte det här ministern? Statistiken är tagen från Jordbruksstatistisk årsbok och Marknadsöversikt från Jordbruksverket. Därmed vill jag återvända till den lilla fråga jag hade. Varför inte använda den nationella reserven för att ge stöd till de köttproducenter som kommer att råka mest illa ut till följd av omfördelningen i den valda MTR-modellen? Ge mig ett svar, jordbruksministern: Vill du använda nationella reserven för att klara den lilla nischen av livsmedelsproduktion?

Fru talman! Jag vill först säga till Ulf Sjösten att jag givetvis inte är lycklig över att vi behöver vidta de här åtgärderna när det gäller utbetalningen av jordbruksstöden. Men regeringen tar sitt ansvar. Vi föreslår ett antal utgiftsbegränsande åtgärder för att vi ska hålla oss inom ramen för utgiftstaken. Det gäller inte bara jordbruket. Det är även andra områden som är berörda. Det gäller både senareläggning av utbetalningar och åtstramningar inom ramen för statlig verksamhet. Men jag tycker att det är att överdriva att säga att detta på något sätt skulle vara en katastrof, och jag noterar att det i riksdagsbehandlingen av vårpropositionen inte fanns några alternativ från oppositionen. Jag tycker att det är slarvigt att tala om budgettricksande när man inte har några alternativ. Till Staffan Danielsson vill jag säga att jag tror att vi är väldigt överens på ett stort antal punkter när det gäller att vi behöver vidta åtgärder för att värna konkurrenskraften. Jag är bekymrad över produktionsutvecklingen, bland annat inom mjölksektorn, och vi har vidtagit ett antal åtgärder för att värna mjölksektorn. Vi senarelägger frikopplingen till 2007, och vi återför till gårdsnivå. Det är ändå glädjande att se att vi i den senaste statistiken innevarande år utnyttjar kvoten bättre än förra året. När det gäller detta med mervärden: Nej, det är inte hela lösningen, men givetvis ska jag vidta de åtgärder jag kan för att medverka till att förklara vad det svenska står för. Jag kommer att ha en chans inom ramen för det jordbrukspolitiska beslutet, där vi ju ska ha ett utrymme för marknadsfrämjande åtgärder. Det är ett sätt att upplysa konsumenterna. Jag har i Bryssel drivit frågan om att vi ska ha en mer generell ursprungsmärkning av alla köttslag. Jag har som konsumentminister tagit initiativ till en utredning som tittar på frågan om hållbar livsstil. Där tittar vi särskilt på maten, boendet och transporterna, och jag ser med spänning fram emot utredarens rapport som kommer under 2005. Det svenska köket erövrar världen. Det beror på att vi har en bra tradition, men det beror också på att vi har tagit till oss de utländska influenserna. Vi ska inte sätta upp några skyddsmurar runt Sverige och säga att vi inte ska ha parmaskinka och korvar från Polen. Vi ska se till att vi har både den svenska maten och annan mat.

Fru talman! Jag stöder helt det Sven Gunnar Persson tar upp om behovet av en nationell reserv. Solidariteten med framför allt de nötköttsbönder som tappar kanske halva sina EU-ersättningar över en natt nästa år kräver att man avsätter medel och kompenserar dem på rimligt sätt. Jag tror att man måste utnyttja den nationella reserven fullt ut, 3 %. Det är en solidaritetsfråga, tycker jag, och jag stöder Sven Gunnar Persson och hoppas att statsrådet får igenom en lösning här. Det händer lite, och det ryktas om att det är bekymmer i Bryssel, men ta för sig i Bryssel, jordbruksministern! Vad gäller lägets allvar och den svenska livsmedelsproduktionens framtid hoppas jag att statsrådets engagemang växer. Det här handlar om att producera vårt dagliga bröd och kött. Det handlar om att utnyttja produktionskraften i våra åkrar och beten för att sluta kretsloppen. Det handlar om jobb i lantbruk och livsmedelsindustri. Det handlar om Sveriges största småföretagargrupp, människor av kött och blod som varje dag satsar sin kraft, sitt arbete och sina pengar i sina företag. Jordbruket betyder mycket för Sveriges ekonomi och ekologi och förtjänar åtminstone samma uppbackning som övriga EU-länder ger sina bondeföretagare. Det får det inte i dag, och regeringen bör omgående agera enligt det förslag som Centerpartiet och jag har redovisat. Ett tydligt sätt att markera lägets allvar och ett engagemang i frågan vore att skyndsamt tillsätta en programgrupp för livsmedelsproduktionens främjande enligt Centerpartiets förslag. Jag hoppas att jordbruksministern funderar över detta och återkommer i frågan.

Fru talman! Det är så att landets bönder får ta ett mycket stort ansvar för att statsbudgeten hålls inom de fastlagda premisserna. Det verkar vi vara överens om, jag och jordbruksministern. Men jag menar också att man får ta ansvar för den socialdemokratiska regeringens budgetmisslyckande. Konsekvensen blir att den likvida situationen för många jordbrukare riskerar att bli ohållbar med än större skulder och ökade räntekostnader. Men det kan också vara svårt att låna mer pengar då utrymmet redan är intecknat sedan tidigare lån. Som om inte detta skulle vara nog läste jag i ett TT-meddelande i går, den 11 oktober: "Bönder kan få anstånd med skatt på EU-ersättningar. Inte nog med att staten skjuter upp utbetalningarna till bönderna - de tvingas också betala skatt innan de fått pengarna i handen." Man kan begära anstånd. Anstånd är inte givet. Det kommer att ske en individuell bedömning av betalningsförmågan hos varje bonde av Skatteverket. Kanske kan man få anstånd med att betala skatten på de pengar man inte har fått ut än. Det är lätt att föreställa sig den frustration den enskilde lantbrukaren känner inför denna svåra situation. Om något hoppas jag att denna debatt har bidragit till att visa det orimliga och, enligt mitt sätt att se det, orättfärdiga i regeringens tillvägagångssätt när man innehåller utbetalningarna av böndernas EU-stöd.

Fru talman! Jag har redan tagit till mig det som Staffan Danielsson tar upp. Det är nämligen så att jag har två arbeten på gång som har bäring på att vidta åtgärder för att ytterligare stärka jordbrukets konkurrenskraft. Leif Pagrotsky och jag tog förra året initiativ till årliga överläggningar med livsmedelsindustrin. Då är också primärproduktionen med. Vi har haft en sådan överläggning, och vi återkommer till ytterligare överläggningar. Jag har också bildat en kontaktgrupp om företagande inom lantbruksnäringen. Det är en grupp inom departementet, och tanken är att vi ska beskriva den potential som finns inom de areella näringarna, inom jordbruket, när det gäller tillväxt, sysselsättning och export. Vi ska göra allt för att underlätta ett professionellt företagande. Vi tittar då på regelverk och annat - det kan handla om utbildningsmöjligheter och tillgång till arbetskraft - som kan vara hinder för företagande inom jordbrukssektorn. Jag har alltså vidtagit dessa åtgärder, och jag tänker fortsätta att vidta åtgärder för att stärka jordbrukets konkurrenskraft.