Hyra vid tvångsförflyttning

Herr talman! Tomas Nilsson har frågat mig om den ekonomiska situationen för dem som måste flytta till nya hem med anledning av samhällsomvandlingarna i Malmfälten. När bostadshus måste rivas till följd av expanderande gruvproduktion är grundprincipen att gruvföretaget - i detta fall LKAB - ska stå för den skada och det intrång som verksamheten ger upphov till. Om berörda fastigheter inte kan förvärvas genom frivilliga överenskommelser ska eventuell inlösen av fastigheterna kompenseras med expropriationsersättning. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att höja ersättningarna vid expropriation och liknande åtgärder. Ersättningarna låg tidigare på nivåer som kunde understiga marknadsvärdet på fastigheterna. Utgångspunkten är numera att en inlöst fastighet ska ersättas med 125 procent av marknadsvärdet. Denna förstärkning av ersättningsrätten kommer även fastighetsägare i Malmfälten till godo. Expropriationslagstiftningen är anpassad till de förutsättningar som normalt föreligger när inlösen blir aktuellt. De samhällsomvandlingar som nu genomförs i Malmfälten är dock av en unik art och omfattning; det tror jag att vi alla kan vara överens om. Detta väcker alldeles särskilda frågor, bland annat rörande vilken ersättning som är rimlig för dem som måste söka nya hem på en fastighetsmarknad som är starkt påverkad av gruvexpansionen. En allmän grundsats i lagstiftningen är dock att den som får sin fastighet ianspråktagen inte ska drabbas av någon ekonomisk skada till följd av detta. Tomas Nilsson tar särskilt upp situationen för de hyresgäster som får flytta till nyproducerade hyresrätter med högre hyror. Det bör framhållas att hyressättningen bygger på ett bruksvärdessystem. Det är naturligt att hyran för nyproducerade hyresrätter kan överstiga hyran i äldre flerbostadshus. Detta kompenseras med en högre standardnivå för hyresgästerna. Liknande situationer är vanliga även utanför Malmfälten. Till exempel kan upprustning av hyresgästers befintliga lägenheter medföra standardhöjningar med hyreshöjningar som följd. Med detta sagt vill jag inte föregripa de förhandlingar som pågår mellan LKAB och dem som berörs av samhällsomvandlingarna, bland annat de boende i området. Jag förutsätter att LKAB tar och kommer att fortsätta att ta sitt ansvar i dessa frågor. Regeringen följer händelseutvecklingen noga, inte minst i egenskap av ensam ägare till LKAB. Bland annat i Malmfältsgruppen, som sammankallas av näringsministern, sker fortlöpande en dialog med de inblandade parterna. Regeringen är lyhörd för signaler om behovet av att underlätta samhällsomvandlingarna och att minska konsekvenserna för enskilda. Jag utesluter inte att det inom ramen för den processen kan bli aktuellt att ta initiativ till åtgärder av skilda slag.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret, men det finns en hel del att kommentera i det. Jag vet att det är många malmfältsbor som med stort intresse kommer att följa debatten här i dag, eftersom det berör deras framtid så mycket. Väldigt många människor är oroliga och mår inte bra då de inte vet hur de ska klara boendekostnaderna i framtiden. Jag ska försöka förklara lite kort, så att alla förstår problematiken och hur viktigt det är att hitta lösningar. Jag vill dock börja med att säga att människorna i Malmfältskommunerna gläds med gruvornas och LKAB:s framgångar, som ser till att pengar strömmar in till statskassan. Men samtidigt är inte denna situation problemfri - den skapar stora problem för enskilda och familjer boende inom områden som ska tas i anspråk av gruvan. För att få upp den värdefulla malmen måste samhällen flyttas. Hus måste rivas, och människor måste mot sin vilja lämna sina hem och fastigheter. Ändå är flertalet malmfältsbor införstådda med att det är nödvändigt att flytta för att gruvorna ska kunna utvecklas, leva vidare och skapa jobb och återväxt till nästkommande generationer. Gruvorna behövs. Men det man inte förstår i Malmfälten är varför man som enskild individ ska finansiera gruvornas nödvändiga utveckling, som genererar miljarder till statskassan, ur egen börs. Herr talman! Jag kan hålla med ministern i vissa delar av svaret. Det är bra att regeringen har höjt ersättningsnivåerna i expropriationslagen eftersom den blir tvingande om man inte hittar någon frivillig lösning. Men ersättningen är fortfarande alldeles för låg och kompenserar inte för en nybyggnation. Har man ett äldre hus är tanken enligt lagen att man ska kunna köpa ett likvärdigt hus, men i Malmfälten har vi inte den möjligheten då stora delar av samhällena ska rivas. I Malmfältens situation innebär det för dem vars hus rivs att fastigheterna måste byggas på nytt. Något annat alternativ finns inte. Det gör att nuvarande ersättningsnivåer enligt lagen inte täcker kostnaderna - bara att köpa en färdigställd tomt i Gällivare kostar i dag 600 000-700 000 kronor. Det krävs mer ansvar och mer initiativ från regeringen till höjda ersättningar för fastighetsägare. Ett alternativ kan vara att byta nyckel mot nyckel. Det innebär förenklat att du får ett nytt standardhus i utbyte mot ditt gamla hus. Justitieministern säger vidare i sitt svar att "regeringen är lyhörd för signaler om behovet av att underlätta samhällsomvandlingarna och att minska konsekvenserna för enskilda". Om regeringen nu verkligen är lyhörd för signaler har ju ministern nu chansen att tala om för villaägare och fastighetsägare i Malmberget och Kiruna om regeringen omgående kommer att ta ansvar för ytterligare initiativ till förbättringar gällande ersättningsnivåerna i expropriationslagen när människor får sina fastigheter ianspråktagna.

Herr talman! Jag har också varit däruppe och träffat många, och jag kan dela den beskrivning som vi får här av att människor är glada över att det går bra för gruvorna just nu men också att de är bekymrade över situationen. Det jag har försökt beskriva i mitt svar är de regler som gäller och hur det ser ut, det vill säga att vi har förbättrat expropriationsreglerna, att utgångspunkten är att man ska hållas skadeslös och en rad principer som ligger till grund rent juridiskt. Sedan är det naturligtvis en väldigt speciell situation. Det är viktigt att understryka att LKAB har huvudansvaret och att det förutsätter att man tar sitt huvudansvar för den situation som uppstår. Det är en sak. Det finns en Malmfältsgrupp som försöker skapa en dialog, och det finns också en samordnare som ska ta in olika aspekter för att försöka lösa problemen. Det vore förment av mig att gå in på detaljer i detta när det finns en dialog och en samordningsgrupp. Jag förväntar mig naturligtvis att man via detta forum får upp de frågeställningar som konkret kräver åtaganden från regeringen. Det är det jag säger när jag konstaterar att regeringen noga följer utvecklingen, att vi ser problematiken. Men det är inte så att staten vid sidan av bolaget ska gå in och lösa problemen. Det är många aktörer här som måste samordnas, därav samordningsgruppen. Det är många praktiska frågor och den kommunala planeringen som måste gå hand i hand för att kunna lösa situationen för de boende, oavsett om det handlar om att man behöver bygga sig en ny villa eller om att säkerställa att det finns flerbostadshus. Här är problemen ganska komplexa. Det är nog mitt intryck efter att ha försökt studera det hela. Vad jag säger är att de regelverk som vi har är ganska tydliga. Expropriationslagstiftningen säger att utgångspunkten är att man ska hållas skadeslös. Sedan är väl inte markpriserna väldigt höga i Malmfälten. De varierar väl lite. Det är klart att trycket kan ha gjort att de har drivits upp. Det kan ändå finnas svårigheter att realisera en ny fastighet utifrån hur situationen ser ut, men jag vill inte gå in i de detaljerna. Sedan har vi den speciella situationen att man måste få fram flerbostadshus med allt vad det innebär, och där är ju kommunen i högsta grad inblandad. Jag markerar inte att regeringen är ointresserad utan att vi nu via Malmfältsgruppen, samordnare och andra försöker fånga in de olika frågeställningar som kommer. Min uppgift som justitieminister är att redovisa de särskilda legala skäl som kan gälla, vilka rättigheter som finns och vem som har ansvar för vad, så att vi har någon typ av ordning i processen. Det som förvärrar oron för människor i Malmfälten tror jag är att allting tar sådan tid. Där går man och vet att ens hem inte kommer att finnas kvar, och det tar väldigt lång tid att få besked. En önskan och en vädjan som man kan ha till alla inblandade - där tar jag själv också på mig ett ansvar - är att försöka påskynda svaren till människor, för väntan skapar naturligtvis oro. Det är naturligtvis också problematiskt för företagsamheten. I diskussionen i dag utgår man från att det går väldigt bra för LKAB. Det har det inte alltid gjort. De har inte alltid haft mycket pengar att hantera. Men just nu är det väldigt goda tider, och då har de också möjligheter att ta ett ordentligt ansvar, enligt min uppfattning.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jo, det finns lagar för ersättning och kompensation för fastighetsägare som drabbas av gruvdrift, men, ännu en gång, de behöver kraftigt förbättras. Däremot finns det inga lagar eller regler för hur man kompenserar hyresgäster som drabbas av ökade hyreskostnader då man tvingas lämna sina hem just på grund av gruvdrift. Är denna situation acceptabel enligt regeringen? Herr talman! Ministern säger i sitt svar att det är naturligt att hyran för nyproducerade hyresrätter kan överstiga hyran i äldre hus och att detta kompenseras med en högre standardnivå. Kompensationen för en ofrivillig flytt ska alltså enligt ministern vara en högre standard på lägenheten! Ministern verkar alltså anse att det är rimligt att hyresgästerna inte får någon ekonomisk kompensation. Man har valt boende efter vad plånboken tillåter och inte efter vad man önskar. Det innebär i så fall att malmfältsborna även fortsättningsvis får sova dåligt om nätterna. Förstår inte ministern hur allvarligt det är? Denna fråga påverkar människors vardag. Man går i en ständig oro. Familjerna mår inte bra. Många sover inte på nätterna. Situationen skapar i dag stora konflikter i berörda samhällen mellan medborgare och gruvföretag. Säg till en ensamstående, sjukskriven, arbetslös eller pensionär att han eller hon blir kompenserad men en högre standard! Herr talman! En högre standard mättar inte många magar. Man räknar med att en medelpensionär i PRO har en fast inkomst på 13 700 kronor i månaden. En fattigpensionär, som man kallar de ensamstående pensionärerna, har 10 300 kronor i månaden. Får de en hyra på 9 000 kronor i månaden, som en nyproducerad tvåa på 58 kvadrat kostar, blir det inte mycket kvar till det övriga. Samma ekonomiska situation, om inte värre, råder för sjukskrivna och arbetslösa. Bostadsbidraget täcker inte heller den ökade boendekostnaden vid flytt till en nyproducerad lägenhet, vilket betyder att det kan bli kommunerna som kommer att få ta kostnaderna för samhällsomvandlingen i form av försörjningsstöd. LKAB är världsledande på underjordsbrytning och pellettstillverkning som årligen genererar miljarder till statskassan. Menar ministern verkligen att de även måste bli världsledande på samhällsomvandling och kompensationssystem? Även om LKAB vill lösa kompensationen lokalt undrar jag hur det ska då gå till när det inte finns något regelverk för detta. Herr talman! Det är tid nu för ansvar. Samhällsomvandlingen är en oerhört komplicerad fråga. Nu måste ministern ta chansen att berätta för malmfältsborna om regeringen har för avsikt att även möjliggöra kompensation för de drabbade hyresgästerna i Malmfälten.

Herr talman! Jag vill börja med att understryka att det är alliansregeringen som har sett till att vi har fått högre ersättningsnivåer i expropriationsärenden. Det har Socialdemokraterna och andra på vänsterkanten varit emot. Vi har alltså lyft den möjligheten. Utgångspunkten när det gäller expropriationer, att den som blir lidande ska hållas skadeslös, är en väldigt viktig princip. Där har vi inte haft något stöd från oppositionen, vilket är viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget. När det sedan gäller hyresgästerna och de regler som gäller för hyressättning är situationen den att det uppstår liknande situationer i olika sammanhang, att man tvingas att flytta eller tvingas att betala en högre hyra till följd av de regler som gäller med bruksvärdessystem och annat. Vi behöver naturligtvis ha samma regler generellt. Jag vill nog påminna om att det inte har funnits någon väldig lyhördhet och flexibilitet när det gäller de här reglerna från oppositionens sida. Som jag påpekar i mitt svar är situationen i Malmfälten väldigt speciell. Det är skälet till att Malmfältsgruppen finns och att vi har en dialog med en samordnare för att se om det behövs extraordinära insatser i något avseende och för att säkerställa att folk har någonstans att bo. Grunden när det gäller gruvnäringen är att gruvorna måste ta sitt ansvar. Det är ju LKAB:s utveckling som är skälet till att man måste göra de stora samhällsförändringarna. Då är grunden den att företaget också ska ta ansvar för vad det medför, och det är viktigt att markera det. Sedan hör det till saken att det är ett av staten helägt bolag, vilket naturligtvis inte gör att skyldigheten blir mindre än vad den annars skulle vara. Jag har försökt beskriva detta. Det är inte så att regeringen eller ett statsråd går in och i detalj talar om vad som är svaret på varje enstaka fråga. Vad jag tydliggör är LKAB:s ansvar, nödvändigheten av dialog och samordning, de funktioner som vi har satt på plats och det faktum att regelverket när det gäller expropriation är sådant att den som lider skada ska ha en vettig ersättning och vara skadeslös. När det gäller hyressättning har vi i grunden de regler vi har, men naturligtvis måste det tas hänsyn till specifika situationer. Jag lade in i min kommentar att det också finns andra aktörer som är nog så viktiga i detta sammanhang - medspelare är kommunen och andra - för att se till att planläggning och annat finns på plats så att man också kan realisera de byggen av stadsdelar, fastigheter och annat som kommer att behövas framöver. Det är komplext, och jag stor respekt för det och stark känsla för de bekymmer som drabbar enskilda. Det är dock inte tid för ett enskilt statsråd att gå in och fälla avgörande i frågor som ska hanteras av till exempel LKAB.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag håller helt med. Självklart är det gruvföretagen som åstadkommer skadorna som ska betala för verksamheten som blir förstörd. Men även gruvföretagen kan behöva hjälp att hitta kompensationssystem, alltså modeller för att ges möjlighet att kompensera medborgarna i de kommuner som blir drabbade. Samtidigt vet vi att gruvdebatten går het i Sverige om nya gruvors vara och icke vara. Sverige behöver gruvindustrin, men alla ser inte fördelarna. Jag tror att mycket handlar om vad samhällena och medborgarna får tillbaka. Allt bygger på att vi har en hållbar gruvindustri över tid som tar ett stort ansvar för sin verksamhet och ger ett mervärde till samhället och övriga näringar. Därför är det speciellt viktigt att staten tar ansvar för sin gruvbrytning och de problem som uppstår med samhällsomvandlingarna och löser problemen på ett föredömligt sätt genom att hålla alla medborgare skadeslösa och visar vägen för andra gruvföretag. Men regeringen flyr återigen sitt ansvar. Man vill lyfta över problemen till någon annan att lösa samtidigt som man lämnar enskilda individer i sticket. I det här fallet är det hyresgästerna och fastighetsägarna i Malmfälten. Herr talman! I ministerns svar står det att samhällsomvandlingarna som nu genomförs i Malmfälten är unika i sin omfattning. I mina ögon krävs det då unika och omfattande lösningar. Hade regeringen visat minsta lilla vilja att lösa situationen i Malmfälten hade regeringen kunnat tillsätta en utredning i syfte att möjliggöra kompensation för drabbade hyresgäster och förbättra ersättningsnivån i expropriationslagen. Vi socialdemokrater blir ofta beskyllda för att vara ett bidragsparti när det är precis tvärtom. Regeringen kommer att tvinga folk till försörjningsstöd fast de inget hellre vill än att klara sin egen ekonomi. Men nu kan man tvingas till försörjningsstöd på grund av ofrivilligt ökade hyreskostnader som uppstår av en situation man själv inte kan påverka.

Herr talman! Politiken är uppochnedvänd. Det är lite märkligt för mig att diskutera med en socialdemokrat och försöka hävda att företag och bolag ska ta sitt ansvar. Jag står på något sätt på vänsterkanten. Jag anser att LKAB ska ta sitt samhällsansvar. Jag tycker att det är rimligt att ett företag som går bra, som driver en viktig verksamhet som ska utvecklas och som tvingar folk från hus och hem ska ta sitt ansvar. Det är en grundförutsättning. Det är inte staten som ska gå in och lösa detta problem. Det är min grundinställning, och jag känner: Oj, hur hamnade jag här? Grunden i all rimlig ordning är att företaget får ta sitt ansvar, för detta är en konsekvens av de förändringar som sker. När det gäller reglerna har alliansregeringen sett till att vi i dag har bättre förutsättningar att säkerställa att den som har en egen fastighet, ett eget hus, kan få vettig kompensation om det går till expropriation och man inte kan få ett rimligt avtal. För hyresgästerna gäller att regleringen av hyrorna är generell. Liknande situationer dyker upp i andra sammanhang, och därför tycker jag att det svårt att sortera ut hur man ska hantera saken annorlunda i Malmfälten. Jag konstaterar dock att situationen är mycket speciell. Malmfältsgruppen och samordnaren måste därför ta sitt ansvar och se om det behövs extraordinära insatser. Det är dock inte läge för mig att säga hur det exakt ska se ut. Jag förstår problemen och tycker att det är viktigt för människorna i Malmfälten att de får en lösning. Jag kan dock inte komma ifrån att jag anser att gruvbolagen måste ta sitt ansvar för de åtgärder som krävs för att de ska ha några som kan bo och arbeta på gruvorterna. (Applåder)