Jämställdhetsfokus i biståndet

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig om hur slopandet av enprocentsmålet och det minskade biståndet påverkar jämställdhetsarbetet inom svenskt bistånd och hur jämställdhetsperspektivet i svenskt bistånd påverkas av regeringens omläggning av biståndet i och med den nya reformagendan. Hon har även frågat mig om jag kommer att ta initiativ för en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras inom alla delar i bistånds- och utrikespolitiken samt på vilket sätt jag kommer att arbeta för att en ökad andel privatsektorsbistånd inte ska bidra till ett minskat jämställdhetsfokus inom svenskt bistånd.

Svensk biståndspolitik är fortsatt generös. Med en biståndsbudget för 2023-2026 om 56 miljarder kronor per år och ett tak för migrationsavräkningar (högst 8 procent av biståndsbudgeten) har regeringen skapat bättre förutsättningar att kunna planera en förutsägbar och effektiv verksamhet. Denna ökade förutsägbarhet underlättar förstås även för finansieringen av och arbetet med jämställdhet i biståndet.

Jämställdhet är ett svenskt kärnvärde, vilket konstateras i budgetpropositionen liksom i årets utrikesdeklaration. Detta är, i motsats till vad Johnsson Fornarve hävdar, mer än "ord på ett papper".

Regeringen arbetar på flera sätt för att säkerställa att jämställdhetsperspektivet genomgående integreras i utrikes- och biståndspolitiken. Inte minst är Sverige en stark röst för att motverka alla former av sexuellt och könsrelaterat våld, liksom normer och sedvänjor som begränsar flickors och kvinnors frihet och självbestämmande. Vi arbetar aktivt med att stärka kvinnors och flickors självbestämmande, ekonomiska egenmakt och utbildningsmöjligheter och med att öka tillgången till SRHR, inklusive moderna preventivmedel samt säker och laglig abort.

Jämställdshetsperspektivet är också tydligt integrerat i regeringens ambition att öka synergierna mellan utvecklingssamarbetet och näringslivsfrämjandet. Kvinnligt företagande, tillgång till mikrolån och deltagande i det lokala näringslivet är helt avgörande för att öka jämställdheten i utvecklingsländer. Bara genom att låta kvinnor på samma villkor som män delta i ekonomin kan vi långsiktigt öka kvinnors ekonomiska egenmakt. Kvinnligt entreprenörskap är också ett delmål i regeringens nya utrikeshandelsstrategi.

Kvinnors och flickors frihet att bestämma över sina liv och möjlighet att på samma villkor som män och pojkar delta i och forma samhället är inte bara ett mål i sig. Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, för ökad ekonomisk egenmakt, mot barnäktenskap och mot könsrelaterat våld, inklusive i konfliktsituationer, är faktorer som även stärker uppfyllandet av utvecklingssamarbetets mål på bredden.

I samhällen där kvinnor får ta större del i den lokala ekonomin ser vi också positiva effekter. Forskning visar att kvinnliga företagare och företag med kvinnor i höga positioner är mindre benägna att ta emot mutor. Dessa frågor är därför av särskild relevans också för att nå målen om minskad korruption i utvecklingsländer.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret på min interpellation.

Jämställdheten är på tillbakagång globalt. Flickors, kvinnors och hbtq-personers rättigheter är under stark attack. Situationen förvärrades under covidpandemin genom att mödradödligheten, våld mot kvinnor i alla åldrar och barnäktenskap ökade. Många flickor kom aldrig tillbaka till skolan.

När jämställdheten är under attack måste Sverige ta på sig ledartröjan och på allvar stå upp för flickors och kvinnors rättigheter. Ministern påpekar att jämställdheten är ett svenskt kärnvärde och nämner flera andra jämställdhetsområden. De är naturligtvis bra och vackra ord, men det räcker inte med ord. För mig och Vänsterpartiet är det självklart att arbetet för jämställdhet är helt integrerat i svenskt bistånd. Vi vet att jämställdhet är en viktig grundförutsättning för verklig och hållbar utveckling.

Det blir därför märkligt att regeringen som första åtgärd avskaffade den feministiska utrikespolitiken, som inte bara var en etikett som regeringen påstod, utan den har haft stor betydelse för att öka jämställdheten i utrikespolitiken och i det internationella biståndet. Den har dessutom lett till att flera länder har följt det svenska exemplet och antagit en feministisk utrikespolitik. Det konstateras bland annat i en rapport av regeringens egen kommitté EBA. Tyvärr kan vi nu konstatera att den totala andelen av svenskt bistånd med en jämställdhetskomponent minskar från 82 procent av budgeten med jämställdhet som hel- eller delmål 2021 till 74 procent 2023. Sida uppnår därmed inte målet i EU:s handlingsplan för jämställdhet, som är 85 procent, enligt Sidas egen årsrapport.

Detta är en alarmerande signal, om man nu tycker att jämställdhet är ett kärnvärde. Den feministiska utrikespolitiken gick ju ut på att genusperspektivet skulle genomsyra all utrikes- och biståndspolitik, inte bara ses som en fråga vid sidan om. Genusperspektivet behöver genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktur, handel, utbildning, hälsovård, vatten och sanitet, makt och inflytande samt fred och säkerhet. Det perspektivet saknas i regeringens biståndspolitik. Kan ministern här och nu garantera att genusperspektivet ska genomsyra all biståndspolitik? Det skulle vara intressant att få svar på.

Det är lite svårt att ta regeringens ambitioner om jämställdhet på allvar när det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR inte ökar utan snarare ser ut att minska i regeringens satsningar. Anslagen till FN-systemets viktigaste organ för jämställdhetsfrågor UN Women har halverats. UNFPA, som gör ett oerhört viktigt arbete för SRHR, har också fått stödet minskat med en fjärdedel. Medel till kvinnorättsorganisationers och civilsamhällesorganisationers arbete för kvinnor, fred och säkerhet har försvunnit från agendan. Enligt Sidas budgetprognos för 2025-2027 riskerar de globala strategierna att minska rejält i budgeten eftersom det föreslås att anslagspost 34 ska minskas med 45 procent 2027. Här ingår bland annat den globala jämställdhetsstrategin och strategier kopplade till SRHR och utbildning.

Den planerade separata globala strategin för arbete med SRHR ser ut att ha slopats. I mina ögon är det här en nedprioritering av jämställdhetsarbetet. Varför skär ni i det viktiga jämställdhetsbiståndet? Var är konsekvensanalyserna av förändringarna i biståndet?

Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för interpellationen i denna viktiga fråga.

Just jämställdhet och SRHR-frågor är prioriterade för regeringen. Det är i grund och botten ett svenskt kärnvärde. De allra flesta svenskar, nära nog 100 procent, tycker att frågorna är helt avgörande. Det är också därför som fortsätter att ligga så långt framme i arbetet, och det är något som jag ofta får bekräftat, till exempel så sent som i höstas under öppnandet av generalförsamlingen i FN, där jag själv medverkade på ett seminarium om SRHR-frågor.

Det svenska biståndet är generöst. Sverige är ett av fem länder i världen som når upp till FN:s mål om 0,7 procent av bni. Vi kan också se att Sverige skiljer ut sig mot de flesta andra länder, på så sätt att en mycket större andel av det svenska biståndet går till olika typer av jämställdhetsinsatser än för de flesta andra länder. Snittet för andelen insatser med jämställdhet som en komponent, som huvudmål eller delmål, är 43 procent i OECD-Dac. I Sverige ligger vi på 74 procent, det vill säga en mycket stor skillnad. Sverige skiljer ut sig i positivt hänseende.

Jag kan också konstatera att Sverige ligger i topp även vad gäller andelen insatser med jämställdhet som huvudmål. Den var i fjol 12 procent. Tittar man på snittet bland OECD-Dacs medlemsländer var det 4 procent. Andelen är tre gånger större i Sverige än snittet. I fjol fanns också jämställdhet som tematiskt område i 32 av 46 strategier.

Bilden som Lotta Johnsson Fornarve försöker etablera med den här interpellationen om att frågan inte skulle vara prioriterad, att det skulle vara ett stort skifte mot tidigare, är faktiskt inte riktigt sann, utan den är fel. Sverige fortsätter att vara en ledande aktör på området.

Regeringen har som ambition att lägga större fokus vid innehållet i biståndspolitiken, i insynen i biståndspolitiken och framför allt i resultaten av biståndspolitiken än vid vilka olika typer av etiketter man använder.

Det är helt sant att regeringen inte använder sig av begreppet feministisk utrikespolitik. Vi har behövt ägna tid och kraft åt att förklara vad den feministiska utrikespolitiken egentligen innebär, snarare än att fokusera på det konkreta innehållet. Här är våra grannländers inställning också talande, trots en lika syn på detta. Uppfattningen är egentligen inte svensk, utan man skulle kunna beskriva en nordisk samsyn. Men de har inte anammat konceptet, utan de har fokuserat på innehållet och resultaten snarare än etiketten. Det är en linje som också den svenska regeringen tycker är klok. Därför fokuserar vi på den vägen framåt.

Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar från ministern. Jag är ändå glad att ministern säger att jämställdheten är ett prioriterat kärnvärde.

Att Sverige ligger långt framme är på sätt och vis riktigt, men vi ser ändå hur jämställdheten i Sverige de facto backar. Vi ser också hur resurserna till viktiga jämställdhetsorganisationer, till exempel UN Women, skärs ned. Det oroar mig. Det är oroande signaler när arbetet som man nu tycker är så viktigt faktiskt går åt fel håll. Om jämställdheten ska genomsyra allt bistånd måste det stå i reformagendan på ett tydligt sätt. Det måste finnas direktiv, riktlinjer, om detta. Jag saknar helt enkelt helhetsperspektivet. Jag skulle vilja ha ett svar på frågan om ministern vill se att jämställdheten ska genomsyra alla former av bistånd.

På vilket sätt gynnas flickor och kvinnor i världen av ett minskat bistånd och ett bistånd som ska utgå från svenska intressen?

På vilket sätt bidrar det svenska biståndet till ökad jämställdhet genom att fokusera biståndet till områden med minskat jämställdhetsfokus?

Regeringen vill till exempel öka andelen privatsektorbistånd. En studie från EBA, Expertmyndigheten för biståndsanalys, visar att bara 2 procent av privatsektorbiståndet har jämställdhetsfokus. Det ska jämföras med 40 procent i det vanliga bilaterala biståndet. Samma sak gäller den tätare kopplingen mellan bistånd och handel, där ojämlikheten mellan kvinnor och män riskerar att förstärkas.

Det behövs helt enkelt ett helhetstänk. Det behövs tydliga riktlinjer om att genusperspektivet ska genomsyra allt bistånd.

Ministern har fått för sig att jag är emot allt som stavas handel och näringsliv. Det är fel. Men biståndet ska inte gynna svenska intressen i första hand utan mottagarens.

Jag har inget emot att bistånd används för att till exempel gynna kvinnligt företagande på landsbygden i Afrika. Vi vet att det är klok politik som gynnar inte bara kvinnan själv utan hela hennes familj och samhället runt omkring. Men biståndet måste utformas efter de behov som finns i mottagarlandet, och Sverige behöver säkerställa kvinnors fulla ägande och deltagande i utformningen av biståndet.

Det är också oerhört viktigt att stödja kvinnorättsorganisationer och kvinnoledda organisationer genom bistånd. De är bäst lämpade att bedöma och se till kvinnors och flickors behov och att arbeta mot könsbaserat våld och skadliga normer och för att öka kvinnors inflytande.

Det är därför oerhört oroande att stödet till civilsamhällets organisationer både i Sverige och globalt nu hotas av regeringens nya strategi rörande folkrörelsebiståndet. Sida har ju sagt upp avtalet med en lång rad civilsamhällesorganisationer, och på det sättet riskerar man att över 1 700 projekt i 90 länder går förlorade. Många är till för att stödja just kvinnoaktivister.

Svenskt bistånd behövs också i de mest sårbara och konfliktdrabbade länderna, för det är flickor och kvinnor som drabbas allra hårdast i kris. Det är viktigt att biståndet inte dras undan från länder som Afghanistan och Palestina med flera.

Jag tycker att det är olyckligt att Sverige dragit tillbaka sitt bilaterala stöd till fyra av världens mest utsatta länder - Mali, Burkina Faso, Kambodja och Sydsudan. Det kommer att drabba tusentals kvinnor i dessa länder genom bland annat sämre tillgång till sjukvård, hälsovård och mödravård och till rent vatten och sanitet.

För att svenskt bistånd på allvar ska bidra till jämställdhet i världen krävs mer än ord på ett papper. Det krävs ett aktivt arbete, konkreta strategier och planer, tillräckliga medel, långsiktighet och framför allt politisk vilja.

Jag saknar fortfarande svar. Var är konsekvensanalyserna? Och kommer statsrådet att ta initiativ för en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras i alla delar av bistånds- och utrikespolitiken, privatsektor och handel inkluderat?

Fru talman! Vi bryter nu ny mark med omläggningen av den svenska biståndspolitiken. Den har ju fått mycket kritik för att den varit för spretig, för att det varit för många mål, för att det varit för lite insyn och för att transparensen har sjunkit.

Vi ska komma ihåg en sak: Ytterst är det här skattepengar från svenska skattebetalare, som varje år lägger 56 miljarder kronor på det här området. De har rätt till insyn och transparens.

Det handlar också om ett ansvar mot mottagarländerna. De ska veta att vårt bistånd alltid används på mest effektiva sätt.

En del i det arbetet är att minska det stora antal mål som har funnits. I ett läge där allting är prioriterat och Sverige ska göra allting med massor av mål i alla länder samtidigt - lite förenklat men ungefär så - kan man ställa sig frågan: Vad är egentligen det svenska mervärdet?

Vi har en annan syn på biståndet. Vi vill att det ska vara någonting där vi kan skapa tydliga mervärden och bidra med någonting som är unikt, som vi är väldigt duktiga på. Ytterst måste vi alltid ställa oss frågan hur vi ser till att använda biståndet mest effektivt.

I det ingår till exempel att om organisationer uppvisar dåliga resultat, inte lyssnar på svenska prioriteringar och inte är intresserade av att arbeta tillsammans med oss, ja, då kan det hända att biståndsmedel kommer att flyttas till andra organisationer som är mer effektiva.

UN Women är ett sådant exempel. Det är en organisation som fått mycket kritik för just ineffektivitet. Hanteringen av terroristorganisationen Hamas attack på Israel och den ovilja att fördöma det som fanns hos UN Women under lång tid talar såklart inte heller till organisationens fördel.

Vi måste hela tiden som en ansvarstagande biståndsgivare - för med ett stort bistånd kommer också stort ansvarstagande - ställa oss frågan hur vi använder medlen på mest effektiva sätt.

Jag vill också bara nämna frågan om vad som ska gynna vem. Jag vill bara uppmana Lotta Johnsson Fornarve att läsa vår reformagenda, för den allra första meningen i den svarar på den fråga som ställdes här och tydliggör att själva idén med att ha ett bistånd är att hjälpa mottagarländerna. Annars hade man aldrig ens kommit på idén att lägga 56 miljarder kronor på bistånd. Hade det bara handlat om att gynna svenska företag hade man väl satsat på någon forskningsproposition eller sänkt skatten eller någonting sådant. Det är tydligt och klart där.

Kanske till skillnad från den politik som Vänsterpartiet står för ser jag att bistånd och handel hänger ihop. Jag ser att vi kan skapa mervärden genom samarbeten. Om det är så att svenska företag kan hjälpa till i till exempel det viktiga hälsoarbetet eller arbetet med grön omställning och det kan gynna också Sverige och svensk innovation, svenskt entreprenörskap och svenska arbetstillfällen, då tänker jag inte be om ursäkt för det.

Jag är förvånad över hur känslig den här frågan är. Sverige har ju arbetat så här under många år kopplat till de multilaterala utvecklingsbankerna. Där har jag aldrig hört någon kritik. Men just när man talar om att kanske också svenska företag ska kunna ta del här blir det väldigt känsligt. Jag har tappat räkningen på hur många frågor jag fått om detta. Det är någonting som skaver här.

Jag kan avslutningsvis berätta att SRHR-frågorna är högt prioriterade av regeringen. De präglade mycket av mitt besök i Liberia i förra sommaren. De hade också en stor del i resan till Bangladesh för några veckor sedan. Om några veckor kommer jag också att resa till Demokratiska republiken Kongo i Afrika, där det här kommer att prägla mycket av vårt program.

Fru talman! Jag kan inte förstå hur det kan vara effektivt att säga upp ingångna avtal, som Sida nu har gjort, med en lång rad civilsamhällesorganisationer vars stöd till stor del går till kvinnorättsorganisationer runt om i världen och på det sättet skapa stor oro i både Sverige och mottagarlandet. Jag kan inte se hur det är effektivt. Mycket av det här biståndet har ju varit otroligt bra och framgångsrikt och uppskattat.

Jag får heller inget tydligt svar, tycker jag, på om jämställdheten ska integreras i alla områden vad gäller biståndet.

Vi ser ju nu att jämställdheten är på tillbakagång globalt. Då krävs det att Sverige står upp för kvinnors och flickors rättigheter på allvar och på riktigt, inte bara med ord. Det är svårt att se det när regeringen inte har någon tydlig struktur för jämställdhetsarbete och det saknas tydliga riktlinjer i reformagendan för hur jämställdhetsarbetet ska genomsyra all biståndsverksamhet.

Det är också svårt att tro på regeringens tal om att svenskt bistånd ska vara en tydlig kraft för jämställdhet och att fokus ska vara på att främja kvinnors och flickors möjlighet att fritt bestämma över sina liv och kroppar och att stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt när man inte tillför några ekonomiska medel till jämställdhetsarbetet utan i stället skär ned på stödet - det är faktiskt det som händer - till viktiga organisationer och strategier som har jämställdhet som fokus.

För att svenskt bistånd på allvar ska bidra till jämställdhet i världen krävs mer än ord på ett papper. Det krävs ett aktivt arbete, konkreta strategier och planer, tillräckliga medel, långsiktighet och framför allt politisk vilja.

Återigen: Var är konsekvensanalyserna? Och kommer statsrådet att ta initiativ för en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras inom alla delar av bistånds- och utrikespolitiken?

Fru talman! Ja, Sverige fortsätter att vara världsledande på det här området. Det märks till exempel när man besöker FN. Man får höra mycket uppskattning för Sveriges arbete här. Siffrorna visar också att vi allokerar väldigt mycket mer av vår biståndsbudget till det här viktiga området än egentligen alla andra motsvarande länder.

Jämställdheten fortsätter att vara prioriterad, inte minst när vi nu bryter helt ny mark och lämnar den gamla biståndspolitiken, där bistånd varit bistånd och handel varit handel och i stället försöker hitta synergier. Jag tror att det kommer att få positiva effekter även för jämställdheten.

Vi ser ju att många länder som under många år har fått väldigt stora summor i svenskt bistånd fortsätter att vara fattiga och fortsätter att vara beroende av bistånd. Vi vet tyvärr också att i många av de länderna är det kvinnor som drabbas allra mest.

När vi nu anstränger oss för att satsa mer på företagande, handel, entreprenörskap och marknadsekonomi är det med ambitionen att fler länder ska kunna göra den typ av tillväxtresa som Sverige har gjort. Det kommer att lyfta fler människor ur fattigdom och också inverka positivt på det viktiga jämställdhetsarbetet.

Jag vill med detta tacka Lotta Johnsson Fornarve för en viktig interpellation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.