Konfuciusinstitutens verksamhet i Sverige

Fru talman! Göran Lindblad har frågat har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att universitetens opartiskhet och oavhängighet garanteras med anledning av att ett Konfuciusinstitut har upprättats inom Stockholms universitet. Inledningsvis vill jag betona vikten av att svenska lärosäten ska vara starka, självständiga och ha stor integritet. Med denna frihet följer också ett stort ansvar. Regeringen anser att akademisk frihet och en ökad autonomi för de svenska lärosätena är viktig och att den politiska styrningen av universitet och högskolor bör minska. Det är därför viktigt att avväga utformningen av styrningen av lärosätena så att största möjliga grad av akademisk frihet och kvalitet kan uppnås samtidigt som statens behov av en övergripande styrning av verksamheten hävdas. Regeringen har därför tillsatt en utredning angående universitets och högskolors organisation och styrning där utredaren bland annat ska utarbeta förslag till hur den statliga styrningen ska utformas. Inom gällande regelsystem är universitet och högskolor fria att inrätta olika former av centrumbildningar och institut utifrån lärosätenas egna bedömningar och prioriteringar. Utbildningar inom universitet och högskolor måste, liksom utbildningsväsendet i övrigt, genomsyras av de grundläggande värderingar som samhället byggts upp utifrån. Dessa gemensamma värden har alla som arbetar i den högre utbildningen ett gemensamt ansvar för att förmedla och förankra. Den högre utbildningen ska bidra till studenternas personliga utveckling, samhällsengagemang, kritiska tänkande och bildning. Enlig högskolelagen (1 kap. 2 och 3a §§) ska utbildningarna vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och i högskolornas verksamhet ska vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas. För att säkerställa hög kvalitet i undervisningen och dess oavhängighet har lärosätena ett ansvar för att följa upp vad som sker i undervisningen oavsett om undervisningen sker inom en institution eller inom ett institut som de själva inrättat. Detta förhållande gäller givetvis också Konfuciusinstitutet som har upprättats vid Stockholms universitet.

Fru talman! Jag får först tacka statsrådet Leijonborg för svaret. Vi har ju ett långt förflutet i olika roller. Ända sedan 70-talet har vi diskuterat högskolans och akademins frihet och möjlighet till oberoende och en fri forskning. Där är vi alldeles överens. På samma sätt är säkert Lars Leijonborg och jag alldeles överens om att vi vid alla tillfällen och hela tiden ska vara vaksamma mot och bekämpa totalitära tendenser och totalitära regimer såsom kommunistregimen i Kina. Jag tror egentligen inte att det finns någonting som skiljer oss när det gäller betydelsen av att betona mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstat. Där är vi säkert överens. Då oroar det mig väldigt mycket att de här Konfuciusinstituten har etablerats på i stort sett samma sätt som Mussolini på 30-talet öppnade italienska språkinstitut. Professor Zimmerman i USA har gjort en studie på detta och visat att det finns stora likheter mellan Konfuciusinstituten och Mussolinis språkinstitut. En skillnad är dock att språkinstituten i första hand etablerades i USA. Det finns i och för sig ett antal Konfuciusinstitut i USA, men de är spridda i 50 länder. Det är ca 130 institut totalt i världen, och man marknadsför dem genom en slogan som lyder Chinese speed and efficiency , och det är klart att de har spritts inom några år med en väldig fart och effektivitet. Det är över 2 000 kinesiska specialister och lärare som är utplacerade vid de här instituten för att förmedla, som man säger, språkutbildning men också kinesisk kultur. Jag tror också att statsrådet och jag kan vara helt överens om att öppenhet och utbyte är bra. Öppenhet och utbyte kommer säkert att kunna hjälpa till för att få den kinesiska kommunistregimen på fall. Det är mycket möjligt att vi nu inför de olympiska spelen har ett bra tillfälle att sätta ytterligare press på den kinesiska regimen. Jag har ju tidigare förordat att man ska sätta på sig en knapp om man åker dit där det står "Demokrati och mänskliga rättigheter". När det gäller Konfuciusinstituten har stora och viktiga universitet som Columbia University i New York och Harvard tackat nej till verksamheten för att man säger att den ligger utanför universitetets kontroll. Jag undrar: Är statsrådet säker på att Stockholms universitet och eventuellt andra svenska universitet har kontroll på vad som händer inom Konfuciusinstitutet när det gäller till exempel den samordnade finansieringen? Där är det inte alldeles givet att det revideras på vanligt sätt. Den kinesiska regimen är ju känd för olika former av dolda belöningar. Är vi säkra på att det inte pågår något sådant vid Konfuciusinstitutet i Stockholm? När man nu har startat så här många Konfuciusinstitut runt om i världen måste vi samtidigt komma ihåg att i Kina är tio miljoner barn utan en ordentlig skola. Kinesiska staten satsar alltså miljoners miljoner på att etablera sig lite här och där i världen, men samtidigt klarar man inte undervisningen av kinesiska barn. Det har vi naturligtvis också ett ansvar för att påpeka. Förkortningen på engelska: CI, Confucius Institute, skulle man naturligtvis, om man skämtade till det, kunna uttyda Communist Institute. Det är det kanske. Andra institut, till exempel British Council, Alliance Française och Goetheinstitutet är separerade från universiteten. De är skilda från universiteten. Så har man gjort med avsikt. Vi har senast ett exempel från Sverige, där Silk Road Studies vid Uppsala universitet har flyttat och etablerat sig utanför för att markera skillnaden i förhållande till ett institut som kanske jobbar på ett annat sätt än universitetet, som finansieras till stor del av offentliga medel. Därför skulle jag gärna vilja att statsrådet lite grann utvecklar tanken på hur man ska kunna följa upp det här på ett säkert sätt.

Fru talman! Göran Lindblad frågar mig om jag kan garantera vissa saker, och där är naturligtvis svaret nej. Jag vill, som jag har gjort i denna kammare i flera sammanhang, betona att när det gäller samarbeten mellan utbildningsinstitutioner och externa bidragsgivare vilar ett stort ansvar på den statliga institutionen, eller den offentliga institutionen, att stå för de värden som ligger i dess uppdrag. Det förekommer att skolor låter sig sponsras av dataföretag och sådant, och till en viss gräns är väl det bra. Men det jag har framhållit här i kammaren när jag fick en fråga som sådant är att ingenting fråntar institutionen det yttersta ansvaret för sin verksamhet. Skulle det vara så att en extern bidragsgivare vill utnyttja exempelvis ett svenskt universitet för att sprida en ideologi måste naturligtvis universitetet sätta en gräns. I och med att svenska skattebetalares pengar är inblandade i finansieringen måste universitetet ta ansvar för kvaliteten och inriktningen på denna verksamhet. Den får bara förekomma om den är förenlig med högskolelagens krav. Vi eftersträvar ju ett djupt och brett samarbete med Kina. Vi är synnerligen medvetna om att Kina är en kommunistisk diktatur, men vi tror att ett samarbete på lång sikt faktiskt kan främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men för varje sådant samarbete gäller ju att man inte får vara naiv. Det är vi som ska överföra demokrati. Det är inte de som ska överföra diktatur till oss. Är man inte varse de risker som det alltid är förenat med att umgås med en diktaturregim är man farligt ute. Det är bra att Göran Lindblad har väckt den här interpellationen. Det finns all anledning att vara uppmärksam på de risker som en sådan här utveckling medför. Om jag tar en parallell har det ju hävdats att Karolinska Institutet har ett samarbete med universitet i Beijing som delvis finansierar sin verksamhet genom att sälja organ från avrättade. Den typen av etiska frågeställningar är naturligtvis oerhört central i varje sådant här akademiskt samarbete. Det krav som jag har framfört i det sammanhanget, och även i det sammanhang som nu Göran Lindblad tar upp, är att om svenska universitet ska gå in i sådana här internationella samarbeten måste man vara noga med högskolelagens krav och de etiska principer som gäller för akademisk verksamhet.

Fru talman! Jag är glad att Lars Leijonborg så tydligt markerar var gränserna går när det gäller samarbete. Jag är, liksom statsrådet, mycket för öppenhet och för samarbete och utbyte med Kina. Jag tror också att det kan leda rätt. Jag är också glad och tacksam över att Lars Leijonborg säger att vi inte får vara naiva. Precis den formuleringen har jag ofta använt själv, bland annat i en artikel i somras då ostindiefararen Götheborg var i Shanghai. Jag skrev då att det är viktigt med utbyte och att vi inte får vara naiva. Nästa dag hade Göteborgsposten en bild av Göran Johansson med en kommunistflagga i handen på däcket på den båten. Man får alltså inte vara naiv. Vid Institute for business vid London School of Economics har man bildat ett särskilt Konfuciusinstitut med inriktning på business. Det är lite lustigt eftersom Konfucius var emot allt vad marknadskrafter och business heter. Det är samtidigt alldeles tydligt att man i Kina inte får bedriva några Konfuciusinstitut eller ens tala om Konfucius eftersom han företräder en annan ideologi än den som kommunistpartiet står för. Det finns många dubbla och konstiga bottnar i detta. Kineserna talar om att man ska ha en stark nation som har ett starkt språk. Man kan fråga sig vems språket är. Är det regimens språk eller är det folkets språk? En stor risk är att det är regimens språk. I Kanada har Canadian Security Intelligence Service, Kanadas motsvarighet till Säpo, ögonen på de tre fyra Konfuciusinstitut som är etablerade i Kanada. Det var en hearing i det kanadensiska parlamentet om den här frågan. Det framkom att man är mycket misstänksam och tveksam när det gäller den verksamhet som pågår. Lars Leijonborg kan givetvis inte svara på och vet kanske inte ens vilken hållning Säpo har till Konfuciusinstitutet i Sverige, men det finns anledning att lyfta upp frågan och kanske vid tillfälle påpeka för Säpo att man kan se efter vad som pågår. Den tidigare koordinatorn för Konfuciusinstitutet i Stockholm har i vittnens närvaro berättat att han har blivit utfrågad av kinesiska säkerhetsagenter, tydligen i Stockholm. Jag vet inte om det har skett på universitetet eller på kinesiska ambassaden eller någon annanstans. Man undrar om även den nuvarande ledningen är förhörd och om man har kontrollerat vilken religion och ideologisk bakgrund de har för att de ska få vara aktiva. Hur är det med belöningarna? Är det så att Air China ordnar resor eller kick-backs av olika slag för dem som är aktiva inom Konfuciusinstituten över hela världen så att det finns någon form av dolda ersättningar? I Stockholm har Konfuciusinstitutet ungefär ½ miljon i anslag från det offentliga från institutionen för orientaliska språk. Man har också pengar från Kina. Revisionen görs inte sammantaget, så vi vet inte riktigt vart pengarna går, hur mycket pengar man har eller vilka villkor som är förknippade med att kineserna skickar lärare. Är det några villkor? Jag har fått indikationer på att man säger: Gör ni inte så här drar vi in supporten. Den typen av samarbete måste vi ju vara väldigt försiktiga med. Annars delar jag statsrådets uppfattning att vi ska vara öppna och ha ett utbyte. Sammanfattningen är: Vi ska absolut inte vara naiva.

Fru talman! Det som Göran Lindblad talar om i det här inlägget har jag ingen som helst information om. Man kan påminna sig att alla länder har så kallad främjandeverksamhet. Sverige har något som heter Svenska institutet som har till uppgift att främja svenska intressen i utlandet och skapa en bra Sverigebild. Vi uppmuntrar andra länder att bedriva undervisning i svenska och liknande. När det gäller studier i kinesiska, och för den delen även i italienska som Göran Lindblad hade anledning att komma in på som parallell, vill vi gärna främja sådan undervisning i Sverige. Kinesiska, och i synnerhet mandarin, är ett av världens största språk. Jag tror att det är mycket klokt att Sverige ser till att fler svenskar lär sig både mandarin och andra kinesiska språk. På samma sätt är det bra om vi på nytt får en ökning av studierna i italienska. De kinesiska ambitionerna kan ju inte utan vidare dömas ut som spioneri eller vilja att sprida en kommunistisk ideologi. Men om det, som i Kanada, blir oegentligheter eller om man på något sätt kan belägga att institutet används på ett otillbörligt sätt har vi naturligtvis anledning att reagera. Låt mig upprepa att ansvaret för det i första hand ligger på Stockholms universitet. Det är dess ledning som har skrivit på avtalet, och det är de som under den akademiska frihetens paraply ändå, som jag markerade i mitt första svar, som en pendang till friheten har ansvaret att se till att denna verksamhet fullt ut är förenlig med högskolelagens krav och de etiska principer vi har.

Fru talman! Tack för det tydliga svaret, Lars Leijonborg. Jag ska inte förlänga samtalet mer. Jag tycker att det är bra att vi alla har en väldigt tydlig uppmärksamhet på vad som pågår när det gäller spridningen av Konfuciusinstituten och att vi är observanta på den verksamhet som förefaller pågå förutom den rena språkundervisningen. Vi är helt överens om att det är bra att man läser kinesiska språk, men det är definitivt inte bra att man använder de här instituten som någon form av spioncentral. Låt oss hoppas att det finns en bra revision som kontrollerar att Stockholms universitet uppfyller sina förpliktelser att kontrollera att undervisningen är fri och oberoende och att man inte har några kommunistiska hantlangare i sina led.