Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kristna konvertiter från Iran

Interpellationsdebatt 21 maj 2002
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 10

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 121 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Efter att tidigare ha diskuterat två in- terpellationer av samma interpellant ska jag nu besva- ra två interpellationer i ett sammanhang. Magda Ayoub har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att iranska konverti- ter får asyl. Hon har vidare frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att landinformationen om kristna konvertiter ses över och förbättras. Kerstin-Maria Stalin har frågat mig om jag avser att verka för att praxis ändras till den som gällde fram t.o.m. 1995. Jag har som sagt valt att svara på de båda inter- pellationerna i ett sammanhang. Jag vill först påminna om att det är Migrations- verket och Utlänningsnämnden som är de rättstilläm- pande myndigheterna i asylärenden. Det är dessa myndigheter som fastställer och tillämpar praxis. Som Magda Ayoub och Kerstin-Maria Stalin väl känner till kan regeringen endast ge vägledning ge- nom beslut i enskilt ärende som överlämnats av nå- gon av utlänningsmyndigheterna, och något sådant ärende har inte överlämnats. Finner Utlänningsnämn- den att situationen för kristna konvertiter i Iran har förändrats sedan de fem praxisbildande besluten i januari 1996 har nämnden möjlighet att själv ändra denna praxis. Magda Ayoub och Kerstin-Maria Stalin har i sina interpellationer citerat delar av beslut fattade av Ut- länningsnämnden respektive Migrationsverket. Cita- ten är emellertid ryckta ur sitt sammanhang och ger således inte en fullständig bild. Beträffande asylskälen för iranska konvertiter är jag som statsråd förhindrad att uttala mig om enskilda ärenden men vill ändå poängtera vikten av att varje asylärende behandlas individuellt. Jag utgår från att utlänningsmyndigheterna följer lagstiftning och fast- lagd praxis med hänsyn tagen till den aktuella och reella situationen i de asylsökandes ursprungsländer i sin bedömning av de uppgifter som lämnas av de asylsökande och deras ombud. Myndigheterna har att kritiskt granska faktaun- derlaget i varje enskilt ärende och så långt möjligt kontrollera lämnade uppgifter. När det gäller myn- digheternas beslutsunderlag i form av landinforma- tion inhämtas sådan fortlöpande från en mängd olika källor, bl.a. UNHCR, Amnesty International och andra organisationer och från Utrikesdepartementet samt genom egna utredningsresor till de viktigaste ursprungsländerna. Myndigheterna har egen expertis med uppgift att samla landinformation om förhållan- dena i ursprungsländerna. De uttalanden som Utlänningsnämnden gjorde för drygt sex år sedan i de praxisbildande besluten måste naturligtvis relateras till vad som då var känt om förhållandena i Iran. Situationen i Iran, men även i andra asylsökandes hemländer, kan under en så lång tidsperiod ha förvärrats men även förbättrats. Ytterli- gare information om dessa länder har givetvis till- kommit som måste analyseras för att sedan ingå i det totala beslutsunderlaget. Utifrån ovanstående finner jag ingen anledning att se över utlänningsmyndigheternas tillgång till landin- formation. Som jag tidigare anfört i mitt svar den 3 april 2002 på Magda Ayoubs riksdagsfråga 2001/02:939, som även den handlade om kristna konvertiter i Iran, ges asylsökande som känner en välgrundad fruktan för förföljelse och som riskerar dödsstraff eller som hotas av omänsklig eller förnedrande behandling på grund av sin religiösa tillhörighet ett starkt skydd i svensk utlänningslagstiftning.
Magda Ayoub (Kd)

Anf. 122 Magda Ayoub (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka migrationsminister Jan O Karlsson för svaret. Först vill jag uttrycka min oro över behandlingen av dessa ärenden, som handlar om liv eller död. Mi- grationsverket och Utlänningsnämnden har totalt nonchalerat situationen för kristna konvertiter från Iran i sin praxis. Ministern utgår från att utlännings- myndigheterna följer lagstiftningen och fastlagd praxis. Samtidigt vet ministern att vi väntar på en säker asylprocess, dvs. att vi ska ha förvaltningsdom- stolar i stället för Utlänningsnämnden. Tyvärr be- kräftar de beslut som fattas i dag den bild som alla sju partierna har av den icke rättssäkra processen. Enligt det islamiska rättssystemet sharia är kon- version från islam till annan religion förbjuden. Brottet att konvertera ses som ett brott mot Gud och ger dödsstraff. Iran är ett av de länder som hårdast tillämpar sharia-lagstiftningen. I det iranska samhället finns oskrivna regler, och alltfler kristna försvinner spårlöst. Folk tar lagen i egna händer, och myndigheterna lägger sig inte i, inte officiellt i alla fall. Fru talman! I januari 1996 antog Utlännings- nämnden en ny praxis. Från att tidigare ha godkänt konvertering som en fullgod anledning till asyl togs beslut som i praktiken gör det omöjligt för en iranier att åberopa konvertering som enda anledning för att få uppehållstillstånd. Hos Utlänningsnämnden kan man aldrig prata om någon generell praxis eftersom det till så stor del handlar om en enskild prövning i varje fall. Men som det ser ut nu är det mycket svårt att få uppehållstill- stånd med endast konvertering som skäl, säger en landansvarig för Iran på Utlänningsnämnden. År 1993 åkte en grupp från Migrationsverket ner till Iran för att bl.a. titta på konvertiters situation. När de kom dit stod det ganska snart klart att den som vågade lämna islam var i stor fara. Gruppen från Migrationsverket ansåg att situatio- nen var så allvarlig att alla asylsökande konvertiter från Iran borde få stanna i Sverige. Följden blev en enorm anstormning av oseriösa iranska konvertiter, dvs. asylsökande som för att få uppehållstillstånd i Sverige sade sig ha lämnat islam. Situationen blev snabbt ohållbar. Fru talman! År 1995 anordnades en ny resa från Migrationsverket. Återigen undersöktes konvertiter- nas situation. I den rapporten drogs helt andra slutsat- ser än i utredningen som kom 1993. Den iranska regeringen hade nu, två år efter rapporten om kon- vertiternas situation och utsatthet, övertygat den svenska delegationen att det inte alls var något pro- blem att konvertera från islam till någon annan religi- on. Denna praxis gäller fortfarande. Bedömningen från 1993 var alltför generös, och i den nya utredningen kom man fram till andra slutsat- ser. Svenska utlänningsnämnden bygger sin praxis på situationen i Sverige i stället för att basera den på hur det ser ut för konvertiter i Iran. Det verkar som om Utlänningsnämnden kallt räknar med att man får offra en och annan konvertit som faktiskt talar sanning för att slippa dras med alla dem som ljuger.
Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 123 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret. Jag tänker inte upprepa så väldigt mycket av själva ämnet efter- som Magda tog upp precis samma synpunkter som jag har. Därför tänker jag uppehålla mig lite vid be- handlingen av interpellationen och vid svaret. Jag finner det sorgligt att ministerns svar raljerar lite över att åtminstone jag hade en väldigt kort inter- pellation, att den inte ger någon fullständig bild och att citaten är ryckta ur sitt sammanhang. Med tanke på att statsrådet tidigare har svarat på en liknande interpellation och dessutom i svaret visar att han vet vad det handlar om känns det här lite sorgligt. Dessutom fick vi en liten reprimand, en tillrätta- visning av att vi inte begriper praxis, att det är Mi- grationsverket och Utlänningsnämnden som är de rättstillämpande myndigheterna och att det är de som fastställer och tillämpar praxis. Det känns också lite konstigt med tanke på nästa ärende. Vi ska inte prata om det, men jag måste göra det därför att det handlar om att ministern har föreslagit regeringen att praxis ska ändras så att myndigheter i sina beslut ska kunna ta hänsyn till förhållandena i norra Irak. Ibland går det bra att lägga sig i praxis och ibland går det inte. Jag kanske har missförstått vad som är praxis. I så fall vill jag hemskt gärna få en förklaring. Jag förstår inte att man kan göra ibland si och ibland så. Jag förstår inte heller varför ministern kallar det här för ett enskilt ärende. I FN:s senaste rapport, UNHCR januari 2001, noterades ett 20-tal försvunna konvertiter. Det är väl inget enskilt ärende som vi tar fram här. Det övergripande problemet är vad vi ska göra när vi vet att Iran är det land som hårdast tillämpar sha- ria-lagstiftningen.
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 124 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tvingas faktiskt börja med proce- durfrågan, därför att jag måste frita mig från varje avsikt att vara raljant mot interpellanterna. Jag vill ha till protokollet att det under inga omständigheter var min avsikt. Jag konstaterar att både Magda Ayoub och Kerstin-Maria Stalin väl känner till att regeringen endast kan ge vägledning genom beslut i enskilt ären- de. Jag påstår absolut inte att interpellanterna skulle vara okunniga. Däremot menar jag att de citat ur de beslut som har fattats av respektive Utlänningsnämnden och Migrationsverket är ryckta ur sitt sammanhang och inte ger en fullständig bild. Det var inte alls raljant. Det menar jag faktiskt. Ärendena är så beskaffade att man skulle ha tagit med ett mer fullständigt citat om man ville ge en bild av hur myndigheterna hade be- handlat dessa frågor. Samtidigt konstaterar jag att jag personligen är förhindrad att uttala mig om hur en- skilda ärenden har behandlats av dessa myndigheter. Det tror jag att vi är överens om att jag är. Hur praxis utformas tror jag att vi är överens om. Myndigheterna har möjlighet att utveckla sin praxis och ta hänsyn till nya omständigheter. Om nämnden vill ha vägledning av regeringen måste man under- ställa regeringen beslut i ett enskilt ärende. Det gäller också Migrationsverket. Ett antal sådana enskilda ärenden som har underställts regeringen kommer vi att diskutera i samband med nästa interpellation av Kerstin Maria Stallin. Det är så det går till. Jag tror att vi allihop har varit på det klara med att så arbetar vi i utformningen av utlänningsrätten i Sverige. Jag vill i mitt svar på intet sätt förebrå Kerstin- Maria Stalin - det har jag inte heller gjort - att inter- pellationen skulle ha varit särskilt kort. Jag kan för- säkra att det inte på något sätt har varit min avsikt att förebrå interpellanten något sådant. Jag hoppas att vi därmed har klarat av de rena procedurfrågorna i så att säga diskussionen om dis- kussionen. När det sedan gäller bedömningen av de aktuella förhållandena och hur myndigheterna ska tillämpa utlänningslagen är det alltså på det sätt som jag av- slutar mitt svar och som jag också har anfört i ett svar på en skriftlig fråga av Magda Ayoub att om det finns en välgrundad fruktan för förföljelse och en risk för dödsstraff eller om man hotas av omänsklig, förned- rande behandling på grund av sin religiösa tillhörig- het åtnjuter man ett starkt skydd i svensk utlännings- lagstiftning. Detta betraktar jag som utomordentligt grundläggande och viktigt. Sedan ska jag gärna i ett ytterligare meningsutbyte återkomma om behovet av källkritik när det gäller de generella och de mer specifika bedömningarna av förhållandena i Iran för de kristna. Men jag under- stryker att det inte av denna debatt får framgå att man inte skulle åtnjuta skydd enligt svensk utlänningslag- stiftning om man förföljs på grund av sin religiösa tro. Något sådant skulle vara ett utomordentligt all- varligt fel.
Magda Ayoub (Kd)

Anf. 125 Magda Ayoub (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tänkte att ministern en gång för alla kunde ge en förklaring. Vad är egentligen enskil- da ärenden när man talar om generella frågor? För mig personligen är det att tala om enskilda ärenden att säga ett namn på en person, ärendenummer, per- sonuppgifter osv. När man hela tiden talar om dessa allmänna situa- tioner handlar det absolut inte om enskilda ärenden. Enskilda ärenden handlar om de personer som är bakom. Vi går inte på något sätt in på något enskilt fall. Vi talar generellt om 20 personer eller 100 per- soner. Det kan inte vara enskilda ärenden. Jag hör det ofta även från utskottet. Så fort man berättar en sann berättelse om personer man har träff- at och talat med, talar om hur de mår och hur de kän- ner handlar det om enskilda ärenden. Det har absolut inte varit fråga om att nämna något namn eller per- sonuppgifter. Jag vill verkligen väjda till ministern att berätta för mig hur man betraktar enskilda ärenden i denna kammare och även i andra sammanhang. Fru talman! Utlänningsnämndens rådande praxis att avvisa iranska konvertiter bygger på två centrala argument. För det första riskerar iranska medborgare som konverterar från islam till en annan religion och som låter konversionen förbli en privat angelägenhet inte att bli föremål för myndigheternas intresse. För det andra stadgar den i Iran gällande sharia-rätten officiellt dödsstraff för konversion från islam till kristendom. I ett fall under 1900-talet har konversion utgjort grund för utdömt dödsstraff enligt sharia- lagen. Det vore på sin plats att Utlänningsnämnden för- klarade hur en konversion till kristendom kan hem- lighållas. Islam genomsyrar det iranska samhället. De icke-muslimska minoriteterna i Iran, ca 1 % av be- folkningen, diskrimineras politiskt, juridiskt och religiöst. En muslimsk man som upptäcks som konvertit ska enligt sharia avrättas. Det har jag läst i olika översättningar som jag tagit del av. Det står mycket klart och tydligt att dödsdomen är vad som väntar en konvertit. En kvinna däremot ska hållas fängslad tills hon återkonverterar eller avlider. Tortyr är vanligt i iranska fängelser, och konvertiter kan dödas utan straffpåföljd. Fru talman! I FN:s senaste rapport om Iran note- ras ett tjugotal försvunna konvertiter under ett år, 1997-1998. Källorna för rapporten uppger att de sannolikt mördats. Det gäller såväl regeringens agenter, religiösa fanatiker och även konvertiternas egna familjer. Ser man till denna totala bild där för- tryck och mord utövas mot oliktänkande på alla nivå- er i samhället kan avsaknaden av offentliga avrätt- ningar av konvertiter inte rimligen sägas bevisa en existerande rättstrygghet för den som konverterat från islam. Utlänningsnämndens rådande praxis är full av märkliga uttalanden om Iran och iranier som alla syftar till att misskreditera den asylsökandes trovär- dighet och framställa konversionen som ett påhittat alibi för asyl. Utifrån sina kunskaper om det iranska samhället och iraniers förhållande till islam förklarar nämnden att seriositeten av en konversion från islam till annan religion som sker utomlands, t.ex. i anslut- ning till asylansökan, starkt kan ifrågasättas. Det är ett märkligt uttalande. Skulle iranier vara en homogen grupp där individerna inte kan fatta egna beslut?
Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 126 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag instämmer med Magda Ayoub i det konstiga med att detta betraktas som ett enskilt ärende. Jag har en fråga. Jag läser lite grann ur svaret. Om det har varit en lång tidsperiod kan situationen ha förvärrats men även förbättrats. Ytterligare informa- tion om dessa länder har givetvis tillkommit som måste analyseras för att sedan ingå i det totala be- slutsunderlaget. När det är på det sättet att man hela tiden måste ta reda på hur det är förstår jag inte varför ministern inte finner någon anledning att se över utlänningsmyndig- heternas tillgång till information. Det är väldigt obe- gripligt. Sedan kan det inte vara fullgott skydd om man blir tillbakaskickad till ett land där man klarar sig endast om man ljuger om sin religion eller håller den hemlig. Det är dessutom ett land där det är så gott som omöjligt att göra det.
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 127 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Myndigheterna har ett underlag som inhämtas fortlöpande från en rad olika källor. Vi kommer att återkomma till detta i debatten om nästa interpellation av Kerstin-Maria Stalin. Det gäller inte minst vilken betydelse UNHCR har. Vi har genom Amnesty International, Human Rights Watch och vårt eget utrikesdepartement möjligheter att insamla in- formation. Myndigheten har egen expertis med upp- gift att samla landinformation om förhållanden i ur- sprungsländerna. Det kan med andra ord anses fastslaget att när det gäller just tillgången till information om förhållanden i ursprungsländerna är våra utlänningsmyndigheter mycket välutrustade. På den punkten vill jag upprepa mitt svar. Myndigheternas möjligheter är så goda som de rimligtvis kan anses behöva vara. När det gäller förhållandena för de kristna i Iran har vi ett antal uppgifter att gå på. UNHCR har i ett bakgrundspapper om Iran återgivet en rapport från amerikanska utrikesdepartementet. Där uppger man att en icke namngiven grupp har lämnat en uppgift om att 15-23 iranska konvertiter försvunnit mellan november 1997 och november 1998. State Department upprepar sedan uppgifterna två år senare, dvs. år 2000. Vi vet inte namnet på den kristna grupp som har gett den ursprungliga uppgif- ten. När UNHCR sedan gör en rapport om ofrivilliga försvinnanden tar UNHCR över huvud taget inte upp det. Däremot uppger en annan organisation att åtta evangeliska kristna dödats av myndigheterna under de senaste tio åren. Även den uppgiften återfinns i State Departments rapport, och det är samma upp- giftslämnare som i det andra fallet. Innan man drar några slutsatser av detta måste man göra något slags källkritisk analys om i vad mån det över huvud taget dessa uppgifter kommer från olika ursprung. Jag bara nämner det som ett exempel på hur man måste arbeta. Vi har vår egen svenska MR-rapport från år 2000. Den säger så här: Protestantiska evangeliska kyrkor har under en följd av år utsatts för hårdare tryck än andra kyrkor i Iran. Den hävdar att de trakasserier som har förekommit i huvudsak har drabbat dem som bedriver evangelisk verksamhet, dvs. mission. Trots rättsläget med dödsstraff som möjlig påföljd hävdar rapporten att nyblivna kristna i praktiken tolereras så länge som de behandlar tron som en per- sonlig angelägenhet. Däremot förekommer det trakas- serier av vissa konvertiter, och det kan finnas regio- nala skillnader. Detta innebär inte ett försvarstal från min sida om förföljelse. Jag bara berättar vad det finns för under- lag för den bedömning som har stått till våra utlän- ningsmyndigheters förfogande utifrån våra egna svenska källor. Utlänningsnämnden har i beslut efter dessa prax- isbildande beslut från 1996 i vissa fall funnit att kon- vertiter löper risk för förföljelse i Iran därför att de bl.a. missionerat för sin tro.
Magda Ayoub (Kd)

Anf. 128 Magda Ayoub (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag kommer att återupprepa vad Ut- länningsnämnden säger. Iranska medborgare som konverterar från islam till en annan religion och som låter konversionen förbli en privat angelägenhet ris- kerar inte att bli föremål för myndigheternas intresse. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man ska hålla inne med sin religion för att man inte ska råka ut för något. Hur länge ska vi vänta - vi som reagerar starkt när någon försvinner? Hur många personer ska försvinna innan vi agerar härifrån? Personligen känner jag till många iranier som re- dan har uppehållstillstånd och som har bott i Sverige länge som har konverterat. De har gjort det av egen vilja och övertygelse, och inte av någon annan anled- ning. Man påstår ju att de gör detta för att de ska få stanna i Sverige. Vi måste utgå från individen, och inte generalisera beslut för alla. Fru talman! I Sverige accepterar vi fullt ut att kristna människor omvänder sig till islam. Men Ut- länningsnämnden slår fast att konvertering från islam till kristendom är suspekt. När nämnden sedan hävdar att det i Iran är legitimt att ljuga, vilket innebär en hög acceptansnivå vad gäller lögnen som ursäkt för vissa betingelser, som t.ex. att man har sökt asyl i väst, så låter det hela ännu mindre trovärdigt. Hur kan man påstå att en regim uppträder tolerant inför dem som har sökt asyl och konverterat i andra länder? Jag vill avslutningsvis fråga ministern: Vilka åt- gärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att iranska konvertiters fall mot denna bakgrund får en rättvis behandling?
Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Anf. 129 Kerstin-Maria Stalin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag kan upprepa den sista frågan, för den var viktig: Vilka åtgärder tänker ministern att vidta för att iranska konvertiter inte ska behöva råka så här illa ut? Jag tycker nästan att det var ett litet försvarstal för förföljelse. Jag är rädd att man i Utlänningsnämnden lyssnar mer till regimens synpunkter än till vad män- niskor berättar.
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 130 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Angående det sista vill jag säga något till kammarens protokoll. Att anse att oförvitliga svenska medborgare som fullgör sina medborgerliga förpliktelser skulle lyssna på en förtryckarregims synpunkter - det hoppas jag var mer sagt i diskussio- nens hetta än en allvarligt menad ståndpunkt. Det skulle aldrig falla mig in att som föredragande statsråd i de här ärendena recensera varje enskild formulering i Utlänningsnämndens arbete. Det är inte min uppgift. Det är tvärtom min uppgift att inte göra det, och det tror jag att en ledamot av riksdagen kän- ner till. När det gäller vilken typ av åtgärder som i framti- den ska vidtas så tror jag att det bästa som vi kan göra i den här typen av ärenden, och i väldigt många andra, är att genomföra en öppen process som gör det möjligt att tydligare se vilka överväganden som görs vid beslut i ärendena. Min förhoppning är att man med en sådan öppen process med större förtroende kan följa hur ärendena ryktas av de ansvariga. Till dess vill jag säga att det är viktigt att vi, när vi i riksdagen diskuterar hur olika myndigheter utför sitt värv, i all rimlighets namn utgår ifrån att de fullgör och ryktar sina uppgifter på ett demokratiskt och rättsligt tillfredsställande sätt. Jag tycker inte att det finns någon anledning att misstänkliggöra de männi- skor som arbetar vid de här myndigheterna. Däremot tror jag att vi är överens om en sak. Jag låter gärna debatten avklinga i en gemensam inställ- ning om att vi genom en ökad öppenhet i handlägg- ningen av de här ärendena kan få ett ökat förtroende för utlänningsärendenas handläggning i det svenska samhället.

Dokument

den 26 april

Interpellation 2001/02:451

 av Magda Ayoub (kd) till statsrådet Jan O Karlsson om kristna konvertiter från Iran

Enligt det islamiska rättssystemet sharia, som gäller i Iran, är konversion från islam till annan religion förbjuden. Brottet medför dödsstraff. Fram t.o.m. 1995 beviljades därför kristna konvertiter från Iran asyl i Sverige men i januari 1996 ändrades praxis. Konversion ses inte längre som asylgrundande skäl. De centrala argumenten för denna praxisändring är att om konversionen förblir en privat angelägenhet riskerar man inte att bli föremål för myndigheternas intresse och att även om sharia-rätten officiellt stadgar dödsstraff för konversion har endast en utdömts som sedan upphävts.

Det finns all anledning att ifrågasätta ett antal grundläggande resonemang i praxisbesluten. I beslutet i utlänningsnämnden den 10 januari 1996 om risken för förföljelser i hemlandet efter konvertering, från islam till kristendom står det bl.a. följande:

"Den i Iran gällande sharia-rätten stadgar officiellt dödsstraff för konversion från islam till kristendom. I ett fall under 1990-talet har konversionen, utöver andra anklagelser för brott, utgjort grund för utdömt dödsstraff enligt sharia-lagstiftningen. I detta fall har dödsdomen sedan upphävts av högsta domstolen. I några få andra fall har konvertiter på obekant sätt bragts om livet. Det har i samtliga fall rört sig om missionerande präster."

"Iranska myndigheter anser sig ha större problem med bland annat det ekonomiska läget än att ha intresse för att förfölja enskilda personer som har konverterat till kristendomen."

"Konversion från islam till kristendom är enligt iranska myndigheters uppfattning inte möjlig och en konversion som skett utomlands uppfattas av myndigheterna som ett 'tekniskt' agerande i syfte att erhålla asyl, vilket vid ett återvändande därför inte medför att personen ifråga riskerar allvarligare trakasserier. Det i Iran utbredda så kallade 'taqieh'-institutet, som gör det legitimt att ljuga för att uppnå vissa syften, innebär en hög acceptansnivå vad gäller lögnen som ursäkt för vissa beteenden, såsom till exempel att ha sökt asyl i väst."

"Iranska medborgare som konverterat från islam till en annan religion och som låter konversionen förbli en personlig angelägenhet riskerar inte att bli föremål för myndigheternas intresse."

I ett avslagsbeslut från Migrationsverket den 20 december 2001 för en kristen iranier hänvisas uttryckligen till Utlänningsnämndens utslag enligt ovan (den 10 januari 1996):

"Vad gäller din konversion har Utlänningsnämnden bedömt i fem praxisbildande beslut av den 10 januari 1996 (UN 9505010 m.fl.) att en iransk medborgare som konverterar från islam till en annan religion normalt inte behöver riskera sådana följder som föreskrivs inom sharia-rätten, vare sig konversion skett i hemlandet eller utomlands."

"Skulle det vara så att du blir illa behandlad av de sunnitiska mullorna i din hembygd är verket av den uppfattningen att du kan uppehålla dig i annan del av landet för att undkomma eventuella lokala problem."

Islam genomsyrar det iranska samhället vilket innebär att religionen präglar arbetslivet, det sociala livet och familjelivet. Var och en som inte deltar i bön noteras och löper risk att rapporteras till myndigheterna. Medborgarna kontrolleras av islamiska kontrollanter som har rätt att stoppa människor på gatan och förhöra dem. Vid ansökan till skolor, universitet, armén och vid anställningar i statliga verk måste man uppge sin religiösa tillhörighet. Konvertiter nekas både studieplats, anställning och näringstillstånd för privat företagande. Att behålla sin kristna tro blir då en fråga om att leva underjordiskt, med en ständig rädsla för upptäckt.

I den senaste rapporten om Iran från UNHCR (januari 2001) har det noterats ett tjugotal "försvunna" konvertiter under ett år. Källorna för rapporten uppger att de sannolikt dödats. Den som konverterat i Iran är en murtad @ avfälling @ hans eller hennes blod är halal @ tillåtet att utgjuta av, regimens agenter och religiösa fanatiker, även av konvertitens egen familj. Ser man till den totala bilden där repression, förtryck och mord utövas mot oliktänkande på alla nivåer i samhället kan avsaknaden av offentliga avrättningar av konvertiter inte rimligen sägas bevisa en existerande rättstrygghet för den som konverterar. Det är, mot bakgrund av detta, uppenbart att beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för kristna konvertiter genast borde ses över.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att iranska konvertiter mot denna bakgrund får asyl?

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta så att landinformationen om kristna konvertiter ses över och förbättras?