Människors trygghet i vargtäta områden

Fru talman! Sten Bergheden har frågat mig vad jag avser att göra för att Sverige ska följa riksdagens beslut om att vi ska ha en vargstam på 170-270 vargar.

Marléne Lund Kopparklint har frågat mig hur jag avser att verka så att människor som bor i vargtäta län känner sig trygga.

Runar Filper har frågat Jennie Nilsson om hon anser att det är rättvisande att följa ett direktiv från 1992, då det fanns 15-20 vargar i Sverige och situationen med varg såg annorlunda ut i hela Europa, och om hon har ambitionen att för Sveriges räkning driva frågan om att flytta vargen från bilaga 4, strikt skyddad, till bilaga 5, förvaltningsbar. Arbetet är så fördelat i regeringen att det är jag som ska besvara interpellationen.

Jag besvarar interpellationerna gemensamt.

Riksdagens godkännande av den dåvarande regeringens rovdjursproposition innebar att riksdagen beslutade flera mål för vargstammen i Sverige. Ett av målen avser referensvärdet för gynnsam bevarandestatus hos den svenska vargpopulationen, det vill säga ett mål för det antal vargar som kan anses tillräckligt för att den svenska vargpopulationen ska kunna anses ha en gynnsam bevarandestatus. Riksdagen beslutade att målet för referensvärdet ska vara någonstans mellan 170 och 270 individer. Enligt propositionen skulle Naturvårdsverket efter riksdagens behandling bedöma var det exakta referensvärdet låg och rapportera det till EU-kommissionen enligt art- och habitatdirektivet. Enligt EU-kommissionens riktlinjer kan det rapporterade referensvärdet inte vara ett intervall utan måste vara ett exakt värde.

Enligt art- och habitatdirektivet ska medlemsländerna vart sjätte år rapportera referensvärden för alla de arter som anges i direktivets bilagor. Riksdagsbeslutet handlade om rapporteringen av rovdjur som Sverige gjorde 2013. Naturvårdsverket rapporterade 2013 att referensvärdet för vargpopulationen i Sverige var 270. Referensvärdet för gynnsam bevarandestatus är inget maxantal utan ett värde som inte får underskridas.

Den sårbarhetsanalys som låg till grund för referensvärdet kritiserades för att inte beakta de genetiska aspekterna. Den svenska populationen av varg har haft en högre inavelsgrad än vad som ingick i analysen, och analysen stred därför mot EU-kommissionens riktlinjer om det vetenskapliga underlaget till referensvärdet. Regeringen gav därför under 2015 Naturvårdsverket i uppdrag att utifrån ett brett vetenskapligt underlag uppdatera analysen och, med den nya analysen som grund, utreda vad som krävs för att populationen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Analysen visade att det - med hänsyn till populationens inavelsgrad - behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en invandrad varg från Finland eller Ryssland behöver reproducera sig med en skandinavisk varg varje femårsperiod för att populationen ska ha gynnsam bevarandestatus.

Naturvårdsverkets bedömning fick stöd av Högsta förvaltningsdomstolen, som i en dom 2016 (HFD 2016 ref. 89) angav att man "inte har anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlag som Naturvårdsverket har byggt sin bedömning på".

En långsiktigt hållbar rovdjurspolitik måste bygga på samexistens mellan människa och varg. Viltskadecenter har sammanställt och utvärderat hur närgångna vargar bör hanteras. Vilka åtgärder som ska sättas in i ett visst område beror på vilka problemsituationer som har uppstått och bedömningen av hur dessa sannolikt kommer att utvecklas. Möjlighet att bevilja skyddsjakt finns efter noggranna bedömningar av länsstyrelsen, dit en ansökan om skyddsjakt inkommit. För att bevilja en sådan ansökan krävs det, enligt jaktförordningen och EU:s art- och habitatdirektiv, att tre kriterier är uppfyllda, vart och ett för sig. Det ska vara fråga om en allvarlig skada, det får inte finnas någon annan lämplig lösning och bevarande av artens gynnsamma bevarandestatus får inte försvåras.

Kommissionen genomförde 2015-2016 en så kallad fitness check-utvärdering av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Efter utvärderingen drog kommissionen slutsatsen att naturvårdsdirektiven är mycket relevanta och ändamålsenliga. Eftersom kommissionen bedömer att direktivet fyller sina syften kommer inga förändringar att genomföras. Regeringens bedömning är att det därmed inte finns förutsättningar för att driva frågan om att flytta varg från bilaga 4, strikt skyddad, till bilaga 5, förvaltningsbar.

Fru talman! Tack, ministern, för försök till svar! År 2013 tog Sveriges riksdag beslut om att vi ska ha en vargstam på 170-270 vargar. Fastställandet av bevarandenivåer skulle ske inom intervallet 170-270. Det var tydligt i riksdagsbeslutet och propositionen. Man beslutade också att vargföryngringar inte skulle få ske i renskötselområden. Det stod också tydligt i propositionen.

Men vad har då hänt, fru talman? Av två möjliga fel gör regeringen båda felen. Man ökar vargstammen till över 270, och man tillåter nu vargföryngringar i just renskötselområden, tvärtemot vad som skrevs i propositionen och vad som beslutades.

Dessutom, fru talman, försöker ministern i sitt svar lägga över ansvaret på domstolar och naturvårdsverk. Jag vill bara upplysa ministern om att det högsta beslutande organet i Sverige är Sveriges riksdag. Vi stiftar lagar och regler, och de ska följas av såväl individer här i landet som av regeringen och naturvårdsverk.

Fru talman! Den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har uppenbarligen struntat helt i riksdagsbeslutet från 2013.

Fru talman! Sveriges riksdag är Sveriges högsta beslutande organ. Detta är riksdagen. Det är här vi tar besluten som både regeringar och landets invånare faktiskt måste rätta sig efter. Det är därför helt bedrövligt att ministern och regeringen struntar i riksdagens beslut. Samma regering åker runt i världen och talar om demokrati. De påstår att andra hotar demokratin samtidigt som de själva struntar i beslut som fattats demokratiskt här i riksdagen. Det är allvarligt, mycket allvarligt.

Fru talman! Om nu regeringen vill ändra beslutet från 2013, vilket är fullt möjligt, borde väl regeringen återkomma till riksdagen för att förankra det och fatta nya beslut. Varför har regeringen inte gjort det?

År 2015 gav regeringen i stället Naturvårdsverket i uppgift att se över antalet vargar, men trots att det stod i beslutet från 2013 att antalet vargar skulle bestämmas till 170-270 fattade Naturvårdsverket beslutet att vi behöver 300 vargar i Sverige. Det stora problemet är att vi har för mycket varg i Sverige. Om vi ska klara av både den biologiska mångfalden och den ökade matproduktion som vi vill ha i landet kan vi inte ha denna stora vargstam. Detta var också anledningen till att riksdagen fattade beslutet att vi ska ligga mellan 170 och 270 vargar.

Jag tänkte ställa några frågor här i dag som jag hoppas att ministern ska svara på. Varför återkom regeringen inte till riksdagen angående antalet? Det var väl fullt möjligt att förankra den nya ståndpunkten här i riksdagen? I dag har vi inte 300 vargar i landet, utan vi har 400, kanske uppemot 500. Det är långt från Naturvårdsverkets rekommenderade nivå på 300. Så varför har regeringen och ministern inte återkommit för att förankra det nya?

Sedan, fru talman, vill jag gärna fråga: Har ministern varit ute och besökt en gård som blivit drabbad av vargattacker? Och vem är det som bestämmer och lägger fast lagar, regler och gränser här i Sverige - är det Naturvårdsverket eller Sveriges riksdag?

Fru talman! Jag vill tacka minister Bolund för svaret, men jag förvånas över att minister Bolund inte en enda gång i sitt svar nämner oro - människors oro ute på landsbygden. För det är den som står i fokus här.

Någon gång måste vi komma vidare i rovdjursdebatten, inte minst för att människor på landsbygden ska få förtroende för riksdagen och för att visa att vi sätter deras trygghet i främsta rummet.

Fru talman! Vad blir konsekvenserna när trygghetsfrågorna inte tas på allvar av riksdagen och regeringen? Det är en viktig fråga att ställa. Jag tycker att man ska titta på de sönderslitna lantbruksdjur och tamdjur som finns runt om. Man ska lyssna på föräldrar som inte törs släppa ut sina barn på gården för att deras mark korsas av flera vargrevir. Man ska ta på allvar att förskolor inte törs låta barnen vara ute och leka på gården på grund av att det finns kringströvande varg.

Fru talman! Frågan är vad det får för konsekvenser när regeringen skickar signalen "nej, vi behöver inte agera här"? I stället vrider man på kranen lite till och släpper ut lite mer otrygghet. Jag vill påstå att proppen har gått ur helt efter att Miljöpartiet har fått sitta vid makten och påverka hur rovdjurspolitiken ska utformas. Att det verkligen är så ser man när man tittar på den värmländska kartan.

Vi kan väl för en stund lägga bort MVP och GYBS och faktiskt prata om människors trygghet, för det är den som ska stå i främsta rummet i denna evighetslånga vargdebatt. Där, fru talman, har miljöministern missat hela poängen. I ministerns svar nämner han inte den saken, och detta säger vilken prioritering som görs. Jag tycker att det är riktigt respektlöst att sätta vargens frihet framför barns rättigheter att känna sig trygga och vara ute och leka och framför föräldrars trygghet i att släppa ut barnen.

Fru talman! Jag undrar om ministern verkligen har stannat upp och funderat över varför alla dessa frågor om vargen hela tiden ställs. Jag är hyfsat säker på att det beror på att ett stort antal människor, tillika väljare, på landsbygden upplever en enorm otrygghet och kontaktar oss förtroendevalda för att få gehör.

Min fråga till minister Bolund blir: Hur tänker ministern hantera människors känsla av otrygghet ute på landsbygden och i de allra vargtätaste länen, som mitt Värmland?

För att få ordning på jakt- och viltfrågorna är det dags att regeringen gör det som den har blivit tillsagd att göra. Nu har det gått sex år sedan miljö- och jordbruksutskottet lade fram ett utskottsinitiativ om att en viltmyndighet skulle inrättas. Regeringen visar tydligt att den struntar i riksdagens uppmaning. Jag kan tycka att det är mycket märkligt med tanke på den oerhörda väljargrupp som har ett intresse för denna fråga men framför allt alla människor som känner en otrygghet på landsbygden därför att det finns så extremt många vargar i deras närområde.

Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret på interpellationen. Det var inte så mycket till svar, men jag tackar ändå. Jag hade heller inte väntat mig något direkt svar.

Det är anmärkningsvärt att man så strikt använder sig av ett nära på trettioårigt direktiv, som får styra över en art, i detta fall vargen, som ska anses vara strikt skyddad eller förvaltningsbar genom jakt.

Situationen nere på kontinenten ska vara underordnad och helt sakna betydelse för hur den svenska verkligheten ser ut. Så måste det vara.

Vi hade 15-20 vargar när habitatdirektivet tillkom här i Sverige, och vid den senaste inventeringen hade vi 365. Med den föryngringstakt som sker utan regelbundna licensjakter och med svårigheterna att få till skyddsjakt är vi på väg mot en situation med 400-500 vargar. Stammen måste nu med råge anses ha uppnått gynnsam bevarandestatus och därmed kunna flyttas över från strikt skyddad till förvaltningsbar.

Bilagorna till art- och habitatdirektivet måste få en ökad flexibilitet så att rådande fakta, lokal hänsyn och forskning får större betydelse i beslutsunderlagen. Direktivets bilagor bör vara mindre statiska och mer flexibla, med andra ord mer anpassade till naturens, viltets och samhällets förändringar. Det är dags nu att i bilagorna flytta vargen från ett strikt skydd till att bli en förvaltningsbar art. Vi vill få till ett förvaltningssystem som gör att människor känner tilltro till såväl samhället som vargförvaltningen.

Fru talman! Ett stort och allvarligt problem är att myndigheterna inte genomför den vargpolitik som är beslutad. Att staten genomför det som riksdagen beslutat är faktiskt inget högt ställt krav i en demokrati. I maj 2020 gav fem partier regeringen ett tillkännagivande om att regeringen ska genomföra den rovdjurspolitik som beslutades 2013 och att ansvarig myndighet ska få tydligare direktiv.

Det är talande att en så tydlig majoritet i riksdagen får upplysa och informera om att beslutad politik ska genomföras. Tillkännagivandet handlar om att vargpolitiken inte ska bli mer släpphänt avseende antal djur och koncentrationer utan snarare förverkliga besluten. Vi vet att riksdagen fortfarande, snart åtta år efter riksdagsbeslutet, vill ha en aktiv förvaltning av vargen och att beslutad inriktning ligger fast.

Kan ministern här och nu svara på hur regeringen hanterar tillkännagivandet? Det är regeringen som via myndigheterna ska genomföra det som riksdagen beslutar.

Det behövs en licensjakt som reglerar stammens storlek. Detta är vi övertygade om i många partier. Det är för svårt att få skyddsjakt, och vi ser att koncentrationerna i vargrika områden ökar trots att de ska minska. Vi hoppas därför att regeringen tar tillfället i akt och är tydlig mot myndigheterna i enlighet med politiska beslut. Att staten genomför det som riksdagen har beslutat är faktiskt inga högt ställda krav i en demokrati.

Licensjakten måste minska koncentrationerna i de län där vargstammen är som tätast, och licensjakten måste sedan ske återkommande, annars får vi en ohållbar situation här i bygden. När arten har gynnsam bevarandestatus ska den anses förvaltningsbar, inte vara strikt skyddad i bilagorna. Det är inte så det är tänkt och menat från början i direktiven.

Fru talman! Marléne Lund Kopparklint, Runar Filper och Sten Bergheden har ställt ett antal väldigt relevanta frågor om varg. Därför valde jag att gå upp i debatten. Jag tycker dock inte att de får särskilt många bra svar av ministern på sina frågor.

Vi har i denna församling, Sveriges riksdag, beslutat om ett högsta antal vargar som vi ska ha i Sverige. Ändå slingrar sig regeringen och hänvisar till någonting annat. Vi har vetenskap och forskning, och vetenskap och forskning är jättebra. Men det finns forskning som visar olika saker. I art- och habitatdirektivets bilaga 1 kan vi läsa att vi ska främja forskning och att vi ska lägga stor vikt vid hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov. Men denna forskning är, försiktigt sagt, ganska obefintlig.

Art- och habitatdirektivet är det styrande dokumentet. Kommissionen har en kommitté som ska ge råd till medlemsländerna om hur direktivet ska tolkas. Här verkar Naturvårdsverket ha fått fri tolkningsrätt från regeringen, förbi både riksdag och regering. Samtidigt bortser verket från direktivets faktiska text. I stället väljer man att förhålla sig till ej bindande rekommendationer och vägledningar. Jag tänker att det är ganska lätt att gå vilse bland alla forskningsrapporter som produceras i strid ström. Några innehåller bra fakta, men många består också av tyckanden och farhågor.

De rekommendationer som kommissionen har skapat går mycket längre än direktivets text. I Sverige har Naturvårdsverket fått tolka rekommendationerna som bindande och använder dem som juridiska styrdokument.

Fru talman! Vargen känner inte nationsgränser. Den vet inte om den är i Sverige eller i Norge. Precis som i direktivets beskrivning av territory måste utbredningsområdet definieras som artens naturliga område, det vill säga Skandinavien. Det gör vi inte i dag, men det borde vi göra.

Sedan har vi detta med trygghet, som Marléne Lund Kopparklint var inne på. Jag upplever att ministern glider på svaret om hur han ämnar verka för att säkra tryggheten på landsbygden, i synnerhet i de vargtätaste länen som Marléne Lund Kopparklint representerar. Man längtar inte efter att ha en varg inpå knuten och att behöva vara orolig när barnen ska gå till skolan och om de ska kunna gå till bussen eller om man faktiskt måste skjutsa dem i stället. Man ska inte behöva vara orolig för att man inte ska kunna gå ut och gå med hunden och för att man inte ska kunna ge sig ut och springa när man vill. Att ha en varg gåendes emot en när man är ute med hunden är ingenting som man njuter av.

Det är naturligtvis en fantastisk naturupplevelse att få träffa en varg i det fria. Men man får inte glömma, fru talman, att vargen är ett rovdjur. Vargen är det största vilda hunddjuret. En fullvuxen varg väger mellan 30 och 50 kilo och är en typisk toppredator. Det är bara människan och tigern som utgör ett hot mot vargen, och såvitt jag vet har vi inte så många tigrar här. Men vi har väldigt gott om människor. Speciellt ute på landsbygden rör man sig ofta ensam. Man skickar barnen ensamma till skolan, till bussen eller någon annanstans. Det är mörkt på kvällen och dålig belysning när man går hem från jobbet eller från någonting annat.

De problem som uppstår när det är för många vargar är att de tar sig allt närmare samhällena. Jag har själv upplevt det, fru talman, hemma i Haninge runt radhusknuten, på skolgården. Och häromåret tömde vargen en hel fårhage i Södertälje.

Man kan inte ha vargar kring skolor och förskolor. Därför återstår den fråga som Marléne Lund Kopparklint har ställt: Vad ämnar statsrådet göra för att säkra tryggheten på landsbygden? Det kan inte vara möjligt att man ska behöva välja om man ska kunna bo kvar eller inte för att det går vargar runt husknuten.

Fru talman! Jag tackar alla debattörer. Detta är viktiga frågor. Jag glad att vi kan föra diskussionen i Sveriges riksdag om dessa frågor som berör många människor.

Samtidigt är det viktigt att notera vad de beslut som fattas i riksdagen faktiskt handlar om. Vad är det man beslutar om? Det beslut som togs 2013 var ett beslut som just handlade om vad man skulle skicka in till EU-kommissionen för Sveriges rapportering till art- och habitatdirektivet - referensvärdet. Där var det viktigt, vilket jag hoppas att ledamöterna noterar, att Naturvårdsverket också följde detta beslut, det vill säga att man skickade in ett referensvärde på 270 vargar. Det beslut som fattades med ett intervall var inte möjligt att skicka in helt enkelt för att det stred mot de regler som vi gemensamt - medlemsländerna - har satt upp på EU-nivå. Jag hoppas att man har respekt för det och att man inte tvingar en myndighet att bryta mot gemensamma EU-regler.

Det som också är viktigt att notera är att det i beslutet också sas att man, enligt propositionen, skulle ge Naturvårdsverket i uppdrag att bedöma det exakta referensvärdet för varg och rapportera det till EU-kommissionen. Enligt de riktlinjer som finns ska det göras med jämna mellanrum. Därför gav regeringen 2015 ett uppdrag till Naturvårdsverket när det gäller referensvärdet, helt enkelt för att det kommit ny kunskap. Under tidens gång utvecklas kunskapen. Det noterades att det finns en högre inavelsgrad än vad som ingick i den studie och analys som gjordes tidigare. Det är också det som har lett till ett brett vetenskapligt grundat underlag som har gjort att man har fått uppdaterade analyser. Med denna analys som grund utredde man vad som krävs för att populationen ska ha en gemensam bevarandestatus. Denna analys visar att det behövs minst 300 vargar.

Detta är vetenskap, och det är det som också EU-reglerna faktiskt baseras på. Länderna ska basera sina ställningstaganden när det gäller referensvärden på vetenskapen. Denna forskning har testats ordentligt. Den har testats genom att man diskuterar med olika forskare och landar i ett värde. Men den har också testats, vilket är ganska unikt, i en domstolsprövning där Högsta förvaltningsdomstolen som sagt kom fram till att underlaget var relevant och rätt.

Då är frågan: Menar ledamöterna att man ska gå emot domstolen i detta fall och överklaga domen?

Någonstans måste vi vara medvetna om vilken verklighet vi befinner oss i. Sverige är medlem i EU precis som de övriga medlemsländerna i EU-27. Det gör att de regelverk som vi bestämmer på EU-nivå gäller för alla medlemsländer, inklusive Sverige. Är man inte nöjd med dessa regler kan man försöka påverka, och det gör Sverige också vid många tillfällen. I detta fall har det nyligen gjorts en prövning av art- och habitatdirektivet. Man kom fram till att det är relevant vetenskapligt. Det är inte föråldrat utan styr på rätt sätt enligt EU:s bedömning.

Då är frågan: Ska man förhålla sig till det, eller vad är alternativet till att acceptera de beslut som tas på EU-nivå och som är bindande för länderna? Vill ledamöterna att man ska gå emot detta beslut, eller är det ledamöternas åsikt att vi ska gå ur EU för att inte omfattas av de gemensamma EU-regelverken? Det är fortfarande lite svårt att förstå.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att det är tryggt att leva i hela Sverige. Det är därför som vi också har ersättning för den som har blivit drabbad av varganfall. Ersättningen har i år ökat till 100 procent, till skillnad från 80 procent som gällde till exempel under den tidigare moderatledda regeringen. Men vi har också möjlighet till skyddsjakt, och vi har ökat kunskapen om närgångna vargar och hur de ska hanteras.

Fru talman! Jag kan börja med ministerns senaste inlägg. Det som vi begär är mycket enkelt. Vi begär faktiskt att denna regering följer riksdagens beslut. Om man har tänkt att göra någonting annat, eller tycker att man måste göra någonting annat, då återkommer man i rimlighetens namn till Sveriges riksdag och förankrar det och talar om att man nu måste göra någonting annat och korrigera beslutet. Det har inte skett.

Man har i stället gett Naturvårdsverket fria möjligheter att fortsätta utvecklingen mot allt fler vargar i Sverige. EU har inte sagt att vi behöver ha 450-500 vargar i Sverige. EU har heller inte sagt att vi ska behöva ha vargföryngring i renskötselområden, vilket regeringen nu har gett Naturvårdsverket möjlighet att genomföra.

Detta är två beslut som strider mot vad riksdagen har fattat beslut om, och de har inte återförankrats här i riksdagen. Detta är allvarligt. Riksdagen är landets högsta beslutande organ. Såväl individer som regeringen ska följa de beslut som tas här - annars tar man andra beslut.

Jag har fortfarande inte fått något svar från ministern på varför man inte återkom till riksdagen för att förankra detta.

Jag har fortfarande inte fått något svar på varför vi i detta läge, när Naturvårdsverket har kommit fram till att vi ska ha minst 300 vargar, ska behöva ha 400-500 vargar i Sverige eller på vad regeringen har gjort för att minska det tryck som finns ute på landsbygden.

Jag fick heller inget svar på om ministern har varit ute och besökt några av de vargdrabbade gårdar runt om i landet som har fått sina får dödade eller skadade. Fåren har kastat sina foster, och det är svårt att få dem dräktiga igen. Jag hoppas att ministern har besökt dem och diskuterat.

Jag har varit på besök nere i Ulricehamn och diskuterat ett helt nytt vargrevir där. Människor är nu oroliga för att ha sina djur ute i hagarna. Vilda djur dödas runt gården, och folk överväger nu att lägga av med att ha tamboskap. Miljöministern borde ju även vara minister för miljön på landsbygden.

Vi har den biologiska mångfald och de betande djur som behöver finnas där ute. Vi ska producera mat här i landet; vi ska inte producera en vargstam som är för stor och som vi inte har möjlighet att reglera.

Det är klart att vi kan genomföra detta i Sverige. Vi har en majoritet här i riksdagen som vill minska vargstammen. Men regeringen motarbetar detta och har lämnat över hela ansvaret till Naturvårdsverket. Man kan inte gömma sig bakom Naturvårdsverket. Det är ministern och regeringen som är de högsta ansvariga för den politik som genomförs här i landet, oavsett om det sedan är myndigheterna som verkställer den.

Medan människor på landsbygden får slåss mot dålig lönsamhet och får kämpa för sina gårdar avsätter staten resurser, personal och tid för att kolla att antalet vargar ökar i Sverige. Detta är ett hån mot landsbygden.

Den här regeringen har ju bättre koll på vargarna än vad man har på den grova brottsligheten här i landet. Det är knappast fler vargar som landsbygden behöver för att växa och utvecklas. Det finns en majoritet här i riksdagen för att minska antalet vargar betydligt.

Jag hoppas få svar av ministern och vill gärna upprepa frågorna; jag hoppas att ministern har skrivit ned dem.

Jag vill också fråga ministern: Är den biologiska mångfalden mindre viktig än att vargen får utvecklas fritt på landsbygden?

Fru talman! När man sitter och lyssnar på minister Bolund behöver man väcka minnet lite, tror jag. Varför togs detta beslut i riksdagen från början? Var det för den biologiska mångfalden, eller var det för att begränsa stammen så att den inte skulle växa sig alltför stor?

Jag tror att mycket handlade om människors trygghet. Inför detta beslut tror jag nog att människor hade riktat sig till sina lokala politiker för att få hjälp eftersom de såg att vargstammen höll på att bli för stor.

Fru talman! Forskning i all ära - minister Bolund pratar om det, och det ligger till grund för de beslut som vi tog 2013. Men jag skulle vilja ställa en fråga till minister Bolund: Var är forskningen om hur vargen påverkar människors vardag och om de ekonomiska förluster som människor får ta när de får lägga ned sina företag för att de inte mäktar med att driva dem? Människor kommer ut på morgonen med sina barn och får se sönderslitna får och tackor som stöter bort sina foster - var finns forskningen kring det? Var finns analyserna från regeringen när det gäller detta? Var finns minister Bolund ute på landsbygden? Pratar han med de människor som råkar ut för det här? Det är en relevant fråga.

Vi behöver inte gå ur EU för att minska vår vargstam, för detta är ett beslut som vi själva, av någon outgrundlig anledning, har tagit genom Naturvårdsverket.

Fru talman! På frågor om när viltmyndigheten ska komma igång blir ofta svaret att detta fortfarande bereds. En viltmyndighet skulle ju vara lösningen när det gäller dessa frågor. Det här är näst intill skrattretande - hur länge kan man bereda en fråga? Endera sitter tjänstemännen och fikar hela dagarna, vilket jag inte tror är sant, eller är det ett faktum att regeringen stretar emot riksdagens tillkännagivande, trots att detta är en oerhört viktig fråga för Sverige.

Fru talman! Jag tycker att det här är respektlöst mot väljarna och mot de människor som känner denna otrygghet. Alla vet att vi förtroendevalda är en länk mellan väljare och viktiga frågor som de vill att vi ska ta upp i riksdagen och som vi även har tagit upp i riksdagen och fattat beslut om. Detta är en fråga som tusentals väljare har fört fram - de vill ha en viltmyndighet. Därför är det helt makalöst att regeringen förhalar arbetet genom att bereda frågan, eller vad man nu håller på med.

Det är också provokativt att regeringen i stället för att flytta bort arbetsuppgifter från Naturvårdsverket lägger på ytterligare arbetsuppgifter. Regeringen lägger ut uppdrag om att man ska hålla på med det som jägarna tidigare har gjort och lägga ut pengar till olika organisationer som ska ägna sig åt viltvård och annat. Är det demokrati att göra så när en riksdagsmajoritet har sagt något helt annat?

Det är nu viktigt att regeringen slutar med detta och inrättar den viltmyndighet som riksdagen har riktat ett tillkännagivande om, så att vi får ordning på rovdjursdebatten och, framför allt, tar människors rädsla på allvar.

Jag tycker verkligen att minister Bolund ska ta sig ut på landsbygden och lyssna till vad människor har att säga i denna fråga.

Fru talman! Även om jag inte fick något vidare svar tackar jag ministern för hans försök.

När en art har gynnsam bevarandestatus ska den flyttas från strikt skyddad till förvaltningsbar. Detta gäller bland annat varg, som borde vara förvaltningsbar i enlighet med EU:s art- och habitatdirektiv. Det är inte att bryta mot några EU-regler som ministern sa. Ministern tar helt enkelt med sig detta faktum till Bryssel för Sveriges räkning - svårare än så är det inte.

Riksdagen har markerat att vargpolitiken ska genomföras. Sverigedemokraterna har länge påtalat att myndigheterna inte genomför den vargpolitik som är beslutad. Vi har sett en riksdagsmajoritet genom tillkännagivanden gång på gång i olika frågor. Jag upprepar: Att staten genomför det som riksdagen beslutar är inga högt ställda krav i en demokrati.

Licensjakt måste genomföras för att minska koncentrationen i de län där vargstammen är tätast, och licensjakt ska sedan ske återkommande. Regelverket måste möjliggöra skyddsjaktsbeslut vid första vargangrepp på till exempel hund.

Hur ser statsrådet på att Naturvårdsverket inte följer riksdagsbeslutet om gränsen för gynnsam bevarandestatus utan i stället kör över det beslut som fattats av våra folkvalda? Riksdagsbeslutet sa att gynnsam bevarandestatus skulle ligga någonstans mellan 170 och 270 vargar, och Naturvårdsverket beslutade att det skulle vara 270. Så långt bra, men Naturvårdsverket tog i strid med riksdagens vilja beslut om en ny nivå på minst 300 vargar.

Sedan körde Naturvårdsverket över demokratiska beslut från viltförvaltningsdelegationen och slog fast att det ska finnas vargföryngringar i Jämtland, som föregående talare här tog upp. Detta skedde trots att länets viltförvaltningsdelegation med majoritet hade beslutat att Jämtland inte ska ha några vargar. Det sa till och med länsstyrelsen och landshövdingen i sitt samverkansråd.

Den demokratiska processen sätts ur spel när ett statligt verk fattar sådana här beslut som går tvärt emot vad en demokratiskt tillsatt grupp under länsstyrelsen har slagit fast. Vad tycker ministern om att demokratiskt fattade beslut inte följs? Kommer instruktioner och regleringsbrev till Naturvårdsverket att ses över och kunna ändras för att mer följa demokratiskt fattade beslut? Vilken verklighet lever man i om man förfäktar ett gammalt direktiv med 30 år på nacken i stället för att uppdatera sig till dagens situation?

Förvaltning av varg har blivit mer av naturvetenskap och forskning än vargens biologi, inavel och genetiska variation nedkokat till molekyler. Det har i stort sett varit allt fokus på detta. Det har dock varit lite eller inget fokus på de människor, tamdjur och näringar som drabbas. Dem har man inte tagit någon hänsyn till.

Fru talman! Minister Bolund var inne på att regeringen har ökat kunskaperna om närgångna vargar och hur de ska hanteras. Då tänkte jag spontant: Hur då? Hur ska den enskilda människan, som står där i sin ensamhet och möter vargen runt knuten, på skolgården eller var det nu är, skyddas av att regeringen har skaffat sig mer kunskaper? När man står där helt skyddslös är man inte så kaxig, kan jag lova. Hur ska de personer som lever med oro och otrygghet för att de har varg runt knuten känna sig tryggare för att regeringen har skaffat sig mer kunskaper? Ministern förminskar människornas oro. Jag tycker att det är osjyst.

Fru talman! Självförsörjningsgraden i Sverige behöver öka, naturligtvis utifrån olika faktorer men en är att någon måste föda upp djur så att vi får kött som vi kan äta. Alla är ju inte vegetarianer.

Vargen är en god simmare. Jag har nämnt i den här kammaren tidigare att vi i Stockholms län har väldigt mycket skärgård. Vargarna tar sig lätt in i beten som är öppna mot vatten. Man uppmanas att stängsla av mot havet och vattnet, men det kan inte vara rimligt att vi ska stängsla av hela Stockholms skärgård.

I Molstaberg, som ligger 50 minuter från kammaren, finns en gård som haft väldigt många vargattacker, både i hagar utan rovdjursavvisande stängsel och i hagar med rovdjursavvisande stängsel. De kom in trots stängsel.

När människor har haft upprepade vargangrepp på sina djur, kommit in i hagen och mötts av en massaker av blodiga djur som fortfarande lever men flämtar för att luftstrupen är skadad, då behöver regeringen ta det på allvar. Och att människor är oroliga behöver regeringen ta på allvar. Varför gör de inte det?

Fru talman! Som jag har sagt tidigare, men som kan vara värt att upprepa eftersom trygghetsfrågorna har kommit upp ett antal gånger, är det för mig och regeringen väldigt viktigt att man ska kunna känna trygghet i hela landet. Det är viktigt att vi hittar en möjlighet att ha en samexistens mellan de rovdjur vi har - det är ju inte bara vargen utan många rovdjur - och de verksamheter som man bedriver runt om i vårt land.

Jag har nu varit miljöminister i tre månader under en brinnande pandemi, så möjligheten att göra studiebesök har varit begränsad för mig och alla oss i politiken.

Jag tycker att det är viktigt att lyssna till alla röster. Det är också något som jag avser att göra. Men det är viktigt att poängtera att vi har många system som vi har förstärkt för att göra det lättare för människor att ha fungerande verksamheter och inte utsättas för olika former av attacker.

Jämfört med tidigare regeringar, även den moderatledda regeringen, har vi förstärkt ersättningen till den som har blivit drabbad och även ersättningen för vargskyddsstängsel för att kunna se till att man inte får vargattacker. Ersättningarna har ökat från och med mars i år, så man kan nu få ersättning för 100 procent av kostnaderna, till skillnad från 80 procent som gällde när det var Moderaterna som styrde den här politiken.

Det finns möjlighet till skyddsjakt när vargar har kommit för nära eller utsatt människor och djur för fara. Naturvårdsverket har också möjlighet att besluta om licensjakt, om man bedömer att bevarandestatusen för vargen är uppfylld.

Till skillnad från vad som hörs här från talarstolen har vi ökat kunskapen när det gäller hur man kan hantera vargar som blir för närgångna. Det är en kunskap som sprids ut till hela landet, inte bara till regeringen.

Eftersom det verkar finnas en del missförstånd är det värt att poängtera att vi inte har ändrat lagstiftningen när det gäller rovdjursförvaltningen. Vi har en förordning från 2009, som beslutades under den tidigare regeringen, om förvaltningen av björn, varg, järv, lo och kungsörn. Där finns en tydlig process som fortfarande följs. Den innebär att länsstyrelserna ska lämna förslag på minsta antal föryngringar per år som förvaltningen ska syfta till. Länsstyrelsernas förslag tas fram av länets viltförvaltningsdelegation och beslutas sedan i respektive samverkansråd som i sin tur lämnar förslagen vidare till Naturvårdsverket. Det är alltså långt ifrån bara inom en enda myndighet som det här arbetet bedrivs, utan det är ett stort och brett arbete. Som sagt finns det också möjlighet till licensjakt när det skulle vara möjligt.

Just för att vi inte har ändrat lagstiftningen har vi blivit kritiserade av EU-kommissionen. Vi har sedan 2011 ett öppet överträdelseärende, där EU-kommissionen gör gällande att Sverige genom att tillåta licensjakt på varg, som vi fortfarande gör, inte uppfyller våra åtaganden enligt direktivet. Kommissionen hänvisar såklart också till hur det ser ut i andra länder, till exempel Tyskland där det inte finns 300 eller 400 vargar utan 1 300 vargar eller Spanien där det finns 2 500 vargar eller Italien där det finns 2 400 vargar. EU-kommissionen ställer då frågan varför Sverige har en så låg nivå. Men vi har som sagt inte ändrat reglerna eller lagen.

EU-kommissionen anser att Sverige tillåter en alltför omfattande licensjakt på varg. Det finns också ett förhandsavgörande från EU-domstolen som kallas Tapioladomen. Den tydliggör att möjligheterna att besluta om undantag enligt art- och habitatdirektivet är begränsade och att de svenska myndigheterna ska ta förhandsavgörandet i beaktande och göra en sammanvägd bedömning av förutsättningarna inför ett eventuellt beslut om licensjakt på varg.

Vi har gemensamma EU-regelverk, vilket ledamöterna inte verkar vilja låtsas om, som är bindande för medlemsländerna och som vi har att följa som nation.

Fru talman! Man blir förundrad över hur dåligt påläst ministern är i den här frågan. Han pratar om att vi har samma lagstiftning som vi har haft tidigare. Ja, det har vi. Skillnaden är att den här regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har ökat antalet vargar upp till 450-500. Det är det som är problemet. Lagstiftningen fungerar, men ni har ju noll koll på vargutvecklingen här i landet. Det är det som skapar problem på landsbygden, inte lagstiftningen.

Sedan konstaterar jag att jag inte fick svar på mina frågor om varför regeringen inte har återkommit till riksdagen och förankrat sina beslut och varför man har struntat i beslutet angående föryngring i renskötselområden.

Jag kan också konstatera att ministern nämnde viltförvaltningsdelegationerna. Ja, vi har fattat två beslut här i riksdagen, 2015 och 2018, om att vi ska stärka upp viltförvaltningsdelegationerna nu när länsstyrelserna faktiskt försöker placera ut ännu mer varg i landet på regeringens uppdrag.

Det intressanta är att det första tillkännagivandet landade i att regeringen har tillsatt fler människor i viltdelegationerna som inte har med jakten och markägarskapet att göra. Därmed minskar man makten för markägare och jägare att ta ställning i de här frågorna. Det är som att sätta getabocken till trädgårdsmästare i viltförvaltningsdelegationen.

Den andra delen var ju att vi skulle stärka upp det regionala och lokala inflytandet 2018. Av det tillkännagivandet har regeringen inte gjort något. Även det beslutet har regeringen fullständigt struntat i trots att riksdagen tog det för drygt tre år sedan.

Fru talman! Ministern säger att det finns mycket varg i utlandet. Ja, men där jagar man varg. Man har inte länsstyrelser som åker omkring och skyddar varg i dessa områden. Man jagar varg för att hålla dem borta, men det gör vi inte i Sverige.

Fru talman! Det är mycket jag vill säga mina sista talarminuter, men jag tänker knyta an till att mitt och mina kollegors anföranden fokuserar på människors trygghet. Det måste ändå ligga till grund för debatten.

Ja, vi fattade ett beslut i riksdagen om att vargstammens referensvärde för gynnsam bevarandestatus ska vara 170-270 individer för att uppnå minsta livskraftiga population. Men Moderaterna anser att riksdagsbeslutet från 2013 behöver värderas om när situationen ser ut som den gör. Under rådande omständigheter med en mer förtätad vargpopulation i landet ska referensvärdet ligga i det nedre av spannet, 170 individer.

Jag tycker att man ska fästa vikt vid att det i art- och habitatdirektivets bilaga 1 står att man ska främja forskning och att det ska läggas stor vikt vid hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov. Det sistnämnda har regeringen och minister Bolund helt missat.

Minister Bolund svarar heller inte på min fråga hur regeringen ska hantera människors trygghet när stängsel inte räcker till. Det behövs ökad kunskap om hur man ska hantera vargen. Vad ska förskolepersonal använda sig av när en varg stryker nära förskolan? Ska man använda sig av en tuta eller något?

Minister Bolund behöver svara på dessa frågor, för människors oro och otrygghet måste tas på allvar och sättas i främsta rummet i dessa frågor.

Jag ser fram emot fler debatter med minister Bolund där jag hoppas få svar på dessa frågor.

Fru talman! Jag tackar ministern för hans försök att svara.

Jag måste fråga ministern: Varför har regeringen, med Miljöpartiet i spetsen i dessa frågor, så svårt att följa av Sveriges riksdag demokratiskt fattade beslut?

Ni har inte bara detta beslut att verkställa. År 2015 gjordes ett tillkännagivande om att inrätta en fristående viltmyndighet. Vad blev det av den? Det ligger fortfarande i utredningshögen. I maj 2020 gjordes ett tillkännagivande av en riksdagsmajoritet om att regeringen skulle genomföra den rovdjurspolitik som beslutades 2013. I december 2020 beslutade riksdagen om nya regler för skyddsjakt. Det är mycket ministerns regering har att leva upp till, men svek efter svek har det blivit.

Demokratiskt fattade beslut ska såklart följas om ordet demokrati ska ha rätt klang. Men jag misstänker att inget av detta blir verklighet förrän efter 2022 när ett nytt regeringsunderlag med en renhårigare regering tar över rodret.

Så till det fullständiga övergreppet att skrota det ursprungliga allmänna uppdraget. Författningsändringarna har ingen majoritet i riksdagen utan är ett verk av Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regering. Trots att det rör sig om jägarnas pengar väljer man att ta över allt större delar av jakt och viltvårdsuppdraget. Det är provocerande för jägarkåren att se uppdraget försvinna in i en statlig myndighet. Detta kommer jag inom kort att ta upp i en egen interpellation i ämnet.

Fru talman! Jag tackar interpellanterna för diskussionen. Det engagemang ledamöterna visar i frågan är värdefullt. Regeringen delar detta engagemang, även om det kanske inte låter så. Vi är väldigt engagerade i att rovdjur och övriga vilda djur ska kunna samexistera med människor i hela vårt land. Det är också därför vi har lagt mycket resurser på det och även ändrat regelverken när det gäller till exempel skadeförebyggande åtgärder. Målsättningen måste ju vara att det aldrig blir några angrepp. Därför ska vi jobba förebyggande för att förhindra vargattacker på tamboskap och att människor känner sig otrygga.

Det är också därför vi har ökat anslagen jämfört med vad som gällde under Moderaternas tid i regering, så nu kan man få 100 procents ersättning.

Det finns också möjlighet till skyddsjakt; det är värt att komma ihåg. Om det finns vargar som upplevs som farliga eller angriper kan de vargarna tas bort.

I slutändan är det vetenskapen som ska vägleda oss. Det är också det Sverige har skrivit under på i de EU-lagstiftningar som styr detta. Det är värt att påminna ledamöterna och allmänheten om att EU-direktiv som införs är direkt bindande för länderna och går över svensk lagstiftning.

Naturvårdsverket jobbar nu med en ny förvaltningsplan som ska presenteras under året, så vi kommer att få ny kunskap. Man kommer att titta på vilka politiska målsättningar som gäller, vilka grundläggande principer för förvaltningsarbetet som finns, vilka förvaltningsåtgärder som planeras för att nå målen och hur uppföljningen ska ske. Här kommer man också att redovisa vargstammens utveckling och status, vargens betydelse för människor, hur förvaltningen är organiserad, vilka juridiska ramar som gäller och vilken forskning som bedrivs om arten som har varit uppe här i dag.

Vi får alltså se fram emot mer kunskap i frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.