Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Oroligheter på många fronter i Irak

Interpellationsdebatt 17 maj 2011
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 11

Carl Bildt (M)

Anf. 1 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om situationen i Irak med avseende på mänskliga rättigheter och säkerhet. Jag vill inledningsvis hänvisa till mitt svar på en interpellation om frizon för kristna i Irak av Yilmaz Kerimo (2010/11:173) samt svar på fråga om religiösa minoriteter i Irak av Robert Halef (2010/11:45) och fråga om frizon för de kristna i Irak av Yilmaz Kerimo (2010/11:53). Vi ser hur ett nytt demokratiskt Irak växer fram efter årtionden av förtryck. Det är en process som är svår och kommer att ta tid. Mänskliga rättigheter och säkerhet är centrala komponenter för att Irak ska bli en långsiktigt stabil demokrati. Sverige och Europeiska unionen följer utvecklingen noga. Den 22 november 2010 antog EU:s utrikesministrar rådsslutsatser om Irak, som innehöll skrivningar om vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna. Under det svenska ordförandeskapet i november 2009 gjorde vi ett omfattande uttalande om situationen beträffande just de mänskliga rättigheterna i Irak. Där betonade vi individens rättigheter, oberoende av religiös eller etnisk tillhörighet samt vikten av att motverka diskriminering av alla slag. Vidare framhöll vi vikten av att Irak förstärker sitt arbete mot straffrihet, och vi kritiserade starkt förekomsten av tortyr. Sverige och EU tar kontinuerligt upp mänskliga rättigheter och säkerhet vid möten med representanter för Irak, inklusive representanter för den federala kurdiska regionen. I mina möten med företrädare för Iraks regering har jag understrukit vikten av att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med landets åtaganden under internationell rätt. Vid mitt senaste besök, i februari 2010 - ett tag sedan vid det här laget - nämnde jag särskilt minoriteterna, bland annat kristna liksom mandéer/sabéer och yazidier. Jag har även haft tillfällen att ta upp dessa frågor med representanter för den federala kurdiska regionen, senast för cirka en vecka sedan. Irakiska politiska företrädare känner väl till var såväl Sverige som Europeiska unionen står i dessa frågor. Vi bör sträva efter ett Irak som kännetecknas av mångfald där olika grupper lever sida vid sida. Demonstrationerna i Sulaymaniyah och andra områden i irakiska Kurdistan nyligen är oroande och jag beklagar de dödsoffer som krävts. EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton framhöll i ett uttalande den 25 februari 2011 att irakiska myndigheter måste hantera demonstranternas krav genom landets demokratiska institutioner och avstå från våldsanvändning. Sverige följer utvecklingen vad gäller situationen i Ashraflägret, bland annat genom ambassaden i Bagdad, FN, EU och andra källor. De våldsamheter som har inträffat i lägret är oroande och har enligt uppgift lett till dödsfall och skadade såväl bland lägerinvånare som hos de irakiska säkerhetsstyrkorna. EU:s höge representant Ashton gjorde den 9 april ett uttalande om Camp Ashraf där hon fördömer våldsanvändning, betonar respekten för mänskliga rättigheter och att händelserna bör klarläggas. Frågan är komplex. Den irakiska regeringen anser att Camp Ashrafs invånare befinner sig illegalt i Irak. Irak är en suverän stat som sedan januari 2009 har ansvar för att upprätthålla lag och ordning på hela sitt territorium, inklusive det område som utgör Ashraflägret. Samtidigt har irakiska myndigheter, inklusive säkerhetsstyrkorna, en skyldighet att i enlighet med Iraks internationella åtaganden respektera de mänskliga rättigheterna. Bodil Ceballos noterar att det tar lång tid att bygga demokrati. Den nya irakiska regeringen står inför mycket svåra utmaningar. Jag menar att det vore olyckligt om Sverige i detta läge väljer att isolera Irak genom att frysa bistånd. Det svenska biståndet riktar sig i stor utsträckning till att främja respekten för mänskliga rättigheter och bidra till förbättrad samhällsstyrning och förvaltning. Dessa insatser sker inom ramen för en landstrategi som sträcker sig över perioden 2009-2014. Som jag påpekat pågår en kontinuerlig dialog med den irakiska regeringen om bland annat mänskliga rättigheter och säkerhet. Denna dialog kommer att fortsätta föras såväl av den svenska regeringen direkt som genom Europeiska unionen.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 2 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är ett antal länder och regioner som har upptagit mycket av min tid under den tid jag har suttit här i riksdagen. Ett av dessa länder är Iran, på grund av dödsstraffen och brotten mot de mänskliga rättigheterna. Ett annat är Irak, och då i synnerhet kurdernas situation. Jag har engagerat mig mycket i den kurdiska frågan, och jag är mycket glad över att det fanns en del av Kurdistan, södra Kurdistan, med självstyre och demokrati. Därför blir också oron desto större när man får så många indikationer på att demokratibygget i Irak och södra Kurdistan inte fungerar så bra som det borde kunna göra. Det har hänt väldigt mycket på kort tid. Det är också anledningen till den här interpellationen. Det handlar dels om den Amnestyrapport som kom för inte så länge sedan och som talar om säkerhetsstyrkornas brott mot mötesfriheten. Man har gått in och skjutit demonstranter, både i Irak och i södra Kurdistan. Det handlar också om de besökare jag har haft här i riksdagen från de kristna irakierna och om demonstranterna i södra Kurdistan, som också har organiserat sig. Det finns också en grupp som har varit i södra Kurdistan för inte så länge sedan och som har kommit med en rapport om läget där. Detta var alltså grunden. Sedan inträffade detta med Camp Ashraf. Jag började fundera på varför ministern inte säger något. Det var ju ett uppenbart brott mot folkrätten. Man kan inte gå in och skjuta på folk på det sätt som man har gjort i Camp Ashraf. Sverige borde ha fördömt det här. Det sitter ju i ryggraden att man fördömer ett sådant beteende. Där har ministern duckat, som jag har upplevt det. Även om jag försöker följa ministern på Twitter och liknande har jag inte hittat något om just den här frågan. Låt mig gå över till de frågor jag ställde. Jag kan väl säga att jag har fått svar på vissa av dem. Men först ska jag kanske säga lite mer om demokratibygge. Jag är väl en av de absolut första som vill att vi ska hjälpa Irak, södra Kurdistan, hela Kurdistan och naturligtvis Iran att bygga demokrati i den mån det går. Jag vet att det här är väldigt svårt, men det räcker inte bara med uttalanden, utan man måste också agera lite mer handfast. Det som ministern svarar är att man har gjort uttalanden och att man tar upp detta i dialogen med företrädare för regeringen, till exempel genom företrädare för ambassaderna. Men det räcker inte med uttalanden, utan det måste hända något mer. Jag går då till frågorna. Jag tycker att jag har fått svar ett svar på fråga 1, 3 och 4. Det är samtalet och dialogen med företrädarna för den irakiska regeringen och den kurdiska regionala regeringen. Det är jättebra att ministern tar upp de frågorna och att andra i den diplomatiska kåren också gör det. Jag ser på talartiden att jag nu inte hinner med resten av frågorna. Catherine Ashton har fördömt attacken i Camp Ashraf mycket starkare. Vad var det som hindrade Sverige att göra detsamma?
Annika Lillemets (Mp)

Anf. 3 Annika Lillemets (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Germian var en glad elvaåring från staden Chamchamal i irakiska Kurdistan. Germian gillade att spela fotboll och drömde om att bli konstnär, men hans dröm kommer aldrig att gå i uppfyllelse eftersom han sköts ihjäl en dag i slutet av februari. Han råkade hamna i ett kulregn riktat mot demonstranter. Mördarna som stod på taket till ett av de styrande partiernas högkvarter filmades men har ännu inte lagförts. En australisk-kurdisk läkare vittnade om att han blivit gripen, torterad och hållits fängslad i fyra dagar för att ha uttryckt sin åsikt genom att bära en T-shirt med texten "Nej till korruption" och "Social rättvisa i Erbil". Germians familj och doktor Abdullah var några av dem jag och två riksdagskolleger träffade i irakiska Kurdistan i slutet av mars. Vi åkte dit för att skaffa oss aktuell och allsidig information om situationen för de mänskliga rättigheterna och på plats bilda oss en uppfattning om det allmänna politiska läget. Vi träffade företrädare för regeringen, parlamentariker från såväl de styrande partierna som oppositionen, oberoende medier, aktörer från civilsamhället, studenter, universitetslärare, demonstranter och offer för utomrättsligt våld. Det vi fick se och höra var mycket oroväckande. Vi fick många samstämmiga vittnesmål om kränkningar av mänskliga rättigheter, utbredd korruption, svågerpolitik, sociala orättvisor, fattigdom, bristfällig tillgång på grundläggande förnödenheter som el och vatten, stor ungdomsarbetslöshet, att sociala trygghetssystem saknas, att polis och militär kontrolleras av partiorganisationer, brist på transparens och avsaknad av rättsstat. Tusentals demonstranter, främst ungdomar, har sedan den 17 februari samlats i flera städer för att kräva sina demokratiska och sociala rättigheter. Demonstranternas krav på förändring erkänns som legitima av regeringen, men det avfärdas av demonstranterna som tomma ord så länge regeringen inte lägger fram konkreta åtgärder. Den 19 april satte det styrande partiet, PUK, i Sulaymaniyah hårdhänt stopp för de fredliga, dagliga demonstrationerna med en massiv militärinsats där tusentals soldater tog över de centrala delarna av staden och alla demonstrationer förbjöds. Demonstranter har mötts med övervåld. Krav på frihet och demokrati har mötts med kulor. Tio civila har dödats sedan demonstrationerna inleddes och många fler har misshandlats. Studenter och universitetslärare berättade om hur de nekats tillstånd att manifestera i Erbil och hotats, ibland till livet, efter att de ansökt. Ungdomar har stoppats från att resa mellan Erbil och Sulaymaniyah. Företrädare för oberoende tidningar berättade om att deras arbete hindras och att de hotas och misshandlas. När de anmäler gör rättsväsendet ingenting. Vi besökte en tv-station som efter att ha sänt i endast tre dagar brändes ned av ett femtiotal milismän. Blodspåren efter de skadade förövarna ledde till presidentpalatset som ligger alldeles i närheten. Allt detta och mer därtill har även Amnesty International, Human Rights Watch och Reportrar utan gränser rapporterat om. Dessa kränkningar av en rad mänskliga rättigheter - rätten till liv, yttrande- och mötesfrihet, att röra sig fritt och barnkonventionen - måste upphöra. Regeringen i irakiska Kurdistan måste ta sitt ansvar för detta. Demokratiska krafter i omvärlden har ett ansvar för att fördöma våld och kränkningar och konstruktivt stödja strävan efter demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Därför undrar jag om utrikesministern haft aktiv dialog med regeringen i irakiska Kurdistan nyligen sedan demonstrationerna började i februari och särskilt efter att militären tagit över Frihetstorget i Sulaymaniyah. Vad tänker ministern göra i detta kritiska skede för att hjälpa till att vända utvecklingen åt rätt håll, för att förmå den kurdiska regionala regeringen att bättre respektera demokrati och mänskliga rättigheter och att sluta möta krav på frihet och demokrati med kulor och militär? Vad avser utrikesministern att göra för att trycka på den kurdiska regeringen så att den respekterar mötes- och demonstrationsfriheten?
Carl Bildt (M)

Anf. 4 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig indela svaret i två olika delar. Först vill jag vända mig till Bodil Ceballos som säger att Catherine Ashton har gjort ett uttalande men att Sverige inte har gjort något. Det är fel. Catherine Ashton har uttalat sig å Sveriges vägnar. Det är nämligen så det fungerar numera och ska fungera. När Catherine Ashton uttalar sig så uttalar hon sig å de 27 medlemsländernas vägnar. Hennes uttalande baseras ofta på den dialog vi för om hur politiken ska utformas. Jag tror inte att detta var ett uttalande som var föremål för några större förhandlingar eller kontroverser eftersom det var relativt självklart. Men rätt ofta är det så att vi ägnar betydande del av tiden åt att förhandla fram de uttalanden som vi sedan gör gemensamt och representerar Sveriges, Portugals, Maltas, Tysklands, Storbritanniens, Polens, Litauens och ytterligare ett antal medlemsländers uppfattning. Det ger dem tyngd och styrka. Det är så det går till numera. Men hittar dem också på UD:s hemsida genom de länkar som finns där så att vi hela tiden vet vad ståndpunkterna är. Det inträffar då och då men rätt sällan att vi gör ett kompletterande nationellt uttalande. Det sker rätt sällan och med stor sparsamhet av den enkla anledningen att det ofta devalverar det gemensamma uttalandet. Vi vill ge de gemensamma uttalandena så stor tyngd och kraft som möjligt. Det är snarare så att vi uppmanar medlemsstaterna att inte säga någonting direkt. Vi vill inte devalvera den tyngd som vi ger det gemensamma uttalandet. Sverige har uttalat sig med stor kraft även om talesmannen var en kvinna och dessutom av brittisk nationalitet och bosatt i Bryssel. Den andra frågeställningen kom från Annika Lillemets. Jag har tagit del av rapporten från besöket i det kurdiska regionala området i norra Irak. Utan att säga att jag kan värdera varje detalj i detta överensstämmer det med den bild som jag har haft möjlighet att ta del av i andra sammanhang. Jag hade i förra veckan i samband med ett besök i Doha i Qatar där vi diskuterade olika frågeställningar tala rätt omfattande med premiärminister Barham Saleh, som jag tror att ni också träffade under resan, om det som hade inträffat liksom jag diskuterade med honom vidare frågeställningar. Jag framhöll då det synnerligen olyckliga i det som hade inträffat. Han beklagade också djupt det som hade inträffat och diskuterade något bakgrunden till detta. Bakgrunden beskrivs delvis i den rapport som jag har tagit del av. Även om vi talar om demokrati i detta område - och även om allting är relativt i den här världen är det inte alldeles fel att göra det - är det en demokrati och en federal statsbildning som styrs av två olika grupperingar, om man uttrycker saken försiktigt. De har sina egna säkerhetsorganisationer och sitt eget intresse av att konsolidera kontrollen över olika delar av territoriet. Den kurdiska politiska miljön skakas nu av andra oppositionsgrupperingar som börjar göra sig gällande. Jag tror att det vi såg var nervositeten hos de styrande etablissemangen när nya oppositionsgrupperingar, som också har gjort väl ifrån sig i de demokratiska val som har hållits där, börjar finnas på gatorna. Sedan har vi en nervös stämning i hela den arabiska världen. Det påverkar också denna del av Mellanöstern även om den inte är arabisk. Vi delar den oro som framförts om utvecklingen. Det har framförts direkt vad gäller Camp Ashraf i detta konkreta fall, och Catherine Ashton har framfört våra uppfattningar. Jag har också haft möjlighet att diskutera detta med premiärminister Barham Saleh. Jag hoppas och tror, och det var också hans förhoppning, att detta inte kommer att upprepas.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 5 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vet att utrikesministern tycker att EU talar å våra vägnar. Jag är inte riktigt överens med honom om det. Det är både och. EU talar å våra vägnar, men vi har också en egen röst och kan använda oss av den. Det skulle ha betytt väldigt mycket för alla dem som bor här i Sverige och i andra länder utanför Camp Ashraf om fler hade uttalat sig i den här frågan. Jag fick åtminstone svar på min fråga 7, om ministern tänker ta något initiativ till att fördöma den militära attacken, att så inte är fallet. I fråga 2 talar vi om biståndsinsatser. Vi har ett relativt stort bistånd till Irak. Jag kollade upp hur siffrorna ser ut. De senaste mer exakta siffrorna är från 2009 - de finns på hemsidan - och då var det totalt lite drygt 160 miljoner. Men just när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet har man fått betala tillbaka 7,8 miljoner kronor. Det är just demokrati, mänskliga rättigheter etcetera som vi säger att vi ska rösta i Irak, men de pengarna har man fått lämna tillbaka. Däremot är det mycket på hållbar samhällsutveckling, humanitärt bistånd, konflikt, fred och säkerhet. Under 2010 skulle det vara 80 miljoner och därefter högst 120 miljoner per år. Jag tycker egentligen inte att vi ska ta tillbaka något bistånd från Irak eller södra Kurdistan. Jag vill att det ska vara där för att stötta den demokratiska utvecklingen. Men då blir det lite konstigt när man ser i siffrorna att det är just de pengarna som har betalats tillbaka. Det måste bero på att man inte har gjort det arbete som man skulle göra. Det enda projekt som jag hittade just nu var ett vattenprojekt i Erbil. I övrigt går pengarna via andra organisationer, utgår jag från, och inte via Sida. Det här är lite märkligt, för ska vi stötta demokrati genom biståndet bör det också vara det som vi stöttar. Vi måste också följa upp och ställa krav utifrån den kravspecifikation vi har om mänskliga rättigheter. Följer inte landet de kraven måste man eventuellt dra in bistånd ibland. Jag har tittat på de svar som har getts på de andra frågorna i interpellationen, att regeringen egentligen inte tar något speciellt initiativ för att skydda de kristna och andra minoriteter i Irak. I fråga 6 om att stoppa de svenska deportationerna av kristna irakier till Irak passar ministern fullständigt. Varken i de tidigare interpellationerna och skriftliga frågorna eller den här gången har det kommit något svar på det. Ministern säger heller ingenting om detta med sjukvård som jag tar upp i fråga 8. Det var väldigt många i lägret som behövde sjukvård men inte fick den som de behövde. Det var också en svensk medborgare som dog i lägret. Det var också flera som sårades, om jag har förstått saken rätt. Deras släktingar bor i Sverige. Vad har UD gjort för att hjälpa de svenska medborgare som bor i lägret? Vad har gjorts från svenskt håll för att stötta upp i de här frågorna?
Annika Lillemets (Mp)

Anf. 6 Annika Lillemets (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag är också väldigt glad att utrikesministern har talat med premiärminister Barham Saleh. Det är alldeles utmärkt. Jag undrar fortfarande förstås vad utrikesministern avser att göra framöver - framföra kritik eller vad det kan vara - så att det blir en konstruktiv utveckling. Det är väldigt viktigt att omvärlden uppmärksammar övergrepp och missförhållanden när det gäller mänskliga rättigheter. Jag, Jabar Amin och Valter Mutt, som var i Kurdistan, har försökt göra vårt genom att skriva den rapport som jag håller i min hand. Jag är glad att utrikesministern har tagit del av den. I rapporten finns en hel del, som sagt inte allt, men det vi har skrivit bekräftas också av Amnesty och andra organisationer. Nu när läget förvärras så snabbt är behovet av klarspråk från Sveriges och andra demokratiska länders sida akut. Vårt stöd för mänskliga rättigheter och demokrati måste vara omedelbart och väldigt kraftfullt. Vi har ett särskilt ansvar i Sverige, därför att vi har starka band mellan Sverige och irakiska Kurdistan. Det är många svenskar som har kurdiskt ursprung. Det är också många som bor i irakiska Kurdistan som har bott i Sverige, så Sverige borde kunna spela en väldigt viktig roll. Det kurdiska folket behöver vår hjälp i sin strävan att få den demokrati, frihet och säkerhet som de förtjänar, något som vi tar för givet, för mänskliga rättigheter är allas angelägenhet och ansvar. Den mördade elvaåringen Germians mamma sade att hon hoppades att hennes barns blod skulle vara det sista som spillts. Det hoppas också jag och säkert alla andra. Jag upprepar därför min fråga: Vad kommer utrikesministern och regeringen att göra framöver för att det ska bli så?
Jabar Amin (Mp)

Anf. 7 Jabar Amin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! I sitt interpellationssvar sade utrikesministern följande: "Mänskliga rättigheter och säkerhet är centrala komponenter för att Irak ska bli en långsiktigt stabil demokrati." Det håller jag fullständigt med om. Jag välkomnar en sådan infallsvinkel från utrikesministern, att han är tydlig på denna punkt. I FN:s konvention för mänskliga rättigheter anges tydligt i artikel 20 rätten att kunna manifestera sin åsikt på fredligt sätt. Denna rätt har kränkts ett flertal gånger i irakiska Kurdistan, och nu genom att militären finns i olika städer och förhindrar utövande av denna globala rättighet. Med detta som bakgrund, fru talman, är min fråga till utrikesministern: Hur avser utrikesministern att agera gentemot myndigheterna i irakiska Kurdistan för att de ska respektera FN:s konvention om mänskliga rättigheter och att man inte med våld och militär förhindrar utövande av en sådan grundläggande rättighet?
Carl Bildt (M)

Anf. 8 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag tror att det är rätt att säga att man i Erbil och Sulaymaniyah lyssnar på oss lite mer än vad man lyssnar på andra länder på grund av de mänskliga och andra politiska kontakter som har kommit att utvecklas under åren. Därför tycker jag att det är viktigt att vi har möjlighet att föra dialogen direkt. Det kan handla om besök av riksdagsledamöter på det sätt som har skett. Jag tror att det är värdefullt för att där framföra uppfattningar. Jag har också haft möjlighet i det här fallet att tala direkt med premiärminister Barham Saleh. Man lyssnar. Det innebär inte att det omedelbart blir en dramatisk förändring av läget. Skulle den svenska verbala utrikespolitiken ha en sådan kraft att den omedelbart kunde förändra läget i världen kan jag försäkra er att världen skulle vara ett bättre ställe på många orter än vad den är i dag. Vi är ibland begränsade till att säga vad vi tycker och att utveckla kontakterna på ett sådant sätt att det tas på allvar och att man vet att när vi framför dessa åsikter är det för deras eget bästa egentligen. Jag tror att vi har den relationen, och vi ska fortsätta att utnyttja den på det sättet. Sedan vet vi alla att det tar lång tid att bygga demokrati. Områden och länder går inte från noll till hundra procent demokrati på ett ögonblick. Och vi har ofta i biståndspolitiken och i utrikespolitiken i övrigt att arbeta i skuggzoner, i gråzoner och i övergångslägen där perfektion är det som vi minst hittar men där vi får arbeta utifrån de förutsättningar som faktiskt finns. Det gäller i Irak, också i de kurdiska områdena. Jag vet inte vad som ledde till att delar av biståndet hade återbetalats. Det var väl antagligen därför att de inte hade uppfyllt villkoren. Vi har ju också vissa krav också på användningen av skattebetalarnas medel. Men det är klart att det är bra att vi var där. Vattenprojektet är självfallet också bra. Jag har själv varit i Erbil och besökt kvinnoorganisationer som arbetar med hedersmord. Även om man förtrycker demonstranter på ett sätt som vi fördömer ska vi inte sluta att stödja dem som arbetar för att motverka hedersmord, för väldigt mycket av detta är värdefullt. Det tror jag att Bodil Ceballos och jag i grunden är eniga om. Jag ska bara säga något kort om detta med uttalandepolitiken, där vi har lite olika syn. När Catherine Ashton gör ett uttalande tycker jag att det är viktigt att inte devalvera det genom andra uttalanden. Vad innebär då devalvera? Jo, säg att hon gör ett uttalande i exempelvis den här frågan, och sedan gör Sverige och ytterligare fyra länder ett likadant uttalande, men inte de andra 22. Då sänds omedelbart signalen att det var ett uttalande av Catherine Ashton som stöddes bara av 5 länder i stället för av de 27. Skulle vi få både Catherine Ashton och alla 27 EU-medlemsländer att göra ett gemensamt uttalande, då är kraften i uttalandet där, men då är det rätt meningslöst om de 27 länderna gör egna uttalanden. Men gör hon ett uttalande och vi gör nationella uttalanden som aldrig blir 27 tenderar det att devalvera det gemensamma uttalande som vi har förhandlat fram. Det här är ett lite nytt sätt att bedriva en kraftfull global utrikespolitik på som vi tar oss in i genom Lissabonfördraget. Det är också därför som jag tycker att det är viktigt att vi inser att det är så här. Sedan kan man också ta del av den svenska politik som kommer till uttryck genom Catherine Ashton på Utrikesdepartementets hemsida, och därmed är det Sveriges politik som uttrycks genom dessa uttalanden. Och det gäller inte bara de 27 länderna utan också andra länder som associerar sig med detta, i de flesta fall till exempel Norge.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 9 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Då har jag ett förslag till utrikesministern, och det är att ni lägger upp de här uttalandena direkt på regeringens hemsida så att det framgår att det också är svensk politik. Annars får man uppfattningen att Sverige inte tycker något eftersom det inte ligger där automatiskt. Ni borde hitta en modell som gör att den här politiken också når ut. Egentligen tänkte jag säga någonting annat. Ministern var inne på de goda svenska relationerna och att man lyssnar mer på oss i Irak. Det är just det jag också menar. Vi har väldigt goda relationer med Irak av många skäl. Det ska vi använda oss av i den här dialogen. Att vi tycker eller gör saker devalverar inte på något sätt det som vi kan göra på EU-nivå, utan det kan snarare förstärka det just därför att vi är en samtalspart på ett annat sätt än många av de andra länderna. Jag letade efter vad som finns som är budgetstöd, för det är i så fall det som man kanske skulle röra, men jag hittade inte siffrorna på det. Sedan skulle jag vilja veta hur det går med Catherine Ashtons begäran om en oberoende utredning. Det måste vara en ordentlig och oberoende utredning som tar reda på vad som verkligen har hänt. Att Irak skulle mena att det här är illegala invandrare, så dem kan man göra vad man vill med, kan naturligtvis inte någon köpa. De finns där. De har funnits där under en väldigt lång tid. De avväpnades och fick löften om skydd i det här området. Det skyddet ska nu Iraks regering förse dem med. Det är det viktiga. När det gäller demokratifrågan har jag en god vän från västra Kurdistan som sade så här för att förklara läget i Mellanöstern: Hos oss är det så att den som får en stol att sitta på han släpper den inte.
Jabar Amin (Mp)

Anf. 10 Jabar Amin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Utrikesministern sade att demokrati tar tid, och det håller jag med om. Demokrati kan inte komma över en natt. Det tar tid. Det finns många som har kämpat för demokrati i decennier. Det gäller både i Irak och i irakiska Kurdistan. Många av dem som har kämpat har varit i Stockholm. De är nu svenska medborgare och har åkt tillbaka. Det är därför vi har lättare än andra att påverka. Vi har också känt att myndigheterna och den regionala regeringen där tar kritik, speciellt från europeiska länder, på allvar och försöker åtgärda det. Därför är det viktigt med signaler från europeiska politiker, bland annat från Sverige. Jag skulle vilja hävda att utvecklingen har gått åt fel håll under det senaste året. Det är inte så att den sakta går åt rätt håll. Den går åt fel håll. Manifestationer var tillåtna fram till för några månader sedan. Nu är de inte tillåtna. För tre månader sedan kunde man inte se militärer i Sulaymaniyah och de andra städerna. Nu ser man tusentals militärer som förhindrar varje uttryck för fredliga manifestationer. Det är viktigt att vi ger signaler till de kurdiska makthavarna att gränsen går här. Det här är en global rättighet som måste respekteras. Därför skulle det vara välkommet med ett svar från utrikesministern på frågan om han avser att agera gentemot makthavarna där för att garantera den globala rättigheten att genomföra manifestationer.
Carl Bildt (M)

Anf. 11 Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi har framfört denna åsikt, både via Europeiska unionen och direkt till det som kallas makthavare. Vem som egentligen har makten när det gäller att bekämpa demonstrationer i dessa områden kan man väl diskutera. Man kan också diskutera om utvecklingen går åt fel håll. Ja, om man tittar på det som vi nu diskuterar får vi väl säga det. Men ser man det i ett lite längre perspektiv var detta en region som var totalt dominerad av två partier och två säkerhetsapparater, PDK och PUK. Så är det inte riktigt längre efter de senaste valen, utan nu uppträder också andra politiska grupperingar. I den meningen sker lite av en uppluckring av den tidigare maktduopolen som har funnits i denna region. Det är möjligtvis det som också leder till de nervösa och oacceptabla reaktioner som har lett till dödsoffer i det här konkreta fallet. Jag glömde att svara på frågan om konsulär hjälp till svenska medborgare tidigare. Jag konstaterar att ingen sådan konsulär hjälp har begärts. Det skulle vi självfallet ha gett om så hade varit fallet. Till slut har Bodil Ceballos förmodligen alldeles rätt. Jag ska titta på hur UD:s hemsida ser ut. Jag tror att det finns länkar, och sedan får man klicka ytterligare en gång. Mot bakgrund av vad jag själv har sagt är det nog ett otillfredsställande arrangemang. Vi får se om vi inte kan göra detta bättre. Då kanske vi också kan föra diskussioner som denna utifrån en bättre gemensam bas.

Dokument

den 13 april

Interpellation

2010/11:320 Oroligheter på många fronter i Irak

av Bodil Ceballos (MP)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Enligt en nyutkommen Amnestyrapport, Days of Rage: Protests and Repression in Iraq, har både irakiska och kurdiska säkerhetsstyrkor skjutit ihjäl flera demonstranter, bland dem tre tonårspojkar. Politiska aktivister har hotats, gripits och torterats och även journalister som bevakat demonstrationerna har drabbats.

Det började precis som i Nordafrika med protester som inleddes i mitten av 2010 då regeringen inte lyckades tillhandahålla vatten och el för människors grundbehov. Säkerhetsstyrkorna använde kraftigt övervåld vid flera tillfällen, sköt skarpt och dödade flera demonstranter. Myndigheterna införde också hårda restriktioner som irakierna och kurderna dock trotsat, särskilt nu i samband med den arabiska våren.

Den 16 februari dödades en tonårig pojke i staden Kut sydöst om Bagdad i samband med demonstrationer med krav på bättre tillgång till vatten och el. Dagen efter sköts en annan tonåring till döds i Sulaimaniya då säkerhetsstyrkor öppnade eld mot demonstranter. Den 25 februari fortsatte protesterna då tusentals demonstranter samlades runt om i landet. Facit blev att bara i Mosul dödades fem personer och i södra Kurdistan dödades minst sex.

Nyligen besökte tre riksdagsledamöter från Miljöpartiet södra Kurdistan. Deras besök och våra samtal med kurdiska företrädare för den demokratirörelse som bildats mot den kurdiska regeringen, och som nyligen besökte Sverige, har gett oss mer utförlig information om vad som pågår även i södra Kurdistan. De vittnar om hur staden Erbil och Badinanregionen förvandlats till militära zoner, att demonstranter kidnappas och även har dödats. De berättar att demonstranternas krav är en förändring av det politiska systemet, för att få bort korruptionen, nå politisk frihet och ett bättre liv. De vill ha Sveriges stöd i kampen för verklig demokrati.

Inte bara demonstranter lever farligt i Irak, inklusive Kurdistan. En annan grupp som lever särskilt farligt i Irak är de kristna. Efter sju år av terror, som de själva beskriver det, har 64 kyrkor och religiösa center angripits och hundratals människor har dödats. Gruppen Islamiska staten i Irak uttalar att alla kristna i Irak är måltavlor. Myndigheterna å sin sida har inte förmåga, och kanske inte tillräcklig vilja, att skydda dem. Över 16 procent av de kristna har lämnat landet. En stor del av de övriga flyr till de kurdiska områdena.

Det denna grupp begär av oss är hjälp att få stopp på massakrerna och hjälp att få utöva sin religion, att vi inte tvångsavvisar dem till en säker död och hjälp att få en plats (autonom zon) i landet där de kan leva i fred.

De irakiska myndigheterna har nyligen uttalat att säkerhetsstyrkorna bara får använda skjutvapen i självförsvar mot demonstranter. Ändå genomförde de en mycket våldsam attack mot exiliranier i Camp Ashraf, norr om Bagdad, den 8 april. Antalet döda är nu uppe i 35 eftersom de sårade inte får den läkarvård de behöver. En svensk dödades och även bland de sårade ska det finnas svenska medborgare.

Irak är enligt avtal skyldigt att skydda invånarna i Camp Ashraf men har trots det vid flera tillfällen attackerat dem. Att dessutom hindra möjligheten till medicinsk vård för de sårade är oacceptabelt. Det finns i närområdet ett amerikanskt militärsjukhus som borde kunna bistå de sårade.

Det är mycket svårt att hitta något uttalande från ministern som är kritiskt eller fördömer det som sker i Irak i dag, vare sig på bloggen eller på UD:s hemsida. Alla människor ska behandlas lika, och alla brott mot de mänskliga rättigheterna är lika mycket brott, oavsett vad man tycker om den grupp eller organisation det handlar om. Många länder har fördömt attacken men inte Sverige.

Det tar tid att bygga demokrati, i synnerhet när gamla konflikter och motsättningar ligger och pyr. Irak har tagit vissa steg i rätt riktning men vi ser nu också ett antal steg som går helt fel och tillbaka. Sverige har goda relationer till den irakiska regeringen och därmed också en större möjlighet att påverka utvecklingen. Vi har också stort bistånd till Irak kombinerat med krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Om kraven inte uppfylls – vad gör Sverige då?

Jag vill därför fråga ministern:

1. Avser utrikesministern att kalla upp företrädare i Sverige för Irak och södra Kurdistan till samtal om utvecklingen med fokus på mötes- och demonstrationsfrihet och de brott mot de mänskliga rättigheterna som nu pågår?

2. Avser utrikesministern att tillsammans med biståndsministern verka för att biståndsmedel fryses så länge dessa kränkningar fortsätter?

3. Avser utrikesministern att initiera en djupare dialog med den irakiska regeringen om vikten av att uppfylla de mänskliga rättigheterna och folkets önskan om verklig demokrati?

4. Avser utrikesministern att initiera en djupare dialog med den kurdiska regionala regeringen om vikten av att uppfylla de mänskliga rättigheterna och folkets önskan om verklig demokrati?

5. Avser utrikesministern att ta initiativ till att hjälpa den irakiska regeringen att skydda de kristna och andra minoriteter i Irak?

6. Avser utrikesministern att ta initiativ för att stoppa de svenska deportationerna av kristna irakier till Irak?

7. Avser utrikesministern att ta initiativ till ett svenskt fördömande av den militära attacken mot Camp Ashraf?

8. Avser utrikesministern att ta initiativ till att sårade ska erbjudas sjukvård?