Primärvårdsreformen

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att skynda på omställningen och uppnå primärvårdsreformen.

En utbyggd primärvård är i sig en förutsättning för en omställning av systemet i sin helhet. I Tidöavtalet slås det därför fast att primärvården ska byggas ut under en tioårsperiod. Som Yasmine Bladelius uppmärksammar har vi aviserat att omställningen av hälso- och sjukvården till en god och nära vård, där primärvården utgör en större andel, ska fortsätta.

Uppföljning och utvärderingar som gjorts hittills visar att det finns ett stort stöd för omställningens mål och att mycket arbete pågår i regioner och kommuner både på strategisk nivå och i projektform. Samtidigt har detta arbete ännu inte fått ett tydligt genomslag i form av effekter i vårdens verksamheter. Att det tar tid med en förändring som omfattar organisation och arbetssätt i hela hälso- och sjukvården är inte förvånande. Det finns inte heller något givet svar på hur långt vi borde ha kommit eller exakt hur utvecklingen ska mätas. För att hålla i engagemanget och viljan till omställningsarbete behöver vi ändå börja se mer systematiska resultat i arbetet.

Regeringen avsätter därför 3 miljarder kronor årligen i syfte att stödja omställningen till en nära och tillgänglig vård med fokus på primärvården. Därutöver har regeringen avsatt ytterligare 43 miljoner kronor under 2024 för en förstärkt satsning på en utbyggd primärvård. Förstärkningen uppgår till 544 miljoner kronor för 2025 och 389 miljoner kronor för 2026. Regeringen har sedan tidigare avsatt 300 miljoner kronor för primärvård på landsbygder 2024 och beräknar att motsvarande summa avsätts för detta ändamål året därefter.

Merparten av dessa medel tilldelas regioner och kommuner för att stärka deras arbete med omställningen till god och nära vård. Medlen fördelas inom ramen för statens överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner om god och nära vård. Avsikten är att merparten av dessa medel från 2025 i stället ska hanteras genom ett förordningsstyrt statsbidrag. Särskilt stöd har även getts till det pågående projektet för utveckling av god och nära vård i glesbygd, där 15 kommuner och 4 regioner i norra Sverige ingår.

Utöver detta har regeringen även gett flera myndigheter uppdrag som på olika sätt syftar till att stödja omställningen. Låt mig särskilt nämna Socialstyrelsens förnyade långsiktiga uppdrag att främja, stödja och följa upp omställningen till en god och nära vård (S2023/01930). En särskilt utpekad del i uppdraget är att ge stöd till regionerna för att uppnå Socialstyrelsens nationella riktvärde för fast läkarkontakt i primärvården om 1 100 invånare per specialistläkare och 550 invånare per ST-läkare. Forskning visar bland annat att kontinuitet avseende fast läkarkontakt i primärvården minskar behovet av akutsjukvård.

En god kompetensförsörjning är grundläggande både för att hälso- och sjukvårdssystemet som helhet ska fungera och för att primärvården ska kunna byggas ut och utgöra navet i hälso- och sjukvården. Regeringen har därför bland annat gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska som bekant redovisas senast den 31 maj i år.

Jag vill tacka Yasmine Bladelius för frågan och ser fram emot debatten, fru talman.

Fru talman! En viktig del för att höja kvaliteten och öka systemeffektiviteten inom hälso- och sjukvården är genomförandet av den så kallade primärvårdsreformen. Tanken med reformen är att ställa om hälso- och sjukvården så att primärvården ska utgöra navet i den svenska sjukvården. En bättre fungerande och bättre utbyggd öppenvård samt en bättre hemsjukvård har förutsättningar att erbjuda patienter en bättre vård - på rätt vårdnivå - än i dag.

Samtidigt kan behoven av sjukhusvård minska med en nära vård genom att primärvården tillhandahåller de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande vårdbehov. Primärvården svarar då för bedömning, behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver särskilda medicinska eller tekniska resurser eller någon annan speciell kompetens.

Omställningen påbörjades av den förra, socialdemokratiskt ledda, regeringen. Nuvarande regering har aviserat att man avser att fortsätta det påbörjade arbetet med primärvårdsreformen. Det är ett välkommet besked. Samtidigt är det tydligt att omställningen hittills har gått alldeles för långsamt. Med tanke på den sjukvårdskris vi nu har i Sverige är jag och många andra mycket oroliga för att omställningen kommer att ta alldeles för lång tid, på bekostnad av såväl patienter som vårdpersonal.

Fru talman! Det råder en bred samstämmighet i hela Vårdsverige om att den enda realistiska vägen till kortade väntetider och förbättrad tillgänglighet i vården är omställningen till en god och nära vård - den så kallade primärvårdsreformen. Men omställningen går som sagt alldeles för långsamt. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade under 2023 att omställningsarbetet hittills främst har bedrivits på strategisk nivå och att det inte fått tillräckliga effekter i verksamheterna. Framför allt är personalförsörjningen en flaskhals. Det saknas såväl specialistläkare i allmänmedicin som distriktssköterskor.

Vi socialdemokrater har lämnat en rad förslag för att öka takten i primärvårdsomställningen. Bland annat kan jag, precis som ministern gjorde, nämna införande av bindande riktvärden om 1 100 invånare per läkare i primärvården samt inrättande av ett kansli på Socialstyrelsen för omställningen till god och nära vård.

Fru talman! Krisen i sjukvården är ett faktum. Vi socialdemokrater har länge både varnat för och vädjat till regeringen att stävja sjukvårdskrisen, som till stor del beror på att regeringen inte har valt att kompensera regionerna fullt ut för de kostnadsökningar som Sverige drabbats av de senaste åren.

I detta nu varslas tusentals anställda inom vården runt om i vårt land. I detta nu ska redan hårt ansatta sjukhus dra ned på verksamheten på grund av de stora sparkrav som hänger över dem. I detta nu läggs vårdcentraler ned i stället för att bli fler. Min fråga till sjukvårdsministern är därför: Vilka åtgärder avser statsrådet och regeringen att vidta för att skynda på omställningen och uppnå primärvårdsreformen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag instämmer helt i att det är nödvändigt att vi lyckas med reformen för en god och nära vård. Jag vet att utredaren, liksom den förra regeringen, var ganska noga med att detta inte är en primärvårdsreform utan en reform för en god och nära vård. Primärvården är basen för att detta ska fungera. Jag är glad över ledamotens engagemang i frågan.

Precis som ledamoten säger är det svårt att bygga ut primärvården om det blir mindre primärvård. Det nya, socialdemokratiska styret i Kronoberg flaggar redan för att det kan bli färre vårdcentraler, men oavsett region och vem som styr där är detta ingen god utveckling. Vi behöver behålla alla vårdcentraler och all primärvård vi har.

Vi behöver fler läkare med allmänmedicinsk specialitet, fler distriktssköterskor, fler fysioterapeuter, fler arbetsterapeuter och fler av alla de andra som arbetar i primärvården, för det handlare verkligen om ett teamarbete. Man behöver sin fasta läkarkontakt för kontinuitet och medicinsk uppföljning när det gäller ens diagnos, men man behöver även alla de andra i teamet för att få hjälp på bästa sätt.

Låt mig poängtera för ledamoten att det är uppenbart att regeringens ger ett avsevärt bidrag. Första gången tillsköts särskilda pengar i budgeten 2019 på initiativ av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vi gjorde då en komplettering till Socialdemokraternas budget med 3 miljarder till primärvården. Nu ökar vi på detta kommande år, men vi behöver också tydligare se hur vi riktar pengarna. Därför övergår vi till förordning från och med nästa år och bygger mycket mer på de planer regioner och kommuner ha tagit för hur de ska utveckla den goda, nära vården. Det är detta vi premierar och följer upp. Detta är en av de åtgärder vi gör som kommer att leda till att ge utvecklingen en skjuts.

Herr talman! Det görs ganska mycket runt om i landet, och man vill gärna höra att vi ser det. Jag delar ledamotens frustration över att det inte gjordes för länge sedan eftersom patienten har nytta av det, det är bra för patientsäkerheten och det blir effektivare hälso- och sjukvård. Men det görs som sagt ganska mycket ändå, och vi behöver hjälpas åt att lyfta fram alla de goda exempel som finns runt om i landet, både för att sprida dem och för att öka trycket på varenda region i hela landet att vilja vara med i omställningen. I Norrbotten satsar man trots en ganska tuff situation på primärvårdsforskning för att man ser hur viktigt det är att följa upp det som görs och för att stödja en god utveckling. Regionerna gör alltså trots en tuff ekonomisk situation goda prioriteringar.

Jag tänker fortsätta att lyfta fram alla de goda exempel jag ser och hålla i att vi ger ett fortsatt statligt stöd och att vi ändrar från överenskommelse till förordning nästa år så att vi bättre kan bygga på de överenskommelser som har gjorts i demokratisk ordning mellan kommuner och regioner. Det är denna utveckling vi stöder. Det här kommer att ske på lite olika sätt i landet, men jag tror att detta är den bästa vägen framåt.

Hur ska man få till en primärvårdsreform och veta när den är klar? Jag tror inte att vi kommer att veta det, för som jag uppfattar de utredningar som ligger till grund för detta är inriktningen mot en god och nära vård inte att vi ska nå ett exakt mål utan mentalt ställa om när det gäller hur vi ser på vården. Vården ska göras mer kontinuitetsbaserad så att patienten har en fast kontakt och får uppföljning, och den ska på riktigt vara personcentrerad och samordnad för patienten. Det handlar kanske inte om ett mål för hur verksamheten ska se ut, utan målet är vägen, alltså att vi ändrar inställning när det gäller hur vi ser på patienten och på vården. Även om vår målsättning är att detta ska vara genomfört på tio år är det väl snarare ett pågående arbete vi behöver hjälpas åt med att trycka på.

Herr talman! Jag vet att ministern värnar om sjukvården i Sverige, för vi satt ju länge i socialutskottet tillsammans och arbetade med sjukvårdsfrågor. Jag vet också att vi är överens om att primärvårdsreformen är viktig och bör genomföras, och jag hör uppräkningen från ministern om satsningarna för att komma närmare att uppnå den.

Problemet är bara, vilket ministern, jag och många andra vet, att detta arbete aldrig kommer att kunna genomföras ens i närheten av fullt ut när det samtidigt råder en nationell sjukvårdskris i Sverige. Det är naturligtvis så att om man är upptagen med att försöka släcka bränderna från att fullkomligt utplåna befintlig verksamhet fokuserar man inte på att starta nya. Om man i regioner runt om i hela Sverige vänder på varenda krona och i detta nu står och väljer mellan att säga upp ytterligare personal eller lägga ned en vårdmottagning ligger arbetet med omställningen till en god och nära vård inte särskilt högt upp på dagordningen.

Om regeringen hade menat allvar med att vilja genomföra primärvårdsreformen borde man väl i första hand fokusera på att stävja krisen i vården.

Herr talman! Oavsett vad ministern och övriga regeringsföreträdare säger är det faktiskt SD-regeringen själv som har skapat dagens sjukvårdskris i Sverige. Vi är obeskrivligt många - fackförbund, regionpolitiker från olika politiska partier, riksdagsledamöter i oändliga debatter, vårdpersonal och många andra - som under lång tid både har varnat och vädjat till regeringen att tillföra de resurser som krävs för att inte riskera en sjukvård i kris med nedskärningar och uppsägningar som följd. Men trots många och allvarliga vittnesmål om krisen har regeringen tre budgetar i rad aktivt valt att inte kompensera regionerna för kostnadsökningarna. Det har lett till den sjukvårdskris vi nu ser, och den bedöms vara den allvarligaste sedan 90-talet.

Svar nummer ett från regering och ansvarig minister har länge varit att det inte går eftersom det skulle öka på inflationen. Men det tycker i princip bara regeringen, för alla andra kunniga på området säger att det inte alls är så. Svar nummer två har varit att det är regionernas ansvar. Givetvis är det regionernas ansvar eftersom vi har regionalt självstyre i Sverige. Men precis lika självklart som detta är, är det att en regering kan gå in och agera i kristid.

Det hade varit fullt möjligt för regeringen att tillskjuta de medel som krävdes för att stoppa krisen i tid. Det handlar om politisk vilja och att välja att inte prioritera 13 miljarder i skattesänkningar för sådana som jag och ministern utan i stället lägga dem på sjukvården. Det hade varit fullt möjligt. Det hade också varit fullt möjligt för regeringen att rösta för Socialdemokraternas förslag om dubbelt så stora tillskott till regionerna och vården i både budgeten för 2023 och för 2024. Om man hade gjort detta hade jag känt mig lite mer säker och tillfreds med de svar ministern ger i talarstolen.

Min fråga kvarstår: Varför gör regeringen inte mer för att stävja krisen i sjukvården så att det viktiga arbetet med primärvårdsreformen kan påbörjas?

Herr talman! Socialdemokraterna lade 6 miljarder mer än regeringen till sjukvården, och vi har just lagt till 6 miljarder för i år. Skillnaden är alltså obefintlig.

Varken Socialdemokraterna eller regeringen har valt att fullt ut kompensera regionerna för konsekvenserna, vilket jag tycker är riktigt. Det var ju varken Socialdemokraterna eller regeringen som fattade beslut om att ingå regionernas avtal.

Inte heller har oppositionen eller regeringen gjort att vi har hög inflation; det är mycket mer komplicerat än så. Det är varken förra eller nuvarande regerings fel, utan på grund av många olika händelser befinner vi oss i en situation med hög inflation. Utvecklingen påbörjades långt innan denna regering tillträdde, och den har fortsatt med fart, vilket har gjort att regionernas avtal har fått dessa konsekvenser. Om man låtsas att det är den nuvarande regeringens fel eller påstår att det är förra regeringens fel har man helt fel. Det är inte så. Vi har att hantera en hög inflation, och det har vi gjort genom att ha en återhållsam budget. Nu ser vi ljuset, och inflationen börjar gå åt rätt håll. Vi verkar alltså ha medverkat till att hålla tillbaka inflationen.

Redan för ganska många veckor sedan kunde vi ge besked om att vi förstärker regionernas ekonomi med de 6 miljarder jag nämnde. Vi valde dessutom att bryta ut det helt ur vårändringsbudgeten och att mycket tidigt ge besked. Vi var överens långt tidigare om att regionerna behövde få detta besked, och därför fick de det för ganska många veckor sedan så att de vet vilka pengar de har. Pengarna motsvarar mer än väl de varsel vi ser just nu, men ingen av oss vet hur det utvecklas. Därför följer regeringen förstås frågan.

Att en regering, oavsett vilka som sitter i den, skulle kompensera regionerna fullt ut för de avtal de själva slutit är nog inte möjligt. Det får vi leva med. Självstyret har konsekvenser, och detta är en av dem. Regeringen har dock sett till att stötta rejält. Vi har totalt gett 9 miljarder för att regionerna ska kunna klara konsekvenserna av inflationen. Det är ett sektorsstöd som går direkt till regionerna och som de får använda på det sätt de själva finner lämpligt.

Regeringen har uttalat bedömningen att man behöver behålla vårdpersonalen, och vi hoppas att så många regioner som möjligt håller den linjen. Annars kan vi inte bygga ut primärvården - för att det ska kunna ske behöver det bli fler medarbetare. Det kommer att krävas fler allmänspecialister, fler distriktssköterskor och mer av all annan vårdpersonal. Det är så vi bygger en bättre bas för sjukvården.

En poäng är också att det är gott att göra exempelvis som Jämtland Härjedalen gjorde för ett par år sedan. Där satsade man på fler allmänspecialister och fler distriktsläkare. Man gav sig ut på okänd mark och hade inte ens budget för detta när beslutet fattades. Satsningen innebar att allmänspecialister kunde få tjänst med ett rimligt antal patienter, rimliga arbetsvillkor och ansvar för sin egen lista - och allmänspecialisterna kom dit. Det ger goda effekter för patienterna när de får en fast vårdkontakt och en fast läkarkontakt.

Det finns många goda exempel på regioner där man har gjort de här manövrarna och vågat ge sig ut och satsa på primärvården. Jag välkomnar varenda region som gör det. Nu ser vi fram emot att ta del av regionernas demokratiskt fattade beslut om hur de vill utveckla den goda nära vården. Vi kommer att ge vårt stöd med de pengar vi har från regeringens sida för att stödja utvecklingen - 3 ½ miljard nästa år. Jag är helt ense med ledamoten: Vi ska se till att en god och nära vård blir verklighet.

Herr talman! Pandemin är ett bra exempel, tycker jag. Den var inte regionernas fel och inte heller regeringens fel. Den var någonting som hände, precis som inflationen. Den krisen var inte likadan som den här krisen, men även den drabbade hälso- och sjukvården oerhört hårt. Då satt vi socialdemokrater i regering, och vi kompenserade regionerna fullt ut. Det är fullt möjligt för en regering att välja att kompensera regionerna och se till att stävja en sjukvårdskris. Det handlar om hur man väljer att prioritera i sin budget.

Ministern väljer i talarstolen att missleda dem som lyssnar på debatten genom att säga: Vi lägger exakt lika mycket pengar till sjukvården. Ministern vet att detta inte stämmer. Eftersom jag har haft möjlighet att "kumpera" med ministern under lång tid tycker jag att det är lite tråkigt att det blir så här i en debatt - att hon på det här viset aktivt väljer att missleda dem som lyssnar.

Herr talman! Man kan inte bara räkna med den budget som lagts fram för i år. Krisen startade ju innan dess. I de budgetmotioner som vi har väckt sedan nuvarande regering kom till makten har vi lagt betydligt mer än regeringen på sjukvården. I budgetmotionen för 2023 dubblade vi regeringens satsning. Det får man också räkna in. I år satsade vi 6 miljarder mer. Ministern säger att vi har lagt lika mycket och att det är 6 miljarder. Men vi har utöver regeringens budget satsat åtminstone 8 miljarder extra på hälso- och sjukvården. Det som ministern säger i talarstolen är alltså inte helt ärligt.

Herr talman! År 2023 lade Socialdemokraterna 6 miljarder mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner. Av dessa medel gick ungefär 1 ½ miljard till regionerna och det övriga till primärkommunerna. Det var alltså inte 6 miljarder mer till regionerna.

I höstens budget lade ni 6 miljarder mer på sjukvård än regeringen. Så var det vid det tillfället, men vi har nu tillfört dessa medel. Det är alltså inte gigantiska skillnader. Om man försöker påstå att Socialdemokraterna har lagt fram en budget som skulle utradera alla problem för regionerna blir svaret att det inte stämmer.

Däremot är vi helt överens om att vi behöver stötta regionerna. Ingen av oss lägger fram budgetförslag som fullt ut kompenserar för de avtal som regionerna ingått. Det ansvaret bär de själva. Vi ser dock till att ge stöd, eftersom de behöver det. Inflationen är inte deras fel. Men de har ingått avtalen och får bära konsekvenserna av det.

Vi vill inte att konsekvenserna ska gå ut över vården. Det är därför vi lägger pengar som gör att man kan behålla vårdpersonal. Det är nödvändigt för primärvården, som ledamotens interpellation gäller. Om man inte har medarbetare i primärvården blir det inte en god och nära vård.

Perspektivet i god-och-nära-vård-reformen är att patienten ska mötas med bättre samordning och bättre kontinuitet. Ingen av oss vill gå till doktorn i onödan. Vi vill få hjälp med att tillgodose de behov vi har och komma till rätta med det som gör att vi inte mår bra eller att vi har en sjukdom. Kan jag som patient få mer samordnad hjälp kommer det att bli bättre för mig. När jag får hjälp med det jag behöver från rätt instans och på ett samordnat sätt leder det också i det långa loppet till lägre kostnader för hälso- och sjukvården.

Därför behöver vi hålla i reformen och se till att man har de resurser som behövs. Jag tror att de reformer vi gör nästa år med förändrad bidragsgivning kommer att medverka till att vi bättre följer den utveckling som beslutas av kommuner och regioner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.