Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ratificering av ESK-konventionens tilläggsprotokoll

Interpellationsdebatt 3 december 2013
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Göran Hägglund (KD)

Anf. 52 Socialminister Göran Hägglund (KD)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Valter Mutt har frågat utrikesministern om han avser att ta några initiativ för att använda de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som en möjlighet att pressa regeringar i våra biståndsländer samt om han avser att agera för att Sverige signerar och ratificerar tilläggsprotokollet till FN:s konvention om de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. Interpellationen har överlämnats till mig. Frågan om Sverige avser att ratificera tilläggsprotokollet har tidigare också besvarats av mig. Herr talman! Sverige anslöt sig till konsensus när FN:s generalförsamling i december 2008 antog tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Vi höll då en röstförklaring som förklarade Sveriges inställning till protokollet. I korthet innebär förklaringen att Sverige inte var övertygat om att enskild klagorätt var det bästa sättet att främja de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, bland annat därför att karaktären på dessa rättigheter ofta gör det svårt att med precision ange när en kränkning kan anses ha begåtts. Den bedömningen kvarstår. Sverige tar sina internationella åtaganden på stort allvar. Det är viktigt att känna till konsekvenserna av ett avtal innan det ingås. Därför är regeringen utifrån nuvarande omständigheter inte beredd att signera eller ratificera tilläggsprotokollet. Den 5 maj 2013 trädde tilläggsprotokollet till ESK-konventionen i kraft. Sverige kommer nu att noga följa den praxis som kommer att skapas när det gäller enskildas klagorätt kopplat till protokollet. Walter Mutt undrar vilka möjligheter det finns att påverka regeringar i våra biståndsländer. Herr talman! Sverige ska vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Regeringen agerar bilateralt, genom EU, och multilateralt för att de mänskliga rättigheterna ska implementeras och efterlevas fullt ut i världens länder. Det svenska biståndet bidrar starkt till att främja ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, och allt bistånd ska vara rättighetsbaserat. Detta innebär att ett rättighetsperspektiv ska tillämpas samtidigt som biståndet ska vägledas av fattiga människors perspektiv på utvecklingen. Rättighetsperspektivet sätter den enskilda individens frihet och rättigheter i centrum och utgår från FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och andra bindande folkrättsliga normer. Avslutningsvis kan jag nämna att Sverige i somras lämnade sin sjätte rapport om efterlevandet av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter till FN:s granskningskommitté.
Valter Mutt (MP)

Anf. 53 Valter Mutt (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret och ser fram emot ett stimulerande tankeutbyte kring dessa viktiga frågor. Jag beklagar samtidigt att utrikesministern, som jag riktade min interpellation till, har prioriterat bort att komma till Sveriges riksdag. I mina öron, Göran Hägglund, låter det aningen bakvänt att man inte kan ingå ett avtal innan dess fulla konsekvenser är kända. Med den sortens logik skulle knappast heller exempelvis allmän rösträtt ha kunnat införas, vars konsekvenser naturligtvis ingen på den tiden kunde överblicka fullt ut. Som politiker tycker jag att man måste våga och vilja något - vilja förändra och inte bara förvalta. FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har sedan länge ett tilläggsprotokoll som ger individer möjlighet att klaga hos FN avseende missförhållanden i det egna landet. Glädjande nog antog FN:s generalförsamling för fem år sedan ett liknande tilläggsprotokoll för den FN-konvention som reglerar våra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I år har tio länder ratificerat tilläggsprotokollet, och därmed har det trätt i kraft. Då säger socialministern att Sverige noga kommer att följa den praxis som nu kommer att skapas när det gäller enskildas klagorätt kopplat till det här protokollet. Vi ska alltså följa utvecklingen i stället för att vara med och forma den. Är inte detta, Göran Hägglund, en förbluffande passiv hållning? Vad vill ni i regeringen göra mer än att sitta och följa utvecklingen? Den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen har sagt att demokratin är den fattiges enda mjölkko. Så förhåller det sig givetvis. Den som inte har råd att betala dyrt för att få tillgång till mat, hälsa och bostad är beroende av en livskraftig demokrati vars grundprincip är en människa, en röst medan marknadens grundprincip är en dollar, en röst. Om ni nu i regeringen är för fega - på ren svenska - för att ratificera ESK-konventionens tilläggsprotokoll och göra det juridiskt bindande för Sverige undrar jag om ni inte skulle kunna ta ett första försiktigt steg och åtminstone signera - inte ratificera - protokollet och därmed skicka en tydlig signal till omvärlden att Sverige står bakom protokollets bärande principer, något som Finland, Belgien, Nederländerna och många andra med oss jämförbara länder redan gjort. I det svenska biståndssamarbetet och i vår politik för global utveckling, som antogs enhälligt av riksdagen 2003, är utgångspunkten fattiga människors perspektiv och deras rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda. Som statsrådet framhåller i sitt svar handlar detta rättighetsperspektiv om att sätta den enskilda individens frihet och rättigheter i centrum. Och vad vore då naturligare, Göran Hägglund, än att Sverige skriver under det tilläggsprotokoll som syftar just till att ge enskilda individer klagorätt när deras rättigheter förtrampas?
Göran Hägglund (KD)

Anf. 54 Socialminister Göran Hägglund (KD)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar Valter Mutt för möjligheten att samtala om denna viktiga fråga. När det gäller vem som svarar är regeringen organiserad på ett visst sätt. I det här sammanhanget har Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet, Kulturdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet ansvar för olika delar av konventionen. Därav följer att det är jag som svarar. Jag har också svarat på interpellationer i frågan tidigare. Valter Mutt väljer att föra ett resonemang över huvud taget om det här med att ingå eller underteckna konventioner och ratificera dem. Sverige tar konventioner och internationella avtal på största allvar. Våra åtaganden när det gäller mänskliga rättigheter tar vi på mycket stort allvar, och vi vill naturligtvis vara säkra på vad vi gör när vi ingår ett avtal för svensk del. Om Valter Mutt tycker att detta är fega resonemang får han gärna tycka det. Jag håller naturligtvis inte med om att det är en passiv hållning. Det är inte så att varje idé bara för att den innebär action behöver vara en god eller bra idé eller ens en idé som på något sätt förbättrar världen, utan man måste pröva uppslag och handlingsvägar och göra en bedömning. I vissa fall kan man med stor säkerhet säga: Om vi skriver under detta kommer det att leda till de här konsekvenserna, och det leder till att världen blir ett litet snäpp bättre. I andra sammanhang kan det leda till fler problem än vad det innebär möjligheter att lösa problem. Svaret är helt enkelt att vi behöver vara kloka, att vi tar våra åtaganden på allra största allvar och att det gör att vi vill veta vad vi gör innan vi sätter svensk namnteckning under de avtal som sluts. Valter Mutt vet mycket väl hur Sverige i många olika internationella sammanhang inom EU och inom det globala samfundet jobbar hårt för att vi ska kunna förbättra sociala förhållanden. Vi har en biståndspolitik som är kanske världens mest generösa och som spelar stor roll för att förändra villkoren för människor som bor i samhällen som inte är så lyckligt lottade som vårt eget. Sverige har en bred palett i det avseendet, men det innebär inte att varje idé som kommer upp behöver innebära att någonting särskilt förbättras. Vi vill säkerställa att så är fallet innan vi sätter en svensk underskrift i det här sammanhanget.
Valter Mutt (MP)

Anf. 55 Valter Mutt (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar socialministern för det svaret. Hur jag än vrider och vänder på detta tycker jag att statsrådets argumentering har något undanglidande och gåtfullt över sig. Vi har ett systerprotokoll när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna, och där är vi eniga om att det är bra att det finns ett klagoinstitut. Jag tycker att det ligger i den inneboende logiken att man då också bör ha det till det andra protokollet. Jag har aldrig känt någon dragning till konspirationsteorier. Men i detta fall börjar jag faktiskt undra om det ändå kan finnas någon sorts dold agenda. Kan det möjligen vara så illa att i ett Sverige där den sociala ojämlikheten ökar snabbare än i något annat industriland - låt vara att det sker från en låg nivå - och där exempelvis många gamla människor far illa och skaran av hemlösa växer vill regeringen inte ge människor i Sverige möjlighet att klaga till FN över de allt värre och de alltmer iögonfallande missförhållanden som möter oss dagligdags? Kan det, socialministern, ligga någonting i detta?
Göran Hägglund (KD)

Anf. 56 Socialminister Göran Hägglund (KD)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Svaret är nej. Men jag ska naturligtvis ändå ge ett något mer utförligt svar. Vad det handlar om är hur rättsordningar förändras och om detta faktiskt leder till att situationen blir bättre för enskilda människor. Det finns skäl till att det är så få länder som ännu har undertecknat detta och naturligtvis till att det är ännu färre som har ratificerat det, och det är att detta är ny materia på det rättsliga området. Det går inte riktigt att jämföra andra rättigheter med dem som finns till exempel på det sociala området. När det gäller införande av demokrati och politiska rättigheter är det väsentligt lättare att hantera än det som rör sociala förhållanden. När det gäller svenska förhållanden tillhör Sverige kretsen av de mest jämlika länderna. Det ska vi vara stolta över. Vi ska arbeta hårt för att säkerställa att alla människor har så jämlika förhållanden som vi någonsin kan ha. Vi vet att det finns betydande krafter som drar isär. Jag kan som exempel ta en internationaliserad arbetsmarknad där den välutbildade kan söka jobb i Schweiz, Sverige eller USA. Det finns ett sug efter den typen av arbetskraft. Det är klart att dessa människor har det mycket väl förspänt, medan förhållandena för dem som kanske har haft det svårt i den svenska skolan och kommit ut med ett mediokert eller rent av dåligt resultat är sämre. Det dras isär. Det finns alltså krafter att kämpa emot för att vi så långt som det över huvud taget är möjligt ser till att vi bibehåller det som har karaktäriserat Sverige och övriga nordiska länder, nämligen en ordning där vi har en god sammanhållning, små skillnader mellan hög och låg, gammal och ung etcetera. Men Sverige behöver och ska i alla internationella sammanhang verka på ändamålsenliga sätt som leder till att situationen för människor, framför allt för dem som lever under de allra sämsta förhållandena, förbättras. Vore jag övertygad om att detta skulle leda till en förbättring hade jag skrivit på bums. Men vi är tveksamma till att detta leder till det resultat som Valter Mutt är övertygad om och vill åstadkomma för att han tror att detta förbättrar världen.
Valter Mutt (MP)

Anf. 57 Valter Mutt (MP)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar socialministern även för detta. Det är glädjande att vi i långa stycken har en gemensam analys när det gäller globaliseringens avigsidor. Under det kalla kriget ställdes ofta olika kategorier av mänskliga rättigheter mot varandra. Medan väst framhöll vikten av att respektera politiska rättigheter, betonade öst betydelsen av sociala och ekonomiska rättigheter. Tack och lov har världen i dag fjärmat sig från denna sorts ideologiska förblindelse och insett att politiska, sociala och ekonomiska rättigheter är intimt förbundna med varandra och ömsesidigt förstärkande. Därför återkommer jag till, med risk för att framstå som tjatig, att det vore logiskt att den klagorätt som enskilda individer i dag besitter när det gäller medborgerliga och politiska rättigheter utökas med möjlighet att framföra klagomål avseende bristande respekt för sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Rätt till mat, hälsa och utbildning är ganska konkreta saker. Jag förstår inte riktigt att detta skulle vara oerhört svårt att definiera. Jag ska avsluta med att vara lite ideologisk. Att stärka individens möjligheter att få rätt mot staten är något som vi gröna gärna verkar för, och jag trodde faktiskt att detta också var någonting som låg borgerligheten varmt om hjärtat. Om alliansregeringen - Gud förbjude - överlever valet, kan du, Göran Hägglund, då tänka dig att trots allt någon gång under nästa mandatperiod ta initiativ till att Sverige signerar och ratificerar ESK-konventionens tilläggsprotokoll?
Göran Hägglund (KD)

Anf. 58 Socialminister Göran Hägglund (KD)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Som jag sade i det inledande svaret är detta någonting som vi ska följa. Vi ska se hur praxis utvecklas och vilka effekter detta kommer att få. Det går inte att utesluta att Sverige kommer att ansluta sig till detta - jag hoppas i så fall med bred politisk majoritet - om vi tror att detta leder till förbättringar. Jag håller självklart med om betydelsen av, vilket jag har sagt tidigare, att vi jämnar ut förhållandena så att de som tillhör världens allra mest utsatta får en förbättrad situation. Jag var i förra veckan i Zambia och Uganda som är två mycket fattiga länder med stora skillnader mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst och med stora skillnader mellan stad och land. I Uganda har kanske 5 procent av befolkningen tillgång till elektricitet och 15 procent till rinnande vatten som är rent. Frågan är då: Skulle ett undertecknande och ett ratificerande av detta protokoll leda till att deras situation förbättras? Jag tillåter mig att tvivla på det. Jag tror att det finns andra mer verksamma metoder. Dessa metoder existerar, dessa vägar finns, de vägarna jobbar vi med, och de behöver vi förstärka. Jag tror att det är så vi tar steg framåt. Men, som sagt var, vi ska mycket noga följa det som ligger i Valter Mutts förslag.

Dokument

den 6 november

Interpellation

2013/14:84 Ratificering av ESK-konventionens tilläggsprotokoll

av Valter Mutt (MP)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Den 5 juni i år trädde tilläggsprotokollet till ESK-konventionen i kraft. Sveriges regering verkar inte ha för avsikt att vare sig signera eller ratificera protokollet. I tidigare svar från regeringen har man framfört att man inte tror att protokollet skulle ha någon effekt. Det är en märklig inställning.

Sverige har ställt sig bakom att de olika MR-konventionerna är ömsesidigt stödjande och likvärdiga och att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor överallt. Det är lika viktigt att staten uppfyller sina åtaganden när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna som när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. När det gäller den första typen av rättigheter finns det ett tilläggsprotokoll som ger individer och grupper klagorätt på sina regeringar, när alla nationella möjligheter är uttömda. När det gäller det nya tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har regeringen hittills vägrat att ge fattiga människor en möjlighet att kräva sin rätt.

Enligt FAO:s senaste State of food insecurity in the World hungrar 842 miljoner människor. Det är lika många som när FAO hade sitt toppmöte 1996, World Food Summit, där Sverige deltog och där man enades om att halvera antalet svältande på 20 år, ned till 400 miljoner. Måluppfyllelsen är noll.

Enligt ESK-konventionen är mat en mänsklig rättighet. Men regeringen tror uppenbarligen inte på rättighetsperspektivet när det gäller de ekonomiska och sociala mänskliga rättigheterna. Det finns andra vägar att minska fattigdom och svält tror man, trots att de senaste 20 årens ansträngningar inte lyckats minska antalet svältande.

Det är dags att ändra perspektiv på fattiga människor och se dem som de rättighetsbärare de är.

Man kan fundera över varför regeringen är så ovillig att ge fattiga människor en möjlighet att utkräva sina ekonomiska och sociala mänskliga rättigheter. Sverige har för länge sedan undertecknat ESK-konventionen och den gäller ju redan här. Och Sverige har genom ett fungerande skattesystem och välfärdsreformer lyckats uppfylla stora delar av sina åtaganden. Undertecknar vi protokollet får också fattiga människor i Sverige individuella klagomöjligheter. Sjuka äldre på särskilda boenden är ofta undernärda. Fattiga EU-medborgare på våra gator och torg kanske skulle drista sig till att kräva tak över huvudet. Bostad och hälsa är också mänskliga rättigheter, liksom utbildning och arbete. Att skydda och respektera människors ekonomiska och sociala rättigheter i Sverige skulle medföra ökade kostnader. Är det därför regeringen tvekar?

Det vore bra om regeringen kunde lyfta blicken och i första hand inse vilka möjligheter en individuell klagorätt skulle kunna ha för människor i länder där välfärden är bristfällig eller helt saknas. Rättighetsperspektivet skulle successivt kunna ersätta biståndsperspektivet. De flesta länder har undertecknat ESK-konventionen och har därmed åtagandet att skydda och respektera alla sina invånare. De ska till och med göra det till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser. Visserligen successivt, men ESK-konventionen trädde i kraft redan 1976, så de har haft lång tid på sig. Nu är det dags för en deadline! Eftersom många länder länge struntat i sina egna fattiga invånare, ibland trots god ekonomisk tillväxt, blev det nödvändigt att skapa det nya tilläggsprotokollet för att snabba på uppfyllandet av de ekonomiska och sociala rättigheterna. Tilläggsprotokollet, som nu trätt i kraft eftersom mer än tio länder ratificerat det, kan bli ett bra verktyg för att äntligen utrota extrem fattigdom och hunger, som har upprepats som mål i många decennier, bland annat i millenniemålen.

Om fattiga människor och grupper i till exempel våra biståndsländer kunde ställa sina regeringar till svars skulle pressen på regeringarna att införa någon form av skattesystem för att finansiera grundläggande välfärd öka kraftigt. Pensioner och barnbidrag är utmärkta sätt att minska fattigdom. Behovet av bistånd utifrån skulle minska och det är väl dit vi vill nå?

Det är dags att ta de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna på allvar och inse vilka möjligheter de ger!

Med anledning av ovanstående frågar jag utrikesministern:

1. Avser ministern att ta några initiativ för att använda de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som en möjlighet att pressa regeringar i våra biståndsländer att respektera sina invånares rätt till mat, bostad, utbildning, det vill säga att kunna försörja sig i värdighet?

2. Avser ministern att agera för att Sverige signerar och ratificerar tilläggsprotokollet till ESK-konventionen?