Rättsliga rådets roll

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig om jag anser att Rättsliga rådet är den instans som bör avgöra när och på vilka grunder kvinnor får göra abort efter den 18:e graviditetsveckan och om inte jag avser att ta några initiativ för att ändra detta. Hon har även frågat mig om jag avser att ta ett initiativ till att Rättsliga rådets arbetssätt och rutiner utvärderas.

Enligt abortlagen från 1974 (1974:595) kan Socialstyrelsen bevilja abort efter graviditetsvecka 18 om det finns särskilda skäl men inte om fostret bedöms vara livsdugligt utanför livmodern. Hos Socialstyrelsen hanteras dessa frågor av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor, ofta kallat Rättsliga rådet, som enligt abortlagen bland annat har till uppgift att avgöra ärenden om tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av havandeskap.

Av Socialstyrelsens instruktion framgår att Rättsliga rådet är ett särskilt beslutande organ inom myndigheten. Rådet ansvarar för sina beslut och för sin verksamhet inför myndighetens ledning. Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för att rådets verksamhet bedrivs författningsenligt och effektivt och redovisas på ett tillförlitligt sätt. Rättsliga rådet ska när ärendena hanteras följa bestämmelserna i förvaltningslagen (2017:900) om till exempel dokumentation och motivering av beslut.

Rådet består av en ordförande, två ersättare för ordföranden och det antal ledamöter som regeringen bestämmer. Ordföranden och hans eller hennes ersättare ska ha erfarenhet som lagfaren domare. Rådets ärenden beslutas i nämnd. Rådet har olika sammansättning beroende på ärendetyp, och ledamöterna är experter inom olika områden beroende på vad ärendet gäller. I rådet ingår läkare, rättsläkare, läkare med specialistkompetens i obstetrik och gynekologi respektive rättspsykiatri, beteendevetare och företrädare för allmänheten. Rådet består således av en bredd av sakkunnig expertis, kompetenser och erfarenheter.

Socialstyrelsen gör i sin årsredovisning för 2023 bedömningen att Rättsliga rådets ärenden har handlagts i enlighet med lagstiftningens krav och fastställda rutiner och inom den tidsram som ärendetypen kräver och gör mot den bakgrunden bedömningen att det inte finns något som tyder på att processen skulle vara rättsosäker. Myndighetens styrelse har i sin tur intygat att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamheten.

Regeringen har inga förslag på att ändra i nuvarande ordning, och regeringen följer rådets arbete.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I svaret har statsrådet redogjort för vad som står i lagen och i Socialstyrelsens instruktion och för hur Rättsliga rådet är uppbyggt och fungerar rent formellt. Men det som föranledde min fråga var givetvis inte de formella kriterierna utan en oro för hur rådet arbetar i praktiken och de konsekvenser detta arbetssätt kan ha för de kvinnor som behöver abort i andra trimestern. Denna information är mycket mer svårtillgänglig, för att inte säga icke-existerande. Det var alltså anledningen till frågan.

Jag tolkar svaret som att inga åtgärder är planerade vare sig vad gäller utvärdering av Rättsliga rådets rutiner eller rådets uppdrag, det vill säga den mer principiella frågan om det över huvud taget är Rättsliga rådet som ska vara den instans som ska avgöra när och på vilka grunder kvinnor får göra abort efter den 18:e graviditetsveckan. Därför vill jag inleda diskussionen med att konkretisera min oro och ge några fördjupade exempel på utmaningar som är kopplade till Rättsliga rådets arbetssätt och utformning.

Andelen avslag för aborter i andra trimestern av sociala skäl har ökat drastiskt; det har skett en dubblering sedan 2019. Men det finns ingen officiell förklaring till denna ökning, och Rättsliga rådet har självt inte kunnat besvara vad den beror på. Uppenbarligen har praxis förändrats, men det finns ingen information om hur detta har gått till eller vari förändringen består. Denna drastiska ökning av avslag utan att lagen eller något annat regelverk har ändrats ger i sig själv skäl att undra över rättssäkerheten i handläggningen.

Situationen förvärras av att diskussionerna i Rättsliga rådet inte dokumenteras. Mötesprotokoll saknas. Det är alltså omöjligt för personer utanför rådet att följa utvecklingen av praxis. Vad det rent konkret innebär för en abortsökande kvinna är att hon inte kan förutse vilket beslut Rättsliga rådet kommer att ta i hennes fall.

Enligt abortlagen är det om synnerliga skäl föreligger som abort efter den 18:e graviditetsveckan ska beviljas. Men det framgår varken av lagtext, förarbeten eller någon myndighetsinstruktion vari synnerliga skäl består. Det är alltså praxis som har kommit att ge begreppet synnerliga skäl ett innehåll. Men denna praxis finns inte dokumenterad. När praxis ändras motiveras det inte särskilt. Diskussionerna i rådet, där praxis utvecklas, nedtecknas inte.

Underlaget till ett beslut består enbart av ett läkarintyg och ett kuratorsintyg, det vill säga en medicinsk och en psykosocial utredning. Rådet ber aldrig om kompletterande information, även om intygen brister i kvalitet. Besluten är alltså helt avhängiga av att det är fullgoda skriftliga intyg som presenteras, vilket ofta inte är fallet. Särskilt kuratorsintygen, som är helt centrala för att abort av sociala skäl ska beviljas, är av mycket skiftande kvalitet.

Besluten förbereds i förväg och motiveras inte särskilt. Den kvinna som får avslag på sin ansökan får inte en motivering till att just hennes omständigheter inte utgör synnerliga skäl. Om hon vill ansöka igen kan hon alltså inte i sin nya ansökan bemöta det som utgjort grunden för Rättsliga rådets beslut eller argumentera för att just hennes omständigheter bör utgöra synnerliga skäl.

En grundläggande rättssäkerhetsprincip i en rättsstat är att en individ ska kunna förstå lagen, kriterierna för dess tillämpning och konsekvenserna av sitt handlande. Den här principen menar jag inte upprätthålls i denna fråga.

Min fråga är igen: Menar statsrådet att situationen är oproblematisk?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag tar mig ändå tid att backa något. Det är väldigt viktigt att vi har en abortlag och möjlighet till abortvård som gör att kvinnan själv bestämmer upp till utgången av den 18:e havandeskapsveckan. Merparten av alla aborter sker dock mycket tidigare än så och är medicinska aborter. Det innebär att vi enligt min bedömning har en god abortvård, eftersom så många får möjlighet att göra abort i ett tidigt skede. Information finns om när man behöver ta sitt beslut. Det är alltså en väldigt liten andel som går så långt som till den 18:e veckan.

Enligt beslut i Sveriges riksdag är det upp till den 18:e veckan som vi har fri abort. Därefter har vi en ventil, och det tycker jag är klokt. Det hade jag nog tyckt oavsett vilken veckogräns vi hade haft. Man behöver en ventil för tiden därefter för att kunna hantera vissa fall som hamnar precis mitt emellan. Det är viktigt att vi har en ventil som skapar den här möjligheten att se över situationen och göra en annan bedömning när den lagstadgade tiden för fri abort gått ut, det vill säga efter den 18:e havandeskapsveckan.

Regeringen har som sagt inte för avsikt att ändra lagen. Vi står fast vid nuvarande abortlagstiftning. Det är Socialstyrelsen som handhar detta och som enligt instruktion ska hantera det på ett klokt sätt. De intyg vi får om hur man har gjort detta bekräftar att man skött det väl. Kjell Asplund, som är ordförande för den styrelse som har ansvar för Socialstyrelsen, har intygat att man utfört det på vederbörligt sätt och att man följer förvaltningslagen.

Det rör sig om förhållandevis få personer, och patientsekretessen är absolut i Sverige. Det är svårt att med ett så litet underlag kunna göra stora bedömningar i forskningshänseende. Om vi i forskningssyfte vill kunna följa utvecklingen är det ofta svårt när det handlar om en mindre population. Men allt detta handhas och beslutas av Socialstyrelsen. Det är den förvaltningsordning vi har i Sverige.

Jag tycker dock att det känns nödvändigt att just Rättsliga rådet har den tunga bemanning som det har. Det är två olika nämnder: en särskild nämnd som sköter abortfrågor och en annan nämnd som sköter om andra frågor som kan komma till Rättsliga rådet. Det är erfarna och lagfarna domare, vilket ska borga för att man håller på rättsstatens principer. Det är en sådan person som är ordförande och ska värna rättsstatens principer, hålla i mötena och se till att det fungerar väl. Men även de andra kompetenserna är synnerligen nödvändiga, både den som är direkt medicinsk och den som beteendevetare och kuratorer står för.

Det är också så att allmänheten har insyn. Partiernas representanter finns med. Sammantaget är det 20 personer som alternerar vid Rättsliga rådets nämndsammanträden. Alla behövs inte varje gång, men det roterar; rådet har många ärenden och behöver sammanträda ofta. Därför är det totalt 20 personer inblandade. Men det är förstås också nödvändigt att den här nämnden har en praxis som hänger ihop. Såväl styrelsen som Socialstyrelsens ledning har intygat att man följer den ordning som finns.

Jag tror inte att frågan kan föras längre just nu. Som alltid är det viktigt att följa utvecklingen och se vad man kan göra för att säkerställa att vi följer rättsstatens principer och ser till att det är förutsägbart. Sedan är det så att kvinnan alltid har möjlighet att söka igen, precis som ledamoten nämnde. Den möjligheten och den ventilen finns, om tiden så medger. Men det är inte alltid det fungerar så för enskilda, eftersom det råder en tidspress för den som hamnar i den här situationen.

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. Jag vill såklart gärna fortsätta lite med min detaljerade redogörelse för utmaningarna med Rättsliga rådets arbete vad gäller aborter. Jag tvivlar inte en sekund på att vi är eniga om att abortlagstiftningen är bra med de gränser som finns. Det är viktigt med fri abort fram till vecka 18. Jag tvivlar inte heller på att Socialstyrelsen följer ordningen. Det är jag helt säker på. Frågan är väl just om ordningen är bra. Är det här verkligen en rimlig ordning att fortsätta ha 50 år efter att den fria aborten infördes i Sverige?

Rättsliga rådet består som statsrådet sa av domare, läkare, specialistläkare, sakkunniga, kuratorer och allmänföreträdare, det vill säga oftast riksdagsledamöter. Av dessa personer är det ändå bara vissa - specialistläkare i obstetrik och gynekologi, kuratorer och vissa sakkunniga - som har expertis just i abortfrågan och erfarenhet av att möta målgruppen. Men allas röster i rådet väger lika tungt. Det kan till exempel, anser jag, ifrågasättas varför de politiska representanterna har rösträtt. Att domaren, en person utan klinisk expertis, har utslagsröst menar jag också är problematiskt. Lekmannens plats i Rättsliga rådet betyder i praktiken att en politiker som kanske motsätter sig grundläggande aborträttigheter har rösträtt i enskilda ärenden.

Det görs inte någon uppföljning av avslagen och hur det går för kvinnorna och för barnen som så småningom föds. Det saknas alltså empiri gällande vilken effekt lagstiftningen och dess implementering faktiskt har. Det saknas också statistik på hur många kvinnor som får sin ansökan beviljad andra gången efter avslag första gången.

Aborten är alltså fri fram till och med vecka 18. Sedan har vi diskussionen om vad som om synnerliga skäl finns kan beviljas fram till och med vecka 21 plus sex dagar, fram till viabilitet, det vill säga livsduglighet. Gränsen för livsduglighet är för närvarande 22 fulla graviditetsveckor, men det kan förändras genom en medicinsk utveckling.

Konferenser hålls varje termin med de medlemmar i rådet som deltar i abortbesluten. Här diskuteras och skapas en övergripande praxis för rådet, men inga protokoll förs. Om protokoll skulle föras skulle de bli offentliga handlingar. Det kanske skulle vara till hjälp, såklart med anonymisering av enskilda fall. Men här är återigen ett exempel på hur det brister i dokumentation och förutsägbarhet.

Under de här konferenserna kan veckogränser justeras för hur man i Sverige ska definiera livsduglighet, som utgör den bortre gränsen för abort enligt abortlagen. Men detta görs utan insyn och utan att argumenten protokollförs.

Abort efter vecka 18 av medicinska skäl godkänns enligt praxis i princip alltid. Det handlar för det mesta om fosterskador som upptäcks under den senare delen av graviditeten. Om kvinnan däremot vill genomgå abort av det som kallas för sociala skäl, det som vi diskuterar här i dag och som är kopplat till hennes livssituation och hennes bedömning att hon av olika skäl inte kan ta hand om ett barn, får hon allt oftare avslag.

Det här är en utsatt grupp. Det kan röra sig om kvinnor som är hemlösa, är fast i missbruk, lever i en hederskontext eller lever i en våldsam relation och först i vecka 19 får möjlighet att söka abort för en oönskad graviditet. Då är risken allt större att de här läkarna och politikerna och domaren som kvinnan aldrig har träffat tycker att hon måste bära, föda och uppfostra ett barn, trots att det kan röra sig om en kvinna i svåra livsomständigheter.

Jag är fortfarande intresserad av att höra lite mer om vad statsrådet anser om situationen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för det kompletterande inlägget. Jag blir lite osäker på om ledamoten trots de inledande orden ändå vill förändra abortlagen så att gränsen går högre upp. Om kvinnan ska ha full bestämmanderätt ända till 21 veckor och sex dagar är det en annan abortlag. Regeringen står bakom den nuvarande abortlagen, som innebär fri abort fram till utgången av den 18:e havandeskapsveckan; då är det kvinnan som helt och hållet råder över beslutet. Men det som ledamoten talar mer för är att det ska vara en högre gräns.

Som jag sa tror jag att det är klokt att man har denna ventil där det finns en bedömningsdel och att vi inte bara har stannat vid den 18:e graviditetsveckan som den skarpa gränsen utan att vi har lagt till ett par veckor då det finns en möjlighet att göra en bedömning. Jag tror att det är en klok ordning att man har en sådan ventil efter den 18:e graviditetsveckan. Det är inte regeringens uppfattning att vi ska förändra de delar som finns i lagen.

Jag är också lite förvånad om ledamoten anser att allmänheten inte ska ha insyn. Det har varit en ganska återkommande princip i många rättsliga delar att vi vill ha allmänhetens röst med på något sätt, också i de delar där man fattar beslut om någonting som man ibland inte ens får berätta om. Så är det när det gäller många saker. Vissa bedömningar är säkerhetsmässiga. Det kan också handla om patientsekretess. Då får man inte ens berätta om det. Men man är allmänhetens röst in därför att vi har bedömt att det är klokt för demokratin att ha en sådan ordning, och partierna nominerar ledamöter.

Om ledamotens parti inte vill ha allmänheten med i sådana rättsliga sammanhang får vi förstås överväga frågan framöver - om man menar att det är helt fel och att det ska vara enbart professionen som bestämmer. Jag tror ändå att det finns ett stort värde i att vi på olika sätt har allmänhetens röst med.

Jag vill ändå säga att ledamoten ger uttryck för att man inte följer det som man ska följa. De uppgifter som jag har fått, och som har intygats av myndighetens styrelse som sitter på fullt mandat, är att man anser att såväl Socialstyrelsens ledning som Rättsliga rådet har följt de bestämmelser som finns i lag, förvaltningslag och andra delar, och jag har inte skäl att göra någon annan bedömning.

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret. Jag kanske måste förtydliga mig. Detta handlar inte om att man ska diskutera om abortlagstiftningen ska förändras. Det som jag är ute efter är snarare om Rättsliga rådet är rätt instans för dessa beslut, eller om dessa beslut snarare borde kunna fattas av ansvarig läkare utan att de ska passera Rättsliga rådet.

Jag tycker också att den avvägning som vi har gjort i lagstiftningen med fri abort fram till 18:e graviditetsveckan och sedan vid synnerliga skäl en möjlighet till förlängning är en bra ordning. Frågan är bara var bedömningen av om synnerliga skäl föreligger ska ligga. Där får jag nog vidhålla att jag inte anser att det är lekmän som inte har träffat den berörda personen som är de som är bäst lämpade att fatta detta beslut. Det skulle kunna fattas av andra personer, som läkare och personer som har träffat den berörda personen. Jag vidhåller då att det finns principiella invändningar mot denna ordning att Rättsliga rådet är inblandat i denna typ av beslut. Jag tycker också att det finns anledning att tro att det finns problem i fråga om hur Rättsliga rådet arbetar, om vi läser det reportage i Ottar som jag tog upp i min interpellation - att praxis har förändrats över tid utan att det är möjligt för utomstående att analysera varför.

Sedan finns det inte heller någon uppföljning av hur det går för de kvinnor som nekas aborter av sociala skäl. Hur blir det för dessa kvinnor när deras ansökan avslås, och hur går det för barnen som så småningom föds? Det finns ingen som helst information om detta.

Givet allt detta tror jag inte att Socialstyrelsen bryter mot den nu rådande ordningen. Det är mer ordningen som jag ifrågasätter. Jag tror absolut att de arbetar korrekt och som det är tänkt.

Det har hänt mycket i synen på kvinnors rätt till självbestämmande över sina liv och sina kroppar och var beslut borde fattas. Frågan är då om det är rimligt att vi har ett organ som består av domare och politiker som tar livsavgörande beslut om kvinnors kroppar med en närmast total avsaknad av insyn och transparens.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande information. Jag hoppas att jag inte drar detta för långt, men jag uppfattar att ledamoten ändå anser att lagen behöver ändras eftersom det anges att det är Socialstyrelsen som har att göra denna bedömning under den tid som denna ventil finns och att ledamotens möjliga tanke är att det borde vara ansvarig läkare, den som i dag skriver intyget, som i stället ska fatta beslutet.

Jag vet inte om det skulle göra att det blir en mer rättssäker bedömning. Då kommer det att göras olika bedömningar av alla läkare som finns i Sverige och att upprätthålla en praxis kommer att vara ganska svårt om det är den enskilda läkaren som möter kvinnor i dessa situationer som ska upprätthålla en nationell praxis. Jag ser svårigheter i detta.

Men det är klart att jag välkomnar om ledamoten skriver en motion till riksdagen, så får vi se vilket stöd som finns för att tänka på ett annorlunda sätt. Men regeringen har inte för avsikt att ändra nuvarande abortlag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.