Anf. 37 Nyamko Sabuni (Fp)
Fru talman! Jag förstår att Ann-Christin Ahlberg och jag inte kommer att ha samma bild av vad som händer på arbetsmarknaden i allmänhet och kvinnors arbetsmarknad i synnerhet. Ann-Christin Ahlberg förespråkar en linje som innebär att kvinnor ska vara inlåsta i statliga monopol, för det är där de hör hemma. Det är så politiken har fungerat i alla tider, men nu öppnar vi upp den marknaden för kvinnor. Det måste gå att skapa en marknad inom skattefinansierade välfärdstjänster där arbetsgivare kan konkurrera om kvinnors kompetens. Varför ska det bara vara kommun, landsting och staten som ska anställa de här kvinnorna? Varför är det inte okej för Ann-Christin Ahlberg att kvinnor kan starta egna företag inom branschen eller att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan?
Anledningen till att jag inte nämner de 27 000 tjänster som har försvunnit från kommuner och landstingen är att de 27 000 tjänsterna finns nu på den privata marknaden, det är samma jobb. Det vill inte Ann-Christin Ahlberg se, det vill hon inte erkänna, för den marknaden finns inte i hennes sinnevärld. Men den är viktig. Den har lett till bättre arbetsvillkor för många kvinnor, och den har lett till bättre löneutveckling många gånger.
Bästa sättet att få upp sin lön i vårt land är ändå genom att byta jobb. Det är sällan man byter till ett jobb där man får lägre lön, oftast byter man till ett jobb hos någon som betalar mer. Genom att man låst in kvinnorna i monopolliknande situationer i kommuner och landsting har det inte funnits någon annan att söka sig till. Det är bara kommunen och den lön kommunen väljer att sätta.
Jag håller med Ann-Christin Ahlberg om att det är orättvisa löner på arbetsmarknaden, och detta ska vi försöka göra så mycket vi kan åt. Men man får aldrig glömma den svenska modellen heller. Det är arbetsmarknadens parter som sätter de här lönerna. Det är förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare, och deras intresseorganisationer som sköter dessa. Det kan inte vara så att den svenska modellen bara duger när Ann-Christin Ahlberg vill försvara den gentemot vad alliansregeringen kan tänkas göra. Men sedan är det helt okej att gå in och göra om den till exempel med hjälp av lagstiftningen när socialdemokraterna själva ser det som nödvändigt.
Jag tycker att det är bra med den svenska modellen, och jag tycker att vi ska värna den. Men det betyder inte att vi inte har politiskt ansvar, och vi ska ta det ansvaret. Arbetsmarknadens parter har också ett ansvar, och det ansvaret ska de ta.
Jag är övertygad om att vi tillsammans kan åstadkomma skillnad för arbetande på arbetsmarknaden och skapa en bättre och mer jämställd arbetsmarknad. Men jag tänker inte se till att frånta arbetsmarknadens parter deras ansvar bara i stunder det passar mig och inte annars. Vi ska låta dem sköta sitt, och så ska vi sköta det som vi är ålagda att sköta.
Att öppna upp den offentliga sektorn tror jag är ett bra sätt. Att se till att jobba med jämställdhet redan i förskolan, grundskolan och gymnasiet för att minska könsbundna studieval tror jag är ett annat sätt. Den könssegregerade arbetsmarknaden hänger ihop med att vi som kvinnor och män väljer utbildningar väldigt könsbundet. Ju mer könssegregerad arbetsmarknaden blir, desto mer orättvis tror jag att den förblir. Att försöka få kvinnor och män, pojkar och flickor att välja mindre könsbundet tror jag är en del av lösningen för en jämställd arbetsmarknad, men det är ingen quick fix. Jag är dock övertygad om att vi kommer dit om vi bara arbetar ihärdigt och målmedvetet.