Regeringens arbete med jämställdhetsfrågor

Fru talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat hur jag rent konkret avser att arbeta för att förverkliga de jämställdhetspolitiska målen. Ann-Christin Ahlberg befarar att regeringens arbete för jämställdhet blir splittrat med regeringens nya organisation. Jag är glad över Ann-Christin Ahlbergs stora intresse för jämställdhetssatsningen men delar inte hennes farhågor. Det främsta skälet är att mitt övergripande ansvar för att samordna regeringens jämställdhetspolitik består. En viktig och grundläggande förutsättning för politikens genomförande är att den inte verkar på egen hand utan är beroende av att andra politikområden främjar jämställdhetspolitikens mål. Jämställdhetsintegrering är därmed en central strategi för jämställdhetspolitikens genomförande. Jag vill dock understryka att detta inte står i motsättning till behovet av särskilda åtgärder inom olika områden för att driva på utvecklingen. Det gäller inte minst i frågor som till sin natur är tvärsektoriella och berör flera olika politikområden. Här är också behovet av samordning extra stort. Under förra mandatperioden genomförde regeringen en kraftsamling för att utveckla och stärka jämställdheten inom olika samhällsområden. En rad åtgärder har initierats och genomförts. Samtliga utgår från jämställdhetspolitikens övergripande mål om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Under innevarande mandatperiod avser regeringen att fullfölja reformarbetet, både genom att genomföra och följa upp påbörjade projekt så att dessa på sikt kan införlivas i myndigheters ordinarie arbete och genom att initiera nya åtgärder där det behövs. I budgetpropositionen för 2011 anges den huvudsakliga inriktningen. Ett sådant område är en fortsatt bred satsning på att integrera ett jämställdhetsperspektiv i alla verksamheter som bedrivs av stat, kommuner och landsting. Regeringen beslutade den 11 november i år om ytterligare 80 miljoner kronor under kommande tre år till programmet Hållbar jämställdhet som bedrivs av Sveriges Kommuner och Landsting sedan 2008. Syftet är att säkerställa att uppnådda resultat och erfarenheter från programmet integreras i befintliga strukturer och verksamheter så att de får en bestående effekt. Ett annat område där fortsatta insatser krävs är kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål, som kommer att ha hög prioritet också under kommande år. Jämställdhet i skolan är en annan angelägen fråga. Under föregående mandatperiod genomfördes omfattande jämställdhetsinsatser inom utbildningsområdet. Inom kort avlämnar Delegationen för jämställdhet i skolan och Delegationen för jämställdhet i högskolan sina slutbetänkanden. Därutöver har regeringen gett Statens skolverk i uppdrag att genomföra olika utvecklingsinsatser inom jämställdhetsområdet.

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaret. På vissa områden kan jag hålla med jämställdhetsministern. Jämställdhetsintegrering är en central strategi och ett arbete som måste vara sådant att man tar ställning och tittar på detta innan man genomför olika förändringar i politiken. Att integrera ur ett jämställdhetsperspektiv i alla verksamheter som bedrivs i stat, kommuner och landsting är också en bra förutsättning. Jag håller även med om att kampen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål måste bekämpas och satsas resurser på. Det behövs dock mer. Inte med ett endaste ord nämner ministern ojämställdheten inom arbetslivet eller några satsningar på detta område. Det är en viktig del för att kvinnor ska få möjlighet att både försörja sig själva och få inflytande och makt över sina egna liv. Vi vet att kvinnor diskrimineras i just arbetslivet med bland annat sämre löner, deltider, visstidsanställningar och en väldigt tuff arbetsmiljö. Visserligen kan det i regeringen här och var finnas en verklighetsbeskrivning av hur ojämställdheten yttrar sig på olika sätt, till exempel i budgetpropositionens jämställdhetsbilaga. Men den förändring som regeringen lyfter fram som jämställdhetssatsningar har i stället lett till att jämställdheten har minskat. På punkt efter punkt har regeringen drivit en politik som inte bryter kvinnors underordning utan tvärtom ökar klyftorna mellan kvinnor och män. Som exempel har jobbskatteavdraget ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Neddragningar inom kommunala omsorgstjänster drabbar i betydligt högre grad kvinnor än män - som anhöriga, som anställda och som vårdtagare. Nedmonteringen av de gemensamma trygghetssystemen, som a-kassan och socialförsäkringen, drabbar i högre grad kvinnor än män. Med vårdnadsbidraget ökas skillnaden i ansvar och kontakt med barnen mellan män och kvinnor. Jämställdhetsbonusen har blivit ett fiasko. Försäkringskassan har visat att den inte hade någon större effekt på fördelningen av föräldradagarna mellan kvinnor och män. Avdraget för hushållsnära tjänster har inte på något sätt motverkat problemen med den ojämlika fördelningen av hemarbetet mellan kvinnor och män utan tvärtom snarare cementerat dagens rådande ordning. Fru talman! Förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen kan se ut som könsneutrala förändringar, men i praktiken har konsekvenserna blivit ökade klyftor mellan kvinnor och män. Regeringens nedmontering av trygghetssystemen har historiskt finansierats av stora skattesänkningar. Dessa skattesänkningar har varit konstruerade så att de gynnar män. En stor omfördelning av pengarna har skett från fattiga till rika och från kvinnor till män. Regeringen har inspirerats av Robin Hood, skulle jag tro, men gjort precis tvärtom. Tittar vi på det totala inkomstbortfallet och denna förändring blir bilden ännu tydligare. Mellan 2006 och 2009 har gapet mellan kvinnors och mäns genomsnittsinkomster ökat med 12 800 kronor om året. Det är därför min oro över jämställdhetsarbetet är stor.

Fru talman! Jag tycker att det är jättetrevligt att Ann-Christin Ahlberg intresserar sig för dessa frågor, och jag diskuterar dem gärna och ofta. Jag är också övertygad om att Ann-Christin Ahlberg och jag inte kommer att komma överens om hur vi ska bedriva politiken. Å andra sidan bedriver inte regeringen politiken för Ann-Christin Ahlbergs eller Socialdemokraternas skull, utan vi gör det för våra medborgares skull. Det var inte så många veckor sedan de svenska medborgarna tyckte att Alliansen gör ett bra jobb och ville se Alliansen kvar vid makten. Det arbete som påbörjades under förra mandatperioden kommer alltså att fortsätta också under denna mandatperiod. Jag tycker även att det är viktigt att Ann-Christin Ahlberg nämner jämställdhet på arbetsmarknaden, för det är också ett viktigt område. Det är klart att det har skett väldigt mycket på jämställdhetsområdet som jag inte kan ge svar på i en interpellationsdebatt, men jag skulle vilja säga att jag tror att Ann-Christin Ahlberg under förra mandatperioden var med och behandlade just en handlingsplan som handlade om jämställdhet på arbetsmarknaden och ett jämställt näringsliv. Där kan vi bland annat se att frågor om kvinnors ohälsa på arbetsmarknaden är viktiga och togs upp. Våldet på arbetsplatser - det är framför allt i kvinnodominerade yrken våldet förekommer - togs också upp som en fråga. Jobbskatteavdraget, som Ann-Christin Ahlberg ifrågasätter, har ändå skapat stora marginaler för många kvinnor med låga inkomster - som inte är skapade av alliansregeringen. Att öppna upp den offentliga sektorn har lett till många möjligheter för kvinnor att bli företagare inom de branscher de har kompetens i, och så vidare. Vi hade 400 miljoner per år att arbeta med under förra mandatperioden, och väldigt mycket arbete kom i gång för att stimulera jämställdhetsarbetet. Det ska jämföras med tiden då Ann-Christin Ahlbergs parti, Socialdemokraterna, styrde och man hade i princip 20 miljoner kronor per år att jobba med. Visst fanns det alltså väldigt mycket att göra på jämställdhetsområdet, och det har gjorts. Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra. Jag kommer att prioritera kampen mot våld mot kvinnor framgent. Jag kommer att prioritera jämställdhet i skolan. Jag kommer att prioritera just kvinnors arbetsmarknad och en jämställd arbetsmarknad också fortsättningsvis. Där tror jag nämligen att det återstår mycket att göra, precis som Ann-Christin Ahlberg påpekar. Sedan vill jag också säga att kvinnors ekonomiska självständighet framför allt skapas genom att vi ser till att kvinnor kommer i arbete. Jag ser gärna bra socialförsäkringssystem; det ska vårt land ha. Vi lever i ett välfärdsland och vi ska ha välfärdssystem som är anständiga. Det tycker jag också att vi har. En procentsats hit eller dit - jag tycker att vi har väldigt bra, välutvecklade socialförsäkringssystem. Det viktigaste att diskutera måste väl ändå vara hur vi skapar fler arbetstillfällen så att fler människor, också kvinnor, kommer ut i arbete. Vi har under finanskrisen haft svåra tider. Många människor har friställts på arbetsmarknaden, men genom ökade statsbidrag har vi också kunnat se till att rädda kvinnors jobb inom den offentliga sektorn. Det är just genom eget arbete och egen inkomst vi skapar en grund för jämställdhet. Jämställdhet startar ändå med att vara ekonomiskt självständig. Jag kommer alltså fortsatt att kämpa för kvinnors möjligheter att komma ut i arbete och kvinnors möjligheter att starta företag. Sedan kan vi gärna också diskutera hur vi ska kunna värna våra socialförsäkringssystem så att de är hållbara och långsiktiga till sin natur.

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för dessa ord. Jo, det är jätteviktigt att vi satsar på jobben. Det är jätteviktigt att satsa både på de jobb som finns och de nya jobben, men också att det blir rättvist mellan kvinnor och män på jobben. Som det är i dag är det nämligen i huvudsak kvinnor som har otrygga anställningar. Det är kvinnor som har lägre lön, och det är kvinnor som får väldigt lite inflytande över sin arbetssituation. Detta vet vi har pågått i flera år, men om man vill förändra måste man ta initiativ till att förändra. Heltider är en viktig aspekt för kvinnor, och att få en rättvis lön för det jobb man faktiskt gör. Vi vet att kvinnoyrken värderas mycket lägre och sämre än mäns arbete. Också resurser till välfärden är en jätteviktig och central jämställdhetsfråga. När samhällets välfärd inom områden som förskola, skola, vård och omsorg minskar eller sviktar drabbas kvinnor hårdare eftersom dessa uppgifter hamnar på dem. Det är ofta också obetalda jobb. Bara mellan åren 2008 och 2009 försvann 27 000 välfärdsarbetare. Detta säger jämställdhetsministern inget alls om. Vi har alltså helt olika bilder av och sätt att se på kvinnors arbetsmarknad i Sverige. Vi lever faktiskt på 2010-talet, och det är snart slut. År 2011 står för dörren och knackar. Ändå råder en sådan ojämställdhet på svensk arbetsmarknad. Det är inte acceptabelt att kvinnor jobbar underbemannat på många områden. Vi ser det inom den offentliga sektorn. Vi ser dock också att man har öppnat upp, som ministern säger. Ja, valfrihetens vara eller icke vara och att få fler arbetsgivare att välja på - till vilka villkor sker det? Om man tittar på många av de så kallade nya jobben har det ökat till ännu mer otrygga anställningar för kvinnor. Man har minskat sin inkomst ännu mer. Otryggheten har ökat genom att man ska bli upphandlad vart och vartannat år. Det har minskat möjligheten att få en heltidstjänst. Det var inte så länge sedan jag mötte två kvinnor som berättade för mig att de hade fått en ny arbetsgivare, för de hade blivit upphandlade igen. Men all personal skulle föras över och följa med, men just nu gick de på sina egna vikariat. Det fanns ingen ordinarie anställd, utan de två som tidigare varit ordinarie anställda gick på sina egna vikariat, för det fanns ingen annan. Så ser verkligheten ut. Man måste lyssna på de kvinnor som berättar hur den här privatiseringsivern har påverkat dem. Den har inte gett kvinnor bättre förutsättningar på den privata marknaden inom vård och omsorg, som ministern pratar om, utan tvärtom.

Fru talman! Jag förstår att Ann-Christin Ahlberg och jag inte kommer att ha samma bild av vad som händer på arbetsmarknaden i allmänhet och kvinnors arbetsmarknad i synnerhet. Ann-Christin Ahlberg förespråkar en linje som innebär att kvinnor ska vara inlåsta i statliga monopol, för det är där de hör hemma. Det är så politiken har fungerat i alla tider, men nu öppnar vi upp den marknaden för kvinnor. Det måste gå att skapa en marknad inom skattefinansierade välfärdstjänster där arbetsgivare kan konkurrera om kvinnors kompetens. Varför ska det bara vara kommun, landsting och staten som ska anställa de här kvinnorna? Varför är det inte okej för Ann-Christin Ahlberg att kvinnor kan starta egna företag inom branschen eller att kvinnor har flera arbetsgivare att välja mellan? Anledningen till att jag inte nämner de 27 000 tjänster som har försvunnit från kommuner och landstingen är att de 27 000 tjänsterna finns nu på den privata marknaden, det är samma jobb. Det vill inte Ann-Christin Ahlberg se, det vill hon inte erkänna, för den marknaden finns inte i hennes sinnevärld. Men den är viktig. Den har lett till bättre arbetsvillkor för många kvinnor, och den har lett till bättre löneutveckling många gånger. Bästa sättet att få upp sin lön i vårt land är ändå genom att byta jobb. Det är sällan man byter till ett jobb där man får lägre lön, oftast byter man till ett jobb hos någon som betalar mer. Genom att man låst in kvinnorna i monopolliknande situationer i kommuner och landsting har det inte funnits någon annan att söka sig till. Det är bara kommunen och den lön kommunen väljer att sätta. Jag håller med Ann-Christin Ahlberg om att det är orättvisa löner på arbetsmarknaden, och detta ska vi försöka göra så mycket vi kan åt. Men man får aldrig glömma den svenska modellen heller. Det är arbetsmarknadens parter som sätter de här lönerna. Det är förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare, och deras intresseorganisationer som sköter dessa. Det kan inte vara så att den svenska modellen bara duger när Ann-Christin Ahlberg vill försvara den gentemot vad alliansregeringen kan tänkas göra. Men sedan är det helt okej att gå in och göra om den till exempel med hjälp av lagstiftningen när socialdemokraterna själva ser det som nödvändigt. Jag tycker att det är bra med den svenska modellen, och jag tycker att vi ska värna den. Men det betyder inte att vi inte har politiskt ansvar, och vi ska ta det ansvaret. Arbetsmarknadens parter har också ett ansvar, och det ansvaret ska de ta. Jag är övertygad om att vi tillsammans kan åstadkomma skillnad för arbetande på arbetsmarknaden och skapa en bättre och mer jämställd arbetsmarknad. Men jag tänker inte se till att frånta arbetsmarknadens parter deras ansvar bara i stunder det passar mig och inte annars. Vi ska låta dem sköta sitt, och så ska vi sköta det som vi är ålagda att sköta. Att öppna upp den offentliga sektorn tror jag är ett bra sätt. Att se till att jobba med jämställdhet redan i förskolan, grundskolan och gymnasiet för att minska könsbundna studieval tror jag är ett annat sätt. Den könssegregerade arbetsmarknaden hänger ihop med att vi som kvinnor och män väljer utbildningar väldigt könsbundet. Ju mer könssegregerad arbetsmarknaden blir, desto mer orättvis tror jag att den förblir. Att försöka få kvinnor och män, pojkar och flickor att välja mindre könsbundet tror jag är en del av lösningen för en jämställd arbetsmarknad, men det är ingen quick fix. Jag är dock övertygad om att vi kommer dit om vi bara arbetar ihärdigt och målmedvetet.

Fru talman! Jag undrar vad jämställdhetsministern har för en bild av marknaden och kvinnornas arbetssituation. Marknaden med välfärdsarbetarna är en sak, men vi har haft tidigare och har fortfarande en stor grupp kvinnor som jobbar inom handel och hotell- och restaurangbranschen, fastigheter med mera. Även där har man ofrivillig deltid och får kanske inte heltid. Man har dåliga arbetsvillkor och dåliga löner, man värderas inte för de kunskaper som man ställs inför att ha, man har dåliga möjligheter till karriärvägar bara för att man är kvinna. Ministern kan roa sig med att gå på ett köpcentrum och titta på typiska affärer där kvinnor jobbar, mest affärer där man handlar schampo och underkläder. Där jobbar kvinnorna deltid. Medan i affärer där det säljs vitvaror eller stereoanläggningar, som man kanske köper någon gång livet, finns männen och de har heltid. Det är samma öppettider i alla affärer, men ändå är det så könsuppdelat. En kvinna har ofrivillig deltid, en man jobbar heltid. Man säger att man öppnat upp för marknaden. Ja, då har man inte riktigt sett de strukturer som finns i samhället och på arbetsmarknaden, som ökar och som cementerar ojämställdheten mellan kvinnor och män. Det är därför min oro finns. Som jämställdhetsminister ska man vara en blåslampa över alla politikområden, och det är det jag hade önskat att vår jämställdhetsminister hade varit.

Fru talman! Jag vill tacka Ann-Christin Ahlberg för debatten, och jag delar beskrivningen av problembilden: Vi har inte en jämställd arbetsmarknad. Vi har inte jämställda välfärdstjänster. Vi lever inte i ett fullt ut jämställt samhälle även om vi har kommit en bit på väg, utan det återstår väldigt mycket att göra. Jag hoppas att Ann-Christin Ahlberg och jag ska fortsätta att kämpa tillsammans. Fast vi gör samma problembeskrivning har vi olika lösningar på hur vi ska nå målen. Det är där som debatten gärna uppstår och gärna får förekomma ofta. Jag är övertygad om att debatt och opinionsbildning är ett sätt att påverka. Inte bara genom politik utan också genom opinionsbildning kan vi påverka. Jag ska fortsätta att bedriva politiken på det sätt som jag påbörjat redan under förra mandatperioden. Så tar jag gärna debatt med Ann-Christin Ahlberg, och jag lyssnar gärna på vad Ann-Christin Ahlberg har att säga om lösningar på de problem som vi ändå är överens om existerar i vårt samhälle.