Regionala skillnader i ungdomsarbetslöshet

Fru talman! Serkan Köse har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta med tanke på den ökande ungdomsarbetslösheten och de regionala skillnaderna.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder och har fokus på att pressa tillbaka arbetslösheten. Den viktigaste åtgärden är att prioritera bekämpningen av inflationen genom en återhållsam finanspolitik. Inflationen är till stor del roten till det ekonomiska läge som Sverige befinner sig i, och en effektiv inflationsbekämpning är nödvändig för att stärka Sveriges ekonomi. Det är en förutsättning för en gynnsam ekonomisk utveckling för både hushåll och företag.

Alla som kan arbeta ska göra det. Regeringen fortsätter arbetet för att återupprätta arbetslinjen. Det ska löna sig att gå från bidrag till jobb, och som ett led i detta har bland annat jobbskatteavdraget för låg- och medelinkomsttagare förstärkts. Höga krav ska ställas på den som söker jobb, kombinerat med att arbetslösa erbjuds rätt stöd och insatser. Dessutom ska det också finnas tydliga aktivitetskrav för att få bidrag.

Läget på arbetsmarknaden har försämrats, och arbetslösheten väntas öka under 2024. Unga i åldern 16-24 år som har varit arbetslösa och inskrivna på Arbetsförmedlingen i minst tre månader under en fyramånadersperiod kan erbjudas en plats i jobbgarantin för unga. Inom programmet erbjuds olika typer av insatser och stöd, till exempel arbetspraktik, arbetsträning, studie- och yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbildning.

Den ökade arbetslösheten bedöms minska ungdomars möjligheter att få arbete. Möjligheten att skapa sommarjobb för ungdomar i kommuner med hög arbetslöshet bör därför stärkas. Jobben ska vara tillgängliga att söka för alla ungdomar i relevant åldersgrupp i dessa kommuner.

Den enskilt viktigaste insatsen för ungdomar för att långsiktigt etablera sig på arbetsmarknaden är utbildning. Utbildning av hög kvalitet stärker individers möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden och gör det möjligt att ta till vara allas kompetens.

Satsningarna som gjorts på fler platser både inom yrkeshögskolan och den yrkesinriktade vuxenutbildningen förbättrar tillgången till utbildning så att fler snabbt kan komma i arbete. I enlighet med budgetpropositionen för 2024 tillfördes medel motsvarande 19 500 utbildningsplatser på regionalt yrkesvux samt yrkeshögskolan, och i vårändringsbudgeten för 2024 föreslås ytterligare 167 miljoner kronor för 2 000 fler utbildningsplatser på regionalt yrkesvux. Satsningarna är avgörande både för Sveriges konkurrenskraft och för att förbättra individernas möjlighet att få ett arbete.

Arbetsförmedlingen har också i årets regleringsbrev fått ett fortsatt uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetslösa. Den som står utan arbete måste vara beredd att läsa in en utbildning, omskola sig eller söka jobb i en annan kommun.

Det finns, och har länge funnits, regionala skillnader i ungdomsarbetslöshet. Med utgångspunkt från målen och inriktningen för arbetsmarknadspolitiken är det Arbetsförmedlingens ansvar att fördela resurserna regionalt och lokalt utifrån de arbetssökandes behov och situationen på arbetsmarknaden.

Regeringen har en bra grund för att möta ungdomsarbetslösheten, och jag kommer att fortsatt noga följa frågan.

Fru talman! Tack, statsrådet Johan Pehrson, för svaret!

Vi kan inte blunda för den alltmer oroande trenden med en ökande ungdomsarbetslöshet och växande regionala skillnader på arbetsmarknaden. Enligt de senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen var över 43 000 ungdomar mellan 18 och 24 år arbetslösa i slutet av februari, en ökning från föregående år. Denna siffra speglar den ekonomiska krisens effekter särskilt bland unga med tillfälliga anställningar och begränsad arbetslivserfarenhet.

De regionala skillnaderna är påtagliga. Arbetslösheten sträcker sig från 5,2 procent i Västerbotten till 12,9 procent i Gävleborg. Det är djupt oroande att regeringen verkar ignorera dessa problem. Ungdomars flexibilitet kan vara en tillgång när ekonomin återhämtar sig, men det krävs aktiva åtgärder nu för att förhindra långsiktiga skador på ungdomars karriärmöjligheter.

Det är särskilt bekymmersamt att vi har en regering som tycks ha stoppat huvudet i sanden och inte vill erkänna de utmaningar unga människor i dag möter på svensk arbetsmarknad. Min oro förstärks ytterligare av att dessa frågor styrs av Liberalerna, ett parti som inte verkar prioritera ungdomsarbetslösheten lika mycket som övriga partier gör.

Jag sökte på Liberalernas hemsida för att få information om hur partiet vill bekämpa ungdomsarbetslösheten men fick tyvärr inga träffar, vilket tyder på en brist på engagemang för dessa frågor. I stället kan vi se en ambitionssänkning och en neddragning av resurser i arbetsmarknadspolitiken, vilket har försvagat Arbetsförmedlingens förmåga att stödja arbetslösa ungdomar och då särskilt ungdomar med begränsad erfarenhet.

Fru talman! Detta är ett bekymmer som även myndighetens nya generaldirektör har tagit upp. Man har nyligen efterfrågat mer resurser från Johan Pehrson för att kunna uppfylla sina mål och inte minst sitt uppdrag.

Vi ser också hur varslen inom byggsektorn nu slår mot unga, vilket är ytterligare ett tecken på den akuta situationen. Det finns en verklig risk att vi förlorar en hel generation unga som inte kan få jobb eller lärlingsplatser inom byggsektorn.

Trots dessa alarmerande förhållanden har Johan Pehrsons regering hittills inte presenterat några åtgärder eller förslag på hur man ska minska vare sig ungdomsarbetslösheten eller arbetslösheten. När vi jämför oss med Europa, fru talman, kan vi konstatera att Sverige är näst sämst efter Spanien. Vi har en ungdomsarbetslöshet som ligger på 24,2 procent i mars, vilket är oroväckande, och det borde också oroa arbetsmarknadsministern.

Jag anser att det är dags för Johan Pehrson att agera, inte bara genom att bekämpa inflationen - som han talar om i sitt svar, och det ska vi göra - utan genom att angripa kärnan i arbetslöshetsproblemet. Hittills har Johan Pehrson inte presenterat några reformer. Propositionslistan är fortfarande tom, trots att Johan Pehrson säger i sitt svar att regeringen har vidtagit åtgärder för att pressa tillbaka arbetslösheten.

Fru talman! Detta är intressant, eftersom arbetslösheten faktiskt inte har minskat. I slutet av mars var drygt 354 000 människor inskrivna som arbetslösa, en ökning med drygt 20 000 personer jämfört med föregående år.

Min fråga till Johan Pehrson är därför: Hur har Johan Pehrson lyckats pressa ned ungdomsarbetslösheten när statistiken från Arbetsförmedlingen visar motsatsen?

Fru talman! Tack till Serkan Köse för att han lyfter en så angelägen och viktig fråga i den här interpellationsdebatten!

Det är väldigt tydligt att arbetslöshetsnivån varierar mellan och inom både regioner och olika delar av befolkningen. En grupp som sticker ut särskilt är just gruppen unga. Det är en grupp som under lång tid har legat på en betydligt högre arbetslöshetsnivå än befolkningen i övrigt. Ungdomarna är ofta den grupp som drabbas tidigast vid konjunkturförändringar, och när arbetslösheten redan är på en betydligt högre nivå än hos befolkningen i övrigt slår förändringar i konjunkturen betydligt hårdare mot denna ganska känsliga grupp.

Som min kollega beskriver finns också en geografisk dimension på ungdomsarbetslösheten. I Arbetsförmedlingens statistik går det att tydligt utläsa att det är i framför allt de sydligare delarna av landet, i Västsverige och i Stockholmsregionen, som ungdomsarbetslösheten ökar allra mest och i betydligt högre takt än bland de arbetslösa i övrigt. I övriga delar av landet, i Mellansverige och i de nordligare delarna av landet, har det inte skett riktigt samma dramatiska utveckling, i alla fall inte ännu.

Min kollega beskrev också hur cirka 43 000 ungdomar i gruppen 18-24 år är arbetslösa. Den gruppen kommer med all sannolikhet att fortsätta att växa under året i takt med att ekonomin saktar ned och att allt fler företag och delar av den offentliga sektorn varslar. Det är inte en hållbar situation. Många av ungdomarna riskerar att slås ut från arbetsmarknaden och hamna i utanförskap med alla de utmaningar som det för med sig.

I sin interpellation ställde min kollega Serkan Köse en konkret fråga, nämligen vad regeringen avser att vidta för åtgärder. Som vanligt ekade det relativt tomt i statsrådets svar. I stor utsträckning består svaret av saker som redan har genomförts eller är på gång i år. Statsrådet nämnde saker som bekämpningen av inflationen, likt i praktiken alla andra interpellationsdebatter i kammaren sedan han blev statsråd. Utöver inflationen handlar det om program hos Arbetsförmedlingen som redan existerar och små satsningar på utbildningssektorn som redan har genomförts.

Den enda delen av statsrådets svar som faktiskt lyfter upp den regionala aspekten av min kollegas fråga är ungefär ett stycke långt, och det är egentligen ett konstaterande om att det finns regionala skillnader i ungdomsarbetslösheten, att de har funnits länge och att de är Arbetsförmedlingens problem att lösa.

Fru talman! Jag tycker att kammaren förtjänar ett bättre svar än att det alltid har sett ut så och att det får Arbetsförmedlingen hantera. Givetvis förstår jag och kammaren att regeringen styr landet genom regleringsbrev och så vidare, men ett mer utvecklat svar än så borde ändå vara möjligt. Detta gäller särskilt när huvudnyckeln i statsrådets svar är Arbetsförmedlingen. Myndigheten åker återigen i år på en smäll med regeringens besparingar, samtidigt som det görs besparingar på den övriga aktiva arbetsmarknadspolitiken. På så sätt kommer Arbetsförmedlingen att få ännu svårare att leverera på sitt uppdrag.

Därför tänker jag att jag ger statsrådet ytterligare en chans att utveckla sitt resonemang. Varför tror han att situationen på arbetsmarknaden ser ut som den gör för unga? Varför finns den regionala aspekten? Svara på min kollegas fråga om vilka åtgärder regeringen avser att vidta med tanke på de regionala skillnaderna i ungdomsarbetslösheten.

Fru talman! Varje ung människa som lämnar skolan ska efter avklarad skolgång läsa vidare, jobba, resa eller göra något roligt. Men först måste man i så fall jobba och tjäna ihop sina egna pengar. Det är jätteviktigt.

Det finns ingen annan politik för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten än att se till att fler ungdomar klarar skolan, klarar en utbildning, praktisk eller teoretisk på gymnasiet, som gör att de kommer ut i arbetslivet och är anställbara. Det är den största utmaningen.

Om Serkan Köse gillar att googla på nätterna ska han googla på "utbildning ungdomar läsa-räkna-skriva-kompetens". Då kommer han att hitta information om att ta bort de digitala slaveriplantagerna där människor går ned sig i mörka kaninhål och förstör sina liv genom att titta på Tiktok. Där händer absolut ingenting. Att se till att de lär sig att läsa, räkna och skriva är politik för att unga människor ska bli anställbara så att de kan förverkliga sina egna små drömmar. Det är den vägen vi går.

Vi vet att alla inte har haft den möjligheten. Många har gått i en skola som har ställt för låga krav med för mycket flumpedagogik. De har kanske inte haft stödet hemifrån. Många ungdomar, oavsett var de kommer från, formas av vilka förväntningar och vilket stöd de har hemma. Det är de vuxna, föräldrarna, som har ansvaret för sina barn.

Arbetsförmedlingen har särskilda insatser för unga, men min ambition är att så få unga som möjligt ska hamna där. De som ändå kommer till Arbetsförmedlingen får insatser via garantierna.

För de unga är kopplingen till arbetsmarknadsenheter i kommunerna omfattande. De har ett allt tätare samarbete, och vi gör allt vi kan för att tajta samarbetet ännu mer. Kommunerna och Arbetsförmedlingen ska arbeta tillsammans, och hinder mot informationsutbyte ska bort. De ska använda gemensamma offentliga resurser rätt. Men det här kommer alltid tillbaka till ett enda spår, nämligen utbildning. Det finns inget annat sätt än att man är tillräckligt kompetent eller har vissa grundläggande förmågor och sedan rätt attityd så att man kan bli anställbar, oavsett om det är fråga om en subventionerad anställning eller en direkt anställning.

Sveriges glassfabriker och Sveriges batterifabriker skriker efter unga och duktiga människor som vill jobba eller personer som vill arbeta i de företag som i dag ändå har lediga arbeten - men de kan inte anställas eftersom de har för låg formell utbildning. Det finns inte riktigt någon annan väg framåt.

I fråga om de orter som är särskilt utsatta är det ännu viktigare att jobba nära. Jag var i Gävleborg häromsistens, och där tittade jag på hur man jobbar med projektet på arbetsmarknadsenheten. Men det är inte så att det bara är ungdomar som har stora utmaningar. Här kan finnas vuxna personer från ett annat land, och de talar nästan ingen svenska eller har ingen eller bristfällig utbildning från något land på jordklotet. Då finns stora utmaningar för att de ska komma i jobb. Vägen är via företag som med hjälp av stöd kan anställa dessa människor. Jag återkommer till detta.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för inlägget. Det var inget svar på frågorna, och det var inte ett svar på hur man tänker ta sig an utmaningarna.

Statsrådet klagar över Tiktok, men problemen är djupare än så. Jag nämnde att det i dag finns många tusen arbetslösa ungdomar på den svenska arbetsmarknaden. Men det går inte att diskutera ungdomsarbetslösheten utan att belysa situationen för unga med funktionsnedsättning. Det är förvånande att statsrådet i sitt svar inte sa något om hur situationen för unga med funktionsnedsättning ser ut på arbetsmarknaden.

Statistiska centralbyråns siffror visar att endast hälften av personerna med funktionsnedsättning är sysselsatta. För dem med nedsatt arbetsförmåga är siffran ännu lägre, endast 44 procent. Detta ska vi jämföra med sysselsättningsgraden på 81 procent för den övriga befolkningen.

Fru talman! Denna utmaning är ännu större för personer med bostad enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, det vill säga LSS. Där är endast 3-4 procent sysselsatta.

Dessutom visar statistik från Skolverket att endast en av tio ungdomar som lämnar anpassad gymnasieskola har ett jobb hösten efter. Till det kan vi lägga att det är oroväckande att var tredje ungdom varken arbetar, studerar eller deltar i daglig verksamhet.

I dag finns enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor 140 000 ungdomar utanför både arbetsmarknaden och utbildningssystemet. Denna situation kan leda till långvarigt utanförskap och allvarligt påverka ungas psykiska hälsa och framtidstro. Det fanns inte ord om detta i statsrådets svar.

Fru talman! Vi står inför stora samhällsutmaningar, till exempel en åldrande befolkning och en ständig ekonomisk omställning. Därför är det viktigt att vi kan inkludera och värdera alla tillgängliga kompetenser inklusive hos dem med funktionsnedsättning. Trots detta visar den aviserade budgeten från regeringen till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor att man inte tar frågorna på allvar. Statsrådet Johan Pehrsons regering avsätter 4 miljoner kronor för att adressera dessa djupgående problem i vårändringsbudgeten.

Fru talman! Arbetsförmedlingens rapporter visar gång på gång att unga med funktionsnedsättning möter hinder. De har svårt att hitta arbete, och därför uppmanar jag regeringen att även titta på dessa frågor.

Fru talman! Vi kan konstatera att de nedskärningar som har genomförts under Johan Pehrsons ledning har minskat antalet specialister, arbetsterapeuter och psykologer, och de är viktiga för de unga med funktionsnedsättning som försöker etablera sig på arbetsmarknaden.

Vi kan också konstatera att bristen på specialister inom Arbetsförmedlingen innebär att man inte kan använda mycket av lönebidragspengarna. De pengarna går tillbaka till staten.

Fru talman! Det är viktigt att resurserna till Arbetsförmedlingen är säkrade så att man kan hjälpa ungdomar med funktionsnedsättning och ge dem det stöd de behöver. Det kräver en förstärkning av Arbetsförmedlingens arbete i samarbete med kommuner och andra arbetsgivare.

Återigen tillbaka till frågan. När Johan Pehrson ser statistiken och situationen för unga i dag, vad är statsrådets svar? Hur tänker statsrådet agera? Vad är statsrådets svar till alla de ungdomar som nu sitter hemma och tittar på den här debatten? Vad kan de räkna med för stöd? Vad är regeringens plan, idéer, vision? Finns det något?

Fru talman! Tack till statsrådet för hans svar!

Jag tror att statsrådet lade första halvan av sitt inlägg på att diskutera vikten av det svenska utbildningssystemet och värdet av att lära sig läsa, skriva och räkna. Trots det ekar det förhållandevis tomt i budgeten när det gäller satsningar på utbildningssektorn. Det finns en satsning i vårändringsbudgeten, men den är inte jätteomfattande sett till de behov som finns i den svenska utbildningssektorn.

Utöver allt som redan nämnts i den här debatten finns det en del i statsrådets första svar som vi ännu inte har tagit upp och som gör mig lite konfunderad. Det handlar om det så kallade återupprättandet av arbetslinjen. För att främja den, menar statsrådet, har man gjort en förstärkning av det så kallade jobbskatteavdraget för låg- och medelinkomsttagare.

Ja, genomförs en skattesänkning med det uttryckta syftet att stötta familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop är det kanske någonting som går att diskutera politiskt. Men i svaret lyfter statsrådet upp den här skattesänkningen som någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd som skulle leda till att den stigande ungdomsarbetslösheten på något sätt plötsligt skulle minska.

Sett i det sammanhang som återfinns i svaret verkar det som att åtgärden med en skattesänkning i form av ett förstärkt jobbskatteavdrag är regeringens huvudnyckel till att komma åt den stigande ungdomsarbetslösheten.

Fru talman! Det här förstår jag faktiskt inte riktigt. Om det inte finns jobb att ta eller om man saknar förutsättningar att ta ett jobb, hur ska då en skattesänkning för dem som redan har ett jobb på något magiskt sätt göra att den som inte har ett jobb får ett jobb?

Hur kan en skattesänkning vara lösningen på ungdomsarbetslösheten, när det så gott som hela tiden går att läsa om ungdomar som söker jobb efter jobb i olika branscher men ändå inte får något jobb? På sin höjd kanske de får en timanställning med osäker tillgång till arbetstimmar.

Hur ska en skattesänkning för dem som redan arbetar innebära att de som inte arbetar får ett jobb, fru talman? Det vill jag gärna höra statsrådets svar på.

(Applåder)

Fru talman! Där har Jonathan Svensson helt rätt. Om man sänker skatten, som sossarna har gått med på och tycker är viktigt, är det klart att det ensamt inte gör någon avgörande skillnad för unga människor som är arbetslösa.

Men jag måste vädja till delar av den socialdemokratiska bänken här, till mina skickliga och högt värderade politiska kollegor från arbetsmarknadsutskottet. Det kräver ju inte raketforskning att hålla med om att en avklarad gymnasieutbildning leder till ökade chanser att ta de minst 100 000 jobb som finns lediga i dag. Man kan inte ta alla de jobben efter avklarat gymnasium, men möjligheterna ökar kraftigt.

Jag är engagerad i ungdomsarbetslösheten, för det finns ingenting som försvårar en ung människas steg ut i livet som arbetslöshet. Frigörelse från kanske jobbiga, tjatiga föräldrar och förverkligande av små och stora drömmar kräver att man skaffar sig ett arbete och egen försörjning. Där är vi helt överens.

Jag tycker ändå att jag måste gå tillbaka till det här med skatter. Det enda Socialdemokraterna för fram är att det ska vara högre skatter på utbildning. Ju mer man utbildar sig, desto högre skatter ska det vara.

Det är marginalskatterna som ni verkar tycka ska vara så höga som möjligt. Ni har sänkt marginalskatterna år efter år efter år, och det beror på att raketforskningen till och från når fram till Socialdemokraterna. Då inser ni att låga marginalskatter är något värdefullt, för det drar människor som vill jobba från hela världen till Sverige. Det skapar nya företag som växer och leder till jobb i alla segment, och det gör att unga människor stannar kvar i Sverige. Era skatter på högre utbildning är direkt skadliga och leder till färre företag och färre jobb i alla segment och till ökad arbetslöshet.

Sedan vill ni gå fram hårt och beskatta bankerna eftersom ni tänker att det inte någonstans leder till några högre räntor.

Det är ju en gammal känd socialdemokrat som just nu är så att säga chef för Swedbank. När jag pratar med honom brukar han förklara hur det här hänger samman. Det leder till högre räntor för små företag, vilket leder till färre anställda. På det sättet jagar ni ut jobben från vårt land, som så väl behöver investeringar och satsningar på högre utbildning och inte straffskatter på högre utbildning. Ni måste ju ändå älska att människor utbildar sig. Så var det ju. Jag har genom åren hört många socialdemokrater säga att bildning är viktigt och att man ska bry sig.

I sin andra runda lyfter Serkan Köse specifikt upp frågan om människor med funktionshinder. Det är klart att där är situationen ännu värre och har varit det ganska länge.

Det var ju så att under den förra mandatperioden, under Socialdemokraternas ledning, skedde det enorma förändringar på Arbetsförmedlingen. Väldigt många människor fick sluta under den socialdemokratiska ledningen. Därför försöker vi nu i våra regleringsbrev fokusera på att Arbetsförmedlingen ska satsa mer på att hjälpa människor att kodas in så att de tidigt får rätt stöd eller subventionerad anställning men också på anpassade arbetsplatser och sådant.

Jag har förhoppningsvis beskedet att ge att jag tror att Arbetsförmedlingen kommer att kunna rapportera till arbetsmarknadsutskottet att man nu gör stora förändringar och får fram fler personer som återigen ska jobba med dem som står längst från arbetsmarknaden. Det gäller inte minst människor med funktionshinder.

Fru talman! Återigen hade Johan Pehrson fyra minuter på sig att svara på väldigt enkla frågor, men han pratade i stället mycket om raketforskning och att vi inte tycker att man ska gymnasieutbilda sig.

Det är ingen som har sagt det, tvärtom. Utbildning leder absolut till jobb. Det är viktigt. Med tanke på den missmatchning vi har på svensk arbetsmarknad i dag är det viktigt att man utbildar sig.

Sedan säger Johan Pehrson att fler har slutat på Arbetsförmedlingen under S ledning. Låt mig påminna om att det var 2019 med Johan Pehrsons budget, 2021 med Johan Pehrsons budget och 2022 med Johan Pehrsons budget, som innebar enorma konsekvenser för Arbetsförmedlingen - 3 000 människor varslades. Det var inte Socialdemokraternas budget som gick igenom i riksdagen 2019. Jag vill bara påminna Johan Pehrson om historien lite grann.

Det är Johan Pehrson som höjer funkisskatten. Vi kan ha en skattedebatt nästa gång, Johan Pehrson, men nu pratar vi om ungdomar och ungdomars situation på arbetsmarknaden. Jag pratar om unga med funktionsnedsättning. Statsrådet ger inte svar på frågorna. Återigen bekräftar det att det inte finns någon politik. Statsrådet har ingen plan. Det ser vi när vi tittar på de regionala siffrorna, när vi tittar på ungdomsarbetslösheten och när vi tittar på hur arbetslösheten ser ut hos unga med funktionsnedsättning.

Jag hade förväntat mig att statsrådet skulle komma till kammaren i dag och ge oss lite besked och lite planer och tala om vilka reformer som är på gång och hur man avser att hantera de stora utmaningarna på svensk arbetsmarknad i dag. I stället pratar statsrådet om raketforskning, gymnasieutbildning och Tiktok och hänvisar till historia som inte stämmer. Återigen: De här frågorna är viktiga.

Och bankskatten, ja, storbankerna tjänar 500 miljoner kronor i vinst varje dag samtidigt som svenska hushåll går på knäna. Jag prioriterar varje dag att svenska hushåll ska ha bättre ekonomiska förutsättningar framför att bankerna ska tjäna 500 miljoner kronor varje dag på bekostnad av mig och oss andra.

Tack för debatten!

(Applåder)

Fru talman! Det är otroligt viktigt att vi ökar konkurrensen på bankmarknaden genom att vi får en kraftig internationalisering på den europeiska marknaden för kapital. Det skulle gynna svenska medborgare - unga, mellangamla och äldre. Alla skulle gynnas av detta; det kan vi vara överens om.

Men att höja skatter för företag som jobbar med finansiering, banker, kommer att leda till att företag drabbas och därmed inte kan växa och anställa. Att höja skatten för människor som utbildar sig innebär inte per se att det strömmar hit fler människor med utbildning och att det stimuleras till utbildning.

Vi har ett av världens högsta skattetryck, och i många delar är det bra. Våra marginalskatter, särskilt på lägre inkomster, tillhör de högsta. Det är inte rimligt, om vi tror att det är människor och inte politiker som jag och Serkan Köse som bygger landet. Människor bygger det här landet. Vi måste få hit duktiga människor, för det skapar jobb och nya arbetstillfällen i alla segment.

Arbetsförmedlingen är en viktig myndighet. De följer den lagstiftning, de instruktioner och de regleringsbrev som finns, och där har de tydliga uppdrag. Detta är ett väldigt viktigt arbete. De är nästan 11 000 människor, men alla kan inte jobba på Arbetsförmedlingen. Vi måste ha ett Sverige som växer och har styrka, där människor betalar mycket skatt - inte per definition hög skatt per skalle. Om pengarna kommer in kan vi finansiera välfärd.

Men det är i de små företagen som jobben kommer att växa fram. En ung människa kanske börjar på en glassfabrik och slutar på en batterifabrik senare i livet. Däremellan finns det mängder av utbildningsmöjligheter, som vi i dag har förstärkt. Detta är regeringens utbildnings- och arbetslinje.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.