Reservofficerare i internationella insatser

Fru talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att säkerställa en kostnadseffektiv andel reservofficerare i Försvarsmaktens internationella insatser. Svaret är att det är en tidigare regering som har att besvara frågan om varför reservofficerarnas deltagande i internationell tjänst halverades från 2004 till 2005. Jag kan bara konstatera att nuvarande regering har som ambition att öka den internationella verksamheten, och i denna verksamhet bedömer vi det som betydelsefullt att personal med både militära och civila kompetenser nyttjas på ett effektivt sätt. Reservofficerare har just denna attraktiva blandning av både militära och civila kompetenser, och det är därför viktigt att uppmuntra reservarna att delta i den internationella verksamheten. För egen del delar jag alltså Allan Widmans positiva syn på reservofficerskåren - fattas bara annat, höll jag på att säga. I budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1, utg.omr. 6) anger regeringen inriktningen att det bör vara en förutsättning för utbildning till och anställning som reservofficer att man accepterar tjänstgöringsskyldighet också i de internationella insatserna. Det återstår ett antal frågeställningar som behöver belysas, men på sikt vill jag alltså se en ordning där internationell tjänstgöringsskyldighet är ett krav för våra officerare, oavsett anställningsform. Mycket talar för att dagens indelning i personalkategorierna yrkesofficerare och reservofficerare kan och bör luckras upp. Kompetensen måste vara det styrande kriteriet för sammansättningen av officerskåren. Ett sådant synsätt kommer att bidra till att öka Försvarsmaktens flexibilitet både inom Sverige och utomlands eftersom det förstärker möjligheterna att variera personalstyrkan utifrån uppgifternas svårighetsgrad och omfattning.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka försvarsministern för det positiva svar som jag har fått på min interpellation. Jag tycker att det är mycket glädjande att det för utbildning till och anställning som reservofficerare, liksom yrkesofficerare, framgent ska vara en förutsättning att man är beredd att delta i den internationella tjänstgöringen. Jag hörde att försvarsministern menade att innan ett sådant krav ställs upp måste det föregås av överväganden av olika slag. Jag vill då bara erinra om att inte heller yrkesofficerarnas plikt att delta i utlandsstyrkan är särskilt specificerad utan det är blott och bart ett generellt krav som vi har ställt upp, men utan att ge några detaljer. Försvarsministern är ju reservofficer, liksom interpellanten. Den här debatten och interpellationen handlar dock inte om de reservofficerare som Sverige har i dag, i vart fall inte i min ålder, utan det handlar, fru talman, väldigt mycket om de reservofficerare som ska komma, förhoppningsvis. Det finns en avgörande skillnad mellan yrkesofficerare och reservofficerare. Det är att reservofficerare betalar vi enbart för när vi behöver dem. En gång anställda yrkesofficerare blir en kostnad oavsett Försvarsmaktens arbetsbelastning. Det är viktigt att poängtera den här skillnaden, inte minst mot bakgrund av att Försvarsmaktens verksamhet blir alltmer fluktuerande. Ena året rycker 3 000 värnpliktiga in till grundutbildning i Sverige. Nästa år eller året därefter kan det vara 10 000 som rycker in. När det gäller våra internationella insatser ser man tendenser till en liknande fluktuation. Med ungefär tre års mellanrum deltar Sverige i en omfattande internationell satsning som heter Nordic Battle Group. Den kommer ut 2008 och den kommer ut 2011. Just i en verksamhet som präglas av ett bergochdalbaneåkande är det viktigt att de personalresurser man har också kan anpassas till arbetsbelastningen. Redan förra mandatperioden interpellerade jag den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund i den här frågan. Jag pekade då på att mellan 2003 och 2005 utexaminerades det i Sverige 13 reservofficerare, att jämföra med 465 yrkesofficerare. Då ska man veta att vid tiden för den interpellationen var det totala antalet reservofficerare och yrkesofficerare i Sverige ungefär lika. Försvarsminister Leni Björklund svarade vid det tillfället att Försvarsmakten fortfarande kunde rekrytera reservare till utlandsstyrkan. Men det är nu vi ser resultatet av en eftersläpande utbildning. Mellan 2004 och 2005 halveras antalet reservofficerare i den internationella tjänsten. Vi har ingen återväxt. I går skrev överbefälhavaren till reservofficerarna i Sverige. Han pekade ut deras roll som bland annat att täcka tillfälliga vakanser när yrkesofficerare deltar i utlandsmissioner. Enligt min mening är den formuleringen ett bevis för att Försvarsmakten fortfarande inte aktivt är beredd att planera in reservofficerarna som instrument i utlandstjänstgöringen. De är någon sorts backup - en nödlösning. Fru talman! De kommer att förbli en nödlösning till dess de politiska beställarna utsätter myndigheten för ett tillräckligt tryck på den punkten. Är försvarsministern beredd att vara delaktig i ett sådant tryck?

Fru talman! Jag har i grunden en något mer positiv ansats än Allan Widman. Jag ser inte det som det allt överordnade att sätta tryck på till exempel myndigheter för att få något uträttat. Jag tror faktiskt att Försvarsmakten har en ärlig ambition. Jag kan heller inte, som Allan Widman, se yrkesofficerarna som en kostnad. De är också en tillgång. Vi ska vara försiktiga med att ställa yrkesofficerare mot reservofficerare. Regeringen är tydlig med att man generellt anser att nyttjandet av reservofficerare inom Försvarsmakten bör öka. Både behovet och möjligheterna att i ökad utsträckning använda reservofficerare ges genom uppsättandet av den nordiska stridsgruppen 2008 och 2011. Jag är den första att beklaga den ryckighet som vi har haft historiskt. Det gäller både utbildning av reservofficerare och utbildning av yrkesofficerare. Allan Widman känner väl till bakgrunden med olika beslut som har fattats om att stänga ned rekryteringen vissa år. Vi har fått en olycklig ryckighet, och jag tror att också försvarsmaktsledningen är den första att beklaga att man vid den tidpunkten ansåg det nödvändigt att ta till. Jag anser också att det är uppenbart att under omställningsfasen som Försvarsmakten har genomgått har man inte orkat med att i högkvarteret hantera reservofficersfrågorna. Man har haft ett sådant fokus på att leva upp till sitt arbetsgivaransvar för den personal som finns där varje vecka och inte bara någon vecka ibland. Mycket fokus har därför lagts på omstruktureringen och på yrkesofficerarnas situation. Jag kan tycka att det är beklagligt ur reservofficerarnas synpunkt, men jag anser att det är förståeligt att Försvarsmakten har känt att man måste ta det ansvaret. När överbefälhavaren skriver handbrev till landets reservofficerare menar jag att det inte är en maskeringsmanöver som pågår. Det är en ärlig vilja att få till stånd en kommunikation med reservofficerskåren. Jag tror att det finns en ärlig ambition i försvarsmaktsledningen att försöka ta igen det som har varit eftersatt när det gäller arbetet med reservarna. Det finns många reservare i den generation som Allan Widman och jag tillhör som säkert har tyckt att de har blivit dåligt behandlade av Försvarsmakten. Man är anställd, man har haft sin tjänstgöringsskyldighet, man har åkt på sina övningar och sedan helt plötsligt är man inte så mycket mer värd än papperet som det var skrivet på. Det finns ingen tjänstgöringsskyldighet. Det finns inga uppgifter. Förbanden är borta, och man får knappt ens ett brev från sitt hemregemente. Jag tror att det finns många reservare som tycker att frågorna har hanterats på ett dåligt sätt. Jag utesluter inte att de har rätt. Det finns all anledning att lägga ett ökat fokus på frågorna så att morgondagens reservare känner den uppskattning och motivation de är värda.

Fru talman! All personal i Försvarsmakten är värd uppskattning på olika sätt. Det är bra att försvarsministern uttalar den uppskattningen. Samtidigt är det ett huvudansvar för oss som befinner sig på den politiska sidan, beställare av verksamheten, att försöka fokusera på det ansvar vi har gentemot skattebetalarna att vi får maximal valuta för de pengar som satsas på området. Nu säger försvarsministern att han har tilltro till Försvarsmaktens vilja att tillvarata reservofficerare som ett aktivt instrument i den framtida planeringen. Min tillförsikt är något mindre. Jag tror att det finns, av alldeles naturliga skäl, en tendens i denna myndighet som leds av yrkesofficerare i allt väsentligt och har yrkesofficerare som aktiv personal, att i första hand se just till den egna personalkategorins intressen och argumentera lite med den utgångspunkten. Jag tror inte att det på sikt är tillräckligt att försvarsministrar, oavsett partitillhörighet, säger att de ser positivt på reservofficerare. Det måste byggas upp ett tryck. Tittar man på de planer som roterar i Försvarsmakten, till exempel framtida mekaniserade bataljoner, är det alldeles uppenbart att reservofficerarna är en liten och obetydlig del i dessa planer. Jag har uppgifter som säger att medan det i en mekaniserad bataljon ska finnas 112 yrkesofficerare planerar man för enbart fyra reservofficerare. Det är den typen av signaler som gör att jag inte kan känna samma tillförsikt som försvarsministern. Jag har ställt frågan en gång om försvarsministern är beredd att medverka till att sätta ett större tryck på myndigheten i de här sammanhangen. Jag vill gärna upprepa frågan eftersom jag inte känner att jag fick ett alldeles tydligt svar i alla delar.

Fru talman! Om svaret var otydligt kan det möjligen bero på att frågan var otydlig. Vad betyder "sätta tryck på"? Betyder det att jag ska skälla på ÖB, att jag ska ta personalchefen i örat eller att jag ska stå i riksdagens talarstol och vara bekymrad - precis som jag nyss var? Min uppfattning är inte att försvarsmaktsledningen ska se till någon speciell personalkategoris intressen. Försvarsmaktsledningen ska - och det borde också Allan Widman göra - se till verksamhetens intressen. Försvarsmaktens operativa behov och Försvarsmaktens krav är det som måste vara dimensionerande. Det gäller även för personalfrågorna. Det är verksamheten som ska vara styrande. Det har varit alldeles för mycket av kategoritänkande. Om det är något jag vill sätta tryck på så är det att komma bort från det. Det gäller att inte fastna i identiteter, yrkesidentiteter och kategoritänkande utan att försöka se till verksamhetens krav. Det är bara att lura sig själv om man hävdar att det går att fortsätta med en volym reservare som fyller samma funktion i försvaret som de alltid har gjort när vi går från ett invasionsförsvar på 800 000 man till ett insatsförsvar. Det är alldeles självklart att behovet av reservofficerare och inte minst av värnpliktiga befäl på olika nivåer i det gamla invasionsförsvaret var av en helt annorlunda magnitud än vad vi nu står inför. Med detta sagt anser jag fortfarande - och jag har sagt att också regeringen anser det - att reservarna har en oerhört viktig funktion att fylla också i det nya försvaret. Just det som var en tillgång i invasionsförsvaret är en tillgång i insatsförsvaret, nämligen kombinationen av militära och civila kompetenser. De är inte minst viktiga i den internationella verksamheten. Därför ser jag ett tydligt utrymme för reservare också i insatsförsvaret. Det är mot den bakgrunden som jag anser att strävan ska vara att ställa krav på beredvillighet att delta i internationella operationer om man anställs som reservare. Det finns en del arbetsrättsliga aspekter kring detta som kan behöva övervägas. Det finns frågor om huruvida detta ska lösas avtalsvägen eller om det är något som borde författningsregleras. Min grundinställning är att om man tar anställning i det svenska försvaret ska man också vara beredd att delta i internationell verksamhet.

Fru talman! Just för att min interpellation inte skulle uppfattas som ett stöd för en särskild kategori eller att jag tillmötesgår intressen som reservofficerarna representerar inledde jag med att säga att det inte är dagens reservofficerare som är det viktiga. Det är de som komma ska, för det är de som kommer att tjänstgöra i internationella operationer, om det nu ges tillfälle till detta. Därför är det för mig ganska ointressant att antalet reservofficerare totalt i landet - vi har ju ca 12 000 totalt - kommer att minska. Väldigt många av dem är inte i den åldern och har inte den utbildningen eller de möjligheterna att delta i internationell tjänstgöring som de nya unga reservofficerarna har. Reservofficerarna i sig representerar en oerhörd flexibilitet, som jag vet att överbefälhavaren och den nuvarande och föregående försvarsministern har efterlyst, nämligen möjligheten att använda resurser när de verkligen behövs men sedan inte behöva betala för dem när de inte behövs. Dessvärre har vi en verksamhet som går upp och ned, från 3 000 som ska utbildas till 10 000 som ska utbildas. Tar man då höjd för det maximala arbetsutnyttjandet de år det är ett sådant och anställer yrkesofficerare för att klara alla de arbetsuppgifterna kommer man att ha en överkapacitet de kommande åren. Detta tror jag att försvarsministern mycket väl känner till. Försvarsministern frågar mig - jag är inte någon expert på området - vad man gör för att sätta tryck på en myndighet, hur man skapar ett sådant tryck. Ja, en del är naturligtvis den politiska debatten. Men försvarsministern har också i sin hand en lång rad andra instrument, allt från att skriva propositioner till att författa regleringsbrev och motsvarande. Jag kan inte annat, fru talman, än hoppas att han tar alla de möjligheter han har i anspråk för detta goda syfte. Avslutningsvis vill jag önska honom och presidiet en god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Om det är så att den politiska debatten är det som sätter tryck kan vi konstatera att Allan Widman och jag just har gjort detta genom att ha detta samtal i kammaren två dagar före julafton. Jag utesluter inte alls att jag i min egenskap av försvarsminister också på andra sätt ska kunna bidra till att föra de här frågorna framåt. Men det är någonting som jag inte gör ensam utan i förtroendefull samverkan med den majoritet som finns i riksdagen och riksdagens försvarsutskott. Med detta ber jag att få tillönska interpellanten en god jul och ett gott nytt år.